En agenda som stinker

Jag vet inte om Thomas Quick begick inget, några eller alla de mord han dömdes för. Jag är inte heller personligen speciellt angelägen om att försöka bilda mig en åsikt om saken.

Jag har heller ingen aning om Margit Norell var ett helgon, en djävul, eller något mittemellan. Möjligen kommer jag någon gång att få någon form av uppfattning om den saken.

Vad jag vet är att Dan Josefsson, liksom före honom Hannes Råstam, gång på  gång kategoriskt uttalat sig om att det helt saknas belägg för att minnen kan trängas bort - och samtidigt visat ett totalt ointresse för att seriöst behandla det enorma material som visar att det verkligen finns sådana belägg.

Detta antyder, för att nu uttrycka det alltför försiktigt,  att dessa herrar också haft en helt annan agenda -  förutom den mer begränsade, att lyfta fram oegentligheter i Quick-fallet. Och den agendan stinker.

Den fruktansvärda sanningen

Idag attackeras existensen av återkallade traumatiska minnen. De som attackerar dem kan delas upp i två grupper. De som är okunniga om de starka beläggen för att sådana existerar - och de som inte är det.

De som är okunniga kan, men behöver inte, vara nyttiga idioter. De som inte är det kan inte vara det. De måste ha en dold agenda.

Den enda sådan jag kan tänka mig är att dessa är medvetna förövarförsvarare. Med detta menar jag följande.

Det handlar om personer som inte alls tror att minnen inte kan trängas bort, och återkallas. Utan som inser att de förvränger fakta, och att de medvetet försöker föra människor bakom ljuset.

Vilka tjänar på detta? I stort sett bara förövarna, och de som sympatiserar med dem.

I vårt samhälle ligger möjligheten att begå övergrepp mot de i underläge som en halvdold undertext.  Ett av de sätt som detta kan få fortgå är genom att alla återkallade minnen av sådana utdefinieras som definitionsmässigt falska. Ett annat är PAS-teorier.

Att säga att "förövarna har makten" låter som en förenkling.  Och är det i viss mån. Men jag tror att påståendet har en kärna, och inte bara en kärna, av sanning.

Det är mörkt, det är dystert att säga så. Det är sant. Men vem vid sina sinnens fulla bruk kan säga att sanningen om vårt samhälle inte är mörk och dyster?

Den 5 november 1971

Den 5 november 1971 var en fredag. Det var alltså allhelgonahelg. För mig var det fyra dagar innan jag lades in på ungdomskliniken på Långbro sjukhus.

På kvällen skulle det vara ett offentligt Vietnammöte på Åsö gymnasium. Jag beslutade mig för att gå dit.

På något sätt kändes dagen "ljus" på ett sätt som är svårt att definiera. Det berodde kanske delvis på att det var just allhelgonahelg. På något sett upplever jag alltid dessa som "ljusa".

Jag minns inte exakt vad mötet mer konkret handlade om, bortsett från att det var om Vietnam. Det måste ha varit FNL-grupperna som arrangerade.

Jag minns egentligen endast två saker från mötet. Dels de livliga diskussionerna mellan tidningsförsäljare från de olika vänstergrupperna utanför möteslokalen. Dels - och framförallt - en sång som FNL-gruppernas sånggrupp sjöng på mötet.

Av någon anledning hade jag med mig en kasettbandspelare till mötet. Så jag spelade in sången. Den kom jag sedan att lyssna till ofta. Ända tills en dag i slutet av november 1983, då  en väska med bland annat nästan alla mina kasettband blev stulen. Inklusive det med inspelningen från den 5 november 1971. I den väskan fanns även kanske hälften av mina dagböcker, och alla färgkort från Jakobsbergs folkhögskola. Så DET var en tråkig dag.

Men det finns en konstig sak med just sången. Och det är att den så vitt jag vet aldrig spelades in på skiva. Det var ändå en av de mer suggestiva sångerna som FNL-grupperna spelade in. Men den kom inte med på någon av deras skivor. Om jag inte missat något, men det kan jag inte tänka mig.

Det skulle förstås vara roligt om någon minns den. Så nedan har jag skrivit ner de delar av texten som jag tror mig minnas dem.  Jag skriver också ner styckena  i den ordning som jag minns dem (men förmodligen kan den ha varit en helt annan). Vid varje parti som jag vet att jag har glömt sätter jag ut en serie med punkter.

