Den 14 juni 2000 var jag inbjuden till TV4:s nyhetsmorgon i egenskap av akademisk expert på satanism. Anledningen var en fällande dom där en satanist hade dömts för att ha misshandlat en medlem i en kristen församling i Uddevalla.
På en satanistisk webbsida förklarades med emfas att domen var falsk och att den anklagade var oskyldig. Nåväl, det brukar ju skyldiga säga också, så det bekymrade mig inte så mycket.
Vad som bekymrade mig en hel del, däremot, var en annan sak. Den kristna församlingen tillhörde trosrörelsen, en framgånsgteologisk strömning som även innefattar Livets Ord. Och satanisten var anhängare till Anton LaVey, dvs en av de mest beskedliga av de satanistiska strömningarna.
Men mer än så. Flera av medlemmarna i den satanistgrupp som den dömde tillhörde var avhoppare från den trosrörelseförsamling som den misshandlade hade tillhört. För mig verkade det mest som två sekter som kommit i luven på varandra.
Men det fanns ju dessutom stora ideologiska likheter mellan de "satanister" som den dömde tillhörde och de "kristna" som den misshandlade tillhörde. Båda trodde att om man var en tillräckligt hängiven satanist, respektive kristen, skulle man kunna bli rik. Båda var i en viss mening "framgångsteologer".
Att LaVey-satanismen hyllar materiell framgång ser man mycket snart vid en läsning av LaVeys "Satanic Bible". Den hyllar egoism, darwinistisk konkurrens - den starke vinner, den svage förlorar. Detta i en bok som bland annat också tipsar om hur man på olika magiska sätt kan förgöra sina fiender.
Men trosrörelsen har ju faktiskt ganska liknande idéer. De hyllar kapitalistisk konkurrens och menar att om man blir en riktigt god kristen kommer man att kunna bli rik. Och faktiskt är det så att i vissa avseenden har delar av trosrörelsen ibland sysslat med något som har vissa likheter med de laveyanska förbannelserna. Det finns något som kallas "motböner" där man ber till Gud att det ska gå riktigt illa för någon. Det har inte varit så ovanligt att trosrörelseförsamlingar bett motböner för att det ska gå illa för exempelvis rörelsens kritiker.
Så på sätt och vis tyckte jag att laveyanska satanister och framgångsteologer kunde ta varandra i hand. Så jag var lite tveksam till att åka dit, och hamna i gemensam front med fanatiska medlemmar av en framgångsteologisk sekt. .
Men jag åkte dit i alla fall. Där mötte jag två representanter för trosrörelseförsamligen, en man och en kvinna. Kvinnan berättade att hon tidigare varit med i Frälsningsarmén, men att hon nu istället gått med i trosrörelsen. För att uttrycka det lite försiktigt tyckte jag kanske inte precis att det var ett steg i rätt riktning.
Så när sändningen skulle börja, vad skulle jag säga, när jag nu satt bredvid dessa framgångsteologer? Jag valde att beskriva LaVey-satanismens grundläggande ideologi. Och betonade hela tiden de drag som de hade gemensamt med trosrörelsen. Det sa jag ju inte, direkt, men jag betonade inriktningen på materiell framgång, personlig succé och fientligheten mot jämlikhet. Var och en med den minsta kunskap om framgångsteologin visste att min beskrivning av läran hos dessa satanister var nästan lika tillämpliga på deras lokala framgångsteologiska motståndare i Uddevalla....
Men jag tror inte att trosrörelsemedlemmarna riktigt fattade poängen. För de var lika vänliga mot mig efter programmet som de hade varit före det....
tisdag 28 maj 2013
Liberalt hyckleri om Venezuela
Folkpartisten Christer Winbäck vill i ett debattinlägg i SvD idag att regeringen Reinfeldt aktivt ska ta ställning för den borgerliga oppositionen i Venezuela och deras obevisade och politiskt motiverade anklagelser om "valfusk".
Oppositionens bedriver inte endast en kampanj - efter att de på svaga eller obefintiga grunder vägrat att erkänna valresultatet har de de facto agerat för att bereda marken för en kontrarevolutionär kupp .
Att Winbäck stöder detta förvånar inte i sig. Att han känner solidaritet med sina klassbröder i Venezuela är ju inte konstigt...
Men det blir direkt osmakligt när han mot slutet lägger in denna hycklande formulering:
"För oss liberaler är frihet det övergripande målet, i biståndet och i utrikespolitiken. Frihet skapas genom demokrati. Demokrati sätter dessutom press på stater att skapa förutsättningar för välstånd och välfärd, vilket är viktigt i flera latinamerikanska länder där inkomstskillnaderna är stora och fattigdomen utbredd."
Och detta efter att han angripit den regering som under mer än ett årtionde systematiskt arbetat för att skapa välstånd, utrota fattigdom och minska inkomstskillnader - och försvarar den "opposition" som representerar det system av ojämlikhet och exploatering som Chavezregeringen försökt bekämpa.
Det sägs att vara liberal är att vara kluven. Men Winbäck är inte kluven, han står entydigt på de rikas sida. . Och kombinerar detta med en såväl ohederlig som hycklande retorik.
Oppositionens bedriver inte endast en kampanj - efter att de på svaga eller obefintiga grunder vägrat att erkänna valresultatet har de de facto agerat för att bereda marken för en kontrarevolutionär kupp .
Att Winbäck stöder detta förvånar inte i sig. Att han känner solidaritet med sina klassbröder i Venezuela är ju inte konstigt...
Men det blir direkt osmakligt när han mot slutet lägger in denna hycklande formulering:
"För oss liberaler är frihet det övergripande målet, i biståndet och i utrikespolitiken. Frihet skapas genom demokrati. Demokrati sätter dessutom press på stater att skapa förutsättningar för välstånd och välfärd, vilket är viktigt i flera latinamerikanska länder där inkomstskillnaderna är stora och fattigdomen utbredd."
Och detta efter att han angripit den regering som under mer än ett årtionde systematiskt arbetat för att skapa välstånd, utrota fattigdom och minska inkomstskillnader - och försvarar den "opposition" som representerar det system av ojämlikhet och exploatering som Chavezregeringen försökt bekämpa.
Det sägs att vara liberal är att vara kluven. Men Winbäck är inte kluven, han står entydigt på de rikas sida. . Och kombinerar detta med en såväl ohederlig som hycklande retorik.
måndag 27 maj 2013
En skolresa i maj 1968
Tittar i gamla dagböcker.
På torsdag den 30 maj, för 45 år sedan, alltså 1968, var vår (sjätte-)klass och hälsade på Helge Lundstedt, som hade slutat som klassföreståndare våren 1967.(Det var en torsdag då också - 1968 är ett av de år då datum och veckodagar hängde ihop på samma sätt som i år.) Så långt är det klart. Men sammanhanget i övrigt förbryllar mig lite.
Så här står det i min dagbok från det året. . "Vi åkte till magister Lundstedt. Vi spelade teater, hade aktuell timme osv. Roligt."
Helge Lundstedt var vår klassföreståndare mellen hösten 1964 och våren 1967. Han såg nog vår klass som en av hans mer lyckade. Han hade något som hette "Aktuell timme" då vi varje vecka fick prata om aktuella nyheter i Sverige och världen. Han var förresten också ordförande i Svenska Livräddningssällskapet. Som lärare var var han nog ovanligt bra.
Nu minns jag lite mer om dagen än det jag skrev i dagboken . Vi spelade inte teater och hade aktuell timme hemma hos Lundstedt (även om vi kort besökte honom hemma också) utan i en stor sal där det satt en massa människor och tittade på. Det måste varit i en skolaula, men jag fattar inte riktigt sammanhanget. Var det lärarkandidater som tittade på? Jag tror att Lundstedt ville demonstrera vad vi hade sysslat med när han var klassföreståndare, och speciellt det där med Aktuell timme ville han demonstrera. Jag minns att jag fick gå upp och berätta om studentprotesterna mot UKAS!
Men i vilket sammanhang var det?
Det roligaste var kanske bussresan till och från. I bussen var radion på och konstigt nog minns jag att en gång spelades Mona Wessmans "Gå och göm dig Åke Tråk" ! På något sätt har jag sedan dess förknippat den resan med den sången.
På torsdag den 30 maj, för 45 år sedan, alltså 1968, var vår (sjätte-)klass och hälsade på Helge Lundstedt, som hade slutat som klassföreståndare våren 1967.(Det var en torsdag då också - 1968 är ett av de år då datum och veckodagar hängde ihop på samma sätt som i år.) Så långt är det klart. Men sammanhanget i övrigt förbryllar mig lite.
Så här står det i min dagbok från det året. . "Vi åkte till magister Lundstedt. Vi spelade teater, hade aktuell timme osv. Roligt."
Helge Lundstedt var vår klassföreståndare mellen hösten 1964 och våren 1967. Han såg nog vår klass som en av hans mer lyckade. Han hade något som hette "Aktuell timme" då vi varje vecka fick prata om aktuella nyheter i Sverige och världen. Han var förresten också ordförande i Svenska Livräddningssällskapet. Som lärare var var han nog ovanligt bra.
Nu minns jag lite mer om dagen än det jag skrev i dagboken . Vi spelade inte teater och hade aktuell timme hemma hos Lundstedt (även om vi kort besökte honom hemma också) utan i en stor sal där det satt en massa människor och tittade på. Det måste varit i en skolaula, men jag fattar inte riktigt sammanhanget. Var det lärarkandidater som tittade på? Jag tror att Lundstedt ville demonstrera vad vi hade sysslat med när han var klassföreståndare, och speciellt det där med Aktuell timme ville han demonstrera. Jag minns att jag fick gå upp och berätta om studentprotesterna mot UKAS!
Men i vilket sammanhang var det?
Det roligaste var kanske bussresan till och från. I bussen var radion på och konstigt nog minns jag att en gång spelades Mona Wessmans "Gå och göm dig Åke Tråk" ! På något sätt har jag sedan dess förknippat den resan med den sången.
söndag 26 maj 2013
"Vilka är PAS-förespråkarna?"
Nu har tredje delen av My Vingrens artikelserie "Papparättsrörelsen för dummies" kommit.
Den heter alltså "Vilka är PAS-förespråkarna?". Den är mycket läsvärd.
De två tidigare delarna, "Vsd är PAS?" och "PAS i praktiken", kan läsas här och här.
Den heter alltså "Vilka är PAS-förespråkarna?". Den är mycket läsvärd.
