Tänkvärt om Quick/Bergwall

Yrsa Stenius skriver idag i tidskriften Fokus om hur devot Thomas Quick/Sture Bergwall brukar bemötas, hur han höjs till skyarna på ett helt absurt sätt.

Detta är ju inget nytt, men frågan aktualiseras ånyo av en kommande bok från Bergwall, och ett planerat framträdande på bokmässan i höst...

Stenius skriver bland annat: "Den frikände Sture Bergwall är under alla omständigheter en storslagen mytoman som endera ljög sanslöst när han tog på sig de mord han dömdes för. Eller också ljuger han nu när han förklarar sig oskyldig".

Artikeln är tänkvärd - och läsvärd. Läs den gärna i sin helhet här.

Vilken grupp står för hundra procent av de amerikanska masskjutningarna?

I USA har en stor grupp människor mördats i masskjutningar de senaste åren. Ytterst få av mördarna har varit muslimer. Det finns dock en grupp som alla dessa massmördare tillhör.

Detta faktum har Linn Svansbo uppmärksammat i ett logiskt och välformulerat inlägg på Nyheter24. Efter att ha gått igenom elementära fakta om amerikanska dödsskjutningar konstaterar hon detta:

"998 masskjutningar på tre och ett halvt år - i 2 av fallen har gärningsmännen varit muslimer. I 998 av fallen har gärningsmännen varit män."

Ja, så är det ju. Och det beror inte på någon rent fysisk nödvändighet. Kvinnor kan också hantera vapen, de kan också köpa vapen. Men de går inte ut och skjuter besinningslöst omkring sig av den anledningen. Detta är ett faktum.

Linns artikel möts förstås på kommentarsfältet av de sedvanliga anklagelserna om manshat. Det är bara fånigt. Att redovisa dessa relevanta fakta är inte manshat. Det är en av förutsättningarna för att kunna börja förstå och göra något åt saken....

Maoism, haschrökning och moderna myter

Den vänstervåg som uppstod på slutet av sextiotalet och som var så framträdande under sjuttiotalet beskrivs ofta på underliga sätt. Om man verkligen var med då framstår dessa beskrivningar ofta som absurda, och det är lite lite påfrestande att läsa mycket av det som skrivs.

Ett exempel.

I en artikel på Aftonbladet/Kultur skriver Martin Aagård följande, i polemik mot Per Svensson: "Den haschrökande generationens ledstjärna, ordförande Mao, såg ju revolutionen som en nationell kamp mot imperiemakterna."

Det går knappast att avgöra om kopplingen mellan haschrökning och maoism är ironiskt menad eller inte. Den finns förresten inte alls i den Per Svensson-artikel som Aagård polemiserar mot.

Debatten dem emellan handlar annars om den maoistiska vänsterns ev. ansvar för att det senare dök upp Sverigedemokrater och andra "nationalister". Den ska jag inte gå in på här.

Men kopplingen mellan "haschrökning" och "68-vänstern" är så ofta förekommande att den blivit en del av ett allmänt medvetande. Bilden av haschrökare med Mao på väggen har faktiskt gått in hos många

Men den stämmer ju inte. Haschrökning var visserligen förmodligen mer vanlig i Sverige på sjuttiotalet än idag. Att vara maoist var definitivt mer vanligt på sjuttiotalet än idag.

Hasch röktes nu av personer med de mest olikartade politiska åsikter. Men en sak torde vara relativt klar. Om det överhuvudtaget fanns ett samband mellan hachrökning och maoistiska sympatier torde det ha varit av ett negativs slag.

Vi får hålla i minnet att maoisternas föregångsland var Folkrepubliken Kina, vars narkotikapolitik var en av de mest repressiva i världen. I det förmaoistiska Kina var opiatmissbruket tvärtom mycket utbrett. Genom en mycket hårdhänt narkotikapolitik under början av femtiotalet utrotades detta i Kina (väl att märka missbruket, inte missbrukarna, det handlade inte om massiva massakrer i Pol Pot-stil).

