Bortträngda minnen

Att minnen kunde trängas bort var något jag hörde talas om första gången i slutet av 1967 och i början av 1968. När jag var på gränsen mellan 12 och 13.

Det väckte ett hopp. Så fort jag hörda talas om det visste jag helt enkelt att det var sant. Det stämde med vad jag innerst inne vetat hela tiden, och det gjorde världen begriplig.

Då, 1968, var detta knappast ens kontroversiellt. Utom i små kretsar av Freudkritiker som till exempel behavioristen HJ Eysenck. I tidningsartiklar intervjuades då och då psykiatriker som i samband med ex. vis aktuella brottsfall förklarade att obehagliga minnen kunde trängas bort. Ingen protesterade.

Vad som sedan hände var att i början av åttiotalet började en del människor (och i synnerhet kvinnor) minnas fel saker. Man började minnas sådant som - om det blev allmänt accepterat - skulle hota stabiliteten i samhället. Och skulle förstöra sinnesron hos många personer som hade makt.

Så backlashen satte in. Och till sist nådde den fram till läget idag, när samvetslösa journalister och andra opinionsbildare lyckats skapa en bild av att - bortträngda minnen är något jämförbart med snömannen, näcken eller tomten.

Men att säga att minnen inte kan trängas bort, och att traumatiska minnen som kommer tillbaka alltid är falska, är att ta ifrån många människor deras verklighet. Speciellt människor som behöver denna verklighet för att överleva och bibehålla hälsa och förnuft.

När jag var 12-13 trodde jag att världen gick framåt. Att medvetenheten gradvis ökade. Det var hoppfullt.  Nu är jag 58 och ska snart fylla 59. Och vet att jag hade fel i detta.

Det är mycket som känns overkligt i dessa dagar. Solidaritet är numera ett fult ord, liksom jämlikhet. Och nu är det också meningen att förbjuda självinsikt och ersätta den med en nästan bokstavligt talat själsmördande ytlighet.

Jag minns alltså när jag läste och hörde om bortträngda minnen när jag var 13 - och vilket hopp det gav. Nu ser jag hur verkligheten förhånas i den ena raljerande artikeln efter den andra. Det känns plötsligt väldigt tyst. Tomt. Ensamt. Overkligt. Och skrämmande.

Dan "McCarthy" Josefsson

I DN idag får vi veta att psykologiprofessor Sven-Åke Christiansson inte längre får använda sin bok om Thomas Quick i undervisningen. Det är kanske bäst att försöka få tag i den (jag har inte läst den) så man får chans att se se vad som står innan den också sorteras ut från alla bibliotek....

Men Dan Josefsson är förstås inte nöjd. Han vill att Christiansson dessutom avskedas. För han är ju så otäck, och bör inte få arbeta på Stockholms universitet.

Känns det igen? I tidigt femtiotal försökte Joseph McCarthy på samma sätt få alla kommunister och andra vänstermänniskor avskedade från alla offfentliga jobb i USA. Han påstod att de infiltrerade staten för att ta över.

Josefsson säger de facto något liknande. Men nu handlar det inte om kommunister, utan om människor som anser att minnen kan trängas bort. De är farliga, De infiltrerar. De bildar sekter. Och om de tar över går ingen säker. För då finns risken att människor som får upp återkallade minnen kan bli trodda. Och det vore ju väldigt obehagligt för somliga. Som har goda anledningar att frukta något sådant...

Joseph McCarthys inflytande nådde sin kulmen omkring 1952. Två år senare inleddes hans fall. Man kan hoppas att det går ännu snabbare för Dan Josefsson.

"Vietnams folk står enat"

En annan sång från FNL-gruppernas sånggrupper . En lågmäld men suggestiv sång, en på många sätt fin text. Den är från 1971, också den från LP:n Till det kämpande Vietnam.

Lägg märke till det eleganta, men strikt formallogiskt lite motsägelsefulla stycket nära slutet av sången.

"USA för ett orättfärdigt krig,
därför är de dömda att förlora,
för emot dem står Folkets befrielsearmé,
under ledning av FNL."

USA är dömda att förlora, eftersom de för ett orättfärdigt krig. Men inte enbart därför. Utan också för att deras motståndare är FNL... Det är en elegant ihopfogad mening.