De två tidigare delarna, "Vsd är PAS?" och "PAS i praktiken", kan läsas här och här.
lördag 25 maj 2013
Bo Larsson skriver en bok
/Läs gärna tillägget först. Texten här var nog lite för kategorisk. Lagstiftningen verkar lite bättre än jag trodde, men sedan hänger ju allt på hur den tolkas av ofta konservativa och patriarkala juristet.../
-----------------------------------------------------------------------------------
Bo Larsson, som efter resning 2004 friades för övergrepp på sin dotter, ska skriva en bok om sitt liv. Eller rättare sagt det är en Jörgen Johansson som ska stå för skrivandet, utifrån vad Larsson berättar.
-----------------------------------------------------------------------------------
Bo Larsson, som efter resning 2004 friades för övergrepp på sin dotter, ska skriva en bok om sitt liv. Eller rättare sagt det är en Jörgen Johansson som ska stå för skrivandet, utifrån vad Larsson berättar.
Alla har naturligtvis rätt att ge ut böcker om sitt liv... höll jag på att säga. Men så är det inte.
Om Larssons dotter, som inte tagit tillbaka sin berättelse, skrev en bok om saken skulle hon kunna åtalas för förtal. Men om Larsson i sin bok sida upp och och sida ner skulle kalla sin dotter en lögnare - kommer han inte att kunna åtalas.
Att anklaga någon för sexuella övergrepp är förtal, att anklaga någon för att ljuga om sexuella övergrepp är inte förtal. Eller så säger lagen....
Som förtalslagstiftningen ser ut hotas alla de som vill berätta om saker de själva anser sig varit utsatta för med åtal, men de som tar heder och ära av dessa personer gör det inte.
Jag är av den bestämda uppfattningen att detta bör ändras.
--------------------------------------------------
TILLÄGG
Tydligen har jag delvis fel rent juridiskt. Det verkar i alla fall på papperet inte se riktigt så illa ut som jag trott. Jag lyfter upp Gunnar Walls kommentar från kommentarsfältet nedan.
"Jag är inte alls säker på att lagen utgör något problem i förhållande till det du tar upp, Erik. Lagen anger nämligen inte alls att förtal enbart, eller först och främst, handlar om att peka ut någon för en brottslig handling.
I Tryckfrihetsförordningen 7 kap. 4 § beskrivs förtalsbrott som att "någon utpekar annan såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning".
Det är möjligt att man kan visa att det i praktiken i orimligt stor utsträckning är just utpekande för brottslighet som leder till fällande domar i förtalsmål. Men även om så är fallet är det inte lagens fel.
I själva verket har den som vill gå ut med kontroversiella uppgifter om en annan person en ganska bra juridisk sits. Ett av skälen är att det finns jury i tryckfrihetsmål - och ett friande från juryn kan inte överklagas även om rättens jurister skulle vilja göra det. Det räcker så att säga för den åtalade att få juryns magkänsla på sin sida. Och om det hela går till en mer strikt juridisk prövnng genom att juryn fäller säger lagen att ett påstående av nedsättande karaktär är tillåtet om det finns försvarlighet och skälig grund för uppgifterna. Den skäliga grunden är givetvis problematisk om man pekar ut någon för en sak som han friats för i domstol. Men det kan ju finnas skälig grund för att tro att exempelvis Bo L är brottslig även om denna skäliga grund inte räckt till för en fällande dom för brottet. Och det kan ju finnas omständigheter som inte domstolen beaktade osv. I det här fallet skulle Bo Larssons dotter dessutom kunna åberopa försvarlighet med tunga argument eftersom hon, i det fall hon skrev en bok om saken, bara skulle gå i svaromål i en debatt som hennes far valt att öppna."
--------------------------------------------------
TILLÄGG
Tydligen har jag delvis fel rent juridiskt. Det verkar i alla fall på papperet inte se riktigt så illa ut som jag trott. Jag lyfter upp Gunnar Walls kommentar från kommentarsfältet nedan.
"Jag är inte alls säker på att lagen utgör något problem i förhållande till det du tar upp, Erik. Lagen anger nämligen inte alls att förtal enbart, eller först och främst, handlar om att peka ut någon för en brottslig handling.
I Tryckfrihetsförordningen 7 kap. 4 § beskrivs förtalsbrott som att "någon utpekar annan såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning".
Det är möjligt att man kan visa att det i praktiken i orimligt stor utsträckning är just utpekande för brottslighet som leder till fällande domar i förtalsmål. Men även om så är fallet är det inte lagens fel.
I själva verket har den som vill gå ut med kontroversiella uppgifter om en annan person en ganska bra juridisk sits. Ett av skälen är att det finns jury i tryckfrihetsmål - och ett friande från juryn kan inte överklagas även om rättens jurister skulle vilja göra det. Det räcker så att säga för den åtalade att få juryns magkänsla på sin sida. Och om det hela går till en mer strikt juridisk prövnng genom att juryn fäller säger lagen att ett påstående av nedsättande karaktär är tillåtet om det finns försvarlighet och skälig grund för uppgifterna. Den skäliga grunden är givetvis problematisk om man pekar ut någon för en sak som han friats för i domstol. Men det kan ju finnas skälig grund för att tro att exempelvis Bo L är brottslig även om denna skäliga grund inte räckt till för en fällande dom för brottet. Och det kan ju finnas omständigheter som inte domstolen beaktade osv. I det här fallet skulle Bo Larssons dotter dessutom kunna åberopa försvarlighet med tunga argument eftersom hon, i det fall hon skrev en bok om saken, bara skulle gå i svaromål i en debatt som hennes far valt att öppna."
Hotas mänskligheten av för lite sex?
Det är vare sig rötmånad eller första april. Därför blev jag lätt förvånad när Aftonbladets papperstidning idag skrek ut domedagsrubriker på första sidan: "VI HAR MINDRE SEX ÄN NÅGONSIN" .
Just den rubriken har jag inte hittat på nätet, men artiklarna verkar finns där också.
Inne i tidningen ägnas fem sidor åt ämnet, inklusive ledaren. AB intervjuer experter som oroar sig och säger att siffrorna från en ny undersökning är "allvarliga". Det talas om ett "folhälsoproblem"
Den ofta lätt bisarre kolumnister Peter Kadhammar tillägger att det är ett tecken på "fattigdom" att "inte ha lust".
Kan så vara. Men vad "siffrorna" egentligen säger är att en grupp statistiskt utvalda svenskar säger sig ha samlag i genomsnitt 3, 8 gånger i månaden, mot 5, 0 gånger 1996, och 4, 2 gånger 1967.
Längre tiilbaks sträcker sig inte statistiken, så man undrar vad de fått att vi "aldrig haft så lite sex" ifrån. Lägg också märke till att siffran endast är obetydligt lägre än 1967, alltså än det var på det påstått frigjorda och sexpositiva sextiotalet...
Men mest hejdlös är nog den AB-ledare som också tar upp saken .
Det är förstås vällovligt att Aftonbladet tar upp negativa effekter av den borgerliga regeringens obehagliga politik men här kan man kanske säga att de skjuter aningen över målet. För att nu uttrycka det försiktigt.
I ledaren får vi läsa detta:
"Reproduktionen är en förutsättning för samhällets fortbestånd och vore det någon annan art som slutade att ha sex, då skulle biologerna börja oroa sig. Nu handlar det om människor och då blir det hela mest privat och kanske lite – pinsamt.
Men det privata är politiskt. När många svenskar i sina mest reproduktiva åldrar slutar att ligga med varandra är det definitivt ett politiskt problem....."
Så den svenska befolkningen...riskerar att dö ut för att antalet samlag per månad är obetydligt lägre än det var 1967? Eftersom AB talar om "samhällets fortbestånd", och använder termer som "slutade att ha sex" och "slutar att ligga med varandra" är det den enda slutsats man kan dra.
Om man tar det skrivna på allvar innebär det att gränsen för att "reproduktionen" ska vara hotad ligger någonstans mellan 4,2 samlag i månaden och 3,8 samlag i månaden. För så vitt jag vet upphörde inte "reproduktionen" 1967!
Men, vänta ett tag - inte endast den svenska befolkningen är hotad - det gäller hela världen.
För ledaren fortsätter:
"Professor Sven-Axel Månsson beskriver bristen på lust som en internationell trend. Desire-disorders har blivit en diagnos. Men dåligt sex är inte bara en diagnos, det är ett samhällsproblem."
Just den rubriken har jag inte hittat på nätet, men artiklarna verkar finns där också.
Inne i tidningen ägnas fem sidor åt ämnet, inklusive ledaren. AB intervjuer experter som oroar sig och säger att siffrorna från en ny undersökning är "allvarliga". Det talas om ett "folhälsoproblem"
Den ofta lätt bisarre kolumnister Peter Kadhammar tillägger att det är ett tecken på "fattigdom" att "inte ha lust".
Kan så vara. Men vad "siffrorna" egentligen säger är att en grupp statistiskt utvalda svenskar säger sig ha samlag i genomsnitt 3, 8 gånger i månaden, mot 5, 0 gånger 1996, och 4, 2 gånger 1967.
Längre tiilbaks sträcker sig inte statistiken, så man undrar vad de fått att vi "aldrig haft så lite sex" ifrån. Lägg också märke till att siffran endast är obetydligt lägre än 1967, alltså än det var på det påstått frigjorda och sexpositiva sextiotalet...
Men mest hejdlös är nog den AB-ledare som också tar upp saken .
Det är förstås vällovligt att Aftonbladet tar upp negativa effekter av den borgerliga regeringens obehagliga politik men här kan man kanske säga att de skjuter aningen över målet. För att nu uttrycka det försiktigt.
I ledaren får vi läsa detta:
"Reproduktionen är en förutsättning för samhällets fortbestånd och vore det någon annan art som slutade att ha sex, då skulle biologerna börja oroa sig. Nu handlar det om människor och då blir det hela mest privat och kanske lite – pinsamt.
Men det privata är politiskt. När många svenskar i sina mest reproduktiva åldrar slutar att ligga med varandra är det definitivt ett politiskt problem....."
Så den svenska befolkningen...riskerar att dö ut för att antalet samlag per månad är obetydligt lägre än det var 1967? Eftersom AB talar om "samhällets fortbestånd", och använder termer som "slutade att ha sex" och "slutar att ligga med varandra" är det den enda slutsats man kan dra.
Om man tar det skrivna på allvar innebär det att gränsen för att "reproduktionen" ska vara hotad ligger någonstans mellan 4,2 samlag i månaden och 3,8 samlag i månaden. För så vitt jag vet upphörde inte "reproduktionen" 1967!
Men, vänta ett tag - inte endast den svenska befolkningen är hotad - det gäller hela världen.
För ledaren fortsätter:
"Professor Sven-Axel Månsson beskriver bristen på lust som en internationell trend. Desire-disorders har blivit en diagnos. Men dåligt sex är inte bara en diagnos, det är ett samhällsproblem."
Så snart borde "reproduktionen" upphöra - över hela världen?
