När jag på nytt börjat läsa Jenny Berthelius kan jag inte sluta. Så jag satte mig att läsa om hennes andra bok, ”…kom ljuva Krusmynta” (1968), som jag har hemma.
Den liknar ju den första. Samma person är huvudperson. En man som kallas Toni, men som heter något annat, oklart vad.
Och liksom i förra historien flyttar han in i en stuga. Den här gången en han har ärvt från en kvinna som blev mördad i den första boken.
På samma sätt som förra gången inser han att han hamnar i centrum för något otäckt och att hans liv är i fara. Konstiga saker händer runt stugan. Allt är insvept i dimma och skuggor. Skräckromantiskt, men aldrig extremt otäckt.
Men det är något som inte stämmer. Hela tiden när jag läser tycker jag att jag får associationer till något annat, men jag kan inte komma på vad. Bara att det också är skrämmande.
Men så plötsligt inser jag. Handlingen utspelar sig i Domsten utanför Helsingborg. Och tio år innan boken kom ut utspelades något på just denna ort som väckte stor uppmärksamhet.
Eller rättare sagt, det påstods att det utspelade sig något. Men det gjorde det nog inte.
Det var nämligen i Domsten utanför Helsingborg som två unga män påstod att de hade mött utomjordingar från ett ”tefat” som försökte kidnappa dem och slita dem in i ”tefatet”.
Att historien var en bluff är numera praktiskt taget helt säkert. Men jag läste om det i tolvårsåldern och det skrämde mig ganska så rejält - då.
Undrar om Jenny Berthelius kände till Domstensfallet när hon skrev boken. Det borde hon ha gjort. Det var i så fall sinnrikt tänkt. Spänningen i boken förhöjs nog om en läsare har omedvetna associationer till en så otäck berättelse.
Men det svarar ju inte på frågan vad min oerhörda fascination för Jenny Berthelius böcker kommer ifrån….
Erik Rodenborg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar