Det är konstigt, för någon tid sedan skrev jag om hur jag av misstag slank in på "Desperately seeking Susan" 1985 och blev alldeles fascinerad av den. Idag hände något ganska liknande.
Jag gick med min bror på stan, och när vi kom fram till två näraliggande biografer erbjöd han sig att bjuda mig på vilken film som helst av de filmer som gick på dessa två biografer. Jag valde ABBA-musikalen "Mamma Mia", en film jag förmodligen aldrig skulle ha prioriterat att lägga ner pengar på om jag hade betalat själv.
Den gjorde nu inte riktigt ett sådant intryck på mig som "Depererately seeking Susan" gjorde 1985 och jag gillade inte precis allt i den, men den gjorde mig glad. Och lite vemodig, då den skildrade en värld av upplevelser och glädjeämnen jag aldrig har varit en del av.
Dessutom var det förbluffande att se hur sinnrikt och humoristiskt handlingen kopplades till texterna i ABBA-låtarna. En fullträff var för övrigt hur man bytte ut könet på huvudpersonerna i den annars en aning problematiska sången "Does your mother know".
Jag har kommit hem nu, och jag är glad över att jag såg filmen.
tisdag 26 augusti 2008
söndag 24 augusti 2008
On Ritual Abuse
Det är första gången jag haft en artikel på engelska på min blogg, men den här ligger avsides på min hemsida och jag tror inte att många upptäcker den. Den är skriven av en amerikansk överlevare från rituella övergrepp. Jag provoceras att lägga ut den igen, av min irritation på att uppslagsordet "Satanic Ritual Abuse" på engelska Wikipedia, som i motsats till svenska Wikipedias uppslagsord om samma sak har varit riktigt nyanserat en längre tid, nu tagits över av så kallade "skeptiker" som med administratörernas stöd där slår fast att ingenting av detta existerar och att allt är "moralpanik" och "hysteri".
Jag godtar inte termen ”Satanic Ritual Abuse”, men fenomenet bakom den existerar tyvärr och nedtystandet av saken är en av de faktorer som gör att det kan fortsätta existera…
---------------------------------------------------------------
Från Body Memories 5/6 1993. Inlagd med författarens tillstånd.
I was born into a satanic family whose practices trace back to Europe. By day my family was proper, even dull, with minor little human flaws. By night they were satanists, and like all committed parents, they raised their children to adhere to their practices. For me as a child, this meant physical and emotional sadism, lots and lots of group sex and animal sacrifices, some human sacrifices and cannibalism, and acting in pornographic films. As an adult, after I had broken free, it meant endless years of depression and fear, accomplishment sucked dry of every bit of pleasure, a dread of life, and a frustrated desire to disclose what had happened and find some peace.
Did it really happen? Well, how do you teach a preschooler to have S/M fantasies? Where did that preschooler, who had no television or conventional religious training, learn about the devil, being buried alive in coffins, bearing the devil´s baby? What do you have to do to a child to make it believe, in 1945, that people are selfish, power-hungry, and sadistic, and that the only protection in life is to offer yourself to satan so that you can be the predator, not the prey? If it wasn´t satanic abuse, what did they do to me, that I organized my life around this fantasy? Must have been pretty awful.
I was taught, threatened, coerced into keeping my abuse secret. The time I slipped and revealed something, people outside the cult usually didn´t notice. When they did, all they saw was that I was odd, different from other children, difficult. In 1945, children´s problems where assumed to arise from within, from innate flaws or badness. The expression of children´s pain required suppression and correction rather than serious attention. Is it much difference today?
My life has been blessed as an adult because I managed to escape, and no longer had to be tortured or torture others. I raised my children non-abusively, and that is a miracle. And today I am blessed because I can speak out about my experience, and I can share my life with others who had lived through the same atrocities. I suffer the same old despair, but it feels a little less alone to be accepted, believed comforted and even (dare I say it) cherished by a few people.
And yet, socially, ritual abuse survivors are as alone as we have ever been. We are keenly aware of the powerful voices trying to still us with accusations of being narcissistic hysterics jumping on the abuse bandwagon. We hear threats of lawsuits, but do not even have the credibility to be arrested for crimes we were forced to participate in. We feel our aloneness most when we disclose and are met by disbelief, total silence, or comments about the weather.
All who lived through ritual abuse are deeply impaired. Who wouldn’t be scarred by just one incident of the type we suffered day after day? Many survivors can´t keep a job or a relationship. Many of us are chronically suicidal and self-mutilate or cover our pain with amnesia, drugs, or alcohol. We routinely get scapegoated for our symptoms. Most of us don´t have the resources to get assistance from society, and we settle for patronizing crumbs.
There are some brave and competent people without cult experience who try to understand and help us, but they are few and far between. So we reach within for understanding and solace, and we band together, as best we can, to create for ourselves what society withholds from us. Our deep and precarious friendships clothe our suffering in moments of beauty.
I have never been believed by society, and I do not expect to be. For if we were to be taken seriously, we would expose that the very foundation of culture, throughout human history and in every country, is abuse, aggression, power hunger and sadism. If you believe in the existence of hidden ritual abuse, you will start to be able to identify open ritual abuse in every institution and family you come in contact with.
For ritual abuse is simply systematic physical, emotional, sexual and/or spiritual abuse in the name of a defined ideology. It is abuse rationalized as ´for your own good´ or for the good of society. Under this definition, the vast majority of ritual abuse is out in the open and sanctioned by many people. A child who is told he is going to hell for lying, a teenager who beats up people of different races, ethnic cleansing, and the list goes on and on. The difference between my experience and everyday life is only one of degree and secrecy.
If I were to be believed, people would not be able to live with themselves and continue to tolerate such horrors. They would have to change themselves and society. My life has taught me not to dare expect so much from people.
Jeannie Riseman
Jag godtar inte termen ”Satanic Ritual Abuse”, men fenomenet bakom den existerar tyvärr och nedtystandet av saken är en av de faktorer som gör att det kan fortsätta existera…
---------------------------------------------------------------
Från Body Memories 5/6 1993. Inlagd med författarens tillstånd.
I was born into a satanic family whose practices trace back to Europe. By day my family was proper, even dull, with minor little human flaws. By night they were satanists, and like all committed parents, they raised their children to adhere to their practices. For me as a child, this meant physical and emotional sadism, lots and lots of group sex and animal sacrifices, some human sacrifices and cannibalism, and acting in pornographic films. As an adult, after I had broken free, it meant endless years of depression and fear, accomplishment sucked dry of every bit of pleasure, a dread of life, and a frustrated desire to disclose what had happened and find some peace.
Did it really happen? Well, how do you teach a preschooler to have S/M fantasies? Where did that preschooler, who had no television or conventional religious training, learn about the devil, being buried alive in coffins, bearing the devil´s baby? What do you have to do to a child to make it believe, in 1945, that people are selfish, power-hungry, and sadistic, and that the only protection in life is to offer yourself to satan so that you can be the predator, not the prey? If it wasn´t satanic abuse, what did they do to me, that I organized my life around this fantasy? Must have been pretty awful.
I was taught, threatened, coerced into keeping my abuse secret. The time I slipped and revealed something, people outside the cult usually didn´t notice. When they did, all they saw was that I was odd, different from other children, difficult. In 1945, children´s problems where assumed to arise from within, from innate flaws or badness. The expression of children´s pain required suppression and correction rather than serious attention. Is it much difference today?
My life has been blessed as an adult because I managed to escape, and no longer had to be tortured or torture others. I raised my children non-abusively, and that is a miracle. And today I am blessed because I can speak out about my experience, and I can share my life with others who had lived through the same atrocities. I suffer the same old despair, but it feels a little less alone to be accepted, believed comforted and even (dare I say it) cherished by a few people.
And yet, socially, ritual abuse survivors are as alone as we have ever been. We are keenly aware of the powerful voices trying to still us with accusations of being narcissistic hysterics jumping on the abuse bandwagon. We hear threats of lawsuits, but do not even have the credibility to be arrested for crimes we were forced to participate in. We feel our aloneness most when we disclose and are met by disbelief, total silence, or comments about the weather.
All who lived through ritual abuse are deeply impaired. Who wouldn’t be scarred by just one incident of the type we suffered day after day? Many survivors can´t keep a job or a relationship. Many of us are chronically suicidal and self-mutilate or cover our pain with amnesia, drugs, or alcohol. We routinely get scapegoated for our symptoms. Most of us don´t have the resources to get assistance from society, and we settle for patronizing crumbs.
There are some brave and competent people without cult experience who try to understand and help us, but they are few and far between. So we reach within for understanding and solace, and we band together, as best we can, to create for ourselves what society withholds from us. Our deep and precarious friendships clothe our suffering in moments of beauty.
I have never been believed by society, and I do not expect to be. For if we were to be taken seriously, we would expose that the very foundation of culture, throughout human history and in every country, is abuse, aggression, power hunger and sadism. If you believe in the existence of hidden ritual abuse, you will start to be able to identify open ritual abuse in every institution and family you come in contact with.
For ritual abuse is simply systematic physical, emotional, sexual and/or spiritual abuse in the name of a defined ideology. It is abuse rationalized as ´for your own good´ or for the good of society. Under this definition, the vast majority of ritual abuse is out in the open and sanctioned by many people. A child who is told he is going to hell for lying, a teenager who beats up people of different races, ethnic cleansing, and the list goes on and on. The difference between my experience and everyday life is only one of degree and secrecy.
If I were to be believed, people would not be able to live with themselves and continue to tolerate such horrors. They would have to change themselves and society. My life has taught me not to dare expect so much from people.
Jeannie Riseman
måndag 18 augusti 2008
John McCain - den "moraliske" krigsförbrytaren
Läser i Svenska Dagbladet idag om att ”republikanen John McCains korta kärnfulla svar på moralfrågor stärkte hans anseende bland kristna väljare”.
Han frågades ut av pastor Rick Warren och ansåg bland annat att varje barn får mänskliga rättigheter ”vid befruktningen”. Detta tilltalade dessa kristna väljare så mycket att de inte ens reflekterade över om detta även gällde vietnamesiska barn under den period då McCain var amerikansk bombflygare över Nordvietnam.
För det var ju det han var. För detta hyllas han som en stor patriot. Speciellt hyllad är han eftersom han blev nedskjuten under en av dessa nätter, då han vräkte dödslaster över fattiga vietnamesiska bönder – män, kvinnor och barn.
Någon kan invända att han bara ”lydde order”. Men det är inte sant. Bortsett från att det var helt möjligt för ungdomar i USA att vägra värnplikt utan att drabbas av något värre än (i värsta fall) några års fängelse har McCain på många sätt visat att han inte bara lydde order.
Han var så plikttrogen att han valdes ut till bombflygare på farliga och dödsbringande uppdrag. Han var så plikttrogen att han inte ens tog avstånd från massmorden på oskyldiga bönder när han hade den stora chansen – under fångenskapen i Nordvietnam. Han var så plikttrogen att han inte heller ifrågasatte kriget när han kom hem. Och nu vill han göra politisk karriär av sina förbrytelser.
De verkliga ”hjältarna” på den amerikanska sidan i kriget var de som deserterade, eller motarbetade den egna armén. Eller åtminstone tog avstånd från mördandet när de kom hem. Och de verkliga hjältarna bland de bombpiloter som blev nedskjutna, var de som vågade uttala sig i nordvietnamesisk radio och fördöma det imperialistiska kriget. Väl medvetna att de skulle betraktas som förrädare när de kom hem.