Den kinesiska narkotikapolitiken var så hård att Sverige främste förespråkare för kamp mot narkotikan, socialläkaren Nils Bejerot, gång på gång hyllade den i sina böcker. Bejerot uppskattades också av maoisterna, och han framträdde också gärna på möten som organiserades av maoister och deras frontorganisationer

Men nu en sektologisk parentes.

De maoistiska organisationerna i Sverige på sjuttiotalet var mer än en, och mycket aktiva. De genomgick er rad splittringar, och på sjuttiotalet kan jag snabbt dra mig till minnes förkortningarna KFML/SKP, MLK, KFML(r), MLF, och KEG. Flera av dem hade dessutom också ungdoms- och studentförbund. Det fanns också maoistiskt ledda fronter, kvinnoförbund, studiesällskap....

En del nya grupper fortsatte att bildas på 80-talet - här bör främst nämnas SKP(m-l)/SKA, som kanske var den relativt sett mest sympatiska av alla de maoistgrupper som jag stötte på under hela perioden. Det bör väl också nämnas att KFML(r) bröt med maoismen 1976, för att sedan bli någon sorts allmänstalinister.

Men jag är fullständigt övertygad att om det hade genomförts en undersökning om andelen personer som rökte hasch och samtidigt var medlemmar i någon av dessa organisationer och sedan jämförde det med riksgenomsnittet skulle man ha hamnat på mycket lägre siffror bland maoisterna ...

Det fattade alla insatta människor då. Det var endast långt ute på den yttersta högerkanten som föreställningen om att maoister ägnade sig att röka hasch kanske frodades på sina hål.

Vad som i denna fråga gällde för maoister gällde förresten också i mångt och mycket för andra vänstergrupper. Med anarkisterna som ett sannolikt och troligt undantag, Om man undersökte hur många aktiva sjuttiotalsanarkister som rökte hasch är det klart möjligt att det var markant mer än riksgenomsnittet... enligt min lite fördomsfulla och ovetenskapliga bedömning.

Det bör påpekas att jag själv aldrig har varit maoist, vare sig på sjuttiotalet eller någon annan tidpunkt. Tvärtom var jag redan när det begav sig mycket kritik mot denna strömning.

Den maoistiska rörelsen var förvisso ett stickspår, med sina illusioner om den maostalinistiska regimen i Kina,   men att de skulle befunnit sig i någon sorts dunkla haschångor är definitivt nonsens.

Den extremislamistiska terrorn...

... slår nu till mot HBTQ-miljöer i USA.

Det är vidrigt, upprörande och dessutom mycket oroväckande. Det kommer att kunna skapa rena skräckstämningar hos stora grupper av människor som redan är utsatta för hatbrott och förakt.

En annan sak som är helt vidrigt i sammanhanget är den kommentar som den så kallade "The Donald", dvs den man som om inte ett rent mirakel inträffar blir republikanernas presidentkandidat, twittrade ut omedelbart efter attacken.

Efter att ha nåtts av beskedet att 50 människor har dödats i ett terrordåd skrev han: "Jag uppskattar gratulationerna över att jag har haft rätt om radikal islamistisk terrorism, jag vill inte ha gratulationer, jag vill ha tuffhet och vaksamhet. Vi måste vara smarta!"

Denne störde narcissist kan bli ledare för världens starkaste militärmakt nästa januari.

Jag är rädd för IS, men jag är uppriktigt sagt ännu räddare för Donald Trump.

That Don't Impress Me Much

När jag fick råd att köpa en riktig färg-TV sommaren 1999 började jag bland annat att se på musik-videos. En av mina absoluta favoriter var denna. Vad det nu berodde på.

Vem har hört talas om Bagdads fall 1258?

Det är mycket man inte vet om historien i andra delar av världen. Visst har jag hört talas om att mongolerna invaderade stora delar av Mellanöstern, men denna artikel innehöll mycket som jag aldrig någonsin hört talas om.

Den inleds så här:
"Den USA-ledda ockupationen av Irak saknar inte paralleller till det djupaste traumat i landets historia, då Bagdad år 1258 intogs av mongolerna och kalifen avrättades. En av de värsta katastroferna i islams historia fortsätter att prägla den irakiska självbilden."