Aftonbladet inser inte heller att deras oro för "reproduktionen" skulle kunna leda till homofobi och krav på förbud mot preventivmedel. För om det är en allvarlig sak att vi har sex aningen mindre än 1967, borde väl det faktum att vi har sex som inte leder till barnafödande också vara ett hot?
Vem vet, Aftonbladet kanske snart också kommer att inleda en ny kampanj - mot den helt och hållet icke-reproduktiva onanin?
Allvarligt talat, det är naturligtvis väldigt dåligt om folk har mindre sex för att de är stressade av alliansens arbetslinje. Väldigt dåligt. Men oavsett om den påstått statistiska minskningen beror på detta eller på något annat, blir man som sagt lite matt av att AB på största allvar verkar oroa sig över att reproduktionen är i fara och jämför med hypotetiska djurarter som "slutar att ha sex"....
Det finns heller inget som säger att just 1996 års höga siffra skulle vara det "normala" och att andelen samlag per månad skulle vara ett sorts index på vår reproduktiva hälsa.
Själv skulle jag bli betydligt mer oroad över en statistik som skule visa att vi läser mycket mindre böcker och spelar mycket mer dataspel. Då skulle - inte "reproduktionen", men väl folkbildningen - vara i någon form av fara. Jag hoppas att så inte är fallet.
Men jag väntar med viss oro på en eventuell sådan statistik...
fredag 24 maj 2013
Juridisk terror mot överlevare från "rituella övegrepp"
Nu har det alltså hänt igen. En flicka berättade om hur hon utsatts för hundratals våldtäkter av sin far och fick honom dömd. Men så berättar hon att hon - liksom många andra i Sverige och västvärlden - också utsatts för övergrepp med rituella inslag . Då anses hon genast som mindre trovärdig - och fadern får resning.
Beslutet togs av HD - som däremot gick emot RÅ, som var mot resning. Med tanke på den roll HD numera spelar är det inte alls förvånande.
Ja, det står förstås också att "polisen kunde visa att en del av uppgifterna var falska". Det brukar stå sådant. På vilket sätt de påstås kunnat "visa" något sådant kommer att bli intressant att veta. Jag vill notera att i nio fall av tio där det förekommer den typen av formuleringar i media om den typen av fall, visar det sig vara grundlöst - när man undersökt saken. Jfr mediamyterna om Södertäljefallet!
Lägg märke till att jag inte uttalar mig om ett specifikt fall, som jag vet ytterst lite om. Vad jag reagerar på är att i rättsapparaten idag betraktas berättelser om övergrepp med rituella inslag som något som närmast automatiskt leder till att den som berättar misstros. En åklagare vägrade för några år sedan att starta en förundersökning om ett fall med rituella övergrepp med kommentaren: "här har vi en till som har läst Spökflickan"!!
Mitt råd till alla överlevare som fått rätt i domstol men som dessutom har minnen av övegrepp med rituella inslag är att de bör hålla tyst med det, offentligt. Och inte låta rättsväsendet få veta det. För så fort de får veta det kommer mörkermän inom den juridiska apparaten omedelbart att utnyttja detta.
Å andra sidan är inte allt automatiskt förlorat ens när detta händer. Alla resningar i sådana fall leder inte till upphävd dom. I Södertäljefallet stod som bekant domen mot fadern kvar (även om den reducerades) och i ett mindre känt fall i Motala stod den kvar i sin helhet.
Beslutet togs av HD - som däremot gick emot RÅ, som var mot resning. Med tanke på den roll HD numera spelar är det inte alls förvånande.
Ja, det står förstås också att "polisen kunde visa att en del av uppgifterna var falska". Det brukar stå sådant. På vilket sätt de påstås kunnat "visa" något sådant kommer att bli intressant att veta. Jag vill notera att i nio fall av tio där det förekommer den typen av formuleringar i media om den typen av fall, visar det sig vara grundlöst - när man undersökt saken. Jfr mediamyterna om Södertäljefallet!
Lägg märke till att jag inte uttalar mig om ett specifikt fall, som jag vet ytterst lite om. Vad jag reagerar på är att i rättsapparaten idag betraktas berättelser om övergrepp med rituella inslag som något som närmast automatiskt leder till att den som berättar misstros. En åklagare vägrade för några år sedan att starta en förundersökning om ett fall med rituella övergrepp med kommentaren: "här har vi en till som har läst Spökflickan"!!
Mitt råd till alla överlevare som fått rätt i domstol men som dessutom har minnen av övegrepp med rituella inslag är att de bör hålla tyst med det, offentligt. Och inte låta rättsväsendet få veta det. För så fort de får veta det kommer mörkermän inom den juridiska apparaten omedelbart att utnyttja detta.
Å andra sidan är inte allt automatiskt förlorat ens när detta händer. Alla resningar i sådana fall leder inte till upphävd dom. I Södertäljefallet stod som bekant domen mot fadern kvar (även om den reducerades) och i ett mindre känt fall i Motala stod den kvar i sin helhet.
torsdag 23 maj 2013
Förlorade barn
I den nyutkomna reportageboken De förlorade barnen av Jens Mikkelsen och Katia Wagner (Natur och Kultur 2013) presenteras värdefull statistik över försvunna flyktingbarn. På sidan 201 ff sammanfattas den i en tabell.
Där får vi bland annat reda på följande. Mellan 2007 och 2012 försvann sammanlagt 1202 ensamkommande flyktingbarn. Av dessa är 65 procent, eller 783 personer, fortfarande spårlöst försvunna.
Av de som fortfarande är försvunna var enligt tabellen 66 barn mellan 0-12 år när de försvann. 174 var mellan 13-15. 543 var mellan 15-17.
Dessa kommer från i stort sett de länder som vi brukar ta emot flyktingar från. Somalia toppar med 163 försvunna.
Kinesiska barn har efter 2007 försvunnit mycket mer sällan än de gjorde tidigare. Under perioden 2007-2012 försvann 24 kinesiska barn totalt. Möjligen ledde den stora uppmärksamheten kring vad som verkade vara ett uppenbart nätverk för människosmuggling i just detta fall efter 2007 till att försvinnandena minskade.
Det framkommer också i boken att polisen (för att nu uttrycka det alltför välvilligt) rutinmässigt ger dessa fall en extremt låg prioritet...
Så - alla debattörer på förnekarsidan som under de senaste åren (exempelvis i samband med diskussioner om "rituella övergrepp") gång på gång har hävdat att det i stort sett inte försvinner några barn i Sverige har - i bästa fall - varit felunderättade. Eller så har de ljugit medvetet. Eller så handlar det om ovanligt extrema svenska chauvinister, som inte räknar invandrarbarn till människosläktet...
Där får vi bland annat reda på följande. Mellan 2007 och 2012 försvann sammanlagt 1202 ensamkommande flyktingbarn. Av dessa är 65 procent, eller 783 personer, fortfarande spårlöst försvunna.
Av de som fortfarande är försvunna var enligt tabellen 66 barn mellan 0-12 år när de försvann. 174 var mellan 13-15. 543 var mellan 15-17.
Dessa kommer från i stort sett de länder som vi brukar ta emot flyktingar från. Somalia toppar med 163 försvunna.
Kinesiska barn har efter 2007 försvunnit mycket mer sällan än de gjorde tidigare. Under perioden 2007-2012 försvann 24 kinesiska barn totalt. Möjligen ledde den stora uppmärksamheten kring vad som verkade vara ett uppenbart nätverk för människosmuggling i just detta fall efter 2007 till att försvinnandena minskade.
Det framkommer också i boken att polisen (för att nu uttrycka det alltför välvilligt) rutinmässigt ger dessa fall en extremt låg prioritet...
Så - alla debattörer på förnekarsidan som under de senaste åren (exempelvis i samband med diskussioner om "rituella övergrepp") gång på gång har hävdat att det i stort sett inte försvinner några barn i Sverige har - i bästa fall - varit felunderättade. Eller så har de ljugit medvetet. Eller så handlar det om ovanligt extrema svenska chauvinister, som inte räknar invandrarbarn till människosläktet...
söndag 19 maj 2013
Viktigt inlägg från Anna Lundin
Vill gärna rekommendera detta tankeväckande inlägg om försvunna barn på bloggen Så tänker Anna Lundin.
Läs det gärna!
Det tillhör nog avdelningen nedtystat sunt förnuft. Ämnet hon skriver om är milt sagt viktigt, och hennes reflektioner omkring är ju så oerhört självklara.
Barn kan födas utan att det registreras, barn kan föras över gränser utan att det märks, och - som sagt - flyktingbarn kan försvinna utan att de ansvariga höjer ett ögonbryn. Detta är självklara - men obekväma - sanningar som de större media aldrig vågade andas om i samband med 90-talets hetskampanj mot de som berättade om organiserade sadistiska övergrepp.
Men den typen av förnuftiga, men i sig närmast självklara, tankar omkring ett ämne som borde ses som oerhört viktigt hör vi annars nästan aldrig. Man kan fråga sig varför.
Läs det gärna!
Det tillhör nog avdelningen nedtystat sunt förnuft. Ämnet hon skriver om är milt sagt viktigt, och hennes reflektioner omkring är ju så oerhört självklara.
Barn kan födas utan att det registreras, barn kan föras över gränser utan att det märks, och - som sagt - flyktingbarn kan försvinna utan att de ansvariga höjer ett ögonbryn. Detta är självklara - men obekväma - sanningar som de större media aldrig vågade andas om i samband med 90-talets hetskampanj mot de som berättade om organiserade sadistiska övergrepp.
Men den typen av förnuftiga, men i sig närmast självklara, tankar omkring ett ämne som borde ses som oerhört viktigt hör vi annars nästan aldrig. Man kan fråga sig varför.
torsdag 16 maj 2013
Dixie Chicks om George W Bush - och om kvinnomisshandel
Alldeles nyligen upptäckte jag en intressant amerikansk tjejgrupp som heter "Dixie Chicks". Jag hade hört något vag om dem förut, men så stötte jag på en intressant artikel i SvD Kultur.
Dixie Chicks var en countrygrupp som hade gjort en lysande karriär. Så råkade de uttala sig negativt om George W Bush under Irakkriget 2003, och karriären krossades.
De började bojkottas av alla countrykanaler i USA, och skivförsäljningen sjunk som en sten. Men istället för att reparera skadan genom att be om ursäkt hade de modet att tvärtom gå längre. De började mer och mer distansera sig från den reaktionära countrymiljön och radikaliserades än mer.
Läs gärna artikeln - den är mycket intressant.
Nu kan man faktiskt se även på flera av de låtar de gjorde före 2003 att de inte var ett mainstream countryband.
Låten Goodbye Earl från 2000 har en stämning som påminner lite som Dirty Weekend .
