Upptäcker att det inte var en tillfällighet att Lugna Favoriter sände julmusik. De ska tydligen sända (enbart?) julmusik från och med nu ända till annandagen. Frågan är ju om lyssnarna inte hinner bli uttröttade. Själv tycker jag ännu att det är mysigt.
Det som spelats är av lite olika kvalitet. Några jolmiga amerikanska sånger förstör bilden, och jag saknar förresten "Jingle Bell"....
Men en av mina favoritsånger, Mary´s Boy Child, har spelats ganska så många gånger.
Men apropå den - som förstås syftar på Jesus. Enligt Matteusevangeliet planerade Herodes att döda just alla nyfödda pojkar och Maria och Josef fick ta Jesus med sig och fly till Egypten. Ungefär som många idag tvingas fly från samma region i världen som Jesus föddes i, för att komma undan mer moderna barnamördare.
En fråga inställer sig: Vad hade egentligen hänt med Jesus om Egypten styrts av några som liknade dagens Sverigedemokrater? Hade han skickats tillbaka till Herodes?
Sverigedemokraterna påstår sig ju försvara kristna värden. Frågan är föstås om Jesus skulle uppskatta SD:s speciella tolkning av dessa, om han nu plötsligt kom tillbaka? (Som fundamentalisterna ju säger att han ska göra).
Under det tidiga 1900-talet spred pingströrelsen propaganda mot "dansbaneeländet", för enligt dem var det ju syndigt att dansa. De sade ungefär så att "tänk om Jesus kommer tillbaka när ni är på dansbanan, vad tror du han skulle säga ?". De sade förstås så för att skrämma slag på ungdomarna.
Det finns nu inget i Bibeln som tyder på att Jesus skulle ha något emot att någon dansar. Däremot finns det oerhört mycket i Bibeln som tyder på att Jesus definitivt skulle ogilla de som hetsar mot invandrare. Så en modern variant av skrämseltemat vore förstås "tänk om Jesus plötsligt kommer tillbaka och du just då råkar sitta på ett SD-möte. Vad tror du att han skulle säga?".
Ja, vad tror NI att han skulle säga? ;-)
söndag 15 november 2015
lördag 14 november 2015
Terrordåden i Paris
Eftersom jag lyssnade på Lugna Favoriter inatt var jag heller inte medveten om vad som hänt i Paris förrän nån gång idag. Det är skakande och otäckt. Det är fruktansvärt för de drabbade, och deras anhöriga. Nu har den reaktionära fundamentalistiska terror som varje dag drabbar människor i bland annat Syrien, Irak, Libyen, Afghanistan och Pakistan (och som är huvudorsaken till den senaste flyktingvågen) på allvar kommit till Europa.
Jag har hittills sett endast en kommentar till vad som skett som jag vill lägga ut här, nämligen denna från marxist.com.
I stort sett håller jag med den.
Jag har hittills sett endast en kommentar till vad som skett som jag vill lägga ut här, nämligen denna från marxist.com.
I stort sett håller jag med den.
Är det jul redan?
Någon gång inatt satte jag på radion, närmare bestämt på Lugna Favoriter. Anledningen var mest att det kom störande ljud utanför lägenheten och det var lättare att somna när musiken överröstade dessa ljud.
De spelade julsånger hela tiden, och varje gång jag vaknade upp spelade de en ny julsång. Och fortfarande spelar de nästan bara julsånger. .
Jag har hittills inte hört någon förklaring varför. Men det är lite häftigt. Det regnade hela natten men musiken ger en känsla av att det redan är den 23 eller 34 december.
De spelade julsånger hela tiden, och varje gång jag vaknade upp spelade de en ny julsång. Och fortfarande spelar de nästan bara julsånger. .
Jag har hittills inte hört någon förklaring varför. Men det är lite häftigt. Det regnade hela natten men musiken ger en känsla av att det redan är den 23 eller 34 december.
fredag 13 november 2015
Jag borde nog...
... följa en del goda råd jag har fått på sistone. Leva mer IRL, och inte så ofta sitta fördjupad i nätet och dess intriger.
I synnerhet sedan jag flyttade till Hovsjö 1 januari 2007 och sedan fick en dator tre månader senare har det dominerat min tillvaro allt för mycket.
Det har sina negativa följder, på många sätt.
I synnerhet sedan jag flyttade till Hovsjö 1 januari 2007 och sedan fick en dator tre månader senare har det dominerat min tillvaro allt för mycket.
Det har sina negativa följder, på många sätt.
onsdag 11 november 2015
Henoteism
"Henoteism" är en term för att tro på flera gudar, men bara dyrka en. Själv fick jag höra detta ord första gången på grundkursen i religionshistoria hösten 1983.
Det var vår lärare Ulf Drobin, som lade ut texten om att den israelitiska religionen från början inte var monoteistisk utan alltså henoteistisk. Han menade att om man läser Gamla Testamentet noga kan man finna en mängd spår efter denna tidigare fas.
Av någon anledning reagerade jag starkt mot detta. Jag sa att det trodde jag inte på, så han började läsa upp det ena bibelcitatet efter det andra, som han menade visade på detta. Jag var envis, och underkände dem alla.
Men till sist kom han med ett som fick mig att ge upp. Det var från Psaltaren 82:1 och det löd sålunda: ”Gud står i gudaförsamlingen,
i gudarnas krets håller han dom.”
Då kapitulerade jag. Jag fick så att säga konvertera till det allmänt accepterade religionshistoriska synsättet.
Kristna fundamentalister håller naturligtivs inte med. Mera modesta kristna kan ofta hålla med om detta som ett historiskt faktum, men de är naturligtvis inte själva henoteister... Detsamma gäller förstås dagens judar.
Men det finns ett undantag. Mormonerna är faktiskt henoteister. De tror just att det finns flera gudar, men att man endast ska dyrka "vår", På sätt och vis är de väl en av de ytterst få grupper som anammat detta element i den ursprungliga israelitiska religionen. Och detta innan religionshistorikerna upptäckte att det överhuvudtaget funnits...
måndag 9 november 2015
Our Lady of Knock
Hösten 2003 var jag på forskarutbildningen i religionshistoria. Det var bara det att jag inte hade något ämne. Jag förbjöds att fortsätta med ämnet satanism hösten 2000, lite mer än två år efter att min lic-uppsats godkändes. Jag hade sedan under några år arbetet på en text om Gimbutas teori om förhistorisk gudinnekult men blev hårt, enligt mig själv orättvist, angripen för den, så jag hade fått lämna det ämnet också.
En av lärarna, den dåvarande professorn, var öppet fientlig till att jag skulle vara kvar. Det var han nu ganska ensam om, men jag var i en vacuumliknande situation. Jag hade ju inget godkänt ämne.
Under en kort period hösten 2003 började jag tänka tanken att skriva om Mariauppenbarelser. Jag skrev en kanske 30-sidig text om det ämnet, som blev ganska så väl mottagen på ett seminarium.
Jag övervägde alltså att skriva om detta, men insåg att en avhandling om Mariauppenbarelser i allmänhet aldrig skulle accepteras. Om jag skulle tillåtas skriva, var jag tvungen att välja ut en specifik uppenbarelse och sedan bland annat besöka orten, gå igenom arkivmaterial, tala med personer på orten som hade kunskaper om ämnet, och sedan börja skriva.
Men vad skulle jag välja i så fall? Ganska snart insåg jag att språkfrågan här var det mest centrala. Det är nämligen så att det enda språk förutom svenska som jag behärskar är engelska, och Mariauppenbarelser i engelskspråkiga länder är lätt räknade.
Egentligen fanns det vara två alternativ. Antingen någon av de mer sekteristiska varianterna av sådana uppenbarelser i USA. Det fanns där två omskrivna sådana, dels en serie av uppenbarelser i Wisconsin som började i slutet av 1940-talet, dels en serie som började i New York i början av 1970-talet. Problemet var här delvis att i dessa fall handlade det om enskilda personer som hävdade att de hade haft uppenbarelser, och fått en skara anhängare. Nu var både dessa personer politiskt långt till höger och de påstådda budskapen från Maria var därefter...
Det var inte så roligt, men än mer avgörande var att det var långt till USA och jag var rädd för att flyga.
Då återstod egentligen det andra alternativet. Nämligen uppenbarelsen i Knock i Irland 1879.
Det var en udda uppenbarelse. Den hade setts av många, den var väl dokumenterad. men den hade två saker som gjorde att den var ovanlig. Dels sade Maria ingenting, hon visade sig bara. Dels hade hon sällskap av Josef, och aposteln Johannes. Eftersom ingen av dessa sade något kan man förstås undra sig hur de som såg dem kunde veta att de verkligen såg just dessa tre. Den enda förklaring jag kan komma på just nu är att dessa måste ha liknat statyer och bilder som var allmänt spridda.
Nåväl, jag hade bestämt mig för att det skulle vara intressant att skriva en avhandling som saken. Det som fick mig att till sist inte våga var något helt idiotiskt. Jag hade publicerat en hel del positiva texter om förhistorisk gudinnetro som låg på nätet, på sidor jag inte hade kontroll över, och alltså inte kunde ändra i. Men om jag nu skulle åka till Irland skulle jag vara tvungen att ha en rad kontakter med de aktiva katoliker som hade hand om minnesmärkena, arkiven och museet. Jag tänkte att om de hade kunnat se vad jag skrivit på nätet skulle de se mig som en obehaglig hedning och få en negativ inställning till mig.
Det ver lite fånigt. De kunde ju tycka vad de ville, men jag tror numera inte att de skulle vägra prata med mig av sådana orsaker. Men det var alltså det som fick mig att ge upp.
Nu ligger ju Irland inte så långt borta. så det skulle vara intressant att göra den resan i alla fall Det skulle ju inte bli någon avhandling av det, men säkert en hel del andra typer av texter. För att inte tala om en del charmiga bilder.
Altarskulpturer vid minneskyrkan i Knock, gjorda efter ögonvittnens berättelser om uppenbarelsen 1871.
En av lärarna, den dåvarande professorn, var öppet fientlig till att jag skulle vara kvar. Det var han nu ganska ensam om, men jag var i en vacuumliknande situation. Jag hade ju inget godkänt ämne.
Under en kort period hösten 2003 började jag tänka tanken att skriva om Mariauppenbarelser. Jag skrev en kanske 30-sidig text om det ämnet, som blev ganska så väl mottagen på ett seminarium.
Jag övervägde alltså att skriva om detta, men insåg att en avhandling om Mariauppenbarelser i allmänhet aldrig skulle accepteras. Om jag skulle tillåtas skriva, var jag tvungen att välja ut en specifik uppenbarelse och sedan bland annat besöka orten, gå igenom arkivmaterial, tala med personer på orten som hade kunskaper om ämnet, och sedan börja skriva.
Men vad skulle jag välja i så fall? Ganska snart insåg jag att språkfrågan här var det mest centrala. Det är nämligen så att det enda språk förutom svenska som jag behärskar är engelska, och Mariauppenbarelser i engelskspråkiga länder är lätt räknade.
