För ganska så länge sedan slutade jag att prenumerera på DN. Anledningen var att den tidningen i nyhetsrapporteringen systematiskt anslöt sig till förnekarsidan i debatten om sexuella övergrepp mot barn. Man lät journalister som Lilian Öhrström och senare Stefan Lisinski skriva vinklade "nyhetsartiklar" som var rena partsinlagor.
SvD var bättre i just den frågan. Detta trots att de under en period lät Maria Abrahamsson skriva de mest förfärliga saker om frågan på ledarsidan. Men det var i alla fall ledarsidan. Den vet ju alla är subjektiv.
Men nu har SvD blivit en alltmer påfrestande läsning. Den har förvandlat *nyhetsrapporteringen* om Quickfallet (inte endast ledarsidan, vilket vore mer acceptabelt!) till rena partsinlagor för den ena sidan i en polariserad debatt. Och bland annat publicerat en ensidig "faktakontroll" som polemiserade mot Göran Lambertz artikel i DN. Nominellt en "nyhetsartikel", de facto ett debattinlägg.
Den byggde till stor del på omstridda påståenden från den ena sidan i en polariserad debatt. Som till exempel från resningsansökningarna, som ju är partsinlagor. Men även resningsbesluten bör behandlas med en viss skepsis, eftersom de inte är resultatet av nya rättegångar, utan är formulerade av ett fåtal personer. Som mycket väl kan ha påverkats av mediehysterin kring frågan.
Idag lovar SvD dessutom att de ska göra samma typ av tvivelaktig "faktakontroll" av Lambertz senaste artikel.
Detta är inget undantag. SvD driver liksom Aftonbladet en ganska så ensidig kampanj i Quickfallet.
SvD backar på detta sätt indirekt upp grupper som (ofta helt medvetet!) använder sig av Quickfallet som en förevändning för att slå mot alla som har fått upp bortträngda minnen av övergrepp i barndomen
Så idag ringde jag till SvD och sade upp prenumerationen. Den ensidiga bevakningen blev lite för magstark...
Men man kan kanske i värsta fall klara sig utan morgontidning, trots allt.
/Vill återigen påpeka att jag inte tar ställning i skuldfrågan. Jag har ingen åsikt om den, i alla fall ingen välgrundad sådan. Men jag anser som sagt definitivt att det finns dolda agendor hos de flesta som aktivt drivit frågan om Quick./
fredag 31 augusti 2012
Mitt första bibliotekslån
För nästan exakt 50 år sedan, hösten 1962, började jag grundskolan. Det var i Gubbängsskolan, vi hade en sympatisk lärare som hette Tyra Tjernberg. Första skoldagen måste ha varit måndagen den 27 augusti.
Efter ett tag fick jag reda på att det fanns ett skolbibliotek. Där det fanns en massa böcker, och man kunde få låna vad man ville. Det var ju helt fantastiskt.
Så en kväll gick jag dit. Jag fick ett lånekort. Och jag kunde börja låna.
Redan innan jag gått dit hade jag av någon anledning bestämt att jag skulle låna Robinson Kruse (som den hette då, idag heter oftast även svenska översättningar Robinson Crusoe). Varför vet jag inte. Att jag som den första bok jag ville låna valde en som handlade om en man som ensam kom till en öde ö var kanske märkligt.
Men då sa de att den inte fanns inne. Jag minns att jag blev misstänksam. Jag tänkte att de kanske ansåg att den den inte var lämplig läsning för mig, och att de därför påstod att den var utlånad...
Men istället fanns en annan bok på samma tema, "Den schweiziske Robinson". Den handlade om en hel familj som kom till en öde ö. Jag lånade den istället.,
Men så tänkte jag att jag skulle passa på att låna något mer. Och uppenbarligen var min bror med mig vid tillfället, vilket jag annars inte minns. Men att han var med när jag valde den andra boken är uppenbart, för jag minns hur han kommenterade det efteråt.
Där fanns en bok som hette "Folkens öden och äventyr". Det var en kortfattad världshistoria för barn och ungdomar. Jag lånade den. Efteråt sa min bror att han när vi skulle låna den först hade tänkt att "folkens öden" lät tråkigt, men när han såg (eller hörde - jag minns inte om han kunde läsa själv då!) ordet "äventyr" tyckte han att det verkade mer spännande.
Han kunde inte låna själv, för han började skolan först ett år senare.
Båda böckerna gjorde intryck på mig. "Den schweiziske Robinson" minns jag faktiskt mest för ett ställe, där de kom till en grotta. Det som fascinerade mig mest med grottan, som avbildades i boken, var stalagmiterna och stalaktiterna. Alltså de avlånga droppstenar som dels stack upp från marken, dels hängde ner från grottans tak.
Men den bok som verkligen påverkade mig var "Folkens öden och äventyr". Den grundlade ett intresse för forntida historia som sen aldrig försvann.
Förresten, min lilla konspirationsteori om "Robinson Kruse" stämde nog inte, för några veckor senare hade den kommit in. Då lånade jag den också. Men det var nog ändå bra att jag inte fick låna den först, för den skrämde mig. Vilket av någon anledning "Den schweiziske Robinson" inte gjorde.
Efter ett tag fick jag reda på att det fanns ett skolbibliotek. Där det fanns en massa böcker, och man kunde få låna vad man ville. Det var ju helt fantastiskt.
Så en kväll gick jag dit. Jag fick ett lånekort. Och jag kunde börja låna.
Redan innan jag gått dit hade jag av någon anledning bestämt att jag skulle låna Robinson Kruse (som den hette då, idag heter oftast även svenska översättningar Robinson Crusoe). Varför vet jag inte. Att jag som den första bok jag ville låna valde en som handlade om en man som ensam kom till en öde ö var kanske märkligt.
Men då sa de att den inte fanns inne. Jag minns att jag blev misstänksam. Jag tänkte att de kanske ansåg att den den inte var lämplig läsning för mig, och att de därför påstod att den var utlånad...
Men istället fanns en annan bok på samma tema, "Den schweiziske Robinson". Den handlade om en hel familj som kom till en öde ö. Jag lånade den istället.,
Men så tänkte jag att jag skulle passa på att låna något mer. Och uppenbarligen var min bror med mig vid tillfället, vilket jag annars inte minns. Men att han var med när jag valde den andra boken är uppenbart, för jag minns hur han kommenterade det efteråt.
Där fanns en bok som hette "Folkens öden och äventyr". Det var en kortfattad världshistoria för barn och ungdomar. Jag lånade den. Efteråt sa min bror att han när vi skulle låna den först hade tänkt att "folkens öden" lät tråkigt, men när han såg (eller hörde - jag minns inte om han kunde läsa själv då!) ordet "äventyr" tyckte han att det verkade mer spännande.
Han kunde inte låna själv, för han började skolan först ett år senare.
Båda böckerna gjorde intryck på mig. "Den schweiziske Robinson" minns jag faktiskt mest för ett ställe, där de kom till en grotta. Det som fascinerade mig mest med grottan, som avbildades i boken, var stalagmiterna och stalaktiterna. Alltså de avlånga droppstenar som dels stack upp från marken, dels hängde ner från grottans tak.
Men den bok som verkligen påverkade mig var "Folkens öden och äventyr". Den grundlade ett intresse för forntida historia som sen aldrig försvann.