Efter sista raden i detta stycke kommer en melodislinga utan text, som för att betona meningen.  Det är snyggt gjort.

Nu har Claes Borgström gått över till (v)....

... som naturligt nog är glada över övergången

Men...

Vad säger då de förvirrade själar som har trott att Borgström är en agent för USA-imperialismen för att han har företrätt de kvinnor som anmälde Julian Assange? Man kan ju hoppas att de har fått en tankeställare. Eller tror de kanske att Vänsterpartiet också styrs av CIA?

Sedan ska vi inte tala om vilka konspirationsteorier som Dan Josefsson kan komma att utveckla! Kanske det numera är så att Vänsterpartiet egentligen infiltrerats av objektrelationsteoretikern Margit Norells spöke? Josefsson får väl kalla på Ghostbusters!

Själv tycker jag att det är positivt att Borgström går till (v). För jämställdhetsdebatten, för (v) och förmoldligen också för Borgström själv.

Att han till och från angrips av antifeminister och andra olustiga grupperingar talar ju, om något, starkt till hans fördel.
----------------------------------------------------------------------------------------
PS 12/11
För att undvika alla missförstånd, jag står själv långt till vänster om Claes Borgström, Men det hindrar inte att jag uppskattar mycket av det han har gjort de senaste årtiondena.

"Sången om freden" och motsättningarna inom DFFG

En annan sång på Till det kämpande Vietnam heter Sången om freden. Den är faktiskt mycket fin, på många sätt.

Det är en sång med ett budskap som lite liknar Mikael Wiehes Är det verkligen fred vi vill ha?. Det kan inte finans någon verklig fred när det finns tyranni. När förtrycket är outhärdligt är kampen nödvändig.

Men dessutom förmedlar den en bild av den sociala bakgrunden till Vietnamkkriget, som på många sätt var ovanlig i DFFG-sånger.

I texten kan man blland annat läsa detta::

"Men godsägarna kom åter med soldater från Saigon,
och krävde dubbel ränta på sju år gamla lån,
och talade om freden och om en ordning ny,
och släpade i kedjor bort de bästa från vår by...

Nu var det fred i Saigon, i Paolo och Condor,
vi levde under terrorn i många långa år,
men sakta förstod vi att vi äter måste slåss,
det som var fred för herrarna var blodigt krig för oss,

Vi skrämde bort godsägaren och stormade hans hus,
vi störtade hans storhet i ynkedom och grus,
där läg bödelspiskan knäckt i vägens  gråa damm,
och folket höjde fanorna när dess armé drog fram"

På en annan blogg har jag tidigare skrivit om hur DFFG:s aningen stelbenta uppslutning bakom  det bokstavliga innehållet i FNL:s och PRR:s program gjorde att de var tvungna att kraftigt tona ner det sociala innehållet och elementen av klasskamp i Vietnamkriget.

Jag berättade där om hur jag som ung och grön FNL-aktivist en gång fick frågan om inte USA hade rätt att stoppa kommunismen i Vietnam. Jag svarade att om vietnameserna ville bli kommunister  hade de rätt att bli det och det hade USA inget med att göra.

Då fick jag en reprimand frön en mer erfaren medlen som förklarade att så fick man inte säga. För i FNL:s och PRR:s program stod det att man skulle ha blandekonomi och respektera den privata äganderätten.  Nu trodde jag inte att det skulle bli så när FNL segrade (och jag fick rätt  - även om det långt senare efter Sovjets fall började hända något helt annat), men jag insåg nu  att det var vissa saker man inte fick säga.

Detta samtal mellan mig och den "erfarne" kamraten ägde kanske rum i september 1970. På våren samma år var DFFG indragen i strider med olika typer av vänsteroppositioner. Dels de bindgalna (r)arna, men dessutom andra, mer eller mindre "trotskistiska" kritiker, som bland annat menade att DFFG inte såg det sociala innehållet i kampen i Vietnam, och övriga Indokina.

Då kom den här sången att bli en form av tillhygge. Den var säkert skriven av helt lojala anhängare till den officiella linjen, men den innehöll som sagt element som pekade i en annan riktning.

