Plasmakosmologi och pseudovetenskap

Plasmakosmologi är inte en pseudovetenskap. Åtminstone är det min lekmannauppfattning. Lika lite är det automatiskt pseudovetenskap att argumentera för existensen av "icke-kosmologisk rödförskjutning" dvs att det skulle kunna finnas rödförskjutning som inte beror på att objekt avlägsnar sig från iakttagaren.

Att argumentera mot Big Bang behöver verkligen inte heller vara pseudovetenskap.

Men alla dessa saker kan ingå i väldigt pseudovetenskapliga sammanhang. Jag har just tagit del av ett ganska så hårresande exempel.

Det är boken The Electric Sky: a challenge to the myths of modern astronomy  (2012) av Donald E Scott. Jag beställde den nyligen och jag fick den mycket snabbt. Jag måste säga att jag fick en chock när jag läste den.

För även om plasmakosmologin - som hävdar att elektriska krafter knutna till plasma spelar en större roll i universums utveckling än vad som mainstream-ksomologin vill erkänna - och som oftast dessutom är kritiska mot Big Bang-teorin, ligger inom ramarna för en normal vetenskaplig  diskussion, finns det strömningar i dess utkant som inte gör det. De brukar ofta buga och bocka nästan rituellt för Hannes Alfvén, Kristian Birkeland, Anthony Perrat, och någon enstaka gång även för Eric J Lerner. Men deras egna teoribildningar är så bisarra att man baxnar.

Scott hyllar de tre första nästan devot, medan han är mer försiktig med att hylla Lerner. Kanske Lerner är för vänster för honom. Kanske beror det på något annat också. Men när han lägger ut texten om det "elektriska" universum ligger han mil från dessa personer.

Hans främsta tes är att solen inte får sin energi från fusion. Nej, den får inte sin energi från några inre processer alls. Han ser solen i princip som en glödlampa, som får sin (elektriska) energi från en kraftkälla någon annanstans. Exakt hur vill han inte svara på, men han talar vagt om elektriska plasmafält.

Det gäller förstås alla stjärnor. Bevisen är obefintliga, han pekar däremot på svårigheter att exakt bevisa den allmänt accepterade teorin. Han påpekar att ingen varit i solen, så ingen kan veta. Men å andra sidan har ingen kunnat iaktta de mekanismer han tvärsäkert påstår finns i universum heller.

Scott är doktor i "electrical engineering". Någon form av ingenjörsutbildning med andra ord. Jag har en massa fördomar mot ingenjörer, och tyvärr bekräftar han dessa med råge. Det är ganska ofta som ingenjörsutbildade personer som uttalar sig om saker utanför sitt kompetensområde visar sig både okunniga, tvärsäkra och fyrkantiga. Scott verkar vara en av dessa...

Han vet förstås om att det finns vätebomber. Och han menar att eftersom dessa är så instabila och exploderar med en gång kan inte fusion pågå i solen. Man baxnar. Skillnaden i volym, massa och gravitation verkar han inte bry sig om. Han ställer den naiva frågan: om en vätebomb expoderar med en gång, okontrollerat, varför gör inte solen det? Att kalla detta naivt och okunnigt är bara förnamnet.

Därför tror han förresten att fusionskraften aldrig kommer att kunna tämjas, vilket möjligen är ett annat skäl till att hans entusiasm för Lerner är måttlig.

Men det blir än värre. Han hävdar på största allvar att fenomen på jorden som vanligtvis förklaras med geologiska processer eller exempelvis asteroidnedslag beror på effekterna av det mäktiga elektriska fält som han anser omger oss. Så till exempel föreslår han att Gtand Canyon skapats av elektricitet, från det plasmafält som omger oss.

Goda Gudinna! Om vi levde i ett högspänninsgfält som vore kapabelt att skapa Grand Canyon skulle vi verkligen leva farligt. Men så är det lyckligtivs inte.

Jag får faktiskt den helt ovetenskapliga känslan av att Scott har fått elektricitet på hjärnan.

Andra delar av hans bok är mer intressanta. Halton Arps forskning - och dennes åsikt att kvasarer och galaxer som pga rödförskjutningen anses ligga mycket långt bort - i själva verket ligger mycet närmare än vad som den officiella kosmologin anser - är åtminstone värd en seriös diskussion. Men jag tror att det är bättre att läsa Arp i orignial än att ta del av hans åsikter via Scott.

Vad som oroar lite är att även till synes seriösa plamakosmologiska sidor - som plasmauniverse.com -presenterar Scotts bok tillsammans med böcker av bland andra Alfvén, Perrat och Lerner i sina litteraturtips. Det är att legitimera vad som så vitt jag fattar är uppenbar pseudovetenskap. Och det sprider ett löjets skimmer över vad som - så vitt jag kan se - är en seriös teoretisk strömning inom kosmologin.

Men som jag alltid säger. Jag är en okunnig amatör som i allt vad jag skriver om kosmologi mest av allt styrs av min känsla för common sense. Så det är kanske möjligt att det ligger mer i idéerna om det "elektriska universum" än jag är villig att medge. Men - uppriktigt sagt - det verkar inte speciellt troligt.