De som gjorde det, avfärdades senare som ”hjärntvättade”. De var snarare avprogrammerade - de hade befriats från den programmering de fått i USA:s armé – och i det amerikanska samhället.
John McCain påstår sig dessutom ha blivit torterad i Nordvietnam. Det kanske han blev, vad vet jag. Men han ska vara förbaskat glad över att han överhuvudtaget överlevde. Den känslomässiga reaktionen från de vietnamesiska bondesoldater som äntligen lyckats skjuta ner en av dessa dödsmaskiner som terroriserat deras hembygd och mördat deras anhöriga torde ha varit att göra processen kort med de piloter, som de säkert uppfattade som djävlar i människohamn. Men nu var Nordvietnams armé väldisciplinerad. Betydligt mer så än sina amerikanska motståndare.
Denne man, som är så stolt över att ha massakrerat nordvietnamesisk civilbefolkning, kan nu använda detta som en språngbräda för att bli USA:s president. Det säger en hel del om samhället i Amerikas Förenta Stater.
Han frågades ut av pastor Rick Warren och ansåg bland annat att varje barn får mänskliga rättigheter ”vid befruktningen”. Detta tilltalade dessa kristna väljare så mycket att de inte ens reflekterade över om detta även gällde vietnamesiska barn under den period då McCain var amerikansk bombflygare över Nordvietnam.
För det var ju det han var. För detta hyllas han som en stor patriot. Speciellt hyllad är han eftersom han blev nedskjuten under en av dessa nätter, då han vräkte dödslaster över fattiga vietnamesiska bönder – män, kvinnor och barn.
Någon kan invända att han bara ”lydde order”. Men det är inte sant. Bortsett från att det var helt möjligt för ungdomar i USA att vägra värnplikt utan att drabbas av något värre än (i värsta fall) några års fängelse har McCain på många sätt visat att han inte bara lydde order.
Han var så plikttrogen att han valdes ut till bombflygare på farliga och dödsbringande uppdrag. Han var så plikttrogen att han inte ens tog avstånd från massmorden på oskyldiga bönder när han hade den stora chansen – under fångenskapen i Nordvietnam. Han var så plikttrogen att han inte heller ifrågasatte kriget när han kom hem. Och nu vill han göra politisk karriär av sina förbrytelser.
De verkliga ”hjältarna” på den amerikanska sidan i kriget var de som deserterade, eller motarbetade den egna armén. Eller åtminstone tog avstånd från mördandet när de kom hem. Och de verkliga hjältarna bland de bombpiloter som blev nedskjutna, var de som vågade uttala sig i nordvietnamesisk radio och fördöma det imperialistiska kriget. Väl medvetna att de skulle betraktas som förrädare när de kom hem.
De som gjorde det, avfärdades senare som ”hjärntvättade”. De var snarare avprogrammerade - de hade befriats från den programmering de fått i USA:s armé – och i det amerikanska samhället.
John McCain påstår sig dessutom ha blivit torterad i Nordvietnam. Det kanske han blev, vad vet jag. Men han ska vara förbaskat glad över att han överhuvudtaget överlevde. Den känslomässiga reaktionen från de vietnamesiska bondesoldater som äntligen lyckats skjuta ner en av dessa dödsmaskiner som terroriserat deras hembygd och mördat deras anhöriga torde ha varit att göra processen kort med de piloter, som de säkert uppfattade som djävlar i människohamn. Men nu var Nordvietnams armé väldisciplinerad. Betydligt mer så än sina amerikanska motståndare.
Denne man, som är så stolt över att ha massakrerat nordvietnamesisk civilbefolkning, kan nu använda detta som en språngbräda för att bli USA:s president. Det säger en hel del om samhället i Amerikas Förenta Stater.
söndag 17 augusti 2008
Motherwitch...
... har haft en av de mest fantastiska bloggar som funnits på nätet i Sverige. Hon har hårt och skoningslöst angripit övergrepp mot barn, förövarna och deras nätverk.
Nu säger hon att hon har blivit hotad och inte vågar fortsätta.
Samtidigt säger Marina, en annan bloggare med samma inriktning, att hon inte vågar fortsätta.
Det är en tragedi. Jag saknar nästan ord.
Motherwitch, Marina, och ett antal andra bloggare i anknytning till dessa, har varit ett reellt stöd för alla utsatta. De har svängt debatten på nätet i rätt riktning.
Innan Motherwitch dök upp var situationen på nätet oftast eländig och förövarna och deras försvarare dominerade "pedofildebatterna". Motherwitch kom som en stormvind, och drog med sig andra. Nu verkar de sluta, en efter en.
Jag förstår som sagt varför men finner det oerhört sorgligt.
TILLÄGG 18/8
Marina har redan omprövat sitt beslut, och meddelar att hon ska fortsätta!
Se hennes bloggar på Wordpress och Aftonbladet där det nu ser ganska så hoppfullt ut.
Nu säger hon att hon har blivit hotad och inte vågar fortsätta.
Samtidigt säger Marina, en annan bloggare med samma inriktning, att hon inte vågar fortsätta.
Det är en tragedi. Jag saknar nästan ord.
Motherwitch, Marina, och ett antal andra bloggare i anknytning till dessa, har varit ett reellt stöd för alla utsatta. De har svängt debatten på nätet i rätt riktning.
Innan Motherwitch dök upp var situationen på nätet oftast eländig och förövarna och deras försvarare dominerade "pedofildebatterna". Motherwitch kom som en stormvind, och drog med sig andra. Nu verkar de sluta, en efter en.
Jag förstår som sagt varför men finner det oerhört sorgligt.
TILLÄGG 18/8
Marina har redan omprövat sitt beslut, och meddelar att hon ska fortsätta!
Se hennes bloggar på Wordpress och Aftonbladet där det nu ser ganska så hoppfullt ut.
lördag 16 augusti 2008
Desperately seeking Susan
Har just sett ”Desperately seeking Susan” på TV 5. Det var på många sätt en nostalgitripp.
Jag har aldrig direkt tillhört Madonnas Fan Club, men just den här filmen tillhör mina absoluta favoriter. Det kan möjligen ha lite med att göra med när jag först såg den.
1985 var jag under isen, för att uttrycka det milt. Mådde extremt dåligt, rent psykiskt, var utan lägenhet, och full av ångest.
Men två sommardagar det året råkade jag ha lite pengar över, och kom på en idé. Jag skulle vandra runt på stan, och varje gång jag gick förbi en biograf skulle jag gå in och se filmen de visade, oavsett vad det var för film. På så sätt skulle jag få se filmer jag annars aldrig skulle ha sett.
En av de filmer jag kom att se på detta sätt var just ”Desperately seeking Susan”. Jag hade då ingen aning om vem Madonna var, det var föst åratal senare jag kopplade ihop henne med den filmen.
Men den sken in rakt i mitt eländiga tillstånd, och plötsligt hade jag roligt. Oerhört roligt. Det var något helt halsbrytande underbart med handlingen, tyckte jag, och jag skrattade ibland så jag vek mig dubbel.
Jag tror jag identifierade mig med Roberta, den uttråkade välbärgade kvinnan, vars vägar plötsligt korsas med Susan (Madonna), på det mest halsbrytande sätt. Jag var visserligen så långt ifrån välbärgad man kunde komma, men tråkigt hade jag. Och filmen gjorde att jag fick riktigt roligt ett tag.
Jag rekommenderar den verkligen, men smaken är ju olika. En man jag kände, som jag övertalade att se den, var bara sur efteråt och tyckte det var en skitfilm. Jag trodde nog att han därmed avslöjat sin brist på humor, men det sa jag inte.
Synd bara att jag inte har någon video, jag skulle gärna spelat in den nu….
Jag har aldrig direkt tillhört Madonnas Fan Club, men just den här filmen tillhör mina absoluta favoriter. Det kan möjligen ha lite med att göra med när jag först såg den.
1985 var jag under isen, för att uttrycka det milt. Mådde extremt dåligt, rent psykiskt, var utan lägenhet, och full av ångest.
Men två sommardagar det året råkade jag ha lite pengar över, och kom på en idé. Jag skulle vandra runt på stan, och varje gång jag gick förbi en biograf skulle jag gå in och se filmen de visade, oavsett vad det var för film. På så sätt skulle jag få se filmer jag annars aldrig skulle ha sett.
En av de filmer jag kom att se på detta sätt var just ”Desperately seeking Susan”. Jag hade då ingen aning om vem Madonna var, det var föst åratal senare jag kopplade ihop henne med den filmen.
Men den sken in rakt i mitt eländiga tillstånd, och plötsligt hade jag roligt. Oerhört roligt. Det var något helt halsbrytande underbart med handlingen, tyckte jag, och jag skrattade ibland så jag vek mig dubbel.
Jag tror jag identifierade mig med Roberta, den uttråkade välbärgade kvinnan, vars vägar plötsligt korsas med Susan (Madonna), på det mest halsbrytande sätt. Jag var visserligen så långt ifrån välbärgad man kunde komma, men tråkigt hade jag. Och filmen gjorde att jag fick riktigt roligt ett tag.
Jag rekommenderar den verkligen, men smaken är ju olika. En man jag kände, som jag övertalade att se den, var bara sur efteråt och tyckte det var en skitfilm. Jag trodde nog att han därmed avslöjat sin brist på humor, men det sa jag inte.
Synd bara att jag inte har någon video, jag skulle gärna spelat in den nu….
tisdag 12 augusti 2008
Offrens klagan
Ett ironiskt inlägg om den pågående förnekelsekampanjen. Från Birgitta Allmos bok "Vem vågar tro på ett barn?". Den skrevs när medias och förnekarnas hets runt Södertäljefallet var som mest intensiv, i 1993. I grunden har inget förändrats. Resonemangen känns igen, eller hur? Fanns i en förkortad version i Spegeln 2/1996. Inlagd med författarens tillstånd.
______________________________________________________
Nej, nu får det vara nog!
Sveriges fängelser är överfulla av stackars
oskyldigt sexdömda män! Det svenska
rättssystemet håller på att kapsejsa!
Justitiemord begås var och varannan dag, det ena efter det andra. Detta är en livsfarlig utveckling! Det krävs ju bara ett förfluget ord, som att "filmjölk är äckligt" från en vilseledd tonåring, för att en man ska dömas skyldig till övergrepp han inte begått!
Vi måste börja inse att vårt rättssystem inte längre är kapabelt att döma i sexbrottmål. Det är allmänheten och Vi i synnerhet, som måste ändra det här! Vi som verkligen vet hur hårt den stackars mannen kämpar för en chans att bli trodd!
Runt om i landet konspirerar alla möjliga kvinnorörelser för att sätta dit oss män. Våldtäkts- och incestmål har blivit deras vapen i den nya tidens häxprocesser!
Passa dig noga för att bada med din dotter! Man kan aldrig veta när anklagelserna kommer.
I barns hjärnor uppförstoras ju en vänlig puss på kinden till en sexualiserad ritual! En vacker dag kommer poliser och knackar på din dörr. Du förs till förhör och så börjar karusellen snurra. Inte kommer man att tro dig heller!
Men just Du av alla har ju ingen som helst anledning att förvränga sanningen om så allvarliga saker? Det är ju absurda påståenden!