"Vietnams folk blev offer nummer ett,
för den sa sig verka för ordning, lag och rätt, 
hans avsikter var klara och man reste sig till strid,
och folket sa 'här ska inga mördare ta vid"

Kambodja, offer nummer två,
masken kastades på nytt, och alla såg vi då,  
ansiktet var mördarens. en brottsling....
han förkastades av världen och slogs ner av folkets mod.

Laos skulle tämjas sen som nummer tre, 
men helikoptrar fick rädda hans invasinsarmé,
folket tog till vapen till sitt lands försvar
man svara´ honom enigt, 'här har du grävt din grav'

I hela Indokina samma kamp,
förtryckarna drivs undan och folken stiger fram
Kampen står.... för folkens lag och rätt,
fienden är samme man och ett plus ett plus ett - blir ett."

Texten kan kanske, för den som idag läser den rätt upp och ner, verka pekoralistisk, men det var inte det intryck man hade då. Och melodin var väldigt suggestiv, jag minns den än idag.

Om någon vet om den ändå spelades in någonstans kan ni väl höra av er...

Det var som sagt fyra dagar innan jag lades in på Långbro, men dagen kändes ändå på något sätt positiv. Om USA, världens starkaste militärmakt kunde besegras av folken i Sydostasien borde väl inget vara omöjligt. Tyckte jag då,

Så på något sätt var jag fortfarande optimist. Dvs då - i november 1971....

Webbsida om sekter

Den som läser tidningar i dessa dagar kan kanske få bilden att de riktigt farliga sekterna är de människor som tror att traumatiska minnen kan trängas bort, och framförallt de som någon gång i sitt liv varit i kontakt med en viss Margit Norell.

Med all respekt, eller rättare sagt utan någon större respekt för de som sprider denna bild,  tycker jag nog att sättet denna sektmetafor används här möjligen är att missbruka språket... en smula.

Men man kan ju utnyttja tillfället att puffa för en webbsida som handlar om verkliga sekter. En av de personer i Sverige som gjort mest nytta i kartläggningen av destruktiva sekter är Charlotte Essén. Hon har en webbsida som huvudsakligen handlar om sådana. Den kan läsas här.

Hon gav för några år sedan ut boken Sektbarn (Bonniers 2008, Moment förlag 2010), som behandlade just barns situation i sekter. Den var riktigt intressant, och den blev därför hårt angripen av diverse akademiska sektförsvarare, ingen nämnd och ingen glömd.

Kolla alltså gärna Charlotte Esséns webbsida, och - läs gärna hennes bok.

Försvunna kommentarer

Det har vid åtminstone två tillfällen verkat som om  kommentarer som skickats hit försvunnit. Dels vid ett tillfälle då bloggen inte var förhandsmodererad. Då kom en konmentar in och jag skrev ett svar till den. När jag skulle posta svaret  var det jag skulle svara på borta….

Nu var kommentaren undertecknad, så jag tog kontakt med dess författare, som bekräftade att hon hade skrivit den försvunna kommentaren.

Vid ett annat tillfälle var bloggen förhandsmodererad. Då såg jag att det fanns en anonym kommentar som skulle modereras. Men jag hade bråttom och tänkte att jag kunde kolla den senare. När jag kommit tillbaks var den borta.

Jag har ingen aning om vad det beror på. Den minst oroande förklaringen är väl att det är någon typ av datorbugg som spökar någon enstaka gång.

I vilket fall som helst, om  någon har skickat in en inte alltför extrem kommentar och den inte kommit in, eller kommit in och sedan försvunnit, hör av er på något sätt!

Det här är ju helt och hållet äckligt!

Jag har raderat några någorlunda välvilligt hållna inlägg jag skrev om mormonkyrkan (ett får stå kvar, då det är en beskrivning av en intervjusituation 1979),  då jag plötsligt inser något som jag faktiskt tror att jag en gång vetat, men som jag verkar ha glömt bort (eller trängt bort).

Och det är att nedanstående scenario  är en central del av mormonernas lära.

En gång var indianerna goda, de var en del  av det gamla Israel. Men så blev en stor del av dem  onda, och därför straffade Gud dem genom att... ta ifrån dem deras vita hudfärg och göra dem röda. De goda fick behålla sin vita hudfärg.

Men de onda blev ännu ondare och till sist hade de dödat alla de vita (goda) indianerna.

Så den hudfärg som indianerna har idag har de fått som straff för sin ondska.

Det här står alltså  i Mormons bok, som jag ännu inte har läst. Men jag har inte tagit det från någon illvilligt mormonfientlig pamflett utan från William Edwin Berretts auktoritativa  "Den återupprättade kyrkan", som gavs ut i svensk översättning av "Jesu Kristi Kyrka av de sista dagars heliga" (alltså mormonkyrkan) så ;sent som 1974. Det är en vacker bok, med påkostade och färgglada bilder.

Jag fick en chock när jag såg det, men insåg som sagt att jag faktiskt  har vetat det någon gång förut.

Nu finns det ju minst lika äckliga (eller faktiskt -  ännu äckligare) uttalanden om australiska urinvånare från de tidiga teosoferna, men i princip slutade de att lyfta fram dessa någon gång under tidigt 1900-tal. Men så sent som 1974 (eller ännu senare, boken är nytryckt 1977) är detta alltså en central  del av den lära som mormonkyrkan ville lyfta fram.

Jag undrar vad de säger idag? Och jag undrar hur de kan få medlemmar från  USA:s ursprungsbefolkning (de får det, och så vitt jag vet finns det till och med mormonpräster som är indianer).

Jag kanske lägger tillbaks inläggen i en modifierad form, men som det är nu vill jag inte låta dem stå kvar utan stora ändringar.

Jag är inte medlem i VoF, eller Humanisterna.. Jag blir inte  upprörd för att jag tycker en religiös lära är förvirrad. Världen är ändå så konstig att även de mest förvirrade läror SKULLE kunna vara riktiga.   ;-)

Men äckelrasistisk förvirring av den här typen gör mig spyfärdig.
------------------------------------

PS. Vid närmare eftertanke har  jag lagt tillbaka ett av inläggen om mormonerna. Det var trots allt inte så farligt, och det var dumt att censurera det.

Mer om mormonerna

Efter att ha skrivit inlägget om fyra sekter insåg jag att jag vet ganska lite om mormonerna. Så jag började låna det jag fick tag i på närmaste bibliotek.

Dels en bok om mord som begicks i en fundamentalistisk utbrytarsekt från mormonkyrkan. Sådana sekter finns många av, och de är ofta fullkomligt förfärliga.

Dels tre böcker skrivna av mormoner - en ren propagandabok, en mycket tillrättalagd historik och en mer akademisk och alltså mindre tillrättalagd historik.

Men den som jag just nu tycker är mest fascinerande är en bok som från en mer "vanlig" kristen utgångspunkt angriper mormonerna. Nämligen Håkan Arlebrands Drömmen om gudomlighet: en inblick i mormonkyrkans hemligheter (Libris 1989).

Han betonar de delar av mormonernas lära som skiljer dem från den "normala" kristenheten. Det brukar inte mormoner göra - de är oftast mer intresserade av att lyfta fram det som förenar.

Men delar av det Arlebrand tar fram lät riktigt intressant. Enligt honom så anser mormonerna att det finns fler gudar, men att man bara ska dyrka "vår" gud. Detta kallas henoteism, och Arlebrand skriver att det står i strid med Gamla Testamentet. Det lustiga är här att de flesta religionshistoriker inte skulle hålla med honom. Den vanligaste åsikten i den akademiska bibelforskningen - som man lär sig i varje grundkurs i religionshistoria - har åtminstone i Sverige de senaste 40-50 åren just varit att den tidiga israelitiska religionen var henoteistisk. Och att man kan finna spår av detta i GT. De andra gudarna ansågs existera, men man skulle dyrka Jahve.

En annan avvikelse som Arlebrand brännmärker är att mormonerna enligt honom  anser att Gud har en hustru. Vad än Arlebrand säger finns det ju numera arkeologiskt stöd för att detta var den ursprungliga läran i Israel - man har funnit en hebreisk inskription som talar om "Jahve och hans Asera". Asera var ett gammaltestamentligt  namn för en kananeisk gudinna.

Dessutom förebrår Arlebrand mormonerna för att de anser att Gud inte skapade världen från intet, utan från ett tidigare existerande kaos. Även här finns det numera många religionshistoriker (liksom för övrigt också plasmakosmologen Eric J Lerner!) som menar att detta är en rimlig tolkning av skapelseberättelsen i Första Mosebok.

Slutligen är Arlebrand  lite uppbragt över att mormonerna enligt honom anser att Gud inte är allsmäktig. Men det är ju logiskt om men anser att det finns flera gudar, och att materien finns oberoende av Gud.  Enligt Arlebrand menar mormonerna att detta är en lösning på frågan om varför ondskan tillåts existera. Eftersom Gud inte är allsmäktig kan han ju inte på ett enkelt sätt besegra all ondska. Arlebrand tycket inte alls om detta. men själv tycker jag nog att det ter sig mer logiskt än den traditionella kristna synen.

Missförstå mig inte - jag har inga sympatier för någon patriarkal kyrka - så inte heller mormonerna.... Men de verkar ju en gång i tiden ha ställt en hel del intressanta frågor.

Men varför är jag så intresserad av just mormonerna? Kanske för att jag bodde i Gubbängen när mormonkyrkan byggdes där. Jag bodde bara ett kvarter från platsen där kyrkan byggdes, och jag följde byggnadsarbetet från det att man började gräva till dess att kyrkan stod klar 1961. Då var jag sex år.

Vad man inte bör göra under Halloween

Jag vare sig gillar eller deltar i det kommersiella Halloween-firandet, men om man ändå skulle ha deltagit i jippot finns det nog vissa varianter som är värre än andra ...

Att möta fyra "sekter"

Första veckan  i april 1979 hade vi en specialvecka på grundkursen i Jakobsbergs folkhögskola. Det innebar att den traditionella undervisningen ersattes med olika projekt, som man kunde välja. Vi var en grupp som valde att studera religiösa sekter.

Vi valde ut fyra grupper - Maranata, Jehovas Vittnen, Hare Krishna och mormonerna. Vi åkte runt och intervjuade representanter för dessa grupper, och läste deras litteratur.

Det var en fascinerande vecka. Förutom att intervjua grupperna intervjuade vi också en så kallad sektexpert, en viss Bo Ståhl. Lite senare avslöjades det att han i själva verket var med i en sekt själv. Dock inte en religiös utan en politisk - den fascistiska Nysvenska Rörelsen...

De första vi mötte var Jehovas Vittnen. Vi visades runt i Rikets Sal i Järfälla, och hade informella samtal med mannen som visade oss runt. Senare på veckan hade vi en mer reguljär intervju med honom.

Mannen från Jehovas Vittnen var defensiv på något sätt. Han verkade lite rädd för oss, och var ännu mer rädd att vi skulle få ett felaktigt intryck av vittnena. Han jobbade på Rikets Sal med en "lön" som ungefär motsvarade en femtonårings månadspeng. Han behövde inte mer, sade han, för han fick gratis mat och logi på Rikets Sal.

Maranata gav ett helt annat intryck. Personen vi intervjuade där var också en man. I motsats till vittnet var han uttalat aggressiv. Han var inte öppet rädd för oss, men man fick intrycket att han ville att vi skulle vara rädda för honom. Han kom snabbt fram till att vi egentligen var fientliga hedningar, och behandlade oss därefter. I synnerhet ogillade han mig.

Anledningen till denna fientlighet var nog att han insåg att vi var mer intresserade av deras syn på sex, samlevnad, familj, barnuppfostran och samhälle än av religionen. Han kanske tyckte att denna inställning var respektlös. Vi var till exempel mer intresserade av deras syn på barnaga (de är för denna barbariska praktik!) än av deras lära om att alla frälsta en dag skulle ryckas upp till himlen. Det verkade han tycka var futtigt, och en oförmåga att se vad som var väsentligt.

Hare Krishna var de enda som valde ut en kvinna som vi skulle få intervjua. Hon var väldigt vänlig, men  liksom vittnet var hon hela tiden orolig över att vi skulle få en felaktig bild av deras organisation. Och hur vänlig hon än var, var det hon sa ganska skrämmande. Av alla de fyra grupperna verkade de ha de striktaste reglerna för sina medlemmar. Det var den enda grupp som inte bara förbjöd sex utanför äktenskapet utan även inom detsamma. Sex var endast tillåtet vid ett enda tillfälle - när man hade bestämt sig för att skaffa barn. (Senare har det ju visat sig att många barn i organisationen i själva verket utsattes för sexuella övergrepp!)

Det otäckaste med mötet med henne var nog när jag frågade om barnen fick leka. Jo, de fick de visserligen, men det otäcka var att hon verkade beklaga att man inte kunde hindra dom. Hon förklarade nästan urskuldande att man ju inte kan hindra barn från att leka. Jag fick intrycket att hon tyckte att det var synnerligen olustigt att de inte mediterade istället.

De enda som jag uppfattade som så att säga"normala" var mormonerna. Där fick vi intervjua en man i en lokal nära Täby. I motsats till de andra intervjuoffren hade han faktiskt humor. När jag efter ett tag ställde den skämtsamt inkvisitoriska frågan "nå hur är det, hur många hustrur har ni egentligen?" (jag visste redan svaret), svarade han först "ni kan inte ana hur många vi har...". Sedan skrattade han och tillade "kan ni nu vara så vänliga att radera det jag sa på bandspelaren". Det gjorde vi förstås inte, men det var ju inte heller meningen. Det var ett skämt från hans sida, och han blev snart allvarlig och förklarade att mormonerna idag inte är polygama.

Men när jag pressade honom på den principiella inställningen trasslade han snart in sig. Han förklarade mormonernas polygami på 1800-talet med att i vissa lägen med ett kvinnoöverskott kunde det vara riktigt att tillåta att män har flera hustrur. Då jag frågade honom om det i ett läge där det finns ett överskott av män i så fall kunde vara riktigt att kvinnor har flera män sa han upprört att det aldrig kunde vara tillåtet, det var emot naturen. När jag frågade varför då, blev han vag och sa efter ett tag att då kunde mannen inte veta vilka barn som var hans. Det var före DNA-testernas tid och om jag händelsevis skulle stöta på honom nu skulle jag nog fråga om existensen av DNA-tester möjligen fått honom att ändra inställning i denna principfråga.

Sammantaget var nog mitt intryck alltså att mormonerna var minst "sektiga" av de fyra. De verkade som sagt mest "normala" och var vare sig rädda för oss, eller aggressiva mot oss. Mannen vi intervjuade (möjligen var de två, jag har för mig att han hade en bisittare som inte sa så mycket) bröt på amerikanska , han var nog missionär från Utah. Jag minns att jag tänkte att mormonerna nog var mindre sektiga för att de i motsats till de andra hade en moderorganisation som var en majoritetskyrka i en amerikansk delstat. Det hade nog lärt dem att relatera sig på ett mer "normalt" sätt....

Så, mormonerna uppfattade jag alltså inte som en "sekt" på samma sätt. Den bilden stärks idag om man googlar lite. Då hittar man sidor för feministiska mormoner, och sidor gjorde av mormoner som stödde Obama i valet (mot mormonen Mitt Romney!). Om man letar ett tag hittar man till och med sidor som verkar mena att socialism egentligen är förenligt med mormonläran..

Fast sedan är det ju där med kaffet. Att inte få dricka kaffe låter ju som en supersekt. Jag undrar hur många som låtit bli att konvertera till mormonerna av den anledningen. Men moderorganisationen LDS (Latter Day Saints) i USA försöker vara flexibla även här. De verkar nyss ha beslutat att förbudet bara gäller kaffe och te i en strikt mening. Coladrycker är numera tillåtna, och att dricka varm choklad går bra.

Men koffein ska tydligen endast få drickas kallt, det som inte är tillåtet är varmt kaffe - eller te. Jag undrar hur de ställer sig till is-te…

"Modellfotografen - inte ensam, inte galen"

Vill tipsa om My Vingrens utmärkta artikel på bloggen Genusfolket.
Läs den mycket gärna!

Med risk för att göra bort mig...

...för tid och evighet avslöjar jag härmed att när denna serie gick på TV var det ett av mina favoritprogram.

Ross Cheit, "häxjakter" och bortträngda minnen

Ross Cheit ska komma ut med en bok. Den heter The Witch-Hunt Narrative: Politics, Psychology, and the Sexual Abuse of Children.

Av döma av hur den presenteras är den att angrepp mot den kampanj som avfärdat anklagelser om sexuella övergrepp mot barn under 80- och 90-talen som en "häxjakt" och en "moralpanik". Jag vänta med spänning på boken.

Jag hoppas att den kommer att få stor spridning, även i Sverige.

För Ross Cheit är inte vem som helst. Han är en person som, efter att ha fått upp bortträngda minnen av att blivit utsatt för upprepade sexuella övergrepp av en ungdomsledare, efter flera år lyckades få denne fälld i ett civil-rättsligt mål. Han letade reda på andra utsatta, och samlade material och lyckades till sist få förövaren fälld.

Efter detta har Cheit varit en viktig person i debatten om bortträngda minnen. Han har gång på gång utsatts för försök att övertyga om att det egentligen inte handlade om bortträngning. Det har sagts att han nog innerst inne hade kvar minnena hela tiden, att han bara inte tänkt på dom. Eller att det kanske handlade om vanlig glömska, alltså ingen bortträngning för att det var obehagligt. Han har klart och entydigt avvisat dessa påståenden. Han har också startat en webbsida knuten till Browns univestitet i Providence, där han har dokumenterar bevisade fall av återkallade traumatiska minnen..