Egentligen fanns det vara två alternativ. Antingen någon av de mer sekteristiska varianterna av sådana uppenbarelser i USA. Det fanns där två omskrivna sådana, dels en serie av uppenbarelser i Wisconsin som började i slutet av 1940-talet, dels en serie som började i New York i början av 1970-talet. Problemet var här delvis att i dessa fall handlade det om enskilda personer som hävdade att de hade haft uppenbarelser, och fått en skara anhängare. Nu var både dessa personer politiskt långt till höger och de påstådda budskapen från Maria var därefter...
Det var inte så roligt, men än mer avgörande var att det var långt till USA och jag var rädd för att flyga.
Då återstod egentligen det andra alternativet. Nämligen uppenbarelsen i Knock i Irland 1879.
Det var en udda uppenbarelse. Den hade setts av många, den var väl dokumenterad. men den hade två saker som gjorde att den var ovanlig. Dels sade Maria ingenting, hon visade sig bara. Dels hade hon sällskap av Josef, och aposteln Johannes. Eftersom ingen av dessa sade något kan man förstås undra sig hur de som såg dem kunde veta att de verkligen såg just dessa tre. Den enda förklaring jag kan komma på just nu är att dessa måste ha liknat statyer och bilder som var allmänt spridda.
Nåväl, jag hade bestämt mig för att det skulle vara intressant att skriva en avhandling som saken. Det som fick mig att till sist inte våga var något helt idiotiskt. Jag hade publicerat en hel del positiva texter om förhistorisk gudinnetro som låg på nätet, på sidor jag inte hade kontroll över, och alltså inte kunde ändra i. Men om jag nu skulle åka till Irland skulle jag vara tvungen att ha en rad kontakter med de aktiva katoliker som hade hand om minnesmärkena, arkiven och museet. Jag tänkte att om de hade kunnat se vad jag skrivit på nätet skulle de se mig som en obehaglig hedning och få en negativ inställning till mig.
Det ver lite fånigt. De kunde ju tycka vad de ville, men jag tror numera inte att de skulle vägra prata med mig av sådana orsaker. Men det var alltså det som fick mig att ge upp.
Nu ligger ju Irland inte så långt borta. så det skulle vara intressant att göra den resan i alla fall Det skulle ju inte bli någon avhandling av det, men säkert en hel del andra typer av texter. För att inte tala om en del charmiga bilder.
Altarskulpturer vid minneskyrkan i Knock, gjorda efter ögonvittnens berättelser om uppenbarelsen 1871.
söndag 8 november 2015
Inga signaler från KIC 8462852
Den 4 november skrev jag på denna blogg om spekulationer om intelligent liv i solsystemet KIC 8462852. Nu verkar de ha letat efter radiosignaler därifrån i två veckor men inte hittat något. Det är ju tråkigt.
Jag kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig hur jag - eller andra - skulle reagera om vi en dag verkligen får ett slutligt bevis på intelligent liv i universum. (Ja, jag skrev intelligent liv, mikroorganismer på någon Jupiter- eller Saturnusmåne vore trevligt, men inte helt överväldigande. Med intelligent liv menar jag väl allt från insekter och uppåt!)
Jag tror nog att jag skulle sammanstråla med andra som var lika fascinerade, och anordna (eller i alla fall delta i!) någon fullkomligt enorm jättefest...med temat "Äntligen!".
Hoppas verkligen jag får vara med om något sådant innan jag dör!
Jag kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig hur jag - eller andra - skulle reagera om vi en dag verkligen får ett slutligt bevis på intelligent liv i universum. (Ja, jag skrev intelligent liv, mikroorganismer på någon Jupiter- eller Saturnusmåne vore trevligt, men inte helt överväldigande. Med intelligent liv menar jag väl allt från insekter och uppåt!)
Jag tror nog att jag skulle sammanstråla med andra som var lika fascinerade, och anordna (eller i alla fall delta i!) någon fullkomligt enorm jättefest...med temat "Äntligen!".
Hoppas verkligen jag får vara med om något sådant innan jag dör!
lördag 7 november 2015
Vänskap är djupare än förhållanden
Bland annat eftersom den människa jag skrev om under posten "Kärleken kom i oktober" är identifierad av ganska många, vill jag skriva detta.
Vi har inte längre ett förhållande.
Däremot är vi mycket nära vänner. MYCKET nära.
Jag känner fortfarande att hon är den underbaraste jag träffat i mitt vuxna liv. Jag har aldrig kommit någon så nära under den tid som jag klart och medvetet kan minnas. Och denna närhet kommer alltid att finnas kvar.
Vi har lovat varandra att vara nära vänner livet ut, och det är jag övertygad om att vi kommer att vara.
Jag är oerhört glad över att ha fått känna henne. Att vi inte "är ihop" längre är inte det mest centrala för mig. Förhållanden kan komma och gå, vänskapen består.
Eftersom "kärlek" ju inte är något ord som endast kan användas vid sexuella förhållanden kan jag fortfarande säga att jag älskar henne. Och alltid kommer att göra det.
Vi har inte längre ett förhållande.
Däremot är vi mycket nära vänner. MYCKET nära.
Jag känner fortfarande att hon är den underbaraste jag träffat i mitt vuxna liv. Jag har aldrig kommit någon så nära under den tid som jag klart och medvetet kan minnas. Och denna närhet kommer alltid att finnas kvar.
Vi har lovat varandra att vara nära vänner livet ut, och det är jag övertygad om att vi kommer att vara.
Jag är oerhört glad över att ha fått känna henne. Att vi inte "är ihop" längre är inte det mest centrala för mig. Förhållanden kan komma och gå, vänskapen består.
Eftersom "kärlek" ju inte är något ord som endast kan användas vid sexuella förhållanden kan jag fortfarande säga att jag älskar henne. Och alltid kommer att göra det.
Varför "tror" högutbildade mer på bortträngda minnen?
