Totemismen och naturen

En lite irriterade sak är att inga teorier jag stött på egentligen tar totemismen på allvar.

Totemismens grunder är ju antagandet av ett mystiskt, hemlighetsfullt samband mellan människa och natur. Att något sådant inte kan finnas är förstås den gemensamma nämnaren, den underförstådda utgångspunkten, för alla akademiska totemismteorier.

Så de fokuserar istället på exempelvis "vildarnas" bristfälliga logik (Frazer), deras faderskomplex (Freud), olika folkgruppers tendens att ge varandra smek- och öknamn (Lang), binära oppositioner i tänkandet (Lévi-Strauss). Den mest sofistikerade av dem alla, Emile Durkheim, ser för sin del totemet som inget annat än en symbol för samhället.

Men var tog alltså den egentliga totemistiska världsbilden vägen? Dess grunder är som sagt antagandet av ett mycket nära samband mellan människor och naturen runt omkring - djur, växter, och andra naturfenomen.

Jag tror att om man ska förstå totemismen bör man börja med att ta detta som utgångspunkt - istället för genast börja med att titta åt alla möjliga andra håll.