Sven Å Christiansson fortsätter att försvara sig genom att ge kritikerna inte bara lillfingret, utan nästan hela handen. Senast när han tillsammans med Göran Lambertz i en DN-artikel försöker ge bilden av att det skulle vara någon form av vetenskaplig konsensus att traumatiska upplevelser nästan alltid stannar kvar i minnet, och att minnen som försvinner och sedan återkallas är något oerhört sällsynt.
Ja, det är den linje han har drivit sedan han började samarbeta med False Memory Syndrome Foundations teoretiker Elizabeth Loftus.
Den bild han ger är att det finns två linjer i debatten. Nämligen att bortträngning inte finns alls, och att det finns men är EXTREMT ovanligt.
Den bilden är falsk. Och att det inte finns något vetenskapligt konsensus runt Christianssons minimalistiska linje kan var och en som studerar den internationella debatten strax konstatera.
På lång sikt gör Christianssons avfärdande nog större skada än Josefssons okunniga svammel. För Christiansson kan framstå som "vetenskaplig" och "objektiv" . - trots att han sedan länge de facto har allierat sig med en av de främsta teoretikerna på förnekarsidan.
tisdag 18 februari 2014
När skymningen faller på
Med åldern följer förstås diverse kroppsliga problem.
Ett som inte ens potentiellt är dödligt, och som dessutom inte lär vara alltför svårt att göra något åt, men som ändå för mig börjar bli riktigt obehagligt, är att ögonlocken sakta men säkert glider ner över ögonen. Snabbast går det på höger öga, där ögonlocket redan täcker klart mer än hälften av pupillen.
Det gör att jag ser allt i något egendomligt halvdunkel, och dessutom läser mycket långsammare än förut.
Visst, det går att göra något åt det. Det lär vara en ganska enkel operation. Även om jag inte tagit reda på speciellt mycket om den. Jag har skjutit det ifrån mig.
För känslan av att någon ska skära så nära ögonen medan jag är vaken är otäck. Å andra sidan om man sövs är det för mig också otäckt . Jag är sedan barndomen rädd för att bli sövd - en otäck tanke viskar i mig: "tänk om du inte vaknar sen"!
Dessa olika typer av rädsla har gjort att jag ännu inte har gjort något åt saken.
Och innan jag vågar det kommer det ju gradvis att bli mörkare och mörkare.
PS. Tittar nu runt och ser att privata plastikkirurger opererar detta tillstånd för svindlande summor. Men jag antar att eftersom tillståndet skapar en reell olägenhet, (i slutändan snudd på funktionell blindhet) borde väl det inte räknas som en lyxoperation. Så man måste väl kunna göra det inom den offentliga sjukvården.
Ett som inte ens potentiellt är dödligt, och som dessutom inte lär vara alltför svårt att göra något åt, men som ändå för mig börjar bli riktigt obehagligt, är att ögonlocken sakta men säkert glider ner över ögonen. Snabbast går det på höger öga, där ögonlocket redan täcker klart mer än hälften av pupillen.
Det gör att jag ser allt i något egendomligt halvdunkel, och dessutom läser mycket långsammare än förut.
Visst, det går att göra något åt det. Det lär vara en ganska enkel operation. Även om jag inte tagit reda på speciellt mycket om den. Jag har skjutit det ifrån mig.
För känslan av att någon ska skära så nära ögonen medan jag är vaken är otäck. Å andra sidan om man sövs är det för mig också otäckt . Jag är sedan barndomen rädd för att bli sövd - en otäck tanke viskar i mig: "tänk om du inte vaknar sen"!
Dessa olika typer av rädsla har gjort att jag ännu inte har gjort något åt saken.
Och innan jag vågar det kommer det ju gradvis att bli mörkare och mörkare.
PS. Tittar nu runt och ser att privata plastikkirurger opererar detta tillstånd för svindlande summor. Men jag antar att eftersom tillståndet skapar en reell olägenhet, (i slutändan snudd på funktionell blindhet) borde väl det inte räknas som en lyxoperation. Så man måste väl kunna göra det inom den offentliga sjukvården.
måndag 17 februari 2014
Bosnien visar vägen
Det som händer i Bosnien nu är intressant. I Bosnien förde man 1992-95 en hård kamp mot serbchavinistismen och dess militära styrkor. Det handlade för den bosniakiska folkgruppens sida om en kamp för sin överlevnad.
Mot dem stod mördarband ledda av figurer som Radovan Karadzic och Ratko Mladic. Deras mål var ett Storserbien, och de bosniaker som stod i vägen för detta skulle fördrivas - eller mördas.
Någon gång hösten 1992 började jag få en bild av vad om hände i Bosnien. Framförallt insåg jag det ohyggliga faktum att stormakterna visserligen i ord kritiserade den serbiska sidan, men att de samtidigt upprätthöll ett vapenembargo som slog hårt mot den bosniska sidan. Serbien var beväpnat till tänderna, men Bosniens armé hade nästan inga vapen.
Så i kraft av sin förkrossande militära överlägenhet kunde serbchauvinsistiska styrkor genomföra den ena massakern efter den andra. Trots detta lyckades Bosnien överleva.
Jag gick med i det nybildade "Låt Bosnien Leva" i maj 1993, och var till och från aktiv i solidaritetsarbetet 1993-96.
Vapenembargot mot Bosnien hävdes aldrig, men den den stora uppmärksamheten som Bosnien fick, tvingade efter ett tag flera stormakter att svänga från det nästan entydiga stöd till Serbien de först hade haft.
Så efter att NATO tvingades till en mycket begränsad militär insats i september 1995 uppnåddes till sist en form av kompromiss, i det så kallade Daytonavtalet.
Jag stödde Bosniens sida mot det utrotningskrig som de serbchavinistiska styrkorna förde, men samtidigt insåg jag förstås att den bosniska regeringen var lika prokapitalistisk som deras motsvarigheter i Serbien, Kroatien, Slovenien och Makedonien. De var alla för en kapitalistisk restauration, och att de socialistiska dragen i det forna Jugoslavien skulle avskaffas.
Idag är serbchauvinismen vingklippt, och utgör inget större hot. Nu står det stora hotet från de privatiseringar och nedskärningar som alla de proimperialistiska regimerna i det forna Jugoslavien försöker genomföra.
Genom sin kamp mot dessa visar befolkningen i den muslimsk-kroatiska delen av Bosnien vägen för folken i resten av Jugoslavien. Den kampvilja som befolkningen visade mot de serbiska chauvinisterna visar de nu också mot den egna borgerliga regeringen. Det är lovande.
Ännu har inte rörelsen nått den serbiska delen av Bosnien, Republika Srpska. När den gör det kommer det förhoppningsvis att leda till att serbchavinismens grepp över dess befolkning gradvis kommer att släppa. De kommer förhoppningsvis att inse att deras fiender inte är "muslimer" och "kroater" utan - imperialismen, kapitalismen och privatiseringarna.
