Blogg värd att följa

För de som är intresserade av frågor om övergrepp mot barn och kampen mot dessa och vill följa en blogg som regelbundet bevakar sådana frågor vill jag bara puffa för Suspicios blogg.

Den är helt oumbärlig…

"My darling party line"

Ja, det kan ju vara lite besvärligt ibland att följa "partilinjen". Men en del anstränger sig verkligen, som bekant.

Även inom arbetarrörelsen och vänstern är det ju vanligt att många automatiskt följer ledningen, utan att tänka själv.

Nedanstående är en elak sångtext om ett ovanligt absurt exempel på detta fenomen. Den skrevs 1939 av engelska trotskister, efter att Stalin ingick sin pakt med Hitler. Detta efter att stalinisterna i många år anklagat Trotskij och "trotskisterna" för att vara agenter för just Hitler.

Texten är hämtad från Ted Grant, The History of British Trotskyism. Melodin är från "Oh, My Darling Clementine".


Leon Trotsky is a Nazi.
Yes, I know it for a fact!
First I read it, then I said it,
Before the Stalin-Hitler Pact.

Chorus:

Oh my darling, Oh my darling,
Oh my darling Party Line.
Never break thee or forsake thee
Oh my darling Party Line.

In the Kremlin, in the Kremlin,
In the Fall of thirty nine,
Sat a Russian and a Prussian,
Working out the Party Line.

In Siberia, in Siberia,
Where the Arctic sun doth shine
Sat an old Bolshevik
Who they called a dirty swine.

Party comrade, Party comrade,
What a sorry fate is thine!
Comrade Stalin does not love you
'Cause you left the Party Line.

För övrigt anser jag....

... som alltid att sommartiden är en plåga som bör avskaffas. Vill för övrigt påpeka att en engelsk studie visar att denna sommartid till på köpet ökar risken för hjärtinfarkter.

Vad mer behöver sägas?

Tara

Har de senaste dagarna blivit sällsamt fascinerad av en kvinnlig entitet inom framförallt den tibetanska buddhismen. Hennes namn är Tara, och kallas på olika ställen omväxlande gudinna och Bodhisattva. Engelska Wikipedia har en artikel om henne.

Starka kvinnliga entiteter är inget man normalt förknippar med buddhism och jag har bestämt mig att ta reda på så mycket som möjligt om henne.

Nedan: Avbildning av Tara, från Nepal, från 1300-talet.

Förnekarnas lynchmobb

Den som inte har sett dagens inslag av Uppdrag Granskning bör se det. Där får man se hur kampanjen för "oskyldigt anklagade" har nått grundskolan och hur den "oskyldige" förövaren på Bjästaskolan hyllas och de utsatta stämplas som lögnare.

Föreställningen att det är så vanligt att ljuga och fantisera om att ha blivit utsatt för sexuella övergrepp har spritt sig ner i åldrarna. Är någon förvånad?

Se programmet och ställ er frågan var ni har sett den här typen av resonemang senast. Ja, just det. Precis.

Det är de vuxna som har gett dessa mobbare i nedre tonåren de mönster och mentala redskap som de sedan använder sig av mot sina offer. Något att inte bara tänka på.

Vill tipsa...

...om Lars Adaktussons tänkvärda debattartikel om medias märkliga behandling av Quick-fallet.

Beatrice Ask....

... har genom tiderna sagt en massa reaktionära och dumma saker. Men när hon nu för en gångs skull kommit med ett riktigt fyndigt, om än kanske inte helt genomtänkt, förslag, som skulle kunna skapa vissa problem för en del sexköpare, exploderar hela bloggosfären, understödda av Newsmill, i ett samfällt skri om att hon måste avgå.

Är sympatin för sexköparna SÅ stor?

Rekommenderas!

Vill för övrigt tipsa om en läsvärd artikel av Annika Sundbaum-Melin på Newsmill. Den handlar om hur mammor som försöker skydda sina barn förföljs, fängslas och sjukförklaras.

