I ett debattinlägg i SvD förs på nytt fram att föräldraförsäkringen borde göras nästan totalt "individualiserad" så att mammor och pappor ska ha lika mycket tid med sina barn.
Det som stör mig är som alltid den nästan totala frånvaron av barnperspektiv. På ett naivt sätt förutsetts att en förtroendefull kontakt mellan fäder och barn kan uppstå genom en tvångslag där motvilliga pappor ska tvingas umgås med barn som de inte i någon högre grad vill umgås med.
Det ligger knappast i barns intresse att tas hand om av personer som endast motvilligt går med på det. Relationer mellan vuxna och barn är något ömtåligt: om barn ska tas hand av helt ovilliga vuxna kan resultatet bli likgiltighet, kärlekslöshet och i värsta fall våld och övergrepp.
Det hela grundar sig också på en idealiserad syn på vad en "pappa" är. En "pappa" är i grunden inte automatiskt mer än en person som under en sexualakt - som kan vara över på några minuter - har avlat ett barn. Av detta följer inte på något automatiskt sätt egenskaper eller känslor som gör denne lämplig att ta hand om detta, eller andra, barn
Barn torde ha behov av att bli omhändertagen av någon som verkligen vill det. Inte av någon som muttrar "nu måste jag vara med den där djävla ungen igen".
Socialt faderskap är en - social konstruktion. Det finns inte bland våra närmaste släktingar bland primaterna och har troligen uppstått ganska sent.
Men det värsta av allt är att detta kan leda till att många män får en starkare framtida ställning i vårdnadstvister. Redan idag kan många män få vårdnad även om barnen är livrädda för dem, eller till och med har berättat om våld och grova övergrepp från dem. Men i många fall kan mamman ändå få vårdnaden - även om ingen bryr sig om barnets berättelser.
Och detta därför att mamman haft mer tid med barnen tidigare. Men om även mycket olämpliga fäder tvingats till samma tid med barnen kan de senare lättare vinna tvister om barn som de egentligen inte vill ta hand om....
På så sätt ser vi idag hur vissa feminister hamnar i en de facto enhetsfront med papparättsnissar, dvs personer av en typ som idag nog måste ses som ett av de största hoten mot barns säkerhet...
onsdag 23 oktober 2019
lördag 12 oktober 2019
How dare you?
Greta Thunberg har ju talat inför FN. Hon kan höras här. Eftersom min dator är sönder hörde jag det inte förrän lång senare.
Nedan finns en utskrift av talet.
Två reflektioner.
Ett. Hur kan de värdsledare som hon skäller ut applådera så entusiastiskt fast de inte har några tankar på att följa vad hon säger?
Två. Hon presenterar ju vetenskapligt bevisade fakta för en stor publik. Jag har inga invändningar alls., men vill gärna göra ett tillägg. Om inte en global planekonomi upprättas kommer de nödvändiga lösningarna inte att kunna genomföras, i alla fall inte i tid.
Det säger förstås inte Greta. Men vi som inser det är definitivt skyldiga att göra det...
"My message is that we'll be watching you.
This is all wrong. I shouldn't be up here. I should be back in school on the other side of the ocean. Yet you all come to us young people for hope. How dare you!
You have stolen my dreams and my childhood with your empty words. And yet I'm one of the lucky ones. People are suffering. People are dying. Entire ecosystems are collapsing. We are in the beginning of a mass extinction, and all you can talk about is money and fairy tales of eternal economic growth. How dare you!
For more than 30 years, the science has been crystal clear. How dare you continue to look away and come here saying that you're doing enough, when the politics and solutions needed are still nowhere in sight.
You say you hear us and that you understand the urgency. But no matter how sad and angry I am, I do not want to believe that. Because if you really understood the situation and still kept on failing to act, then you would be evil. And that I refuse to believe.
The popular idea of cutting our emissions in half in 10 years only gives us a 50% chance of staying below 1.5 degrees [Celsius], and the risk of setting off irreversible chain reactions beyond human control.
Fifty percent may be acceptable to you. But those numbers do not include tipping points, most feedback loops, additional warming hidden by toxic air pollution or the aspects of equity and climate justice. They also rely on my generation sucking hundreds of billions of tons of your CO2 out of the air with technologies that barely exist.
So a 50% risk is simply not acceptable to us — we who have to live with the consequences.
To have a 67% chance of staying below a 1.5 degrees global temperature rise – the best odds given by the [Intergovernmental Panel on Climate Change] – the world had 420 gigatons of CO2 left to emit back on Jan. 1st, 2018. Today that figure is already down to less than 350 gigatons.
How dare you pretend that this can be solved with just 'business as usual' and some technical solutions? With today's emissions levels, that remaining CO2 budget will be entirely gone within less than 8 1/2 years.
There will not be any solutions or plans presented in line with these figures here today, because these numbers are too uncomfortable. And you are still not mature enough to tell it like it is.
You are failing us. But the young people are starting to understand your betrayal. The eyes of all
future generations are upon you. And if you choose to fail us, I say: We will never forgive you.
We will not let you get away with this. Right here, right now is where we draw the line. The world is waking up. And change is coming, whether you like it or not.
Thank you."
Nedan finns en utskrift av talet.
Två reflektioner.
Ett. Hur kan de värdsledare som hon skäller ut applådera så entusiastiskt fast de inte har några tankar på att följa vad hon säger?
Två. Hon presenterar ju vetenskapligt bevisade fakta för en stor publik. Jag har inga invändningar alls., men vill gärna göra ett tillägg. Om inte en global planekonomi upprättas kommer de nödvändiga lösningarna inte att kunna genomföras, i alla fall inte i tid.
Det säger förstås inte Greta. Men vi som inser det är definitivt skyldiga att göra det...
"My message is that we'll be watching you.
This is all wrong. I shouldn't be up here. I should be back in school on the other side of the ocean. Yet you all come to us young people for hope. How dare you!
You have stolen my dreams and my childhood with your empty words. And yet I'm one of the lucky ones. People are suffering. People are dying. Entire ecosystems are collapsing. We are in the beginning of a mass extinction, and all you can talk about is money and fairy tales of eternal economic growth. How dare you!
For more than 30 years, the science has been crystal clear. How dare you continue to look away and come here saying that you're doing enough, when the politics and solutions needed are still nowhere in sight.
You say you hear us and that you understand the urgency. But no matter how sad and angry I am, I do not want to believe that. Because if you really understood the situation and still kept on failing to act, then you would be evil. And that I refuse to believe.
The popular idea of cutting our emissions in half in 10 years only gives us a 50% chance of staying below 1.5 degrees [Celsius], and the risk of setting off irreversible chain reactions beyond human control.
Fifty percent may be acceptable to you. But those numbers do not include tipping points, most feedback loops, additional warming hidden by toxic air pollution or the aspects of equity and climate justice. They also rely on my generation sucking hundreds of billions of tons of your CO2 out of the air with technologies that barely exist.
So a 50% risk is simply not acceptable to us — we who have to live with the consequences.
To have a 67% chance of staying below a 1.5 degrees global temperature rise – the best odds given by the [Intergovernmental Panel on Climate Change] – the world had 420 gigatons of CO2 left to emit back on Jan. 1st, 2018. Today that figure is already down to less than 350 gigatons.