Den handlar om en kvinna som misshandlas av sin man. Hon får slutligen modet att skilja sig men han förföljer henne, bryter mot alla besöksförbud, och fortsätter att slå henne. Så hon och en vänninna beslutar sig för att göra slut på honom för gott.
Det lyckas de med, med resultatet att han efter ett tag blir "a missing person, who nobody missed at all"...
Det passar ju inte in i den vanligtvis så naiva heterosexuella romantiken i countrygenren. På något sätt blir man inte förvånad över brytningen med countrymiljön 2003.
Jag gillar faktiskt countrymusik, helt medveten om att miljön runt denna genre i USA är något av det mest unket reaktionära man kan tänka sig.
Så jag måste säga att jag tycker att Dixie Chicks slutliga ställningstagande var beundransvärt....
Dixie Chicks var en countrygrupp som hade gjort en lysande karriär. Så råkade de uttala sig negativt om George W Bush under Irakkriget 2003, och karriären krossades.
De började bojkottas av alla countrykanaler i USA, och skivförsäljningen sjunk som en sten. Men istället för att reparera skadan genom att be om ursäkt hade de modet att tvärtom gå längre. De började mer och mer distansera sig från den reaktionära countrymiljön och radikaliserades än mer.
Läs gärna artikeln - den är mycket intressant.
Nu kan man faktiskt se även på flera av de låtar de gjorde före 2003 att de inte var ett mainstream countryband.
Låten Goodbye Earl från 2000 har en stämning som påminner lite som Dirty Weekend .
Den handlar om en kvinna som misshandlas av sin man. Hon får slutligen modet att skilja sig men han förföljer henne, bryter mot alla besöksförbud, och fortsätter att slå henne. Så hon och en vänninna beslutar sig för att göra slut på honom för gott.
Det lyckas de med, med resultatet att han efter ett tag blir "a missing person, who nobody missed at all"...
Det passar ju inte in i den vanligtvis så naiva heterosexuella romantiken i countrygenren. På något sätt blir man inte förvånad över brytningen med countrymiljön 2003.
Jag gillar faktiskt countrymusik, helt medveten om att miljön runt denna genre i USA är något av det mest unket reaktionära man kan tänka sig.
Så jag måste säga att jag tycker att Dixie Chicks slutliga ställningstagande var beundransvärt....
tisdag 14 maj 2013
PAS-förespråkare som medvetna förövarförsvarare
Efter att ha tagit del av (ännu) ett fall där ett barn av polis hämtas till en pappa hon är livrädd för står en sak mer klar än någonsin. Trots att medvetenheten ökat om att barn utsätts för övergrepp, rent abstrakt, och trots att toleransen mot öppet fysiskt våld mot barn minskat etc. etc. har inte barn i praktiken en starkare ställning mot förövare idag än på exempelvis femtiotalet.
En av de främsta orsakerna till detta är den dogmatiska strävan efter gemensam vårdnad, som backas upp av pseudodiagnosen PAS.. Om det ruttna i detta har skrivits mycket, och jag har inte så mycket att tillägga.
Mer än att man bör kalla en katt för en katt. De personer som aktivt arbetat för att sprida denna praxis är huvudsakligen av två typer. Dels de som i största allmänhet är helt empatilösa inför barns behov. Det gäller periferin - cyniska jurister, cyniska socialsekreterare etc. - personer som skulle stoppas för alltid om det krävdes ett empatitest för att få ta beslut som gäller barn.
Men för den allra hårdaste kärnan - de som verkligen satt sig in i fall efter fall efter fall efter fall - och ändå driver denna linje och skriker sig heta om PAS -. handlar det om något etter värre. Den enda förklaringen är att den överväldigande majoriteten av dessa är medvetna förövarförsvarare.
Vad menar jag med det? Jag menar att det handlar om personer som vet om att barn utsätts för mer övergrepp genom det system de arbetar för - och inte bara i största allmänhet struntar i det. Utan vill att det ska vara så. Därför att de antingen är förövare själva, eller sympatiserar med dessa. Och vars medvetna önskan är ett samhälle där i praktiken alla hinder för att begå övergrepp mot barn har försvunnit.
De vill medvetet ha ett samhälle där ingen kommer att hjälpa förtvivlade barn som berättar om övergrepp. Jag upprepar - medvetet.
Förr eller senare hoppas jag att de får vad de förtjänar - om inte i detta liv så på något annat plan. Men det hjälper inte de barn som drabbas idag.
I ett sunt samhälle skulle alla dessa personer buggas, deras telefoner avlyssnas och deras datorer genomsökas. Och polisen skulle följa vartenda steg de tog.
Om detta konsekvent skedde i vår del av världen är jag fullständigt säker på att saker skulle avslöjas som skulle få alla hittillsvarande avslöjanden om förövarnätverk och övergrepp mot barn att förblekna...
PS. Denna blogg är förhandsmodererad och jag kommer inte att ta in kommentarer från papparättsaktivister under detta inlägg.
En av de främsta orsakerna till detta är den dogmatiska strävan efter gemensam vårdnad, som backas upp av pseudodiagnosen PAS.. Om det ruttna i detta har skrivits mycket, och jag har inte så mycket att tillägga.
Mer än att man bör kalla en katt för en katt. De personer som aktivt arbetat för att sprida denna praxis är huvudsakligen av två typer. Dels de som i största allmänhet är helt empatilösa inför barns behov. Det gäller periferin - cyniska jurister, cyniska socialsekreterare etc. - personer som skulle stoppas för alltid om det krävdes ett empatitest för att få ta beslut som gäller barn.
Men för den allra hårdaste kärnan - de som verkligen satt sig in i fall efter fall efter fall efter fall - och ändå driver denna linje och skriker sig heta om PAS -. handlar det om något etter värre. Den enda förklaringen är att den överväldigande majoriteten av dessa är medvetna förövarförsvarare.
Vad menar jag med det? Jag menar att det handlar om personer som vet om att barn utsätts för mer övergrepp genom det system de arbetar för - och inte bara i största allmänhet struntar i det. Utan vill att det ska vara så. Därför att de antingen är förövare själva, eller sympatiserar med dessa. Och vars medvetna önskan är ett samhälle där i praktiken alla hinder för att begå övergrepp mot barn har försvunnit.
De vill medvetet ha ett samhälle där ingen kommer att hjälpa förtvivlade barn som berättar om övergrepp. Jag upprepar - medvetet.
Förr eller senare hoppas jag att de får vad de förtjänar - om inte i detta liv så på något annat plan. Men det hjälper inte de barn som drabbas idag.
I ett sunt samhälle skulle alla dessa personer buggas, deras telefoner avlyssnas och deras datorer genomsökas. Och polisen skulle följa vartenda steg de tog.
Om detta konsekvent skedde i vår del av världen är jag fullständigt säker på att saker skulle avslöjas som skulle få alla hittillsvarande avslöjanden om förövarnätverk och övergrepp mot barn att förblekna...
PS. Denna blogg är förhandsmodererad och jag kommer inte att ta in kommentarer från papparättsaktivister under detta inlägg.
måndag 13 maj 2013
...ett sånt besvär man har....
Den här sången sjöng vi i "lekskolan" (en variant av förskola ) när jag fem-sex år. Det är en av de barnvisor som jag minns bäst.
Lägg märke till fjärde versen! Idag känns det nästan ofattbart att det var sånt man sjöng för och med barn i slutet av femtio - och början av sextiotalet!
Ungefär fem år senare verkar fjärde versen mer eller mindre ha försvunnit i praktiken. Men i förskolan i Gubbängen 1960-61 sjöngs den definitivt. Jag minns den mycket väl.
I en sång som denna lärde sig barnen att våld var lika med kärlek. Jag ryser nu när jag läser den. Men när jag var barn sågs alltså en sådan sång som helt OK...
GODDAG MIN FRU.
God dag, min fru, jag ser min fru, ni lillan har i famnen
O ja, min fru, o ja min fru, jag vaggar henne nu
Oj oj oj oj oj oj ett sånt besvär man har att vagga och vyssa och vyssa lillan sin
God dag, min fru, jag ser min fru, ni lillan har i famnen
O ja, min fru, o ja min fru, jag tvättar henne nu
Oj oj oj oj oj oj ett sånt besvär man har att tvätta och tvätta och tvätta lillan sin
God dag, min fru, jag ser min fru, ni lillan har i famnen
O ja, min fru, o ja min fru, jag matar henne nu
Oj oj oj oj oj oj ett sånt besvär man har att mata och mata och mata lillan sin
God dag, min fru, jag ser min fru, ni lillan har i famnen
O ja, min fru, o ja min fru, jag smäller henne nu
Oj oj oj oj oj oj ett sånt besvär man har att smälla och smälla och smälla lillan sin
God dag, min fru, jag ser min fru, ni lillan har i famnen
O ja min fru, men snart min fru, så lär hon sig att gå
Oj oj oj oj oj oj ett sånt besvär man har att lära och lära och lära lillan sin
God dag min fru, men säj mig nu, nog blir Ni trött på lillan?
O nej min fru, onej min fru, nej aldrig i min dar.
Ni ser ju, ni ser ju att visst besvär man har
men lillan hon är ju det käraste jag har.
Om det sekretessbelagda sexnätverket
Under denna titel skriver My Vingren i Feministiskt Perspektiv om en aktuell motsvarighet till bordellhärvan 1976: nätverket runt den sexbrottsdömde polischefen i Uppsala.
Och, ja, mörkläggningen är lika massiv nu som då. Är det någon som blir förvånad?
Och, ja, mörkläggningen är lika massiv nu som då. Är det någon som blir förvånad?
Äventyr i Karlskrona
Precis den här natten för 29 år sedan (1984) sov jag helt ensam på järnvägsstationen i Karlskrona. Jag hade slagit sönder ett fönster och klättrat in där för att sova. Varför i allsina dar gjorde jag nu det?
Jag åkte runt i Norden på ett Nordturistkort. På den tiden kunde man med ett sådant åka tåg i alla nordiska länder - utom Island, förstås - i 21 dagar. Precis vart man ville. Jag hade köpt det den 29 april och hade redan åkt runt i Finland och Norge.
Så hade jag denna lördagskväll den 12 maj kommit till Karlskrona. När jag kom dit upptäckte jag att jag hade gjort ett litet misstag. Sista tåget från Karlskrona hade redan gått. Vad skulle jag göra?
Det började mörkna och på stan åkte raggare runt i sina bilar. Det verkade inte tryggt. Jag gick till torget och där stod den berömda statyn av Karl den elfte. Jag hade läst Selma Lagerlöf och mindes berättelsen om hur statyn på natten hade vaknat till liv och börjat jaga Nils Holgersson. Det gjorde mig inte bättre till mods.