Hotfulla kvinnosakskvinnor kommer att gadda ihop sig mot dig i maskopi med giriga psykologer och terapeuter. Det är som bekant ett söndagsnöje för dem alla att plantera in falska minnen av sexövergrepp i lättpåverkade barns och kvinnors små hjärnor!
Nej du min vän, snart är loppet kört! Du kommer knappt få en chans att yttra dig förrän de fäller domen.
Skyldig, såklart!
Vad spelar det då för roll att du nekar ihärdigt och kraftfullt?
Vad spelar det för roll att du förklarar det förfalskade (för det säger sig ju självt att det är falskt) rättsintyget om din dotters "underlivsskador", med att berätta om alla de gånger hon körde in föremål av en bakpotatis storlek i ändtarmen på sig själv eller onanerade med kvastskaftet?
Vad spelar det för roll att du berättar om hur skicklig hon är på att låtsasgråta och spela teater?
Ingen kommer att förstå att barnet faktiskt har ljugit ihop dessa vandringssägner med hjälp av otäcka psykologer och jourkvinnor. Förresten, hur lyckades hon egentligen komma i kontakt med dem?
De måtte ha fått henne att verkligen tro på att hon behövde hjälp!
Barnet har ju allting att vinna på att falskeligen tillvita dig, eller hur? Stora pengar, för att inte tala om all uppmärksamhet! Skadeståndsbeloppen är ju så höga i sådana här mål.
Nu äntligen kommer hon att kunna köpa den där hästen eller persondatorn hon så länge trånat efter.
Att reportrar och fotografer runt om i hela landet jagar scoop, offentligt diskuterar hennes trovärdighet och spekulerar kring hennes intimaste privatliv i sensationella lösnummerupplagor är ju något hon alltid velat medverka till!
Hon njuter av uppmärksamheten och lyckas genom sitt troskyldiga och hjälpsökande uppträdande, uppvigla hela landets samlade massmedia emot dig.
Detta borde ju rättsväsendets representanter begripa, eller hur?
Särskilt som det till och med händer att någon modig och människokännande kriminalkommissarie med ansvar, i lämpligt god tid före planerad rättegång, ställer sig på vår, de svagas sida och ger offentligt uttryck för sin egen och andras åsikter. Såväl om sjukdomen mytomani som om justitiemord.
Det är en verklig bragd att våga visa sitt djupa engagemang i stora rubriker och i så många mediasammanhang som möjligt.
För säkerhets skull kommer allt sannolikt att vara väl dokumenterat till eftervärlden i något offentligt PM med saxade och självtolkade smaskiga uppgifter ur en hemligstämplad och kanske pågående förundersökning. Heder åt en sådan person!
För ditt barn kommer kanske nu att bli omhändertaget av socialtjänsten och får flytta till en ny familj. Flickan förstår genast att hon där kommer att få allt hon pekar på och slipper höra ditt tjat.
Tänk alla de gånger du lönlöst bett henne städa åt dig! Det är självklart att hon anklagar dig för sexuella övergrepp! Det måste ju var och en inse!
Alla, utom de godtrogna juristerna och nämndemännen förstås, som alltid tycks vilseledas av psykologers och psykiatrikers uppblåsta lögner och lömska kvinnosakskvinnors hysteri!
Vi måste handla nu, innan det blir för sent! Innan alla vi män sitter inlåsta på slutna anstalter för sexbrott vi aldrig har begått!
Det är ju exakt detta som den militanta kvinnorörelsen och de karriärsugna psykologerna vill åstadkomma!
Vi måste börja reagera och ta tillbaka den makt och kontroll vi tycks ha förlorat!
Endast då kan vi hjälpa de stackars galna, vilseledda kvinnorna och barnen till rätta, tillbaka till ett rättfärdigt och lyckligt liv igen! Nu är det dags!
Alla vi som förstår oss på barn, måste lära människorna vad verklig kärlek är. Barn behöver ömhet och närhet, pussar och kärlek.
Vi introducerar dem i vuxenlivet och hjälper dem att tillfredsställa sina helt naturliga behov. De måste självklart tillfredsställas precis som vuxnas.
Barnens bästa i centrum.
Olyckliga barn blir som födda på nytt efter en stunds kärleksfull lek. Ja, fram för den gamla goda tiden, då man öppet och fritt kunde umgås med barnen på Klara Norra utan att någon obehörig lade sig i.
Låt oss starta en ny barnhjälpsorganisation med telefonjour så att vi lättare kommer åt att erbjuda barnen våra tjänster! Upprätta en statlig myndighet för tillsyn av att barnens mänskliga rättigheter tillgodoses och att deras sexuella behov bejakas.
Ge barnen frihet att välja! Tillåt den svenska barnprostitutionen och inför noggrann registrering och regelbunden hälsokontroll. På så sätt skulle svinnet av välanvända barn kunna minskas och riskerna för könssjukdomar minimeras.
Passa på att öka produktionen av undergörande och stimulerande barnporrfilmer och snuffmovies så att fler får chansen att upptäcka den sanna njutningen.
Vi måste återetablera oss som det ledande producentlandet på världsmarknaden, inte minst för att bidra till en ökning av BNP. Råvaran är ju numera lättillgänglig!
Vi har ju fortfarande yttrande- och tryckfrihet i det här landet! Tack och lov! Och våra gränser möter ju inte längre något hinder, varken för det ena eller det andra!
Tänk med tacksamhet på de få heroiska försvarsadvokater som så osjälviskt och endast till självkostnadspris, till och med offrar sin egen fritid för att kämpa för våra mänskliga rättigheter.
Allt de begär är vår trohet och löften om fortsatta uppdrag under precis så många år som behövs för utredning på utredning, bearbetning och alla överklaganden.
Tänk på att deras dokumentation även kan leda till en och en annan nyskriven självbiografi som kan gynna vår kamp!
Vi får heller inte glömma att framhålla dessa synnerligen kompetenta och halvårsutbildade vittnespsykologer.
Äntligen får de chansen att göra sin stämma hörd till förmån för den Enda sanningen.
Tveka inte att själv framträda med jämna mellanrum för att berätta för allmänheten om din fasansfulla situation.
Berätta gärna om ditt osolidariska barn som haft mage att så ogrundat och fantasifullt anklaga dig! Ni som hade ett så fint förhållande ända tills obehöriga klampade in och förstörde allt.
Låt folk få se hur du riktigt lider!
Det kan vara nyttigt att din lilla förrädare till unge påminns om att du inte tänker ge upp. Det blir en kraftfull markering att hon gått för långt över gränsen. Hon ska minsann få stå i evig förlåtelseskuld till dig.
Genom ditt modiga och öppna agerande blir det anklagande barnets identitet känt. Detta blir till god hjälp för dig. Nu förstår hon att även dina vänner kan hjälpa till med att sätta gränser om hon sticker upp emot dig igen!
Som förstående far är ju du den ende som vet hennes eget bästa nu och i all framtid. Tack media för att ni äntligen (om än med viss ansträngning) har fått upp ögonen för verkligheten.
Ett särskilt tack till de Sverigekanaler på teve som den senaste tiden visat sig vara lysande förebilder i kampen för den sanna föräldrakärleken.
Att dag efter dag, på bästa sändningstid visa ett kort inslag med vårt budskap, är ett gott initiativ och mycket skickligt gjort. Även andra media borde ta efter denna suveräna, omärkligt indoktrinerande metod.
Det är ytterst viktigt att vi fortsätter på den inslagna vägen.
Med hjälp av tidningar och radio/teve kommer vi att få över samhällets attityder på vår sida inom loppet av ett par år!
Tack och lov för redaktörer och programledare som ur timslånga intervjuer och annat material har förmågan att redigera fram bara det riktigt väsentliga och se till att endast detta presenteras och debatteras.
Upp till kamp! Hav förtröstan!
Låt våra bröder och systrar i USA visa vägen! Vi vet ju att alla vi, som råkat anklagas och dömas för sexbrott, är oskyldiga och har fallit offer för häxprocesser, myter, fördomar och inkompetens.
ELLER HUR?
______________________________________________________
Nej, nu får det vara nog!
Sveriges fängelser är överfulla av stackars
oskyldigt sexdömda män! Det svenska
rättssystemet håller på att kapsejsa!
Justitiemord begås var och varannan dag, det ena efter det andra. Detta är en livsfarlig utveckling! Det krävs ju bara ett förfluget ord, som att "filmjölk är äckligt" från en vilseledd tonåring, för att en man ska dömas skyldig till övergrepp han inte begått!
Vi måste börja inse att vårt rättssystem inte längre är kapabelt att döma i sexbrottmål. Det är allmänheten och Vi i synnerhet, som måste ändra det här! Vi som verkligen vet hur hårt den stackars mannen kämpar för en chans att bli trodd!
Runt om i landet konspirerar alla möjliga kvinnorörelser för att sätta dit oss män. Våldtäkts- och incestmål har blivit deras vapen i den nya tidens häxprocesser!
Passa dig noga för att bada med din dotter! Man kan aldrig veta när anklagelserna kommer.
I barns hjärnor uppförstoras ju en vänlig puss på kinden till en sexualiserad ritual! En vacker dag kommer poliser och knackar på din dörr. Du förs till förhör och så börjar karusellen snurra. Inte kommer man att tro dig heller!
Men just Du av alla har ju ingen som helst anledning att förvränga sanningen om så allvarliga saker? Det är ju absurda påståenden!
Hotfulla kvinnosakskvinnor kommer att gadda ihop sig mot dig i maskopi med giriga psykologer och terapeuter. Det är som bekant ett söndagsnöje för dem alla att plantera in falska minnen av sexövergrepp i lättpåverkade barns och kvinnors små hjärnor!
Nej du min vän, snart är loppet kört! Du kommer knappt få en chans att yttra dig förrän de fäller domen.
Skyldig, såklart!
Vad spelar det då för roll att du nekar ihärdigt och kraftfullt?
Vad spelar det för roll att du förklarar det förfalskade (för det säger sig ju självt att det är falskt) rättsintyget om din dotters "underlivsskador", med att berätta om alla de gånger hon körde in föremål av en bakpotatis storlek i ändtarmen på sig själv eller onanerade med kvastskaftet?
Vad spelar det för roll att du berättar om hur skicklig hon är på att låtsasgråta och spela teater?
Ingen kommer att förstå att barnet faktiskt har ljugit ihop dessa vandringssägner med hjälp av otäcka psykologer och jourkvinnor. Förresten, hur lyckades hon egentligen komma i kontakt med dem?
De måtte ha fått henne att verkligen tro på att hon behövde hjälp!
Barnet har ju allting att vinna på att falskeligen tillvita dig, eller hur? Stora pengar, för att inte tala om all uppmärksamhet! Skadeståndsbeloppen är ju så höga i sådana här mål.
Nu äntligen kommer hon att kunna köpa den där hästen eller persondatorn hon så länge trånat efter.
Att reportrar och fotografer runt om i hela landet jagar scoop, offentligt diskuterar hennes trovärdighet och spekulerar kring hennes intimaste privatliv i sensationella lösnummerupplagor är ju något hon alltid velat medverka till!
Hon njuter av uppmärksamheten och lyckas genom sitt troskyldiga och hjälpsökande uppträdande, uppvigla hela landets samlade massmedia emot dig.
Detta borde ju rättsväsendets representanter begripa, eller hur?
Särskilt som det till och med händer att någon modig och människokännande kriminalkommissarie med ansvar, i lämpligt god tid före planerad rättegång, ställer sig på vår, de svagas sida och ger offentligt uttryck för sin egen och andras åsikter. Såväl om sjukdomen mytomani som om justitiemord.