How dare you pretend that this can be solved with just 'business as usual' and some technical solutions? With today's emissions levels, that remaining CO2 budget will be entirely gone within less than 8 1/2 years.
There will not be any solutions or plans presented in line with these figures here today, because these numbers are too uncomfortable. And you are still not mature enough to tell it like it is.
You are failing us. But the young people are starting to understand your betrayal. The eyes of all
future generations are upon you. And if you choose to fail us, I say: We will never forgive you.
We will not let you get away with this. Right here, right now is where we draw the line. The world is waking up. And change is coming, whether you like it or not.
Thank you."
fredag 11 oktober 2019
"Flickorna på TV2"
Jag minns när jag första gången hörde Gyllene Tiders "Flickorna på TV2".
Den kom 1979, och det var i en period då jag inte såg speciellt mycket på TV, och nästan inte alls hörde på populärmusik-. Men på något sätt fick jag ändå höra den.,
Jag blev ganska så perplex. Kunde man verkligen få göra låtar med texter som:
"Tänk att få sätta på TV 2 -
Tänk att få sätta på flickorna på TV2"?,
Finns det verkligen INGA gränser nuförtiden? - tänkte jag nog....
Men jag såg som sagt inte mycket på TV, så jag ställde mig kanske även andra frågor. Vad hade "flickorna" på TV2 egentligen för något som deras motsvarigheter på TV1 inte hade (några andra TV- kanaler fann ju inte då)?
Och vad tyckte förresten "flickorna" om att Gyllene Tider deklarerade att de ville "sätta på" den? Blev de illa berörda, eller måhända smickrade?
Frågorna var ju många...
Långt senare såg jag; faktiskt en intervju med en kvinna som var hallåa på TV2 när det begav sig. Hon sa att hon hade blivit ganska road av låten.
Det var ju bra.. :-)
Den kom 1979, och det var i en period då jag inte såg speciellt mycket på TV, och nästan inte alls hörde på populärmusik-. Men på något sätt fick jag ändå höra den.,
Jag blev ganska så perplex. Kunde man verkligen få göra låtar med texter som:
"Tänk att få sätta på TV 2 -
Tänk att få sätta på flickorna på TV2"?,
Finns det verkligen INGA gränser nuförtiden? - tänkte jag nog....
Men jag såg som sagt inte mycket på TV, så jag ställde mig kanske även andra frågor. Vad hade "flickorna" på TV2 egentligen för något som deras motsvarigheter på TV1 inte hade (några andra TV- kanaler fann ju inte då)?
Och vad tyckte förresten "flickorna" om att Gyllene Tider deklarerade att de ville "sätta på" den? Blev de illa berörda, eller måhända smickrade?
Frågorna var ju många...
Långt senare såg jag; faktiskt en intervju med en kvinna som var hallåa på TV2 när det begav sig. Hon sa att hon hade blivit ganska road av låten.
Det var ju bra.. :-)
fredag 4 oktober 2019
Kristna värden
Idag talar många politiker, och andra, högt om kristna värden. I synnerhet., tycks det, personer som befinner sig på högerkanten.
Gott. Låt oss tala om kristna värden. Eller rättare sagt, låt evangelisten Lukas, som ju också skrev Apostlagärningarna, göra det
Jag har tidigare lagt ut första stycket ur detta. Men jag undvek det som följer. Jag tyckte kanske det lät för brutalt. Men det finns väl ingen anledning att INTE låta brutal i frågor som dessa. Eller?
Så läs igenom nedanstående stycke. Och ställ er frågan hur många som idag mest högröstat talar om kristna värden ens skulle - överleva, om sådana tillämpades på allvar?
"Alla de många som hade kommit till tro var ett hjärta och en själ, och ingen betraktade något av det han ägde som sitt; de hade allt gemensamt. Med stor kraft frambar apostlarna vittnesbördet om att herren Jesus hade uppstått, och de fick alla riklig del av Guds nåd. Ingen av dem led någon nöd. De som ägde jord eller hus sålde sin egendom och kom med köpesumman och lade ner den vid apostlarnas fötter, och man delade ut åt var och en efter hans behov....
En man som hette Ananias sålde tillsammans med sin hustru Sapfeira en egendom. Med hustruns vetskap tog han undan en del av köpesumman och kom och lade ner resten framför apostlarna. Då sade Petrus: ”Ananias, hur har Satan kunnat fylla ditt hjärta, så att du försöker lura den heliga anden och tar undan en del av pengarna du har fått för din jord? Var den inte din så länge du ägde den, och förfogade du inte över pengarna när den var såld? Hur kunde du komma på tanken att göra så? Det är inte människor du har försökt lura, utan Gud.” Vid de orden föll Ananias död ner, och alla som hörde på greps av stor fruktan. De yngre männen svepte honom, bar bort honom och begravde honom.
Omkring tre timmar senare kom hans hustru dit utan att veta vad som hade hänt. Petrus vände sig till henne: ”Säg mig, var det allt ni fick för jorden?” – ”Ja, det var allt”, svarade hon. Men då sade Petrus: ”Hur kunde ni komma överens om att utmana Herrens ande? Du hör stegen utanför dörren – det är männen som har begravt din man, och nu skall de bära bort dig.” I samma ögonblick föll hon ner framför honom och dog. När de unga männen kom in fann de henne död, och de bar bort henne och begravde henne bredvid hennes man. Stor fruktan grep hela församlingen och alla som hörde talas om denna händelse." (Apostlagärningarna 4:32 - 5:11).
Gott. Låt oss tala om kristna värden. Eller rättare sagt, låt evangelisten Lukas, som ju också skrev Apostlagärningarna, göra det
Jag har tidigare lagt ut första stycket ur detta. Men jag undvek det som följer. Jag tyckte kanske det lät för brutalt. Men det finns väl ingen anledning att INTE låta brutal i frågor som dessa. Eller?
Så läs igenom nedanstående stycke. Och ställ er frågan hur många som idag mest högröstat talar om kristna värden ens skulle - överleva, om sådana tillämpades på allvar?
"Alla de många som hade kommit till tro var ett hjärta och en själ, och ingen betraktade något av det han ägde som sitt; de hade allt gemensamt. Med stor kraft frambar apostlarna vittnesbördet om att herren Jesus hade uppstått, och de fick alla riklig del av Guds nåd. Ingen av dem led någon nöd. De som ägde jord eller hus sålde sin egendom och kom med köpesumman och lade ner den vid apostlarnas fötter, och man delade ut åt var och en efter hans behov....
En man som hette Ananias sålde tillsammans med sin hustru Sapfeira en egendom. Med hustruns vetskap tog han undan en del av köpesumman och kom och lade ner resten framför apostlarna. Då sade Petrus: ”Ananias, hur har Satan kunnat fylla ditt hjärta, så att du försöker lura den heliga anden och tar undan en del av pengarna du har fått för din jord? Var den inte din så länge du ägde den, och förfogade du inte över pengarna när den var såld? Hur kunde du komma på tanken att göra så? Det är inte människor du har försökt lura, utan Gud.” Vid de orden föll Ananias död ner, och alla som hörde på greps av stor fruktan. De yngre männen svepte honom, bar bort honom och begravde honom.