Jag hade inga pengar för att sova på något hotell. Så jag gick till en polisstation och berättade om min situation. Och bad att få vara där över natten. Det fick jag inte. Då blev jag riktigt sur och sa att jag kanske skulle bli desperat och slå sönder ett fönster nånstans. - Det kommer att bli dyrt, blev svaret.
Jag gick tillbaks till stationen. Där träffade jag en man som jobbade för SJ. Jag berättade om min situation och vad jag hade sagt till poliserna om att slå sönder ett fönster. - Det är tragiskt att det ska bli så, var hans kommentar.
Mannen försvann och jag ställde mig på stationens "baksida". På andra sidan fanns raggarna. Jag letade reda på en stor sten och kastade den mot ett fönster i stationen. Det gick sönder.
Jag plockade ut glasskärvorna och klättrade in. Raggarna måste ha hört ljudet för de tittade intresserade in från andra sidan. Men det var mörkt inne i stationen och de såg inget.
Jag lade mig på en bänk för att sova. Men den kalla vårluften strömmande in genom fönstret och jag frös. Då satte jag upp värmen på alla element på stationen på max, och snart blev det riktigt varmt.
Jag vaknade ett tag efter att solen stigit upp. Jag klättrade ut genom fönstret för att jag inte skulle vara kvar när personalen kom igen. Jag gick runt på stan tills jag hittade en olåst ytterdörr till ett hyreshus. Jag satte mig i trapphuset och väntade.
Efter ett tag gick jag tillbaks till stationen. Där stod flera polisbilar. Jag insåg att det inte var någon bra idé att gå till stationen så länge de var kvar. Så jag gick runt i stan någon timme till.
När jag kom tillbaks hade poliserna åkt och första morgontåget skulle snart gå. Jag gick ut på perrongen och gick på tåget. Konduktören kom fram och skulle kolla biljetten. Jag hade ju ett Nordturistkort och det var ganska så slitet efter att ha legat i mina fickor i 13 dar. Jag sa något generat att det ju var "sönderfallande". Konduktören tittade mycket menande på mig och sa, mycket långsamt och med en stark betoning - "SÖNDER". På något sätt verkade han ha fattat att det var jag som hade slagit sönder rutan. Men han lät mig åka och tillkallade inte polisen.
Nej, det blev inte dyrt för mig att slå sönder den rutan. Man kanske kan säga att jag hade en ganska så förvånande tur...
söndag 12 maj 2013
När Angela Merkel var för demokratisk socialism
Jag visste inte att jag och Angela Merkel hade något gemensamt. Mer än allmänna saker som exempelvis att vi båda är av släktet Homo Sapiens och tillhör den indoeuropeiska språkgruppen.
Men nu verkar det vara så att vi båda 1989 hade samma åsikter om Tysklands återförening. Då var hon inte för återföreningen - hon förespråkade istället en demokratisk socialism i ett självständigt Östtyskland.
Skillnaden mellan henne och mig är förstås att jag fortfarande anser att det hade varit det bästa alternativet, medan hon nog snabbt insåg att det inte var en åsikt man kunde göra karriär på i ett återförenat kapitalistiskt Tyskland.
Möjligen hade hon kunnat bli en ledande aktivist i det reformerade kommunistpartiets efterföljare Die Linke - istället för att bli den förbundskansler som sätter skräck i Europas fattiga länder (och den högste ansvariga i ett samhällssystem som har skapat fattigdom, arbetslöshet och otrygghet hos stora delar av befolkningen i det gamla DDR).
Hennes eftermäle skulle förstås bli mycket trevligare om hon hade valt det förra.
Men nu verkar det vara så att vi båda 1989 hade samma åsikter om Tysklands återförening. Då var hon inte för återföreningen - hon förespråkade istället en demokratisk socialism i ett självständigt Östtyskland.
Skillnaden mellan henne och mig är förstås att jag fortfarande anser att det hade varit det bästa alternativet, medan hon nog snabbt insåg att det inte var en åsikt man kunde göra karriär på i ett återförenat kapitalistiskt Tyskland.
Möjligen hade hon kunnat bli en ledande aktivist i det reformerade kommunistpartiets efterföljare Die Linke - istället för att bli den förbundskansler som sätter skräck i Europas fattiga länder (och den högste ansvariga i ett samhällssystem som har skapat fattigdom, arbetslöshet och otrygghet hos stora delar av befolkningen i det gamla DDR).
Hennes eftermäle skulle förstås bli mycket trevligare om hon hade valt det förra.
fredag 10 maj 2013
En ohederlig metod
Läste för ett tag sedan ut en bok som av många betraktas som standardverket om Wiccas, eller den nyhedniska häxrörelsens, historia. Det är en bok som har ett mycket bra rykte, som får lovord nästan överallt. Men jag fann den till stor del ganska olustig.
Den heter The Triumph of the Moon: a history of modern pagan witchcraft och författaren heter Ronald Hutton. Den kom ut 1999. Jag har den i en pocketupplaga från 2001.
Den bygger på en mycket grundlig forskning, ja. Den är förmodligen den mest gedigna genomgången av denna rörelses historia, ja, Men finns något i den som hela tiden gör mig illa berörd.
På sätt och vis exemplifierar den en typ av akademisk genre som de senare åren har blivit mycket vanlig. Nämligen att på ett subtilt sätt försöka desarmera åsikter man inte gillar genom att i sin historieskrivning betona de dolda (eller helt öppna) agendor som deras förespråkare har eller hade, eller påstås ha eller haft. Och kombinera detta genom att med en lätt ironisk touche antyda att deras åsikter kanske därför inte var så helt och hållet vetenskapliga.
Denna metod använder Hutton i sn bok nästan konsekvent på författare som företrätt två typer av åsikter - som han uppenbarligen ogillar. .För det första de som använts av den framväxande wicca-rörelssn för att motivera sina egna anspråk. Det handlar här dels om teorier om förpatriakala samhällen och förhistorisk gudinnetro. Dels om teorier om att det funnit rester av "hedendom" kvar efter att Europa kristnades, och att det därför kan finnas ett korn av sanning i wicccas anspråk på att ha förkristna rötter.
För det andra de som argumenterat för att det vid sidan om de "snälla" magiska grupperna under 1900-talet har finnits andra, mer mörkernagiska och "satanistiska" sådana, som i vissa fall kombinerade sin mörkermagiska praktik med olika typer av övergrepp och/eller våldsdåd.
Båda dessa typer av åsikter presenteras genomgående av Hutton som att det egentligen handlar om en typ av folklore, som sansade och balanserade forskare (som Hutton själv) har tagit helt avstånd från. Så Hutton ägnar en hel del tid åt att diskutera de personer som drivit åsikterna, På en rad mer eller mindre subtila (och nästan alltid språkligt eleganta!) sätt, målar Hutton upp bilden av personer som drivs av udda motiv och önskningar, och som tyvärr låter dessa stå i vägen för ett mer myktert vetenskapligt synsätt.
Det hela är förrädiskt. Läsare som exempelvis inte tagit del av Carlo Ginzburgs forskning om Benandanti, eller Marija Gimbutas och hennes skolas publikationer, riskerar att snabbt avfärda dem som en del av en närmast esoterisk och fantasifull strömning, som egentligen aldrig haft några rimliga belägg för sina åsikter.
På samma sätt kommer de att riskera att snabbt, alltför snabbt, automatiskt avfärda alla som berättat om existensen av satanistiska och kvasisatanistiska avarter som fantasifulla paranoiker - vare sig det nu handlar om berättelserna från en Scotland Yard-chef som Robert Fabian eller en wiccaprästinna som Maxine Sanders.
Huttons åsikter i dessa frågor är väl en majoritetsuppfattning inom den akademiska världen idag. Det ska alltså aldrig ha funnits några samhällen där kvinnor haft en starkare ställning än män, och det har heller inte funnits hedniska strömningar i Europa efter kristnandet. Och alla berättelser om att det vid sidan av de mer livsbejakande positiva häxgrupperna under 1900-talet (eller tidigare) funnits mer kusliga grupper ska likaså ses som myter.
Genomgående får inte läsarna på något mer seriöst sätt ta del av argumenten för de åsikter som Hutton avfärdar. Man får en kort, lite karikatyrartad, sammanfattning - och denna kombineras mycket ofta med biografiska och andra detaljer som ska få läsarna att "förstå" varför någon kunde tycka något så uppenbart felaktigt.
Det hela sker som sagt mycket subtilt, mycket elegant, - och många inser nog inte riktigt hur Huttons manipulationsteknik fungerar.
Men ibland är det inte riktigt lika subtilt. Det värsta exemplet är nog Huttons behandling av Robert Graves. på sidan 188 till 193. Graves förespråkade åsikten att det hade funnits ett förhistoriskt matriarkat, och gav bland annat uttryck för den i sin uppmärksammade bok The White Goddess från 1949 . I fallet Graves nöjer sig inte Hutton med sina vanliga mer eller mindre subtila insinuationer, utan han drämmer till med storsläggan.
På sidorna 191 och 192 får läsarna reda på att Graves var en "intensiv masochist" (sidan 191) som hade haft en dominerande och tyrannisk mor, och sedan gifte sig med en dominerande och tyrannisk fru. Efter detta fick den olycksalige mannen det dessutom ihop det med en dominerande och tyrannisk älskarinna.
Vi får också redan på att Gtraves första fru var en "uttalad feminist" (s. 192) och Hutton menar att de inte var någon tillfällighet att Graves först började föra fram åsikten om existensen av ett förhistoriskt matriarkat under tiden han var gift med henne...
Är detta sant? Jag har ingen aning. Är det relevant för bokens ämne? Det kan ju diskuteras.
Men det som stör mig mest är detta. Medan åsikter som Hutton ogillar hela tiden ska "förklaras" utifrån psykologiska, sociologiska och andra sammanhang behandlas underförstått de motsatta "akademiskt korrekta" åsikterna som så sansade och vetenskapliga att de inte behöver någon ytterligare förklaring. Läsaren kommer att se dessa som "vetenskapens syn" - som inte är i behov av någon analys av förespråkarnas motiv.
Hutton skriver alltså om Robert Graves sexualitet och psyke. För att "förklara" dennes åsikter om matriarkat. Vad skulle man måhända kunna få fram om man rotade lite i sexualliv och psyke hos de som aggressivt drivit linjen att män alltid haft makten i alla samhällen och att "matriarkat" alltid varit en myt? Har någon tänkt på att undersöka sexuallivet hos Robin Fox, antropologen som sida efter sida närmast vällustigt frossade i mansdominerade släktskapssystem i "primitiva" samhällen men som förfärat beskrev idén om att det någonsin funnits samhällen där maktförhållandena var de motsatta - som "kuslig". Eller hos den mer kände Claude Levi-Strauss, som ständigt och jämt lika vällustigt upprepade sitt mantra - att all civilisation kännetecknas av att grupper av män utbyter kvinnor med varandra?