Förresten, min lilla konspirationsteori om "Robinson Kruse" stämde nog inte, för några veckor senare hade den kommit in. Då lånade jag den också. Men det var nog ändå bra att jag inte fick låna den först, för den skrämde mig. Vilket av någon anledning "Den schweiziske Robinson" inte gjorde.
torsdag 30 augusti 2012
Annie Besant om Krishnamurti
Jag har tidigare berättat historien om Krishnamurti. Om den unge indiern som togs om hand av teosofernas Adyarsamfund och presenterades som den nye Messias som skulle frälsa världen.
Så hoppade han alltså av. 1929 förklarade han inför ett möte med tusentals människor att han inte var en världsfrälsare och att människor borde börja tänka själva. Ungefär. Samtidigt upplöste han den organisation som bildats för att sprida kulten av honom.
Det kan vara intressant att se hur de ledande teosoferna reagerade. Jag har haft intrycket att en del efter hand verkade mena att det faktum att han tog avstånd från kulten av honom själv på sätt och vis visade att den, på något sätt, var riktig i alla fall. Det finns en poäng i detta, även om jag sannerligen inte ens en sekund tror att Krishnamurti var en reinkarnation av Jesus, eller ens något som avlägset liknar detta.
Men något hade han i alla fall. Att åka på massmöte efter massmöte och presenteras som världens frälsare och så plötsligt en dag säga "det är jag inte alls - tänk själv istället" visade att han hade en integritet som inte alla skulle ha i det läget.
En av de som framförallt engagerade sig i att backa upp kulten av Krishnamurti var Annie Besant. Det kan vara intressant att ta del av hur hon reagerade inför dennes avhopp.
I en historik från 1987, 100 Years of Theosophy: A History of The Theosophical Society in America (s. 95) citerar Joy Mills ett uttalande av Besant från 1929.
Så här sade Annie Besant:
"During the last year He whom many of us regard as the vehicle of the World Teacher, has been working in the outer world, carrying far and wide His Message of Freedom to all who are in bondage of any kind. He has dissolved His Order of the Star, since He looked on it as an attempt to organize spirituality, which cannot be organized... Personally I acknowledge Him as the vehicle of the World Teacher in our world, but I cannot, of course, in any way bind the Society, which has no creed, leaving absolute Freedom to every member."
På sätt och vis är det sympatiskt, om än på ett lite absurt sätt. Det finns de som menar att Besant vid det laget var senil, men uttalandet tyder inte på senilitet, utan på en förmåga att balansera i ett milt sagt mycket prekärt läge.
Det är också intressant att, i likhet med Tidlösa, denna bloggs mest frekventa kommentator, notera att TS Adyar sedan dess har utvecklats till en ganska så odogmatisk "nyandlig" organisation. Detta i motsats till andra grupper som kallat sig teosofiska. Det är nog till en del Krishnamurtis förtjänst. Hans avhopp räddade nog TS Adyar från ett ganska så sorgligt öde...
Och vad gäller Besant, är det svårt att inte få sympatier för henne. Hon hade verkligen trott på Krishnamurti som världsfrälsare, och hon fortsatte att göra det efter hans avhopp. Och tolkade avhoppet på ett sätt som stärkte, och inte raserade, denna innerliga tro...
Så hoppade han alltså av. 1929 förklarade han inför ett möte med tusentals människor att han inte var en världsfrälsare och att människor borde börja tänka själva. Ungefär. Samtidigt upplöste han den organisation som bildats för att sprida kulten av honom.
Det kan vara intressant att se hur de ledande teosoferna reagerade. Jag har haft intrycket att en del efter hand verkade mena att det faktum att han tog avstånd från kulten av honom själv på sätt och vis visade att den, på något sätt, var riktig i alla fall. Det finns en poäng i detta, även om jag sannerligen inte ens en sekund tror att Krishnamurti var en reinkarnation av Jesus, eller ens något som avlägset liknar detta.
Men något hade han i alla fall. Att åka på massmöte efter massmöte och presenteras som världens frälsare och så plötsligt en dag säga "det är jag inte alls - tänk själv istället" visade att han hade en integritet som inte alla skulle ha i det läget.
En av de som framförallt engagerade sig i att backa upp kulten av Krishnamurti var Annie Besant. Det kan vara intressant att ta del av hur hon reagerade inför dennes avhopp.
I en historik från 1987, 100 Years of Theosophy: A History of The Theosophical Society in America (s. 95) citerar Joy Mills ett uttalande av Besant från 1929.
Så här sade Annie Besant:
"During the last year He whom many of us regard as the vehicle of the World Teacher, has been working in the outer world, carrying far and wide His Message of Freedom to all who are in bondage of any kind. He has dissolved His Order of the Star, since He looked on it as an attempt to organize spirituality, which cannot be organized... Personally I acknowledge Him as the vehicle of the World Teacher in our world, but I cannot, of course, in any way bind the Society, which has no creed, leaving absolute Freedom to every member."
På sätt och vis är det sympatiskt, om än på ett lite absurt sätt. Det finns de som menar att Besant vid det laget var senil, men uttalandet tyder inte på senilitet, utan på en förmåga att balansera i ett milt sagt mycket prekärt läge.
Det är också intressant att, i likhet med Tidlösa, denna bloggs mest frekventa kommentator, notera att TS Adyar sedan dess har utvecklats till en ganska så odogmatisk "nyandlig" organisation. Detta i motsats till andra grupper som kallat sig teosofiska. Det är nog till en del Krishnamurtis förtjänst. Hans avhopp räddade nog TS Adyar från ett ganska så sorgligt öde...
Och vad gäller Besant, är det svårt att inte få sympatier för henne. Hon hade verkligen trott på Krishnamurti som världsfrälsare, och hon fortsatte att göra det efter hans avhopp. Och tolkade avhoppet på ett sätt som stärkte, och inte raserade, denna innerliga tro...
tisdag 28 augusti 2012
Dolda agendor i Quickdebatten
Jag har ingen som helst välgrundad åsikt om Thomas Quick begått alla, eller inga, eller några, av de mord han dömts för. Jag vet för lite, och jag har ingen avsikt att mer djupgående sätta mig in i saken.
Men en sak vet jag. Och det är att kampanjen för att fria honom startades mycket tidigt av personer som systematiskt arbetade för att ifrågasätta trovärdigheten hos människor som utsatta för övergrepp.
Idag sägs det ibland att det för ett antal år sedan inte fanns någon som vågade ifrågasätta domarna mot Thomas Quick. Det är inte sant. De har i stort sett alltid ifrågasatts.
En av de som tagit åt sig äran av att vara den "förste" som ifrågasatte anklagelserna mot Quick är den märklige debattören Max Scharnberg. Om det är sant (vilket det nog ändå inte är) är det ju i så fall betecknande. Scharnberg är ju bland annat känd för att flitigt ha medarbetat i pedofilförsvararen Ralph Underwagers tidskrift "Issues in Child Abuse Accusations", vars redaktör i pedofiltidningen Paidika hävdade att pedofilerna djärvt borde hävda att de utför "Guds vilja". I övrigt kan bland annat nämnas att denne Scharnberg 1995 hävdade att 80 procent av alla incestdömda är oskyldiga, och att det beror på att psykoterapeuterna bakom kulisserna manipulerar det svenska rättsväsendet. Detta därför att de ville få nöjet av att bedriva tvångsterapi med oskyldigt dömda.