Omkring tre timmar senare kom hans hustru dit utan att veta vad som hade hänt. Petrus vände sig till henne: ”Säg mig, var det allt ni fick för jorden?” – ”Ja, det var allt”, svarade hon. Men då sade Petrus: ”Hur kunde ni komma överens om att utmana Herrens ande? Du hör stegen utanför dörren – det är männen som har begravt din man, och nu skall de bära bort dig.” I samma ögonblick föll hon ner framför honom och dog. När de unga männen kom in fann de henne död, och de bar bort henne och begravde henne bredvid hennes man. Stor fruktan grep hela församlingen och alla som hörde talas om denna händelse." (Apostlagärningarna 4:32 - 5:11).
måndag 30 september 2019
Förstörd dator
Min dator har ramlat i golvet och verkar vara totaldemolerad. Skriver detta från en biblioteksdator. .
fredag 27 september 2019
Förlorarnas historia
Magnus Nymans bok "Förlorarnas historia" är en både intressant och spännande bok. I den får vi se reformationen ur ett katolskt perspektiv.
Alltsedan denna reformation har vi i Sverige matats med en historieskrivning där de förlorande katolikerna beskrivs som obehagliga, vidskepliga och allmänt skumma. Historikern Knut B Westman kunde 1918 formulera skillnaden mellan den katolska och den protestantiska fasen i Sveriges kyrkohistoria på detta sätt: "Gud har talat barnsligt till barn, innan han kunde börja tala manligt till män". Katolicismen var "barnslig" vidskepelse medan protestantismens var "manlig" gudstro.
Själv minns jag dock en garanterat anti-katolsk bok jag fick som julklapp av mormor julen 1965. Den hette "Martin Luther - en berättelse från reformationstiden" och var en propagandistisk skildring av reformationen, skriven av Elisabeth Rundle 1902. Den talade förvisso "barnsligt till barn" - och det helt medvetet. Den var nämligen riktad till barn, och var fylld med många bilder. Den bestod av fiktiva dagboksskildringar som sades beskriva Martin Luthers liv. Luther vad god och vis redan som barn - hans motståndare var obeskrivligt hemska.
Det är först på senare år som vi fått seriösa böcker på svenska som skildrar den katolska sidan i dramat. Ja, innan dess hade vi ju Sven Stolpe. Men hans beskrivning var inte alltid så seriös - det var ofta lite av att vända upp och ned på den anti-katolska propagandan. Ett ganska så vulgärt exempel är hans roman "Fru Birgitta ler" från 1955. Den beskriver reformationens genombrott i Sverige - och ger en brutal skildring av falska, obehagliga och "omanliga" protestanter (en av dem visar sig efter ett tag också mycket riktigt vara homosexuell!) och av karaktärsfasta och kloka katoliker!
Något sådant finns förvisso inte i "Förlorarnas historia." Den är grundlig, väldokumenterad och nyanserad. Författaren är både professor i idéhistoria och katolsk präst. Men någon katolsk propagandaskrift är det minst av allt.
Den väcker många tankar men jag nöjer mig med några få funderingar.
Vanligtvis antar många lite lättvindigt att protestantismen infördes i ett slag av Gustav Vasa. Men det är ju en förenkling. Dels tog det ett tag innan Sverige blev öppet protestantiskt och på landsbygden tog det ännu längre tid. Men dels var den nya lärans seger inte alls självklar även efter att den officiellt hade införts.
Vid åtminstone två tillfällen låg vägen (kanske) öppen för en motreformation. Dels vid Dackefejden. Om Dackes uppror hade lyckats skulle historien kunnat ta en helt annan vändning. Dels när kung Sigismund tillträdde. Han var katolik, och enligt den patrilinjära monarkistiska successionsordning som tillämpades i Sverige var han förvisso den rättmätige kungen - oavsett vad bloggen "Ashtar command book blog" än må påstå! ;-)
Sigismunds störtande torde väl bäst kunna beskrivas som en statskupp. Som visade att den protestantiska tillhörigheten numera vägde tyngre ön det formella statsskicket!
När det gäller de rent teologiska skillnaderna kan det ju framhållas att den tidiga protestantiska människosynen var betydligt mer pessimistisk än den katolska. I båda lärorna krävdes Guds nåd för frälsningen - men katolikerna menade att människan hade fri vilja att ta emot eller förkasta den. Så ej för protestanterna. Människans vilja var ond alltsedan syndafallet - och kunde inte på egen hand ens välja att ta emot Guds nåd.
Detta problem löste protestanterna med läran om den dubbla predestinationen. Vissa människor hade sedan begynnelsen valts ut av Gud för att räddas - medan andra sedan begynnelsen hade valts ut till evig fördömelse.
Detta ska inte ses som att protestanterna var filosofiska determinister. För enligt både Luther och Calvin hade det funnits en period då människan hade en fri vilja. Men i och med Adam och Evas syndafall hade den gått förlorad. Efter detta kunde människor endast välja det onda.
Men, som sagt, läs gärna boken. Där får vi också lära oss en hel del om intressanta personer på den katolska sidan - i den religionsstrid som radikalt förändrade Sverige. Innan jag läste boken var exempelvis det enda sammanhang jag hört talas om biskop Hans Brask att han ska ha skrivit en lapp med innehållet "Härtill är jag nödd och tvungen". Nu fick jag dessutom reda på att han var aktiv katolik under reformationstiden. Det är roligt med allmänbildning!
Alltsedan denna reformation har vi i Sverige matats med en historieskrivning där de förlorande katolikerna beskrivs som obehagliga, vidskepliga och allmänt skumma. Historikern Knut B Westman kunde 1918 formulera skillnaden mellan den katolska och den protestantiska fasen i Sveriges kyrkohistoria på detta sätt: "Gud har talat barnsligt till barn, innan han kunde börja tala manligt till män". Katolicismen var "barnslig" vidskepelse medan protestantismens var "manlig" gudstro.
Själv minns jag dock en garanterat anti-katolsk bok jag fick som julklapp av mormor julen 1965. Den hette "Martin Luther - en berättelse från reformationstiden" och var en propagandistisk skildring av reformationen, skriven av Elisabeth Rundle 1902. Den talade förvisso "barnsligt till barn" - och det helt medvetet. Den var nämligen riktad till barn, och var fylld med många bilder. Den bestod av fiktiva dagboksskildringar som sades beskriva Martin Luthers liv. Luther vad god och vis redan som barn - hans motståndare var obeskrivligt hemska.
Det är först på senare år som vi fått seriösa böcker på svenska som skildrar den katolska sidan i dramat. Ja, innan dess hade vi ju Sven Stolpe. Men hans beskrivning var inte alltid så seriös - det var ofta lite av att vända upp och ned på den anti-katolska propagandan. Ett ganska så vulgärt exempel är hans roman "Fru Birgitta ler" från 1955. Den beskriver reformationens genombrott i Sverige - och ger en brutal skildring av falska, obehagliga och "omanliga" protestanter (en av dem visar sig efter ett tag också mycket riktigt vara homosexuell!) och av karaktärsfasta och kloka katoliker!
Något sådant finns förvisso inte i "Förlorarnas historia." Den är grundlig, väldokumenterad och nyanserad. Författaren är både professor i idéhistoria och katolsk präst. Men någon katolsk propagandaskrift är det minst av allt.
Den väcker många tankar men jag nöjer mig med några få funderingar.
