Jag har sovit ungefär tolv timmar, trots (eller p.g.a.?) den monstruösa apparaten jag har på ena benet:
Det visade sig också att min pessimistiska oro för att det inte skulle gå att sätta på skor och byxor var ogrundad. Det är krångligt, men det går. Så hjälplös som det verkade igår är jag inte.
Nu ska jag ner till Hovsjö centrum (jag får gå ute med apparaten, om jag går försiktigt) och handla mat och medicin.
Hur jag än vrider och vänder på det förstår jag inte vad som hände igår. Även om nu skosnörena hade fastnat förklarar det inte den enorma kraften i hur jag slungades mot marken. Det kändes inte som att falla, utan nästan som att kastas. Jag har trasslat in mig i skosnören förut, även i rulltrappor, men något sådant har aldrig hänt förut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar