Violetta skymningar - min favoritdikt 1984

/Det var i början av 1982 som jag först läste Violetta skymningar av Edith Södergran. Den gjorde ett stort intryck på mig, mer än jag ville erkänna då.

Jag satt på Jakobsbergs folkhögskola (där jag just hade slutat efter tre och ett halvt år som internatelev) och pratade med en mycket sympatisk lesbisk tjej. Hon hade en tidning som hette "Lila perspektiv," som jag började läsa i.

När jag kom till Södergrans dikt höll jag på att tappa andan. Jag hade nog aldrig förut läst ett så känslomässigt intensivt angrepp mot män. Jag låtsades bli lite upprörd. Men egentligen blev jag djupt fascinerad...

1984 blev den faktiskt av olika (och ganska så speciella) anledningar min favoritdikt. Bland annat läste jag den på en diktafton på just Jakobsbergs folkhögskola. Och jag gjorde en målning som föreställde scenen med solens dotter som vredgad kastar den "falska spegeln" mot klippväggen. Tyvärr har jag haft bort målningen.../
------------------------------------------------------
Violetta skymningar

Violetta skymningar bär jag i mig ur min urtid,
nakna jungfrur lekande med galopperande centaurer...
Gula solskensdagar med granna blickar,
endast solstrålar hylla värdigt en ömsint kvinnokropp...
Mannen har icke kommit, har aldrig varit, skall aldrig bli...
Mannen är en falsk spegel den solens dotter vredgad kastar mot klippväggen,
mannen är en lögn, den vita barn ej förstå,
mannen är en skämd frukt den stolta läppar försmå.

Sköna systrar, kommen högt upp på de starkaste klipporna,
vi äro alla krigarinnor, hjältinnor, ryttarinnor,
oskuldsögon, himmelspannor, rosenlarver,
tunga bränningar och förflugna fåglar,
vi äro de minst väntade och de djupast röda,
tigerfläckar, spända strängar, stjärnor utan svindel. 

Edtih Södergran, 1916