Vanligtvis antar många lite lättvindigt att protestantismen infördes i ett slag av Gustav Vasa. Men det är ju en förenkling. Dels tog det ett tag innan Sverige blev öppet protestantiskt och på landsbygden tog det ännu längre tid. Men dels var den nya lärans seger inte alls självklar även efter att den officiellt hade införts.
Vid åtminstone två tillfällen låg vägen (kanske) öppen för en motreformation. Dels vid Dackefejden. Om Dackes uppror hade lyckats skulle historien kunnat ta en helt annan vändning. Dels när kung Sigismund tillträdde. Han var katolik, och enligt den patrilinjära monarkistiska successionsordning som tillämpades i Sverige var han förvisso den rättmätige kungen - oavsett vad bloggen "Ashtar command book blog" än må påstå! ;-)
Sigismunds störtande torde väl bäst kunna beskrivas som en statskupp. Som visade att den protestantiska tillhörigheten numera vägde tyngre ön det formella statsskicket!
När det gäller de rent teologiska skillnaderna kan det ju framhållas att den tidiga protestantiska människosynen var betydligt mer pessimistisk än den katolska. I båda lärorna krävdes Guds nåd för frälsningen - men katolikerna menade att människan hade fri vilja att ta emot eller förkasta den. Så ej för protestanterna. Människans vilja var ond alltsedan syndafallet - och kunde inte på egen hand ens välja att ta emot Guds nåd.
Detta problem löste protestanterna med läran om den dubbla predestinationen. Vissa människor hade sedan begynnelsen valts ut av Gud för att räddas - medan andra sedan begynnelsen hade valts ut till evig fördömelse.
Detta ska inte ses som att protestanterna var filosofiska determinister. För enligt både Luther och Calvin hade det funnits en period då människan hade en fri vilja. Men i och med Adam och Evas syndafall hade den gått förlorad. Efter detta kunde människor endast välja det onda.
Men, som sagt, läs gärna boken. Där får vi också lära oss en hel del om intressanta personer på den katolska sidan - i den religionsstrid som radikalt förändrade Sverige. Innan jag läste boken var exempelvis det enda sammanhang jag hört talas om biskop Hans Brask att han ska ha skrivit en lapp med innehållet "Härtill är jag nödd och tvungen". Nu fick jag dessutom reda på att han var aktiv katolik under reformationstiden. Det är roligt med allmänbildning!
torsdag 26 september 2019
Arne Weise, Emanuel Swedenborg och Nya Kyrkan
Nås av nyheten att Arne Weise är död.
Arne Weise var både döpt och konfirmerad i Nya Kyrkan, som består av anhängare till Emanuel Swedenborg. Nu verkade hans förhållande till religion efter ett tag blivit ganska ljummet, men för mig är nog det första jag tänker på när jag hör hans namn just Nya Kyrkan och Swedenborg,
I boken "Kulter, sekter, samfund" som kom ut 1970 intervjuades han som representant för "Nya Kyrkan". Han menade där att Nya Kyrkan och swedenborgianismen borde appellera till ungdomar, eftersom den tar upp livsfrågor som ungdomar söker svar på.
Nu verkar intresset för Swedenborgs läror hos dagens ungdom vara ganska så begränsat. Men själv fick jag för några år sedan eller så, efter att ha fyllt 60, en viss fascination för Swedenborg.
Så jag läste några av hans texter, och uppenbarelser.
Jag slutade dock snabbt. Det kan möjligen bero på ett av hans teman, som faktiskt liknade en del mycket sofistikerade skräckberättelser.
Det var hans syn på helvetet. Han trodde inte på en brinnande eld där de onda skulle plågas i evighet. Det var sympatiskt, men det han trodde på var på sätt och vis än mer kusligt.
Jag refererar här ur minnet, har inte dessa texter framför mig.
I korthet gick enligt min minnesbild hans version av helvetesläran ut på att de onda inte fattade att de var döda. De kom till en värld som de trodde var verklig,
Samtidigt avspeglade deras tidigare ondska i denna "värld". På ett sinnrikt sätt var den värld de kom till in i minsta detalj en avspegling av deras mörka syndfulla liv. Den nya världen efter döden var en förlängning av deras egna synder. En värld som ytterst var lika tröstlös som deras syndiga liv. Typ.
Det kusliga med denna lära är ju framförallt inte den obehagliga tanken att man en dag ska komma till ett sådant helvete. Eftersom den döde enligt Swedenborg inte vet att hen är död utan tror att den sataniska tillvaro som hen hamnat i är den verkliga världen öppnas ju en än mer otäck tanke...
När man ser på världen idag är det ju faktiskt inte så svårt att tänka sig att det är ett privat helvete man hamnat i som ett resultat av den synd man hade när man levde så att säga på riktigt.
Alltså. När man tänker på hur denna värld ser ut idag - både overklig - och, ja, nästan på gränsen till drömlik- och ja, till stora delar definitivt ond - och sedan betänker Swedenborgs lära kan ju frågan ställas på allvar.
Vilka fruktansvärda synder har man begått när man levde "på riktigt"- för att hamna just här?
*ryser*
Emanuel Swedenborg
Arne Weise var både döpt och konfirmerad i Nya Kyrkan, som består av anhängare till Emanuel Swedenborg. Nu verkade hans förhållande till religion efter ett tag blivit ganska ljummet, men för mig är nog det första jag tänker på när jag hör hans namn just Nya Kyrkan och Swedenborg,
I boken "Kulter, sekter, samfund" som kom ut 1970 intervjuades han som representant för "Nya Kyrkan". Han menade där att Nya Kyrkan och swedenborgianismen borde appellera till ungdomar, eftersom den tar upp livsfrågor som ungdomar söker svar på.
Nu verkar intresset för Swedenborgs läror hos dagens ungdom vara ganska så begränsat. Men själv fick jag för några år sedan eller så, efter att ha fyllt 60, en viss fascination för Swedenborg.
Så jag läste några av hans texter, och uppenbarelser.
Jag slutade dock snabbt. Det kan möjligen bero på ett av hans teman, som faktiskt liknade en del mycket sofistikerade skräckberättelser.
Det var hans syn på helvetet. Han trodde inte på en brinnande eld där de onda skulle plågas i evighet. Det var sympatiskt, men det han trodde på var på sätt och vis än mer kusligt.
Jag refererar här ur minnet, har inte dessa texter framför mig.
I korthet gick enligt min minnesbild hans version av helvetesläran ut på att de onda inte fattade att de var döda. De kom till en värld som de trodde var verklig,
Samtidigt avspeglade deras tidigare ondska i denna "värld". På ett sinnrikt sätt var den värld de kom till in i minsta detalj en avspegling av deras mörka syndfulla liv. Den nya världen efter döden var en förlängning av deras egna synder. En värld som ytterst var lika tröstlös som deras syndiga liv. Typ.
Det kusliga med denna lära är ju framförallt inte den obehagliga tanken att man en dag ska komma till ett sådant helvete. Eftersom den döde enligt Swedenborg inte vet att hen är död utan tror att den sataniska tillvaro som hen hamnat i är den verkliga världen öppnas ju en än mer otäck tanke...
När man ser på världen idag är det ju faktiskt inte så svårt att tänka sig att det är ett privat helvete man hamnat i som ett resultat av den synd man hade när man levde så att säga på riktigt.