Om Scharnberg var tidigt ute att ifrågasätta domarna mot Quick var nog Pelle Svensson nästan lika tidig. Han är en man som bland annat (i förordet till Britta Sylvans bok "Jordbävningen" 1991) hyllat den dömde sexualförbrytaren Hans Scheikes sexsekt och sagt att om det fanns fler män som Hans Scheike skulle vi ha färre självmord och färre skilsmässor och kvinnorna skulle bli lyckligare. Han har också i detta förord beskrivit gruppen kring Scheike i termer som "nakna och lyckliga barn" och "vackra kvinno- och barnstjärtar."
Även Guillou var tidigt ute. I "Häxomas försvarare", som drev linjen att anklagelser om sexualbrott mot barn var "vår tids häxprocesser" lade han bland annat ut texten om hur oskyldig Quick var. Men bör notera att Guillous enda psykiatriska auktoritet i den boken, var en viss Richard Gardner, som medverkat i Underwagers ovan nämnda övergreppsförnekande tidskrift och som lagt ut texten om att många barn som sägs ha blivit utsatta för övergrepp i själva verket själva hade förfört förövarna.
Leif GW Persson är också tidigt ute med att hävda att Quick var oskyldig, Det är samme man som exempelvis ägnat stor tid åt att, mot bättre vetande, förneka att det figurerade andra statsråd och riksdagsmän än Lennart Geijer i bordellhärvan 1976, och som 2001 kom med uppenbara lögner i Uppdrag Granskning om vad rättsmedicinare påstås ha sagt om hur snabbt narkotika bryts ner i blodet - detta för att försvara läkarna i da Costa-fallet.
Det var några exempel. Annars har vi hela gänget tidigt samlat i Quickförsvaret, alltifrån Kerstin Koorti till Rigmor Robért..
Och så kom då, till slut, Hannes Råstam.
Detta efter att han tidigare gjort några välgjorda men djupt ohederliga program om "incestdömde Ulf" som, till sist, ledde till att två män som anklagats för övergrepp på den enes dotter friades. Jag tänker inte heller här uttala mig om skuldfrågan, endast konstatera att programmen var djupt ohederliga.
Exempelvis förklarades i dessa att dotterns terapeut skulle ha fått underkänt i psykoterapiutbildningen. Faktum var att han hade gått igenom de flesta kurserna och var på väg att ta de sista poängen. Än värre var hur ett uttalande av terapeuten om dottern gång på gång spelades upp i programmen för att få honom att verka cynisk och rå. I själva verket beskrev han där hur förövarna enligt dotterns berättelse hade sett på henne som "den lilla horan" - och behandlat henne därefter. Men det klipptes så att TV-tittarna skulle tro att det var terapeutens värderingar…
Att det fanns rättsmedicinska intyg om skador på flickan som underlag för de fällande domarna i tingsrätt och hovrätt nämndes inte en enda gång i programmen. Inte ens för att argumentera emot dem. Tittarna fick aldrig reda på att något sådant fanns.
Det är bara några exempel. Programmen vimlade av fel, ohederliga vinklingar och diverse bondfångarknep.
Senare har Råstam vid flera tillfällen öppet drivit linjen att bortträngda minnen är en myt, och implicerat att återkallade minnen konsekvent bör ses som falska. Det är i det sammanhanget man får se att hans två sista stora satsningar var Bo Larsson- och Quick-fallen. Det var så att säga ingen tillfällighet.
Objektivt sett tjänar en kampanj för att diskreditera återkallade minnen av övergrepp syftet att öka många utsattas isolering och förtvivlan och stärka många förövares möjligheter att både komma undan och fortsätta att begå övergrepp. Detta gäller även om Quick skulle vara helt oskyldig till de mord han erkänt.
Eller i synnerhet då. För om Quick verkligen nu har fejkat återkallade minnen och medvetet ljugit om att han är skyldig är det ju en skänk från ovan (eller kanske från nedan?) för de som vill diskreditera de som har återkallade minnen av riktiga övergrepp.
Förövarförsvararna utnyttjar tillfället. Och manipulerar medvetet den aningslösa publiken, som ska fås att tro att bortträngda minnen är en bluff i stil med Loch Ness-odjuret eller snömannen...
Men en sak vet jag. Och det är att kampanjen för att fria honom startades mycket tidigt av personer som systematiskt arbetade för att ifrågasätta trovärdigheten hos människor som utsatta för övergrepp.
Idag sägs det ibland att det för ett antal år sedan inte fanns någon som vågade ifrågasätta domarna mot Thomas Quick. Det är inte sant. De har i stort sett alltid ifrågasatts.
En av de som tagit åt sig äran av att vara den "förste" som ifrågasatte anklagelserna mot Quick är den märklige debattören Max Scharnberg. Om det är sant (vilket det nog ändå inte är) är det ju i så fall betecknande. Scharnberg är ju bland annat känd för att flitigt ha medarbetat i pedofilförsvararen Ralph Underwagers tidskrift "Issues in Child Abuse Accusations", vars redaktör i pedofiltidningen Paidika hävdade att pedofilerna djärvt borde hävda att de utför "Guds vilja". I övrigt kan bland annat nämnas att denne Scharnberg 1995 hävdade att 80 procent av alla incestdömda är oskyldiga, och att det beror på att psykoterapeuterna bakom kulisserna manipulerar det svenska rättsväsendet. Detta därför att de ville få nöjet av att bedriva tvångsterapi med oskyldigt dömda.
Om Scharnberg var tidigt ute att ifrågasätta domarna mot Quick var nog Pelle Svensson nästan lika tidig. Han är en man som bland annat (i förordet till Britta Sylvans bok "Jordbävningen" 1991) hyllat den dömde sexualförbrytaren Hans Scheikes sexsekt och sagt att om det fanns fler män som Hans Scheike skulle vi ha färre självmord och färre skilsmässor och kvinnorna skulle bli lyckligare. Han har också i detta förord beskrivit gruppen kring Scheike i termer som "nakna och lyckliga barn" och "vackra kvinno- och barnstjärtar."
Även Guillou var tidigt ute. I "Häxomas försvarare", som drev linjen att anklagelser om sexualbrott mot barn var "vår tids häxprocesser" lade han bland annat ut texten om hur oskyldig Quick var. Men bör notera att Guillous enda psykiatriska auktoritet i den boken, var en viss Richard Gardner, som medverkat i Underwagers ovan nämnda övergreppsförnekande tidskrift och som lagt ut texten om att många barn som sägs ha blivit utsatta för övergrepp i själva verket själva hade förfört förövarna.
Leif GW Persson är också tidigt ute med att hävda att Quick var oskyldig, Det är samme man som exempelvis ägnat stor tid åt att, mot bättre vetande, förneka att det figurerade andra statsråd och riksdagsmän än Lennart Geijer i bordellhärvan 1976, och som 2001 kom med uppenbara lögner i Uppdrag Granskning om vad rättsmedicinare påstås ha sagt om hur snabbt narkotika bryts ner i blodet - detta för att försvara läkarna i da Costa-fallet.
Det var några exempel. Annars har vi hela gänget tidigt samlat i Quickförsvaret, alltifrån Kerstin Koorti till Rigmor Robért..
Och så kom då, till slut, Hannes Råstam.