För ett tag sedan lade pseudoskeptikerna i Vetenskap och Folkbildning (VoF) fram en undersökning som ska behandla inställningen till olika typer av pseudovetenskap hos ett statistiskt urval av svenskar.
Ett av exemplen på pseudovetenskap i undersökningen sägs vara "tron" på bortträngda minnen.
VoF ställer här frågan om hur man ställer sig till följande påstående: "Med terapi kan man plocka fram bortträngda minnen av traumatiska händelser som man inte hade en aning om att man varit med om."
Resultatet av undersökningen blir detta: "Relativt många tror fortfarande på att terapi kan plocka fram bortträngda minnen..."
Om man tittar närmare på olika kategorier finner man bland annat att miljöpartister i genomsnitt "tror" mer på detta påstående än sympatisörer till andra partier. Och att kvinnor "tror" mer på det än män.
Men det intressantaste resultatet är nog detta: Det finns en entydigt positiv korrelation mellan en hög utbildningsnivå och att "tro" på detta, enligt VoF uppenbarligen pseudovetenskapliga, påstående. Ju högre utbildningsnivå, ju mer "tror" man på det.
Den som vill ha exakta siffror från undersökningen kan gå till länken till undersökningen och sedan gå till sidorna 31-37.
Nu är det ju så att det finns entydiga bevis för att traumatiska minnen kan försvinna från medvetandet och sedan komma tillbaka. Det betvivlas inte av någon seriös forskare; debatten handlar om försvinnandet beror, eller inte beror, på en specifik mekanism som kan beskrivas som "bortträngning".
Att det ofta handlar om bortträngning när traumatiska minnen försvinner torde dock nog faktiskt vara en inte alltför orimlig hypotes.
Men om nu försvunna traumatiska minnen bevisligen kan komma tillbaka, finns det definitivt ingen anledning att anta att det inte också skulle kunna ske i terapi. Att svara ja på frågan är faktiskt den mest rationella inställningen. Det finns inget "pseudovetenskapligt" i att göra det.
Det håller tydligen inte VoF med om, men de borde bli lite nervösa över hur procenten fördelar sig på utbildningsnivå. Varför "tror" högutbildade mer än lågutbildade på bortträngda minnen?
Det svar jag som jag finner mest rimligt är detta. De lågutbildade är mer hänvisade till oseriösa "dokumentärer", sensationsartiklar, eller slaskforum som Flashback och VoF Forum. De som är mer högutbildade har bättre förutsättningar att kritiskt bedöma de påståenden om otäcka terapeuter som "inplanterar" minnen som förs fram i dessa, och har kanske oftare tagit del av mer vetenskapliga artiklar, exempelvis i Forskning och Framsteg, eller kanske rentav lyssnat på ett radioprogram som Vetandets värld.
Och i vissa fall kanske även tagit del av seriösa psykologiska arbeten, som tar upp just den frågan.
Man kan ju ställa frågor om VoF:s motiv att ta in en kategori som bortträngda minnen i en undersökning om pseudovetenskap. Men det avstår jag från att göra just här.
Men konstaterar att VoF.s inställning i denna fråga ligger nära den som är mest förekommande bland de som har endast grundskoleutbildning, men längst ifrån den som är vanligare hos de som har eftergymnasial utbildning. Det är ju faktiskt lite intressant.
Ett av exemplen på pseudovetenskap i undersökningen sägs vara "tron" på bortträngda minnen.
VoF ställer här frågan om hur man ställer sig till följande påstående: "Med terapi kan man plocka fram bortträngda minnen av traumatiska händelser som man inte hade en aning om att man varit med om."
Resultatet av undersökningen blir detta: "Relativt många tror fortfarande på att terapi kan plocka fram bortträngda minnen..."
Om man tittar närmare på olika kategorier finner man bland annat att miljöpartister i genomsnitt "tror" mer på detta påstående än sympatisörer till andra partier. Och att kvinnor "tror" mer på det än män.
Men det intressantaste resultatet är nog detta: Det finns en entydigt positiv korrelation mellan en hög utbildningsnivå och att "tro" på detta, enligt VoF uppenbarligen pseudovetenskapliga, påstående. Ju högre utbildningsnivå, ju mer "tror" man på det.
Den som vill ha exakta siffror från undersökningen kan gå till länken till undersökningen och sedan gå till sidorna 31-37.
Nu är det ju så att det finns entydiga bevis för att traumatiska minnen kan försvinna från medvetandet och sedan komma tillbaka. Det betvivlas inte av någon seriös forskare; debatten handlar om försvinnandet beror, eller inte beror, på en specifik mekanism som kan beskrivas som "bortträngning".
Att det ofta handlar om bortträngning när traumatiska minnen försvinner torde dock nog faktiskt vara en inte alltför orimlig hypotes.
Men om nu försvunna traumatiska minnen bevisligen kan komma tillbaka, finns det definitivt ingen anledning att anta att det inte också skulle kunna ske i terapi. Att svara ja på frågan är faktiskt den mest rationella inställningen. Det finns inget "pseudovetenskapligt" i att göra det.
Det håller tydligen inte VoF med om, men de borde bli lite nervösa över hur procenten fördelar sig på utbildningsnivå. Varför "tror" högutbildade mer än lågutbildade på bortträngda minnen?
Det svar jag som jag finner mest rimligt är detta. De lågutbildade är mer hänvisade till oseriösa "dokumentärer", sensationsartiklar, eller slaskforum som Flashback och VoF Forum. De som är mer högutbildade har bättre förutsättningar att kritiskt bedöma de påståenden om otäcka terapeuter som "inplanterar" minnen som förs fram i dessa, och har kanske oftare tagit del av mer vetenskapliga artiklar, exempelvis i Forskning och Framsteg, eller kanske rentav lyssnat på ett radioprogram som Vetandets värld.
