"SD-propaganda - nej tack!"

Så här ser min dörr ut sedan kanske ett och ett halvt år tillbaka. Efter att ha fått SD:s lokaltidning genom dörren en längre tid, och med viss irritation läst utläggningarna från deras lokala förmåga, Dispatch-medarbetaren Tommy Hansson, fick jag till sist nog.

Nyheten om att jag satt upp anslaget verkar ha spritt sig snabbt. Dagen efter jag satt upp det och jag gick in i den lokala  matvarubutiken, började de två kassörskorna som satt där, med ett litet småleende starta en skämtsam diskussion om att de nog faktiskt borde gå med i SD, och att invandringen verkligen var hemsk, samtidigt som de både intensivt och roat tittade på mig....

Ensamkommande flyktingbarn försvinner

Så har det varit i årtionden. Ensamkommande barn försvinner och ingen vet var de tar vägen. Nu kommer det fler sådana barn än någonsin och även nu kommer rapporter om försvinnanden.

På Agneta Bravelius blogg finns nu ett inlägg om detta. Läs gärna där om en fråga som vare sig regeringen, eller  den "respektabla" oppositionen, eller SD, verkar bry sig ett skvatt om.

Att vara 60 och inte 16

Det är nog vanligare att vilja byta ålder än att vilja byta kön. Däremot är det nog mindre vanligt att mycket starkt uppleva sig ha en annan ålder än den man egentligen har. Och nu syftar jag inte på romantiska diller, som till exempel när Lasse Lönndahl på 60-talet brukade kalla sig "världens äldsta tonåring", en beteckning som var och en som lyssnade på hans mossiga och inte speciellt tonårsmässiga sånger endast kunde fnysa åt.

Men varje gång jag tittar mig i spegeln förväntar jag mig innerst inte att få se en 16-årings ansikte. Varje gång får jag en chock. Ju äldre jag blir ju större blir chocken.

Varför just 16? Jo, det har en förklaring.

Jag mådde förvisso dåligt innan jag blev 16. Men jag hade ändå en upplevelse av en kropp, och av en tidslinje. Jag åldrades gradvis, och var en del av detta. Det var jag som åldrades, det var min kropp. Som 16-åring förväntade jag mig inte att se en 10-åring i spegeln. Om jag plötsligt hade gjort det skulle jag nog blivit livrädd.

Sedan kom något som jag numera gärna använder ordet Katastrofen för. Det är för övrigt samma ord som palestinier brukar använda som term för staten Israels bildande 1948 - inga jämförelser i övrigt!

Jag tänker inte här spekulera i varför jag blev psykotisk våren-sommaren 1971. Det skulle bara leda till att många skulle ställa sig skeptiska till analysen, och fixera sig vid detta. Det enda jag vill säga är att den förklaring jag använde i åratal, att jag hade rökt hasch några månader årsskiftet 1970/71, i stort sett inte hade något alls med saken att göra. Innerst inne trodde jag heller inte på den, vilket visade sig av att jag våren 1974 inte tvekade att på nytt börja röka hasch under en kort period. Då hände ingen katastrof alls -  i stort sett hände det ingenting,

Men oavsett vad den berodde på - Katastrofen kom våren 1971. Den ledde till den paradoxala upplevelsen av att inte kunna tänka, vilket ju i sig är en självmotsägelse. Men den var ändå oerhört ångestfull. Den ledde också till att jag inte upplevde mig som att jag hade en kropp överhuvudtaget. Det ledde sedan till att jag slutade sköta den, och snart såg hemsk ut och luktade väldigt illa.

Jag förlorade också förmågan att städa, och mitt rum såg snart lika äckligt ut som mig själv.

Men framförallt förlorade jag upplevelsen av en tidslinje, Jag kände inte längre att jag åldrades, allt var en evig nutid, som jag hade ett närmast intellektuellt förhållande till. Varje tidigare datum kändes som om det skulle kunnat vara idag, eller igår. Framförallt var de dagar som föregick Katastrofen en evig nutid. Allt som hände efter det var som en drömlik avvikelse från tidslinjen,

Den rent kroppsliga oförmågan att sköta hygienen varade i stort sett i kanske sju år. När jag började på Jakobsbergs Folkhögskola i augusti 1978 började jag till sist duscha varje morgon och regelbundet tvätta mina kläder, vilket jag inte hade gjort på sju år.

