Webbsida om sekter

Den som läser tidningar i dessa dagar kan kanske få bilden att de riktigt farliga sekterna är de människor som tror att traumatiska minnen kan trängas bort, och framförallt de som någon gång i sitt liv varit i kontakt med en viss Margit Norell.

Med all respekt, eller rättare sagt utan någon större respekt för de som sprider denna bild,  tycker jag nog att sättet denna sektmetafor används här möjligen är att missbruka språket... en smula.

Men man kan ju utnyttja tillfället att puffa för en webbsida som handlar om verkliga sekter. En av de personer i Sverige som gjort mest nytta i kartläggningen av destruktiva sekter är Charlotte Essén. Hon har en webbsida som huvudsakligen handlar om sådana. Den kan läsas här.

Hon gav för några år sedan ut boken Sektbarn (Bonniers 2008, Moment förlag 2010), som behandlade just barns situation i sekter. Den var riktigt intressant, och den blev därför hårt angripen av diverse akademiska sektförsvarare, ingen nämnd och ingen glömd.

Kolla alltså gärna Charlotte Esséns webbsida, och - läs gärna hennes bok.

Försvunna kommentarer

Det har vid åtminstone två tillfällen verkat som om  kommentarer som skickats hit försvunnit. Dels vid ett tillfälle då bloggen inte var förhandsmodererad. Då kom en konmentar in och jag skrev ett svar till den. När jag skulle posta svaret  var det jag skulle svara på borta….

Nu var kommentaren undertecknad, så jag tog kontakt med dess författare, som bekräftade att hon hade skrivit den försvunna kommentaren.

Vid ett annat tillfälle var bloggen förhandsmodererad. Då såg jag att det fanns en anonym kommentar som skulle modereras. Men jag hade bråttom och tänkte att jag kunde kolla den senare. När jag kommit tillbaks var den borta.

Jag har ingen aning om vad det beror på. Den minst oroande förklaringen är väl att det är någon typ av datorbugg som spökar någon enstaka gång.

I vilket fall som helst, om  någon har skickat in en inte alltför extrem kommentar och den inte kommit in, eller kommit in och sedan försvunnit, hör av er på något sätt!

Det här är ju helt och hållet äckligt!

Jag har raderat några någorlunda välvilligt hållna inlägg jag skrev om mormonkyrkan (ett får stå kvar, då det är en beskrivning av en intervjusituation 1979),  då jag plötsligt inser något som jag faktiskt tror att jag en gång vetat, men som jag verkar ha glömt bort (eller trängt bort).

Och det är att nedanstående scenario  är en central del av mormonernas lära.

En gång var indianerna goda, de var en del  av det gamla Israel. Men så blev en stor del av dem  onda, och därför straffade Gud dem genom att... ta ifrån dem deras vita hudfärg och göra dem röda. De goda fick behålla sin vita hudfärg.

Men de onda blev ännu ondare och till sist hade de dödat alla de vita (goda) indianerna.

Så den hudfärg som indianerna har idag har de fått som straff för sin ondska.

Det här står alltså  i Mormons bok, som jag ännu inte har läst. Men jag har inte tagit det från någon illvilligt mormonfientlig pamflett utan från William Edwin Berretts auktoritativa  "Den återupprättade kyrkan", som gavs ut i svensk översättning av "Jesu Kristi Kyrka av de sista dagars heliga" (alltså mormonkyrkan) så ;sent som 1974. Det är en vacker bok, med påkostade och färgglada bilder.

Jag fick en chock när jag såg det, men insåg som sagt att jag faktiskt  har vetat det någon gång förut.

Nu finns det ju minst lika äckliga (eller faktiskt -  ännu äckligare) uttalanden om australiska urinvånare från de tidiga teosoferna, men i princip slutade de att lyfta fram dessa någon gång under tidigt 1900-tal. Men så sent som 1974 (eller ännu senare, boken är nytryckt 1977) är detta alltså en central  del av den lära som mormonkyrkan ville lyfta fram.

Jag undrar vad de säger idag? Och jag undrar hur de kan få medlemmar från  USA:s ursprungsbefolkning (de får det, och så vitt jag vet finns det till och med mormonpräster som är indianer).