När man läser den inser man att invasionen i Bagdad måste ses som ett av de värre krigsbrotten i historien (även om konkurrensen ju är stenhård på detta obehagliga fält), och med en betydelse mycket väl jämförbar med Roms, eller Konstantinopels, fall.

Men den region det inträffade i är ju en del av världen som ofta är helt bortskymd i våra historieböcker. Jag brukar se mig som ganska så allmänbildad, men det är som sagt nästan ingenting i denna tankeväckande understreckare i dagens SvD som jag kände till.

Donald Trump mot Hillary Clinton

Nu är mardrömmen ett faktum i USA. Eller så skulle man kanske kunna säga. En otäck högerpopulist står mot en representant för ett korrupt etablissemang. Hillary Clintons politiska meriter innefattar stöd till båda Irakkrigen, och den mellanliggande svältpolitiken mot Irak som fördes mellan de två krigen. För att bara nämna något.

Hon är en representant för USA:s härskande klass. Hon är förmodligen också den representant som de större delarna av denna klass föredrar. Hellre en etablerad "mittenpolitiker" (som om hon hade förpassats till ett svenskt val snarare skulle ses som nyliberal höger - med det möjliga undantaget frågan om vinstdrivande skolor...) än en bullrig och som det verkar helt oberäknelig högerpopulist, som, om man tar hans retorik på allvar, skulle kunna starta ett tjugotal internationella kriser det första halvåret som president.

Men det är andra sidan inte helt säkert att Trump helt konsekvent står till "höger" om Clinton. Han är som sagt en oberäkneligt populist och har ex.vis i skattepolitiken svängt från att tala om generellt sänkta skatter till att tala om höjda skatter för de rika.

Och jag tror aldrig muren mot Mexiko blir byggd om Trump vinner, och jag tror mycket av Trumps övriga vildsinta retorik kommer att krympa betydligt efter en eventuell valseger. Men vem vet.

Frågan är om det finns några avgörande skäl till att trots allt hoppas att Clinton vinner över Trump i november. Ja, jag tror ändå det. Det finns ett antal skäl till det. Och det viktigaste skälet gäller den globala uppvärmningen.

Trump har offentligt gått ut och sagt att den globala uppvärmningen är en bluff och antytt att det är en falsk idé som Kina har spridit för att försvaga USA:s industri. Jag är redan nu pessimistisk till möjligheten att stoppa uppvärmingen innan det är för sent, och med en öppen "klimatskeptiker" som ledare för en av världens två största ekonomiska stormakter blir jag än mer pessimistisk.

Fast helt säker på att Trump även i handling skulle bli värre kan man ändå¨inte vara...

Det hela påminner mig om 1972. Trots att jag sympatiserade med en liten vänstergrupp vars principiella linje var att man aldrig i ett val kunde uppmana till röstning på en öppet borgerlig kandidat tyckte jag att man i USA detta år borde ha uppmamant till en röst på George McGovern mot Nixon - för att den förstnämnde hade lovat att avsluta kriget i Indokina.

Nu vann Nixon - och det var ändå under denne krigspresidents mandatperiod USA tvingades bort från Vietnam och Indokina. Först slöts det ett fredavatal redan i januari 1973 och trots att Nixon hade planer på att bryta det om det blev nödvändigt skedde det aldrig. För han hamnade i blåsväder själv p.g.a. Watergate, han blev handlingsförlamad, och han tvingades faktiskt avgå innan hans egen mandatperiod var slut.

Så även om det inte var under Nixons de facto regeringstid som den siste USA-soldaten lämnade Vietnam den 29 april 1975 var det ändå under hans mandatperiod det skedde. Frågan är om det verkligen med nödvändighet skulle gått snabbare under McGovern...

Så man vet aldrig. Det skulle ju kunna bli så att klimatskeptikern Trump av yttre omständigheter tvingas att föra en helt annan klimatpolitik än den han gått ut med....Åtminstone rent teoretiskt.

Men der är ju rena spekulationer. Trots allt kommer jag nervöst och innerligt att hoppas på en Clintonseger i november. För att hindra en kuslig seger för den bisarrt oberäknelige "klimatskeptiske" högerpopulisten. Även om min grundinställning till Hillary Clinton nog är att jag knappast skulle våga köpa ens en begagnad brödrost av henne...