Jag misstänker att det skulle bli ett ramaskri om någon skulle göra något sådant. Det skulle nog ses som ett övertramp - och ett kränkande av mycket ansedda forskares personliga integritet. Men om man väl har sagt att man tror att de har funnits ett matriarkat är väl allt tillåtet...
Metoden hos Hutton har vissa likheter med hur "anti-satanism" behandlas i böcker som Satanism Scare eller Satanic Panic eller hur "matriarkalism" behandlas i Cynthia Ellers bok The myth of matriarchal prehistory. Eftersom de sociologiska och psykologiska förklaringarna i sådana böcker alltid riktas åt ett håll - mot de åsikter som författaren/författarna ogillar - är det en djupt ohederlig metod. Och en djupt ohederlig genre.
Den heter The Triumph of the Moon: a history of modern pagan witchcraft och författaren heter Ronald Hutton. Den kom ut 1999. Jag har den i en pocketupplaga från 2001.
Den bygger på en mycket grundlig forskning, ja. Den är förmodligen den mest gedigna genomgången av denna rörelses historia, ja, Men finns något i den som hela tiden gör mig illa berörd.
På sätt och vis exemplifierar den en typ av akademisk genre som de senare åren har blivit mycket vanlig. Nämligen att på ett subtilt sätt försöka desarmera åsikter man inte gillar genom att i sin historieskrivning betona de dolda (eller helt öppna) agendor som deras förespråkare har eller hade, eller påstås ha eller haft. Och kombinera detta genom att med en lätt ironisk touche antyda att deras åsikter kanske därför inte var så helt och hållet vetenskapliga.
Denna metod använder Hutton i sn bok nästan konsekvent på författare som företrätt två typer av åsikter - som han uppenbarligen ogillar. .För det första de som använts av den framväxande wicca-rörelssn för att motivera sina egna anspråk. Det handlar här dels om teorier om förpatriakala samhällen och förhistorisk gudinnetro. Dels om teorier om att det funnit rester av "hedendom" kvar efter att Europa kristnades, och att det därför kan finnas ett korn av sanning i wicccas anspråk på att ha förkristna rötter.
För det andra de som argumenterat för att det vid sidan om de "snälla" magiska grupperna under 1900-talet har finnits andra, mer mörkernagiska och "satanistiska" sådana, som i vissa fall kombinerade sin mörkermagiska praktik med olika typer av övergrepp och/eller våldsdåd.
Båda dessa typer av åsikter presenteras genomgående av Hutton som att det egentligen handlar om en typ av folklore, som sansade och balanserade forskare (som Hutton själv) har tagit helt avstånd från. Så Hutton ägnar en hel del tid åt att diskutera de personer som drivit åsikterna, På en rad mer eller mindre subtila (och nästan alltid språkligt eleganta!) sätt, målar Hutton upp bilden av personer som drivs av udda motiv och önskningar, och som tyvärr låter dessa stå i vägen för ett mer myktert vetenskapligt synsätt.
Det hela är förrädiskt. Läsare som exempelvis inte tagit del av Carlo Ginzburgs forskning om Benandanti, eller Marija Gimbutas och hennes skolas publikationer, riskerar att snabbt avfärda dem som en del av en närmast esoterisk och fantasifull strömning, som egentligen aldrig haft några rimliga belägg för sina åsikter.
På samma sätt kommer de att riskera att snabbt, alltför snabbt, automatiskt avfärda alla som berättat om existensen av satanistiska och kvasisatanistiska avarter som fantasifulla paranoiker - vare sig det nu handlar om berättelserna från en Scotland Yard-chef som Robert Fabian eller en wiccaprästinna som Maxine Sanders.
Huttons åsikter i dessa frågor är väl en majoritetsuppfattning inom den akademiska världen idag. Det ska alltså aldrig ha funnits några samhällen där kvinnor haft en starkare ställning än män, och det har heller inte funnits hedniska strömningar i Europa efter kristnandet. Och alla berättelser om att det vid sidan av de mer livsbejakande positiva häxgrupperna under 1900-talet (eller tidigare) funnits mer kusliga grupper ska likaså ses som myter.
Genomgående får inte läsarna på något mer seriöst sätt ta del av argumenten för de åsikter som Hutton avfärdar. Man får en kort, lite karikatyrartad, sammanfattning - och denna kombineras mycket ofta med biografiska och andra detaljer som ska få läsarna att "förstå" varför någon kunde tycka något så uppenbart felaktigt.
Det hela sker som sagt mycket subtilt, mycket elegant, - och många inser nog inte riktigt hur Huttons manipulationsteknik fungerar.
Men ibland är det inte riktigt lika subtilt. Det värsta exemplet är nog Huttons behandling av Robert Graves. på sidan 188 till 193. Graves förespråkade åsikten att det hade funnits ett förhistoriskt matriarkat, och gav bland annat uttryck för den i sin uppmärksammade bok The White Goddess från 1949 . I fallet Graves nöjer sig inte Hutton med sina vanliga mer eller mindre subtila insinuationer, utan han drämmer till med storsläggan.
På sidorna 191 och 192 får läsarna reda på att Graves var en "intensiv masochist" (sidan 191) som hade haft en dominerande och tyrannisk mor, och sedan gifte sig med en dominerande och tyrannisk fru. Efter detta fick den olycksalige mannen det dessutom ihop det med en dominerande och tyrannisk älskarinna.
Vi får också redan på att Gtraves första fru var en "uttalad feminist" (s. 192) och Hutton menar att de inte var någon tillfällighet att Graves först började föra fram åsikten om existensen av ett förhistoriskt matriarkat under tiden han var gift med henne...
Är detta sant? Jag har ingen aning. Är det relevant för bokens ämne? Det kan ju diskuteras.
Men det som stör mig mest är detta. Medan åsikter som Hutton ogillar hela tiden ska "förklaras" utifrån psykologiska, sociologiska och andra sammanhang behandlas underförstått de motsatta "akademiskt korrekta" åsikterna som så sansade och vetenskapliga att de inte behöver någon ytterligare förklaring. Läsaren kommer att se dessa som "vetenskapens syn" - som inte är i behov av någon analys av förespråkarnas motiv.
Hutton skriver alltså om Robert Graves sexualitet och psyke. För att "förklara" dennes åsikter om matriarkat. Vad skulle man måhända kunna få fram om man rotade lite i sexualliv och psyke hos de som aggressivt drivit linjen att män alltid haft makten i alla samhällen och att "matriarkat" alltid varit en myt? Har någon tänkt på att undersöka sexuallivet hos Robin Fox, antropologen som sida efter sida närmast vällustigt frossade i mansdominerade släktskapssystem i "primitiva" samhällen men som förfärat beskrev idén om att det någonsin funnits samhällen där maktförhållandena var de motsatta - som "kuslig". Eller hos den mer kände Claude Levi-Strauss, som ständigt och jämt lika vällustigt upprepade sitt mantra - att all civilisation kännetecknas av att grupper av män utbyter kvinnor med varandra?
Jag misstänker att det skulle bli ett ramaskri om någon skulle göra något sådant. Det skulle nog ses som ett övertramp - och ett kränkande av mycket ansedda forskares personliga integritet. Men om man väl har sagt att man tror att de har funnits ett matriarkat är väl allt tillåtet...
Metoden hos Hutton har vissa likheter med hur "anti-satanism" behandlas i böcker som Satanism Scare eller Satanic Panic eller hur "matriarkalism" behandlas i Cynthia Ellers bok The myth of matriarchal prehistory. Eftersom de sociologiska och psykologiska förklaringarna i sådana böcker alltid riktas åt ett håll - mot de åsikter som författaren/författarna ogillar - är det en djupt ohederlig metod. Och en djupt ohederlig genre.
onsdag 8 maj 2013
Är satanister aldrig onda?
Till och från hamnar jag i diskussioner om Södertäljefallet. Där får jag ofta påpeka att detta fall från början av 90-talet, inte på något sätt handlade om "satanism". Det handlade om en flicka som bland annat berättade hur hon och andra barn sexuellt utnyttjats i gruppsammanhang, och att en del av barnen dödades. Men hon sa inte ett ord om satanism.
Det hindrade inte såväl "motståndare" som "anhängare" att tala om satanism, och ta fallet som ett exempel på anklagelser om "sataniska rituella övergrepp" ("Satanic Ritual Abuse") som var den idiotiska term som ofta användes.
Rätt ska vara rätt. Som jag skrivit tidigare - endast sanningen gynnar kampen mot övergrepp mot barn. Övergrepp som inte har det minsta med "satanism" att göra ska inte beskrivas som satanistiska. Det borde vara självklart.
Men det finns en sak som stör mig i det hela. Och det är att människor har så mycket lättare att tro vad flickan berättade när de väl fattat att hon inte sade något om satanism. Man tycks resonera som så, att eftersom hon inte sade något som satanistiska motiv var hon nog trots allt förnuftig och rationell. Underförstått att hon inte skulle ha varit det om hon hade sagt något om "satanism".
På något sätt är det någonting som är konstigt här. "Satanism" finns bevisligen, och övergrepp mot barn finns också bevisligen. Men på något sätt har det under det senaste årtiondena skapats föreställningen att om man skulle påstås att dessa två saker någonsin skulle kunna sammanfalla är man en stolle, jämförbar med de som tror på snömannen eller Loch Ness-odjuret.
Det är som sagt väldigt konstigt. "Satan" har under 2000 år varit den närmast arketypiska symbolen för ondska i vår kultur. Är det så oerhört konstigt att det i åtminstone ibland skulle kunnas finnas personer som säger sig dyrka denna entitet - som också skulle kunna tänkas begå onda handlingar?
Nej, det är ju inte konstigt,. och satanistiska illdåd har ju också ibland lett till fällande domar - som i detta fall i Finland. Missförstå mig inte. - det finns förvisso en massa beskedliga satanister som förmodligen inte skulle kunna skada en fluga. Det finns ingen anledning att misstänka någon för hemska saker endast för att denne visat sig vara "satanist". Men det är lika mycket fel att automatiskt anta att övergrepp mot barn, aldrig, säger aldrig, skulle kunna ha något med "satanism" ar göra.
Det är intressant att jämföra med katolska kyrkan. Få människor verkar tycka att det är konstigt att katolska präster har begått övergrepp. Det verkar nästan som om många tycker att det snarare verkar självklart. Ja, jag har till och med någon gång träffat personer som på största allvar tycktes mena att nu hade "papisterna" avslöjat sig!