För officiellt sett slogs inte FNL  alls mot godsägarna. De förklarade att endast de godsägare som stödde Saigonjuntan skulle konfiskeras, men att de patriotiska godsägarna inte hade något att frukta. Problemet var förstås att så hade VietMinh sagt i Nordvietnam också, vilket inte hindrade att de bara några år efter segern 1954 inledde konfiskeringar av godsägarnas jord.

Men "vänsteroppositionella" inom och utom DFFG tog alltså upp den här sången. I ett inlägg som jag inte minns om det publicerades internt eller utanför organisationen citerades dessa verser och man frågade om dessa verkligen beskrev en förening av alla samhällsklasser i Vietnam. Svaret till detta blev helt enkelt att man upprepade FNL:s officiella dogm om att patriotiska godsägare inte hade något att frukta.

För de mer eller mindre "trotskistiskt"* inspirerade vänsteroppositionella i DFFG (som till större delen uteslöts 1971-72) , sågs dessa punkter i FNL:s och PRR:s program som retorik, som på papperet anpassade sig till en "stalinistisk" stadieteori, men som i grunden inte hade någon reell betydelse. DFFG:s linje var däremot att det var självklart att FNL följde sitt eget program till punkt och pricka,, och om man betvivlade detta var man fientlig till FNL, och hade inte i DFFG att göra.

Men DFFG-ledningen fick faktiskt fel här. FNL segrade 1975, och redan 1978 hade ekonomin i Vietnam blivit nästan helt socialiserad. Men då hade, ironiskt nog, de KFML:are som var stommen i DFFG:s ledning redan tagit avstånd från det nu återförenade Vietnam, som vid det laget var i hård konflikt med det land denna ledning egentligen stödde - Kina.

En annan ironi är förstås att över 40 år senare, i dagens Vietnam,  förs det en politisk som i vissa  avseenden ganska bra motsvarar dessa delar av FNL:s program. För den ekonomiska poltiken i Vietnam förändrades kraftigt under 90-talet. De "patriotiska" kapitalisterna omhuldas idag mycket varmt,  även om alla banker och de allra största företagen fortfarande ägs av staten. Däremot finns det, mig veterligen,  inga privata godägare. Det kan man faktiskt glädja sig åt.  Liksom, förstås, att Vietnams politik idag utformas i Vietnam - och inte i Washington. Och att det råder fred.

Historien går framåt på många sätt - i alla fall. Men tyvärr inte alltid riktigt på de sätt man skulle önska.
----------------------------------------------------------------------------------------
*Det här var i Sverige. I andra länder fanns det en del "trotskister" som hade samma syn som DFFG-ledningen på vad FNL gjorde, men som angrep denna FNL:s politik. Men några sådana fanns inte i Sverige 1971. De "trotskister" som fanns här då (Revolutionärs Marxisters Förbund och ett mindre studiesällkap vid namn Kommunistiska Arbetsgruppen) var alla i stort sett lika FNL-vänliga. som DFFG, men tolkade situationen i Vietnam på ett annat sätt.

"Sång om de indokinesiska folken"

Med hjälp av Gerda C har jag lyckats få tag i den sång som jag skrev om i detta inlägg. Och tvärtom vad jag trodde fanns den på en DFFG-skiva, nämligen "Till det kämpande Vietnam" som gavs ut 1971. Man kan lyssna på den här.

Om man jämför sången med min minnesbild av texten tycker jag nog att mitt minne verkar ganska så hyfsat. Mindre lyckad var dock min komplicerade (och aningen bisarra) teori om varför sången, som jag trodde, inte gavs ut på skiva.

Man kanske kan säga att DFFG inte var så fyrkantiga som de skulle varit om min (nu raderade) teori hade stämt! :-)

Tack för hjälpen Gerda, och ni andra kan gärna lyssna på sången!

Att försvara Freuds förräderi

I ett debattinlägg på psykoanalytiska föreningens webbsida tar psykoanalytikern Karin Rodhe upp frågan om Margit Norell och bortträngda minnen.

Efter att ha lagt ut texten om saken använder hon så  historien - för att försvara Sigmund Freuds. förräderi mot sina kvinnliga patienter 1897.