Det är en verklig bragd att våga visa sitt djupa engagemang i stora rubriker och i så många mediasammanhang som möjligt.
För säkerhets skull kommer allt sannolikt att vara väl dokumenterat till eftervärlden i något offentligt PM med saxade och självtolkade smaskiga uppgifter ur en hemligstämplad och kanske pågående förundersökning. Heder åt en sådan person!
För ditt barn kommer kanske nu att bli omhändertaget av socialtjänsten och får flytta till en ny familj. Flickan förstår genast att hon där kommer att få allt hon pekar på och slipper höra ditt tjat.
Tänk alla de gånger du lönlöst bett henne städa åt dig! Det är självklart att hon anklagar dig för sexuella övergrepp! Det måste ju var och en inse!
Alla, utom de godtrogna juristerna och nämndemännen förstås, som alltid tycks vilseledas av psykologers och psykiatrikers uppblåsta lögner och lömska kvinnosakskvinnors hysteri!
Vi måste handla nu, innan det blir för sent! Innan alla vi män sitter inlåsta på slutna anstalter för sexbrott vi aldrig har begått!
Det är ju exakt detta som den militanta kvinnorörelsen och de karriärsugna psykologerna vill åstadkomma!
Vi måste börja reagera och ta tillbaka den makt och kontroll vi tycks ha förlorat!
Endast då kan vi hjälpa de stackars galna, vilseledda kvinnorna och barnen till rätta, tillbaka till ett rättfärdigt och lyckligt liv igen! Nu är det dags!
Alla vi som förstår oss på barn, måste lära människorna vad verklig kärlek är. Barn behöver ömhet och närhet, pussar och kärlek.
Vi introducerar dem i vuxenlivet och hjälper dem att tillfredsställa sina helt naturliga behov. De måste självklart tillfredsställas precis som vuxnas.
Barnens bästa i centrum.
Olyckliga barn blir som födda på nytt efter en stunds kärleksfull lek. Ja, fram för den gamla goda tiden, då man öppet och fritt kunde umgås med barnen på Klara Norra utan att någon obehörig lade sig i.
Låt oss starta en ny barnhjälpsorganisation med telefonjour så att vi lättare kommer åt att erbjuda barnen våra tjänster! Upprätta en statlig myndighet för tillsyn av att barnens mänskliga rättigheter tillgodoses och att deras sexuella behov bejakas.
Ge barnen frihet att välja! Tillåt den svenska barnprostitutionen och inför noggrann registrering och regelbunden hälsokontroll. På så sätt skulle svinnet av välanvända barn kunna minskas och riskerna för könssjukdomar minimeras.
Passa på att öka produktionen av undergörande och stimulerande barnporrfilmer och snuffmovies så att fler får chansen att upptäcka den sanna njutningen.
Vi måste återetablera oss som det ledande producentlandet på världsmarknaden, inte minst för att bidra till en ökning av BNP. Råvaran är ju numera lättillgänglig!
Vi har ju fortfarande yttrande- och tryckfrihet i det här landet! Tack och lov! Och våra gränser möter ju inte längre något hinder, varken för det ena eller det andra!
Tänk med tacksamhet på de få heroiska försvarsadvokater som så osjälviskt och endast till självkostnadspris, till och med offrar sin egen fritid för att kämpa för våra mänskliga rättigheter.
Allt de begär är vår trohet och löften om fortsatta uppdrag under precis så många år som behövs för utredning på utredning, bearbetning och alla överklaganden.
Tänk på att deras dokumentation även kan leda till en och en annan nyskriven självbiografi som kan gynna vår kamp!
Vi får heller inte glömma att framhålla dessa synnerligen kompetenta och halvårsutbildade vittnespsykologer.
Äntligen får de chansen att göra sin stämma hörd till förmån för den Enda sanningen.
Tveka inte att själv framträda med jämna mellanrum för att berätta för allmänheten om din fasansfulla situation.
Berätta gärna om ditt osolidariska barn som haft mage att så ogrundat och fantasifullt anklaga dig! Ni som hade ett så fint förhållande ända tills obehöriga klampade in och förstörde allt.
Låt folk få se hur du riktigt lider!
Det kan vara nyttigt att din lilla förrädare till unge påminns om att du inte tänker ge upp. Det blir en kraftfull markering att hon gått för långt över gränsen. Hon ska minsann få stå i evig förlåtelseskuld till dig.
Genom ditt modiga och öppna agerande blir det anklagande barnets identitet känt. Detta blir till god hjälp för dig. Nu förstår hon att även dina vänner kan hjälpa till med att sätta gränser om hon sticker upp emot dig igen!
Som förstående far är ju du den ende som vet hennes eget bästa nu och i all framtid. Tack media för att ni äntligen (om än med viss ansträngning) har fått upp ögonen för verkligheten.
Ett särskilt tack till de Sverigekanaler på teve som den senaste tiden visat sig vara lysande förebilder i kampen för den sanna föräldrakärleken.
Att dag efter dag, på bästa sändningstid visa ett kort inslag med vårt budskap, är ett gott initiativ och mycket skickligt gjort. Även andra media borde ta efter denna suveräna, omärkligt indoktrinerande metod.
Det är ytterst viktigt att vi fortsätter på den inslagna vägen.
Med hjälp av tidningar och radio/teve kommer vi att få över samhällets attityder på vår sida inom loppet av ett par år!
Tack och lov för redaktörer och programledare som ur timslånga intervjuer och annat material har förmågan att redigera fram bara det riktigt väsentliga och se till att endast detta presenteras och debatteras.
Upp till kamp! Hav förtröstan!
Låt våra bröder och systrar i USA visa vägen! Vi vet ju att alla vi, som råkat anklagas och dömas för sexbrott, är oskyldiga och har fallit offer för häxprocesser, myter, fördomar och inkompetens.
ELLER HUR?
torsdag 24 juli 2008
Flygande tefat: den förlorade barnatron
I min barndom var tro på flygande tefat viktig. Det var det närmaste barnatro jag kom. Det är sant att jag också läste Bibeln. I själva verket läste jag nästan ut hela Bibeln vid åtta års ålder. Jag hoppade bara över sånt som Psaltaren, Paulus brev och andra avsnitt som saknade handling.
Mitt hopp var väl att finna en vänlig och kärleksfull Gud, men istället fick jag läsa om en Gud som befaller Josua att döda alla kananéer - män, kvinnor och barn - i en utrotningskampanj som får Ratko Mladic att verka pacifist i jämförelse, eller som offrar sin son i en tortyrscen som jag skrämt läste om och om igen i alla de fyra evangelierna.
Då gav ”Flygande tefat – fantasi eller verklighet?” av Max B Miller (Parthenon 1959) ett större hopp. Det var nog min favoritbok framför andra.
Den var uppbyggd på ett för mig ganska så övertygande sätt. Den började med gamla sanskrit- och bibeltexter, liksom andra gamla texter, om observationer av flygande farkoster, fortsatte med dagens debatt, och ett axplock av mycket övertygande observationer, framförallt från sent 40- och tidigt 50-tal. Vidare fanns det ett kapitel om Mars, och alla mystiska fenomen man trott sig se på den planeten, och ett kapitel om våra egna rymdfärder, från Sputnik 1 till Luna 3.
Men höjdpunkten kom i kapitlet ”Möten med rymdvarelser”, Det bestod av korta sammanfattningar av några av de tidstypiska contactee-berättelserna - Daniel Fry, Truman Bethurum, Orfeo Angelucci, Salvador Villanueva, Edith Jacobsen, Ray Stanford och Elisabeth Klarer. Anmärkningsvärt nog finns inte Adamskis berättelse med, vilket kanske berodde på att boken kom ut efter att Luna 3 hade sänt det första fotot av månens baksida, som också avbildas i boken.
Berättelserna är i boken mycket nedkortade, och beskriver bara den inledande kontakten, så de frälsningsbudskap och löften som ufonauterna i flera av fallen kom med finns inte med. Men de nämns i allmänna ordalag, i detta stycke: ”Dessa representanter från andra världar har kommit med budskap om broderlig vänskap och förståelse. Vad kan vara nyttigare? De har bett oss framhålla bara kärleken och vänskapen – som de har gjort. De har skänkt tröst och hopp till tusentals människor här på jorden. Är icke det positivt och nyttigt? När fler kontakter har upprättats och blivit kända, skall de gradvis påverka världen. Det är en långsam och säker process.” (Miller 1959:182).
Visserligen skriver författaren strax att detta inte nödvändigtvis är hans egen åsikt, utan en beskrivning av vad anhängarna anser, men det är ganska uppenbart att det är detta han vill tro på.
Vidare beskrivs ufonauterna som så vänliga, så balanserade, så kloka, att det var alldeles uppenbart att varje förnuftig människa måste hoppas att det var sant. Jag hoppades, och jag trodde.
Varför slutade jag tro på ”flygande tefat”? Jag har alltid trott att jag helt enkelt blev äldre och förnuftigare vid tolvårsåldern, och det blev jag ju, åtminstone det första. Men det fanns nog en annan förklaring. Den förklaringen hette K. Gösta Rehn.
Det kan verka konstigt, för han var förmodligen en av de skickligaste propagandisterna för rymdskeppsteorin, som någonsin funnits. Jag läste hans ”Flygande tefat: dokument och teori” (Zindermans 1966) någon gång på våren 1967. Han argumenterade skickligare än Max Miller, och hans samling av fallbeskrivningar var än mer övertygande. Men det var något i hans bok som gjorde att det inte längre blev så angeläget att vilja tro.
För det första avfärdade han contactees rakt av med formuleringar som ”svamlande förkunnelser”, ”geschäft”, och ”stolliga tefatsfrälsta” (Rehn 1966: 64). Det var ju tråkigt, men det fanns en sak som gjorde det hela än värre. Han avfärdade nämligen inte alla berättelser om ”närkontakt”. I sin bok har han en beskrivning av ett fall i Sverige från 1958, det så kallade Domstensfallet, som han egendomligt nog trodde på.
Två män i 20-30-årsåldern, (som Rehn i sin bok egendomligt nog kallar för ”pojkarna”) berättade att de nästan hade blivit kidnappade av 3-4 små varelser. De beskrevs som ”blyertsgrå pumpor”, c:a 1. 30 meter långa och 30 centimeter breda. De saknade armar.
Varelserna klamrade sig fast vid de unga männen och försökte dra dem till det näraliggande tefatet. Jag citerar Rehn direkt: ”När pojkarna kämpade för att komma loss märkte de att figurerna verkade geléartade och luktade unket, träskartat. Det kändes inte som ett grepp av händer, det kändes som om pojkarnas armar och ben var låsta. Varelserna parerade blixtsnabbt pojkarnas grepp, som om de läst deras tankar”. (Rehn 1966: 158).
”Pojkarna” lyckas ändå fly, och när tefatet startade känner de ”en lukt som påminde om bränd korv och eter” (samma sida).
(Det bör tilläggas att det senare avslöjats att den ene av männen redan 1960 dementerade historien för sin bror, och beskrev den som ett rent påhitt.)
Jag vet att jag blev imponerad av Rehns bok, men den ingav också en icke obetydlig ångest. Tanken på att ett tefat skulle landa när man gick ute i en skogsglänta var inte längre riktigt lika hoppfull. Vem skulle inte vilja möta Aura Rhanes en dag – men att möta pumpliknande geléartade monster som försökte kidnappa en var kanske inte direkt en höjdare.