Jag kanske lägger tillbaks inläggen i en modifierad form, men som det är nu vill jag inte låta dem stå kvar utan stora ändringar.

Jag är inte medlem i VoF, eller Humanisterna.. Jag blir inte  upprörd för att jag tycker en religiös lära är förvirrad. Världen är ändå så konstig att även de mest förvirrade läror SKULLE kunna vara riktiga.   ;-)

Men äckelrasistisk förvirring av den här typen gör mig spyfärdig.
------------------------------------

PS. Vid närmare eftertanke har  jag lagt tillbaka ett av inläggen om mormonerna. Det var trots allt inte så farligt, och det var dumt att censurera det.

Mer om mormonerna

Efter att ha skrivit inlägget om fyra sekter insåg jag att jag vet ganska lite om mormonerna. Så jag började låna det jag fick tag i på närmaste bibliotek.

Dels en bok om mord som begicks i en fundamentalistisk utbrytarsekt från mormonkyrkan. Sådana sekter finns många av, och de är ofta fullkomligt förfärliga.

Dels tre böcker skrivna av mormoner - en ren propagandabok, en mycket tillrättalagd historik och en mer akademisk och alltså mindre tillrättalagd historik.

Men den som jag just nu tycker är mest fascinerande är en bok som från en mer "vanlig" kristen utgångspunkt angriper mormonerna. Nämligen Håkan Arlebrands Drömmen om gudomlighet: en inblick i mormonkyrkans hemligheter (Libris 1989).

Han betonar de delar av mormonernas lära som skiljer dem från den "normala" kristenheten. Det brukar inte mormoner göra - de är oftast mer intresserade av att lyfta fram det som förenar.

Men delar av det Arlebrand tar fram lät riktigt intressant. Enligt honom så anser mormonerna att det finns fler gudar, men att man bara ska dyrka "vår" gud. Detta kallas henoteism, och Arlebrand skriver att det står i strid med Gamla Testamentet. Det lustiga är här att de flesta religionshistoriker inte skulle hålla med honom. Den vanligaste åsikten i den akademiska bibelforskningen - som man lär sig i varje grundkurs i religionshistoria - har åtminstone i Sverige de senaste 40-50 åren just varit att den tidiga israelitiska religionen var henoteistisk. Och att man kan finna spår av detta i GT. De andra gudarna ansågs existera, men man skulle dyrka Jahve.

En annan avvikelse som Arlebrand brännmärker är att mormonerna enligt honom  anser att Gud har en hustru. Vad än Arlebrand säger finns det ju numera arkeologiskt stöd för att detta var den ursprungliga läran i Israel - man har funnit en hebreisk inskription som talar om "Jahve och hans Asera". Asera var ett gammaltestamentligt  namn för en kananeisk gudinna.

Dessutom förebrår Arlebrand mormonerna för att de anser att Gud inte skapade världen från intet, utan från ett tidigare existerande kaos. Även här finns det numera många religionshistoriker (liksom för övrigt också plasmakosmologen Eric J Lerner!) som menar att detta är en rimlig tolkning av skapelseberättelsen i Första Mosebok.

Slutligen är Arlebrand  lite uppbragt över att mormonerna enligt honom anser att Gud inte är allsmäktig. Men det är ju logiskt om men anser att det finns flera gudar, och att materien finns oberoende av Gud.  Enligt Arlebrand menar mormonerna att detta är en lösning på frågan om varför ondskan tillåts existera. Eftersom Gud inte är allsmäktig kan han ju inte på ett enkelt sätt besegra all ondska. Arlebrand tycket inte alls om detta. men själv tycker jag nog att det ter sig mer logiskt än den traditionella kristna synen.

Missförstå mig inte - jag har inga sympatier för någon patriarkal kyrka - så inte heller mormonerna.... Men de verkar ju en gång i tiden ha ställt en hel del intressanta frågor.

Men varför är jag så intresserad av just mormonerna? Kanske för att jag bodde i Gubbängen när mormonkyrkan byggdes där. Jag bodde bara ett kvarter från platsen där kyrkan byggdes, och jag följde byggnadsarbetet från det att man började gräva till dess att kyrkan stod klar 1961. Då var jag sex år.

Vad man inte bör göra under Halloween

Jag vare sig gillar eller deltar i det kommersiella Halloween-firandet, men om man ändå skulle ha deltagit i jippot finns det nog vissa varianter som är värre än andra ...