Mot dem stod mördarband ledda av figurer som Radovan Karadzic och Ratko Mladic. Deras mål var ett Storserbien, och de bosniaker som stod i vägen för detta skulle fördrivas - eller mördas.
Någon gång hösten 1992 började jag få en bild av vad om hände i Bosnien. Framförallt insåg jag det ohyggliga faktum att stormakterna visserligen i ord kritiserade den serbiska sidan, men att de samtidigt upprätthöll ett vapenembargo som slog hårt mot den bosniska sidan. Serbien var beväpnat till tänderna, men Bosniens armé hade nästan inga vapen.
Så i kraft av sin förkrossande militära överlägenhet kunde serbchauvinsistiska styrkor genomföra den ena massakern efter den andra. Trots detta lyckades Bosnien överleva.
Jag gick med i det nybildade "Låt Bosnien Leva" i maj 1993, och var till och från aktiv i solidaritetsarbetet 1993-96.
Vapenembargot mot Bosnien hävdes aldrig, men den den stora uppmärksamheten som Bosnien fick, tvingade efter ett tag flera stormakter att svänga från det nästan entydiga stöd till Serbien de först hade haft.
Så efter att NATO tvingades till en mycket begränsad militär insats i september 1995 uppnåddes till sist en form av kompromiss, i det så kallade Daytonavtalet.
Jag stödde Bosniens sida mot det utrotningskrig som de serbchavinistiska styrkorna förde, men samtidigt insåg jag förstås att den bosniska regeringen var lika prokapitalistisk som deras motsvarigheter i Serbien, Kroatien, Slovenien och Makedonien. De var alla för en kapitalistisk restauration, och att de socialistiska dragen i det forna Jugoslavien skulle avskaffas.
Idag är serbchauvinismen vingklippt, och utgör inget större hot. Nu står det stora hotet från de privatiseringar och nedskärningar som alla de proimperialistiska regimerna i det forna Jugoslavien försöker genomföra.
Genom sin kamp mot dessa visar befolkningen i den muslimsk-kroatiska delen av Bosnien vägen för folken i resten av Jugoslavien. Den kampvilja som befolkningen visade mot de serbiska chauvinisterna visar de nu också mot den egna borgerliga regeringen. Det är lovande.
Ännu har inte rörelsen nått den serbiska delen av Bosnien, Republika Srpska. När den gör det kommer det förhoppningsvis att leda till att serbchavinismens grepp över dess befolkning gradvis kommer att släppa. De kommer förhoppningsvis att inse att deras fiender inte är "muslimer" och "kroater" utan - imperialismen, kapitalismen och privatiseringarna.
lördag 15 februari 2014
Dylan Farrow igen
Här kan man finna många värdefulla fakta, och analyser, som stöder (Woody Allens adoptivdotter) Dylan Farrows berättelse. Både i själva artikeln och i än högre grad i många bifogade länkar.
fredag 14 februari 2014
Valentine
Första gången jag minns att jag hörde talas om Valentine Day/ Alla hjärtans dag var när jag som 12-åring hörde Beatles "When I´m Sixty-Four". De sjunger som bekant "Will you still be sending me a Valentine?".
Så jag frågade vad det betydde och fick reda på svaret. Så dagen till ära länkar jag till den sången här.
Så jag frågade vad det betydde och fick reda på svaret. Så dagen till ära länkar jag till den sången här.
onsdag 12 februari 2014
Min period i DFFG - ytterligare några funderingar
På senare tid har jag till och från tänkt på den relativt korta tid jag var aktiv i De Förenade FNL-grupperna (DFFG). Det varade i ungefär ett och ett halvt år, från augusti 1970 till maj 1972 (i praktiken endast till februari 1972). Men det var en viktig period för mig, både personligt och politiskt.
När jag gick med mådde jag efter omständigheterna OK, och såg framtiden med en viss tillförsikt. När jag uteslöts i maj 1972, var jag helt under isen och min personliga framtidsvision sträckte sig väl inte längre än till frågan när jag nästa gång skulle lägga in mig på ungdomskliniken på mentalsjukhuset på Långbro.
Politiskt var jag någon form av vänsterliberal när jag gick med i DFFG , med stora sympatier för FPU:s dåvarande ordförande Per Gahrton. När jag tvingades lämna var jag sympatisör till det "trotskistiska" Revolutionära Marxisters Förbund (RMF). Det var också det som blev orsaken till att jag uteslöts.
Dessa två förändringar gick hand i hand, vilket ter sig lite märkligt. Det var i maj 1971 som jag blev sympatisör till RMF - det var samma månad som jag började glida in i psykos (även om det slutliga sammanbrottet inte kom förrän i juni samma år). Vilket samband, om något, som fanns mellan dessa två saker tål att fundera på. Men att hitta någon enkel förklaring är helt omöjligt.
Någon kan undra över att jag överhuvudtaget kunde upprätthålla någon form av politisk aktivitet när jag blev psykotisk. Men det gick. Det som till stora delar förstördes i mig var den känslomässiga relationen med andra (och med mig själv!). Formallogiken, minnet och förmågan att ta in och strukturera politiska tankar påverkades inte på något uppenbart sätt.
Under våren 1971 uppkom den panikartade känslan av att mitt jags kärna var dött, en paradoxal upplevelse att jag inte kunde tänka längre, och en upplevelse av att allt hade blivit tomt och mekaniskt. Efter några oerhört plågsamma och skräckslagna veckor, verkade jag ha bestämt mig för att OK, mitt jag som jag kände det är dött, men då får jag väl gilla läget och göra det bästa av situationen...
Detta innebar i praktiken en politisk hyperaktivism, till en början med i ett nästan totalt socialt tomrum. Jag hade slutat skolan med usla betyg, jag hade inget jobb, och var inte kapabel att utföra ett. Jag sov inte på nätterna, och utvecklade efter ett tag irrationella rädslor, som skulle ha gjort mig omöjlig på varje arbetsplats. Förutom förstås, det kanske mest förödande, att jag gradvis förlorade förmågan att sköta min personliga hygien.
Samtidigt kunde jag göra inlägg på debattmöten, som var helt logiska, och som ofta blev uppskattade. Det sista är viktigt, för det visar att det inte endast var jag i mitt förvirrade tillstånd som tyckte att det var logiskt. Det faktum att ledningen för Kungsholmens FNL-grupp skrev två texter - varav den ena dessutom var ganska lång - för att bemöta mig politiskt, och att mitt svar på en av dessa inte endast publicerades i Stockholms FNL-grupps medlemstidning, utan även i "Vänsterns Bulletin", som publicerades av vänsteroppositionella inom (och framför allt utom!) DFFG, visar väl på samma sak.