Hösten därpå övergav jag hela tefatsidén. Jag minns bara att jag tänkte att det var nog ganska osannolikt trots allt, och så tänkte jag inte på saken på några år. Men nu misstänker jag att det var Rehns skildring av små monster som fått mig att inte längre vilja tro. Varför förvärra en redan otrygg upplevelse av världen med vandrande, illaluktande och fientliga pumpor?
K. Gösta Rehn var en intelligent och övertygande propagandist för tefatssaken. Han trodde inte en sekund på Adamskis och de andras frälsningsbudskap. Men jag undrar i så fall varför det var lättare för honom att tro på att träskluktande pumpor flög mellan stjärnorna och var så oförsiktiga att de efter en landning attackerade fredliga flanörer som råkade gå förbi deras ”tefat”. Är det verkligen mer sannolikt än Bethurum eller Fry?
Min barnatro på vänliga rymdmänniskor fick sig en avgörande knäck, och de gånger jag sedan försökt återuppliva den har det närmast tett sig som min privata variant av kyrkofädernas ”credo quia absurdum” (jag tror emedan det är absurt).
Men visst vore det trevligt att tänka sig att kärleksfulla rymdmänniskor vakade över oss och var beredda att ingripa när tiden är mogen… /suckar resignerat/
Mitt hopp var väl att finna en vänlig och kärleksfull Gud, men istället fick jag läsa om en Gud som befaller Josua att döda alla kananéer - män, kvinnor och barn - i en utrotningskampanj som får Ratko Mladic att verka pacifist i jämförelse, eller som offrar sin son i en tortyrscen som jag skrämt läste om och om igen i alla de fyra evangelierna.
Då gav ”Flygande tefat – fantasi eller verklighet?” av Max B Miller (Parthenon 1959) ett större hopp. Det var nog min favoritbok framför andra.
Den var uppbyggd på ett för mig ganska så övertygande sätt. Den började med gamla sanskrit- och bibeltexter, liksom andra gamla texter, om observationer av flygande farkoster, fortsatte med dagens debatt, och ett axplock av mycket övertygande observationer, framförallt från sent 40- och tidigt 50-tal. Vidare fanns det ett kapitel om Mars, och alla mystiska fenomen man trott sig se på den planeten, och ett kapitel om våra egna rymdfärder, från Sputnik 1 till Luna 3.
Men höjdpunkten kom i kapitlet ”Möten med rymdvarelser”, Det bestod av korta sammanfattningar av några av de tidstypiska contactee-berättelserna - Daniel Fry, Truman Bethurum, Orfeo Angelucci, Salvador Villanueva, Edith Jacobsen, Ray Stanford och Elisabeth Klarer. Anmärkningsvärt nog finns inte Adamskis berättelse med, vilket kanske berodde på att boken kom ut efter att Luna 3 hade sänt det första fotot av månens baksida, som också avbildas i boken.
Berättelserna är i boken mycket nedkortade, och beskriver bara den inledande kontakten, så de frälsningsbudskap och löften som ufonauterna i flera av fallen kom med finns inte med. Men de nämns i allmänna ordalag, i detta stycke: ”Dessa representanter från andra världar har kommit med budskap om broderlig vänskap och förståelse. Vad kan vara nyttigare? De har bett oss framhålla bara kärleken och vänskapen – som de har gjort. De har skänkt tröst och hopp till tusentals människor här på jorden. Är icke det positivt och nyttigt? När fler kontakter har upprättats och blivit kända, skall de gradvis påverka världen. Det är en långsam och säker process.” (Miller 1959:182).
Visserligen skriver författaren strax att detta inte nödvändigtvis är hans egen åsikt, utan en beskrivning av vad anhängarna anser, men det är ganska uppenbart att det är detta han vill tro på.
Vidare beskrivs ufonauterna som så vänliga, så balanserade, så kloka, att det var alldeles uppenbart att varje förnuftig människa måste hoppas att det var sant. Jag hoppades, och jag trodde.
Varför slutade jag tro på ”flygande tefat”? Jag har alltid trott att jag helt enkelt blev äldre och förnuftigare vid tolvårsåldern, och det blev jag ju, åtminstone det första. Men det fanns nog en annan förklaring. Den förklaringen hette K. Gösta Rehn.
Det kan verka konstigt, för han var förmodligen en av de skickligaste propagandisterna för rymdskeppsteorin, som någonsin funnits. Jag läste hans ”Flygande tefat: dokument och teori” (Zindermans 1966) någon gång på våren 1967. Han argumenterade skickligare än Max Miller, och hans samling av fallbeskrivningar var än mer övertygande. Men det var något i hans bok som gjorde att det inte längre blev så angeläget att vilja tro.
För det första avfärdade han contactees rakt av med formuleringar som ”svamlande förkunnelser”, ”geschäft”, och ”stolliga tefatsfrälsta” (Rehn 1966: 64). Det var ju tråkigt, men det fanns en sak som gjorde det hela än värre. Han avfärdade nämligen inte alla berättelser om ”närkontakt”. I sin bok har han en beskrivning av ett fall i Sverige från 1958, det så kallade Domstensfallet, som han egendomligt nog trodde på.
Två män i 20-30-årsåldern, (som Rehn i sin bok egendomligt nog kallar för ”pojkarna”) berättade att de nästan hade blivit kidnappade av 3-4 små varelser. De beskrevs som ”blyertsgrå pumpor”, c:a 1. 30 meter långa och 30 centimeter breda. De saknade armar.
Varelserna klamrade sig fast vid de unga männen och försökte dra dem till det näraliggande tefatet. Jag citerar Rehn direkt: ”När pojkarna kämpade för att komma loss märkte de att figurerna verkade geléartade och luktade unket, träskartat. Det kändes inte som ett grepp av händer, det kändes som om pojkarnas armar och ben var låsta. Varelserna parerade blixtsnabbt pojkarnas grepp, som om de läst deras tankar”. (Rehn 1966: 158).
”Pojkarna” lyckas ändå fly, och när tefatet startade känner de ”en lukt som påminde om bränd korv och eter” (samma sida).
(Det bör tilläggas att det senare avslöjats att den ene av männen redan 1960 dementerade historien för sin bror, och beskrev den som ett rent påhitt.)
Jag vet att jag blev imponerad av Rehns bok, men den ingav också en icke obetydlig ångest. Tanken på att ett tefat skulle landa när man gick ute i en skogsglänta var inte längre riktigt lika hoppfull. Vem skulle inte vilja möta Aura Rhanes en dag – men att möta pumpliknande geléartade monster som försökte kidnappa en var kanske inte direkt en höjdare.
Hösten därpå övergav jag hela tefatsidén. Jag minns bara att jag tänkte att det var nog ganska osannolikt trots allt, och så tänkte jag inte på saken på några år. Men nu misstänker jag att det var Rehns skildring av små monster som fått mig att inte längre vilja tro. Varför förvärra en redan otrygg upplevelse av världen med vandrande, illaluktande och fientliga pumpor?
K. Gösta Rehn var en intelligent och övertygande propagandist för tefatssaken. Han trodde inte en sekund på Adamskis och de andras frälsningsbudskap. Men jag undrar i så fall varför det var lättare för honom att tro på att träskluktande pumpor flög mellan stjärnorna och var så oförsiktiga att de efter en landning attackerade fredliga flanörer som råkade gå förbi deras ”tefat”. Är det verkligen mer sannolikt än Bethurum eller Fry?
Min barnatro på vänliga rymdmänniskor fick sig en avgörande knäck, och de gånger jag sedan försökt återuppliva den har det närmast tett sig som min privata variant av kyrkofädernas ”credo quia absurdum” (jag tror emedan det är absurt).
Men visst vore det trevligt att tänka sig att kärleksfulla rymdmänniskor vakade över oss och var beredda att ingripa när tiden är mogen… /suckar resignerat/
onsdag 23 juli 2008
Radovan Karadzic
En krigsförbrytare har gripits. Det var under Radovan Karadzics politiska ledning som de serbchauvinistiska förbanden genomförde den ena massakern efter den andra på bosniska muslimer (Srebrenica är den mest kända), införde koncentrationsläger där muslimer förnedrades och mördades, våldtog muslimska kvinnor, och besköt Sarajevos civilbefolkning från kullarna ovanför staden - dag och natt i fyra års tid.
Det är inte en dag för tidigt att han får stå till svars för sina brott.
Men man bör samtidigt minnas att det var västmakterna som uppmuntrade Bosnien att bryta med Serbien - och när det väl hade skett och de serbchauvinistiska styrkorna hade startat sina attacker genomdrev samma västmakter ett vapenembargo mot det angripna Bosnien så att det inte kunde försvara sig.
FN-trupper fanns i stort antal i landet, men de gjorde i realiteten ingenting för att förhindra massakrerna. Och bosnierna själva hade inte ens rätt att köpa vapen - eller ens hjälmar för sina soldater.
Karadzic är en krigsförbrytare som bör och ska ställas till svars - men när får de västmaktsledare, som gjorde hans terrorvälde möjligt, stå till svars för SINA handlingar?
Det är inte en dag för tidigt att han får stå till svars för sina brott.
Men man bör samtidigt minnas att det var västmakterna som uppmuntrade Bosnien att bryta med Serbien - och när det väl hade skett och de serbchauvinistiska styrkorna hade startat sina attacker genomdrev samma västmakter ett vapenembargo mot det angripna Bosnien så att det inte kunde försvara sig.
FN-trupper fanns i stort antal i landet, men de gjorde i realiteten ingenting för att förhindra massakrerna. Och bosnierna själva hade inte ens rätt att köpa vapen - eller ens hjälmar för sina soldater.
Karadzic är en krigsförbrytare som bör och ska ställas till svars - men när får de västmaktsledare, som gjorde hans terrorvälde möjligt, stå till svars för SINA handlingar?
söndag 13 juli 2008
Nibiru och den stora katastrofen 2012
Världen är, som bekant, ingen idyll. De mest otäcka saker förekommer, öppet såväl som dolt. Det är också sant att det finns en rad realistiska katastrofscenarior att oroa sig över – alltifrån konsekvenser av växthuseffekten till risker för att en stor asteroid en dag ska slå ner på jorden.
Men vad jag aldrig fattat är varför det är så vanligt att man oroar sig för saker som absolut inte kommer att hända.
Någon uppmärksammade mig på att det på You Tube förekom otäcka varningar för att en planet utanför solsystemet håller på att närma sig, och att den 2012 kommer att orsaka de mest fruktansvärda katastrofer på jorden. Personen som uppmärksammade på det verkade genuint oroad, så jag beslöt mig efter att tag att titta på det.
Jag kollade, och upptäckte att det fanns tusentals You Tube-filmer om saken, plus oerhörda mängder material om saken på andra delar av nätet. Jag satt kanske en timme och tittade på undergångsvideos och det var suggestivt – en känsla av rädsla infann sig faktiskt. Ända tills jag började tänka igenom vad de egentligen sa – och hur ”bevisen” såg ut.
”Teorin” går i stort sett ut på att det finns en planet, eller stjärna (här går versionerna isär) som brukar kallas Nibiru, som närmar sig vårt solsystem, och redan syns från Antarktis. NASA vet om det men försöker tysta ned Nibirus existens, för att inte skapa panik. Den rör sig i en lång elliptisk bana runt vårt solsystem och återkommer regelbundet med intervaller på 3600 år. När den nästa gång kommer nära, år 2012 (som påstås vara året för tidernas slut, enlig mayakalendern) kommer stora katastrofer att inträffa.
