1999 köpte jag en TV med inbyggd video. En av de saker jag började göra då var att spela in musikvideos från MTV och ZTV. En av de som fascinerade mig mest efter ett tag var Fall Behind Me från 2004, med The Donnas, i denna musikvideoversion. Av olika anledningar grep den tag i mig, fascinerade mig.
Upptäcker nu att det också finns en live-version av denna låt på You Tube. Den kompletterar lite musikvideon, tycker jag.
Texterna hos The Donnas handlar ofta om att verbalt tillrättavisa personer som behandlat huvudpersonen dumt. Ofta på ett ganska elegant sätt, men approachen i just Fall Behind Me är kanske lite mer rätt-på aggressiv än en hel del av de andra.
tisdag 23 augusti 2016
söndag 21 augusti 2016
För säkerhets skull
Föregående inlägg ska absolut inte ses som någon form av ställningstagande i förhållande till det komplexa och märkliga rättsfall som jag inledningsvis berör där. Jag har en del funderingar om det, men de behåller jag för mig själv.
Det handlar om hur svåra frågor karikeras, förgrovas och förenklas på ett otäckt slaskforum som Flashback, och hur genomgående hänsynslöst människor behandlas där.
Det handlar om hur svåra frågor karikeras, förgrovas och förenklas på ett otäckt slaskforum som Flashback, och hur genomgående hänsynslöst människor behandlas där.
lördag 20 augusti 2016
Flashbacks lynchmobb i aktion
I USA på 1800-talet uppstod till och från lynchmobbar. Det var föregivet rättrådiga män och kvinnor som pekade ut personer, oftast svarta, som de anklagade för diverse brott. De förde sedan dessa till närmaste träd, eller lyktstolpe, och gjorde processen kort med dem.
I dag är denna metod dessbättre mer ovanlig. I Sverige har den aldrig varit vanlig, men det finns en annan variant som idag är desto vanligare. Den kallas Flashback.
De senaste dagarna har jag med en stigande olust kollat upp en Flashbacktråd om ett aktuellt rättsfall. Det handlar om en kvinna som nyligen anhölls misstänkt för mord och mordförsök. Hon har sedan släppts.
I Flashback finns en tråd om henne. Eller rättare sagt flera trådar. Där verkar nästan alla tro att hon är skyldig, trots frisläppandet. Inget fel med det. Jag tillhör inte dem, exempelvis Jan Guillou, som anser att man inte får spekulera i skuldfrågan i rättsfall som inte avgjorts.
Men på Flashback skriver man inte i termer av "tro" eller "misstänka" eller "anta". Person efter person framträder som anser sig veta allt. Inte nog med det, detta "vetande" ackompanjeras med utfall och en absurt sexistisk terminologi. Den misstänkte kallas nästan alla de fula saker som många älskar att kasta mot kvinnor de vill förnedra.
Det ena epitetet efter det andra riktas mot henne - "slynan" torde vara ett av de mildare.
Och den ena personen efter den andra gör allt för att försöka kartlägga vad de tror vara hennes privatliv.
Det här är ingen nyhet för Flashback. Jag drar mig till minnes en annan tråd för några år sedan, då en annan brottsmisstänkt kvinna, som senare helt friades, angreps år efter år i tiotusentals inlägg. Som också fortsatte år efter att hon hade friats. Där kunde "privatspanare" kombinera verkliga eller inbillade "fakta" om hennes privatliv och ekonomi, med epitet av den typen man inte brukar använda i möblerade rum.
Vad gäller det nu aktuella fallet kan man inte på samma sätt säga att den nu släppta kvinnan entydigt har "friats", eftersom hon sägs "fortfarande vara aktuell i utredningen" . Men det gör inte saken bättre.
Jag har ingen välgrundad åsikt om fallet. Jag har förståelse för att man tycker att någon kanske inte borde ha släppts fri i ett visst läge, och för fram sådana åsikter i sociala medier.
Men det finns ingen ursäkt för att timme efter timme vräka okvädningsord över en helt identifierbar person, och vidarebefordra i stort sett allt skvaller man kan få tag i.
Jag talar i viss mån i egen sak här - det har funnits åtminstone en tråd om mig på Flashback en gång i tiden. Jag anklagades nu förvisso inte för mord, men läsarna kunde ta del av "fakta", som att någon tyckt sig sett mig på ett töntigt och socialt inkompetent sätt kontakta Carola (!!), som påstod att personer som kom i närheten av mig måste gå ut på toaletten och kräkas för att de äcklades så av min kroppslukt, som påstod att jag hade två helt olika skostorlekar på vardera fötterna när jag gick ut på stan, att jag var rasist, och att jag såg ut som en "utvecklingsstörd mullvad".
Förr eller senare kanske vi får veta sanningen om det aktuella rättsfallet. Den kan kanske ev. ha likheter, eller inte alls några likheter, med åtminstone en del saker som folk vräkt ut sig på Flashback. Vem vet.
Men sättet "diskussionen" förs där är lik förbannat bedrövligt. Dessutom finns det en klar bias i många trådar. Kvinnor angrips oftast på ett mer elakartat sätt än män. Om den misstänkte i detta fall hade varit man hade med all säkerhet antalet elakartade epitet varit betydligt mindre frekventa.
Flashback avspeglar några av de de värsta dragen i vår kultur. Det är en outhärdlig webbsida.
Kort sagt, Flashback stinker.