Hämtar mig från chocken

Jag har sovit ungefär tolv timmar, trots (eller p.g.a.?) den monstruösa apparaten jag har på ena benet:

Det visade sig också att min pessimistiska oro för att det inte skulle gå att sätta på skor och byxor var ogrundad. Det är krångligt,  men det går. Så hjälplös som det verkade igår är jag inte.

Nu ska jag ner till Hovsjö centrum (jag får gå ute med apparaten, om jag går försiktigt) och handla mat och medicin.

Hur jag än vrider och vänder på det förstår jag inte vad som hände igår. Även om nu skosnörena hade fastnat förklarar det inte den enorma kraften i hur jag slungades mot marken. Det kändes inte som att falla, utan nästan som att kastas. Jag har trasslat in mig i skosnören förut, även i rulltrappor, men något sådant har aldrig hänt förut.

En händelserik dag

Jag var i Stockholm idag. På slutet av en rulltrappa fastnade ett skolsnöre i rulltrappan (eller det är så jag tolkar vad som hände). Jag slängdes med all kraft mot marken och en kulspetspenna jag höll i trängde in i handen en centimeter ungefär.

När jag tog ut den forsade blodet. Några vägarbetare hjälpte mig att stoppa blodflödet med bandage .

Till sist åkte jag )ända till Södertälje sjukhus och gick (på ett värkande högerben) till akuten. De "limmade" ihop såret (en metod som jag aldrig hört talas om) och jag fick en stelkrampsspruta.

Men det värsta var att det visades att jag hade fått en spricka i knäet. Så nu ska jag leva i några veckor med en monstruös apparat som lär kallas knäortos eller nåt. Den gör en alldeles stel, benet känns som en livlös maskin,. . och jag nästan får konstiga associationer till Black Sabbath-låten Iron Man.

Jag hoppas jag kan sova med apparaten, vilket är meningen. Och att jag fattar hur jag ska sätta på den igen, när jag har duschat (den enda period på dygnet då det är meningen att jag ska ta av den). Och att jag på något sätt kan sätta på mig byxorna och skorna när jagf satt på den igen (den ska sitta under byxorna och när apparaten är på når jag inte min högerfot)

Har fått Citodon utskrivet för att uthärda smärtan, men jag kan inte hämta ut det förrän imorgon.

Sammanfattning: idag har jag förvisso haft en ovanlig och intressant upplevelse - som jag gärna skulle varit utan...

Inget patriarkat bland spindlarna

Håller på och läser en bok om spindlar. Närmare bestämt Rod Presteon-Matham The book of spiders (1998). Det är ett intressant ämne.

Men snart började jag också intressera mig för vår reaktion mot just spindlar.

Redan i de första raderna i introduktionen nämner författaren ett en del människor inte kommer att läsa boken pga spindelfobi.

Så jag började undra om just sådan fobi. Varför är just den så omfattande? Det finns en oerhört massa djur som är farligare än spindlar. Och spindlar på just våra breddgrader är ju inte farliga alls. Är det genetiskt eller inlärt? Jag gissar på det senare.

En annan sak är könsfördelningen hos de som har spindelfobi. Jag har länge haft känslan att den oftare drabbar kvinnor än män. Alla jag någonsin träffat som haft spindelfobi har varit kvinnor. Idag kollar jag på nätet, och hittar en uppgift från Illustrerad Vetenskap att 50 procent av alla kvinnor och 10 procent av alla män lider av spindelfobi.

Det är en ;mycket hög siffra, i synnerhet hos kvinnorna. Men när man läser boken får man en distinkt känsla att oviljan mot spindlar egentligen borde var ännu högre hos männen...

Läs och döm själv:
"It is a fact that the male spider often ends up as a meal for the female once mating is completed, especially in those species where he is considerably smaller than his mate. As long as he has already mated, this is not really any loss to him /sic/, for once the mating season is over, his days are numberered and he will die anyway. As a meal for the female, he supplies precious nutrients for the development of the eggs within her body, and the eventual production of his offspring, the reason he mated her in the first place" (sidan 54) .
---------------------------------------------------------------------------------
NOT: /sic/ i citatet ovan fanns inte i boken, det är min kommentar...