Vilka det är råder ingen enighet om, det finns många varianter – alltifrån att Nibiru är en ”brun dvärg” som kommer att dra med sig kometer som ligger i ett bälte långt utanför solsystemet, som sedan kommer att slå ner på jorden, till att utomjordiska reptiler/demoner/onda väsen bebor planeten och kommer att ta sig hit då. Enligt ett dokument kommer nio tiondelar av alla människor att dö när Nibiru kommer.
Det låter ju otäckt, så vad bygger påståendena på?
Väsentligen på tre saker.
Dels en excentrisk ”forskare” vid namn Zecharia Sitchin (kolla gärna vad som står om honom på engelska Wikipedia!) som utvecklat en teori om att de sumerisk-babyloniska gudasagorna egentligen handlade om kosmiska händelser, med gudarna som namn på planeterna i vårt solsystem. Den kända myten om Tiamat och Marduk ska till exempel handla om en kollision mellan två planeter, som resulterade i bland annat asteroidbältets uppkomst. Sitchin menar att gudasagorna visar att sumererna kände till fler planeter än vad vi gör, och att en av dem är den hotfulla Nibiru, som vart 3.600:de år ställer till katastrofer på jorden. Men faktum är att sumererna och de av astrologi mycket intresserade babylonierna inte kände till fler planeter än fem, allt annat är rena fantasier.
Den andra byggstenen för skräckföreställningen är en teori om ”dödsstjärnan” Nemesis som med jämna mellanrum besöker vårt solsystem och ligger bakom några kända massutrotningar av liv på jorden. Nu råkar den här teorin i och för sig ha lagts fram av någorlunda seriösa forskare (se engelska Wikipedias artikel om Nemesis). Men det finns en hake. Enligt den teorin ligger det ungefär 26 miljoner år mellan Nemesis olika besök och senast den besökte oss var i så fall för 5 miljoner år sedan. Vidare anses denna hypotetiska ”bruna dvärg” just nu ligga uppemot ett och ett halvt ljusår från jorden. Den lär med andra ord knappast hinna hit lagom till 2012.
Den tredje grunden för föreställningen är de teorier som under det senaste århundradet utvecklats om ”planeten x”, en hypotetisk planet som skulle förklara avvikelser i Neptunus och Uranus bana. Men för det första är denna hypotetiska planet enligt dessa teorier en helt vanlig planet, utanför Neptunus bana, som inte hotar oss på något sätt. För det andra anses det numera allmänt att de påstådda avvikelserna i planetbanorna grundade sig på felberäkningar, bland annat av Neptunus densitet, och att den planet som ansågs orsaka dessa avvikelser följaktligen inte existerar.
För övrigt kan alla astronomiska objekt som syns från Antarktis ses över hela södra halvklotet. Om Nibiru verkligen fanns där skulle massa människor ha sett den redan. Men de har de inte.
Dessutom hände faktiskt ingen katastrof för jordens befolkning för 3600 år sedan.
Så… ingen behöver oroa sig för den kosmiska katastrofen 2012.
Men frågan är förstås varför ett stort antal människor producerar texter och filmer med syfte att skrämma slag på sina medmänniskor. Finns det inte redan tillräckligt mycket att oroa sig för?
Jag har en otäck misstanke att många upplever sin situation som så meningslöst hopplös att en kosmisk katastrof kan ses som ett bra sätt att ge lite mening i tillvaron. Det hela går bra ihop med tidsandan, där utomjordiska hot av olika slag målas upp för en redan hårt prövad mänsklighet.
På femtiotalet spreds bilden av räddare i kosmos som skulle hjälpa oss. Nu är det bilden av dödsstjärnor, utomjordiska ”reptiler” och annat otäckt som dominerar. Vad har hänt i tidsandan sedan femtiotalet, och varför?
Men vad jag aldrig fattat är varför det är så vanligt att man oroar sig för saker som absolut inte kommer att hända.
Någon uppmärksammade mig på att det på You Tube förekom otäcka varningar för att en planet utanför solsystemet håller på att närma sig, och att den 2012 kommer att orsaka de mest fruktansvärda katastrofer på jorden. Personen som uppmärksammade på det verkade genuint oroad, så jag beslöt mig efter att tag att titta på det.
Jag kollade, och upptäckte att det fanns tusentals You Tube-filmer om saken, plus oerhörda mängder material om saken på andra delar av nätet. Jag satt kanske en timme och tittade på undergångsvideos och det var suggestivt – en känsla av rädsla infann sig faktiskt. Ända tills jag började tänka igenom vad de egentligen sa – och hur ”bevisen” såg ut.
”Teorin” går i stort sett ut på att det finns en planet, eller stjärna (här går versionerna isär) som brukar kallas Nibiru, som närmar sig vårt solsystem, och redan syns från Antarktis. NASA vet om det men försöker tysta ned Nibirus existens, för att inte skapa panik. Den rör sig i en lång elliptisk bana runt vårt solsystem och återkommer regelbundet med intervaller på 3600 år. När den nästa gång kommer nära, år 2012 (som påstås vara året för tidernas slut, enlig mayakalendern) kommer stora katastrofer att inträffa.
Vilka det är råder ingen enighet om, det finns många varianter – alltifrån att Nibiru är en ”brun dvärg” som kommer att dra med sig kometer som ligger i ett bälte långt utanför solsystemet, som sedan kommer att slå ner på jorden, till att utomjordiska reptiler/demoner/onda väsen bebor planeten och kommer att ta sig hit då. Enligt ett dokument kommer nio tiondelar av alla människor att dö när Nibiru kommer.
Det låter ju otäckt, så vad bygger påståendena på?
Väsentligen på tre saker.
Dels en excentrisk ”forskare” vid namn Zecharia Sitchin (kolla gärna vad som står om honom på engelska Wikipedia!) som utvecklat en teori om att de sumerisk-babyloniska gudasagorna egentligen handlade om kosmiska händelser, med gudarna som namn på planeterna i vårt solsystem. Den kända myten om Tiamat och Marduk ska till exempel handla om en kollision mellan två planeter, som resulterade i bland annat asteroidbältets uppkomst. Sitchin menar att gudasagorna visar att sumererna kände till fler planeter än vad vi gör, och att en av dem är den hotfulla Nibiru, som vart 3.600:de år ställer till katastrofer på jorden. Men faktum är att sumererna och de av astrologi mycket intresserade babylonierna inte kände till fler planeter än fem, allt annat är rena fantasier.
Den andra byggstenen för skräckföreställningen är en teori om ”dödsstjärnan” Nemesis som med jämna mellanrum besöker vårt solsystem och ligger bakom några kända massutrotningar av liv på jorden. Nu råkar den här teorin i och för sig ha lagts fram av någorlunda seriösa forskare (se engelska Wikipedias artikel om Nemesis). Men det finns en hake. Enligt den teorin ligger det ungefär 26 miljoner år mellan Nemesis olika besök och senast den besökte oss var i så fall för 5 miljoner år sedan. Vidare anses denna hypotetiska ”bruna dvärg” just nu ligga uppemot ett och ett halvt ljusår från jorden. Den lär med andra ord knappast hinna hit lagom till 2012.
Den tredje grunden för föreställningen är de teorier som under det senaste århundradet utvecklats om ”planeten x”, en hypotetisk planet som skulle förklara avvikelser i Neptunus och Uranus bana. Men för det första är denna hypotetiska planet enligt dessa teorier en helt vanlig planet, utanför Neptunus bana, som inte hotar oss på något sätt. För det andra anses det numera allmänt att de påstådda avvikelserna i planetbanorna grundade sig på felberäkningar, bland annat av Neptunus densitet, och att den planet som ansågs orsaka dessa avvikelser följaktligen inte existerar.
För övrigt kan alla astronomiska objekt som syns från Antarktis ses över hela södra halvklotet. Om Nibiru verkligen fanns där skulle massa människor ha sett den redan. Men de har de inte.
Dessutom hände faktiskt ingen katastrof för jordens befolkning för 3600 år sedan.
Så… ingen behöver oroa sig för den kosmiska katastrofen 2012.
Men frågan är förstås varför ett stort antal människor producerar texter och filmer med syfte att skrämma slag på sina medmänniskor. Finns det inte redan tillräckligt mycket att oroa sig för?
Jag har en otäck misstanke att många upplever sin situation som så meningslöst hopplös att en kosmisk katastrof kan ses som ett bra sätt att ge lite mening i tillvaron. Det hela går bra ihop med tidsandan, där utomjordiska hot av olika slag målas upp för en redan hårt prövad mänsklighet.
På femtiotalet spreds bilden av räddare i kosmos som skulle hjälpa oss. Nu är det bilden av dödsstjärnor, utomjordiska ”reptiler” och annat otäckt som dominerar. Vad har hänt i tidsandan sedan femtiotalet, och varför?
tisdag 1 juli 2008
Övergreppen i Tjeckien
Vad gör det osannolika sannolikt? I staden Kurim nära Brno i södra Tjeckien har övergrepp avslöjats som mycket liknar det som brukade avfärdas som "moderna folksägner" i debatten om vad som missvisande brukar kallas för "rituella övergrepp", men som snarare borde kallas "organiserade sadistiska övergrepp".
Två pojkar har varit instängda i en skrubb i en källare i nära ett år. Deras förövare var medlemmar i en utbrytning från en internationell sekt, kallad "Graalrörelsen". De utsatte de två barnen för sexuella övergrepp, och en ständig tortyr.
Förövarna ägnade sig också åt kannibalism. De skar ut bitar från pojkarnas kött och skinn och åt dem. De tvingade också pojkarna att äta av sitt eget kött.
De förnedrades och torterades på ett otal sätt. De bevakades av en TV-kamera, som ständigt noterade vad de gjorde. Hittills har åtminstone fem förövare identifierats.
Anta att detta inte avslöjats, och att pojkarna överlevt. Anta att de sedan hamnat i terapi, och börjat berätta en historia om kannibalism, sexuella övergrepp, sadistiska ritualer, tortyr och kameraövervakning. Vem hade trott dem?
Inte många. De skulle rutinmässigt avfärdas som offer för terapeutinplanterade falska minnen, man skulle tala om moderna folksägner, eller slagit fast att de var mytomaner. Men nu var det sant.
Varför avslöjades det? Jo, en granne hade en babymonitor, och i den råkade hon få in signalerna från övervakningskameran. Om inte grannen hade fått in dessa signaler hade det med all sannolikhet aldrig upptäckts.
Hur många liknande fall kan finna mitt ibland oss?
TILLÄGG
Se också "Rituella övergrepp - myt eller verklighet?"
Två pojkar har varit instängda i en skrubb i en källare i nära ett år. Deras förövare var medlemmar i en utbrytning från en internationell sekt, kallad "Graalrörelsen". De utsatte de två barnen för sexuella övergrepp, och en ständig tortyr.
Förövarna ägnade sig också åt kannibalism. De skar ut bitar från pojkarnas kött och skinn och åt dem. De tvingade också pojkarna att äta av sitt eget kött.
De förnedrades och torterades på ett otal sätt. De bevakades av en TV-kamera, som ständigt noterade vad de gjorde. Hittills har åtminstone fem förövare identifierats.