Hon skriver så här:
"En ödets ironi är att i psykoanalysens ursprung finns just ett sådant misstag av sammanblandning mellan fantasi och verklighet. Freud deklarerade 1896 att det bakom varje fall av hysteri dolde sig ett sexuellt övergrepp som förträngts och uttryckts i det hysteriska symtomet. Några år senare tillfogade han följande fotnot: »När det skrevs hade jag ännu inte lärt mig att skilja mellan analysandernas fantasier om barndo- men och verkliga minnen«.... Tänk om de läkare och psykologer som är inblandade i fallet Thomas Quick kunde vara lika modiga som Freud och erkänna sitt misstag!"

Erkänna sitt misstag? Modig?

Vad hon refererar till är det faktum att Freud 1897, efter att bland annat ha blivit hårt angripen av upprörda kolleger, skrämt tog avstånd från de kvinnliga patienter som han tidigare trott på när de berättade om övergrepp från sina fäder. Han kapitulerade totalt, och utvecklade sedan efter ett tag en teori där de påstådda "fantasierna" om sexuella övergrepp nu förklarades med att alla barn har en stark sexualitet och i själva verket önskar att ha sex med sina föräldrar...

Detta har varit den "ortodoxa" freudianska åsikten sedan dess. Under 1980-talet utmanades denna på ett effektivt sätt av författare som Jeffrey Masson och Alice Miller, och de freudianska psykoanalytikerna hamnade i den debatten i någon form av försvarsposition.

Men nu är det andra tider - backlashen mot överlevare från övergrepp i barndomen har vunnit så stora segrar att även de mest suspekta förövarförsvararteorier mumera kan låtsas vara riktigt rumsrena.

Och slutpunkten för just denna backlash är de facto en värld där barn och vuxna överlevare nästan aldrig blir trodda, där förövare nästan aldrig blir dömda,  och där aktiva förövare som har familj enkelt och utan problem får tillgång till barn att utnyttja, alldeles oavsett vad barnen förtvivlat berättar. Och där ingen ställer andra, i sammanhanget väsentliga frågor - som till exempel vad som händer med försvunna flyktingbarn.

Det är ju inte nödvändigtvis  så att alla, eller ens de flesta, av de  som deltar i denna backlash mot de insikter man ändå fick under 80-och 90-talen verkligen vill uppnå  detta mardrömsscenario - men objektivt sett låter de sig utnyttjas av krafter som har detta som slutmål.

För barnens slull, och för hela mänsklighetens skull, är det nödvändigt att de stoppas.

En agenda som stinker

Jag vet inte om Thomas Quick begick inget, några eller alla de mord han dömdes för. Jag är inte heller personligen speciellt angelägen om att försöka bilda mig en åsikt om saken.

Jag har heller ingen aning om Margit Norell var ett helgon, en djävul, eller något mittemellan. Möjligen kommer jag någon gång att få någon form av uppfattning om den saken.

Vad jag vet är att Dan Josefsson, liksom före honom Hannes Råstam, gång på  gång kategoriskt uttalat sig om att det helt saknas belägg för att minnen kan trängas bort - och samtidigt visat ett totalt ointresse för att seriöst behandla det enorma material som visar att det verkligen finns sådana belägg.

Detta antyder, för att nu uttrycka det alltför försiktigt,  att dessa herrar också haft en helt annan agenda -  förutom den mer begränsade, att lyfta fram oegentligheter i Quick-fallet. Och den agendan stinker.

Den fruktansvärda sanningen

Idag attackeras existensen av återkallade traumatiska minnen. De som attackerar dem kan delas upp i två grupper. De som är okunniga om de starka beläggen för att sådana existerar - och de som inte är det.

De som är okunniga kan, men behöver inte, vara nyttiga idioter. De som inte är det kan inte vara det. De måste ha en dold agenda.

Den enda sådan jag kan tänka mig är att dessa är medvetna förövarförsvarare. Med detta menar jag följande.

Det handlar om personer som inte alls tror att minnen inte kan trängas bort, och återkallas. Utan som inser att de förvränger fakta, och att de medvetet försöker föra människor bakom ljuset.

Vilka tjänar på detta? I stort sett bara förövarna, och de som sympatiserar med dem.

