Utpressning

De senaste dagarnas ekonomiska oro beskrivs nästan aldrig med de rätta orden. Vad vi har här är en situation där ett antal oerhört rika finansmän (och några få kvinnor) föreslås att få enorma summor pengar från de skattebetalare de redan dag och natt suger ut. När de inte får det uppstår "ekonomisk oro" och världens tidningar och politiker ber och bönar att USA:s kongress till sist ändå ska betala ut mutan.

Gräddan av den härskande klassen har använt sitt terrorvapen: ge oss pengar, annars blir det trettiotalskris.

Sällan har de verkliga maktförhållandena framstått så klart som i dessa dagar. .

Kiremaj70

Jag vill återigen påminna om min hemsida Kiremaj70 där jag utvecklar mer utförligt en hel del som finns på denna blogg.

Varför skriver jag nu detta? Jo, för när jag fick en blogg kunde jag snart märka att besöken på min hemsida kraftigt minskade, vilket nog är det mest negativa med att ha en blogg. :-(

Nu har jag blivit så van med att ha en blogg, så jag kommer säkert inte att sluta, men hemsidan har mer än bloggen ett mer medvetet fokus på en rad ämnen, framförallt övergrepp mot barn och förpatriarkala och forntida religioner.

På bloggen skriver jag mest smånotiser, när jag får lust och orkar... Eller lägger in gamla artiklar från hemsidan.

Speed Of The Sound Of Loneliness

För ett tag sedan lyssnade jag igenom några band från 1994, där jag hade spelat in musik från radion. Då stötte jag på en sång som jag spontant tyckte om. Jag visste inte vad det var för sång, men jag sökte på Google på sökord från texten. Och då upptäckte jag snart att det var Speed Of The Sound Of Loneliness med Nanci Griffith.

Jag tycker den är fin, lyssna gärna på den, ni kanske tycker om den med...

Paint it black

Mer deprimerat, Paint it black med Rolling Stones.

Tankeväckande sång

En sång säger mer än tusen vanliga ord så istället för att plåga er med mina tankar och känslor just nu länkar jag till Sofia Karlssons version av Flickan ock kråkan.

Höstdagjämning

21 september är en dag som jag alltid förknippar med ångest. Det är bäst jag skriver så lite som möjligt den dagen.

Återkommer den 22...

Styckmordet igen

Efter Göran Lambertz artikel i DN/Debatt idag verkar det uppenbart att "obducenten" och "allmänläkaren" kommer att få resning.

Samtidigt matas vid med artikel efter artikel som ska få oss att tro att bevisningen mot dem var på gränsen till obefintlig. Den andra sidan kommer nästan aldrig till tals, och risken är att versionen i Per Lindebergs "Döden är en man" till sist kommer att bli den allmänt vedertagna. Trots att den faktiskt till stora delar demolerats i Lars Borgnäs bok "Sanningen är en sällsynt gäst", som det numera är ganska så tyst om.

För den som vill sätta sig in i diskussionen om fallet är fortfarande Kerstin Alfredssons artikel i Arena, som också kommenterar Lindebergs bok, en utmärkt utgångspukt. Den skrevs redan 2000, men länken ovan är till en uppdaterad version. Den rekommenderas varmt.

Olustigt tvåårsjubileum

Ikväll är det två år sedan Fredrik Reinfeldt och hans kumpaner lyckades erövra regeringsmakten. Redan några dagar innan valet hade jag skrivit den smått skräckslagna kommentaren "Att drömma mardrömmar om alliansen" på min hemsida.

Kommentaren kan te sig alltför panikslagen, men ingen vettig människa kan förneka att Alliansen har levt upp till även ganska högt ställda negativa förväntningar.

Och opinionssiffrorna är vederbörligen låga. Men det räcket ju inte. Kan inte folk börja protestera på ett mer eftertryckligt sätt än att snacka ner Reinfeldt inför opinionsundersökare?

Att pierca naveln

Jag hade tänkt många år på att pierca naveln. Jag kände att jag hade ett behov att något skulle sitta i naveln. Fråga mig inte varför.

Jag hade då och då råkat gå förbi tatuerings- och piercingslokaler. Det verkade lite avskräckande. Exempelvis hade en sådan lokal på söder ett ganska så sataniskt namn, och i fönstret fanns diverse satanistiska symboler. Inte precis ett ställe jag skulle vilja gå in i, än mindre pierca naveln på.