Detta efter att han tidigare gjort några välgjorda men djupt ohederliga program om "incestdömde Ulf" som, till sist, ledde till att två män som anklagats för övergrepp på den enes dotter friades. Jag tänker inte heller här uttala mig om skuldfrågan, endast konstatera att programmen var djupt ohederliga.
Exempelvis förklarades i dessa att dotterns terapeut skulle ha fått underkänt i psykoterapiutbildningen. Faktum var att han hade gått igenom de flesta kurserna och var på väg att ta de sista poängen. Än värre var hur ett uttalande av terapeuten om dottern gång på gång spelades upp i programmen för att få honom att verka cynisk och rå. I själva verket beskrev han där hur förövarna enligt dotterns berättelse hade sett på henne som "den lilla horan" - och behandlat henne därefter. Men det klipptes så att TV-tittarna skulle tro att det var terapeutens värderingar…
Att det fanns rättsmedicinska intyg om skador på flickan som underlag för de fällande domarna i tingsrätt och hovrätt nämndes inte en enda gång i programmen. Inte ens för att argumentera emot dem. Tittarna fick aldrig reda på att något sådant fanns.
Det är bara några exempel. Programmen vimlade av fel, ohederliga vinklingar och diverse bondfångarknep.
Senare har Råstam vid flera tillfällen öppet drivit linjen att bortträngda minnen är en myt, och implicerat att återkallade minnen konsekvent bör ses som falska. Det är i det sammanhanget man får se att hans två sista stora satsningar var Bo Larsson- och Quick-fallen. Det var så att säga ingen tillfällighet.
Objektivt sett tjänar en kampanj för att diskreditera återkallade minnen av övergrepp syftet att öka många utsattas isolering och förtvivlan och stärka många förövares möjligheter att både komma undan och fortsätta att begå övergrepp. Detta gäller även om Quick skulle vara helt oskyldig till de mord han erkänt.
Eller i synnerhet då. För om Quick verkligen nu har fejkat återkallade minnen och medvetet ljugit om att han är skyldig är det ju en skänk från ovan (eller kanske från nedan?) för de som vill diskreditera de som har återkallade minnen av riktiga övergrepp.
Förövarförsvararna utnyttjar tillfället. Och manipulerar medvetet den aningslösa publiken, som ska fås att tro att bortträngda minnen är en bluff i stil med Loch Ness-odjuret eller snömannen...
måndag 27 augusti 2012
söndag 26 augusti 2012
Mari Jungstedt...
... är en utmärkt deckarförfattare. Jag kan verkligen inte förstå varför hennes böcker ska presenteras i en bisarr tysk-svensk filmserie, med pinsamt dåligt dubbat tal?
Har hon verkligen själv godkänt det?
(Fast å andra sidan är förstås hennes böcker ofta så fascinerande att även uselt gjorda filmer som bygger på dem kan bli riktigt spännande!)
Har hon verkligen själv godkänt det?
(Fast å andra sidan är förstås hennes böcker ofta så fascinerande att även uselt gjorda filmer som bygger på dem kan bli riktigt spännande!)
lördag 25 augusti 2012
Finns det buddhister på Mars?
De amerikanska sonderna har hittat en del intressant på Mars. Hittills verkar de dock inte ha funnit några buddhister. Det borde de ha, om man får tro Rudolf Steiner.
Jag har förut knappast läst något om eller av Rudolf Steiner. Men nu har jag läst större delen av Hjalmar Sundéns biografi över denne fascinerande person (Rudolf Steiner - en bok om antroposofin, SKDB 1962). Jag inser snart att Blavatsky och Besant, Leadbeater och Purucker, är riktigt goda rationalister om man jämför med antroposofins grundare.
Sundén gillar Steiner, på sätt och vis. Mest för att han är mer "kristen" och mer "västerländsk" än teosoferna. Men Steiner är faktiskt också några steg djärvare i sina spekulationer än nästan alla teosofer jag stött på.
Brytningen mellan Steiner och TS Adyar kom omkring 1912-13, ungefär samtidigt som brytningen mellan Freud och Jung. Det finns faktiskt ganska stora likheter mellan Jung och Steiner. Och det finns en del likheter mellan de båda splittringarna.
Både Jung och Steiner sågs som mer"västerländska" än sina opponenter. Jung bröt medvetet med vad han ansåg vara en mer "judisk" lära och Steiner med vad han ansåg vara en alltför hinduiserande lära. Båda betonade "västerländsk" esoterism mer än sina motståndare. Jung fördjupade sig i alkemi, Steiner i Christian Rosenkreutz.
Brytningen mellan Freud och Jung kom när de både publicerade Totem und Tabu respektive Wandlungen und Symbolen der Libido. Det blev helt uppenbart att deras läror var oförenliga.
På samma sätt blev det, vid ungefär samma tidpunkt, uppenbart att Annie Besant och Rudolf Steiner hade helt oförenliga läror. Besant hävdade att Jesus återfötts i den unge indiern Krishnamurti. Detta var inget Steiner kunde acceptera. Golgata var enligt honom en världshistorisk händelse, med en avgörande betydelse för kosmos. Om Jesus skulle ha fötts på nytt skulle effekterna av denna upphävas... och det gick inte för sig.
Möjligen var det för att hämnas på Besant som Steiner utvecklade sin lära om Buddha. Hjalmar Sundén citerar ur Steiners Christian Rosenkreutz mission. Där påstår sig Steiner veta att Christian Rosenkreutz någon gång i slutet av 1500-talet sammankallade en konferens. På denna konferens deltog också - Rosenkreutz "intimaste lärjunge och vän, den store läraren Buddha." Vad hände på denna konferens?,
Jo, "det beslöts vid denna andliga konferens att Buddha i fortsättningen skulle taga sin boning på Mars för att där utöva sin verksamhet. Buddha förlade sin gärning till Mars år 1604. Han utförde där en handling liknande den som genom Kristus skedde i mysteriet på Golgata. Christian Rosenkreutz hade förstått vad det skulle betyda för hela världsalltet om Buddha verkade där, och vad Buddhas lära om nirvana…skulle få för betydelse på Mars"". (Steiner, citerad från Sundén s. 115)
Och vad betydde det på Mars?, Ja, liksom en gång Kristus räddade människorna på jorden "så steg fridsfursten Buddha ned på Mars, där krig och strid rådde, för att där uppfylla sin mission" (samma sida).
Men hur var det nu med Nirvana? Hade inte Buddha gått in i detta tillstånd för gott? Nja, Steiner tycks mena att även om Buddha gått in i Nirvana betydde det bara att han inte kunde komma tillbaka till jorden. Det var inget som hindrade att han kunde materialisera sig på Mars! (s. 114). *
Tack gode Gud för att Annie Besant uteslöt Rudolf Steiner, så att jag slipper komma med irriterande frågor om buddhisterna på Mars nästa gång jag besöker TS Adyars bokhandel!
-------------------------------------------------------------------------
*Om jämförelsen ursäktas påminner det om en skämtsam kommentar från en trotskist jag kände 1977, som menade att Trotskij visserligen sagt att socialism inte kunde byggas i ett land, men att han minsann aldrig hade sagt något om att den inte skulle kunna byggas i ett halvt land!