En 6 juni jag aldrig glömmer

6 juni 1967 var dagen för den första klassfest jag var på. Jag var tolv år och det var i sjätte klass. Det har jag skrivit om tidigare.

Vad jag inte skrivit om är väl detta.

Bakgrunden var min oerhörda beundran för en tjej i min klass. Man kan kalla det beundran, eller kanske barndomförälskelse.

Det var ju före puberteten, före sexualiteten. Det var en innerligt varm känsla av just beundran, som i alla fall hade funnits sedan våren 1965. Den fick mig till och med att säga att jag gillade ett fotbollslag, vars initialer hade vissa likheter med hennes smeknamn. Trots att jag inte var ett skvatt intresserad av fotboll.

På klassfesten började man dansa. Jag satt i ett hörn och visste inte vad jag skulle göra. Då kom några ska man kanske säga tankeläsande killar fram till mig. De tog tag i mig och ledde mig fram till henne och sa "Erik vill dansa med dig". Jag blev dödsförskräckt och tänkte att hon skulle säga "men vad får er att tro att jag vill dansa med honom?"

Men det gjorde hon inte, Hon svarade "javisst". Och sedan dansade vi. Det kändes nästan som om himmelrikets port hade öppnats.

Det är det utan undantag mest starka, och mest positiva, minne jag har från hela skoltiden...

Så nu kan man också förstå varför jag aldrig har en tanke på Gustav Vasa eller 1809 års regeringsform den dagen. Det finns ju något mycket finare att minnas och tänka på då.

Muhammad Ali

Har egentligen inte vetat så speciellt mycket om Muhammad Ali förrän idag. Det jag vetat är att han förlorade världsmästartiteln 1967 för att han p.g.a. krigsmotstånd inte ville åka till Vietnam, vilket jag läste om redan när det hände, och var mycket upprörd över. Vad jag inte visste var att han dessutom dömdes till fem års fängelse, och att det senare omvandlades till fem års avstängning från boxning. Vad jag inte heller visste var att HD 1971 olagligförklarade beslutet att frånta honom världsmästartiteln, att han senare blev världsmästare igen, och förblev det till 1978, trots att han var äldre än sina motståndare.

Anledningen att jag visste så litet är förmodligen att jag alltid har hoppat över sportsidorna i alla tidningar, i alla fall sedan jag var 12 år, och att jag normalt sett inte ens brukar ha koll på vem som vunnit senaste fotbolls-VM. För övrigt är jag anhängare av att förbjuda proffsboxning...

Men det gör inte att jag inte beundrar Muhammad Alis mod nät han riskerade sin karriär.  Han inte endast lät bli att åka till Vietnam (sådant skötte många kändisar diskret, de utnyttjade sina kontakter för att slippa åka) utan motiverade det offentligt med ett hårt fördömande av Vietnamkriget. Det var både modigt och sympatiskt.

Som i detta vackra uttalande, som jag heller aldrig sett förrän idag:

“Why should they ask me to put on a uniform and go ten thousand miles from home and drop bombs and bullets on brown people in Vietnam while so-called Negro people in Louisville are treated like dogs and denied simple human rights? No, I am not going ten thousand miles from home to help murder and burn another poor nation simply to continue the domination of white slave masters of the darker people the world over. I will not disgrace my religion, my people or myself by becoming a tool to enslave those who are fighting for their own justice, freedom and equality. I have nothing to lose by standing up for my beliefs. So I’ll go to jail. We’ve been in jail for four hundred years.”

Tidningen Brand om Per Gahrton och vänsterliberalismen

Det är kul att se att den anarkistiska tidningen Brand i en artikel tagit upp den mer eller mindre Per Gahrton-inspirerade vänsterliberalismen i FPU och Liberala Förbundet, som utvecklades under sent 60-tal, och gradvis började vittra sönder efter Gahrtons nederlag på FPU:s kongress 1971. Speciellt kul för mig är det att den har använt sig av mina bloggartiklar om saken som en av sina huvudkällor. (Mer personliga kommentarer från mig när det begav sig återfinns för övrigt  här och här.)