Anta att detta inte avslöjats, och att pojkarna överlevt. Anta att de sedan hamnat i terapi, och börjat berätta en historia om kannibalism, sexuella övergrepp, sadistiska ritualer, tortyr och kameraövervakning. Vem hade trott dem?
Inte många. De skulle rutinmässigt avfärdas som offer för terapeutinplanterade falska minnen, man skulle tala om moderna folksägner, eller slagit fast att de var mytomaner. Men nu var det sant.
Varför avslöjades det? Jo, en granne hade en babymonitor, och i den råkade hon få in signalerna från övervakningskameran. Om inte grannen hade fått in dessa signaler hade det med all sannolikhet aldrig upptäckts.
Hur många liknande fall kan finna mitt ibland oss?
TILLÄGG
Se också "Rituella övergrepp - myt eller verklighet?"
onsdag 25 juni 2008
UFO-nostalgi och politisk handling
Jag tror alltså inte på UFO:s, om man med det menar tron att det cirkulerar utomjordiska farkoster runt jorden.
Men jag har som sagt trott det en gång, från någon oklar punkt i min bandom (troligen från första gången jag bläddrade i Max B Millers tefatsbok) till någon gång hösten 1967. Då kom jag fram till att det inte spelar någon större roll hur trovärdiga observationer det skulle kunna finnas: bara tanken på att civilisationer från andra planetsystem skulle roa sig med att systematiskt leka katt och råtta med US Air Forces piloter, skrämma upp ensamma bilister på nattliga turer på ödsliga vägar, för att inte tala om att kontakta udda människor för att sprida teosofiska budskap till dem, var ytterst absurd.
Men… jag fortsatte att läsa K. Gösta Rehns, Staffan Stigsjöös och Boris Jungkvists böcker om ämnet, med ett hopp om att ändå…
När jag nu börjar intressera mig för ämnet igen är det med en sorgen nostalgi. UFO-Sverige tror inte längre på utomjordingar utan är närmast en skeptikerorganisation. Sunt, men onekligen inte lika spännande. Jag sitter och läser dagens ack så skeptiska litteratur om ämnet och märker att jag nynnar på något. Vad är det? Jag inser snart att det är Mikael Wiehes ”Flickan och kråkan”.”Mitt hopp är en skadskjuten kråka, och jag är ett springande barn”… SÅ stort var behovet att tro på UFO:s.
UFO-hoppet var inte bara en fråga för religiösa drömmare. Det fanns en gång en man som gick under namnet J. Posadas, ledaren för en bisarr vänstersekt, med anhängare i diverse länder (bara sisådär fyra-fem stycken i de flesta av dessa länder, i och för sig) som offentligt hävdade att UFO:s kom från andra planeter och hade en så avancerad teknologi att de inte kunde komma från kapitalistiska samhällen. De måste komma från kommunistiska planeter, och om det blev krig mellan tefaten och denna världs kapitalistiska regeringar var det sanna kommunisters plikt att stöda tefaten. Ja, man borde till och med uppmana rymdmänniskorna att aktiva delta i störtadet av den härskande klassen på denna planet...
Jag undrar vad han skulle sagt om ”V” och Independence Day. Troligen att det var ett försök från den härskande klassens sida att demonisera de kommunistiska besökarna.
Mitt i sin galenskap (och, ja, han måste nog definitivt betecknas som galen) hade han en poäng, för det är svårt att tro att en civilisation som kan åka runt mellan stjärnsystemen så obehindrat skulle ha ett samhällsystem som byggde på konkurrens, profit och exploatering. Men, tyvärr, allt ser nu ut att tala för att UFO:s inte existerar som "rymdskepp", så diskussionen om deras samhällssystem är ju högst hypotetisk...
Det finns radioteleskop som under årtionden specialiserat sig på att lyssna på signaler från rymden, för att kunna upptäcka om någon av dessa skulle kunna komma från intelligenta varelser. De har funnit absolut ingenting. Om det fanns en massa rymdfarkoster som cirklade runt oss torde väl de kommunicera med varandra, med moderskeppen, med de baser i solsystemet som i så fall måste finnas. Men, nej, ingenting.
”Kontaktpersonen” Truman Bethurum berättade att den utomjordiska befälhavaren Aura Rhanes som han sade sig haft kontakt med ett tiotal gånger, försäkrat honom om att ett atomkrig på jorden aldrig skulle kunna bli av, eftersom rymdfararna från planeten Clarion, som hon kom från, hade en teknik som skulle förhindra våra raketspetsar att explodera. Hon uttalade sig inte om växthuseffekten, för den var inte påtänkt, men i så fall hade de nog någon metod mot denna också.
Det vore ju tryggt.
I sången ”Internationalen” finns ett annat budskap, mer jordnära, mer utmanande, och utan någon automatiskt garanterad trygghet: ”I höjden räddarn vi ej hälsa...nej, själva vilja vi oss frälsa, och samfälld skall vår räddning bli".
Mer realistiskt än att tro på Aura Rhanes, men, som sagt, den automatiska tryggheten saknas. Det är vi som måste handla, ingen annan gör det åt oss.
Antingen lyckas vi, eller också kommer framtiden för vår planet att bli dyster.
Men jag har som sagt trott det en gång, från någon oklar punkt i min bandom (troligen från första gången jag bläddrade i Max B Millers tefatsbok) till någon gång hösten 1967. Då kom jag fram till att det inte spelar någon större roll hur trovärdiga observationer det skulle kunna finnas: bara tanken på att civilisationer från andra planetsystem skulle roa sig med att systematiskt leka katt och råtta med US Air Forces piloter, skrämma upp ensamma bilister på nattliga turer på ödsliga vägar, för att inte tala om att kontakta udda människor för att sprida teosofiska budskap till dem, var ytterst absurd.
Men… jag fortsatte att läsa K. Gösta Rehns, Staffan Stigsjöös och Boris Jungkvists böcker om ämnet, med ett hopp om att ändå…
När jag nu börjar intressera mig för ämnet igen är det med en sorgen nostalgi. UFO-Sverige tror inte längre på utomjordingar utan är närmast en skeptikerorganisation. Sunt, men onekligen inte lika spännande. Jag sitter och läser dagens ack så skeptiska litteratur om ämnet och märker att jag nynnar på något. Vad är det? Jag inser snart att det är Mikael Wiehes ”Flickan och kråkan”.”Mitt hopp är en skadskjuten kråka, och jag är ett springande barn”… SÅ stort var behovet att tro på UFO:s.
UFO-hoppet var inte bara en fråga för religiösa drömmare. Det fanns en gång en man som gick under namnet J. Posadas, ledaren för en bisarr vänstersekt, med anhängare i diverse länder (bara sisådär fyra-fem stycken i de flesta av dessa länder, i och för sig) som offentligt hävdade att UFO:s kom från andra planeter och hade en så avancerad teknologi att de inte kunde komma från kapitalistiska samhällen. De måste komma från kommunistiska planeter, och om det blev krig mellan tefaten och denna världs kapitalistiska regeringar var det sanna kommunisters plikt att stöda tefaten. Ja, man borde till och med uppmana rymdmänniskorna att aktiva delta i störtadet av den härskande klassen på denna planet...
Jag undrar vad han skulle sagt om ”V” och Independence Day. Troligen att det var ett försök från den härskande klassens sida att demonisera de kommunistiska besökarna.
Mitt i sin galenskap (och, ja, han måste nog definitivt betecknas som galen) hade han en poäng, för det är svårt att tro att en civilisation som kan åka runt mellan stjärnsystemen så obehindrat skulle ha ett samhällsystem som byggde på konkurrens, profit och exploatering. Men, tyvärr, allt ser nu ut att tala för att UFO:s inte existerar som "rymdskepp", så diskussionen om deras samhällssystem är ju högst hypotetisk...
Det finns radioteleskop som under årtionden specialiserat sig på att lyssna på signaler från rymden, för att kunna upptäcka om någon av dessa skulle kunna komma från intelligenta varelser. De har funnit absolut ingenting. Om det fanns en massa rymdfarkoster som cirklade runt oss torde väl de kommunicera med varandra, med moderskeppen, med de baser i solsystemet som i så fall måste finnas. Men, nej, ingenting.
”Kontaktpersonen” Truman Bethurum berättade att den utomjordiska befälhavaren Aura Rhanes som han sade sig haft kontakt med ett tiotal gånger, försäkrat honom om att ett atomkrig på jorden aldrig skulle kunna bli av, eftersom rymdfararna från planeten Clarion, som hon kom från, hade en teknik som skulle förhindra våra raketspetsar att explodera. Hon uttalade sig inte om växthuseffekten, för den var inte påtänkt, men i så fall hade de nog någon metod mot denna också.
Det vore ju tryggt.
I sången ”Internationalen” finns ett annat budskap, mer jordnära, mer utmanande, och utan någon automatiskt garanterad trygghet: ”I höjden räddarn vi ej hälsa...nej, själva vilja vi oss frälsa, och samfälld skall vår räddning bli".
Mer realistiskt än att tro på Aura Rhanes, men, som sagt, den automatiska tryggheten saknas. Det är vi som måste handla, ingen annan gör det åt oss.
Antingen lyckas vi, eller också kommer framtiden för vår planet att bli dyster.
lördag 21 juni 2008
Hemsida och blogg
En liten kommentar. Om man har en hemsida, är det bästa man kan göra om man vill få färre besökare att starta en blogg. För då tror alltför många att det väsentliga finns på bloggen, och en blogg är lättare att läsa i alla fall.
Men det första är inte sant, i alla fall tycker jag inte det gäller för mig. Den här bloggen präglas starkt av vad jag känner om att skriva om just ju, inte nödvändigtvis vad jag tycker är viktigast. Hemsidan är mer "seriös" och tar upp fler viktiga frågor.
Ni som blir besvikna på att jag måhända ofta skriver om vad som kan upplevas vara perifera ämnen eller så på denna blogg - typ deckare som få är intresserade av - kan gärna gå till hemsidan, som inte är lite excentriskt uppbyggd. Den har ett medvetet focus på framförallt två ämnen - kampen mot övergrepp mot barn och forskning om förpatriarkala religioner - som ju är mer väsentliga än mina ofta udda funderingar på denna blogg.
Men det första är inte sant, i alla fall tycker jag inte det gäller för mig. Den här bloggen präglas starkt av vad jag känner om att skriva om just ju, inte nödvändigtvis vad jag tycker är viktigast. Hemsidan är mer "seriös" och tar upp fler viktiga frågor.
Ni som blir besvikna på att jag måhända ofta skriver om vad som kan upplevas vara perifera ämnen eller så på denna blogg - typ deckare som få är intresserade av - kan gärna gå till hemsidan, som inte är lite excentriskt uppbyggd. Den har ett medvetet focus på framförallt två ämnen - kampen mot övergrepp mot barn och forskning om förpatriarkala religioner - som ju är mer väsentliga än mina ofta udda funderingar på denna blogg.
fredag 20 juni 2008
Gudinneveckan i Näsåker
Har just kommit hem från den andra gudinneveckan i Näsåker. Den arrangerades av Tealogerna och den lokala föreningen Kvinnominne. Jag är precis som förra året väldigt glad över att ha varit där, det var givande, roligt, lärorikt.
Nyandlighet kan betyda mycket. Det finns auktoritära sekter, av det mer ruggiga slaget. Men här fanns ingen sekterism, men en gemenskap runt sökandet efter ett alternativ till den patriarkala gudsbilden.
