För att inte överbelasta denna blogg alltför mycket har jag startat en blogg om mina upplevelser på ungdomskliniken på Långbro i början av 70-talet.
Det var en hoppfull tid, på många sätt. Så hoppfull att jag nästan har trängt bort den... Men samtidigt förstås ångestfull. Men det är den hoppfulla känslan då som gör tiden till något speciellt.
Den är värd en alldeles egen blogg.
lördag 10 november 2012
Att busa på Långbro ungdomsklinik
Jag hade ofta roligt på Långbro. Vistelsen där är nog trots allt en av de roligare i mitt liv.
Nej, "vård" vill jag inte direkt kalla det. I alla fall inte i betydelsen "terapi". Men det var ett andrum på nåt sätt - och åtminstone 75 procent av personalen var sympatiska.
De flesta hade också humor. Vilket gjorde nedanstående lilla äventyr möjligt.
Jag tror det var i september 1972. En dag kom jag på att jag skulle skrämma personalen från vettet. Inte elakt menat, direkt, men....
Jag fick gå som jag ville, jag var inte tvångsintagen (det har jag aldrig varit). Så jag sa att jag skulle vara borta över dagen. Men när jag gick såg jag till att jag skulle kunna komma tillbaks på ett inte helt väntat sätt.
Jag såg till att fönstret inte var helt stängt. Det såg stängt ut, men det var möjligt att öppna utifrån. U4 låg vid markytan.
Jag kom hem till U4 sent på kvällen. Så sent att det var nattpersonal som tjänstgjorde och patienterna hade lagt sig. Jag kände nattpersonalen, så jag behövde inte vara oroade för att de skulle reagera alltför negativt på det jag tänkte göra.
Jag gick inte och ringde på dörren till ungdomskliniken. Jag åkte till Fruängen, kom in på Långbro sjukhusområde från andra sidan. På det sättet kunde jag kunna komma direkt till fönstret till mitt rum.
Och, ja, det funkade. Jag kröp in i mitt rum via fönstret, och sen började det roliga.
Det fanns en larmknapp på varje rum. Jag tryckte på knappen - och stängde av den igen. Jag hörde genom dörren hur personalen reagerade - vad var det, nej, det måste vara något tekniskt fel, det upphörde.
Då gjorde jag det igen . Och igen.
Men sista gången jag tryckte in knappen stängde jag inte av larmet. Det var då jag lyckades skrämmas ordentligt.
För personalen visste att jag hade åkt iväg och inte kommit tillbaka. Eller det var det de trodde. Jag kunde höra oroliga röster när de till sist såg att larmet kom från mitt rum. "Men han är ju inte hemma? Vem kan det vara i hans rum? Ingen kan ju ta sig in där?"
Till sist hörde jag den kvinnliga personalen säga till den manliga - "jag vågar inte öppna - kan inte du göra det?".
Och öppna gjorde han. Och där stod jag och log förtjust.
Barnsligt, javisst. Jag var 17 år och hade nästan aldrig vågat busa som barn. Nu vågade jag det. Det kändes bra.
Och personalen blev inte sura. Det hade varit ett roligt äventyr, och ett minne för livet. (Ja, visst var det det, jag minns ju det som det var igår...)
Jag sov gott den natten.
Nej, "vård" vill jag inte direkt kalla det. I alla fall inte i betydelsen "terapi". Men det var ett andrum på nåt sätt - och åtminstone 75 procent av personalen var sympatiska.
De flesta hade också humor. Vilket gjorde nedanstående lilla äventyr möjligt.
Jag tror det var i september 1972. En dag kom jag på att jag skulle skrämma personalen från vettet. Inte elakt menat, direkt, men....
Jag fick gå som jag ville, jag var inte tvångsintagen (det har jag aldrig varit). Så jag sa att jag skulle vara borta över dagen. Men när jag gick såg jag till att jag skulle kunna komma tillbaks på ett inte helt väntat sätt.
Jag såg till att fönstret inte var helt stängt. Det såg stängt ut, men det var möjligt att öppna utifrån. U4 låg vid markytan.
Jag kom hem till U4 sent på kvällen. Så sent att det var nattpersonal som tjänstgjorde och patienterna hade lagt sig. Jag kände nattpersonalen, så jag behövde inte vara oroade för att de skulle reagera alltför negativt på det jag tänkte göra.
Jag gick inte och ringde på dörren till ungdomskliniken. Jag åkte till Fruängen, kom in på Långbro sjukhusområde från andra sidan. På det sättet kunde jag kunna komma direkt till fönstret till mitt rum.
Och, ja, det funkade. Jag kröp in i mitt rum via fönstret, och sen började det roliga.
Det fanns en larmknapp på varje rum. Jag tryckte på knappen - och stängde av den igen. Jag hörde genom dörren hur personalen reagerade - vad var det, nej, det måste vara något tekniskt fel, det upphörde.
Då gjorde jag det igen . Och igen.
Men sista gången jag tryckte in knappen stängde jag inte av larmet. Det var då jag lyckades skrämmas ordentligt.
För personalen visste att jag hade åkt iväg och inte kommit tillbaka. Eller det var det de trodde. Jag kunde höra oroliga röster när de till sist såg att larmet kom från mitt rum. "Men han är ju inte hemma? Vem kan det vara i hans rum? Ingen kan ju ta sig in där?"
Till sist hörde jag den kvinnliga personalen säga till den manliga - "jag vågar inte öppna - kan inte du göra det?".
Och öppna gjorde han. Och där stod jag och log förtjust.
Barnsligt, javisst. Jag var 17 år och hade nästan aldrig vågat busa som barn. Nu vågade jag det. Det kändes bra.
Och personalen blev inte sura. Det hade varit ett roligt äventyr, och ett minne för livet. (Ja, visst var det det, jag minns ju det som det var igår...)
Jag sov gott den natten.
Haschpropaganda på Långbro ungdomsklinik
Just när jag hade börjat vänja mig vid Malin, hände något spännande. Det kom en ny tjej till avdelningen som politiskt var hennes motsats.
Hon hette Kicki, kom från Göteborg och ansåg sig vara sympatisör till KFML(r). Nu var jag visserligen "trotte" och inte (r):are, men det var lite kul att inte längre vara den enda "vänsterextremisten" bland patienterna.
Men jag och Kicki hade dessutom en annan sak gemensamt. Det var att vi båda ansåg det till stor del vara haschets fel att vi hade psykiska problem. Vi tyckte båda att vi hade mått dåligt av att ha rökt. Själv anser jag numera att jag för min egen del kraftigt överdrev haschets betydelse för att jag bröt samman, men då var jag på ett nästan magiskt sätt övertygad om saken.
Kicki kom till avdelningen på eftermiddagen onsdagen den 8 november 1972. Jag var på väg ut och såg henne sitta vid ett bord och prata med personalen. Hon verkade trevlig.
Den 9 pratade jag en hel del med henne. Och sedan gick vi båda ut och fikade på Fruängens centrum tillsammans med en personal.
Han var ny, och ganska så ung. Och mycket kraftig.
På fiket berättade jag och Kicki för honom om hur vi ansåg oss ha påverkats negativt av hasch. Då hände något som faktiskt var extremt.
Han förklarade att han inte trodde oss. För hasch var inte farligt alls, det visste han. Han rökte nämligen regelbundet och hade aldrig mått illa av det. Vi bara satt där och gapade. Hur vågade han? Vi tyckte det var helt skandalöst.
Så vi kom överens om att han var en mycket tvivelaktig person och började till och från reta honom. När han kom i närheten av oss låtsades vi ibland röka hasch, vara påverkade, och sa med ett menande tonfall "oh, du hade rätt, kitt är skithäftigt, vi ska börja röka igen". Om jag minns rätt såg han både nervös och irriterad ut...
Jag hoppas för min del att hans karriär som mentalvårdare blev kortvarig. Att propagera för haschrökning för patienter på mentalsjukhus kan väl inte direkt ses som speciellt ansvarsfullt.
Hon hette Kicki, kom från Göteborg och ansåg sig vara sympatisör till KFML(r). Nu var jag visserligen "trotte" och inte (r):are, men det var lite kul att inte längre vara den enda "vänsterextremisten" bland patienterna.
Men jag och Kicki hade dessutom en annan sak gemensamt. Det var att vi båda ansåg det till stor del vara haschets fel att vi hade psykiska problem. Vi tyckte båda att vi hade mått dåligt av att ha rökt. Själv anser jag numera att jag för min egen del kraftigt överdrev haschets betydelse för att jag bröt samman, men då var jag på ett nästan magiskt sätt övertygad om saken.
Kicki kom till avdelningen på eftermiddagen onsdagen den 8 november 1972. Jag var på väg ut och såg henne sitta vid ett bord och prata med personalen. Hon verkade trevlig.
Den 9 pratade jag en hel del med henne. Och sedan gick vi båda ut och fikade på Fruängens centrum tillsammans med en personal.
Han var ny, och ganska så ung. Och mycket kraftig.
På fiket berättade jag och Kicki för honom om hur vi ansåg oss ha påverkats negativt av hasch. Då hände något som faktiskt var extremt.
Han förklarade att han inte trodde oss. För hasch var inte farligt alls, det visste han. Han rökte nämligen regelbundet och hade aldrig mått illa av det. Vi bara satt där och gapade. Hur vågade han? Vi tyckte det var helt skandalöst.
Så vi kom överens om att han var en mycket tvivelaktig person och började till och från reta honom. När han kom i närheten av oss låtsades vi ibland röka hasch, vara påverkade, och sa med ett menande tonfall "oh, du hade rätt, kitt är skithäftigt, vi ska börja röka igen". Om jag minns rätt såg han både nervös och irriterad ut...
Jag hoppas för min del att hans karriär som mentalvårdare blev kortvarig. Att propagera för haschrökning för patienter på mentalsjukhus kan väl inte direkt ses som speciellt ansvarsfullt.
fredag 9 november 2012
"Klasskamp" på Långbro ungdomsklinik
Avdelning U4 på ungdomskliniken på Långbro sjukhus var mitt "hem" under slutet av 1971 och större delen av 1972. Där hände det många saker. Jag tänkte börja berätta om en del av dessa
Hösten 1972 - i slutet av oktober eller början av november - kom en ny tjej in som patient. Hon hette Malin och var något alldeles speciellt. Hon kom från Djursholm och hade som sitt främsta kännetecken en aggressiv överklassidentitet.
Den drev hon på ett sådant sätt att hon blev ganska så impopulär hos både patienter och personal. Det skapade en hel del turbulens.
Hon försatte inget tillfälle att tala om hur otäcka vänsterextremister var. Och dit räknade hon allt till vänster om folkpartiet. En gång berättade hon om hur hon hade suttit på en oh så fin överklassrestaurang och upptäckte att några där hade fräckheten att samla namn för något krav av vänsterkaraktär. Jag minns inte vad.
Hon var utom sig. Hur KUNDE någon ha fräckheten att störa de som åt på den FINA restaurangen? För henne handlade det om en rå pöbel, som inte hade något begrepp om hyfs och etikett.
Hon blev som sagt impopulär även hos personalen. Hur impopulär kanske visas av följande.
En kvinna i personalen kom en dag fram till mig där jag stod i ett samlingsrum där det fanns en skivspelare. Jag hade en skiva som getts ut av (r):arna, "Internationalen och andra revolutionära arbetarsånger". Till min stora förvåning bad mig personalen att sätta på den. Jag förstod inte varför, men jag gjorde det.
Men jag förstod snart poängen. För så fort jag satte på den kom Malin inrusande och krävde att jag GENAST skulle stänga av den. Annars skulle hon minsann stänga av den själv.
Det var det personalen hade väntat på. Hon tittade strängt på Malin och sa, mycket bestämt. "Erik har satt på den här skivan och det har han all rätt i världen till. Du har ingen rätt att stänga av den, du måste lära dig att alla inte tycker som du".
När Malin hade gått, efter att ha fått ur sig diverse kraftuttryck, mumlade den kvinnliga personalen något om "skönt att sätta överklasstjejen på plats".
Men att reta Malin kunde ibland leda till värre saker än verbala attacker. Det fick jag erfara.
Hon lockade ju fram ens mindre polerade sidor och en gång hade hon råkat nämna hur fin monarkin var. Då sa jag något vanvördigt om den dåvarande kronprinsen (numera kungen) och hans frekventa besök på Alexandra. Jag sa att han var ett skämt och att det ju var pinsamt att det var han som skulle bli kung.
Det skulle jag inte ha gjort. Hon kastade sig över mig och började riva mig i ansiktet med sina ganska så vassa naglar. Jag kom fram till att jag inte borde göra motstånd så att hon skulle få ta det fulla ansvaret för vad som hände.
Så mitt ansikte började blöda och blev fullt av röda ränder. Jag ropade "sluta" lagom högt för att personalen skulle höra det. De kom rusande och stoppade henne. På det sättet blev Malin inte direkt mer populär.
Men egentligen tyckte jag inte alls illa om henne. Hon hade ryckts från en tillvaro där hon såg sig och sin klass som finare än alla andra och hade hamnat på den absoluta botten, bland de psykiskt störda inom populasen. Det var svårt att inte få sympatier för den situation hon var i.
Hon brukade dessutom ofta sjunga Dan Anderssons "Det finns något bortom bergen". När hon gjorde det var rösten fylld med innerlighet och värme. Det hela verkade avspegla en djup längtan. Det var vackert och på många sätt gripande. Då gick det VERKLIGEN inte att tycka illa om henne. ...