Och i vissa fall kanske även tagit del av seriösa psykologiska arbeten, som tar upp just den frågan.
Man kan ju ställa frågor om VoF:s motiv att ta in en kategori som bortträngda minnen i en undersökning om pseudovetenskap. Men det avstår jag från att göra just här.
Men konstaterar att VoF.s inställning i denna fråga ligger nära den som är mest förekommande bland de som har endast grundskoleutbildning, men längst ifrån den som är vanligare hos de som har eftergymnasial utbildning. Det är ju faktiskt lite intressant.
torsdag 5 november 2015
Jungfru Maria, en rotfyllning och en katolsk tandläkare
/Uppflyttat från den 18 juli 2010. Jag har bett en hel del i mitt liv, men knappast blivit bönhörd. Det här är väl det enda undantag jag kan komma på nu... /
Missförstå mig inte. Det som följer nedan är inte en katolsk mirakelberättelse. Jag är inte katolik. Och om det hade varit en sådan, hade den dessutom varit klart kättersk.
Jag berättar inte om ett ”mirakel”. Jag berättar om en serie händelser som kanske är en serie märkliga sammanträffanden.
Det var i början av september 2002. Jag hade tandvärk. Jag satt, eller låg, på en tandläkarstol på Tandläkarhögskolan i Huddinge. Jag skulle rotfyllas.
Jag brukar inte vara rädd för tandläkare men plöstlgt fick jag en märkligt intensiv ångest. Och så, helt spontant, började jag be. Det bara kom. Det var lite underligt, för jag bad utifrån en tradition jag inte är en del av. Dessutom på ett sätt som enligt just denna tradition inte ens är tillåtet.
Helt spontant började jag mumla för mig själv: ”Heliga Guds moder, så full av nåd, hjälp mig”. Gång på gång på gång.
Det var på sätt och vis tur att jag inte var katolik. För om det så vore skulle jag nog genast fått dåligt samvete. Det jag gjorde var rena kätteriet.
Man får nämligen enligt katolsk lära inte be att Maria ska hjälpa en. Det kan hon inte, enligt de katolska teologerna. Det enda man får göra är att be till Maria att hon ska be för en. Jag får alltså be att Maria ska be till Gud att Gud ska hjälpa mig. Jag får inte be att Maria själv ska hjälpa mig. Men det var det jag gjorde.
Det som hände efter bara några minuter var detta. En lärare kom in och sa i brysk ton till tandläkarkandidaterna: ”fyll igen hålet, det är för svårt för oss”. Och till mig sade han sedan: ”vi kan inte hjälpa dig, du får vända dig till den privata marknaden”.
Jag tänkte nog att det var ju inte ett så roligt bönesvar. Men det var inte slutet.
Nu stod jag utan tandläkare. Jag hade väldigt lite pengar och visste att jag inte hade råd med privat tandläkare. Vad skulle jag göra?
Några dagar senare, strax efter att jag och Mats Klockljung fått in vår Guilloukritiska artikel i Expressen, för övrigt, fick jag en impuls. Jag kände en (garanterat icke-katolsk, vill jag påpeka!) kvinna som jag helt plötsligt fick för mig kanske eventuellt kände en tandläkare. Hon kände alla möjliga personer, så det var värt att pröva.
Så jag ringde henne och berättade om min situation. Jag betonade hur lite pengar jag hade och att jag inte hade råd med någon som var dyr. Jo, hon kände faktiskt en tandläkare. Hon skulle tala med henne.
Jag gick in och duschade och när jag kom ut fanns ett meddelande på min telefonsvarare. Det var tandläkaren som hade ringt mig, Hon bad mig att ringa upp.
Det gjorde jag och vi kom överens om att vi skulle ses den 1 oktober. Det mest fantastiska var nog ändå att hon nästan skänkte bort behandlingen . Hon skulle ta 300 kronor per behandlingstillfälle oavsett hur mycket hon gjorde.
Första gången jag gick dit vågade jag inte rotfylla, så hon fick göra lite småsaker på andra tänder. Men nästa gång började hon rotfylla. Det gick nu inte, tanden var i för dåligt skick. Och i slutändan fick jag tanden utdragen.
De närmaste åren gick jag till henne så fort jag hade tandproblem. Jag var garanterad billig, och bra, tandvård under flera år. Sedan slutade hon sitt arbete av olika skäl, men då hade hon gjort stor nytta.
Men vad har nu detta med bönen till Maria att göra? Kanske inget alls, men det var en sak till som gjorde det märkligt
Tandläkaren berättade en del om sitt liv, om hur hon uppfostrats i en skola driven av nunnor, och till sist kunde jag inte låta bli att fråga en viktig fråga. Var hon katolik?
Ja, svarade hon, det är jag.
Jag ber alltså till Maria att hon ska hjälpa mig när jag har ångest inför mina tänder, jag får mycket snabbt kontakt med en bra tandläkare som nästan skänker bort behandlingar, och som dessutom visar sig vara varmt troende katolik!
Strax innan tandläkaren skulle sluta och vi sågs sista gången passade jag på att berätta för henne om historien om min bön till Maria. Hon såg ganska så rörd ut. Hon var i vilket fall som helst inte så dogmatisk att hon påpekade att min bön egentligen var kättersk…
Det är en ganska vacker historia. Jag påstår ingenting, jag har ingen aning om vad det berodde på. Säger jag för att vara på den säkra sidan om några debattglada skeptiker skulle få syn på detta…
Missförstå mig inte. Det som följer nedan är inte en katolsk mirakelberättelse. Jag är inte katolik. Och om det hade varit en sådan, hade den dessutom varit klart kättersk.