Alltså. När man tänker på hur denna värld ser ut idag - både overklig - och, ja, nästan på gränsen till drömlik- och ja, till stora delar definitivt ond - och sedan betänker Swedenborgs lära kan ju frågan ställas på allvar.
Vilka fruktansvärda synder har man begått när man levde "på riktigt"- för att hamna just här?
*ryser*
Emanuel Swedenborg
tisdag 24 september 2019
Spökena kommer
Detta är texten till en sång som jag och en kille som hette Bert sjöng på avslutningen på Jakobsbergs Folkhögskola våren 1981.
Bert hade skrivit det mesta av både melodin och texten. Jag hade dock gjort både melodin och den huvudsakliga texten till refrängen med orden "Spökena kommer"...
Tyvärr vet jag inte hur man spelar in ljud på datorn. Annars hade jag kanske kunnat sjunga in sången och gjort en ljudfil. Melodin var faktiskt ganska så suggestiv.
Men här är texten. Citerat från minnet, så det kan finnas några smärre fel.
----------
Spökena kommer, spökena kommer, spökena kommer, spökena kommer.
I den allmänna depressionens spår, läggs en förlamande hand - över alla dom som på folkhögskolor går, förhoppningar grusas till sand.
Spökena kommer, spökena kommer, spökena kommer, spökena kommer.
I den ekonomiska recessionens spår, ska alla varv läggas ner. Det som byggts upp under åtskilliga år, finns kanske snart inte mer.
Spökena kommer, spökena kommer, spökena kommer, spökena kommer.
I den sociala nedrustningens spår, skolor och sjukhus ska bort. Många som är i behov av vård dom får, söka förgäves inom kort.
Spökena kommer för att försvara den helt ruttna och fallfärdiga borgen.
Spökena kommer, spökena kommer, när ska väl spökena sluta att komma?
När vi genomskådat spökenas roll, sett vem som manar dom fram. Som genom spöken utövar sin kontroll, för att få oss fogliga som lamm.
När vi i kampen vår rädsla bortlagt, ser vi att spökena är små. När grundvalen raserats för herrarnas makt - inget kan rädda dom då.
Inget kan rädda dom då. Inget kan rädda dom då. Inget kan rädda dom då.
En pirats spöke, av Howard Pyle från 1921.
Bert hade skrivit det mesta av både melodin och texten. Jag hade dock gjort både melodin och den huvudsakliga texten till refrängen med orden "Spökena kommer"...
Tyvärr vet jag inte hur man spelar in ljud på datorn. Annars hade jag kanske kunnat sjunga in sången och gjort en ljudfil. Melodin var faktiskt ganska så suggestiv.
Men här är texten. Citerat från minnet, så det kan finnas några smärre fel.
----------
Spökena kommer, spökena kommer, spökena kommer, spökena kommer.
I den allmänna depressionens spår, läggs en förlamande hand - över alla dom som på folkhögskolor går, förhoppningar grusas till sand.
Spökena kommer, spökena kommer, spökena kommer, spökena kommer.
I den ekonomiska recessionens spår, ska alla varv läggas ner. Det som byggts upp under åtskilliga år, finns kanske snart inte mer.
Spökena kommer, spökena kommer, spökena kommer, spökena kommer.
I den sociala nedrustningens spår, skolor och sjukhus ska bort. Många som är i behov av vård dom får, söka förgäves inom kort.
Spökena kommer för att försvara den helt ruttna och fallfärdiga borgen.
Spökena kommer, spökena kommer, när ska väl spökena sluta att komma?
När vi genomskådat spökenas roll, sett vem som manar dom fram. Som genom spöken utövar sin kontroll, för att få oss fogliga som lamm.
När vi i kampen vår rädsla bortlagt, ser vi att spökena är små. När grundvalen raserats för herrarnas makt - inget kan rädda dom då.
Inget kan rädda dom då. Inget kan rädda dom då. Inget kan rädda dom då.
En pirats spöke, av Howard Pyle från 1921.
lördag 14 september 2019
Gud hör bön - eller?
/Inlägg som skrevs i en plötslig känsla av desperation./
På vägen mellan Stockholm och Gräddö fanns när jag var barn en klippvägg som hade försetts med en text. Den löd "Gud hör bön".
Jag tror inte jag reflekterade så mycket över den. Utgick från att det var tom religiös retorik.
Jag kunde inte gärna ta den på allvar. Som barn hade jag nästan varje kväll bett till Gud att hen skulle ge mig trygghet och befria mig från rädsla. För både mardrömmar, mörker - och annat.
Det gjorde hen aldrig, Varför skulle jag då ens tänka på ett - som det syntes - helt falskt påstående på en bergvägg.
Fast det behöver ju inte nödvändigtvis vara falskt. Det finns ju ett ännu värre alternativ.
Men om vi ändå börjar med antagandet att det är falskt. Det kan betyda endera två saker. Antingen finns inte Gud, och då kan hen förstås inte höra bön. Det var ju en vanlig åsikt på sextiotalet, - "det finns ingen Gud och Ingemar Hedenius är hans profet.". Typ.
Men å andra sidan kunde det ju vara så att Gud fanns, men att hen ändå inte hörde bön. Hen behöver ju trots allt inte vara allvetande. Eller hen kanske bara hörde vissas böner. Inte speciellt mångas, fick man ju i så fall intrycket av.
Det andra alternativet var ju etter värre. Gud kanske hörde böner, men besvarade dem inte. Den minst obehagliga förklaringen var i så fall att hen inte kunde. Hen kanske inte var allsmäktig. Det lidande som då Gud måste uppleva torde i så fall vara enormt. Om hen hörde alla böner men insåg att hen inte kunde göra ett skvatt.
Det mest obehagliga alternativet var förstås att Gud hörde bön, men inte VILLE svara. Hen kanske inte brydde sig, Hen kanske var både allsmäktig och allvetande, men inte god...
Sedan dess har jag bett många gånger, och inte endast till den "kristne" guden. Men något som liknar bönesvar har jag knappast noterat.
Utom en anmärkningsvärd gång, men då bad jag till Jungfru Maria. Men det var bara en gång, och det upprepades aldrig.
Vad göra? Dra slutsatsen att bönesvar är en ren myt?
Eller be till vampyren Carmilla att hon finns, och att hon gör mig till vampyr? ;-)
Eller nåt annat?
PS. Jag har för mig att någon till sist förvandlade texten till "Gud hör bönder". Även det ett tveksamt påstående.
En from bön - men finns det någon mottagare?
På vägen mellan Stockholm och Gräddö fanns när jag var barn en klippvägg som hade försetts med en text. Den löd "Gud hör bön".
Jag tror inte jag reflekterade så mycket över den. Utgick från att det var tom religiös retorik.
Jag kunde inte gärna ta den på allvar. Som barn hade jag nästan varje kväll bett till Gud att hen skulle ge mig trygghet och befria mig från rädsla. För både mardrömmar, mörker - och annat.
Det gjorde hen aldrig, Varför skulle jag då ens tänka på ett - som det syntes - helt falskt påstående på en bergvägg.
Fast det behöver ju inte nödvändigtvis vara falskt. Det finns ju ett ännu värre alternativ.