Egentligen bestod denna "vänsterliberalism" av två ganska olika strömmingar. Dels en som verkligen var vänsterliberal, och som på allvar verkade tro att man kunde använda Folkpartiet som en bas för radikala förändringar. Dit hörde bland annat Gahrton själv. Dels en som snabbt utvecklades till någon form av "utopisk socialism", som bäst representeras av Liberala Förbundets programskrivningar från 1969 och framåt - med krav på att ekonomin skulle förändras till total ekonomisk jämlikhet ("lika konsumtionsmöjligheter") och  löntagarstyrda företag.

Jag började 1969-70 som Gahrton-sympatisör (minus illusionerna i Folkpartiet, som jag aldrig delade), blev sedan någon gång hösten 1970 anhängare till Liberala Förbundets utopiska socialism - för att sedan i maj 1971 lämna allt detta bakom mig och bli marxist "på riktigt" (vilket inte hindrade att jag åkte till FPU:s kongress juni 1971 och nog irriterade de flesta från båda sidorna genom ”extrema” inlägg).

Idag tror jag nog att vare sig gahrtonitisk vänsterliberalism eller Liberala Förbundets utopism skulle kunna vara möjliga att driva ens i mycket små grupper. Vi lever i en annan tid nu. Men tyvärr slogs inte endast udda idéer som dessa sönder i det  bistra klimat som följde - utan även andra mindre utopiska vänsteralternativ.

Igår åskade det på eftermiddagen. I motsats till många andra somnar jag lätt när det åskar, så jag somnade plötsligt med kläderna på. Plötsligt vaknade jag mellan två blixtar med en tanke i huvudet - "det var bättre förr". En inte speciellt originell tanke, som dessutom blir lite lätt naturlig om man är 61 år och fått se det mesta gå fel.

Förmodligen ingick ändå inte Per Gahrtons vänsterliberalism i de latenta drömtankarna. Men nu när jag letat reda på Per Gahrtons Folkpartist!- är du inte klok? (Aldus/Bonniers 1970), som jag köpte redan hösten 1970, tycker jag nog följande: Det måste ändå på många sätt ha varit bättre tider, då en ordförande för Folkpartiets Ungdomsförbund faktiskt kunde ge ut en sådan bok...

Vad en stor tidnings ledarsida vågar säga - och kanske inte vågar säga...

För några dagar sedan tog SvD.s ledarsida upp övergrepp mot kvinnor och barn på flyktingsförläggningar. Det var en på många sätt tankeväckande ledare. Det handlar inte endast om övergrepp i sig, utan om nedtystade och förnekade övergrepp. Några citat:

"Trängslets asylboende i Dalarna där kvinnor och flickor inte vågar lämna sina rum på grund av övergrepp och hot. De ansvariga på Migrationsverket, som driver boendet, hävdar att kvinnorna ljuger...

Hennes 10-åriga dotter blev utsatt för ett sexuellt övergrepp på boendet i Trängslet. En man lurade in flickan på ett rum, lade sig ovanpå henne och tog på hennes kropp. De anmälde övergreppet till personalen och till polisen. Men sedan hände ingenting. ”Jag bad om att få flytta, sa att jag och min dotter inte ville vara kvar. Min dotter sa det själv också: ’Jag vill inte vara kvar här. Det är farligt. Jag kan inte’. Efter tio dagar kom en kvinna och sa att de inte kunde flytta på oss.” Brottsoffren tvingas att bo kvar, trots att de riskerar att möta förövarna varje dag. Flera kvinnor berättar också att de efter anmälan har blivit hotade av förövaren, eller hans släktingar....

En före detta anställd hävdar att personalen på Migrationsverket avfärdar kvinnornas anmälningar med att de ljuger. En kvinna i chefsposition bandas under ett telefonsamtal; hon refererar till ett fall där en tonårsflicka knuffats ned för en trappa och släpats ut i ett skogsparti av flera män som ”den fejkade misshandeln”. Och boendets gruppledare kallar ett våldtäktsförsök i tvättstugan för ”ett litet ofredande”. Offren skambeläggs och ifrågasätts, övergreppen skyls över."