Jag berättar inte om ett ”mirakel”. Jag berättar om en serie händelser som kanske är en serie märkliga sammanträffanden.
Det var i början av september 2002. Jag hade tandvärk. Jag satt, eller låg, på en tandläkarstol på Tandläkarhögskolan i Huddinge. Jag skulle rotfyllas.
Jag brukar inte vara rädd för tandläkare men plöstlgt fick jag en märkligt intensiv ångest. Och så, helt spontant, började jag be. Det bara kom. Det var lite underligt, för jag bad utifrån en tradition jag inte är en del av. Dessutom på ett sätt som enligt just denna tradition inte ens är tillåtet.
Helt spontant började jag mumla för mig själv: ”Heliga Guds moder, så full av nåd, hjälp mig”. Gång på gång på gång.
Det var på sätt och vis tur att jag inte var katolik. För om det så vore skulle jag nog genast fått dåligt samvete. Det jag gjorde var rena kätteriet.
Man får nämligen enligt katolsk lära inte be att Maria ska hjälpa en. Det kan hon inte, enligt de katolska teologerna. Det enda man får göra är att be till Maria att hon ska be för en. Jag får alltså be att Maria ska be till Gud att Gud ska hjälpa mig. Jag får inte be att Maria själv ska hjälpa mig. Men det var det jag gjorde.
Det som hände efter bara några minuter var detta. En lärare kom in och sa i brysk ton till tandläkarkandidaterna: ”fyll igen hålet, det är för svårt för oss”. Och till mig sade han sedan: ”vi kan inte hjälpa dig, du får vända dig till den privata marknaden”.
Jag tänkte nog att det var ju inte ett så roligt bönesvar. Men det var inte slutet.
Nu stod jag utan tandläkare. Jag hade väldigt lite pengar och visste att jag inte hade råd med privat tandläkare. Vad skulle jag göra?
Några dagar senare, strax efter att jag och Mats Klockljung fått in vår Guilloukritiska artikel i Expressen, för övrigt, fick jag en impuls. Jag kände en (garanterat icke-katolsk, vill jag påpeka!) kvinna som jag helt plötsligt fick för mig kanske eventuellt kände en tandläkare. Hon kände alla möjliga personer, så det var värt att pröva.
Så jag ringde henne och berättade om min situation. Jag betonade hur lite pengar jag hade och att jag inte hade råd med någon som var dyr. Jo, hon kände faktiskt en tandläkare. Hon skulle tala med henne.
Jag gick in och duschade och när jag kom ut fanns ett meddelande på min telefonsvarare. Det var tandläkaren som hade ringt mig, Hon bad mig att ringa upp.
Det gjorde jag och vi kom överens om att vi skulle ses den 1 oktober. Det mest fantastiska var nog ändå att hon nästan skänkte bort behandlingen . Hon skulle ta 300 kronor per behandlingstillfälle oavsett hur mycket hon gjorde.
Första gången jag gick dit vågade jag inte rotfylla, så hon fick göra lite småsaker på andra tänder. Men nästa gång började hon rotfylla. Det gick nu inte, tanden var i för dåligt skick. Och i slutändan fick jag tanden utdragen.
De närmaste åren gick jag till henne så fort jag hade tandproblem. Jag var garanterad billig, och bra, tandvård under flera år. Sedan slutade hon sitt arbete av olika skäl, men då hade hon gjort stor nytta.
Men vad har nu detta med bönen till Maria att göra? Kanske inget alls, men det var en sak till som gjorde det märkligt
Tandläkaren berättade en del om sitt liv, om hur hon uppfostrats i en skola driven av nunnor, och till sist kunde jag inte låta bli att fråga en viktig fråga. Var hon katolik?
Ja, svarade hon, det är jag.
Jag ber alltså till Maria att hon ska hjälpa mig när jag har ångest inför mina tänder, jag får mycket snabbt kontakt med en bra tandläkare som nästan skänker bort behandlingar, och som dessutom visar sig vara varmt troende katolik!
Strax innan tandläkaren skulle sluta och vi sågs sista gången passade jag på att berätta för henne om historien om min bön till Maria. Hon såg ganska så rörd ut. Hon var i vilket fall som helst inte så dogmatisk att hon påpekade att min bön egentligen var kättersk…
Det är en ganska vacker historia. Jag påstår ingenting, jag har ingen aning om vad det berodde på. Säger jag för att vara på den säkra sidan om några debattglada skeptiker skulle få syn på detta…
onsdag 4 november 2015
KIC 8462852
Vad i allasina dar är KIC 8462852 för något?
Det är en stjärna som befinner sig 1400 ljusår bort. Den som söker på denna beteckning på Google kommer att finna ganska mycket, och en hel del om hypotesen att det skulle kunna finnas en avancerad civilisation runt den.
Och det handlar inte här om spekulationer från UFO-fantaster, utan av astronomer som försöker lösa gåtan med varför denna stjärnas ljus till och från försvagas på ett mystiskt sätt.
Eftersom det inte finns någon "naturlig" förklaring som är tillfredställande har det uppkommit spekulationer om att det är strukturer runt stjärnan som är skapade av intelligenta varelser som är upphov till fenomenet.
Om detta kan man läsa bland annat i en artikel i Illustrerad Vetenskap.
Man kan ju alltid hoppas.
Själv minns jag inte när jag blev intresserad av astronomi, men jag vet att det måste ha varit några år före första klass i grundskolan. Och en av mina drivkrafter har nog hela tiden varit en önskan att man ska finna intelligent liv någonstans bortom jorden. Möjligen i en förhoppning att de skulle vara mindre disharmoniska och destruktiva än vi är....