Ross Cheits insats är betydelsefull. Han drev inte endast frågan för sin egen skull, utan har ägnat en stor del av sitt liv åt att visa att bortträngda minnen inte är en myt, utan en dokumenterad verklighet.

För det är den. Om vi inte levde ett samhälle där försvararsreflexerna för att skydda förövare vore så starka, skulle existensen av bortträngning vara erkänt för länge sedan. Vetenskapligt sett borde frågan egentligen vara avgjord. Anledningen att idén om bortträngda minnen möter ett sådant motstånd är i grunden att denna är ett veritabelt hot mot förövare på alla nivåer i samhällshierarkin.

Troligen kommer vi inte att få en verkligt saklig behandling av ämnet förrän vi har fått se mycket radikala förändringar i samhället.

Maffian

Har upptäckt att denna sång av Kjell Höglund ÄNTLIGEN ligger på YouTube.

Den har en av de ytterst få sångtexter som jag utan att tveka vill kalla genial. Den kom 1974 och låg på LP:n "Baskervilles hund".

Den är ovanligt lång, men väl värd att lyssna på. Gör det!

Aftonbladet och bortträngda minnen

Under åratal har ju Jan Guillou drivit en kampanj i Aftonbladet för att bortträngda minnen är en humbug. Härom sistens fick denna kampanj någon form av eko på ledarsidan när man i en ledare om Quick-fallet raljerande kallade handledaren till Sture Bergwalls terapeut för en "åldrad kvinna som var övertygad om att bortträngda minnen kunde plockas fram i terapi".

Både Guillou och ledarredaktionens Eva Franchell borde kanske titta lite på en av Aftonbladets egna artiklar. Jag tänker på en artikel om Jeanette Eriksson, som bevisligen utsattes för sexuella övergrepp i barndomen. Detta insåg hon först efter hon senare gått i hypnosterapi i vuxen ålder.

I denna artikel från oktober 2012 kan man bland annat läsa detta:

"Efter bara några gånger kom de förträngda minnesbilderna tillbaka. Hon mindes mor­faderns våldsamma övergrepp, kopplade dem till minnena av hur mormor tvättade hennes blödande underliv och smörjde med Idominsalva. Hon kunde i detalj återge hur det såg ut och vad som hade hänt. Sedan dess har hon samlat bevisen som bit för bit har bekräftat att hon har rätt. Under årens lopp har hon fått fram journaler, hittat filmen och konfronterat läkare. "

I an faktaruta beredvid artikeln kan man läsa detta:

"Enligt Michael Rundblad, psykolog och psykoterapeut inom Dalarnas vuxenpsykiatri och ordförande för hypnosföreningen, är en av de vanligaste patientgrupperna personer som utsatts för sexuella övergrepp som barn. – Det är tydligt att de kan få hjälp att få kontakt med sådant som de stängt av med hjälp av hypnos, säger han."

Aftonbladets webbarkiv behövs tydligen - om sanningen ska fram....

Stenar och glashus

Aftonbladet har idag haft en artikel om hur rasistsajten Avpixlat stöds av högt uppsatta personer.

Det är väl bra. Dessutom berättar man lite om vilka hemska saker Avpixlat sysslar med. Det är väl också bra.

Men i ett fall hajar man till. Det är när artikeln skriver: "Redaktionen har också uppmanat sina läsare att skicka in bilder på gömda flyktingbarn."

Visst, det bör man helt och hållet ta avstånd från. Dessa barn göms och/eller flyr för att slippa utlämnas till en hemsk tillvaro i ett annat land. Att publicera bilder på dem är skändligt.

Men det finns barn som göms för att slippa en hemsk tillvaro inom landet, också. Det finns barn som hotas att lämnas ut till fäder som de har anklagat för övergrepp och som de är livrädda för. Vår reaktionära och barnfientliga vårdnadslagstiftning har bestämt att de måste bo hos dessa.

En del av dessa barn har fått hjälp med att gömma sig, med sina mammor. Och - läs nu mycket noga - en del av just dessa barn har Aftonbladet publicerat stora bilder på, till och med på förstasidan. För att de skulle hittas och lämnas ut till dem som de var rädda för.

I åtminstone några av dessa fall ledde till det att barnen faktiskt  hittades...

I just denna fråga kan jag inte se någon principiell skillnad mellan inställningen hos Aftonbladet och inställningen hos Avpixlat. Kan ni?