Men om vi ändå börjar med antagandet att det är falskt. Det kan betyda endera två saker. Antingen finns inte Gud, och då kan hen förstås inte höra bön. Det var ju en vanlig åsikt på sextiotalet, - "det finns ingen Gud och Ingemar Hedenius är hans profet.". Typ.
Men å andra sidan kunde det ju vara så att Gud fanns, men att hen ändå inte hörde bön. Hen behöver ju trots allt inte vara allvetande. Eller hen kanske bara hörde vissas böner. Inte speciellt mångas, fick man ju i så fall intrycket av.
Det andra alternativet var ju etter värre. Gud kanske hörde böner, men besvarade dem inte. Den minst obehagliga förklaringen var i så fall att hen inte kunde. Hen kanske inte var allsmäktig. Det lidande som då Gud måste uppleva torde i så fall vara enormt. Om hen hörde alla böner men insåg att hen inte kunde göra ett skvatt.
Det mest obehagliga alternativet var förstås att Gud hörde bön, men inte VILLE svara. Hen kanske inte brydde sig, Hen kanske var både allsmäktig och allvetande, men inte god...
Sedan dess har jag bett många gånger, och inte endast till den "kristne" guden. Men något som liknar bönesvar har jag knappast noterat.
Utom en anmärkningsvärd gång, men då bad jag till Jungfru Maria. Men det var bara en gång, och det upprepades aldrig.
Vad göra? Dra slutsatsen att bönesvar är en ren myt?
Eller be till vampyren Carmilla att hon finns, och att hon gör mig till vampyr? ;-)
Eller nåt annat?
PS. Jag har för mig att någon till sist förvandlade texten till "Gud hör bönder". Även det ett tveksamt påstående.
fredag 13 september 2019
Fredagen den...
Jag hoppas verkligen ni inser vilken dag det är idag. Om möjligt, stanna inomhus, om ni ändå måste gå ut, undvik för Guds skull alla svarta katter.
Svara inte på telefon, öppna inte mail, och framförallt undvik Facebook....
En folktro ("vidskepelse") som varat så många år kan ju helt enkelt inte ta fel.
;-)
Svara inte på telefon, öppna inte mail, och framförallt undvik Facebook....
En folktro ("vidskepelse") som varat så många år kan ju helt enkelt inte ta fel.
;-)
tisdag 10 september 2019
"Vare sig du är en gud eller gudinna"
Den formromerska religionen hade en del ska jag säga charmiga, eller udda, drag.
Ett är detta. När romarna bad var de inte alltid säkra på vilken gud/inna som skulle lyssna.
Så för säkerhets skulle formulerade de sig ibland så här. "Jag ber till dig, vare sig du är en gud eller gudinna".
Det ligger ju en viss realism bakom. Hur kan man veta att den man riktar bönen till verkligen skulle lyssna? Det kanske är bäst att gardera sig.
Det hela har ju vissa likheter med frasen "Dear Sir or Madame" som ju inleder Beatleslåten "Paperback Writer". Där sänder huvudpersonen ett bokmanuskript till ett förlag. Men kan inte riktigt veta om det är en man eller kvinna som kommer att läsa det.
Det finns nog mycket man skulle vilja be om. Utan att riktigt veta vem - om någon - som kan tänkas lyssna.
Så även jag själv.
Så jag kan be och hoppas att någon lyssnar. Vare sig det är en gud eller gudinna. Eller kanske någon annan....
Statyett av den romerska gudinnan Juno. Men hör hon verkligen bön?
Ett är detta. När romarna bad var de inte alltid säkra på vilken gud/inna som skulle lyssna.
Så för säkerhets skulle formulerade de sig ibland så här. "Jag ber till dig, vare sig du är en gud eller gudinna".
Det ligger ju en viss realism bakom. Hur kan man veta att den man riktar bönen till verkligen skulle lyssna? Det kanske är bäst att gardera sig.
Det hela har ju vissa likheter med frasen "Dear Sir or Madame" som ju inleder Beatleslåten "Paperback Writer". Där sänder huvudpersonen ett bokmanuskript till ett förlag. Men kan inte riktigt veta om det är en man eller kvinna som kommer att läsa det.
Det finns nog mycket man skulle vilja be om. Utan att riktigt veta vem - om någon - som kan tänkas lyssna.
Så även jag själv.
Så jag kan be och hoppas att någon lyssnar. Vare sig det är en gud eller gudinna. Eller kanske någon annan....
torsdag 5 september 2019
Det kallas fadersrätt
"The mother of murdered Canberra boy Bradyn Dillon says her son begged not to be sent back into the custody of his father, whose brutal bashings would culminate in his death."...
Läs mera här.
Läs mera här.
måndag 2 september 2019
Je t'aime... moi non plus
Idag för femtio år sedan, 2 september 1969, gick "Je t'aime... moi non plus" in på elfte plats på Kvällstoppen. Samtidigt hade den "dödskallemärkts" av Sveriges Radio så det gick inte att höra den..
Det ledde väl om möjligt till att den blev än mer såld.Två veckor senare låg den etta . Men de som lyssnade på Kvällstoppen fick ju inte heller höra den.
Anledningen till att den inte fick spelas var väl i princip att den handlade om ett samlag. Där gick en gräns för Sveriges Radio. Det vore för övrigt intressant att veta när förbudet hävdes. Eller är det inte hävt?
Som samlagsskildring är den för övrigt konstig, vilket jag nog tyckte redan när jag hörde den första gången. Medan kvinnan låter exalterad, och blir det mer och mer ju längre sången fortskrider, låter mannen hela tiden kolugn, på gränsen till likgiltig. Mycket mystiskt, tyckte jag alltså redan 1969.*
För hörde den gjorde jag ju. I själva verket stal jag den på skivavdelningen på Tempo på Fridhemsplan. Man kan fråga sig varför jag inte köpte den - det var ju trots allt en singel, och singlar var ju billiga. Troligen vågade jag inte se en expedit i ögonen, när jag köpte den....
Efter att ha lyssnat på den då och då i kanske en månad sålde jag den till en tjej i min klass. Det var dramatiskt. Vi kom överens om att hon skulle komma hem till mig en kväll. Det gjorde hon. Hon ringde på dörren och jag sprang snabbt så att det var jag och inte mina föräldrar som öppnade.
Vi sa nog inte ett ord. .Jag gav henne skivan, och hon gav mig pengar. Varför hon inte köpte den i en skivaffär vet jag inte. Kanske även hon tyckte det var pinsamt att köpa en SÅN skiva där...
Efter att ha köpt den försvann hon snabbt. Det kändes som om vi begick en brottslig handling. Vilket vi ju också gjorde.
Strängt taget var ju jag en tjuv och hon hälare. Men det spelade ju inte någon större roll. Ingen av oss hade ju faktiskt ännu fyllt 15, så vi var ju inte straffmyndiga.
Låten ifråga kan höras här.
-------------------------------------------------
* Detta intryck förstärks nog av några paradoxala textrader som även finns i titeln. Hon säger "Je t'aime" (jag älskar dig) ... och han svarar "moi non plus" (inte jag helller)! Det är en konstigt svar men på sätt och vis kopplar jag det till mannens nästan likgiltiga röst. Det har förresten spekulerats en hel del om varför han i allsina dar svarar "inte jag heller".
Det ledde väl om möjligt till att den blev än mer såld.Två veckor senare låg den etta . Men de som lyssnade på Kvällstoppen fick ju inte heller höra den.