Men min relativa politiska rationalitet hindrade inte att mitt sinne samtidigt var sysselsatt med mycket mindre rationella ting. Några exempel. Om jag råkade på glassplitter kunde jag oroa mig för att en del av detta skulle komma in i ett litet sår hos mig, gå runt i blodet för att slutligen komma upp i hjärnan och trasa sönder mina hjärnceller. Än mer dramatisk var den föreställning som jag fick i mitten av juni 1971. Min hjärna höll på att ruttna bort bakifrån. Trodde jag, Den skulle gradvis förstöras. Jag trodde till och med att några gråvita korn jag fick syn på när jag tvättade håret var ruttnade bitar från hjärnan som på något sätt kommit ut....
Föreställningen om hjärnans bortruttnande försvann gradvis och dog nog någon gång i augusti 1971. Endast för att ersättas med nya rädslor, till en början framförallt en panisk skräck för rökelse.
Men på något sätt skedde detta parallellt med en politisk logik som var - som det verkade - opåverkad av de vanföreställningar som plågade mig "privat". Fast frågan är om den egentligen var helt opåverkad.
Det är en känslig fråga. För den skulle kunna missbrukas å det grövsta. Man skulle kunna komma fram till att min svängning till vänster, och mina sympatier för RMF, endast var ett psykostecken. På så sätt skulle en politisk förändring kunna förklaras, eller snarare bortförklaras. Och psykologiseras.
Det faktum att jag lekande lätt kunde vinna över KFML:are i en diskussion om Stalintidens Sovjet eller Kinas utrikespolitik, varnar för den typen av förenklingar. OK, återigen, det där med "lekande lätt" är ju min egen bedömning och det är ju tänkbart att den andra sidan i en sådan diskussion inte riktigt uppfattade det på samma sätt... Men faktum är alltså att många förutom mig själv faktiskt också tyckte att jag var förnuftig ... Men då hade de inte hört mig prata om glasbitar, förstås.
Jag tror att det finns en mellanväg mellan att psykologisera och att inte göra det. Mitt psykotiska tillstånd gjorde mig inte oförmögen att (försöka) analysera stalinismens karaktär, diskutera teorin om den permanenta revolutionen - och den typen av frågor. Men min drastiskt nedsatta förmåga till adekvata interpersonella upplevelser, mitt tillbakadragande från nästan alla personliga relationer, etc gjorde att min syn på politiskt arbete i praktiken, blev förvrängd, orealistisk.
Inte hur som helst, jag skulle aldrig ha vunnits till några, som likt rebellrörelsen 1968, trodde att revolutionen i Sverige kunde startas om man förde ut Maocitatet "Bonderörelsens nuvarande uppsving är en väldig tilldragelse" till "masssorna". Men ändå, jag ser hur det var något fundamentalt som saknades i mitt sätt att se på världen.
Om jag tänker hur jag fungerade innan min personliga katastrof våren 1971 kan jag nog tänka mig att en hel del av de åsikter jag fick våren.- sommaren 1971 skulle jag förvisso kunnat få ändå, utan en personlighetsförändring. Men på ett helt annat sätt.
Att DFFG de facto styrdes av KFML hade jag fattat sedan september 1970, och att det var något skumt med deras kampanj mot "trotskismen" hade jag fattat så fort jag började bläddra i Uppsala FNL-grupps famösa skrift "Trotskismen, fronterna och Vietnamrörelsen" efter att ha köpt den i KFML:s bokhandel Oktober den 26 november 1970.
Och politiskt hade jag gått gradvis åt vänster sedan i alla fall november 1969, så det var ju inte ologiskt att jag skulle hamna i någon form av "trotskism". Men......
Det faktum att jag genom mina handlingar mer eller mindre frivilligt omöjliggjorde för mig själv att delta i någon form av solidaritetsarbete för det Vietnam, som jag känslomässigt mycket starkt hade engagerat mig för ända sedan jag som brådmogen nioåring råkade läsa en artikel i Ny Dag, är ett beslut jag inte skulle kunna ha tagit utan en veritabel nedbrytning av min känslomässiga upplevelsevärld. Speciellt inte för nöjet att få sälja tidningar för en trotskistisk smågrupp, som på den tiden på största allvar trodde att de avgörande striderna i Europa skulle inledas om ca 4-5 år. Att jag kunde svälja detta så lätt vill jag nog gärna också tro hade något att göra med mitt psykiska tillstånd.
Att tycka att det bästa sättet att mobilisera stöd för Vietnam var att så demonstrativt som möjligt gå i kolonner med oh så "revolutionära" paroller och en massa röda fanor, skulle jag verkligen kunnat gjort det utan de nedbrytande effekterna av det psykotiska tillståndet? Idag tror jag inte det.
Jag tror snarare att jag annars skulle ha gjort som de kamrater i Sofia-Katarina FNL-grupp som hårt kritiserade "Trotskismen., fronterna och Vietnamrörelsen", men samtidigt stannade kvar i DFFG.
Om jag mentalt hade fungerat som jag gjorde 1970 skulle jag troligen ha stannat kvar i DFFG - ända till befrielsen av Vietnam och Laos 1975 (väl att märka - jag undviker att nämna det tredje landet i Indokina, och det är förstås ingen tillfällighet!) Trots allt, om man höll sig inom vissa ramar var det inte speciellt lätt att bli utesluten ur DFFG. När jag gick bakom RMF:s banderoll i demonstrationen den 20 december 1971 ville Kungsholmens FNL-grupp utesluta mig, men ledningen för Stockholms FNL-grupp sa nej, med motiveringen att ingen kunde uteslutas bara för att denne gått bakom en banderoll!
Nu fanns (tyvärr) ett principbeslut på ett medlemsmöte med Stockholms FNL-grupp den 30 maj 1971 (där jag var med, och argumenterade emot) att medlemskap i RMF och Förbundet Kommunist var oförenligt med medlemskap i DFFG. Men om jag inte hade förlorat all känslomässig balans skulle i detta läge det faktum att RMF sade en hel del förnuftiga saker inte frestat mig att gå med eller ens sälja deras tidning, Det som fick ledningen för Stockholms FNL-grupp att slutligen gå med på lokalgruppens önskan att jag skulle uteslutas var när jag en dag i februari 1972 sålde RMF:s tidning Mullvaden vid Odenplan. En DFFG:are såg det, rapporterade det, och jag blev suspenderad.
Och i maj 1972 uteslöts jag på ett allmänt medlemsmöte för Stockholms FNL-grupp. Det var fritt från den värsta typen av stalinistiska utgjutelser, med undantag för ett inlägg av en man som hette Jan Lisinski. Han talade om mig som "trotskistisk ohyra" som skulle "utrotas". Jag har på senare tid undrat om det kan ha varit en släkting till den man med samma efternamn som sedan cirka ca 2005 fyllt DN med artiklar om vad han menar är "falska anklagelser" om övergrepp mot barn....
Lisinki var ett undantag, Jag utsattes annars inte för den typ av (ofta extrem) motvilja som drabbade många andra som uteslöts. Detta tror jag beror på att jag från början faktiskt var ganska så omtyckt i FNL-grupperna. Och eftersom det var uppenbart hur dåligt jag mådde förvandlades inte denna sympati till en öppen motvilja, när jag blev en politisk "avvikare".