Att möta fyra "sekter"

Första veckan  i april 1979 hade vi en specialvecka på grundkursen i Jakobsbergs folkhögskola. Det innebar att den traditionella undervisningen ersattes med olika projekt, som man kunde välja. Vi var en grupp som valde att studera religiösa sekter.

Vi valde ut fyra grupper - Maranata, Jehovas Vittnen, Hare Krishna och mormonerna. Vi åkte runt och intervjuade representanter för dessa grupper, och läste deras litteratur.

Det var en fascinerande vecka. Förutom att intervjua grupperna intervjuade vi också en så kallad sektexpert, en viss Bo Ståhl. Lite senare avslöjades det att han i själva verket var med i en sekt själv. Dock inte en religiös utan en politisk - den fascistiska Nysvenska Rörelsen...

De första vi mötte var Jehovas Vittnen. Vi visades runt i Rikets Sal i Järfälla, och hade informella samtal med mannen som visade oss runt. Senare på veckan hade vi en mer reguljär intervju med honom.

Mannen från Jehovas Vittnen var defensiv på något sätt. Han verkade lite rädd för oss, och var ännu mer rädd att vi skulle få ett felaktigt intryck av vittnena. Han jobbade på Rikets Sal med en "lön" som ungefär motsvarade en femtonårings månadspeng. Han behövde inte mer, sade han, för han fick gratis mat och logi på Rikets Sal.

Maranata gav ett helt annat intryck. Personen vi intervjuade där var också en man. I motsats till vittnet var han uttalat aggressiv. Han var inte öppet rädd för oss, men man fick intrycket att han ville att vi skulle vara rädda för honom. Han kom snabbt fram till att vi egentligen var fientliga hedningar, och behandlade oss därefter. I synnerhet ogillade han mig.

Anledningen till denna fientlighet var nog att han insåg att vi var mer intresserade av deras syn på sex, samlevnad, familj, barnuppfostran och samhälle än av religionen. Han kanske tyckte att denna inställning var respektlös. Vi var till exempel mer intresserade av deras syn på barnaga (de är för denna barbariska praktik!) än av deras lära om att alla frälsta en dag skulle ryckas upp till himlen. Det verkade han tycka var futtigt, och en oförmåga att se vad som var väsentligt.

Hare Krishna var de enda som valde ut en kvinna som vi skulle få intervjua. Hon var väldigt vänlig, men  liksom vittnet var hon hela tiden orolig över att vi skulle få en felaktig bild av deras organisation. Och hur vänlig hon än var, var det hon sa ganska skrämmande. Av alla de fyra grupperna verkade de ha de striktaste reglerna för sina medlemmar. Det var den enda grupp som inte bara förbjöd sex utanför äktenskapet utan även inom detsamma. Sex var endast tillåtet vid ett enda tillfälle - när man hade bestämt sig för att skaffa barn. (Senare har det ju visat sig att många barn i organisationen i själva verket utsattes för sexuella övergrepp!)

Det otäckaste med mötet med henne var nog när jag frågade om barnen fick leka. Jo, de fick de visserligen, men det otäcka var att hon verkade beklaga att man inte kunde hindra dom. Hon förklarade nästan urskuldande att man ju inte kan hindra barn från att leka. Jag fick intrycket att hon tyckte att det var synnerligen olustigt att de inte mediterade istället.

De enda som jag uppfattade som så att säga"normala" var mormonerna. Där fick vi intervjua en man i en lokal nära Täby. I motsats till de andra intervjuoffren hade han faktiskt humor. När jag efter ett tag ställde den skämtsamt inkvisitoriska frågan "nå hur är det, hur många hustrur har ni egentligen?" (jag visste redan svaret), svarade han först "ni kan inte ana hur många vi har...". Sedan skrattade han och tillade "kan ni nu vara så vänliga att radera det jag sa på bandspelaren". Det gjorde vi förstås inte, men det var ju inte heller meningen. Det var ett skämt från hans sida, och han blev snart allvarlig och förklarade att mormonerna idag inte är polygama.