Anledningen till att den inte fick spelas var väl i princip att den handlade om ett samlag. Där gick en gräns för Sveriges Radio. Det vore för övrigt intressant att veta när förbudet hävdes. Eller är det inte hävt?
Som samlagsskildring är den för övrigt konstig, vilket jag nog tyckte redan när jag hörde den första gången. Medan kvinnan låter exalterad, och blir det mer och mer ju längre sången fortskrider, låter mannen hela tiden kolugn, på gränsen till likgiltig. Mycket mystiskt, tyckte jag alltså redan 1969.*
För hörde den gjorde jag ju. I själva verket stal jag den på skivavdelningen på Tempo på Fridhemsplan. Man kan fråga sig varför jag inte köpte den - det var ju trots allt en singel, och singlar var ju billiga. Troligen vågade jag inte se en expedit i ögonen, när jag köpte den....
Efter att ha lyssnat på den då och då i kanske en månad sålde jag den till en tjej i min klass. Det var dramatiskt. Vi kom överens om att hon skulle komma hem till mig en kväll. Det gjorde hon. Hon ringde på dörren och jag sprang snabbt så att det var jag och inte mina föräldrar som öppnade.
Vi sa nog inte ett ord. .Jag gav henne skivan, och hon gav mig pengar. Varför hon inte köpte den i en skivaffär vet jag inte. Kanske även hon tyckte det var pinsamt att köpa en SÅN skiva där...
Efter att ha köpt den försvann hon snabbt. Det kändes som om vi begick en brottslig handling. Vilket vi ju också gjorde.
Strängt taget var ju jag en tjuv och hon hälare. Men det spelade ju inte någon större roll. Ingen av oss hade ju faktiskt ännu fyllt 15, så vi var ju inte straffmyndiga.
Låten ifråga kan höras här.
-------------------------------------------------
* Detta intryck förstärks nog av några paradoxala textrader som även finns i titeln. Hon säger "Je t'aime" (jag älskar dig) ... och han svarar "moi non plus" (inte jag helller)! Det är en konstigt svar men på sätt och vis kopplar jag det till mannens nästan likgiltiga röst. Det har förresten spekulerats en hel del om varför han i allsina dar svarar "inte jag heller".
fredag 30 augusti 2019
"Masochism"
Någon gång i början av 13-årsåldern insåg jag en sak.
Istället för att som de flesta - kvinnor som män - gör i ett patriarkat. att på åtminstone något plan sexualisera manlig dominans och kvinnlig underordning, har jag gjort precis tvärtom . Jag har sedan jag började närma mig puberteten alltså konsekvent sexualiserat motsatsen. Dvs kvinnlig dominans och manlig underordning.
Men jag snabbt tillägga en sal. Det betyder inte att jag vill bli piskad, eller utsättas för något annat som gör ont. Jag har svårt att förstå hur någon sexuell känsla kan finnas kvar om det gör väldigt ont.
Det innebär absolut inte heller att jag skulle uppskatta att sitta fastkedjad vid en vägg, i ett rum fyllt med tortyrinstrument , och med en person som sakta går mot mig med några av dessa i sina händer. .
Om det var verkligt skulle jag förstås vara livrädd. Kanske få en hjärtattack.
Om det inte var verkligt utan en så kallad BDSM-ritual skulle jag tycka att det var bisarrt och löjligt och snabbt som bara den kommit med ett sånt där så kallat stoppord (och kanske innerst inne varit rädd för att det kanske inte var en BDSM-ritual när allt kommer omkring utan "the real thing" *ryser*.)
Nej, det är alltså inte den typen av saker det handlar om.
Men det betyder att om jag levde i en värld där exempelvis "mansplaining" (att en man överlägset förklarar något för en kvinna som förväntas titta på honom med beundrande ögon) inte fanns, men där "womansplaining" (att en kvinna självsäkert förklarar något för en man som lyssnar med tindrande ögon) var vardagsmat skulle jag finna den, inte nödvändigtvis sympatisk, men i alla fall sexuellt meningsfull.
Och om det inte oftast var så att tjejer i tonåren såg upp till de självsäkra killarna, utan att normen var att de unga killarna såg upp till de självsäkra tjejerna....
Jag tror inte mansdominansens grund är kroppslig styrka, men denna bidrar förvisso som en förstärkande faktor.. Därför skulle jag uppleva en värld som mer riktig, mer verklig, och mer sexuellt trovärdig, om det var kvinnor som i genomsnitt var fysiskt starkare än män.
Och så vidare. Jag kan ta exempel efter exempel, men de här kanske räcker för att ni ska se vad jag menar.
Rent intellektuellt tycker jag förstås att jämställdhet är det bästa. Det tycker jag nog också i de delar av känslolivet som inte är direkt påverkat av min sexualitet. Men i de delar av känslolivet som är påverkat av min sexualitet tycker jag ren jämställdhet verkar, tja, tråkigt. Det som där känns naturligt - och alltså "sexuellt meningsfullt" - är att kvinnor dominerar över män.
Detta skapar en stark känsla av ensamhet. Hur kan jag sexuellt uppfatta världen på ett sätt som är så diametralt motsatt mot hur andra uppfattar den? Det är - och har varit sedan 12-13-årsålden - en hisnande, olustig känsla av att vara i en uppochnedvänd värld, där andra människors spontana sexuella bild av världen inte endast är motsatt min, utan till och med av mig upplevs som motsatsen till vad jag spontant uppfattar som självklart, och naturligt. Och det är rent ut sagt otäckt.
Sedan har vi den så kallade BDSM-debatten. Som på senare tid mest bestått av att BDSM-negativa feminister (det finns också BDSM-positiva som kallar sig feminister, men den förstnämnda gruppen anser kanske inte att den sistnämnda är feminister på riktigt) har sagt att BDSM nästan alltid är ett uttryck för mansdominerat våld.
Varpå upprörda BDSM-aktivister svarat att "nej, det är det inta alls, utan vi har ett strikt system av stoppord, som gör att det är den undergivna som bestämmer - så det så"...
Det är ju bra att det finns stoppord, men det gör också det hela så konstigt, så artificiellt. Om vi för tillfället utgår från en manlig masochism, så innebär det ju att den låtsasmasochistiske mannen vet att han egentligen - dominerar. ”Nej, det här gillar jag inte, så nu säger jag 'stopp', och den 'dominanta' kvinnan gör genast som jag säger” Det är ju pinsamt. En fånig lek som jag tycker ger en unken "låtsas"-känsla på alla plan, Jag kan inte se någon poäng alls. Allra minst en sexuell sådan.
Det får mig att tänka på ett exempel som någon sexolog från förra sekelskiftet (18-19 alltså) en gång tog upp. En överklassman går till en prostituerad och betalar för att få skura hennes kamin, medan hon ska skälla på honom och säga att han gör det dåligt.
Varför i allsina dar går han till en prostituerad för nåt sånt? Varför städar han inte alltid hemma och accepterar att hans fru hånar honom för att han gör det dåligt? Om han verkligen hade tänt på detta, hade han fått min fulla respekt.
Det är möjligt att både anti-BDSM-feminister och BDSM-försvarare har rätt på olika plan, En hel del BDSM kanske i själva verket är en täckmantel för ren manlig dominans och sadism. Medan andra typer är låtsasdominans, och låtsasmasochism.