I dag är denna metod dessbättre mer ovanlig. I Sverige har den aldrig varit vanlig, men det finns en annan variant som idag är desto vanligare. Den kallas Flashback.
De senaste dagarna har jag med en stigande olust kollat upp en Flashbacktråd om ett aktuellt rättsfall. Det handlar om en kvinna som nyligen anhölls misstänkt för mord och mordförsök. Hon har sedan släppts.
I Flashback finns en tråd om henne. Eller rättare sagt flera trådar. Där verkar nästan alla tro att hon är skyldig, trots frisläppandet. Inget fel med det. Jag tillhör inte dem, exempelvis Jan Guillou, som anser att man inte får spekulera i skuldfrågan i rättsfall som inte avgjorts.
Men på Flashback skriver man inte i termer av "tro" eller "misstänka" eller "anta". Person efter person framträder som anser sig veta allt. Inte nog med det, detta "vetande" ackompanjeras med utfall och en absurt sexistisk terminologi. Den misstänkte kallas nästan alla de fula saker som många älskar att kasta mot kvinnor de vill förnedra.
Det ena epitetet efter det andra riktas mot henne - "slynan" torde vara ett av de mildare.
Och den ena personen efter den andra gör allt för att försöka kartlägga vad de tror vara hennes privatliv.
Det här är ingen nyhet för Flashback. Jag drar mig till minnes en annan tråd för några år sedan, då en annan brottsmisstänkt kvinna, som senare helt friades, angreps år efter år i tiotusentals inlägg. Som också fortsatte år efter att hon hade friats. Där kunde "privatspanare" kombinera verkliga eller inbillade "fakta" om hennes privatliv och ekonomi, med epitet av den typen man inte brukar använda i möblerade rum.
Vad gäller det nu aktuella fallet kan man inte på samma sätt säga att den nu släppta kvinnan entydigt har "friats", eftersom hon sägs "fortfarande vara aktuell i utredningen" . Men det gör inte saken bättre.
Jag har ingen välgrundad åsikt om fallet. Jag har förståelse för att man tycker att någon kanske inte borde ha släppts fri i ett visst läge, och för fram sådana åsikter i sociala medier.
Men det finns ingen ursäkt för att timme efter timme vräka okvädningsord över en helt identifierbar person, och vidarebefordra i stort sett allt skvaller man kan få tag i.
Jag talar i viss mån i egen sak här - det har funnits åtminstone en tråd om mig på Flashback en gång i tiden. Jag anklagades nu förvisso inte för mord, men läsarna kunde ta del av "fakta", som att någon tyckt sig sett mig på ett töntigt och socialt inkompetent sätt kontakta Carola (!!), som påstod att personer som kom i närheten av mig måste gå ut på toaletten och kräkas för att de äcklades så av min kroppslukt, som påstod att jag hade två helt olika skostorlekar på vardera fötterna när jag gick ut på stan, att jag var rasist, och att jag såg ut som en "utvecklingsstörd mullvad".
Förr eller senare kanske vi får veta sanningen om det aktuella rättsfallet. Den kan kanske ev. ha likheter, eller inte alls några likheter, med åtminstone en del saker som folk vräkt ut sig på Flashback. Vem vet.
Men sättet "diskussionen" förs där är lik förbannat bedrövligt. Dessutom finns det en klar bias i många trådar. Kvinnor angrips oftast på ett mer elakartat sätt än män. Om den misstänkte i detta fall hade varit man hade med all säkerhet antalet elakartade epitet varit betydligt mindre frekventa.
Flashback avspeglar några av de de värsta dragen i vår kultur. Det är en outhärdlig webbsida.
Kort sagt, Flashback stinker.
fredag 19 augusti 2016
Att förbjuda tiggeri....
... är ju inget nytt påfund.
De som föreslår det idag kanske kan dra lärdomar av hur ett sådant förbud genomfördes 1933 i ett land nära oss på ett mycket effektivt (och brutalt) sätt.
Allvarligt talat. Så länge det finns stora ojämlikheter kommer det att finnas människor som ber om att få pengar. Och så länge det finns stora ojämlikheter kommer ett tiggeriförbud att vara reaktionärt.
Jag mår illa bara jag tänker på ett tiggeriförbud. Ett land där fattiga kan straffas för att de ber om att få pengar vill i alla fall inte jag leva i.
De som föreslår det idag kanske kan dra lärdomar av hur ett sådant förbud genomfördes 1933 i ett land nära oss på ett mycket effektivt (och brutalt) sätt.
Allvarligt talat. Så länge det finns stora ojämlikheter kommer det att finnas människor som ber om att få pengar. Och så länge det finns stora ojämlikheter kommer ett tiggeriförbud att vara reaktionärt.
Jag mår illa bara jag tänker på ett tiggeriförbud. Ett land där fattiga kan straffas för att de ber om att få pengar vill i alla fall inte jag leva i.
torsdag 18 augusti 2016
Några udda recensioner
Om det fanns någon tidning, förutom Bildjournalen, som jag förknippar med tidig tonår är det Svenska Mad. Jag upptäckte den i trettonårsåldern, och föll genast för den.
Den var hejdlöst rolig, och innehöll också ofta en form av ironisk samhällskritik. Men ofta var den enbart som sagt- hejdlöst rolig.
Av anledningar som jag inte ska gå in på här kom just nr 10/1968 av Mad att få en stark personlig betydelse för mig. Jag hade bort den för länge sedan och för några år sedan fick jag idén att leta efter den i affärer som sålde äldre serier. Till sist hitade jag den.
Även bortsett från det som hade gjort att just detta nummer fick en speciell betydelse för mig kände jag igen ganska så mycket i det.
Bland annat två recensioner som jag hade väldigt roligt åt när det begav sig.
De introducerades på detta sätt. "De flesta av de böcker som kommer ut anmäls i tidningar och tidskrifter, av bokrecensenter. Men det kommer också varje år ut ett flertal viktiga böcker som aldrig recenseras trots det faktum att de är mycket populära i vida kretsar. För att råda någon bot på detta missförhållande presenterar Mad några efterlängtade Bokrecensioner av böcker som inte brukar få bokrecensioner."
Sedan följde två exempel. Det första såg ut så här.
"Handlingen brister i nya telefonkatalogen
"Besvikelse" är det enda ord som kan beskriva det nummer av telefonkatalogen som kom ut idag,
Efter att ha läst några av Göteborgsdelens omkring 1600 sidor håller man nästan på att somna av bokens torra koncisa stil. Författaren har visserligen försökt lätta upp handlingen med en mängd fascinerande personligheter, men han har inte lyckats åstadkomma en handling som kan fånga läsarens intresse.
På de första sidorna blir man genast intresserad av gestalter som Ants Aadumaa, Odd Aas, Fathi Abdeljawad, och A-Te-Svets AB. Men så snart boken presenterar en fängslande personlighet, fortsätter den genast till nästa, och man får aldrig en känsla av att ha lärt känna någon särskilt bra.
Det är tvivel underkastat huruvida någon kommer att läsa den här boken om ett år."
Och det andra:
"Spiralnotesblock med inspirerat innehåll
Bara en gång varje generation kommer en bok in i vårt liv som är så nödvändig, så användbar och så full av värden att man genast förstår att den kommer att bli en klassiker.
En sådan bok är Svenska Blankettförlagets senaste Spiralnotesblock nr 33-508.
Från det ögonblick läsaren vänder upp den tilltalande beiga pärmen av tunn kartong och ser den första sidan med de blåa horisontella linjerna och den röda vertikala och attraktiva marginalen är han ett mer än villigt offer för denna inspirerande och attraktiva lilla volym.
Det är visserligen sant, att den runda metallspiralen kan påminna om samma förlags nr 33-497 med rutat papper, men där slutar likheten.
Recensenten kan tryggt lova att den som köper den här boken vill inte lägga den ifrån sig, och han kommer att ta den i sin hand många många gånger. "
Den var hejdlöst rolig, och innehöll också ofta en form av ironisk samhällskritik. Men ofta var den enbart som sagt- hejdlöst rolig.
Av anledningar som jag inte ska gå in på här kom just nr 10/1968 av Mad att få en stark personlig betydelse för mig. Jag hade bort den för länge sedan och för några år sedan fick jag idén att leta efter den i affärer som sålde äldre serier. Till sist hitade jag den.
Även bortsett från det som hade gjort att just detta nummer fick en speciell betydelse för mig kände jag igen ganska så mycket i det.
Bland annat två recensioner som jag hade väldigt roligt åt när det begav sig.
De introducerades på detta sätt. "De flesta av de böcker som kommer ut anmäls i tidningar och tidskrifter, av bokrecensenter. Men det kommer också varje år ut ett flertal viktiga böcker som aldrig recenseras trots det faktum att de är mycket populära i vida kretsar. För att råda någon bot på detta missförhållande presenterar Mad några efterlängtade Bokrecensioner av böcker som inte brukar få bokrecensioner."
Sedan följde två exempel. Det första såg ut så här.
"Handlingen brister i nya telefonkatalogen
"Besvikelse" är det enda ord som kan beskriva det nummer av telefonkatalogen som kom ut idag,
Efter att ha läst några av Göteborgsdelens omkring 1600 sidor håller man nästan på att somna av bokens torra koncisa stil. Författaren har visserligen försökt lätta upp handlingen med en mängd fascinerande personligheter, men han har inte lyckats åstadkomma en handling som kan fånga läsarens intresse.
På de första sidorna blir man genast intresserad av gestalter som Ants Aadumaa, Odd Aas, Fathi Abdeljawad, och A-Te-Svets AB. Men så snart boken presenterar en fängslande personlighet, fortsätter den genast till nästa, och man får aldrig en känsla av att ha lärt känna någon särskilt bra.
Det är tvivel underkastat huruvida någon kommer att läsa den här boken om ett år."
Och det andra:
"Spiralnotesblock med inspirerat innehåll
Bara en gång varje generation kommer en bok in i vårt liv som är så nödvändig, så användbar och så full av värden att man genast förstår att den kommer att bli en klassiker.
En sådan bok är Svenska Blankettförlagets senaste Spiralnotesblock nr 33-508.
Från det ögonblick läsaren vänder upp den tilltalande beiga pärmen av tunn kartong och ser den första sidan med de blåa horisontella linjerna och den röda vertikala och attraktiva marginalen är han ett mer än villigt offer för denna inspirerande och attraktiva lilla volym.
Det är visserligen sant, att den runda metallspiralen kan påminna om samma förlags nr 33-497 med rutat papper, men där slutar likheten.
Recensenten kan tryggt lova att den som köper den här boken vill inte lägga den ifrån sig, och han kommer att ta den i sin hand många många gånger. "
onsdag 17 augusti 2016
"Venus kan ha varit beboelig"
När någon gång i framtiden en expedition från ett annat solsystem når fram till vårt, kan det hända att de sammanställer rapporter om de olika planeterna och skickar till
hembasen. Och vem vet, deras rapport om den tredje planeten från solen, en gång i tiden kallad Jorden eller Tellus, kommer kanske i hög grad att påminna om denna NASA-rapport om Venus.