I vårt samhälle ligger möjligheten att begå övergrepp mot de i underläge som en halvdold undertext.  Ett av de sätt som detta kan få fortgå är genom att alla återkallade minnen av sådana utdefinieras som definitionsmässigt falska. Ett annat är PAS-teorier.

Att säga att "förövarna har makten" låter som en förenkling.  Och är det i viss mån. Men jag tror att påståendet har en kärna, och inte bara en kärna, av sanning.

Det är mörkt, det är dystert att säga så. Det är sant. Men vem vid sina sinnens fulla bruk kan säga att sanningen om vårt samhälle inte är mörk och dyster?

Den 5 november 1971

Den 5 november 1971 var en fredag. Det var alltså allhelgonahelg. För mig var det fyra dagar innan jag lades in på ungdomskliniken på Långbro sjukhus.

På kvällen skulle det vara ett offentligt Vietnammöte på Åsö gymnasium. Jag beslutade mig för att gå dit.

På något sätt kändes dagen "ljus" på ett sätt som är svårt att definiera. Det berodde kanske delvis på att det var just allhelgonahelg. På något sett upplever jag alltid dessa som "ljusa".

Jag minns inte exakt vad mötet mer konkret handlade om, bortsett från att det var om Vietnam. Det måste ha varit FNL-grupperna som arrangerade.

Jag minns egentligen endast två saker från mötet. Dels de livliga diskussionerna mellan tidningsförsäljare från de olika vänstergrupperna utanför möteslokalen. Dels - och framförallt - en sång som FNL-gruppernas sånggrupp sjöng på mötet.

Av någon anledning hade jag med mig en kasettbandspelare till mötet. Så jag spelade in sången. Den kom jag sedan att lyssna till ofta. Ända tills en dag i slutet av november 1983, då  en väska med bland annat nästan alla mina kasettband blev stulen. Inklusive det med inspelningen från den 5 november 1971. I den väskan fanns även kanske hälften av mina dagböcker, och alla färgkort från Jakobsbergs folkhögskola. Så DET var en tråkig dag.

Men det finns en konstig sak med just sången. Och det är att den så vitt jag vet aldrig spelades in på skiva. Det var ändå en av de mer suggestiva sångerna som FNL-grupperna spelade in. Men den kom inte med på någon av deras skivor. Om jag inte missat något, men det kan jag inte tänka mig.

Det skulle förstås vara roligt om någon minns den. Så nedan har jag skrivit ner de delar av texten som jag tror mig minnas dem.  Jag skriver också ner styckena  i den ordning som jag minns dem (men förmodligen kan den ha varit en helt annan). Vid varje parti som jag vet att jag har glömt sätter jag ut en serie med punkter.

"Vietnams folk blev offer nummer ett,
för den sa sig verka för ordning, lag och rätt, 
hans avsikter var klara och man reste sig till strid,
och folket sa 'här ska inga mördare ta vid"

Kambodja, offer nummer två,
masken kastades på nytt, och alla såg vi då,  
ansiktet var mördarens. en brottsling....
han förkastades av världen och slogs ner av folkets mod.

Laos skulle tämjas sen som nummer tre, 
men helikoptrar fick rädda hans invasinsarmé,
folket tog till vapen till sitt lands försvar
man svara´ honom enigt, 'här har du grävt din grav'

I hela Indokina samma kamp,
förtryckarna drivs undan och folken stiger fram
Kampen står.... för folkens lag och rätt,
fienden är samme man och ett plus ett plus ett - blir ett."

Texten kan kanske, för den som idag läser den rätt upp och ner, verka pekoralistisk, men det var inte det intryck man hade då. Och melodin var väldigt suggestiv, jag minns den än idag.

Om någon vet om den ändå spelades in någonstans kan ni väl höra av er...

Det var som sagt fyra dagar innan jag lades in på Långbro, men dagen kändes ändå på något sätt positiv. Om USA, världens starkaste militärmakt kunde besegras av folken i Sydostasien borde väl inget vara omöjligt. Tyckte jag då,

Så på något sätt var jag fortfarande optimist. Dvs då - i november 1971....

Webbsida om sekter

Den som läser tidningar i dessa dagar kan kanske få bilden att de riktigt farliga sekterna är de människor som tror att traumatiska minnen kan trängas bort, och framförallt de som någon gång i sitt liv varit i kontakt med en viss Margit Norell.