Men våren 2007 hade jag bestämt mig, jag skulle verkligen pierca naveln. Jag hittade Lenas Studio nära Odenplan. Det verkade lugnt och ofarligt. Jag tog mod till mig och beställde en tid. Jag fick en tid den 2 maj.

Då jag kom dit tittade innehavaren mycket misstänksamt på mig. Jag sa att jag beställt tid för att pierca naveln. Hon såg ännu mer misstänksam ut. Jag undrade om jag verkligen skulle låta denna, som det verkade, närmast fientliga människa skära i mig. Hon frågade sedan ”och vem är det som ska pierca sig?”.

Mycket förvånad svarade jag ”men det är ju jag!”. Då sken hon upp och den misstänksamma minen försvann. Det visade sig att hon hade trott att jag var en kontrollerande fader med en dotter någonstans bakom hörnet.

Nåväl, jag fick naveln piercad. Det gjorde ont en sekund, och jag skrek till. Hon sade ”tyst, du skrämmer iväg kunderna som väntar”. Då började jag skratta.

Det gick bra. Det blev inga infektioner och jag har trivts med det i snart ett och ett halvt år. Men nu plötsligt märker jag att kulan, som sitter på den ring som är inslagen i naveln, plötsligt är borta. Jag kan inte förstå hur och var den lossnade.

Jag gick tillbaka till lokalen i lördags, men hon hade inte tid att sätta in en ny, för hon hade redan massa kunder. Det hade hon också, det vimlade av tonårstjejer i studion.

Och nu står jag inför valet och kvalet, ska jag gå dit igen i veckan och hoppas på bättre tur (jag fick ingen tid) eller ska jag ta bort ringen och återgå till mitt tillstånd före den 2 maj 2007? Jag har inte bestämt mig. Jag måste välja, och jag har svårt för att välja. Vi får väl se vad jag gör.

Very last day?

Undergångsvisioner tycks vara en del av vår kultur. När det inte är Nibiru, är det acceleratorn i Cern som hotar oss med förintelse. Jag måste medge att jag känner en antydan till rädsla när jag läser om Cern, i motsats till när jag nu läser om Nibiru. Jag tror inte alls på någondera hoten, men när det gäller Cernacceleratorn får jag en liten irrationellt påträngande tanke "men tänk om det ändå KAN ligga något i varningarna..." Tja, det är bara att ta det lugnt och möjligen lyssna till en låt som passar in ganska så bra i en sådan rädsla, Very last day med Hollies, från 1966...

Roxette och en störande granne

Jag bodde i en studentkorridor vid Västra skogen under flera år. Det var ganska bra där, jag trivdes nog bättre i en korridor än i en ensam lägenhet, typ där jag bor nu.

Från och med slutet av 2000 ställdes jag dock inför ett litet problem. Jag fick en korridorgranne vägg i vägg med ett glödande intresse för att spela SKA-musik - högt. Det var enerverande.

Jag sa ifrån gång på gång och det ledde efter ett tag att han slutade att spela på nätterna - det SKULLE ju kunna hända att jag fick för mig att ringa till störningsjouren. På morgnar, dagar och kvällar fortsatte det dock, och det gick ju inget att göra något åt saken. Trodde jag.

Sommaren 2003 kom jag dock på något. Vi hade hyresfritt juni och juli så jag fick lite pengar över. Och då kom jag på något. Jag köpte en CD-spelare med en mycket imponerande bas. På så sätt kunde jag upprätta någon form av terrorbalans.

Varje gång de dova bastonerna hördes från grannens imponerande anläggning kunde jag sätta på min egen spelare och spela egen musik, som jag tror han inte var så förtjust i. Speciellt minns jag att jag spelade Roxette.

Jag hade köpt en samlings-cd med dem, "Pop hits" hette den. Och jag kom plötsligt på att jag blev riktigt förtjust i att spela den på den högsta volym jag kunde tänka mig. Så plötsligt kunde hela korridoren med viss förvåning höra låtar som "Sleeping in my car", "Real Sugar" och "Opportunity nox" dåna från mitt rum.

Jag trodde att det skulle leda till någon form av musikkrig - men det gjorde det inte. När jag satte på Roxette, eller Lambretta, eller något annat jag tyckte passade, brukade han efter ett litet tag stänga av sin spelare. Eller möjligen gick han över till hörlurar för att inte störas av min osofistikerade musiksmak.