Men det hela känns i efterhand så sorgligt. Jag styrdes av inre krafter utanför mitt medvetna jag (krafter som ytterst inte skapats av mig, utan av händelsekedjor som jag befann mig i, men inte i någon rimlig mening kunde påverka!) och det påverkade mig mer än vad jag ville inse. Den förvred mitt omdöme på djupet. På ett sätt som påverkade inte endast de politiska valen, utan också nästan alla andra val.
/Jag vet inte om någon annan än jag är intresserad av detta sammelsurium av privatpsykologi och politik, men nu ligger det här!/
___________________________________________________
Mer om DFFG kan man läsa i min artikelkategori "FNL-grupperna" på min politiska blogg, om man klickar här.
När jag gick med mådde jag efter omständigheterna OK, och såg framtiden med en viss tillförsikt. När jag uteslöts i maj 1972, var jag helt under isen och min personliga framtidsvision sträckte sig väl inte längre än till frågan när jag nästa gång skulle lägga in mig på ungdomskliniken på mentalsjukhuset på Långbro.
Politiskt var jag någon form av vänsterliberal när jag gick med i DFFG , med stora sympatier för FPU:s dåvarande ordförande Per Gahrton. När jag tvingades lämna var jag sympatisör till det "trotskistiska" Revolutionära Marxisters Förbund (RMF). Det var också det som blev orsaken till att jag uteslöts.
Dessa två förändringar gick hand i hand, vilket ter sig lite märkligt. Det var i maj 1971 som jag blev sympatisör till RMF - det var samma månad som jag började glida in i psykos (även om det slutliga sammanbrottet inte kom förrän i juni samma år). Vilket samband, om något, som fanns mellan dessa två saker tål att fundera på. Men att hitta någon enkel förklaring är helt omöjligt.
Någon kan undra över att jag överhuvudtaget kunde upprätthålla någon form av politisk aktivitet när jag blev psykotisk. Men det gick. Det som till stora delar förstördes i mig var den känslomässiga relationen med andra (och med mig själv!). Formallogiken, minnet och förmågan att ta in och strukturera politiska tankar påverkades inte på något uppenbart sätt.
Under våren 1971 uppkom den panikartade känslan av att mitt jags kärna var dött, en paradoxal upplevelse att jag inte kunde tänka längre, och en upplevelse av att allt hade blivit tomt och mekaniskt. Efter några oerhört plågsamma och skräckslagna veckor, verkade jag ha bestämt mig för att OK, mitt jag som jag kände det är dött, men då får jag väl gilla läget och göra det bästa av situationen...
Detta innebar i praktiken en politisk hyperaktivism, till en början med i ett nästan totalt socialt tomrum. Jag hade slutat skolan med usla betyg, jag hade inget jobb, och var inte kapabel att utföra ett. Jag sov inte på nätterna, och utvecklade efter ett tag irrationella rädslor, som skulle ha gjort mig omöjlig på varje arbetsplats. Förutom förstås, det kanske mest förödande, att jag gradvis förlorade förmågan att sköta min personliga hygien.
Samtidigt kunde jag göra inlägg på debattmöten, som var helt logiska, och som ofta blev uppskattade. Det sista är viktigt, för det visar att det inte endast var jag i mitt förvirrade tillstånd som tyckte att det var logiskt. Det faktum att ledningen för Kungsholmens FNL-grupp skrev två texter - varav den ena dessutom var ganska lång - för att bemöta mig politiskt, och att mitt svar på en av dessa inte endast publicerades i Stockholms FNL-grupps medlemstidning, utan även i "Vänsterns Bulletin", som publicerades av vänsteroppositionella inom (och framför allt utom!) DFFG, visar väl på samma sak.
Men min relativa politiska rationalitet hindrade inte att mitt sinne samtidigt var sysselsatt med mycket mindre rationella ting. Några exempel. Om jag råkade på glassplitter kunde jag oroa mig för att en del av detta skulle komma in i ett litet sår hos mig, gå runt i blodet för att slutligen komma upp i hjärnan och trasa sönder mina hjärnceller. Än mer dramatisk var den föreställning som jag fick i mitten av juni 1971. Min hjärna höll på att ruttna bort bakifrån. Trodde jag, Den skulle gradvis förstöras. Jag trodde till och med att några gråvita korn jag fick syn på när jag tvättade håret var ruttnade bitar från hjärnan som på något sätt kommit ut....
Föreställningen om hjärnans bortruttnande försvann gradvis och dog nog någon gång i augusti 1971. Endast för att ersättas med nya rädslor, till en början framförallt en panisk skräck för rökelse.
Men på något sätt skedde detta parallellt med en politisk logik som var - som det verkade - opåverkad av de vanföreställningar som plågade mig "privat". Fast frågan är om den egentligen var helt opåverkad.
Det är en känslig fråga. För den skulle kunna missbrukas å det grövsta. Man skulle kunna komma fram till att min svängning till vänster, och mina sympatier för RMF, endast var ett psykostecken. På så sätt skulle en politisk förändring kunna förklaras, eller snarare bortförklaras. Och psykologiseras.
Det faktum att jag lekande lätt kunde vinna över KFML:are i en diskussion om Stalintidens Sovjet eller Kinas utrikespolitik, varnar för den typen av förenklingar. OK, återigen, det där med "lekande lätt" är ju min egen bedömning och det är ju tänkbart att den andra sidan i en sådan diskussion inte riktigt uppfattade det på samma sätt... Men faktum är alltså att många förutom mig själv faktiskt också tyckte att jag var förnuftig ... Men då hade de inte hört mig prata om glasbitar, förstås.
Jag tror att det finns en mellanväg mellan att psykologisera och att inte göra det. Mitt psykotiska tillstånd gjorde mig inte oförmögen att (försöka) analysera stalinismens karaktär, diskutera teorin om den permanenta revolutionen - och den typen av frågor. Men min drastiskt nedsatta förmåga till adekvata interpersonella upplevelser, mitt tillbakadragande från nästan alla personliga relationer, etc gjorde att min syn på politiskt arbete i praktiken, blev förvrängd, orealistisk.
Inte hur som helst, jag skulle aldrig ha vunnits till några, som likt rebellrörelsen 1968, trodde att revolutionen i Sverige kunde startas om man förde ut Maocitatet "Bonderörelsens nuvarande uppsving är en väldig tilldragelse" till "masssorna". Men ändå, jag ser hur det var något fundamentalt som saknades i mitt sätt att se på världen.
Om jag tänker hur jag fungerade innan min personliga katastrof våren 1971 kan jag nog tänka mig att en hel del av de åsikter jag fick våren.- sommaren 1971 skulle jag förvisso kunnat få ändå, utan en personlighetsförändring. Men på ett helt annat sätt.