Jag har förut knappast läst något om eller av Rudolf Steiner. Men nu har jag läst större delen av Hjalmar Sundéns biografi över denne fascinerande person (Rudolf Steiner - en bok om antroposofin, SKDB 1962). Jag inser snart att Blavatsky och Besant, Leadbeater och Purucker, är riktigt goda rationalister om man jämför med antroposofins grundare.
Sundén gillar Steiner, på sätt och vis. Mest för att han är mer "kristen" och mer "västerländsk" än teosoferna. Men Steiner är faktiskt också några steg djärvare i sina spekulationer än nästan alla teosofer jag stött på.
Brytningen mellan Steiner och TS Adyar kom omkring 1912-13, ungefär samtidigt som brytningen mellan Freud och Jung. Det finns faktiskt ganska stora likheter mellan Jung och Steiner. Och det finns en del likheter mellan de båda splittringarna.
Både Jung och Steiner sågs som mer"västerländska" än sina opponenter. Jung bröt medvetet med vad han ansåg vara en mer "judisk" lära och Steiner med vad han ansåg vara en alltför hinduiserande lära. Båda betonade "västerländsk" esoterism mer än sina motståndare. Jung fördjupade sig i alkemi, Steiner i Christian Rosenkreutz.
Brytningen mellan Freud och Jung kom när de både publicerade Totem und Tabu respektive Wandlungen und Symbolen der Libido. Det blev helt uppenbart att deras läror var oförenliga.
På samma sätt blev det, vid ungefär samma tidpunkt, uppenbart att Annie Besant och Rudolf Steiner hade helt oförenliga läror. Besant hävdade att Jesus återfötts i den unge indiern Krishnamurti. Detta var inget Steiner kunde acceptera. Golgata var enligt honom en världshistorisk händelse, med en avgörande betydelse för kosmos. Om Jesus skulle ha fötts på nytt skulle effekterna av denna upphävas... och det gick inte för sig.
Möjligen var det för att hämnas på Besant som Steiner utvecklade sin lära om Buddha. Hjalmar Sundén citerar ur Steiners Christian Rosenkreutz mission. Där påstår sig Steiner veta att Christian Rosenkreutz någon gång i slutet av 1500-talet sammankallade en konferens. På denna konferens deltog också - Rosenkreutz "intimaste lärjunge och vän, den store läraren Buddha." Vad hände på denna konferens?,
Jo, "det beslöts vid denna andliga konferens att Buddha i fortsättningen skulle taga sin boning på Mars för att där utöva sin verksamhet. Buddha förlade sin gärning till Mars år 1604. Han utförde där en handling liknande den som genom Kristus skedde i mysteriet på Golgata. Christian Rosenkreutz hade förstått vad det skulle betyda för hela världsalltet om Buddha verkade där, och vad Buddhas lära om nirvana…skulle få för betydelse på Mars"". (Steiner, citerad från Sundén s. 115)
Och vad betydde det på Mars?, Ja, liksom en gång Kristus räddade människorna på jorden "så steg fridsfursten Buddha ned på Mars, där krig och strid rådde, för att där uppfylla sin mission" (samma sida).
Men hur var det nu med Nirvana? Hade inte Buddha gått in i detta tillstånd för gott? Nja, Steiner tycks mena att även om Buddha gått in i Nirvana betydde det bara att han inte kunde komma tillbaka till jorden. Det var inget som hindrade att han kunde materialisera sig på Mars! (s. 114). *
Tack gode Gud för att Annie Besant uteslöt Rudolf Steiner, så att jag slipper komma med irriterande frågor om buddhisterna på Mars nästa gång jag besöker TS Adyars bokhandel!
-------------------------------------------------------------------------
*Om jämförelsen ursäktas påminner det om en skämtsam kommentar från en trotskist jag kände 1977, som menade att Trotskij visserligen sagt att socialism inte kunde byggas i ett land, men att han minsann aldrig hade sagt något om att den inte skulle kunna byggas i ett halvt land!
fredag 24 augusti 2012
Bortträngda och återkallade minnen
En av följderna av kampanjen runt Hannes Råstams bok om Thomas Quick är förstärkandet av den felaktiga föreställningen att det saknas belägg för att traumatiska minnen kan försvinna från medvetandet och senare återkallas. Denna mycket spridda föreställning kan faktiskt ses som en modern folksägen, med ungefär lika stort verklighetsunderlag som den om "silverpilen". Men som betydligt fler tror på.
Nu blir nog många förvånade. En del för att de har haft motsatt bild. Att det är en ren sägen att traumatiska minnen kan försvinna och sedan återkallas. Andra för att de i alla fall har hört talas om att många forskare betvivlar att traumatiska minnen skulle kunna trängas bort.
Men här råder en del begreppsförvirring. Det handlar om två olika saker, som ofta förväxlas.
Att traumatiska minnen kan försvinna från medvetandet och sedan komma tillbaka betvivlas inte av någon seriös forskare. Eller ens av någon oseriös som vill tas på någorlunda allvar.
Det är sant att det finns en debatt bland forskare om ämnet, men den handlar inte om traumatiska minnen kan försvinna och senare återkallas. För det är entydigt bevisat.
Debatten handlar om dessa minnen trängdes bort eller om de glömdes av någon annan orsak. Många inom den akademiska världen driver ettrigt tesen att man inte kan bevisa att bortträngning som mekanism existerar. En av dessa intervjuades för övrigt av Hannes Råstam i det andra programmet om Quick.
Dessa "skeptiker" medger alltså att traumatiska minnen kan försvinna, och senare komma tillbaks. Men de menar att det inte kan bevisas att de trängdes bort pga att de var obehagliga. Utan av det kan ha funnits andra orsaker till att minnena försvann, som exempelvis för att de var - oviktiga. Eller i vissa fall att traumat kombinerades med någon form av skada som fick den drabbade att av fysiologiska orskaker glömma vad som hänt. Eller på grund av någon annan mekanism.
Nu kan man fråga sig vad detta har för betydelse, egentligen. Om det är bevisat att obehagliga minnen kan försvinna och sedan komma igen har det väl ingen större betydelse om det går att bevisa exakt varför de försvann?
Nej, det har faktiskt ingen större betydelse. Utom i ett avseende.
Om man menar att minnen av trauman kan försvinna på samma sätt som minnen försvinner genom vanlig glömska bagatelliserar man trauman.
Ett ovanligt väldokumenterat exempel på att traumatiska minnen kan försvinna och återkallas är Ross Cheit. Han utsattes mellan tio och tretton års ålder för systematiska sexuella övergrepp från ungdomsledaren William Farmer. Minnet av dessa försvann från medvetandet för att sedan dyka upp igen när Cheit var 36 år. Efter det började han forska, och hittade efter ett tag andra som utsatts - och fick till sist Farmer fälld.
Men många akademiska skeptiker vägrade att acceptera att detta handlade om "bortträngning". De kunde inte gärna förneka att övergreppen ägt rum, att de hade glömts, och att han senare mindes dem på nytt. Detta var ju entydigt bevisat.
Men man kom istället med många egendomliga argument för att detta ändå trots allt inte var bortträngning. Utan om att det mycket väl kunde handla om vanlig glömska. Dessa utläggningar strider förstås mot "common sense" på det mest uppenbara sätt. Att någon regelbundet utsatts för övergrepp av en ungdomsledare i tre år glömmer den utsatte knappast bort av samma orsaker som man exempelvis glömmer färgen på tapeterna i farmors kök...