Nu ser det förstås inte alls ut som om hypotesen om intelligent liv ses som den troligaste förklaringen på mysterierna runt KIC 8462852. Men det faktum att seriösa astronomer inte verkar UTESLUTA detta tycker jag är lite spännande.
Det är en stjärna som befinner sig 1400 ljusår bort. Den som söker på denna beteckning på Google kommer att finna ganska mycket, och en hel del om hypotesen att det skulle kunna finnas en avancerad civilisation runt den.
Och det handlar inte här om spekulationer från UFO-fantaster, utan av astronomer som försöker lösa gåtan med varför denna stjärnas ljus till och från försvagas på ett mystiskt sätt.
Eftersom det inte finns någon "naturlig" förklaring som är tillfredställande har det uppkommit spekulationer om att det är strukturer runt stjärnan som är skapade av intelligenta varelser som är upphov till fenomenet.
Om detta kan man läsa bland annat i en artikel i Illustrerad Vetenskap.
Man kan ju alltid hoppas.
Själv minns jag inte när jag blev intresserad av astronomi, men jag vet att det måste ha varit några år före första klass i grundskolan. Och en av mina drivkrafter har nog hela tiden varit en önskan att man ska finna intelligent liv någonstans bortom jorden. Möjligen i en förhoppning att de skulle vara mindre disharmoniska och destruktiva än vi är....
Nu ser det förstås inte alls ut som om hypotesen om intelligent liv ses som den troligaste förklaringen på mysterierna runt KIC 8462852. Men det faktum att seriösa astronomer inte verkar UTESLUTA detta tycker jag är lite spännande.
tisdag 3 november 2015
Kärleken kom i oktober
Det gjorde den, märkligt nog. Och det för mig, som innerst inne så länge jag minns har trott på Murphys lag.
Den kom till mig den 10 oktober i år. Då träffade jag för första gången en kvinna som under en viss tid hävdat att hon var förälskad i mig. Eftersom hon aldrig hade träffat mig IRL hade jag inte riktigt kunnat ta detta på allvar.
Så jag svarade avvisande, gång på gång. Ändå kom vi gradvis närmare varandra, först genom mail, sedan genom telefonsamtal. Men min inställning var hela tiden - "vi är vänner, ha inga illusioner om något annat".
Men jag gick till sist med på att träffa henne. Tänkte nog att när hon fick möta mig IRL skulle de illusioner hon byggt upp utifrån vad jag skrivit på nätet dunsta iväg.
Vi träffades på ett av Centralens caféer. Jag var nervös. Så nervös att jag efter bara tio minuter var tvungen att gå på toaletten.
Men vi pratade i kanske två-tre timmar. Efter kanske en halvtimme satt vi och höll hårt i varandras händer och tittade in i varandras ögon.
Nej, det var inte hon som nyktrade till, det var jag som hamnade i samma tillstånd som henne. Jag såg henne som så underbar; det var det närmaste jag i vuxen ålder någonsin kommit någon människa. Tyckte jag.
Och nu har vi faktiskt ett förhållande. För min del är det det första jag haft sedan - 1979. Ja, ni läste faktiskt rätt.
Den dag vi först möttes på Centralen var alltså lördagen den 10 oktober 2015. En dag jag aldrig någonsin glömmer, oavsett vad som händer eller inte händer i framtiden.
Ja, jag är förälskad. Ja, jag upplever något som jag skulle vilja definiera som kärlek. Och ja, att träffa henne ger upphov till en känsla som kan beskrivas som lycka.
Låt det aldrig ta slut....
måndag 2 november 2015
Kalla krigs-propaganda i repris
Det finns i media idag ofta uttryckt åsikter om att man måste se upp för rysk propaganda, att den ryska propagandaapparaten sprider desinformation överallt, och att den syftar till att skapa splittring i väst osv.
Det låter lite som 50-talets kallakrigspropaganda. Naturligtvis bedriver Ryssland propaganda, men när man läser utläggningarna får man intrycket att man ofta insinuerar att var och en som ifrågasätter västmakternas agenda är nyttiga idioter, objektiva redskap för Putin etc.
För det första driver även västregeringar propaganda och psykologisk krigsföring, för det andra behöver inte allt som står i Sputnlk etc. NÖDVÄNDIGTVIS vara fel, liksom det inte nödvändigtvis måste vara fel att publicera en nyhet från en rysk nyhetsbyrå...
Under kalla kriget undvek man konsekvent i Sverige att ta nyheter från sovjetiska TASS, som sågs som en ren propagandakanal. Istället förlitade man sig på USA-kanaler som AP och UPI, vilket ledde till en ren katastrof när Vietnamkriget skulle bevakas....
Putin är en obehaglig politiker som står i ledningen för en kapitalistisk stat med auktoritära drag. Men demoniseringen av allt som kommer, eller påstås komma, från Moskva har uppenbara inslag av kalla krigspropaganda i repris.
Det låter lite som 50-talets kallakrigspropaganda. Naturligtvis bedriver Ryssland propaganda, men när man läser utläggningarna får man intrycket att man ofta insinuerar att var och en som ifrågasätter västmakternas agenda är nyttiga idioter, objektiva redskap för Putin etc.
För det första driver även västregeringar propaganda och psykologisk krigsföring, för det andra behöver inte allt som står i Sputnlk etc. NÖDVÄNDIGTVIS vara fel, liksom det inte nödvändigtvis måste vara fel att publicera en nyhet från en rysk nyhetsbyrå...
Under kalla kriget undvek man konsekvent i Sverige att ta nyheter från sovjetiska TASS, som sågs som en ren propagandakanal. Istället förlitade man sig på USA-kanaler som AP och UPI, vilket ledde till en ren katastrof när Vietnamkriget skulle bevakas....