Liksom NASAs experter dragit slutsatsen att den nu livsfientliga Venus en gång kan ha haft en miljö där liv varit möjligt, där det kan ha funnits hav och ett livsvänligt klimat, skulle de interplanetära besökarna kunna dra samma slutsatser om jorden.
De skulle förstås ha rätt.
Och med tanka på hur utvecklingen ser ut idag är det rentav ganska sannolikt att det blir ungefär så deras eventuella rapport kommer att se ut.
Liksom NASAs experter dragit slutsatsen att den nu livsfientliga Venus en gång kan ha haft en miljö där liv varit möjligt, där det kan ha funnits hav och ett livsvänligt klimat, skulle de interplanetära besökarna kunna dra samma slutsatser om jorden.
De skulle förstås ha rätt.
Och med tanka på hur utvecklingen ser ut idag är det rentav ganska sannolikt att det blir ungefär så deras eventuella rapport kommer att se ut.
tisdag 16 augusti 2016
Tankar i Havanna
Fidel Castro fyllde ju 90 för några dar sedan, och då borde man ju ha lagt ut denna sång av Björn Afzelius. Men nu gör jag det idag istället.
I dagens politiska klimat är den inte alls så politiskt korrekt som den kanske var 1978, men den är ju vacker...
I dagens politiska klimat är den inte alls så politiskt korrekt som den kanske var 1978, men den är ju vacker...
lördag 13 augusti 2016
The Legend of Tarzan
Igår såg jag den nya Tarzan-filmen med en kompis, på bio vid Kungens Kurva.
Den har på en massa ställen angripits för att vara politiskt korrekt. Det var väl för väl att den var det. En politiskt korrekt Tarzan är ju uthärdlig; en politiskt inkorrekt Tarzan vore fasansfull, och skulle gjort att jag lämnat biografen efter tio minuter.
I filmens kontrafaktiska historieskrivning besegrar Tarzan den belgiska kolonialismen i Kongo. Tråkigt nog var det ju något helt annat som hände i verkligheten....
Vill inte direkt säga att den är bra, men den är intressant. Och som sagt uthärdlig, i motsatts till den Tarzan som jag minns från barndomens serietidningar.
Den har på en massa ställen angripits för att vara politiskt korrekt. Det var väl för väl att den var det. En politiskt korrekt Tarzan är ju uthärdlig; en politiskt inkorrekt Tarzan vore fasansfull, och skulle gjort att jag lämnat biografen efter tio minuter.
I filmens kontrafaktiska historieskrivning besegrar Tarzan den belgiska kolonialismen i Kongo. Tråkigt nog var det ju något helt annat som hände i verkligheten....
Vill inte direkt säga att den är bra, men den är intressant. Och som sagt uthärdlig, i motsatts till den Tarzan som jag minns från barndomens serietidningar.
fredag 12 augusti 2016
Dies Irae
Någon gång som barn, i tidig skolålder, låg jag och läste i Psalmboken. Plötsligt såg jag en psalm som bröt mönstret genom en rent skrämmande text.
Den började så här.
"Vredens stora dag är nära
Elden då skall allt förtära
Så var siarsångens lära.
Hela världen skräckbetagen
Skåda skall de stränga dragen
Av sin domare den dagen."
Jag hajade till. Här var det inga allmänt tröstande ord, här var det allvar. Blodigt allvar.
Texten på latin fanns också med, titeln var Dies Irae. Psalmen var från 1200-talet, och troligen skriven av Thomas av Celano.
Det var psalm 606 i Psalmboken från 1937.
Många år senare insåg jag att melodin i den ofta användes effektfullt i skräckfilmer av olika slag. Melodin är alltså suggestiv. Den som vill lyssna kan höra sången här.
Den som vill läsa texten på svenska kan göra det här.
På sätt och vis kommer jag att tänka på den när jag läser om den globala uppvärmningen. Om den fortsätter kommer vi att få ett slut på världen som leder tanken till de mest uppskakande apokalypser.
Man kan ju hoppas att så inte blir fallet...
Den började så här.
"Vredens stora dag är nära
Elden då skall allt förtära
Så var siarsångens lära.
Hela världen skräckbetagen
Skåda skall de stränga dragen
Av sin domare den dagen."
Jag hajade till. Här var det inga allmänt tröstande ord, här var det allvar. Blodigt allvar.
Texten på latin fanns också med, titeln var Dies Irae. Psalmen var från 1200-talet, och troligen skriven av Thomas av Celano.
Det var psalm 606 i Psalmboken från 1937.
Många år senare insåg jag att melodin i den ofta användes effektfullt i skräckfilmer av olika slag. Melodin är alltså suggestiv. Den som vill lyssna kan höra sången här.
Den som vill läsa texten på svenska kan göra det här.
På sätt och vis kommer jag att tänka på den när jag läser om den globala uppvärmningen. Om den fortsätter kommer vi att få ett slut på världen som leder tanken till de mest uppskakande apokalypser.
Man kan ju hoppas att så inte blir fallet...
torsdag 11 augusti 2016
"Vi är på väg mot en mardröm"
Lyssna på detta.
Och stoppa inte nånstans i mitten. Det är alldeles på slutet som det viktiga kommer.