Näsåker ligger vid Nämforsen, med sina hällristningsbilder,som domineras av avbildningar av Älgkon, som troligen var en gudinnefigur som dyrkades både i Skandinavien och Sibirien. Åtminstone är det en tolkning som för mig ter sig mycket rimlig.
Det var alltså en passande plats för Gudinneveckan, och en passande tid, veckan före midsommar.
Det är lite som julafton för en del barn, när Gudinneveckan slutar kommer man på sig själv med att längta efter nästa...
Nyandlighet kan betyda mycket. Det finns auktoritära sekter, av det mer ruggiga slaget. Men här fanns ingen sekterism, men en gemenskap runt sökandet efter ett alternativ till den patriarkala gudsbilden.
Näsåker ligger vid Nämforsen, med sina hällristningsbilder,som domineras av avbildningar av Älgkon, som troligen var en gudinnefigur som dyrkades både i Skandinavien och Sibirien. Åtminstone är det en tolkning som för mig ter sig mycket rimlig.
Det var alltså en passande plats för Gudinneveckan, och en passande tid, veckan före midsommar.
Det är lite som julafton för en del barn, när Gudinneveckan slutar kommer man på sig själv med att längta efter nästa...
måndag 9 juni 2008
Aura Rhanes från Clarion
Som barn trodde jag på ”flygande tefat”, som det oftast kallades då. Eller ville åtminstone tro på dem. Hemma fanns en bok av en Max B Miller, ”Flygande tefat – fantasi eller verklighet?” Jag vet inte hur gammal jag var när jag först läste i den, men det var tidigt.
Miller ansåg förstås att tefaten var verklighet. Men inte nog med det, boken var kryddad med flera kontakthistorier av en typ som var vitt spridda på femtiotalet. De handlade om hur människor som vandrat i ensliga områden träffade på tefatsmänniskor. Dessa såg ut som oss, fast de var vackrare och visare. Och godare. De förklarade att vi människor var i fara p.g.a. våra krig, vårt oförnuft och framförallt våra atomvapen, och att de hade för avsikt att rädda oss.
Det var trösterikt. Det var dessutom ett starkt motiv att tro på flygande tefat – speciellt när dessa berättelser kombinerades med historier om hur de amerikanska myndigheterna försökte tysta ner sanningen om ”tefaten”, och dramatiska berättelser om hur piloter som anfaller dessa tefat förintas i luften med sina flygplan.
Så jag ritade bilder av tefat i skolan, jag gjorde ett miniatyrtefat i träslöjden, och på klassens ”aktuella timme” propagerade jag tefatsidén och läste högt ur Millers bok.
Att dessa goda rymdväsen en dag skulle komma och rädda mänskligheten (och mig) var en trösterik tanke.
En av kontaktberättelserna i boken handlade om Truman Bethurum, som en dag stötte på ett tefat och dess befälhavare. Befälhavaren var en kvinna, som var väldigt vacker, och gick under namnet Aura Rhanes. Hon kom från planeten Clarion, och kom med de mest välvilliga avsikter.
Jag fascinerades av denna Aura Rhanes, så mycket att jag flera år efteråt, när jag inte längre trodde på UFO:s, som nu hade blivit det vedertagna namnet på fenomenet, målade en målning som jag kallade ”Aura Rhanes från Clarion”.
För tyvärr… Det blev efter ett tag svårt att tro på UFO:s – redan i tolvårsåldern tog skepsisen överhand. Men än svårare var det att tro på Truman Bethurum och hans gelikar, en grupp av människor som nu ofta brukar benämnas ”contactees”. Jag såg snart att även de flesta som trodde på UFO:s, som till exempel den svenske författaren K. Gösta Rehn, fnös åt dessa ”contactees”. Och till och med antydde att en del av dem kanske hade blivit betalda av CIA för att diskreditera tefatssaken…
Jag har nyligen kollat upp en del av de contactees som hade verkat så tilltalande för ett trygghetslängtande barn. Truman Bethurum vägrade konsekvent att gå igenom lögndetektortest. Det var kanske tur det, för en annan av de kontaktpersoner som nämns i Millers bok, Daniel Fry, tog ett sådant, och testets resultat blev att han med all säkerhet ljög.
Och jag visste ju redan att den kanske mest kända av alla contactees, George Adamski, hade berättat att han fått flyga runt månen med ett tefat, och att det på månens baksida fanns städer och vägar. Han hade oturen att leva i september 1959 (han dog först 1965), då den sovjetiska månsonden Luna 3 sände sina första bilder av månens baksida. Inga städer, bara sten och grus och Adamskis bortförklaringar var lite pinsamma.
”Contactees” av denna typ dominerade kontakthistorierna under femtiotalet. Sedan ändrades bilden, tefatsvarelserna beskrevs oftast inte längre som människoliknande, och istället för visa samtal kom otäcka berättelser av en typ som gjorde att det inte längre fanns någon direkt anledning att hoppas att tefaten och dess innevånare skulle existera.
Men mina önskningar måste sitta djupt – så fort jag tänker på namnet Aura Rhanes får jag en egendomlig känsla av värme. Varför måste jag vara en så tråkig skeptiker? Varför kan inte jag få tro på räddare från andra planeter, när det verkar gå så lätt för andra?
Miller ansåg förstås att tefaten var verklighet. Men inte nog med det, boken var kryddad med flera kontakthistorier av en typ som var vitt spridda på femtiotalet. De handlade om hur människor som vandrat i ensliga områden träffade på tefatsmänniskor. Dessa såg ut som oss, fast de var vackrare och visare. Och godare. De förklarade att vi människor var i fara p.g.a. våra krig, vårt oförnuft och framförallt våra atomvapen, och att de hade för avsikt att rädda oss.
Det var trösterikt. Det var dessutom ett starkt motiv att tro på flygande tefat – speciellt när dessa berättelser kombinerades med historier om hur de amerikanska myndigheterna försökte tysta ner sanningen om ”tefaten”, och dramatiska berättelser om hur piloter som anfaller dessa tefat förintas i luften med sina flygplan.
Så jag ritade bilder av tefat i skolan, jag gjorde ett miniatyrtefat i träslöjden, och på klassens ”aktuella timme” propagerade jag tefatsidén och läste högt ur Millers bok.
Att dessa goda rymdväsen en dag skulle komma och rädda mänskligheten (och mig) var en trösterik tanke.
En av kontaktberättelserna i boken handlade om Truman Bethurum, som en dag stötte på ett tefat och dess befälhavare. Befälhavaren var en kvinna, som var väldigt vacker, och gick under namnet Aura Rhanes. Hon kom från planeten Clarion, och kom med de mest välvilliga avsikter.
Jag fascinerades av denna Aura Rhanes, så mycket att jag flera år efteråt, när jag inte längre trodde på UFO:s, som nu hade blivit det vedertagna namnet på fenomenet, målade en målning som jag kallade ”Aura Rhanes från Clarion”.
För tyvärr… Det blev efter ett tag svårt att tro på UFO:s – redan i tolvårsåldern tog skepsisen överhand. Men än svårare var det att tro på Truman Bethurum och hans gelikar, en grupp av människor som nu ofta brukar benämnas ”contactees”. Jag såg snart att även de flesta som trodde på UFO:s, som till exempel den svenske författaren K. Gösta Rehn, fnös åt dessa ”contactees”. Och till och med antydde att en del av dem kanske hade blivit betalda av CIA för att diskreditera tefatssaken…
Jag har nyligen kollat upp en del av de contactees som hade verkat så tilltalande för ett trygghetslängtande barn. Truman Bethurum vägrade konsekvent att gå igenom lögndetektortest. Det var kanske tur det, för en annan av de kontaktpersoner som nämns i Millers bok, Daniel Fry, tog ett sådant, och testets resultat blev att han med all säkerhet ljög.
Och jag visste ju redan att den kanske mest kända av alla contactees, George Adamski, hade berättat att han fått flyga runt månen med ett tefat, och att det på månens baksida fanns städer och vägar. Han hade oturen att leva i september 1959 (han dog först 1965), då den sovjetiska månsonden Luna 3 sände sina första bilder av månens baksida. Inga städer, bara sten och grus och Adamskis bortförklaringar var lite pinsamma.
”Contactees” av denna typ dominerade kontakthistorierna under femtiotalet. Sedan ändrades bilden, tefatsvarelserna beskrevs oftast inte längre som människoliknande, och istället för visa samtal kom otäcka berättelser av en typ som gjorde att det inte längre fanns någon direkt anledning att hoppas att tefaten och dess innevånare skulle existera.
Men mina önskningar måste sitta djupt – så fort jag tänker på namnet Aura Rhanes får jag en egendomlig känsla av värme. Varför måste jag vara en så tråkig skeptiker? Varför kan inte jag få tro på räddare från andra planeter, när det verkar gå så lätt för andra?
torsdag 5 juni 2008
Jag kommer och hämtar dig
Sitter ensam hemma. I morgon ska jag till ett religionshistoriskt seminarium som ska behandla ett avhandlingsutkast om självmordssekter. Ja, just, det, av alla otäcka ämnen.
Jag har någon form av ångest. Normalt sett brukar jag inte påverkas av otäcka deckare, det mesta skönlitteratur jag läser är deckare och thrillers. Vanlig skönlitteratur tycker jag är orealistisk. Deckare motsvarar bra min upplevelse av hur verkligheten ser ut.
Så just nu har jag lånat Olov Svedelids "Jag kommer och hämtar dig" på biblioteket. Den är ganska tunn, så jag läste ut den på några timmar. Jag har läst den förut, men hade glömt det mesta i handlingen.
Det handlar om en kvinna, vars man är död, som får otäcka meddelanden från sin döde man om att han ska hämta henne till graven. Nej, det är inte en övernaturlig berättelse, Svedelid skriver inga sådana. Allt får sin naturliga förklaring. Nåja, nästan allt...men jag ska inte avslöja undantaget, får då förstör jag för den som vill läsa den.
Märker att jag för en gångs skull blir rädd av att läsa en otäck deckare. Tittar mig lite skrämt runt i lägenheten. Jag borde nog läst något annat.
Hoppas jag kan somna så att jag inte sover mig genom seminariet. Eller inte går dit.
Nu vill jag inte skriva mer. Eller jag kanske inte vågar...
Jag har någon form av ångest. Normalt sett brukar jag inte påverkas av otäcka deckare, det mesta skönlitteratur jag läser är deckare och thrillers. Vanlig skönlitteratur tycker jag är orealistisk. Deckare motsvarar bra min upplevelse av hur verkligheten ser ut.
Så just nu har jag lånat Olov Svedelids "Jag kommer och hämtar dig" på biblioteket. Den är ganska tunn, så jag läste ut den på några timmar. Jag har läst den förut, men hade glömt det mesta i handlingen.
Det handlar om en kvinna, vars man är död, som får otäcka meddelanden från sin döde man om att han ska hämta henne till graven. Nej, det är inte en övernaturlig berättelse, Svedelid skriver inga sådana. Allt får sin naturliga förklaring. Nåja, nästan allt...men jag ska inte avslöja undantaget, får då förstör jag för den som vill läsa den.
Märker att jag för en gångs skull blir rädd av att läsa en otäck deckare. Tittar mig lite skrämt runt i lägenheten. Jag borde nog läst något annat.
Hoppas jag kan somna så att jag inte sover mig genom seminariet. Eller inte går dit.
Nu vill jag inte skriva mer. Eller jag kanske inte vågar...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)