Att DFFG de facto styrdes av KFML hade jag fattat sedan september 1970, och att det var något skumt med deras kampanj mot "trotskismen" hade jag fattat så fort jag började bläddra i Uppsala FNL-grupps famösa skrift "Trotskismen, fronterna och Vietnamrörelsen" efter att ha köpt den i KFML:s bokhandel Oktober den 26 november 1970.
Och politiskt hade jag gått gradvis åt vänster sedan i alla fall november 1969, så det var ju inte ologiskt att jag skulle hamna i någon form av "trotskism". Men......
Det faktum att jag genom mina handlingar mer eller mindre frivilligt omöjliggjorde för mig själv att delta i någon form av solidaritetsarbete för det Vietnam, som jag känslomässigt mycket starkt hade engagerat mig för ända sedan jag som brådmogen nioåring råkade läsa en artikel i Ny Dag, är ett beslut jag inte skulle kunna ha tagit utan en veritabel nedbrytning av min känslomässiga upplevelsevärld. Speciellt inte för nöjet att få sälja tidningar för en trotskistisk smågrupp, som på den tiden på största allvar trodde att de avgörande striderna i Europa skulle inledas om ca 4-5 år. Att jag kunde svälja detta så lätt vill jag nog gärna också tro hade något att göra med mitt psykiska tillstånd.
Att tycka att det bästa sättet att mobilisera stöd för Vietnam var att så demonstrativt som möjligt gå i kolonner med oh så "revolutionära" paroller och en massa röda fanor, skulle jag verkligen kunnat gjort det utan de nedbrytande effekterna av det psykotiska tillståndet? Idag tror jag inte det.
Jag tror snarare att jag annars skulle ha gjort som de kamrater i Sofia-Katarina FNL-grupp som hårt kritiserade "Trotskismen., fronterna och Vietnamrörelsen", men samtidigt stannade kvar i DFFG.
Om jag mentalt hade fungerat som jag gjorde 1970 skulle jag troligen ha stannat kvar i DFFG - ända till befrielsen av Vietnam och Laos 1975 (väl att märka - jag undviker att nämna det tredje landet i Indokina, och det är förstås ingen tillfällighet!) Trots allt, om man höll sig inom vissa ramar var det inte speciellt lätt att bli utesluten ur DFFG. När jag gick bakom RMF:s banderoll i demonstrationen den 20 december 1971 ville Kungsholmens FNL-grupp utesluta mig, men ledningen för Stockholms FNL-grupp sa nej, med motiveringen att ingen kunde uteslutas bara för att denne gått bakom en banderoll!
Nu fanns (tyvärr) ett principbeslut på ett medlemsmöte med Stockholms FNL-grupp den 30 maj 1971 (där jag var med, och argumenterade emot) att medlemskap i RMF och Förbundet Kommunist var oförenligt med medlemskap i DFFG. Men om jag inte hade förlorat all känslomässig balans skulle i detta läge det faktum att RMF sade en hel del förnuftiga saker inte frestat mig att gå med eller ens sälja deras tidning, Det som fick ledningen för Stockholms FNL-grupp att slutligen gå med på lokalgruppens önskan att jag skulle uteslutas var när jag en dag i februari 1972 sålde RMF:s tidning Mullvaden vid Odenplan. En DFFG:are såg det, rapporterade det, och jag blev suspenderad.
Och i maj 1972 uteslöts jag på ett allmänt medlemsmöte för Stockholms FNL-grupp. Det var fritt från den värsta typen av stalinistiska utgjutelser, med undantag för ett inlägg av en man som hette Jan Lisinski. Han talade om mig som "trotskistisk ohyra" som skulle "utrotas". Jag har på senare tid undrat om det kan ha varit en släkting till den man med samma efternamn som sedan cirka ca 2005 fyllt DN med artiklar om vad han menar är "falska anklagelser" om övergrepp mot barn....
Lisinki var ett undantag, Jag utsattes annars inte för den typ av (ofta extrem) motvilja som drabbade många andra som uteslöts. Detta tror jag beror på att jag från början faktiskt var ganska så omtyckt i FNL-grupperna. Och eftersom det var uppenbart hur dåligt jag mådde förvandlades inte denna sympati till en öppen motvilja, när jag blev en politisk "avvikare".
Men det hela känns i efterhand så sorgligt. Jag styrdes av inre krafter utanför mitt medvetna jag (krafter som ytterst inte skapats av mig, utan av händelsekedjor som jag befann mig i, men inte i någon rimlig mening kunde påverka!) och det påverkade mig mer än vad jag ville inse. Den förvred mitt omdöme på djupet. På ett sätt som påverkade inte endast de politiska valen, utan också nästan alla andra val.
/Jag vet inte om någon annan än jag är intresserad av detta sammelsurium av privatpsykologi och politik, men nu ligger det här!/
___________________________________________________
Mer om DFFG kan man läsa i min artikelkategori "FNL-grupperna" på min politiska blogg, om man klickar här.
tisdag 11 februari 2014
Är ute på nätet...
...nu med det mobila bredband Telia skickade. Fem dagars internetfri tillvaro är över.
lördag 8 februari 2014
Och sedan i onsdags...
... är också bredbandet nedstängt. Telia säger att det troligen är fixat den 13 februari. Det är ett lokalt kabelfel.
Så nu har jag inte heller tillgång till internet hemma. Det känns rofyllt. Faktiskt. Jag behöver inte nervöst kolla ditten eller datten på nätet.
Ringa kan jag ändå, med mobil, för det visade sig att Telenor hade ett erbjudande just nu till kortmobiler. Om man laddar kortet med 200 kronor får man ringa hur många samtal som helst i en månad.
Det kom väldigt lämpligt just nu, så att säga.
/Just nu sitter jag alltså vid en biblioteksdator./
Så nu har jag inte heller tillgång till internet hemma. Det känns rofyllt. Faktiskt. Jag behöver inte nervöst kolla ditten eller datten på nätet.
Ringa kan jag ändå, med mobil, för det visade sig att Telenor hade ett erbjudande just nu till kortmobiler. Om man laddar kortet med 200 kronor får man ringa hur många samtal som helst i en månad.
Det kom väldigt lämpligt just nu, så att säga.
/Just nu sitter jag alltså vid en biblioteksdator./
onsdag 5 februari 2014
Felia
I lördags dog min telefonlinje totalt. Jag trodde först det var telefonen som pajat, men jag gjorde lite tester och det verkade inte så. Och jag köpte en billig telefon för 190 kronor, men det funkande inte då heller.
Så jag ringde Telia via en mobil. De skulle undersöka saken. Sedan dess har jag fått olika motsägelsefulla besked från Teila. Ibland har de sagt att felet är åtgärdat, men det har alltid varit fel. Ibland har de sagt att de ska skicka tekniker, men det har inte hjälpt. Ibland har de meddelat att felet är en del av ett större nätfel. Ibland har de erbjudit att jag ska få bredbandstelefoni istället (interentanslutningen funkar ju) men att det kan ta månader att installera.