Putin är en obehaglig politiker som står i ledningen för en kapitalistisk stat med auktoritära drag. Men demoniseringen av allt som kommer, eller påstås komma, från Moskva har uppenbara inslag av kalla krigspropaganda i repris.
Lite om Beatles dubbel-LP
När the Beatles den 22 november 1968 släppte den dubbel-LP som många väntat på länge, brukade den vanligtvis kallas "Beatles dubbel-LP", rätt och slätt. Det var först långt senare man började kalla den "The White Album" .
Själv var jag, som 13-åring nära gränsen till 14, oerhört förväntansfull. Jag minns att jag köpte det nummer av den engelska popmusiktidningen "New Musical Express" som hade en helsida (eller två?) med en långvarig presentation av alla låtar på skivan. (En sak jag nog minns ännu mer från detta nummer var dock att det också innehöll denna bild av Dusty Springfield, som jag blev så attraherad av att jag satte upp den på väggen i mitt sovrum!)
Jag kunde dock inte köpa skivan förrän ett tag senare, i slutet av januari eller början av februari 1969. Det berodde på att min veckopeng var så liten att jag inte hade råd.
Alla stora dagstidningar i Sverige hade långa recensioner av dubbel-LP:n. De var alla entusiastiska, med undantag av en ganska gnälligt kritisk recension av Ludvig Rasmusson i DN. Den var ambivalent till skivan; några månader senare skulle denne man starta en ren kampanj mot dubbel-LP:n och beskriva den som en skitskiva och en kommersiell produkt som enligt honom var en konstnärlig katastrof!
Måndagen den 16 december 1968 fick jag en tillfällighet att lyssna på hela dubbel-LP:n. På kvällen den dagen hade skolbiblioteket öppet för alla som ville lyssna på den. Jag gick naturligtvis dit....
Jag tyckte att den var mycket bra. Inte lika superbra som Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band, som jag nog fortfarande tycker var en av de absolut bästa popskivor (möjligen den allra bästa, trots att jag förstås inte har hört alla popskivor!) som någonsin har gjorts. Men ändå förödande bra.
En sak som utmärkte dubbel-LP:n var något som också påpekades av popjournalisten Håkan Sandblad i , tror jag, den numera nedlagda Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Nämligen att den ovanligt djärvt kombinerade en rad olika stilar. Ibland lät det som Tamla Motown, ibland var det jazztakter, ibland rock, ibland lite av Beach Boys. Och till och från närmast parodierade Beatles faktiskt också saker de själv hade gjort tidigare.
Det mest uppenbara exemplet på det sistnämnda var Glass Onion, som var en sorts parodi på några av Beatles egna mer "mystiska" sånger, och även på olika försök att tolka dem. Ironiskt nog kom en rad i "Glass Onion" att leda till senare, än mer hejdlösa tolkningar! Nämligen "Well, here´s another clue for you all, the walrus was Paul". Det var nog ett av de viktigaste "bevisen" som presenterades i en idiotkampanj som startade kanske ett år senare, som gick ut på att Paul McCartney var död och hade ersatts med en dubbelgångare.
Glass Onion kan man lyssna på här.
Och jag återkommer till the Beatles.
Själv var jag, som 13-åring nära gränsen till 14, oerhört förväntansfull. Jag minns att jag köpte det nummer av den engelska popmusiktidningen "New Musical Express" som hade en helsida (eller två?) med en långvarig presentation av alla låtar på skivan. (En sak jag nog minns ännu mer från detta nummer var dock att det också innehöll denna bild av Dusty Springfield, som jag blev så attraherad av att jag satte upp den på väggen i mitt sovrum!)
Jag kunde dock inte köpa skivan förrän ett tag senare, i slutet av januari eller början av februari 1969. Det berodde på att min veckopeng var så liten att jag inte hade råd.
Alla stora dagstidningar i Sverige hade långa recensioner av dubbel-LP:n. De var alla entusiastiska, med undantag av en ganska gnälligt kritisk recension av Ludvig Rasmusson i DN. Den var ambivalent till skivan; några månader senare skulle denne man starta en ren kampanj mot dubbel-LP:n och beskriva den som en skitskiva och en kommersiell produkt som enligt honom var en konstnärlig katastrof!
Måndagen den 16 december 1968 fick jag en tillfällighet att lyssna på hela dubbel-LP:n. På kvällen den dagen hade skolbiblioteket öppet för alla som ville lyssna på den. Jag gick naturligtvis dit....
Jag tyckte att den var mycket bra. Inte lika superbra som Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band, som jag nog fortfarande tycker var en av de absolut bästa popskivor (möjligen den allra bästa, trots att jag förstås inte har hört alla popskivor!) som någonsin har gjorts. Men ändå förödande bra.
En sak som utmärkte dubbel-LP:n var något som också påpekades av popjournalisten Håkan Sandblad i , tror jag, den numera nedlagda Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Nämligen att den ovanligt djärvt kombinerade en rad olika stilar. Ibland lät det som Tamla Motown, ibland var det jazztakter, ibland rock, ibland lite av Beach Boys. Och till och från närmast parodierade Beatles faktiskt också saker de själv hade gjort tidigare.
Det mest uppenbara exemplet på det sistnämnda var Glass Onion, som var en sorts parodi på några av Beatles egna mer "mystiska" sånger, och även på olika försök att tolka dem. Ironiskt nog kom en rad i "Glass Onion" att leda till senare, än mer hejdlösa tolkningar! Nämligen "Well, here´s another clue for you all, the walrus was Paul". Det var nog ett av de viktigaste "bevisen" som presenterades i en idiotkampanj som startade kanske ett år senare, som gick ut på att Paul McCartney var död och hade ersatts med en dubbelgångare.
Glass Onion kan man lyssna på här.
Och jag återkommer till the Beatles.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)