Katolska kyrkan dyrkar, som bekant, Jesus. En person som sägs ha sagt att ingen som inte är som ett barn kan komma in i Guds rike, och som dessutom sägs ha sagt att man hellre bör hugga av sig sin högra hand om dess existens hotar att leda en till grov synd. Att personer som dyrkar Jesus ändå kan begå övergrepp mot barn förvånar mig inte alls. Övergrepp mot barn begås av människor med alla världsåskådningar.
Övergrepp mot barn begås dessutom med all sannolikhet mycket oftare av "kristna" än av "satanister" - av den enkla anledningen att det finns betydligt fler av de förra än av de senare. Men återigen....
Varför reagerar folk med sådan automatisk misstro om man berättar att det finns människor som utsatts för övergrepp som berättat att förövarna var "satanister"? Med andra ord att de sympatiserade med den figur som under två tusen år i vår kultur har förknippats med egoism och grymhet.
Jag vet att det finns "satanister" som tolkar om satansfiguren och gör den till något som inte har speciellt mycket med ondska att götra. Men ska vi verkligen tro att det gäller alla?
Ska vi alltså tro att om man stöder en lära som den katolska, som säger sig arbeta för kärlek och medkänsla är det hur lätt som helst att ta steget över till att begå övergrepp mot barn? Men om man öppet dyrkar den entitet som redan i Bibeln kallades för en lögnare och mördare kommer man aldrig, aldrig, att kröka ens ett hår på ett barns huvud?
Det är en logik som jag verkligen inte förstår.
Det hindrade inte såväl "motståndare" som "anhängare" att tala om satanism, och ta fallet som ett exempel på anklagelser om "sataniska rituella övergrepp" ("Satanic Ritual Abuse") som var den idiotiska term som ofta användes.
Rätt ska vara rätt. Som jag skrivit tidigare - endast sanningen gynnar kampen mot övergrepp mot barn. Övergrepp som inte har det minsta med "satanism" att göra ska inte beskrivas som satanistiska. Det borde vara självklart.
Men det finns en sak som stör mig i det hela. Och det är att människor har så mycket lättare att tro vad flickan berättade när de väl fattat att hon inte sade något om satanism. Man tycks resonera som så, att eftersom hon inte sade något som satanistiska motiv var hon nog trots allt förnuftig och rationell. Underförstått att hon inte skulle ha varit det om hon hade sagt något om "satanism".
På något sätt är det någonting som är konstigt här. "Satanism" finns bevisligen, och övergrepp mot barn finns också bevisligen. Men på något sätt har det under det senaste årtiondena skapats föreställningen att om man skulle påstås att dessa två saker någonsin skulle kunna sammanfalla är man en stolle, jämförbar med de som tror på snömannen eller Loch Ness-odjuret.
Det är som sagt väldigt konstigt. "Satan" har under 2000 år varit den närmast arketypiska symbolen för ondska i vår kultur. Är det så oerhört konstigt att det i åtminstone ibland skulle kunnas finnas personer som säger sig dyrka denna entitet - som också skulle kunna tänkas begå onda handlingar?
Nej, det är ju inte konstigt,. och satanistiska illdåd har ju också ibland lett till fällande domar - som i detta fall i Finland. Missförstå mig inte. - det finns förvisso en massa beskedliga satanister som förmodligen inte skulle kunna skada en fluga. Det finns ingen anledning att misstänka någon för hemska saker endast för att denne visat sig vara "satanist". Men det är lika mycket fel att automatiskt anta att övergrepp mot barn, aldrig, säger aldrig, skulle kunna ha något med "satanism" ar göra.
Det är intressant att jämföra med katolska kyrkan. Få människor verkar tycka att det är konstigt att katolska präster har begått övergrepp. Det verkar nästan som om många tycker att det snarare verkar självklart. Ja, jag har till och med någon gång träffat personer som på största allvar tycktes mena att nu hade "papisterna" avslöjat sig!
Katolska kyrkan dyrkar, som bekant, Jesus. En person som sägs ha sagt att ingen som inte är som ett barn kan komma in i Guds rike, och som dessutom sägs ha sagt att man hellre bör hugga av sig sin högra hand om dess existens hotar att leda en till grov synd. Att personer som dyrkar Jesus ändå kan begå övergrepp mot barn förvånar mig inte alls. Övergrepp mot barn begås av människor med alla världsåskådningar.
Övergrepp mot barn begås dessutom med all sannolikhet mycket oftare av "kristna" än av "satanister" - av den enkla anledningen att det finns betydligt fler av de förra än av de senare. Men återigen....
Varför reagerar folk med sådan automatisk misstro om man berättar att det finns människor som utsatts för övergrepp som berättat att förövarna var "satanister"? Med andra ord att de sympatiserade med den figur som under två tusen år i vår kultur har förknippats med egoism och grymhet.
Jag vet att det finns "satanister" som tolkar om satansfiguren och gör den till något som inte har speciellt mycket med ondska att götra. Men ska vi verkligen tro att det gäller alla?
Ska vi alltså tro att om man stöder en lära som den katolska, som säger sig arbeta för kärlek och medkänsla är det hur lätt som helst att ta steget över till att begå övergrepp mot barn? Men om man öppet dyrkar den entitet som redan i Bibeln kallades för en lögnare och mördare kommer man aldrig, aldrig, att kröka ens ett hår på ett barns huvud?
Det är en logik som jag verkligen inte förstår.
fredag 3 maj 2013
Jag fyller inte år denna månad
Men det hindrade inte Phone House att för några timmar sedan skicka mig ett SMS där det stod just att eftersom jag fyller år denna månad så bjuder de på 100 kronor - under förutsättning att jag handlar för mer än 500 kronor i deras butiker.
Konkurrensen mellan företagen i telekombranchen leder till de märkllgaste saker. Det är inte ovanligt att människor som sagt nej till att köpa produkter och abonnemang får den ena efter efter den andra fakturan där de krävs att betala för just det som de sagt nej till.
Förstatliga hela telekomsektorn - återinför ett enda samhälleligt ägt Televerk!
Konkurrensen mellan företagen i telekombranchen leder till de märkllgaste saker. Det är inte ovanligt att människor som sagt nej till att köpa produkter och abonnemang får den ena efter efter den andra fakturan där de krävs att betala för just det som de sagt nej till.
Förstatliga hela telekomsektorn - återinför ett enda samhälleligt ägt Televerk!
torsdag 2 maj 2013
Demonstrerade igår
Igår demonstrerade jag. Jag gick i Vänsterpartiets tåg. Det var en mycket bra stämning, och vädret var fint.
Jag hade kommit överens med en väninna som jobbade på Internationalen på slutet av 90-talet, att vi skulle gå tillsammans. Så nu kom det sig att jag i år gick bakom Socialistiska Partiets banderoller. Det har jag inte gjort sedan 1999.
Efter tåget gick vi och åt på Chutney, en vegetarisk restaurant.
Första gången jag demonstrerade första maj, var 1971, då jag var 16 och gick i FNL-gruppernas avdelning i det KFML-dominerade förstamajtåget "Röd Front". Sedan har jag för det mesta demonstrerat första maj. De första åren i Röd Fronts ersättare "Enhet/Solidaritet" , efter det ibland i Vänsterpartiets tåg, ibland i LO:s.
Jag har demonstrerat första maj 1971, 1972, 1973, 1974, 1975, 1977, 1978, 1979, 1980, 1981, 1982, 1983, 1984, 1985, 1986, 1987, 1988, 1990, 1991, 1996, 1998, 1999, 2002, 2003, 2004, 2005, 2006, 2007, 2008, 2009, 2010, 2011, 2012 - och i år.
Och alltså inte demonstrerat 1976, 1989, 1992, 1993, 1994, 1995, 1997, 2000, och 2001.
Lägg märke till uppehållet mellan 1992 och 1995. Fyra år i rad som jag inte demonstrerade första maj. Jag har inte tänkt på det förut men nu ser jag att perioden startade omedelbart efter Sovjets fall hösten 1991. Det finns förmodligen någon form av samband.
Varför är jag nu så angelägen om att demonstrera första maj? Det är väl först och främst ett sätt att visa att jag är emot kapitalismen. Sedan är det ett sätt att träffa folk. Dessutom får man ju lite motion.
Fast om ni är lite konspiratoriska och kollar kommentarsfältet under inlägget om Illuminati nedan kan ni kanske hitta en mer kuslig förklaring. Där säger Tidlösa att det finns de som påstår att första maj från början skapades av Illuminati, förmodligen som en del i deras plan på världsherravälde. Och i själva inlägget framgår också att det finns en You Tube-video där det påstås att Illuminati dessutom skapade feminismen för att krossa familjen.
Det där borde jag ju inte sagt, man ska väl inte avslöja ett medlemskap i Iluminati hur som helst. ;-)
Jag hade kommit överens med en väninna som jobbade på Internationalen på slutet av 90-talet, att vi skulle gå tillsammans. Så nu kom det sig att jag i år gick bakom Socialistiska Partiets banderoller. Det har jag inte gjort sedan 1999.
Efter tåget gick vi och åt på Chutney, en vegetarisk restaurant.
Första gången jag demonstrerade första maj, var 1971, då jag var 16 och gick i FNL-gruppernas avdelning i det KFML-dominerade förstamajtåget "Röd Front". Sedan har jag för det mesta demonstrerat första maj. De första åren i Röd Fronts ersättare "Enhet/Solidaritet" , efter det ibland i Vänsterpartiets tåg, ibland i LO:s.
Jag har demonstrerat första maj 1971, 1972, 1973, 1974, 1975, 1977, 1978, 1979, 1980, 1981, 1982, 1983, 1984, 1985, 1986, 1987, 1988, 1990, 1991, 1996, 1998, 1999, 2002, 2003, 2004, 2005, 2006, 2007, 2008, 2009, 2010, 2011, 2012 - och i år.
Och alltså inte demonstrerat 1976, 1989, 1992, 1993, 1994, 1995, 1997, 2000, och 2001.
Lägg märke till uppehållet mellan 1992 och 1995. Fyra år i rad som jag inte demonstrerade första maj. Jag har inte tänkt på det förut men nu ser jag att perioden startade omedelbart efter Sovjets fall hösten 1991. Det finns förmodligen någon form av samband.
Varför är jag nu så angelägen om att demonstrera första maj? Det är väl först och främst ett sätt att visa att jag är emot kapitalismen. Sedan är det ett sätt att träffa folk. Dessutom får man ju lite motion.
Fast om ni är lite konspiratoriska och kollar kommentarsfältet under inlägget om Illuminati nedan kan ni kanske hitta en mer kuslig förklaring. Där säger Tidlösa att det finns de som påstår att första maj från början skapades av Illuminati, förmodligen som en del i deras plan på världsherravälde. Och i själva inlägget framgår också att det finns en You Tube-video där det påstås att Illuminati dessutom skapade feminismen för att krossa familjen.