Sånt här hände aldrig för låt oss säga tio år sedan. De senaste fem åren har det hänt då och då men då har det alltid lösts inom max ett halvt dygn. Nu har det varat i fem dagar.
Jag funderar på att säga upp mitt abonnemang. Jag föredrar fast telefoni framför mobiler, men inte när det ska bli så här.
De tekniker som sänds ut har inte heller varit från Telia utan från Skanova. De hänvisar till varandra.
Jag tror att sånt här kan hända pga två saker. Dels datoriseringen av telenätet. Dels konkurrensen - privatiseringar och bolagiseringar.
Att ringa från mobiler kommer att bli mycket dyrare i längden. Det känns ganska frustrerande.
Så jag ringde Telia via en mobil. De skulle undersöka saken. Sedan dess har jag fått olika motsägelsefulla besked från Teila. Ibland har de sagt att felet är åtgärdat, men det har alltid varit fel. Ibland har de sagt att de ska skicka tekniker, men det har inte hjälpt. Ibland har de meddelat att felet är en del av ett större nätfel. Ibland har de erbjudit att jag ska få bredbandstelefoni istället (interentanslutningen funkar ju) men att det kan ta månader att installera.
Sånt här hände aldrig för låt oss säga tio år sedan. De senaste fem åren har det hänt då och då men då har det alltid lösts inom max ett halvt dygn. Nu har det varat i fem dagar.
Jag funderar på att säga upp mitt abonnemang. Jag föredrar fast telefoni framför mobiler, men inte när det ska bli så här.
De tekniker som sänds ut har inte heller varit från Telia utan från Skanova. De hänvisar till varandra.
Jag tror att sånt här kan hända pga två saker. Dels datoriseringen av telenätet. Dels konkurrensen - privatiseringar och bolagiseringar.
Att ringa från mobiler kommer att bli mycket dyrare i längden. Det känns ganska frustrerande.
måndag 3 februari 2014
An Open Letter From Dylan Farrow
För att återgå till verkligheten. Woody Allens adoptivdotter har skrivit ett tankeväckande öppet brev om det hon fick utstå under sin barndom. Det är på många sätt ett angeläget brev.
Det kan läsas här. Gör det gärna.
Det kan läsas här. Gör det gärna.
Sandy Edwards 2
Det här är lite löjligt, men efter att ha sett om alla avsnitt med Sandy Edwards sörjer jag verkligen att hon försvann från Kvinnofängelset. Hon skulle ha kunnat bli en centralfigur i resten av serien, och hon skulle kunna ha gett exempelvis Joan Ferguson välförtjänta mardrömmar.
Men varför försvann hon? Hennes försvinnande i avsnitten 264-65 var långsökt, och att bara tänka sig att den ondskefulla men inte speciellt fysiskt starka doktor Kate Peterson skulle ha kunnat mörda henne är mer än orealistiskt.
Varför detta bisarra slut på hennes roll? Jo, anledningen var den att skådespelaren som spelade henne, Louise Le Nay, blev gravid och måste tas ut ur serien. Men kunde de då inte låta henne rymma, för att senare komma tillbaka efter några år (serien spelades in mellan 1979 och 1986!)?
Om hon hade vart med längre än den korta perioden mellan 235 och 264 skulle Sandra Edwards nog ha blivit lika mycket ihågkommen som någonsin Bea Smith eller Meg Morris...
Ja, det här inlägget är övermåttan löjligt, jag brukar inte engagera mig i TV-serier så mycket och än mindre skapa fantasiidoler av dess karaktärer, men i det här fallet kan jag faktiskt inte låta bli....
Men varför försvann hon? Hennes försvinnande i avsnitten 264-65 var långsökt, och att bara tänka sig att den ondskefulla men inte speciellt fysiskt starka doktor Kate Peterson skulle ha kunnat mörda henne är mer än orealistiskt.
Varför detta bisarra slut på hennes roll? Jo, anledningen var den att skådespelaren som spelade henne, Louise Le Nay, blev gravid och måste tas ut ur serien. Men kunde de då inte låta henne rymma, för att senare komma tillbaka efter några år (serien spelades in mellan 1979 och 1986!)?
Om hon hade vart med längre än den korta perioden mellan 235 och 264 skulle Sandra Edwards nog ha blivit lika mycket ihågkommen som någonsin Bea Smith eller Meg Morris...
Ja, det här inlägget är övermåttan löjligt, jag brukar inte engagera mig i TV-serier så mycket och än mindre skapa fantasiidoler av dess karaktärer, men i det här fallet kan jag faktiskt inte låta bli....
onsdag 29 januari 2014
Sandy Edwards
Det är lätt att göra sig löjlig över personer som så lever sig in i fiktiva TV-serier så att de börjar se dem som verkliga. Och börjar ställa frågor som vad som egentligen fick den eller den att göra så eller så. Eller vad som egentligen hände efter scener där manusförfattaren väljer att vara tyst.
Jag brukar undvika den typen av kvasipsykotiskt fantiserande, men det finns ett undantag. Och det är den australiska TV-serien Prisoner.
Den gick mellan 1994 och 2000 på TV4 under namnet Kvinnofängelset, och sändes på nytt i repris mellan 2000 och 2004. Den har 692 avsnitt, och jag har sett nästan alla.
Och nu har jag så sakta börjat se om dem, för de finns på YouTube. Alla avsnitt. Jag har just sett avsnitt 236.
Just nu har Lizzie Birdsworth frigetts och flyttat in i ett hus som hon ärvt av Sid Humphrey. Men det har börjat spöka, och eftersom jag har sett serien förut, vet jag att det är dennes elake son, Gordon Humphrey, som ligger bakom. Det är ändå nervöst spännande.
Men det finns någon som dyker upp just då som jag nästan helt hade glömt. . Det är Sandy Edwards. Hon dyker upp i avsnitt 235 och "försvinner" i avsnitt 264. Och jag minns att jag tyckte om henne.
Egentligen kan det verka lite konstigt, hur kan man tycka om någon som under en stor del av sitt liv varit knuten till McNallys gangstersyndikat? Jo, i det här fallet kan man göra det - för hon har kvaliteter som gör henne mycket sympatisk. Eller det är så jag upplever det. Samtidigt som hon faktiskt är en komplex karaktär som också har en del mindre tilltalande drag.
Men känslomässigt upplever jag henne ändå väldigt positivt. Och eftersom jag nu vet att hon kommer att "försvinna" om mindre än 30 avsnitt är det ju lite dystert. Speciellt som man måste anta att hon inte lyckades rymma, utan med all säkerhet mördades av den (som det snart ska visa sig) rejält otäcka Kate Peterson. Om jag hade varit manusförfattare skulle jag ha undvikit denna tragedi. Om det nu var så att skådespelaren som spelade Sandy Edwards nu måste sluta, skulle jag ha låtit henne rymma istället.