Jasenko Selimovics "frihet"

I Expressen har Jasenko Selimovic skrivit en debattartikel under titeln "Socialismen hotar fortfarande friheten".

Friheten? Uppenbarligen kan inte Selimovic mena friheten att få sända kontroversiella radiopjäser utan att klåfingriga och rädda radiochefer går in några minuter före sändningen och stoppar dem.

För det gjorde Selimovic själv den 1 september 2007, med pjäsen "Under Skalet"!

Det behövs uppenbarligen ingen "socialism" för att friheten ska hotas. Det räcker så bra med Jasenko Selimovic.

Domsten, en otäck "närkontakt" och "...kom ljuva Krusmynta"

När jag på nytt börjat läsa Jenny Berthelius kan jag inte sluta. Så jag satte mig att läsa om hennes andra bok, ”…kom ljuva Krusmynta” (1968), som jag har hemma.

Den liknar ju den första. Samma person är huvudperson. En man som kallas Toni, men som heter något annat, oklart vad.

Och liksom i förra historien flyttar han in i en stuga. Den här gången en han har ärvt från en kvinna som blev mördad i den första boken.

På samma sätt som förra gången inser han att han hamnar i centrum för något otäckt och att hans liv är i fara. Konstiga saker händer runt stugan. Allt är insvept i dimma och skuggor. Skräckromantiskt, men aldrig extremt otäckt.

Men det är något som inte stämmer. Hela tiden när jag läser tycker jag att jag får associationer till något annat, men jag kan inte komma på vad. Bara att det också är skrämmande.

Men så plötsligt inser jag. Handlingen utspelar sig i Domsten utanför Helsingborg. Och tio år innan boken kom ut utspelades något på just denna ort som väckte stor uppmärksamhet.

Eller rättare sagt, det påstods att det utspelade sig något. Men det gjorde det nog inte.

Det var nämligen i Domsten utanför Helsingborg som två unga män påstod att de hade mött utomjordingar från ett ”tefat” som försökte kidnappa dem och slita dem in i ”tefatet”.

Att historien var en bluff är numera praktiskt taget helt säkert. Men jag läste om det i tolvårsåldern och det skrämde mig ganska så rejält - då.

Undrar om Jenny Berthelius kände till Domstensfallet när hon skrev boken. Det borde hon ha gjort. Det var i så fall sinnrikt tänkt. Spänningen i boken förhöjs nog om en läsare har omedvetna associationer till en så otäck berättelse.

Men det svarar ju inte på frågan vad min oerhörda fascination för Jenny Berthelius böcker kommer ifrån….

Erik Rodenborg

"Kvinnorna är mer vänster än någonsin"

Det är 8 mars och i SvD kan vi få ta del av siffror som visar att (med tidningens egna ord på startsidan och papperstidningens förstasida) kvinnor är "mer vänster än någonsin". Den politiska klyftan mellan könen ökar - kvinnor går åt vänster och män går åt höger.

Ja, jag har alltid tyckt att kvinnor för det mesta är mer förnuftiga än män, och jag har alltid stått åt vänster. Nu visar det sig att det dessutom verkar finnas ett logiskt samband mellan båda dessa saker...

Högern var emot kvinnlig rösträtt vid förra sekelskiftet, de kanske kunde se in i framtiden? Nu är dessbättre avskaffandet av densamma inte politiskt möjligt att driva i dessa dagar… men jag misstänker att det finns de som innerst inne gärna skulle vilja att det blev så!

”Visa att du är man” – om varför män våldtar och mördar

Ovanstående är rubriken på en tänkvärd artikel som Egil Karlow skrivit på socialisten.se. Den rekommenderas i högsta grad!

Mördarens ansikte

Hittade Jenny Berthelius första bok ”Mördarens ansikte”, från 1968, på Myrorna igår och måste helt enkelt köpa den. I synnerhet som den skänktes bort för 10 kronor.