Men när jag pressade honom på den principiella inställningen trasslade han snart in sig. Han förklarade mormonernas polygami på 1800-talet med att i vissa lägen med ett kvinnoöverskott kunde det vara riktigt att tillåta att män har flera hustrur. Då jag frågade honom om det i ett läge där det finns ett överskott av män i så fall kunde vara riktigt att kvinnor har flera män sa han upprört att det aldrig kunde vara tillåtet, det var emot naturen. När jag frågade varför då, blev han vag och sa efter ett tag att då kunde mannen inte veta vilka barn som var hans. Det var före DNA-testernas tid och om jag händelsevis skulle stöta på honom nu skulle jag nog fråga om existensen av DNA-tester möjligen fått honom att ändra inställning i denna principfråga.

Sammantaget var nog mitt intryck alltså att mormonerna var minst "sektiga" av de fyra. De verkade som sagt mest "normala" och var vare sig rädda för oss, eller aggressiva mot oss. Mannen vi intervjuade (möjligen var de två, jag har för mig att han hade en bisittare som inte sa så mycket) bröt på amerikanska , han var nog missionär från Utah. Jag minns att jag tänkte att mormonerna nog var mindre sektiga för att de i motsats till de andra hade en moderorganisation som var en majoritetskyrka i en amerikansk delstat. Det hade nog lärt dem att relatera sig på ett mer "normalt" sätt....

Så, mormonerna uppfattade jag alltså inte som en "sekt" på samma sätt. Den bilden stärks idag om man googlar lite. Då hittar man sidor för feministiska mormoner, och sidor gjorde av mormoner som stödde Obama i valet (mot mormonen Mitt Romney!). Om man letar ett tag hittar man till och med sidor som verkar mena att socialism egentligen är förenligt med mormonläran..

Fast sedan är det ju där med kaffet. Att inte få dricka kaffe låter ju som en supersekt. Jag undrar hur många som låtit bli att konvertera till mormonerna av den anledningen. Men moderorganisationen LDS (Latter Day Saints) i USA försöker vara flexibla även här. De verkar nyss ha beslutat att förbudet bara gäller kaffe och te i en strikt mening. Coladrycker är numera tillåtna, och att dricka varm choklad går bra.

Men koffein ska tydligen endast få drickas kallt, det som inte är tillåtet är varmt kaffe - eller te. Jag undrar hur de ställer sig till is-te…

"Modellfotografen - inte ensam, inte galen"

Vill tipsa om My Vingrens utmärkta artikel på bloggen Genusfolket.
Läs den mycket gärna!

Med risk för att göra bort mig...

...för tid och evighet avslöjar jag härmed att när denna serie gick på TV var det ett av mina favoritprogram.

Ross Cheit, "häxjakter" och bortträngda minnen

Ross Cheit ska komma ut med en bok. Den heter The Witch-Hunt Narrative: Politics, Psychology, and the Sexual Abuse of Children.

Av döma av hur den presenteras är den att angrepp mot den kampanj som avfärdat anklagelser om sexuella övergrepp mot barn under 80- och 90-talen som en "häxjakt" och en "moralpanik". Jag vänta med spänning på boken.

Jag hoppas att den kommer att få stor spridning, även i Sverige.

För Ross Cheit är inte vem som helst. Han är en person som, efter att ha fått upp bortträngda minnen av att blivit utsatt för upprepade sexuella övergrepp av en ungdomsledare, efter flera år lyckades få denne fälld i ett civil-rättsligt mål. Han letade reda på andra utsatta, och samlade material och lyckades till sist få förövaren fälld.

Efter detta har Cheit varit en viktig person i debatten om bortträngda minnen. Han har gång på gång utsatts för försök att övertyga om att det egentligen inte handlade om bortträngning. Det har sagts att han nog innerst inne hade kvar minnena hela tiden, att han bara inte tänkt på dom. Eller att det kanske handlade om vanlig glömska, alltså ingen bortträngning för att det var obehagligt. Han har klart och entydigt avvisat dessa påståenden. Han har också startat en webbsida knuten till Browns univestitet i Providence, där han har dokumenterar bevisade fall av återkallade traumatiska minnen..

Ross Cheits insats är betydelsefull. Han drev inte endast frågan för sin egen skull, utan har ägnat en stor del av sitt liv åt att visa att bortträngda minnen inte är en myt, utan en dokumenterad verklighet.