23 avsnitt efter att hon försvinner övergår serien till att bli riktigt jobbig, eftersom den elaka fångvaktaren Joan Ferguson dyker upp i avsnitt 287 och sedan förpestar Wentworth tills hon slutligen avslöjas och grips i avsnitt 692. Hon håller spänningen vid liv, men gör samtidigt situationen så deprimerande.
Men just nu kan jag glädja mig åt att Sandy Edwards också lyckas så bra med att sätta en del obehagliga personer på plats. Och så vitt jag minns kommer hon att göra det ett tag till.
Jag brukar undvika den typen av kvasipsykotiskt fantiserande, men det finns ett undantag. Och det är den australiska TV-serien Prisoner.
Den gick mellan 1994 och 2000 på TV4 under namnet Kvinnofängelset, och sändes på nytt i repris mellan 2000 och 2004. Den har 692 avsnitt, och jag har sett nästan alla.
Och nu har jag så sakta börjat se om dem, för de finns på YouTube. Alla avsnitt. Jag har just sett avsnitt 236.
Just nu har Lizzie Birdsworth frigetts och flyttat in i ett hus som hon ärvt av Sid Humphrey. Men det har börjat spöka, och eftersom jag har sett serien förut, vet jag att det är dennes elake son, Gordon Humphrey, som ligger bakom. Det är ändå nervöst spännande.
Men det finns någon som dyker upp just då som jag nästan helt hade glömt. . Det är Sandy Edwards. Hon dyker upp i avsnitt 235 och "försvinner" i avsnitt 264. Och jag minns att jag tyckte om henne.
Egentligen kan det verka lite konstigt, hur kan man tycka om någon som under en stor del av sitt liv varit knuten till McNallys gangstersyndikat? Jo, i det här fallet kan man göra det - för hon har kvaliteter som gör henne mycket sympatisk. Eller det är så jag upplever det. Samtidigt som hon faktiskt är en komplex karaktär som också har en del mindre tilltalande drag.
Men känslomässigt upplever jag henne ändå väldigt positivt. Och eftersom jag nu vet att hon kommer att "försvinna" om mindre än 30 avsnitt är det ju lite dystert. Speciellt som man måste anta att hon inte lyckades rymma, utan med all säkerhet mördades av den (som det snart ska visa sig) rejält otäcka Kate Peterson. Om jag hade varit manusförfattare skulle jag ha undvikit denna tragedi. Om det nu var så att skådespelaren som spelade Sandy Edwards nu måste sluta, skulle jag ha låtit henne rymma istället.
23 avsnitt efter att hon försvinner övergår serien till att bli riktigt jobbig, eftersom den elaka fångvaktaren Joan Ferguson dyker upp i avsnitt 287 och sedan förpestar Wentworth tills hon slutligen avslöjas och grips i avsnitt 692. Hon håller spänningen vid liv, men gör samtidigt situationen så deprimerande.
Men just nu kan jag glädja mig åt att Sandy Edwards också lyckas så bra med att sätta en del obehagliga personer på plats. Och så vitt jag minns kommer hon att göra det ett tag till.
fredag 24 januari 2014
Jag var helt förfärlig
Men att jag i exemplet i inlägget nedan verkade ganska solidarisk hindrar inte att jag före våren 1967 var helt förfärlig.
Ett exempel: en vinterdag i fyran eller femman skulle vi just sluta skolan. Läraren hade glömt att nämna något om läxor och alla drog en lättnadens suck. Dvs alla utom jag. Jag räckte upp handen och sa "men ska vi inte ha några läxor?" "Oj, då, det hade jag glömt, tack för det ,Erik" sa läraren. Och så fick vi läxor.
Efteråt gick en helt rasande tjej i min klass fram till mig i korridoren och sa att jag skulle passa mig väldigt noga, nästa gång hon stötte på mig på skolgården skulle hon mula mig med en snöboll. Så vitt jag minns verkställde hon aldrig sitt hot.
Ett exempel: en vinterdag i fyran eller femman skulle vi just sluta skolan. Läraren hade glömt att nämna något om läxor och alla drog en lättnadens suck. Dvs alla utom jag. Jag räckte upp handen och sa "men ska vi inte ha några läxor?" "Oj, då, det hade jag glömt, tack för det ,Erik" sa läraren. Och så fick vi läxor.
Efteråt gick en helt rasande tjej i min klass fram till mig i korridoren och sa att jag skulle passa mig väldigt noga, nästa gång hon stötte på mig på skolgården skulle hon mula mig med en snöboll. Så vitt jag minns verkställde hon aldrig sitt hot.
Att ange sig själv
Tittar i gamla dagböcker. Ser att jag just måndagen den 24 januari 1969 lade en lapp i en lärares fack där jag anonymt anmälde mig själv före en skadegörelse jag var helt oskyldig till.
Bakgrunden var denna. Jag hade just fyllt 14 och gick i vårterminen i sjuan. Det fanns något som hade gått sönder i skolan. Jag minns inte vad, men lärarna trodde att det var en medveten skadegörelse.
För att ta reda på vem som hade gjort det gick det ut ett meddelande i hela skolan att man kunde lämna lappar i en specifik lärares (vi kan kalla honom H) fack och tala om vem som hade gjort det. Man fick vara anonym.
Om det här hade hänt före våren 1967 hade jag nog tyckt att det hade varit en utmärkt idé. För innan den våren hade jag sett lärarna som kort och gott rättmätiga upprätthållare av ordningen. Men våren 1967 hade en erfarenhet av en sadistisk vikarie fått mig att tänka om. Från och med då tyckte jag att det fanns en ojämlik maktrelation mellan lärare och elever, och att angiveri var fel, om det inte fanns oerhört starka skäl till ett sådant. Och att något hade gått sönder tyckte jag inte var oerhört starka skäl.
Då kom jag på idén att man kunde sabotera systemet geom att komma med falska angivelser. Men jag skulle ju inte vilja ange någon som sedan fick lida för det. Så jag kom på den ljusa idén att ange mig själv.
Men för att det skulle se mer övertygande ut borde det vara två lappar, med två olika handstil. Så jag konspirerade med två killar om saken. Tills sist kom vi på att den ene av dessa skulle skriva den andra lappen.
Den 24 lämnade jag min lapp i H:s fack. Sedan var det lördag-söndag, men på måndagen den 27 lade jag den andre killens lapp i samma fack. Och väntade.
Väntan varade två dagar. Så - onsdagen den 29 - tog vår klassföreståndare upp saken i klassen. Hon lät allvarlig och sa att H mottagit två anonyma brev. Hon sa att det var uppenbart att de måste ha skrivits av några i vår klass. Sedan gick hon runt till alla och tittade dem djupt i ögonen och frågade om de hade gjort det. Alla svarade nej, inklusive jag och min kompis.
Jag tror nu inte att hon trodde att jag var skyldig till skadegörelsen. Snarare trodde hon att det var ett uttryck för mobbning av mig, och ville ta reda på vilka som låg bakom. I själva verket var det ganska så riskfritt att ange mig själv. Mitt rykte bland lärarna var nog inte sånt att någon av dem på allvar skulle tro att jag ägnade mig åt em sådan meningslös skadegörelse.