Min fixering vid Jenny Berthelius är en psykologisk gåta. Jag uppfattar henne som en av Sveriges bästa författare (!) vilket många människor kommer att småle åt.

Men jag är inte alls entydigt positiv till hennes böcker. Det finns en hel del som jag reagerar negativt på i dem, men även då leder det bara till att min fascination för dem ökar.

Att läsa Jenny Berthelius är för mig som att gå in i en dröm, eller mardröm, i färg. Ja, med lysande färger. Jag kan liksom hela tiden nästan se och höra handlingen inom mig. Jag tror inte det någonsin hänt med någon annan författare.

Det gäller i stort sett allt hon skrivit, med undantag av ”Den heta sommaren” från 1969. Den är den enda av hennes böcker som har fått ett pris, och den enda som jag tycker är usel. Ja, smaken är olika…

Sedan kan jag ogilla handlingen i andra av hennes böcker. Exempelvis ”Familjespöken” från 1984, som jag skulle kunna skriva åtskilligt om. Inte för att den är dåligt skriven, utan för att jag inbillar mig att den avspeglar värderingar som jag ogillar. Men jag avstår från att diskutera det. Jag har ingen lust att kritisera Jenny Berthelius, inte ens när jag ogillar saker hon skriver.

OBS ovanstående mening! Vad tyder det på om inte en fixering! Jag brukar kritisera allt och alla, varför vill jag inte kritisera Jenny Berthelius?

Och har just nu läst om ”Mördarens ansikte” som jag som sagt köpte igår. Den karaktär, som dras in i ett otäckt scenario som verkar helt obegripligt, fram till bokens sista sidor, har också en annan egenhet. Hans namn nämns aldrig. Efter ett tag börjar han kallas Toni, eftersom han blandas ihop med en annan av bokens karaktärer som just heter Toni, men hans riktiga namn får vi aldrig veta.

Han dyker upp även i hennes andra bok, som jag också har, men jag minns inte om hans verkliga namn avslöjas där. Men jag tror inte det.

Varför går Jenny Berthelius böcker så direkt in i mig? Jag vet inte. Och jag får nog aldrig veta det.

Och varför har ingen kommit på att det skulle gå och göra fantastiska filmer på flera av dem?

Inte så enkelt

Nu verkar många anse att vi bör ha regler som ska tvinga en viss typ av "renläriga" muslimer att tvingas skaka hand med personer av motsatt kön. Arbetsgivare ska ha rätt att kräva detta. De som inte håller med står objektivt på de islamistiska kvinnoförtryckarnas och al-Qaidas sida.

Jag håller inte med.

Missförstå mig inte, jag ogillar kraftigt religiösa påbud om segregering mellan könen. Men jag är intresserad av att bemöta de som har dessa åsikter, inte att tvinga alla att skaka hand mot sin vilja. Och jag ogillar kraftigt alla regler som gör vissa typer av kroppskontakt nödvändig för att få jobb, eller utbildning, eller understöd.

Det vore kanske en annan sak om det endast vore en fråga om muslimska macho-män. Men många torde nog minnas incidenten i Halal-TV när Carl Hamilton tvingade en muslimsk kvinna att skaka hand med honom mot sin vilja! Det var tveklöst ett övergrepp.

Och dessutom skrek och gormade han om att de som inte ville ställa upp på att skaka hand med honom inte hade i Sverige att göra….

Om jag mötte en muslimsk kvinna som inte ville skaka hand med mig av religlösa skäl skulle jag självfallet acceptera det i praktiken. Däremot skulle jag gärna sedan ta en lång diskussion med henne om var detta står i Koranen (det gör det inte), vilka hadither som hon åberopar sig på, hur relevanta de kan vara osv.

Själv anser jag att diskussion för det mesta är en bättre metod än tvång. Inte när de gäller politiken mot stora företag och mäktiga intressen, (som bör tvingas att underkasta sig folkets vilja!) men när det gäller privatpersoner från, exempelvis, religiösa minoritetsgrupper.