Till sitt.
Om jag hade levt i en värld där det var kvinnlig överordning och manlig underordning som sexualiserades skulle jag kanske tyckt det var orättvist. Jag kanske till och med skulle ha revolterat. fast kanske lite försiktigt, lite halvmasochistiskt, typ.
Och jag skulle nog tänkt att ja, det var ju orättvist, men det känns ju ändå på något sätt naturligt, Det känns ju känslomässigt riktigt, även om intellektet protesterar.
Och, framförallt, det är ju i alla fall bättre än motsatsen. För motsatsen skulle ju vara det mest helvetiska, sataniska, mardrömslika scenario som något helt perverterat sinne någonsin kunde hitta på.
Så långt kommen sliter jag mig från min tankelek och inser plötsligt att det är just i detta "helvetiska, sataniska, mardrömslika scenario" som jag lever.
Jag är nu nära att komma i ett rent chocktillstånd. Jag får hejda mig, för att inte i panik skrika rätt ut i luften.
Men jag kan inte hejda tårarna. Sorgen över detta går absolut aldrig att stoppa.
Den är permanent.
Istället för att som de flesta - kvinnor som män - gör i ett patriarkat. att på åtminstone något plan sexualisera manlig dominans och kvinnlig underordning, har jag gjort precis tvärtom . Jag har sedan jag började närma mig puberteten alltså konsekvent sexualiserat motsatsen. Dvs kvinnlig dominans och manlig underordning.
Men jag snabbt tillägga en sal. Det betyder inte att jag vill bli piskad, eller utsättas för något annat som gör ont. Jag har svårt att förstå hur någon sexuell känsla kan finnas kvar om det gör väldigt ont.
Det innebär absolut inte heller att jag skulle uppskatta att sitta fastkedjad vid en vägg, i ett rum fyllt med tortyrinstrument , och med en person som sakta går mot mig med några av dessa i sina händer. .
Om det var verkligt skulle jag förstås vara livrädd. Kanske få en hjärtattack.
Om det inte var verkligt utan en så kallad BDSM-ritual skulle jag tycka att det var bisarrt och löjligt och snabbt som bara den kommit med ett sånt där så kallat stoppord (och kanske innerst inne varit rädd för att det kanske inte var en BDSM-ritual när allt kommer omkring utan "the real thing" *ryser*.)
Nej, det är alltså inte den typen av saker det handlar om.
Men det betyder att om jag levde i en värld där exempelvis "mansplaining" (att en man överlägset förklarar något för en kvinna som förväntas titta på honom med beundrande ögon) inte fanns, men där "womansplaining" (att en kvinna självsäkert förklarar något för en man som lyssnar med tindrande ögon) var vardagsmat skulle jag finna den, inte nödvändigtvis sympatisk, men i alla fall sexuellt meningsfull.
Och om det inte oftast var så att tjejer i tonåren såg upp till de självsäkra killarna, utan att normen var att de unga killarna såg upp till de självsäkra tjejerna....
Jag tror inte mansdominansens grund är kroppslig styrka, men denna bidrar förvisso som en förstärkande faktor.. Därför skulle jag uppleva en värld som mer riktig, mer verklig, och mer sexuellt trovärdig, om det var kvinnor som i genomsnitt var fysiskt starkare än män.
Och så vidare. Jag kan ta exempel efter exempel, men de här kanske räcker för att ni ska se vad jag menar.
Rent intellektuellt tycker jag förstås att jämställdhet är det bästa. Det tycker jag nog också i de delar av känslolivet som inte är direkt påverkat av min sexualitet. Men i de delar av känslolivet som är påverkat av min sexualitet tycker jag ren jämställdhet verkar, tja, tråkigt. Det som där känns naturligt - och alltså "sexuellt meningsfullt" - är att kvinnor dominerar över män.
Detta skapar en stark känsla av ensamhet. Hur kan jag sexuellt uppfatta världen på ett sätt som är så diametralt motsatt mot hur andra uppfattar den? Det är - och har varit sedan 12-13-årsålden - en hisnande, olustig känsla av att vara i en uppochnedvänd värld, där andra människors spontana sexuella bild av världen inte endast är motsatt min, utan till och med av mig upplevs som motsatsen till vad jag spontant uppfattar som självklart, och naturligt. Och det är rent ut sagt otäckt.
Sedan har vi den så kallade BDSM-debatten. Som på senare tid mest bestått av att BDSM-negativa feminister (det finns också BDSM-positiva som kallar sig feminister, men den förstnämnda gruppen anser kanske inte att den sistnämnda är feminister på riktigt) har sagt att BDSM nästan alltid är ett uttryck för mansdominerat våld.
Varpå upprörda BDSM-aktivister svarat att "nej, det är det inta alls, utan vi har ett strikt system av stoppord, som gör att det är den undergivna som bestämmer - så det så"...
Det är ju bra att det finns stoppord, men det gör också det hela så konstigt, så artificiellt. Om vi för tillfället utgår från en manlig masochism, så innebär det ju att den låtsasmasochistiske mannen vet att han egentligen - dominerar. ”Nej, det här gillar jag inte, så nu säger jag 'stopp', och den 'dominanta' kvinnan gör genast som jag säger” Det är ju pinsamt. En fånig lek som jag tycker ger en unken "låtsas"-känsla på alla plan, Jag kan inte se någon poäng alls. Allra minst en sexuell sådan.
Det får mig att tänka på ett exempel som någon sexolog från förra sekelskiftet (18-19 alltså) en gång tog upp. En överklassman går till en prostituerad och betalar för att få skura hennes kamin, medan hon ska skälla på honom och säga att han gör det dåligt.
Varför i allsina dar går han till en prostituerad för nåt sånt? Varför städar han inte alltid hemma och accepterar att hans fru hånar honom för att han gör det dåligt? Om han verkligen hade tänt på detta, hade han fått min fulla respekt.
Det är möjligt att både anti-BDSM-feminister och BDSM-försvarare har rätt på olika plan, En hel del BDSM kanske i själva verket är en täckmantel för ren manlig dominans och sadism. Medan andra typer är låtsasdominans, och låtsasmasochism.
Till sitt.
Om jag hade levt i en värld där det var kvinnlig överordning och manlig underordning som sexualiserades skulle jag kanske tyckt det var orättvist. Jag kanske till och med skulle ha revolterat. fast kanske lite försiktigt, lite halvmasochistiskt, typ.
Och jag skulle nog tänkt att ja, det var ju orättvist, men det känns ju ändå på något sätt naturligt, Det känns ju känslomässigt riktigt, även om intellektet protesterar.
Och, framförallt, det är ju i alla fall bättre än motsatsen. För motsatsen skulle ju vara det mest helvetiska, sataniska, mardrömslika scenario som något helt perverterat sinne någonsin kunde hitta på.
Så långt kommen sliter jag mig från min tankelek och inser plötsligt att det är just i detta "helvetiska, sataniska, mardrömslika scenario" som jag lever.
Jag är nu nära att komma i ett rent chocktillstånd. Jag får hejda mig, för att inte i panik skrika rätt ut i luften.
Men jag kan inte hejda tårarna. Sorgen över detta går absolut aldrig att stoppa.
Den är permanent.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)