Och stoppa inte nånstans i mitten. Det är alldeles på slutet som det viktiga kommer.
måndag 8 augusti 2016
"Masochism", eller nåt
När jag på 1990-talet läste Eva Lundgren och andra feministiska teoretiker stötte jag gång på gång på påståendet att i vår kultur sexualiseras manlig överordning och kvinnlig underordning. Jag hade inga invändningar mot den verklighetsbeskrivningen, det var bara det att för mig hade det hela tiden varit tvärtom - i alla fall ända sedan slutet av 12-årsåldern. Från och med kanske november eller december 1967 har jag ganska konsekvent sexualiserat kvinnlig överordning och manlig underordning.
Detta har jag indirekt berört tidigare, framförallt här.
Samtidigt visste jag ju redan i 12-årsåldern att den upplevelse jag hade stod i strid mot den de flesta människor har. Och hur makten är konstruerad. Det störde mig.
Så i mitt inre skapade jag en egen begreppsapparat där jag kunde tolka allt möjligt som att det innerst inne är - tvärtom.
Ett exempel. Att kvinnor hade färgglada, välgjorda kläder medan män ofta gick omkring i grått, svart, och ibland vitt tolkade jag i min inre värld på samma sätt som att överklassen (både män och kvinnor!) fram till och med 1700-talet hade färgglada dräkter, mantlar, och annat välgjort medan de fattiga var klädda i grått och svart.
Nej, jag visste att det inte var samma sak, men i min inre fantasi avspeglade det att kvinnor egentligen var överlägsna män, det syntes ju redan på kläderna...
Nu tillhör det för övrigt tillvarons mysterier att överklassens klädsel radikalt förändrades med borgarklassens maktövertagande på 1800-talet - nu var det svart, vitt och grått som gällde. Underligt. Finns det något tråkigare än skjorta, kavaj och slips? Hur kan de som har makt klä sig så torftigt? Det har jag aldrig fattat.
Men i min inre fantasi byggdes parallellvärlden upp. Kvinnors vackra kläder och männens fula dito stod naturligtvis för en inre sanning. Innerst inne borde kvinnor ju ha makten - varför skulle de annars vara mycket finare klädda än män....
Men jag visste ju att det inte var så. Detta skapade en klyvning och en oförmåga att orientera mig psykosexuellt. Saken var den att varje tecken på att kvinnor kunde ha ett övertag mot män gjorde jag det mesta av. Så här var det innerst inne, kändes det som.
Att känslomässigt vara på tvärs med maktförhållandena mellan könen gjorde tillvaron mysko. Jag trängde nästan bort hur det var, inte helt men i stora drag. Och varje gång jag fick bevis för hur udda min upplevelse var, blev jag deprimerad. Det kändes outhärdligt att leva i denna upp- och nedvända värld.
Och så känns det till stora delar i dag med. Däremot har den sexuella stereotypin ändå luckrats upp en liten del, och det gläder mig. Men väldigt långsamt åndå, och den kommer väl aldrig att någonsin komma i samklang med hur jag vill uppleva (och de facto också upplever) kvinnor och män. I alla fall inte under min livstid...
Ja, jag minns hur jag en sen kväll i maj 1970 när jag var femton år fantiserade om hur det skulle vara i ett matriarkat. Väl att märka - jag var just tonåring, så bilden av detta var ganska så sexualiserad...
Jag somnade i en känsla av inre lugn och lycka, men när jag vaknade upp morgonen efter levde vi ju lik förbannat i samma trista värld som förut.
Så mina drömmar och önskefantasier fortsatte att vara någon sorts motsats till hur det var i verkligheten. Och det är de fortfarande.
Detta har jag indirekt berört tidigare, framförallt här.
Samtidigt visste jag ju redan i 12-årsåldern att den upplevelse jag hade stod i strid mot den de flesta människor har. Och hur makten är konstruerad. Det störde mig.
Så i mitt inre skapade jag en egen begreppsapparat där jag kunde tolka allt möjligt som att det innerst inne är - tvärtom.
Ett exempel. Att kvinnor hade färgglada, välgjorda kläder medan män ofta gick omkring i grått, svart, och ibland vitt tolkade jag i min inre värld på samma sätt som att överklassen (både män och kvinnor!) fram till och med 1700-talet hade färgglada dräkter, mantlar, och annat välgjort medan de fattiga var klädda i grått och svart.
Nej, jag visste att det inte var samma sak, men i min inre fantasi avspeglade det att kvinnor egentligen var överlägsna män, det syntes ju redan på kläderna...
Nu tillhör det för övrigt tillvarons mysterier att överklassens klädsel radikalt förändrades med borgarklassens maktövertagande på 1800-talet - nu var det svart, vitt och grått som gällde. Underligt. Finns det något tråkigare än skjorta, kavaj och slips? Hur kan de som har makt klä sig så torftigt? Det har jag aldrig fattat.
Men i min inre fantasi byggdes parallellvärlden upp. Kvinnors vackra kläder och männens fula dito stod naturligtvis för en inre sanning. Innerst inne borde kvinnor ju ha makten - varför skulle de annars vara mycket finare klädda än män....
Men jag visste ju att det inte var så. Detta skapade en klyvning och en oförmåga att orientera mig psykosexuellt. Saken var den att varje tecken på att kvinnor kunde ha ett övertag mot män gjorde jag det mesta av. Så här var det innerst inne, kändes det som.