Men tidsuppfattningen påverkades inte av det. Jag ser fortfarande mig själv som 16, det är ett konstant tillstånd, Jag får som sagt samma chock varje gång jag ser mig i spegeln. Jag vill inte vara 60 (snart 61) och jag fasar för hur jag kommer att uppleva det om och när jag blir 70. Vågar inte ens tänka på det.

Det här påverkar ju också vardagslivet och dess små händelser. En gång på McDonalds beskrev att barn mig för sin mamma som "den där gubben". Jag fick nästan ett ångestanfall.

Och ibland händer det att snälla ungdomar reser sig i bussen och säger att farbror kan gärna få ta min plats. Jag svarar alltid nej, och säger att du behöver nog sitta lika väl som jag, men jag försöker att låta så vänlig som jag bara kan. De menar ju så väl.

Sedan vänder jag mig snabbt bort och hoppas att de inte ska se att mina ögon tåras.

Patrik Nyberg på nya äventyr

I kommentarsfältet till ett inlägg på Cattas Bubbla har Patrik Nyberg ondgjort sig över att Monica Antonsson skulle ha "kopplat ihop" honom med den högerextrema nättidningen Fria Tider. Han skriver: "Antonnson /sic/ ljuger av någon anledning om att jag skickat något anonymt mejl till henne och kopplar ihop mig med Fria Tider. Förvisso har jag skrivit för vänstertidningarna Göteborgs Fria Tidning och Stockholms Fria Tidning. Dock har jag aldrig skrivit för högertidningen Fria Tider. "

Detta har tydligen drivit honom till raseri, och i en annan kommentar under ett annat inlägg blandar han till och med in mig i det hela, och lyckas formulera den lite svårförståeliga meningen: "Jag är helt säker på att Erik Rodenborg vet att Antonsson ljuger om att jag skickat ett anonymt mejl men han är för rädd för att våga säga sanningen. Tyvärr."

Så där helt apropå. Jag hade aldrig uttalat mig i frågan, och kände inte ens till den innan jag uppmärksammades på Nybergs kommentar.

Nu förvånar det mig inte, eftersom Nyberg av anledningar han bäst känner till själv sedan 2012 bedrivit en något underlig kampanj mot mig. Vare sig det handlar om viktiga frågor eller ganska så obetydliga sådana lyckas han allt som ofta få in en liten giftpil åt mitt håll.

Jag har nu fortfarande inte satt mig in i detta mystiska mail han pratar om och är helt enkelt inte intresserad av frågan om någon ljuger och i så fall om vad. Anledningen till detta är enkel.

Även om Patrik Nyberg nu aldrig medarbetat i Fria Tider (jag är nog ändå beredd att tro honom där) har han under åratal medarbetat i Dispatch International, en annan högerextrem tidning, som faktiskt är sju resor värre.

Och i en av hans artiklar där, som handlade om ett av hans favoritämnen, hur man bekämpar teorin om bortträngda minnen,  passade han på att hävda att just jag, tillsammans med fyra andra namngiva personer, var medansvariga till att människor begick självmord: "Men något ansvar har aldrig avkrävts ...Erik Rodenborg och många andra. Trots att deras väg kantas av ett stort antal krossade liv. I en del fall stavas förklaringen psykisk ohälsa och i andra fall var det iskalla karriärval som låg bakom deras agerande – som drev många oskyldiga till självmord."

Jag kommenterade hans utfall här.

Det ter sig ju lite märkligt att den mannen nu i Cattas Bubbla stoltserar som någon sorts motståndare till näthat. Det är han inte. Han är en ovanligt elakartad utövare av detta.

Patrik Nyberg är en de mest ettriga i det läger som under åratal drivit kampanjer för att diskreditera berättelser om sexuella övergrepp mot kvinnor och barn. Men han är dock marginaliserad, vilket ju på ett anmärkningsvärt sätt visas av att han under en lång tid helt frivilligt låtit  sig publiceras i en rännstenstidning som Dispatch International.

I den stora debatten är det snarare figurer som exempelvis Dan Josefsson, eller Maciej Zaremba, som utgör problemet. Patrik Nybergs verksamhet har i stor sett noll effekt på opinionsbildningen, men han kan onekligen skapa en viss irritation hos de individer som han av någon anledning har fått för sig att trakassera.

Att inte spela själva

Att det blev en skandal när det avslöjades att Monkees till en början inte spelade själva, utan att musiken utfördes av studiomusiker är ju allmänt känt, och så att säga en del av pophistorien. Men kanske mindre känt är att Monkees inte var ensamma om att drabbas av sådana avslöjanden.

Ett annat exempel var en grupp som slog igenom ungefär ett år efter Monkeees. Det var den engelska gruppen Love Affair, som i slutet av 1967 fick sitt genombrott med Everlasting Love.

De hade liksom Monkees till en början låtit studiomusiker stå för spelandet.

Jag minns att jag noterade den typen av avslöjanden med en axelryckning, och närmast var road över debatterna som följde. Egentligen var jag ointresserad av vilka som spelade, det var hur det lät som var det väsentliga.

Vem som egentligen spelade var ett problem för vuxna popskribenter, inget som i någon högre grad oroade oss tonåringar. Eller i alla fall inte mig.

Har ändå aldrig varit folkets parti

Nu har Folkpartiet beslutat sig för att avskaffa sitt gamla namn och istället kalla sig "Liberalerna". Gott så.

Något folkets parti har det ju ändå aldrig varit. Det har ju alltid, som jag skrev redan 1971, varit ett parti i de "makt- och kapitalägande minoriteternas tjänst".

/Den sista meningen låter ju rent absurt högfärdig, ungefär som om jag vill låta som Jan Myrdal. Men jag kunde inte låta bli. ;-)/

"Kärnvapenstaterna tycker inte om att Iran också kan skaffa sig kärnvapen"

Läs gärna detta inlägg från NoBoyToy.

Det är ju ett oerhört hyckleri av de officiella kärnvapenmakterna att lägga ner all energi på att hindra Iran att få kärnvapen, när de inte har några planer att nedrusta själva.

Det bör ju också påpekas att de av någon anledning inte verkar oroa sig över att Israel, enligt alla seriösa bedömare, har haft kärnvapen en längre tid. Israel har ju, i motsats till Iran, startat flera anfallskrig  från 1950-talet och framåt.

Bella notte

Vaknade ur en dröm. Det jag minns från drömmen är endast att denna melodi från Sveriges troligen mest kända julprogram låg i bakgrunden.

I övrigt minns jag ingenting.

Nej, det gör hen inte

Det finns en central erfarenhet jag faktiskt har haft sedan tidig barndom. Det är en man inte gärna skulle tala om i mer fundamentalistiska kretsar, eftersom de skulle kunna se det som rent blasfemiskt.

Men faktum kvarstår. Trots att jag har testat gång på gång, från det att jag var ett förtvivlat och otryggt barn, fram till senare tider, är det en sak som praktiskt taget aldrig har fungerat. Undantagen kan inte ens räknas på ena handens fingrar, utan på sin höjd på en eller två fingrar.

Den erfarenhet jag alltså talar om är denna: Gud hör inte bön...

Daesh istället för IS

Angående namnet på IS.

Signaturen "Tidlösa" har citerat detta på kommentatsfältet, "från nätet": "The term “Daesh” is strategically a better choice because it is still accurate in that it spells out the acronym of the group’s full Arabic name, al-Dawla al-Islamiya fi al-Iraq wa al-Sham. Yet, at the same time, “Daesh” can also be understood as a play on words — and an insult. Depending on how it is conjugated in Arabic, it can mean anything from “to trample down and crush” to “a bigot who imposes his view on others.” Already, the group has reportedly threatened to cut out the tongues of anyone who uses the term."

En annan bibetydelse sägs för övrigt vara inspirerad  från ordet Dahes, "en som sår oenighet"...

Nu har jag inte kollat dessa etymologier så noga, men att det verkar ligga en del i dem visas kanske av det faktum att  den "islamiska" terrororganisationen har en policy av att hårt straffa de som använder termen "Daesh" på sitt territorium.

Men VI lever faktiskt inte på deras territorium, även om en del uppskrämda själar i Dispatch International tycks tro att vi snart håller på att hamna där...  Så det finns ingen anledning att tveka till att använda ordet "Daesh" istället för IS.

Vilket jag hädanefter kommer att göra.

Rålambshovsskolan

Om man ska tala om en period då jag kände verklig optimism är det nog perioden från hösten 1964 till våren 1970. Dvs från att jag började på Lärarhögskolans Övningsskola (LHÖ) i augusti 1964, till dess jag slutade på Rålambshovsskolan juni 1970.

Ja, optimismen försvann ju inte i juni detta år direkt, men redan senare samma år dök orosmoln upp, som kanske förebådade kraschen 1971.

Därför har jag en ganska så positiv minnesbild av Rålamshovsskolan, som jag gick på i åttonde klass h 69 - v70. Inte riktig LIKA positiv som den av Lärarhögskolans Övningsskola där jag gick de fem föregående åren, men åndå väldigt ljus!

Det är nu roligare att besöka Rålambshosskolan än det som finns kvar av LHÖ, för det senare är ombyggt till oigenkännlighet. Rålambshovsskolan är sig lik, i alla fall nästan.

Det var alltså åttan. Det var det år man hade PRYO (idag kallat PRAO, tror jag) och höstterminen praktiserade jag som lärare i en mellanstadieklass (tror jag, det KAN kanske varit en trea också!), på vårterminen (dvs i januari!) på skivavdelningen på NK.

Det var också det år vi hade vår längsta klassresa, fem dagar till Savalen i Norge i maj 1970. Detta var några underbara dagar, några av de absolut bästa i mitt liv.

Rålambshovsskolan låg ett stenkast från där jag bodde, tog väl två minuter högst att gå dit. Det var ju praktiskt.

Det var nog året jag slutligen i maj gjorde mitt genombrott och kom in i klasslivet på allvar. Det var just genom resan till Savalen. En vecka efter den hade jag till och med en fest för klasskamraterna hemma hos mig, vilket skulle ha varit otänkbart tidigare. Den resan hade en oerhörd effekt på min ställning i klassen, innan den hade jag varit utanför det mesta, så blev det inte efter den.

Det mesta som kan sägas om åttan är positivt, det enda undantag jag kan komma på var när vi i höstterminen gjorde livet surt för en ung kvinnlig lärare, som undervisade i religionskunskap. Normalt sett var vi en ovanligt snäll klass, det här var det enda undantag jag kan komma på. Jag tror inte vi riktigt insåg hur grymt vi betedde oss mot henne. Inte en enda lektion fungerade för henne, hon fick knappast säga ett ord. Hon slutade i förtid.

Nej, bortsett från detta mystiska undantag var vi en mönsterklass. Välartad, men ändå självständig. Ingen satte sig på oss, vilket en sadistisk vikarie fick erfara redan våren 1967.

Och just åttan gav för mig en känsla av att allt var möjligt,. Det fanns en sorts optimism, då, både i skolan, för mig själv privat, och i det samhälle utanför som då var präglat av starka vänstervindar.

För min del började optimismen spricka upp lite redan den första terminen i nian, för att till sist krossas i den andra. Men det är en helt annan, och mycket sorgligare, historia.


Bild av Rålambshovsskolan tagen av mig idag. Tyvärr reflekterades  solen så starkt  i många av fönstren på den ena flygeln, så de bilder jag tog som visade hela skolan framifrån går inte att lägga ut.

What goes around comes around

Idag har den reaktionära islamistiska terror som under årtionden hemsökt många muslimska länder slagit till i Frankrike. Människor är - med all rätt- upprörda. Man kräver hårdare tag. Man kräver resoluta åtgärder. Det är förståeligt och rimligt.

Men innan man tänker på vilka åtgärder som skulle vara effektiva mot terrorn bör man kanske också tänka lite på hur den uppkommit. Hur ser den dynamik ut som skapat Islamiska Staten, Al Qaida, och talibanerna?

Det började egentligen 1978. Då tog en vänsterregering makten i Afghanistan. Den började nationalisera företag, inleda en jordreform , förbättra kvinnors situation. Den fick stöd frän Sovjet.

Då började USA och CIA satsa på att stöda islamistiska gerillor som kämpade mot den "gudlösa" staten. Dessa växte snabbt, och till sist såg sig Sovjet tvunget att invadera i december 1979. Motiven var komplexa; men det viktigaste torde ha varit att man inte ville ha en militant islamistisk stat alldeles vid gränsen.

Då förstärktes USA:s stöd till islamisterna. Man valde dessutom medvetet att satsa på de mest extremistiska grupperna, då dessa sågs som de mest effektiva. Även USA:s allierade i Saudi-Arabien blandade sig i. En av de som koordinerade detta stöd gick under namnet Usama bin Ladin. Han grundade Al Qaida, vars huvuduppgift först var kampen mot "gudlös" kommunism.

Resultatet känner ju många till. Sovjet lämnade 1989, men vänsterregeringen satt ändå kvar, ända tills det sovjetiska ekonomiska stödet upphörde när Sovjetunionen kollapsade 1991. Ett år senare tog en allians av islamister över, och 1996 kom talibanerna. En av de sistnämndas första åtgärder var att massakrera de som var kända för att ha varit funktionärer i den tidigare vänsterregeringen.

Al Qaida levde också kvar och i och med västinvasionen av Irak 1991 fick de nya uppgifter. Nu flyttades kampens fokus från den "gudlösa" kommunismen till "korsfararna" i väst. En terrorkampanj inleddes av det före detta USA-allierade Al Qaida. Klimax kom den 11 september 2001.

Ett av USA:s "svar" på detta var synbarligen ologiskt. Det var att invadera Irak en andra gång. Irak leddes av en auktoritär, men sekularistisk regim. Den var brutal, men den hade använt oljepengarna från den nationaliserade oljan till att bygga up en ambitiös välfärdsstat. Kvinnornas ställning var relativt stark, och religionsfrihet rådde.

USA och Storbritannien invaderade, påhejad av ledande opinionsbildare i väst. Irak slogs sönder, välfärden gick upp i rök, kaos rådde. USA hade fått ett fotfäste i en rik oljestat. "Friheten" hade segrat och samhället exploderade i orgier av religiös fanatism och kvinnohat. Sedan kom IS.

Att IS kunde sprida sig till Syrien var nog huvudsakligen Assadregimens skuld. Men att IS kunde sprida sig till Libyen berodde mest på att väst massivt grep in i inbördeskriget 2011 och såg till att Khadaffiregimen krossades. Denna var förvisso brutal, men liknade i viss mån Saddam Husseins - med hjälp av oljan hade en relativ välfärd utvecklats. Kvinnornas ställning var dessutom relativt stark. Det ändrades efter 2011.

Idag kontrolleras Libyen av konkurrerande maktcentrum med olika  varianter av extrema islamistideologier som ledstjärna. Det råder permanenta strider mellan lokala krigsherrar, kvinnornas ställning har sjunkit som en sten, liksom levnadsstandarden.

Och, som ett brev på posten, har IS fått ett fotfäste också där.

Kommer någon att tänka på Frankensteins monster?

Nu står västvärlden inför detta monster. Men de som drabbas är inte de Frankenstein-liknande politiska  ledningarna, det är vanliga människor. Och nu säger man att man ska bekämpa detta monster genom  bombningar,  invasioner, militär hämnd. Det sa George Bush också 2003.

Jag har inga ”recept” på hur extremislamismen ska bekämpas. Ett sätt vore dock att ge militärt stöd till kurdiska vänstergerillor, som PKK och dess avläggare. De är de enda som på ett någorlunda effektivt sätt fört kampen mot IS på marken.

Men fler västinvasioner ser ju inte ut att vara lösningen.... Inte om man tittar på vad de tidigare lett till. För att nu uttrycka det lite försiktigt.

"The Paris Massacre: Dynamite in the foundations"

Ett längre försök till analys av Parismassakern, och dess bakgrund, kan läsas i denna artikel på marxist.com.

På många sätt intressant och tankeväckande.

Nej, jag tror inte att det är Maria som talar...

Jag har nu ett intresse för Mariauppenbarelser. Det innebär inte att jag tror att det verkligen är Maria som i dessa har kommit för att sprida någon form av budskap. Mina argument för att jag inte ens kan föreställa mig det är inte framförallt "skeptiska" (jag är inte medlem i VoF och kommer dessbättre aldrig att bli det) utan snarare att jag jämför med vad som Maria påstås säga i de av dessa uppenbarelser jag hört talas om - och med vem hon kan ha varit, och vad hon kan ha tyckt i verkligheten.

Maria var alltså moder till en religionsgrundare som fördömde de rika, hyllade de fattiga och predikade radikal jämlikhet. Såväl Jesus som dennes broder Jakob tillskrivs i Bibeln uttalanden som om de vore fällda av någon idag skulle placera denne långt ut på vänsterkanten.

Det gäller ju även Maria. I Lukasevangeliets första kapitel kan vi hitta denna hyllning till Gud som tillskrivs henne.

Han gör mäktiga verk med sin arm,
han skingrar dem som har övermodiga planer.
Han störtar härskare från deras troner,
och han upphöjer de ringa.
Hungriga mättar han med sina gåvor,
och rika skickar han tomhänta bort.

Men i nästan alla de offentliggjorda Mariauppenbarelser jag hört talas om eller läst om har uttalandena från Maria antingen bestått av katolska plattityder, eller av grumliga utsagor, med ett ofta högerbetonat kvasipolitiskt budskap.

Om det någon gång publicerades någon Mariauppenbarelse med ett budskap som klart gick i linje med Marias lovsång i Lukas 1 skulle jag kanske i mycket djärva ögonblick eventuellt kunna tänka den nästan otänkbara tanken att det finns något samband mellan den "Maria" som människor tror sig höra och se i dessa uppenbarelser,  och modern till världens förmodligen mest kände religiösa gestalt.

Men hittills har jag aldrig hört talas om någon sådan. Tipsa mig gärna om ni själva gjort det...

Mer om uppenbarelsen i Knock

Jag skrev för några dagar sedan ett inlägg som hette "Our Lady of Knock". Där nämnde jag en Mariauppenbarelse i Knock i Irland och talade om en text jag skrev 2003 om just Mariauppenbarelser. Nedan följer ett bearbetat avsnitt ur den texten, det avsnitt som just handlade om Knock. Jag har ändrat några termer och strukit de inskjutna referenserna. Den viktigaste av böckerna som jag byggde på nämner jag dock i slutet av inlägget.

Ja, det går naturligtvis att ställa många frågor, både skeptiska och andra, om händelserna i Knock, men det får vänta.
--------------------------------------------------------------------------------------------------
Den tysta jungfrun

Knock är en avlägsen by i västra Irland. Den ligger på en vindpinad höjd i ett i övrigt platt landskap. Den ganska så anspråkslösa kyrkan var tillägnad aposteln Johannes. I kyrkan fanns statyer av Josef och Maria.

1878, året för uppenbarelsen, förstörde en storm nästan kyrkan. Taket och fönstren skadades och statyerna förstördes. Två nya statyer beställdes, men de skadades vid transporten från Dublin. Ytterligare två statyer beställdes, och kom fram oskadade.

På kvällen den 21 augusti 1879 inleddes kvällen med ett ösregn. Mary McLoughlin var på väg till en väninna, Mary Beirne, när hon passerade kyrkogården. När hon såg tre orörliga figurer på kyrkogården tänkte hon att det var konstigt att de hade beställt en ny uppsättning statyer och än konstigare att dessa hade lämnats ute i regnet. Hon blev det första vittnet till vad som skulle bli den mest omtalade Mariauppenbarelsen i Irlands historia. När hon lämnade väninnan erbjöd denna att följa en bit på vägen. Den här gången syntes inte bara figurer i regnet utan ett intensivt ljussken och de båda kvinnorna tyckte sig se att figurerna rörde sig. De intensifierade figurerna som Maria, Josef och Johannes - identifieringen av Johannes grundades på att Mary Berne sett en staty av Johannes i kyrkan i Lecanvey. Sammanlagt såg 18 personer uppenbarelsen.

Förutom de tre figurerna såg vittnena ett altare med ett stort kors och ett lamm, vänt mot öster. Maria höll ut händerna på ett sätt som liknade hur en präst håller händerna när han förrättar mässan. Hon såg upp mot skyn. De tre figurerna såg ut att vara klädda i dräkter som liknade silver.

Två månader senare upprättade ärkebiskopen av Tuam en kommission för att undersöka uppenbarelsen. Kommissionen kom till slutsatsen att vittnena var trovärdiga. En ny kommission som tillsattes 1936 kom till samma slutsats. När Johannes Paulus II långt senare besökte Irland passade han på att besöka Knock, vilket utgjorde ett indirekt erkännande av uppenbarelsen från Vatikanen.

Uppenbarelsen i Knock skiljer från många andra Mariauppenbarelser genom att den inte orsakat några större kontroverser. Den godkändes av kyrkan mycket tidigt, och bortsett från kritiken från sekulära skeptiker (som naturligtvis drabbar alla sådana uppenbarelser, utan undantag) har den inte skapat några problem för kyrkan. Eftersom alla var vittnen och ingen var "skådare" med privilegierad information från Maria, och eftersom Maria dessutom var tyst, har det inte funnits några störande element i denna uppenbarelse.

Huvudkälla: Mary Purcell: Our Lady of Silence, i John A Delaney: A woman clothed by the sun: Eight great apparitions of Our Lady, Doubleday 1961.