Det var en trevligare metod än att ringa till störningsjouren. Det skulle ha skapat en pestig stämning i korridoren och förstärkt intrycket av mig som äldre, tråkig och intellektualiserad.

Och jag tycker faktiskt om Roxette, även om jag misstänker att det kan ses som en inte bara osofistikerad utan rent av tonårsmässig (kanske närmare 14 än 19?) musiksmak. Men det bryr jag mig inte alls om.

Funderingar i den mörka natten

Tvärs över gården nedanför huset där jag bor ligger det ett annat hus. Det är inget konstigt med det, och detta hyreshus verkar helt normalt. Lamporna tänds och släcks och på natten är det mörkt. Som det ska, alltså.

Men bakom detta hus ligger ett högre hus. Och där finns det ett fönster som alltid är tänt. Det är ingen trapphall eller så, även om det ligger ganska långt borta syns det tydligt att det är ett fönster till en lägenhet. Där är tänt hela natten. Alltid. Så vitt jag fattar de senaste ett och ett halvt åren.

Inte en enda gång jag tittat på det har det synts någon människa i fönstret. Jag sitter här och märker att jag funderar intensivt på varför det alltid är tänt där. Det har säkert en helt naturlig förklaring, frågan är bara vad.

Förmodligen får jag aldrig veta varför. Och förmodligen kommer jag att fundera över varför även om tio år, om jag nu lever då.

Frige de fem kubanerna - politiska fångar i USA!

FRIGE DE FEM KUBANERNA POLITISKA FÅNGAR I USA!

STOPPA USA:s BLOCKAD MOT KUBA!

STOPPA TERRORN FRÅN USA!


MISSION AGAINST TERRORISM (film)

En film om De fem terroristbevakarna som sitter i USA:s fängelse för att de har bekämpat terrorism. Filmen ger också förklaringen till att Kuba blev tvungna att skicka agenter till USA för att bevaka de extrema exilkubanska högergrupperna som framförallt finns i Miami. De fem har nu suttit 10 år i fängelse. 10 år är för mycket.

Filmen är textad på engelska.

Inledning av Tomas Widén, ansvarig för kampanjen för frigivandet av de Fem

Frågestund och diskussion efter filmen

Fredag 12 september, kl 19:00

SERVERING FIKA BOKBORD

Alla välkomna!

Latinamerikansk bokhandel

Drottninggatan 91

Arr: Svensk-Kubanska Föreningen & Kommitten frige De Fem

APPELLMÖTE och FLYGBLADSUTDELNING


Under fyra lördagar delar vi ut flygblad för för frigivandet av De Fem kubanerna!

Fredag 12 september, kl. 17:00 – 19:00

Lördag 13 september, kl. 11:00 – 14:00

Lördag 20 september, kl. 11:00 – 14:00

Lördag 27 september, kl. 11:00 – 14:00

Lördag 4 oktober, kl. 11:00 – 14:00

Drottninggatan vid ”triangeln” utanför Stadsteatern.

Arr: Svensk-Kubanska Föreningen & Kommitten frige De Fem

Mamma Mia

Det är konstigt, för någon tid sedan skrev jag om hur jag av misstag slank in på "Desperately seeking Susan" 1985 och blev alldeles fascinerad av den. Idag hände något ganska liknande.

Jag gick med min bror på stan, och när vi kom fram till två näraliggande biografer erbjöd han sig att bjuda mig på vilken film som helst av de filmer som gick på dessa två biografer. Jag valde ABBA-musikalen "Mamma Mia", en film jag förmodligen aldrig skulle ha prioriterat att lägga ner pengar på om jag hade betalat själv.

Den gjorde nu inte riktigt ett sådant intryck på mig som "Depererately seeking Susan" gjorde 1985 och jag gillade inte precis allt i den, men den gjorde mig glad. Och lite vemodig, då den skildrade en värld av upplevelser och glädjeämnen jag aldrig har varit en del av.

Dessutom var det förbluffande att se hur sinnrikt och humoristiskt handlingen kopplades till texterna i ABBA-låtarna. En fullträff var för övrigt hur man bytte ut könet på huvudpersonerna i den annars en aning problematiska sången "Does your mother know".

Jag har kommit hem nu, och jag är glad över att jag såg filmen.

On Ritual Abuse

Det är första gången jag haft en artikel på engelska på min blogg, men den här ligger avsides på min hemsida och jag tror inte att många upptäcker den. Den är skriven av en amerikansk överlevare från rituella övergrepp. Jag provoceras att lägga ut den igen, av min irritation på att uppslagsordet "Satanic Ritual Abuse" på engelska Wikipedia, som i motsats till svenska Wikipedias uppslagsord om samma sak har varit riktigt nyanserat en längre tid, nu tagits över av så kallade "skeptiker" som med administratörernas stöd där slår fast att ingenting av detta existerar och att allt är "moralpanik" och "hysteri".

Jag godtar inte termen ”Satanic Ritual Abuse”, men fenomenet bakom den existerar tyvärr och nedtystandet av saken är en av de faktorer som gör att det kan fortsätta existera…

---------------------------------------------------------------
Från Body Memories 5/6 1993. Inlagd med författarens tillstånd.

I was born into a satanic family whose practices trace back to Europe. By day my family was proper, even dull, with minor little human flaws. By night they were satanists, and like all committed parents, they raised their children to adhere to their practices. For me as a child, this meant physical and emotional sadism, lots and lots of group sex and animal sacrifices, some human sacrifices and cannibalism, and acting in pornographic films. As an adult, after I had broken free, it meant endless years of depression and fear, accomplishment sucked dry of every bit of pleasure, a dread of life, and a frustrated desire to disclose what had happened and find some peace.

Did it really happen? Well, how do you teach a preschooler to have S/M fantasies? Where did that preschooler, who had no television or conventional religious training, learn about the devil, being buried alive in coffins, bearing the devil´s baby? What do you have to do to a child to make it believe, in 1945, that people are selfish, power-hungry, and sadistic, and that the only protection in life is to offer yourself to satan so that you can be the predator, not the prey? If it wasn´t satanic abuse, what did they do to me, that I organized my life around this fantasy? Must have been pretty awful.

I was taught, threatened, coerced into keeping my abuse secret. The time I slipped and revealed something, people outside the cult usually didn´t notice. When they did, all they saw was that I was odd, different from other children, difficult. In 1945, children´s problems where assumed to arise from within, from innate flaws or badness. The expression of children´s pain required suppression and correction rather than serious attention. Is it much difference today?

My life has been blessed as an adult because I managed to escape, and no longer had to be tortured or torture others. I raised my children non-abusively, and that is a miracle. And today I am blessed because I can speak out about my experience, and I can share my life with others who had lived through the same atrocities. I suffer the same old despair, but it feels a little less alone to be accepted, believed comforted and even (dare I say it) cherished by a few people.

And yet, socially, ritual abuse survivors are as alone as we have ever been. We are keenly aware of the powerful voices trying to still us with accusations of being narcissistic hysterics jumping on the abuse bandwagon. We hear threats of lawsuits, but do not even have the credibility to be arrested for crimes we were forced to participate in. We feel our aloneness most when we disclose and are met by disbelief, total silence, or comments about the weather.

All who lived through ritual abuse are deeply impaired. Who wouldn’t be scarred by just one incident of the type we suffered day after day? Many survivors can´t keep a job or a relationship. Many of us are chronically suicidal and self-mutilate or cover our pain with amnesia, drugs, or alcohol. We routinely get scapegoated for our symptoms. Most of us don´t have the resources to get assistance from society, and we settle for patronizing crumbs.

There are some brave and competent people without cult experience who try to understand and help us, but they are few and far between. So we reach within for understanding and solace, and we band together, as best we can, to create for ourselves what society withholds from us. Our deep and precarious friendships clothe our suffering in moments of beauty.

I have never been believed by society, and I do not expect to be. For if we were to be taken seriously, we would expose that the very foundation of culture, throughout human history and in every country, is abuse, aggression, power hunger and sadism. If you believe in the existence of hidden ritual abuse, you will start to be able to identify open ritual abuse in every institution and family you come in contact with.

For ritual abuse is simply systematic physical, emotional, sexual and/or spiritual abuse in the name of a defined ideology. It is abuse rationalized as ´for your own good´ or for the good of society. Under this definition, the vast majority of ritual abuse is out in the open and sanctioned by many people. A child who is told he is going to hell for lying, a teenager who beats up people of different races, ethnic cleansing, and the list goes on and on. The difference between my experience and everyday life is only one of degree and secrecy.

If I were to be believed, people would not be able to live with themselves and continue to tolerate such horrors. They would have to change themselves and society. My life has taught me not to dare expect so much from people.

Jeannie Riseman