Att känslomässigt vara på tvärs med maktförhållandena mellan könen gjorde tillvaron mysko. Jag trängde nästan bort hur det var, inte helt men i stora drag. Och varje gång jag fick bevis för hur udda min upplevelse var, blev jag deprimerad. Det kändes outhärdligt att leva i denna upp- och nedvända värld.
Och så känns det till stora delar i dag med. Däremot har den sexuella stereotypin ändå luckrats upp en liten del, och det gläder mig. Men väldigt långsamt åndå, och den kommer väl aldrig att någonsin komma i samklang med hur jag vill uppleva (och de facto också upplever) kvinnor och män. I alla fall inte under min livstid...
Ja, jag minns hur jag en sen kväll i maj 1970 när jag var femton år fantiserade om hur det skulle vara i ett matriarkat. Väl att märka - jag var just tonåring, så bilden av detta var ganska så sexualiserad...
Jag somnade i en känsla av inre lugn och lycka, men när jag vaknade upp morgonen efter levde vi ju lik förbannat i samma trista värld som förut.
Så mina drömmar och önskefantasier fortsatte att vara någon sorts motsats till hur det var i verkligheten. Och det är de fortfarande.
lördag 6 augusti 2016
NoBoyToy om norskt fall
Alla som är lite insatta vet att det ofta förekommer vidunderliga domar där förövare frias. Förut skrev jag oftare om sådant, nu har jag nått ett tillstånd där jag inte orkar lägga ut poster om sådant lika mycket.
Men det är bra att andra orkar. Senast har NBT uppmärksammat ett norskt fall. Läs det.
NBT:s slutrader kan verka "extrema", men tänk efter. Vilket är egentligen "extremt", hur samhället ser ut eller NBT:s upprörda kommentarer?
Hennes alldeles sista slutsats om män och barn är för övrigt inte mer "extrem" än att den idag tillämpas i den matrilinjära Minangkabaukulturen i Indonesien, liksom i andra välfungerande matrilinjära kulturer.
Det norska fallet är för övrigt inte alls isolerat. Liknande domar kan man hitta i parti och minut över världen. Det vore väldigt skönt om så inte vore fallet, men så är det.
Men det är bra att andra orkar. Senast har NBT uppmärksammat ett norskt fall. Läs det.
NBT:s slutrader kan verka "extrema", men tänk efter. Vilket är egentligen "extremt", hur samhället ser ut eller NBT:s upprörda kommentarer?
Hennes alldeles sista slutsats om män och barn är för övrigt inte mer "extrem" än att den idag tillämpas i den matrilinjära Minangkabaukulturen i Indonesien, liksom i andra välfungerande matrilinjära kulturer.
Det norska fallet är för övrigt inte alls isolerat. Liknande domar kan man hitta i parti och minut över världen. Det vore väldigt skönt om så inte vore fallet, men så är det.
fredag 5 augusti 2016
Yummy, Yummy, Yummy
Jag var tretton år 1968, och då var jag faktiskt ganska förtjust i den här sången av gruppen Ohio Express.
Trots att den inte lyckades så vidare på Tio i Topp. En trettondeplats den 10 augusti 1968. Och dessutom verkar den aldrig kommit in på Kvällstoppen.
Konstigt, ser jag fel nånstans? Jag minns den faktiskt som en hitlåt. Tyckte jag SÅ bra om den så jag uppfattade den som en hitlåt trots att den bara nådde en trettondeplats på Tio i Topp en ynka vecka i augusti?
Faktiskt lite mystiskt.
Trots att den inte lyckades så vidare på Tio i Topp. En trettondeplats den 10 augusti 1968. Och dessutom verkar den aldrig kommit in på Kvällstoppen.
Konstigt, ser jag fel nånstans? Jag minns den faktiskt som en hitlåt. Tyckte jag SÅ bra om den så jag uppfattade den som en hitlåt trots att den bara nådde en trettondeplats på Tio i Topp en ynka vecka i augusti?
Faktiskt lite mystiskt.
onsdag 3 augusti 2016
På vilket sätt är Gud god?
Frågan kan verka konstig. Men den aktualiserades för mig en gång när jag läste en bok av en kristen fundamentalist. På ett ställe försökte han bemöta en invändning mot kristendomen. Nämligen - hur kan Gud vara god, när han tillskrivs så många grymma handlingar och uttalanden, framförallt i Gamla Testamentet. (Egentligen borde jag ha kallat Gud för "hen" och inte "han", men eftersom jag refererar en /patriarkal/ fundamentalist gör jag det inte just i denna mening).
Han svarade så här. Ingen har rätt att säga att Gud inte är god p.g.a. det Gud gör. Eftersom allt Gud gör är definitionsmässigt gott. Guds godhet behöver inte vara godhet utifrån våra ofullständiga mänskliga åsikter. Att Gud är god behöver inte ha ett skvatt med godhet att göra som vi vanliga dödliga definierar begreppet. Gud är god enligt sina egna definitioner.
Det kan te sig logiskt (om än lite kusligt) men det skapar genast ett avgörande problem. För när fundamentalisterna försöker rekrytera säger de ju inte så. Av förklarliga skäl, för det skulle ju inte bli så framgångsrikt. Då säger de inte att Gud inte är god enligt några mänskliga begrepp, för vem skulle då vilja eller våga tro på hen? Om Gud är god enligt kriterier som helt kan skilja sig från de mänskliga är påståendet att hen är god på gränsen till meningslöst.