För det är den. Om vi inte levde ett samhälle där försvararsreflexerna för att skydda förövare vore så starka, skulle existensen av bortträngning vara erkänt för länge sedan. Vetenskapligt sett borde frågan egentligen vara avgjord. Anledningen att idén om bortträngda minnen möter ett sådant motstånd är i grunden att denna är ett veritabelt hot mot förövare på alla nivåer i samhällshierarkin.

Troligen kommer vi inte att få en verkligt saklig behandling av ämnet förrän vi har fått se mycket radikala förändringar i samhället.

Maffian

Har upptäckt att denna sång av Kjell Höglund ÄNTLIGEN ligger på YouTube.

Den har en av de ytterst få sångtexter som jag utan att tveka vill kalla genial. Den kom 1974 och låg på LP:n "Baskervilles hund".

Den är ovanligt lång, men väl värd att lyssna på. Gör det!

Aftonbladet och bortträngda minnen

Under åratal har ju Jan Guillou drivit en kampanj i Aftonbladet för att bortträngda minnen är en humbug. Härom sistens fick denna kampanj någon form av eko på ledarsidan när man i en ledare om Quick-fallet raljerande kallade handledaren till Sture Bergwalls terapeut för en "åldrad kvinna som var övertygad om att bortträngda minnen kunde plockas fram i terapi".

Både Guillou och ledarredaktionens Eva Franchell borde kanske titta lite på en av Aftonbladets egna artiklar. Jag tänker på en artikel om Jeanette Eriksson, som bevisligen utsattes för sexuella övergrepp i barndomen. Detta insåg hon först efter hon senare gått i hypnosterapi i vuxen ålder.

I denna artikel från oktober 2012 kan man bland annat läsa detta:

"Efter bara några gånger kom de förträngda minnesbilderna tillbaka. Hon mindes mor­faderns våldsamma övergrepp, kopplade dem till minnena av hur mormor tvättade hennes blödande underliv och smörjde med Idominsalva. Hon kunde i detalj återge hur det såg ut och vad som hade hänt. Sedan dess har hon samlat bevisen som bit för bit har bekräftat att hon har rätt. Under årens lopp har hon fått fram journaler, hittat filmen och konfronterat läkare. "

I an faktaruta beredvid artikeln kan man läsa detta:

"Enligt Michael Rundblad, psykolog och psykoterapeut inom Dalarnas vuxenpsykiatri och ordförande för hypnosföreningen, är en av de vanligaste patientgrupperna personer som utsatts för sexuella övergrepp som barn. – Det är tydligt att de kan få hjälp att få kontakt med sådant som de stängt av med hjälp av hypnos, säger han."

Aftonbladets webbarkiv behövs tydligen - om sanningen ska fram....

Stenar och glashus

Aftonbladet har idag haft en artikel om hur rasistsajten Avpixlat stöds av högt uppsatta personer.

Det är väl bra. Dessutom berättar man lite om vilka hemska saker Avpixlat sysslar med. Det är väl också bra.

Men i ett fall hajar man till. Det är när artikeln skriver: "Redaktionen har också uppmanat sina läsare att skicka in bilder på gömda flyktingbarn."

Visst, det bör man helt och hållet ta avstånd från. Dessa barn göms och/eller flyr för att slippa utlämnas till en hemsk tillvaro i ett annat land. Att publicera bilder på dem är skändligt.

Men det finns barn som göms för att slippa en hemsk tillvaro inom landet, också. Det finns barn som hotas att lämnas ut till fäder som de har anklagat för övergrepp och som de är livrädda för. Vår reaktionära och barnfientliga vårdnadslagstiftning har bestämt att de måste bo hos dessa.

En del av dessa barn har fått hjälp med att gömma sig, med sina mammor. Och - läs nu mycket noga - en del av just dessa barn har Aftonbladet publicerat stora bilder på, till och med på förstasidan. För att de skulle hittas och lämnas ut till dem som de var rädda för.

I åtminstone några av dessa fall ledde till det att barnen faktiskt  hittades...

I just denna fråga kan jag inte se någon principiell skillnad mellan inställningen hos Aftonbladet och inställningen hos Avpixlat. Kan ni?