Ross Cheit är själv övertygad om att det var bortträngning. Han arbetar numera på Browns universitet i Providence, Rhode Island, och har där byggt upp en webbsida där hans sammanställt uppgifter om bevisade fall av återkallade traumatiska minnen. Den kan läsas här.
Den är en nyttig läsning för de som alltså har gått på en av våra vanligaste moderna folksägner - att återkallade minnen är en myt som har skapats av samvetslösa terapeuter....
Litteraturtips: Freyd, J. J. (1996). Betrayal trauma: The logic of forgetting childhood abuse. Cambridge, MA: Harvard University Press
Nu blir nog många förvånade. En del för att de har haft motsatt bild. Att det är en ren sägen att traumatiska minnen kan försvinna och sedan återkallas. Andra för att de i alla fall har hört talas om att många forskare betvivlar att traumatiska minnen skulle kunna trängas bort.
Men här råder en del begreppsförvirring. Det handlar om två olika saker, som ofta förväxlas.
Att traumatiska minnen kan försvinna från medvetandet och sedan komma tillbaka betvivlas inte av någon seriös forskare. Eller ens av någon oseriös som vill tas på någorlunda allvar.
Det är sant att det finns en debatt bland forskare om ämnet, men den handlar inte om traumatiska minnen kan försvinna och senare återkallas. För det är entydigt bevisat.
Debatten handlar om dessa minnen trängdes bort eller om de glömdes av någon annan orsak. Många inom den akademiska världen driver ettrigt tesen att man inte kan bevisa att bortträngning som mekanism existerar. En av dessa intervjuades för övrigt av Hannes Råstam i det andra programmet om Quick.
Dessa "skeptiker" medger alltså att traumatiska minnen kan försvinna, och senare komma tillbaks. Men de menar att det inte kan bevisas att de trängdes bort pga att de var obehagliga. Utan av det kan ha funnits andra orsaker till att minnena försvann, som exempelvis för att de var - oviktiga. Eller i vissa fall att traumat kombinerades med någon form av skada som fick den drabbade att av fysiologiska orskaker glömma vad som hänt. Eller på grund av någon annan mekanism.
Nu kan man fråga sig vad detta har för betydelse, egentligen. Om det är bevisat att obehagliga minnen kan försvinna och sedan komma igen har det väl ingen större betydelse om det går att bevisa exakt varför de försvann?
Nej, det har faktiskt ingen större betydelse. Utom i ett avseende.
Om man menar att minnen av trauman kan försvinna på samma sätt som minnen försvinner genom vanlig glömska bagatelliserar man trauman.
Ett ovanligt väldokumenterat exempel på att traumatiska minnen kan försvinna och återkallas är Ross Cheit. Han utsattes mellan tio och tretton års ålder för systematiska sexuella övergrepp från ungdomsledaren William Farmer. Minnet av dessa försvann från medvetandet för att sedan dyka upp igen när Cheit var 36 år. Efter det började han forska, och hittade efter ett tag andra som utsatts - och fick till sist Farmer fälld.
Men många akademiska skeptiker vägrade att acceptera att detta handlade om "bortträngning". De kunde inte gärna förneka att övergreppen ägt rum, att de hade glömts, och att han senare mindes dem på nytt. Detta var ju entydigt bevisat.
Men man kom istället med många egendomliga argument för att detta ändå trots allt inte var bortträngning. Utan om att det mycket väl kunde handla om vanlig glömska. Dessa utläggningar strider förstås mot "common sense" på det mest uppenbara sätt. Att någon regelbundet utsatts för övergrepp av en ungdomsledare i tre år glömmer den utsatte knappast bort av samma orsaker som man exempelvis glömmer färgen på tapeterna i farmors kök...
Ross Cheit är själv övertygad om att det var bortträngning. Han arbetar numera på Browns universitet i Providence, Rhode Island, och har där byggt upp en webbsida där hans sammanställt uppgifter om bevisade fall av återkallade traumatiska minnen. Den kan läsas här.
Den är en nyttig läsning för de som alltså har gått på en av våra vanligaste moderna folksägner - att återkallade minnen är en myt som har skapats av samvetslösa terapeuter....
Litteraturtips: Freyd, J. J. (1996). Betrayal trauma: The logic of forgetting childhood abuse. Cambridge, MA: Harvard University Press
onsdag 22 augusti 2012
Claes Borgström i DN
Det finns en person som jag tycker har blivit extra orättvist anklagad i Quick-fallet. Det är Claes Borgström.
Nu har han uttalat sig i DN. Jag tycker att han har rätt.
En advokat ska företräda sin klient. Det gjorde Borgström. Quick drev linjen att han var skyldig.
Om Borgström skulle ha gått emot denna linje skulle Quick ha skaffat en annan advokat. Dessutom talar allt för att Borgström var helt och hållet övertygad om att Quick hade rätt när han sa sig vara skyldig.
I det lynchmobbsliknande drevet efter Råstams bok saknas alla nyanser. Kolla gärna kommentarsfälten under olika bloggar, eller under Aftonbladets och andra tidningars artiklar. Där skriker lynchmobben efter blod.
Det är otäckt. Men än mer obehagligt är att den uppmuntras av allehanda opinionsbildare, från höger till vänster - som borde veta bättre.
Det gör mig spyfärdig.
Nu har han uttalat sig i DN. Jag tycker att han har rätt.
En advokat ska företräda sin klient. Det gjorde Borgström. Quick drev linjen att han var skyldig.
Om Borgström skulle ha gått emot denna linje skulle Quick ha skaffat en annan advokat. Dessutom talar allt för att Borgström var helt och hållet övertygad om att Quick hade rätt när han sa sig vara skyldig.
I det lynchmobbsliknande drevet efter Råstams bok saknas alla nyanser. Kolla gärna kommentarsfälten under olika bloggar, eller under Aftonbladets och andra tidningars artiklar. Där skriker lynchmobben efter blod.
Det är otäckt. Men än mer obehagligt är att den uppmuntras av allehanda opinionsbildare, från höger till vänster - som borde veta bättre.
Det gör mig spyfärdig.
tisdag 21 augusti 2012
Göran Lambertz igen
Se gärna "debatten" mellan Leif GW Persson och Göran Lambertz i SVT .
Den har många intressanta aspekter men här nöjer jag mig med att kommentera en.
Det är att Lambertz numera verkar ha insett den principiella skillnaden mellan att bevisen inte räcker till en fällande dom och att någon är bevisad "oskyldig".
När Christian Diesen och Madeleine Leijonhufvud pekade ut just denna skillnad i polemik mot Göran Lambertz 2006 och 2007 blev han riktigt upprörd. Lambertz hade tagit intiativ till en rapport om "felaktigt dömda" som just handlade om personer som friats efter resning.
Diesen och Leijonhufvud skrev då ett antal debattartiklar där de bland annat påpekade att personer inte nödvändigtvis är oskyldiga för att de har dömts på felaktiga grunder.
Till sist gav Diesen ut en längre artikel med titeln "Inga bevis för oskyldigt dömda". Det uppskattades inte alls av Lambertz.
Nu argumenterar han i Quick-fallet med principiella argument och formuleringar som i hög grad liknar de som Diesen och Leijonhufvud använde då.
Idag verkar Lambertz alltså ha insett det som han blev så störd på när det fördes fram av Diesen/Leijonhufvud.