När en fundamentalist försöker övertyga människor om att de bör tro på Gud eftersom Gud är god är det underförstått tal om godhet i vanlig mänsklig mening. När de sedan hamnar i trångmål kan de plötsligt låta som mannen jag refererade.
Frågan är ju om "godhet" är en oberoende kvalitet eller om det är något som alltid definieras som det Gud är. I det första fallet finns en måttskala utanför Gud, i det andra är det hela tiden Gud som bestämmer - inte endast vad som händer och sker utan även vad som är gott eller ont.
En religion som helt klart står för det första alternativet är buddhismen. Det finns en missuppfattning i väst att buddhismen skulle vara ateistisk. Det är den inte alls. Den är snarare polyteistisk. Men gudarna är inte centrala. Det finns många gudar men de är placerade där de är av karmalagen. De har inte alltid varit gudar, och kommer inte alltid att vara gudar. De blir gudar p.g.a bra karma, och när karman är utbränd kommer de inte att vara gudar längre.
Det hela förutsätter en etisk verklighet som inte bestäms av några gudar. I buddhismen är inte karmalagen instiftad av någon gud. Det är närmast att jämföra med en naturlag. Eller rättare sagt, mer än en naturlag - en logisk nödvändighet. Den bara finns där. Den är på sätt och vis grunden, det axiom av vilket allt annat är beroende.
Buddhismen skulle kanske vara än mer intressant om den hade föreställningen att även gudar kan bryta mot karmalagen och sedan straffas för detta i nästa liv. Men det verkar den inte ha. De enda som har en fri vilja att välja mellan gott och ont i buddhismen ser ut att vara människorna. Därför är det så vitt jag vet endast människor som direkt kan nå Nirvana. En gud måste först bli människa igen för att kunna nå dit. En Buddha är på alla sätt vida överlägsen en gud.
Detta gäller i alla fall definitivt Theravada, den "ursprungliga" buddhismen. Det är möjligt att i det i några av de andra systemen har utvecklats antydningar till något annat.
Men jag är imponerad av buddhismens syn. Karmalagen - som bygger på grundläggande principer om gott och ont - är inte skapad. Den finns alltid som en lag, i vårt universum och i alla tänkbara universum. Ingen gud kan ändra på detta. Gudarna i sig skapas av karmalagen. Den är det ytterst fundamentala, oberoende av tid, rum, eller av gudars vilja.
Filosofiskt är detta mycket mer tilltalande, och mer sofistikerat, än den ovan nämnda fundamentalistens nästan patetiska försök att hävda att allt Gud gör är gott, eftersom godhet endast definieras av vad Gud vill att det ska vara.
Han svarade så här. Ingen har rätt att säga att Gud inte är god p.g.a. det Gud gör. Eftersom allt Gud gör är definitionsmässigt gott. Guds godhet behöver inte vara godhet utifrån våra ofullständiga mänskliga åsikter. Att Gud är god behöver inte ha ett skvatt med godhet att göra som vi vanliga dödliga definierar begreppet. Gud är god enligt sina egna definitioner.
Det kan te sig logiskt (om än lite kusligt) men det skapar genast ett avgörande problem. För när fundamentalisterna försöker rekrytera säger de ju inte så. Av förklarliga skäl, för det skulle ju inte bli så framgångsrikt. Då säger de inte att Gud inte är god enligt några mänskliga begrepp, för vem skulle då vilja eller våga tro på hen? Om Gud är god enligt kriterier som helt kan skilja sig från de mänskliga är påståendet att hen är god på gränsen till meningslöst.
När en fundamentalist försöker övertyga människor om att de bör tro på Gud eftersom Gud är god är det underförstått tal om godhet i vanlig mänsklig mening. När de sedan hamnar i trångmål kan de plötsligt låta som mannen jag refererade.
Frågan är ju om "godhet" är en oberoende kvalitet eller om det är något som alltid definieras som det Gud är. I det första fallet finns en måttskala utanför Gud, i det andra är det hela tiden Gud som bestämmer - inte endast vad som händer och sker utan även vad som är gott eller ont.
En religion som helt klart står för det första alternativet är buddhismen. Det finns en missuppfattning i väst att buddhismen skulle vara ateistisk. Det är den inte alls. Den är snarare polyteistisk. Men gudarna är inte centrala. Det finns många gudar men de är placerade där de är av karmalagen. De har inte alltid varit gudar, och kommer inte alltid att vara gudar. De blir gudar p.g.a bra karma, och när karman är utbränd kommer de inte att vara gudar längre.
Det hela förutsätter en etisk verklighet som inte bestäms av några gudar. I buddhismen är inte karmalagen instiftad av någon gud. Det är närmast att jämföra med en naturlag. Eller rättare sagt, mer än en naturlag - en logisk nödvändighet. Den bara finns där. Den är på sätt och vis grunden, det axiom av vilket allt annat är beroende.
Buddhismen skulle kanske vara än mer intressant om den hade föreställningen att även gudar kan bryta mot karmalagen och sedan straffas för detta i nästa liv. Men det verkar den inte ha. De enda som har en fri vilja att välja mellan gott och ont i buddhismen ser ut att vara människorna. Därför är det så vitt jag vet endast människor som direkt kan nå Nirvana. En gud måste först bli människa igen för att kunna nå dit. En Buddha är på alla sätt vida överlägsen en gud.
Detta gäller i alla fall definitivt Theravada, den "ursprungliga" buddhismen. Det är möjligt att i det i några av de andra systemen har utvecklats antydningar till något annat.