Det där borde jag ju inte sagt, man ska väl inte avslöja ett medlemskap i Iluminati hur som helst. ;-)
onsdag 1 maj 2013
Plasmakosmologi och pseudovetenskap
Plasmakosmologi är inte en pseudovetenskap. Åtminstone är det min lekmannauppfattning. Lika lite är det automatiskt pseudovetenskap att argumentera för existensen av "icke-kosmologisk rödförskjutning" dvs att det skulle kunna finnas rödförskjutning som inte beror på att objekt avlägsnar sig från iakttagaren.
Att argumentera mot Big Bang behöver verkligen inte heller vara pseudovetenskap.
Men alla dessa saker kan ingå i väldigt pseudovetenskapliga sammanhang. Jag har just tagit del av ett ganska så hårresande exempel.
Det är boken The Electric Sky: a challenge to the myths of modern astronomy (2012) av Donald E Scott. Jag beställde den nyligen och jag fick den mycket snabbt. Jag måste säga att jag fick en chock när jag läste den.
För även om plasmakosmologin - som hävdar att elektriska krafter knutna till plasma spelar en större roll i universums utveckling än vad som mainstream-ksomologin vill erkänna - och som oftast dessutom är kritiska mot Big Bang-teorin, ligger inom ramarna för en normal vetenskaplig diskussion, finns det strömningar i dess utkant som inte gör det. De brukar ofta buga och bocka nästan rituellt för Hannes Alfvén, Kristian Birkeland, Anthony Perrat, och någon enstaka gång även för Eric J Lerner. Men deras egna teoribildningar är så bisarra att man baxnar.
Scott hyllar de tre första nästan devot, medan han är mer försiktig med att hylla Lerner. Kanske Lerner är för vänster för honom. Kanske beror det på något annat också. Men när han lägger ut texten om det "elektriska" universum ligger han mil från dessa personer.
Hans främsta tes är att solen inte får sin energi från fusion. Nej, den får inte sin energi från några inre processer alls. Han ser solen i princip som en glödlampa, som får sin (elektriska) energi från en kraftkälla någon annanstans. Exakt hur vill han inte svara på, men han talar vagt om elektriska plasmafält.
Det gäller förstås alla stjärnor. Bevisen är obefintliga, han pekar däremot på svårigheter att exakt bevisa den allmänt accepterade teorin. Han påpekar att ingen varit i solen, så ingen kan veta. Men å andra sidan har ingen kunnat iaktta de mekanismer han tvärsäkert påstår finns i universum heller.
Scott är doktor i "electrical engineering". Någon form av ingenjörsutbildning med andra ord. Jag har en massa fördomar mot ingenjörer, och tyvärr bekräftar han dessa med råge. Det är ganska ofta som ingenjörsutbildade personer som uttalar sig om saker utanför sitt kompetensområde visar sig både okunniga, tvärsäkra och fyrkantiga. Scott verkar vara en av dessa...
Han vet förstås om att det finns vätebomber. Och han menar att eftersom dessa är så instabila och exploderar med en gång kan inte fusion pågå i solen. Man baxnar. Skillnaden i volym, massa och gravitation verkar han inte bry sig om. Han ställer den naiva frågan: om en vätebomb expoderar med en gång, okontrollerat, varför gör inte solen det? Att kalla detta naivt och okunnigt är bara förnamnet.
Därför tror han förresten att fusionskraften aldrig kommer att kunna tämjas, vilket möjligen är ett annat skäl till att hans entusiasm för Lerner är måttlig.
Men det blir än värre. Han hävdar på största allvar att fenomen på jorden som vanligtvis förklaras med geologiska processer eller exempelvis asteroidnedslag beror på effekterna av det mäktiga elektriska fält som han anser omger oss. Så till exempel föreslår han att Gtand Canyon skapats av elektricitet, från det plasmafält som omger oss.
Goda Gudinna! Om vi levde i ett högspänninsgfält som vore kapabelt att skapa Grand Canyon skulle vi verkligen leva farligt. Men så är det lyckligtivs inte.
Jag får faktiskt den helt ovetenskapliga känslan av att Scott har fått elektricitet på hjärnan.
Andra delar av hans bok är mer intressanta. Halton Arps forskning - och dennes åsikt att kvasarer och galaxer som pga rödförskjutningen anses ligga mycket långt bort - i själva verket ligger mycet närmare än vad som den officiella kosmologin anser - är åtminstone värd en seriös diskussion. Men jag tror att det är bättre att läsa Arp i orignial än att ta del av hans åsikter via Scott.
Vad som oroar lite är att även till synes seriösa plamakosmologiska sidor - som plasmauniverse.com -presenterar Scotts bok tillsammans med böcker av bland andra Alfvén, Perrat och Lerner i sina litteraturtips. Det är att legitimera vad som så vitt jag fattar är uppenbar pseudovetenskap. Och det sprider ett löjets skimmer över vad som - så vitt jag kan se - är en seriös teoretisk strömning inom kosmologin.
Men som jag alltid säger. Jag är en okunnig amatör som i allt vad jag skriver om kosmologi mest av allt styrs av min känsla för common sense. Så det är kanske möjligt att det ligger mer i idéerna om det "elektriska universum" än jag är villig att medge. Men - uppriktigt sagt - det verkar inte speciellt troligt.
Att argumentera mot Big Bang behöver verkligen inte heller vara pseudovetenskap.
Men alla dessa saker kan ingå i väldigt pseudovetenskapliga sammanhang. Jag har just tagit del av ett ganska så hårresande exempel.
Det är boken The Electric Sky: a challenge to the myths of modern astronomy (2012) av Donald E Scott. Jag beställde den nyligen och jag fick den mycket snabbt. Jag måste säga att jag fick en chock när jag läste den.
För även om plasmakosmologin - som hävdar att elektriska krafter knutna till plasma spelar en större roll i universums utveckling än vad som mainstream-ksomologin vill erkänna - och som oftast dessutom är kritiska mot Big Bang-teorin, ligger inom ramarna för en normal vetenskaplig diskussion, finns det strömningar i dess utkant som inte gör det. De brukar ofta buga och bocka nästan rituellt för Hannes Alfvén, Kristian Birkeland, Anthony Perrat, och någon enstaka gång även för Eric J Lerner. Men deras egna teoribildningar är så bisarra att man baxnar.
Scott hyllar de tre första nästan devot, medan han är mer försiktig med att hylla Lerner. Kanske Lerner är för vänster för honom. Kanske beror det på något annat också. Men när han lägger ut texten om det "elektriska" universum ligger han mil från dessa personer.
Hans främsta tes är att solen inte får sin energi från fusion. Nej, den får inte sin energi från några inre processer alls. Han ser solen i princip som en glödlampa, som får sin (elektriska) energi från en kraftkälla någon annanstans. Exakt hur vill han inte svara på, men han talar vagt om elektriska plasmafält.
Det gäller förstås alla stjärnor. Bevisen är obefintliga, han pekar däremot på svårigheter att exakt bevisa den allmänt accepterade teorin. Han påpekar att ingen varit i solen, så ingen kan veta. Men å andra sidan har ingen kunnat iaktta de mekanismer han tvärsäkert påstår finns i universum heller.
Scott är doktor i "electrical engineering". Någon form av ingenjörsutbildning med andra ord. Jag har en massa fördomar mot ingenjörer, och tyvärr bekräftar han dessa med råge. Det är ganska ofta som ingenjörsutbildade personer som uttalar sig om saker utanför sitt kompetensområde visar sig både okunniga, tvärsäkra och fyrkantiga. Scott verkar vara en av dessa...
Han vet förstås om att det finns vätebomber. Och han menar att eftersom dessa är så instabila och exploderar med en gång kan inte fusion pågå i solen. Man baxnar. Skillnaden i volym, massa och gravitation verkar han inte bry sig om. Han ställer den naiva frågan: om en vätebomb expoderar med en gång, okontrollerat, varför gör inte solen det? Att kalla detta naivt och okunnigt är bara förnamnet.
Därför tror han förresten att fusionskraften aldrig kommer att kunna tämjas, vilket möjligen är ett annat skäl till att hans entusiasm för Lerner är måttlig.
Men det blir än värre. Han hävdar på största allvar att fenomen på jorden som vanligtvis förklaras med geologiska processer eller exempelvis asteroidnedslag beror på effekterna av det mäktiga elektriska fält som han anser omger oss. Så till exempel föreslår han att Gtand Canyon skapats av elektricitet, från det plasmafält som omger oss.
Goda Gudinna! Om vi levde i ett högspänninsgfält som vore kapabelt att skapa Grand Canyon skulle vi verkligen leva farligt. Men så är det lyckligtivs inte.
Jag får faktiskt den helt ovetenskapliga känslan av att Scott har fått elektricitet på hjärnan.
Andra delar av hans bok är mer intressanta. Halton Arps forskning - och dennes åsikt att kvasarer och galaxer som pga rödförskjutningen anses ligga mycket långt bort - i själva verket ligger mycet närmare än vad som den officiella kosmologin anser - är åtminstone värd en seriös diskussion. Men jag tror att det är bättre att läsa Arp i orignial än att ta del av hans åsikter via Scott.
Vad som oroar lite är att även till synes seriösa plamakosmologiska sidor - som plasmauniverse.com -presenterar Scotts bok tillsammans med böcker av bland andra Alfvén, Perrat och Lerner i sina litteraturtips. Det är att legitimera vad som så vitt jag fattar är uppenbar pseudovetenskap. Och det sprider ett löjets skimmer över vad som - så vitt jag kan se - är en seriös teoretisk strömning inom kosmologin.
Men som jag alltid säger. Jag är en okunnig amatör som i allt vad jag skriver om kosmologi mest av allt styrs av min känsla för common sense. Så det är kanske möjligt att det ligger mer i idéerna om det "elektriska universum" än jag är villig att medge. Men - uppriktigt sagt - det verkar inte speciellt troligt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Det demoniska julfirandet
I denna ganska så välgjorda sjundedagsadventistiska video från Australien varnas för vilka andliga faror som hotar dem som firar jul.. Näs...
-
.. om styckmordet är helt monolitisk. När det diskuterades tidigare fanns det alltid olika åsikter, nu kommer bara den ena sidan fram. De ...
-
Världen är, som bekant, ingen idyll. De mest otäcka saker förekommer, öppet såväl som dolt. Det är också sant att det finns en rad realistis...
-
Ibland tror man inte sina ögon. Läs gärna detta inlägg av NBT om en rättegång av det märkligaste slag. Läs, och förundras.