Det är ju bra att Lambertz har fått en mer realistisk syn på vad det normalt sett innebär, och inte innebär, att bli friad vid en resning. Men jag skulle ha större respekt för Lambertz om han kombinerade detta med en självkritisk genomgång av sitt eget agerande i debatten 2006-07.
Den har många intressanta aspekter men här nöjer jag mig med att kommentera en.
Det är att Lambertz numera verkar ha insett den principiella skillnaden mellan att bevisen inte räcker till en fällande dom och att någon är bevisad "oskyldig".
När Christian Diesen och Madeleine Leijonhufvud pekade ut just denna skillnad i polemik mot Göran Lambertz 2006 och 2007 blev han riktigt upprörd. Lambertz hade tagit intiativ till en rapport om "felaktigt dömda" som just handlade om personer som friats efter resning.
Diesen och Leijonhufvud skrev då ett antal debattartiklar där de bland annat påpekade att personer inte nödvändigtvis är oskyldiga för att de har dömts på felaktiga grunder.
Till sist gav Diesen ut en längre artikel med titeln "Inga bevis för oskyldigt dömda". Det uppskattades inte alls av Lambertz.
Nu argumenterar han i Quick-fallet med principiella argument och formuleringar som i hög grad liknar de som Diesen och Leijonhufvud använde då.
Idag verkar Lambertz alltså ha insett det som han blev så störd på när det fördes fram av Diesen/Leijonhufvud.
Det är ju bra att Lambertz har fått en mer realistisk syn på vad det normalt sett innebär, och inte innebär, att bli friad vid en resning. Men jag skulle ha större respekt för Lambertz om han kombinerade detta med en självkritisk genomgång av sitt eget agerande i debatten 2006-07.
måndag 20 augusti 2012
Göran Lambertz om Thomas Quick
Jag har inga välgrundade åsikter om Quickfallet, mer än att jag anser att det har blivit en förevändning för många att komma med osakliga angrepp mot något som inte ens är en teori utan ett bevisat faktum - att traumatiska minnen som varit "glömda" (jag skulle vilja säga bortträngda) kan återkallas.
Men jag reagerar också på den nästan totala monolitismen i de stora media efter Råstams bok. Det har kallats "debatt" men en debatt förutsätter ju att det finns fler åsikter. Allt jag har sett hittils har varit en unison hyllningkör till Råstam och en drevliknande kampanj mot snart sagt alla som varit inblandade i den process som ledde till de fällande domarna.
Och den enda distinkt avvikande rösten - journalisten Gubb Jan Stigson - har i Dala-Demokraten förbjudits att blogga om saken...
Men nu verkar monoliten ha spruckit. Idag har Göran Lambertz - som annars (anmärkningsvärt nog) är mest känd för att ha bedrivit veritabla kampanjer för "oskyldigt dömda"! - på självaste DN/Debatt tagit upp fakta om två av de fall som Quick dömts för, som går emot den ensidiga bild som Råstam och media presenterat.
Jag tänker inte kasta mig in i någon debatt om dessa fall - men tycker att det är bra att en av Sveriges största tidningar ändå publicerar något som vågar gå emot den öronbedövande unisona kör som helt dominerat media de senaste veckorna.
Men jag reagerar också på den nästan totala monolitismen i de stora media efter Råstams bok. Det har kallats "debatt" men en debatt förutsätter ju att det finns fler åsikter. Allt jag har sett hittils har varit en unison hyllningkör till Råstam och en drevliknande kampanj mot snart sagt alla som varit inblandade i den process som ledde till de fällande domarna.
Och den enda distinkt avvikande rösten - journalisten Gubb Jan Stigson - har i Dala-Demokraten förbjudits att blogga om saken...
Men nu verkar monoliten ha spruckit. Idag har Göran Lambertz - som annars (anmärkningsvärt nog) är mest känd för att ha bedrivit veritabla kampanjer för "oskyldigt dömda"! - på självaste DN/Debatt tagit upp fakta om två av de fall som Quick dömts för, som går emot den ensidiga bild som Råstam och media presenterat.
Jag tänker inte kasta mig in i någon debatt om dessa fall - men tycker att det är bra att en av Sveriges största tidningar ändå publicerar något som vågar gå emot den öronbedövande unisona kör som helt dominerat media de senaste veckorna.
söndag 19 augusti 2012
Suggestiv sång, mystisk text
Bobbie Gentrys "Ode to Billy Joe" från 1967 är en lågmäld, men samtidigt väldigt suggestiv sång.
Men det mest intressanta är nog texten. Den är full av olika antydningar. Det kanske mest märkliga är nog karaktären av relationen mellan berättarjaget och Billy Joe, som tog livet av sig när han hoppade från en bro.
Att de hade haft en nära relation är uppenbart. Men hur ska man egentligen tolka att någon hade sett en kvinna som liknade berättarjaget, och Billy Joe, kasta ner föremål från bron dagen innan självmordet? Jag har länge undrat vad som antyds, egentligen.
Antydningen är vag, och på något sätt kuslig. Den står bara där, naken, och man tror att den ska leda någonstans.
Men det gör den inte...
Det bidrar nog till att göra "Ode to Billy Joe" till en av de mest fascinerande och gåtfulla sånger jag någonsin har hört.
__________________________________________________
TILLÄGG
På engelska Wikipedia får man reda på att fler än jag har ställt den typen av frågor om sången, men att Bobbie Gentry själv inte tycker att de är speciellt väsentliga:
“Those questions are of secondary importance in my mind. The story of Billie Joe has two more interesting underlying themes. First, the illustration of a group of people's reactions to the life and death of Billie Joe, and its subsequent effect on their lives, is made. Second, the obvious gap between the girl and her mother is shown when both women experience a common loss (first, Billie Joe and, later, Papa), and yet Mama and the girl are unable to recognize their mutual loss or share their grief."
Men det mest intressanta är nog texten. Den är full av olika antydningar. Det kanske mest märkliga är nog karaktären av relationen mellan berättarjaget och Billy Joe, som tog livet av sig när han hoppade från en bro.
Att de hade haft en nära relation är uppenbart. Men hur ska man egentligen tolka att någon hade sett en kvinna som liknade berättarjaget, och Billy Joe, kasta ner föremål från bron dagen innan självmordet? Jag har länge undrat vad som antyds, egentligen.
Antydningen är vag, och på något sätt kuslig. Den står bara där, naken, och man tror att den ska leda någonstans.
Men det gör den inte...
Det bidrar nog till att göra "Ode to Billy Joe" till en av de mest fascinerande och gåtfulla sånger jag någonsin har hört.
__________________________________________________
TILLÄGG
På engelska Wikipedia får man reda på att fler än jag har ställt den typen av frågor om sången, men att Bobbie Gentry själv inte tycker att de är speciellt väsentliga:
“Those questions are of secondary importance in my mind. The story of Billie Joe has two more interesting underlying themes. First, the illustration of a group of people's reactions to the life and death of Billie Joe, and its subsequent effect on their lives, is made. Second, the obvious gap between the girl and her mother is shown when both women experience a common loss (first, Billie Joe and, later, Papa), and yet Mama and the girl are unable to recognize their mutual loss or share their grief."
fredag 17 augusti 2012
Och lyssna gärna....
... på Kjell Höglunds sång "Inåt".