Det är kanske inte en tillfällighet att nyliberalen Sofia Nerbrand tycker precis tvärtom. Hon är oftast helt emot lagar och statliga ingrepp som inskränker företags frihet men att bestämma på vilket sätt man måste hälsa för att räknas som svensk är tydligen helt OK.

Jag är inte direkt förvånad.

När indiankvinnorna tvingades in i mansväldet

När Columbus landsteg i Amerika inleddes en konfrontation mellan två kulturer. Den amerikanska ursprungsbefolkningen, som till större delen var egalitär, och de europeiska, som var patriarkal och uppdelad i klasser.

I denna artikel ska jag fokusera på hur kvinnornas situation påverkades av koloniseringen.

Den amerikanska kulturen före Columbus var inte endast jämlik i den meningen att den, med undantag av aztekerna och inkas i Sydamerika, inte var uppdelad i härskande och undertryckta klasser och skikt utan även att kvinnor och män oftast var jämställda.

I Europa rådde patriarkat. Familjerna styrdes av männen, och släktskapssystemet var patrilineärt, dvs. släktskapet räknades på manslinjen. Bosättningsmönstret var vanligtvis patrilokalt, dvs. kvinnorna flyttade hem till männen efter äktenskapet.

I Amerika var familjerna mindre slutna - de var inbäddade i kollektiva klansystem, som i grunden var jämlika. I Nordamerika fanns så sent som på 1800-talet fler matrilineära än patrilineära stammar. I Sydamerika var vid samma tidpunkt matrilokalt bosättningsmönster vanligare än patrilokalt. (Murdock 1949: 194)

Matrilineärt släktskap och matrilokal bosättning är för övrigt troligen äldre än patrilinealitet och patrilokalitet. Våra närmaste släktingar bland djuren saknar fadersfamiljer, och medan det finns många exempel på övergångar från matrilineärt till patrilineärt släktskap har motsatsen aldrig bevittnats. (Murdock 1949: 190).

Det här kan verka abstrakt, men är det inte. Rent konkret innebär matrilineärt släktskap och matrilokal bosättning oerhörda fördelar för kvinnor, som får kontroll över viktiga delar av vardagslivet. I ett samhälle där barnen automatiskt följer med kvinnan, eller där mannen tvingas flytta från huset, vid varje skilsmässa, kan inte patriarkat i någon egentlig mening existera.

Det mest anmärkningsvärda exemplet på detta var irokeserna, som bodde omkring det område där New York ligger idag.

Det irokesiska samhället var matrilineärt och matrilokalt. Mannen dominerade inte hustrun, han var i praktiken endast en gäst i hennes hem. Om hon villa ha skilsmässa fick mannen ta sitt pick och pack och gå. Skilsmässa påverkade mannens bosättning men inte kvinnans. Kvinnan ägde och kontrollerade familjens mattillgångar. Barnen tillhörde henne, inte mannen. (McCall 1980: 231)

Oftast bodde man i långhus, där en stor grupp matrilineärt relaterade kvinnor, och deras makar och barn, bodde. Kvinnorna ”ägde” jorden, kollektivt. Detta var till och med inskrivet i irokesförbundets konstitution. De officiella politiska ledarna, som var män, tillsattes av de ledande kvinnorna i långhusen, och kunde när som helst återkallas. De yttersta besluten togs dock demokratiskt genom majoritetsbeslut, där båda könen deltog. (Rothenberg 1980).

Missionären Lafitau beskriver 1724 de irokesiska kvinnornas ställning: ”Ingenting är mer verkligt än kvinnornas överlägenhet. Det är kvinnorna som utgör nationen, det genealogiska trädet, bevarandet av familjerna. Det är hos dem all auktoritet finns, landet, grödan och dess frukt tillhör dem. De är de styrande rådens själ. De är skiljedomare i fred och krig, de har hand om den offentliga kassan”… (citerat från Frazer 1910: 14).