Men jag är imponerad av buddhismens syn. Karmalagen - som bygger på grundläggande principer om gott och ont - är inte skapad. Den finns alltid som en lag, i vårt universum och i alla tänkbara universum. Ingen gud kan ändra på detta. Gudarna i sig skapas av karmalagen. Den är det ytterst fundamentala, oberoende av tid, rum, eller av gudars vilja.
Filosofiskt är detta mycket mer tilltalande, och mer sofistikerat, än den ovan nämnda fundamentalistens nästan patetiska försök att hävda att allt Gud gör är gott, eftersom godhet endast definieras av vad Gud vill att det ska vara.
måndag 1 augusti 2016
"Spöken i mitt rum"
Det finns en typ av dröm jag har haft i årtionden. Ganska tidigt brukade jag kalla den "Spöken i mitt rum". Den är mycket märklig och kan definieras utifrån följande.
1. Den utspelar sig alltid i en lägenhet där jag bor. Den behöver inte alltid likna den lägenhet jag verkligen bor i, men i drömmen ser jag den som "min egen".
2. Handlingen utspelar sig alltid i mörker eller i halvdunkel. Det är aldrig direkt ljust.*
3. I motsats till de flesta drömmar, då man inte brukar ställa sig frågan om det är dröm eller verklighet, ställer jag mig här alltid den frågan - och kommer efter ett tag fram till att jag inte drömmer, utan att det är verkligt... Denna föreställning finns sedan kvar tills att jag vaknar.
4. Den har alltid övernaturliga inslag - antingen bara antydda eller helt öppet. Det kan vara allt från saker som rör sig på ett oförklarligt sätt, till andeväsen som öppet framträder och pratar med mig.
5. Drömmarna är alltid lite kusliga, men aldrig direkt otäcka. De har dessutom ofta en underton som faktiskt är behaglig, och när drömmen tar slut brukar jag sakna den,
------
Jag vet inte när de började, men de kommer oftare nu. För två årtionden sedan kom de kanske en gång vartannat år,för ett årtionde sedan en gång om året, men nu kanske nästan varje månad. Nu minns man normalt sett inte de flesta drömmar, så det kan vara mer än så.
En annan sak är att de övernaturliga inslagen ökar genom åren. Senaste gången bestod nästan hela drömmen av märkliga samtal med diverse väsen, för ett antal år sedan var det mest just antydningar, möbler som flyttas, skuggor som inte har någon förklaring....
På senare tid har jag oftast vaknat med känslan att de väsen jag stöter på i dessa drömmar kommer jag att få möta när jag dör. Nej, detta är inte ett påstående om en "åsikt", det jag säger är att det är vad jag tror just när jag vaknar.
Men det vore nog riktigt roligt (och intressant) om det verkligen skulle vara så.....De väsen som förnimms i drömmarna, upplevs visserligen lite kusliga i början, men när jag verkligen i dessa drömmar upplever mig få nära kontakt med dem,ter de sig kärleksfulla.
----------------------------------------------------------------------------
*Här finns faktiskt ett undantag. I en av de mest intensiva av de drömmar som i övrigt motsvarar kriterierna på en "Spöken i mitt rum"-dröm var det helt ljust, som om taklampan var tänd.
1. Den utspelar sig alltid i en lägenhet där jag bor. Den behöver inte alltid likna den lägenhet jag verkligen bor i, men i drömmen ser jag den som "min egen".
2. Handlingen utspelar sig alltid i mörker eller i halvdunkel. Det är aldrig direkt ljust.*
3. I motsats till de flesta drömmar, då man inte brukar ställa sig frågan om det är dröm eller verklighet, ställer jag mig här alltid den frågan - och kommer efter ett tag fram till att jag inte drömmer, utan att det är verkligt... Denna föreställning finns sedan kvar tills att jag vaknar.
4. Den har alltid övernaturliga inslag - antingen bara antydda eller helt öppet. Det kan vara allt från saker som rör sig på ett oförklarligt sätt, till andeväsen som öppet framträder och pratar med mig.
5. Drömmarna är alltid lite kusliga, men aldrig direkt otäcka. De har dessutom ofta en underton som faktiskt är behaglig, och när drömmen tar slut brukar jag sakna den,
------
Jag vet inte när de började, men de kommer oftare nu. För två årtionden sedan kom de kanske en gång vartannat år,för ett årtionde sedan en gång om året, men nu kanske nästan varje månad. Nu minns man normalt sett inte de flesta drömmar, så det kan vara mer än så.
En annan sak är att de övernaturliga inslagen ökar genom åren. Senaste gången bestod nästan hela drömmen av märkliga samtal med diverse väsen, för ett antal år sedan var det mest just antydningar, möbler som flyttas, skuggor som inte har någon förklaring....
På senare tid har jag oftast vaknat med känslan att de väsen jag stöter på i dessa drömmar kommer jag att få möta när jag dör. Nej, detta är inte ett påstående om en "åsikt", det jag säger är att det är vad jag tror just när jag vaknar.
Men det vore nog riktigt roligt (och intressant) om det verkligen skulle vara så.....De väsen som förnimms i drömmarna, upplevs visserligen lite kusliga i början, men när jag verkligen i dessa drömmar upplever mig få nära kontakt med dem,ter de sig kärleksfulla.
----------------------------------------------------------------------------
*Här finns faktiskt ett undantag. I en av de mest intensiva av de drömmar som i övrigt motsvarar kriterierna på en "Spöken i mitt rum"-dröm var det helt ljust, som om taklampan var tänd.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)