Med all respekt, eller rättare sagt utan någon större respekt för de som sprider denna bild,  tycker jag nog att sättet denna sektmetafor används här möjligen är att missbruka språket... en smula.

Men man kan ju utnyttja tillfället att puffa för en webbsida som handlar om verkliga sekter. En av de personer i Sverige som gjort mest nytta i kartläggningen av destruktiva sekter är Charlotte Essén. Hon har en webbsida som huvudsakligen handlar om sådana. Den kan läsas här.

Hon gav för några år sedan ut boken Sektbarn (Bonniers 2008, Moment förlag 2010), som behandlade just barns situation i sekter. Den var riktigt intressant, och den blev därför hårt angripen av diverse akademiska sektförsvarare, ingen nämnd och ingen glömd.

Kolla alltså gärna Charlotte Esséns webbsida, och - läs gärna hennes bok.

Försvunna kommentarer

Det har vid åtminstone två tillfällen verkat som om  kommentarer som skickats hit försvunnit. Dels vid ett tillfälle då bloggen inte var förhandsmodererad. Då kom en konmentar in och jag skrev ett svar till den. När jag skulle posta svaret  var det jag skulle svara på borta….

Nu var kommentaren undertecknad, så jag tog kontakt med dess författare, som bekräftade att hon hade skrivit den försvunna kommentaren.

Vid ett annat tillfälle var bloggen förhandsmodererad. Då såg jag att det fanns en anonym kommentar som skulle modereras. Men jag hade bråttom och tänkte att jag kunde kolla den senare. När jag kommit tillbaks var den borta.

Jag har ingen aning om vad det beror på. Den minst oroande förklaringen är väl att det är någon typ av datorbugg som spökar någon enstaka gång.

I vilket fall som helst, om  någon har skickat in en inte alltför extrem kommentar och den inte kommit in, eller kommit in och sedan försvunnit, hör av er på något sätt!

Det här är ju helt och hållet äckligt!

Jag har raderat några någorlunda välvilligt hållna inlägg jag skrev om mormonkyrkan (ett får stå kvar, då det är en beskrivning av en intervjusituation 1979),  då jag plötsligt inser något som jag faktiskt tror att jag en gång vetat, men som jag verkar ha glömt bort (eller trängt bort).

Och det är att nedanstående scenario  är en central del av mormonernas lära.

En gång var indianerna goda, de var en del  av det gamla Israel. Men så blev en stor del av dem  onda, och därför straffade Gud dem genom att... ta ifrån dem deras vita hudfärg och göra dem röda. De goda fick behålla sin vita hudfärg.

Men de onda blev ännu ondare och till sist hade de dödat alla de vita (goda) indianerna.

Så den hudfärg som indianerna har idag har de fått som straff för sin ondska.

Det här står alltså  i Mormons bok, som jag ännu inte har läst. Men jag har inte tagit det från någon illvilligt mormonfientlig pamflett utan från William Edwin Berretts auktoritativa  "Den återupprättade kyrkan", som gavs ut i svensk översättning av "Jesu Kristi Kyrka av de sista dagars heliga" (alltså mormonkyrkan) så ;sent som 1974. Det är en vacker bok, med påkostade och färgglada bilder.

Jag fick en chock när jag såg det, men insåg som sagt att jag faktiskt  har vetat det någon gång förut.

Nu finns det ju minst lika äckliga (eller faktiskt -  ännu äckligare) uttalanden om australiska urinvånare från de tidiga teosoferna, men i princip slutade de att lyfta fram dessa någon gång under tidigt 1900-tal. Men så sent som 1974 (eller ännu senare, boken är nytryckt 1977) är detta alltså en central  del av den lära som mormonkyrkan ville lyfta fram.

Jag undrar vad de säger idag? Och jag undrar hur de kan få medlemmar från  USA:s ursprungsbefolkning (de får det, och så vitt jag vet finns det till och med mormonpräster som är indianer).

Jag kanske lägger tillbaks inläggen i en modifierad form, men som det är nu vill jag inte låta dem stå kvar utan stora ändringar.

