...ett sånt besvär man har....

Den här sången sjöng vi i "lekskolan" (en variant av förskola ) när jag  fem-sex år. Det är en av de barnvisor som jag minns bäst.

Lägg märke till fjärde versen! Idag känns det nästan ofattbart att det var sånt man sjöng för och med barn i slutet av femtio - och början  av sextiotalet!

Ungefär fem år senare verkar fjärde versen mer eller mindre ha försvunnit i praktiken. Men i förskolan i Gubbängen 1960-61 sjöngs den definitivt. Jag minns den mycket  väl.

I en sång som denna lärde sig barnen att våld var lika med kärlek. Jag ryser nu när jag läser den. Men när jag var barn sågs alltså en sådan sång som helt OK...

GODDAG MIN FRU.

God dag, min fru, jag ser min fru, ni lillan har i famnen
O ja, min fru, o ja min fru, jag vaggar henne nu
Oj oj oj oj oj oj ett sånt besvär man har att vagga och vyssa och vyssa lillan sin

God dag, min fru, jag ser min fru, ni lillan har i famnen
O ja, min fru, o ja min fru, jag tvättar henne nu
Oj oj oj oj oj oj ett sånt besvär man har att tvätta och tvätta och tvätta lillan sin

God dag, min fru, jag ser min fru, ni lillan har i famnen
O ja, min fru, o ja min fru, jag matar henne nu
Oj oj oj oj oj oj ett sånt besvär man har att mata och mata och mata lillan sin

God dag, min fru, jag ser min fru, ni lillan har i famnen
O ja, min fru, o ja min fru, jag smäller henne nu
Oj oj oj oj oj oj ett sånt besvär man har att smälla och smälla och smälla lillan sin

God dag, min fru, jag ser min fru, ni lillan har i famnen
O ja min fru, men snart min fru, så lär hon sig att gå
Oj oj oj oj oj oj ett sånt besvär man har att lära och lära och lära lillan sin

God dag min fru, men säj mig nu, nog blir Ni trött på lillan?
O nej min fru, onej min fru, nej aldrig i min dar.
Ni ser ju, ni ser ju att visst besvär man har
men lillan hon är ju det käraste jag har.