Det är oerhört bra att detta tas upp på en ledarsida i en av Sveriges största tidningar. Man får verkligen hoppas att det leder till någon form av resultat.

Men på något sätt verkar det hela så oerhört välbekant. Att inte tro på barnen och kvinnorna, att förneka det de berättar, att låta barn bo med förövare - vad har man hört talas om detta förut?

Jo, förstås i fall efter fall av anklagelser om övergrepp - i familjen. De barn i Sverige som berättar om övergrepp i sina egna familjer blir oftast inte trodda. De kvinnor och barn som berättar om våld i hemmet blir ofta inte heller trodda. I de fall barn som utsätts har turen att ha en förälder (oftast modern) som tror det blir ofta inte heller denna trodd. På samma sätt som handläggare i Migrationsverket kan avfärda flyktingbarn som lögnare kan ex.vis socialsekreterare avfärda barn och kvinnor i Sverige som detsamma.

Och det finns dessutom hur många barn som helst som tvingas bo hos en förälder som det är livrädd för. Oftast pappan, men andra varianter finns ju också. Ännu värre är situationen för barn som har anledning att vara rädda för båda föräldrarna....

Det är nu alltså möjligt för en svensk större tidning att på ledarplats ta upp hur barns verklighet på flyktingförläggningar förnekas. Men är det möjligt att göra detsamma om de många barn vars verklighet av att vara utsatt i sina egna familjer förnekas? Och om det nu är möjligt för en stor tidnings ledarredaktion att ta upp detta - varför sker det så vitt jag vet aldrig?

Med andra ord: vissa saker tar man inte på upp på allvar  i "det här landet"...

Juni - gudinnan Junos månad

/Månaden till ära lyfter jag upp detta inlägg från 1 juni 2012./

Juni är den enda månaden som är uppkallad efter en gudinna.  Nämligen den romerska gudinnan Juno.

När det första templet byggdes i Rom 509 f.kr. tillägnades det tre gudomligheter. Himmelsguden Jupiter och två gudinnor - Juno och Minerva. De kallades för den kapitolinska triaden och dominerade kulten.

Det kan verka förvånande att en så patriarkal kultur som den romerska har en gudatriad, där två av tre gudar är kvinnliga. Ja, för det första var de tre inte helt jämställda - Jupiter var ju högst. För det andra finns det teorier om att bakom denna triad fanns en äldre - där de tre gudarna var Jupiter, Mars och Quirinus.

Nu är det väl inte helt bevisat men det tycks vara en vanlig åsikt bland forskarna.

I så fall infördes den "nya" triaden kanske pga etruskisk påverkan. Etruskerna hade en triad som bestod av Tinia, Uni och Menvra. Tinia var en manlig gud, Uni och Menvra var kvinnliga.  Det är lätt att se likheten mellan namnen Menvra och Minerva.

Bilden av Juno anses delvis ha påverkats av den grekiska Hera, men hon hade många helt inhemska drag. Hon troddes vaka över människorna från vaggan till graven.

Hon hade många olika tillägsnamn. Ett var Sospista, "den beskyddande". Hon kallades också Lucina, vilket möjligen betydde "den ljusa". Ett annat namn var Regina - "drottningen".

Hon vakade över fruktsamheten och beskyddade barnafödandet. Hon stod på kvinnornas sida i äktenskapet och ansågs vara fientlig till männens utomäktenskapliga eskapader.

Den 7 juli hölls fester till hennes ära. I dessa fick endast kvinnor delta. Kvinnor från alla samhällsklasser deltog, såväl matronor som slavar.

Om Juno var upprörd kunde hon ge hotfulla tecken, som till exempel stenregn och blixtnedslag.

Juno dominerade kvinnornas kult i Rom, men dyrkades också av männen.

/Min huvudkälla till detta inlägg är Britt-Mari Näsströms bok "Romersk religion" från 2005. Och, ja, jag har ju ofta kritiserat Näsström ganska så omilt, men det finns ingen direkt anledning att betvivla vad hon skriver om Juno.../


Juno. Silverstatyett, från första eller andra århundradet e.kr.