Jag är inte medlem i VoF, eller Humanisterna.. Jag blir inte  upprörd för att jag tycker en religiös lära är förvirrad. Världen är ändå så konstig att även de mest förvirrade läror SKULLE kunna vara riktiga.   ;-)

Men äckelrasistisk förvirring av den här typen gör mig spyfärdig.
------------------------------------

PS. Vid närmare eftertanke har  jag lagt tillbaka ett av inläggen om mormonerna. Det var trots allt inte så farligt, och det var dumt att censurera det.

Mer om mormonerna

Efter att ha skrivit inlägget om fyra sekter insåg jag att jag vet ganska lite om mormonerna. Så jag började låna det jag fick tag i på närmaste bibliotek.

Dels en bok om mord som begicks i en fundamentalistisk utbrytarsekt från mormonkyrkan. Sådana sekter finns många av, och de är ofta fullkomligt förfärliga.

Dels tre böcker skrivna av mormoner - en ren propagandabok, en mycket tillrättalagd historik och en mer akademisk och alltså mindre tillrättalagd historik.

Men den som jag just nu tycker är mest fascinerande är en bok som från en mer "vanlig" kristen utgångspunkt angriper mormonerna. Nämligen Håkan Arlebrands Drömmen om gudomlighet: en inblick i mormonkyrkans hemligheter (Libris 1989).

Han betonar de delar av mormonernas lära som skiljer dem från den "normala" kristenheten. Det brukar inte mormoner göra - de är oftast mer intresserade av att lyfta fram det som förenar.

Men delar av det Arlebrand tar fram lät riktigt intressant. Enligt honom så anser mormonerna att det finns fler gudar, men att man bara ska dyrka "vår" gud. Detta kallas henoteism, och Arlebrand skriver att det står i strid med Gamla Testamentet. Det lustiga är här att de flesta religionshistoriker inte skulle hålla med honom. Den vanligaste åsikten i den akademiska bibelforskningen - som man lär sig i varje grundkurs i religionshistoria - har åtminstone i Sverige de senaste 40-50 åren just varit att den tidiga israelitiska religionen var henoteistisk. Och att man kan finna spår av detta i GT. De andra gudarna ansågs existera, men man skulle dyrka Jahve.

En annan avvikelse som Arlebrand brännmärker är att mormonerna enligt honom  anser att Gud har en hustru. Vad än Arlebrand säger finns det ju numera arkeologiskt stöd för att detta var den ursprungliga läran i Israel - man har funnit en hebreisk inskription som talar om "Jahve och hans Asera". Asera var ett gammaltestamentligt  namn för en kananeisk gudinna.

Dessutom förebrår Arlebrand mormonerna för att de anser att Gud inte skapade världen från intet, utan från ett tidigare existerande kaos. Även här finns det numera många religionshistoriker (liksom för övrigt också plasmakosmologen Eric J Lerner!) som menar att detta är en rimlig tolkning av skapelseberättelsen i Första Mosebok.

Slutligen är Arlebrand  lite uppbragt över att mormonerna enligt honom anser att Gud inte är allsmäktig. Men det är ju logiskt om men anser att det finns flera gudar, och att materien finns oberoende av Gud.  Enligt Arlebrand menar mormonerna att detta är en lösning på frågan om varför ondskan tillåts existera. Eftersom Gud inte är allsmäktig kan han ju inte på ett enkelt sätt besegra all ondska. Arlebrand tycket inte alls om detta. men själv tycker jag nog att det ter sig mer logiskt än den traditionella kristna synen.

Missförstå mig inte - jag har inga sympatier för någon patriarkal kyrka - så inte heller mormonerna.... Men de verkar ju en gång i tiden ha ställt en hel del intressanta frågor.

Men varför är jag så intresserad av just mormonerna? Kanske för att jag bodde i Gubbängen när mormonkyrkan byggdes där. Jag bodde bara ett kvarter från platsen där kyrkan byggdes, och jag följde byggnadsarbetet från det att man började gräva till dess att kyrkan stod klar 1961. Då var jag sex år.

Vad man inte bör göra under Halloween

Jag vare sig gillar eller deltar i det kommersiella Halloween-firandet, men om man ändå skulle ha deltagit i jippot finns det nog vissa varianter som är värre än andra ...