Nu var inte irokeserna ensamma. Pueblo-indianerna, och ett stort antal andra grupper, var också de matrilokala och matrilineära. En av dessa, Wyandot, styrdes enligt major PJ W Powell av ett styrande råd av fyra kvinnor och en man. Men de avgörande besluten fattades ändå av ett demokratiskt råd där alla fick rösta (Frazer 1910: 36 f).

En annan stam som beskrivs av Eleanor Leacock (1980;1981) var Montagnais-Naskapi i Kanada. De var matrilokala. Och som vi får se nedan reagerade många av dess invånare hårt på missionärernas försök att övertyga dem om att kvinnorna måste lyda männen.

Medan européerna hade en patriarkal religion, där allt styrdes av en manlig gud, trodde indianerna på flera olika typer av andeväsen. Många av dessa var kvinnliga. I synnerhet dyrkades jorden som en gudinna. Detta gällde i synnerhet för de jordbrukande indianerna, där kvinnans ställning var som starkast. Men även växterna sågs ofta som kvinnliga andedväsen. Bland irokeserna dyrkades till exempel ”de tre systrarna” majssystern, bönsystern och squash-systern. I Colombia ansåg Cagaba-indianerna att alla är ”moderns barn” och står under hennes lagar. (Hultkrantz 1979: 73).

Men så kom de vita kolonisatörerna. Med sig hade de sitt klassamhälle, sitt patriarkat, sina exploatörer – och missionärer. Det blev ofta de sistnämnda som fick som uppgift att integrera urinvånarna i den patriarkala kulturen.

Ett exempel får vi hos Diane Rothenberg. Hon beskriver kväkarnas mission hos den irokesiska Senecastammen på tidigt 1800-tal. Egendomligt nog såg inte kväkarna som sin främsta uppgift att omvända irokeserna till de kristna läran. Den viktigaste uppgiften var att ”civilisera” dem. Och det mest väsentliga ansågs vara att bryta kvinnornas kollektiva ägande av jorden. Jorden skulle privatiseras, och män skulle bli ägare av jorden. Detta skulle leda till att de kollektiva matrilineära byarna skulle ersättas med individuella farmer, där den patriarkala kärnfamiljen skulle vara den främsta sociala enheten.

Det var inte så lätt att genomdriva - under årtionden fortsatte kvinnorna att kollektivt bruka jorden och även om några män blev individuella jordbrukare, ville de flesta män inte vara med. Kvinnorna var väldigt intresserade av kväkarnas praktiska tips men använde dem till att utveckla sitt eget jordbrukande. Kväkarna försökte få kvinnorna att övergå till ”kvinnosysslor”, som att väva, men kvinnorna var måttligt intresserade. De var också hårda motståndare till privat äganderätt.

Kolonialisterna använde sig av nya lagar för att slå sönder kvinnornas kollektiva makt. Så slogs det traditionella irokesiska politiska systemet sönder, och 1848 infördes ett nytt system, där kvinnorna förlorade rösträtten. De återfick den först 1964.

Gradvis började dock det irokesiska samhället att likna det vita, och kvinnans ställning försvagades gradvis. Den patriarkala ”civilisationen” gjorde alltså stora framsteg. (Rothenberg 1980: 80 ff).

Ett annat exempel är Montagnais-Naskapi.

Här var det jesuiterna som stod för ”civiliserandet”. I bevarade anteckningar från 1600-talet kan man se vad de såg som de främsta hindren för att införliva indianerna i den vita civilisationen.

Dels att kvinnorna inte ville lyda sina män. Jesuiterna förklarade för indianerna att mannen skulle vara hustruns herre, och att i Frankrike styrde inte kvinnorna över sina män.

En annan viktig sak var att indianerna måste lära sig att lyda alla auktoriteter. Som det var nu lydde de inte ens sina egna hövdingar, och på så sätt kunde inte de vita skaffa sig infödda auktoriteter, med vars hjälp de kunde styra.