En tanke slog mig

I kristendomen och islam sägs att Gud är allsmäktig, å andra sidan beskrivs en kamp på liv och död mellan Gud och Satan - där den senare i Bibeln bland annat kallas för "den gamla ormen".

Det är något som ändå inte stämmer här. Om Gud (eller Gudinnan, i just detta sammanhang är genus ganska irrelevant) verkligen vore allsmäktig skulle hen lätt kunnat förvandla ormen till en ofarlig snok och den kosmiska striden skulle sedan vara över.

När jag valde en färg-TV framför att läsa om Jungfru Maria

Det var i juni 1999. Jag hade nyligen läst en bok från 1996 av Ingo Swann, "The Great Apparitions of Mary".

Jag vill inte säga att boken var bra. För det var den inte. Den var en översikt över Mariauppenbarelser, från Jungfrun av Guadalupe och framåt. Det är ett intressant ämne, förvisso. Men boken var på flera sätt ganska märklig.

Dels var den oerhört okritisk till alla de uppenbarelser som beskrevs. Dels slarvade den ganska så mycket med fakta. Dels hade den en politisk agenda av det mer olustigs slaget.

Den sistnämnda bestod i en analys av världen som skulle kunna vara hämtad från Readers Digest. Dvs. en tillrättalagd pro-amerikansk och framförallt extremt antikommunistisk världsbild.

Det hade Swann förstås rätt att ha, men det som var milt sagt irriterande var att han på största allvar verkade tro att Jungfru Maria delade hans egen politiska agenda. Han verkade nästan tro att hon medvetet planerade alla de framträdanden som hon sades ha gjort från 1917 och framåt i det medvetna syftet att bli en frontsoldat i kriget mot kommunismen. Det lät inte riktigt klokt.

Maria, som i sin lovsång i Lukasevangeliet drömmer om att de härskande ska störtas från sina troner och att de fattiga ska få sin rätt, skulle idag alltså vara en övernaturlig del av den politiska högern.

Swann trodde dessutom att alla de uppenbarelser han tog upp var autentiska, inklusive de som inte alls godkänts av katolska kyrkan. Till och med de i Necedah, Wisconsin på 40- och 50-talen, där Maria mest av allt låter som om hon vore moder, inte till Jesus, utan till senator Joseph McCarthy. Dessutom blev denna Wisconsin-"Maria" efter några år öppen anti-semit, vilket Swann försiktigtvis inte nämner.

Det hela är ännu konstigare eftersom Swann inte ens är katolik. Han har dock en övernaturlig världsbild, parad med en mycket reaktionär samhällssyn.

Men vad i allsina dar såg jag då i denna bok? Jo, det var den första systematiska sammanställningen av Mariauppenbarelser jag någonsin tagit del av. Och av detta var jag helt fascinerad. Det kändes lite som en helt ny värld hade öppnats för mig.

Det är egentligen något mycket egendomligt med dessa Mariauppenbarelser. Om man möjligen bortser från en del ytterligt extrema katoliker mellan kanske år 1500 och 1700 (vars åsikter i frågan helt förkastades av Vatikanen) är det närmast självklart bland i stort sett alla kristna, att Jesus är mer central än Maria. Men Jesus brukar efter sin död inte framträda för stora folkmassor och på orter som senare blir till heliga platser för hundratusentals och åter hundratusentals pilgrimer.

Men Maria har ju (om man nu vill tro på det!) gjort exakt detta - och gjort orter som Tepeyac ("Guadalupe") , Lourdes , Fatima, "Zeitoun" och många andra kända över hela världen. Vad detta fenomen beror på är en intressant fråga, som jag dock inte kommer att ta upp här.

Nåväl, i juni 1999 hade jag alltså blivit helt fascinerad av ämnet. Och så fick jag en idé. Jag skulle använda alla pengar jag skulle få över denna sommar till att skaffa fram en massa böcker om de olika Mariauppenbarelserna. Möjligen kunde jag hoppa över suspekta högerextrema jippon som Necedah.

Få pengar över? Jo, det var så här att då bodde jag på ett studentrum som hade hyresfritt i juni och juli. På så sätt skulle jag nog under dessa två månader kunna få kanske 4000 mer än vad jag annars skulle få.