Den gavs ut 1975, men det känns faktiskt som om den kunde ha gjorts för några år sedan.
Texten är otäck men tankeväckande, melodin är kusligt entonig och suggestiv.
Man börjar nästan rysa när man närmar sig slutet.
Texten är otäck men tankeväckande, melodin är kusligt entonig och suggestiv.
Man börjar nästan rysa när man närmar sig slutet.
torsdag 16 augusti 2012
Ordförande Mao, Khomeini och brittiska UD
Storbritannien ska ha hotat Ecuador med att den brittiska polisen skulle kunna storma Ecuadors ambassad.
Att ambassader stormas är annars extremt ovanligt. Senaste gången det hände var så vitt jag vet när iranska aktivister, med Khomeinis goda minne, stormade och ockuperade USA:s ambassad i december 1979.
Och så hände det juni 1967, under kulturrevolutionen i Kina, när rödgardister tilläts att storma den brittiska (!) ambassaden.
Förutom dessa två tillfällen kan jag inte komma på något.
Att häva den diplomatiska immuniteten för en hel ambassad är dessutom en helt extrem åtgärd, som så vitt jag känner till aldrig har genomförts tidigare.
Jag har inga sympatier för Julian Assanges försök att fly undan sexualbrottsanklagelser, men Storbritanniens linje mot Ecuador andas både imperialistisk arrogans och prestigetänkande.
För jag antar att den inte beror på att man numera inom brittiska UD ser Ayatollah Khomeini och ordförande Mao som sina stora förebilder när det gäller agerandet mot ambassader man ogillar?
Att ambassader stormas är annars extremt ovanligt. Senaste gången det hände var så vitt jag vet när iranska aktivister, med Khomeinis goda minne, stormade och ockuperade USA:s ambassad i december 1979.
Och så hände det juni 1967, under kulturrevolutionen i Kina, när rödgardister tilläts att storma den brittiska (!) ambassaden.
Förutom dessa två tillfällen kan jag inte komma på något.
Att häva den diplomatiska immuniteten för en hel ambassad är dessutom en helt extrem åtgärd, som så vitt jag känner till aldrig har genomförts tidigare.
Jag har inga sympatier för Julian Assanges försök att fly undan sexualbrottsanklagelser, men Storbritanniens linje mot Ecuador andas både imperialistisk arrogans och prestigetänkande.
För jag antar att den inte beror på att man numera inom brittiska UD ser Ayatollah Khomeini och ordförande Mao som sina stora förebilder när det gäller agerandet mot ambassader man ogillar?
måndag 13 augusti 2012
En tidsbild från 1970
För ett tag sedan lade jag in en text som hette Från Likvidatorrådet till Revolutionära Elevförbundet. Den handlade om när vi hösten 1970 på vår skola bildade en mycket militant utbrytning från elevrådet.
Jag har inte kvar speciellt mycket av materialet från de händelserna, men för någon dag sedan hittade jag en märklig text som låg mellan några andra papper.
Denna text hittade vi först vid elevrådets stencileringsapparat nån gång under den allra tidigaste REF-tiden (kanske till och med innan vi bytte namn till R.E.F.!) . Det var ett utbrott av våldsamt hat mot REF, som synes. Det var nog inte avsett att spridas, men det var faktiskt stencilerat, inte handskrivet. Jag noterar att den anonyme författaren tydligen inte kunde tänka sig en skoldans utan polis!
Annars kan man se hur texten genomgående använder sig av orden "FNL" och "FNL:are". I själva verket var endast tre aktiva medlemmar i R.E.F. samtidigt med i FNL-grupperna. Och många var inte ens vänster. I själva verket hade en av våra aktiva medlemmar nästan skrämmande högeråsikter....
För R.E.F. var en enhetsfront, där alla som aktivt ville kämpa för elevdemokrati, och ville ha en mer direktdemokratisk organisationsform än det korporativa elevrådet, var välkomna.
För i grunden var ju elevråden korporativa organisationer. Alla måste vara med, skolledningen bestämde ju ytterst villkoren för deras aktivitet.
R.E.F. var tvärtom ultrademokratisk till sin organisation. Stormöten var det högsta beslutande organet. Alla viktiga beslut fattades av alla medlemmar. Sådana organisationer kan i grunden endast existera så länge aktiviteten är mycket hög. R.E.F. varade också endast i sex månader - mellan oktober 1970 och mars 1971.
Den stencilerade lappen som citeras här kan ju verka bisarr, men den visar ju på hur polariserad (och vulgär!) debatten kunde bli på ett högstadium hösten 1970...
Så här såg alltså den stencilerade texten ut:
"Likvidationsråd HA HA HA!
Jaså skolan har tagits över av FNL HA HA HA!
Så FNL vill ha en punktstrejk HA HA HA!
FNL:are åk till VIETNAM och stanna där!
FNL säger vi vill ha en skoldans utan disciplin och vakter och polis HA HA HA!
FNL:arna i skolan säger att Elevrådet inte har gjort något på 10 år. Själv har Rodenborg sätat längst av alla i Elevrådet HA HA HA!
Motståndare "
Jag har inte kvar speciellt mycket av materialet från de händelserna, men för någon dag sedan hittade jag en märklig text som låg mellan några andra papper.
Denna text hittade vi först vid elevrådets stencileringsapparat nån gång under den allra tidigaste REF-tiden (kanske till och med innan vi bytte namn till R.E.F.!) . Det var ett utbrott av våldsamt hat mot REF, som synes. Det var nog inte avsett att spridas, men det var faktiskt stencilerat, inte handskrivet. Jag noterar att den anonyme författaren tydligen inte kunde tänka sig en skoldans utan polis!
Annars kan man se hur texten genomgående använder sig av orden "FNL" och "FNL:are". I själva verket var endast tre aktiva medlemmar i R.E.F. samtidigt med i FNL-grupperna. Och många var inte ens vänster. I själva verket hade en av våra aktiva medlemmar nästan skrämmande högeråsikter....
För R.E.F. var en enhetsfront, där alla som aktivt ville kämpa för elevdemokrati, och ville ha en mer direktdemokratisk organisationsform än det korporativa elevrådet, var välkomna.
För i grunden var ju elevråden korporativa organisationer. Alla måste vara med, skolledningen bestämde ju ytterst villkoren för deras aktivitet.
R.E.F. var tvärtom ultrademokratisk till sin organisation. Stormöten var det högsta beslutande organet. Alla viktiga beslut fattades av alla medlemmar. Sådana organisationer kan i grunden endast existera så länge aktiviteten är mycket hög. R.E.F. varade också endast i sex månader - mellan oktober 1970 och mars 1971.
Den stencilerade lappen som citeras här kan ju verka bisarr, men den visar ju på hur polariserad (och vulgär!) debatten kunde bli på ett högstadium hösten 1970...
Så här såg alltså den stencilerade texten ut:
"Likvidationsråd HA HA HA!
Jaså skolan har tagits över av FNL HA HA HA!
Så FNL vill ha en punktstrejk HA HA HA!
FNL:are åk till VIETNAM och stanna där!
FNL säger vi vill ha en skoldans utan disciplin och vakter och polis HA HA HA!
FNL:arna i skolan säger att Elevrådet inte har gjort något på 10 år. Själv har Rodenborg sätat längst av alla i Elevrådet HA HA HA!
Motståndare "
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)