Sedan kom jag och den andre killen överens om att vi skulle berätta sanningen för klassföreståndaren på kvällen. För om vi inte gjorde det skulle det ju kunna startas en ny kampanj fört att man skulle ange de som hade lämnat in breven. Det skulle vara lite pinsamt.
Så vi ringde upp henne. Till mig sa hon att hon hade sett på våra ögon att det var vi två som var skyldiga. Men jag tror faktiskt att hon bluffade.
Dessutom frågade hon mig varför jag hade gjort det. Jag svarade lite vagt att det var så tråkigt i skolan. Så modig var jag inte att jag tog upp vad jag tyckte om angiveri, och att syftet var att sabotera kampanjen.
Men hur som helst, vår lilla aktion fick kanske effekt. För inte en enda gång till under högstadiet användes metoden att uppmana till anonymt angiveri.
--------------------------------------------------------------------------------------
PS. Ja, jag hade naturligtvis förvrängt min handstil. Men jag var inte så säker att jag övertygande kunde förvränga den på två olika sätt - därav behovet av en medkonspiratör.
Bakgrunden var denna. Jag hade just fyllt 14 och gick i vårterminen i sjuan. Det fanns något som hade gått sönder i skolan. Jag minns inte vad, men lärarna trodde att det var en medveten skadegörelse.
För att ta reda på vem som hade gjort det gick det ut ett meddelande i hela skolan att man kunde lämna lappar i en specifik lärares (vi kan kalla honom H) fack och tala om vem som hade gjort det. Man fick vara anonym.
Om det här hade hänt före våren 1967 hade jag nog tyckt att det hade varit en utmärkt idé. För innan den våren hade jag sett lärarna som kort och gott rättmätiga upprätthållare av ordningen. Men våren 1967 hade en erfarenhet av en sadistisk vikarie fått mig att tänka om. Från och med då tyckte jag att det fanns en ojämlik maktrelation mellan lärare och elever, och att angiveri var fel, om det inte fanns oerhört starka skäl till ett sådant. Och att något hade gått sönder tyckte jag inte var oerhört starka skäl.
Då kom jag på idén att man kunde sabotera systemet geom att komma med falska angivelser. Men jag skulle ju inte vilja ange någon som sedan fick lida för det. Så jag kom på den ljusa idén att ange mig själv.
Men för att det skulle se mer övertygande ut borde det vara två lappar, med två olika handstil. Så jag konspirerade med två killar om saken. Tills sist kom vi på att den ene av dessa skulle skriva den andra lappen.
Den 24 lämnade jag min lapp i H:s fack. Sedan var det lördag-söndag, men på måndagen den 27 lade jag den andre killens lapp i samma fack. Och väntade.
Väntan varade två dagar. Så - onsdagen den 29 - tog vår klassföreståndare upp saken i klassen. Hon lät allvarlig och sa att H mottagit två anonyma brev. Hon sa att det var uppenbart att de måste ha skrivits av några i vår klass. Sedan gick hon runt till alla och tittade dem djupt i ögonen och frågade om de hade gjort det. Alla svarade nej, inklusive jag och min kompis.
Jag tror nu inte att hon trodde att jag var skyldig till skadegörelsen. Snarare trodde hon att det var ett uttryck för mobbning av mig, och ville ta reda på vilka som låg bakom. I själva verket var det ganska så riskfritt att ange mig själv. Mitt rykte bland lärarna var nog inte sånt att någon av dem på allvar skulle tro att jag ägnade mig åt em sådan meningslös skadegörelse.
Sedan kom jag och den andre killen överens om att vi skulle berätta sanningen för klassföreståndaren på kvällen. För om vi inte gjorde det skulle det ju kunna startas en ny kampanj fört att man skulle ange de som hade lämnat in breven. Det skulle vara lite pinsamt.
Så vi ringde upp henne. Till mig sa hon att hon hade sett på våra ögon att det var vi två som var skyldiga. Men jag tror faktiskt att hon bluffade.
Dessutom frågade hon mig varför jag hade gjort det. Jag svarade lite vagt att det var så tråkigt i skolan. Så modig var jag inte att jag tog upp vad jag tyckte om angiveri, och att syftet var att sabotera kampanjen.
Men hur som helst, vår lilla aktion fick kanske effekt. För inte en enda gång till under högstadiet användes metoden att uppmana till anonymt angiveri.
--------------------------------------------------------------------------------------
PS. Ja, jag hade naturligtvis förvrängt min handstil. Men jag var inte så säker att jag övertygande kunde förvränga den på två olika sätt - därav behovet av en medkonspiratör.
torsdag 23 januari 2014
Fryser
Centralvärmen i huset jag bor har kollapsat. Alla vattenelement har varit iskalla under flera timmar. Trots att jag satt på det enda elektriska element jag har, i närheten av sängen, är det bara 15 grader i det rummet. I de rum där jag inte har el-element kryper temperaturen ner mot 10 grader. Det blir en kall natt, jag antar att de inte kommer att fixa det förrän i morgon.
Det är första gången på nära sju år som centralvärmen kollapsat här under en vinternatt. Förra gången - senvintern 2007 - stack jag in till Stockholms universitet och satt vid datorn på institutionens (uppvärmda) forskarrum hela natten. Nu har jag inte tillgång till det rummet längre så nu får jag sitta (eller ligga) här och studera hur temperaturen sjunker. Men ett stort hyreshus har ju en massa värme i sig som inte försvinner så snabbt , så jag antar att det inte hinner bli minusgrader innan de (förhoppningsvis) gör något åt saken nån gång i morgon.
_____________________________
TILLÄGG
Någon gång klockan elva kanske, kom värmen igång (jag somnade inte förrän tio!!!!!) . Jag hade ringt klockan åtta och klagat. När jag vaknade upp klockan ett efter att ha sovit tre timmar, var det jättevarmt, så varmt att jag vaknade och fick stänga av el-elementet. som stod på högsta värme.
Det är första gången på nära sju år som centralvärmen kollapsat här under en vinternatt. Förra gången - senvintern 2007 - stack jag in till Stockholms universitet och satt vid datorn på institutionens (uppvärmda) forskarrum hela natten. Nu har jag inte tillgång till det rummet längre så nu får jag sitta (eller ligga) här och studera hur temperaturen sjunker. Men ett stort hyreshus har ju en massa värme i sig som inte försvinner så snabbt , så jag antar att det inte hinner bli minusgrader innan de (förhoppningsvis) gör något åt saken nån gång i morgon.
_____________________________
TILLÄGG
Någon gång klockan elva kanske, kom värmen igång (jag somnade inte förrän tio!!!!!) . Jag hade ringt klockan åtta och klagat. När jag vaknade upp klockan ett efter att ha sovit tre timmar, var det jättevarmt, så varmt att jag vaknade och fick stänga av el-elementet. som stod på högsta värme.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)