Nu tänkte jag dock inte KÖPA några böcker. Det skulle ändå i så fall inte bli SÅ många. Utan jag hade tänkt beställa dem som fjärrlån från bibliotek i andra länder. Det brukade kosta några hundra per bok. Och det skulle då bli väldigt många böcker. Och om jag sedan kunde övertyga religionshistoriska institutionen  att det vore ett bra avhandlingsämne skulle jag dessutom med ganska så gott samvete våga kopiera de flesta av böckerna på deras kopiator.

Jag var riktigt entusiastisk. Och det är möjligt att jag skulle ha gjort allt detta om det inte var för något som hände.

En dag i slutet av juni fick jag nämligen ett meddelande på min telefonsvarare. Det var en kvinna jag kände som ville tipsa mig om en ganska så billig färg-TV. Den skulle bara kosta kanske tre tusen på "Expert", men jag minns inte den exakta summan nu.

Saken var den att jag i studentkorridoren bara hade tillgång till en skruttig och urgammal svartvit TV, med en ganska så usel bild. Så det var väldigt frestande.

Så jag stod i valet och kvalet. Beställa kanske 20 böcker om Mariauppenbarelser eller köpa en färg-TV, som dessutom hade inbyggd video? Efter ett tag valde jag färg-TV:n. Mammon hade väl segrat, eller vad man nu ska säga...

Men synden kanske straffar sig själv... Jag hann inte ha den mer än någon vecka så gick den sönder, helt av sig själv. Och sedan tog det mer än en månad innan jag fick den lagad. Då hade det hunnit bli slutet av augusti.

Och LITE dåligt samvete hade jag nog hunnit få då. Så fort jag fått tillbaks den gav jag nämligen bort den till studentkorridoren, så nu kom den att stå i studentkorridorens kök och inte på mitt rum. Jag hade dock ett villkor när jag lämnade över den. Och det var att alla måste lova att inte se på något annat när jag såg på Kvinnofängelset. Det var nu inget större problem, för Kvinnofängelset brukade sändas mellan halv två och halv tre på natten.

Jag tror jag blev ganska så populär i korridoren just då. Men frågan är förstås om valet att köpa TV:n istället för alla dessa Mariaböcker var det bästa alternativet.

På sådana frågor finns det ju vanligtvis inga bra svar....  Men jag har faktiskt funderat på just denna fråga - ganska så ofta!

Sekter som vill få folk att tro att bortträngda minnen INTE finns

Den bild som i dessa dagar försåtligt byggs upp  i media är att det inte bara är "ovetenskapligt" att "tro" på att minnen kan trängas bort, utan att det dessutom torde innebära att man ingår i något kusligt sektliknande nätverk. Som endast kan avslöjas genom någon sorts amoralisk Evin Rubar -liknande journalistik.

Men en fråga är i så fall intressant. Varför försöker inte de stora media infiltrera de i sanning sektliknande nätverk som (bland annat) arbetar för att man ska tro att minnen inte kan trängas bort? Om de gjorde det skulle de tveklöst kunna hitta något mycket mer kusligt än personer som är känslomässigt beroende av en terapeut.

Men åt dessa håll tittar inte media. Om dessa görs aldrig några avslöjande reportage. I dessa vågar ingen wallraffa (fast Stieg Larsson gjorde faktiskt ett försök i slutet av 90-talet, men ingen vågade publicera hans material). Om man vore "paranoid" skulle man ju rentav kunna börja tro att dessa nätverk håller media i någon sorts kusligt grepp. Om man är aningen mindre paranoid kan man nöja sig med att konstatera att dessa nätverk utgör ett uttryck för samma makthierarkier som även media verkar i.

För min åsikt är att om man verkligen effektivt infiltrerade en del av dessa nätverk, skulle det efter ett tag med nödvändighet bli en inledning till ... ett antal  brottsutredningar. Av en typ som milt sagt skulle skaka om många.

Den typen av omskakande reportage vill media i det samhälle vi lever i här och nu inte ha. Att leta efter "sanningen" kan vara bra, om man bara letar åt rätt håll. De håll som inte utmanar den maktstruktur där män med makt kommer högst upp - och barnen kommer allra längst ner.
-------------------------------------------
Se också exempelvis...
"Svenska debattörer medverkar i pedofilförsvarares tidskrift".