Ytterligare en punkt var att disciplinera barnen. Jesuiterna klagade på att Montagnais inte ville slå sina barn. De infödda kunde inte tolerera ens de mildaste fysiska bestraffningar av barnen.

Otrohet var ett annat problem. Jesuiterna förklarade att om hustrun inte var mannen trogen, skulle han inte kunna veta vem som var far till hans barn. De fick en gång svaret att Montagnais älskade alla barn, i motsats till de vita, som bara älskade sina egna.

I många plågsamma rapporter beskrivs hur jesuiterna satte sina uppfostringsplaner i verket. Kvinnor som inte lydde sina män straffades på många sätt.

De blev slagna, tvingades vara utan mat och sattes till och med i fängelsehålor. En del män från Montagnais allierade sig med de vita i att genomdriva bestraffningarna. Men många kvinnor reagerade hårt, och ibland ledde det till rena uppror.

Det kanske mest anmärkningsvärda exemplet på detta ”civiliserande” handlade om hur de infödda skulle lära sig att det var nödvändigt att slå barn. Indianerna var helt emot att barn blev slagna, även de vitas barn. Vid ett tillfälle hade en fransk pojke råkat slå en Montagnais-pojke, så att han blödde. Fransmännen förklarade då att de skulle statuera ett exempel på sitt eget barn.

De förklarade: ”Ni vet våra seder. När någon av oss gör fel, så straffar vi honom. Detta barn har skadat en av de era; nu ska han piskas”. Montagnais-indianerna protesterade och ansåg att det hela borde lösas genom att de vita gav den förfördelade indianpojken en gåva. När de såg att den franska pojken skulle bli piskad blev de helt förtvivlade och vädjade till fransmännen att inte slå pojken. En av dem tog av sina kläder, lade sin mantel över pojken och sa ”slå mig om ni vill, men ni får inte slå honom”. Och på så sätt slapp pojken undan. (Leacock 1980: 26 ff; se även Leacock 1981: 33 ff)

Här kan vi se skillnaden mellan de ”civiliserade” kolonisterna och de ”vilda” Montagnais-indianerna. I den vita civilisationen var det helt OK att slå barn, att bestraffa dem på det ena utstuderade sättet efter det andra. För Montagnais-indianerna var fysiska bestraffningar av barn så motbjudande att de vuxna var beredda att offra sig själva till och med för att rädda ett av kolonisatörernas barn från fysisk bestraffning.

Det kastar också ett visst ljus över den tidigare nämnda kommentaren att Montagnais älskade alla barn men att de vita bara älskade sina egna. Ja, många Motagnais-indianer älskade uppenbarligen alla barn, men det verkar mer tveksamt om kolonisterna verkligen älskade sina egna.

Eleanor Leacock (1980: 40) beskriver hur detta ”civiliserande” endast delvis lyckades. När hon själv bedrev arbete hos Montagnais-Naskapi under 1950-talet kunde hon se att mycket av respekten för kvinnor och barn fanns kvar, även då. Trots tre århundraden av kolonial hjärntvätt fanns en del av de gamla värderingarna kvar. Ibland kan även ”civilisationen” råka ut för bakslag...

Referenser
James George Frazer, Totemism and Exogamy, vol 3, 1910
Åke Hultkrantz The Religions of the American Indians, 1979
Eleanor Leacock: Montagnais Women and the Jesuit Program för Colonization, i: Mona Etienne, Eleanor Leacock: Women and Colonization, 1980
Eleanor Leacock: Myths of Male Dominance, Monthly Review Press, 1981
Dan McCall, The Dominant dyad: Mother-Right and the Iroquois Case, i: Theory and Practice, Ed. By Stanley Diamond, 1980
George Peter Murdock, Social Structure, 1949
Diane Rothenberg, The Mothers of the Nation: Seneca resistance to Quaker intervention, i: Mona Etienne, Eleanor Leacock: Women and Colonization, 1980