Jag såg henne kanske ett år senare, på en buss. Hon var utskriven och satt med några finklädda människor som kanske, eller kanske inte, var hennes föräldrar. Jag kände genast igen henne och jag antar att hon kände igen mig. Ingen av oss sa något.
Själv skulle jag aldrig ha drömt om att säga något till henne och genera henne inför hennes fina medpassagerare. Så ouppfostrad var jag inte.
Hösten 1972 - i slutet av oktober eller början av november - kom en ny tjej in som patient. Hon hette Malin och var något alldeles speciellt. Hon kom från Djursholm och hade som sitt främsta kännetecken en aggressiv överklassidentitet.
Den drev hon på ett sådant sätt att hon blev ganska så impopulär hos både patienter och personal. Det skapade en hel del turbulens.
Hon försatte inget tillfälle att tala om hur otäcka vänsterextremister var. Och dit räknade hon allt till vänster om folkpartiet. En gång berättade hon om hur hon hade suttit på en oh så fin överklassrestaurang och upptäckte att några där hade fräckheten att samla namn för något krav av vänsterkaraktär. Jag minns inte vad.
Hon var utom sig. Hur KUNDE någon ha fräckheten att störa de som åt på den FINA restaurangen? För henne handlade det om en rå pöbel, som inte hade något begrepp om hyfs och etikett.
Hon blev som sagt impopulär även hos personalen. Hur impopulär kanske visas av följande.
En kvinna i personalen kom en dag fram till mig där jag stod i ett samlingsrum där det fanns en skivspelare. Jag hade en skiva som getts ut av (r):arna, "Internationalen och andra revolutionära arbetarsånger". Till min stora förvåning bad mig personalen att sätta på den. Jag förstod inte varför, men jag gjorde det.
Men jag förstod snart poängen. För så fort jag satte på den kom Malin inrusande och krävde att jag GENAST skulle stänga av den. Annars skulle hon minsann stänga av den själv.
Det var det personalen hade väntat på. Hon tittade strängt på Malin och sa, mycket bestämt. "Erik har satt på den här skivan och det har han all rätt i världen till. Du har ingen rätt att stänga av den, du måste lära dig att alla inte tycker som du".
När Malin hade gått, efter att ha fått ur sig diverse kraftuttryck, mumlade den kvinnliga personalen något om "skönt att sätta överklasstjejen på plats".
Men att reta Malin kunde ibland leda till värre saker än verbala attacker. Det fick jag erfara.
Hon lockade ju fram ens mindre polerade sidor och en gång hade hon råkat nämna hur fin monarkin var. Då sa jag något vanvördigt om den dåvarande kronprinsen (numera kungen) och hans frekventa besök på Alexandra. Jag sa att han var ett skämt och att det ju var pinsamt att det var han som skulle bli kung.
Det skulle jag inte ha gjort. Hon kastade sig över mig och började riva mig i ansiktet med sina ganska så vassa naglar. Jag kom fram till att jag inte borde göra motstånd så att hon skulle få ta det fulla ansvaret för vad som hände.
Så mitt ansikte började blöda och blev fullt av röda ränder. Jag ropade "sluta" lagom högt för att personalen skulle höra det. De kom rusande och stoppade henne. På det sättet blev Malin inte direkt mer populär.
Men egentligen tyckte jag inte alls illa om henne. Hon hade ryckts från en tillvaro där hon såg sig och sin klass som finare än alla andra och hade hamnat på den absoluta botten, bland de psykiskt störda inom populasen. Det var svårt att inte få sympatier för den situation hon var i.
Hon brukade dessutom ofta sjunga Dan Anderssons "Det finns något bortom bergen". När hon gjorde det var rösten fylld med innerlighet och värme. Det hela verkade avspegla en djup längtan. Det var vackert och på många sätt gripande. Då gick det VERKLIGEN inte att tycka illa om henne. ...
Jag såg henne kanske ett år senare, på en buss. Hon var utskriven och satt med några finklädda människor som kanske, eller kanske inte, var hennes föräldrar. Jag kände genast igen henne och jag antar att hon kände igen mig. Ingen av oss sa något.
Själv skulle jag aldrig ha drömt om att säga något till henne och genera henne inför hennes fina medpassagerare. Så ouppfostrad var jag inte.
torsdag 8 november 2012
Deanne Rauscher om bordellhärvan - igen
2004 gav Deanne Rauscher ut "Makten, männen, mörkläggningen" - en bok om bordellhärvan 1976. Som medförfattare stod Janne Mattsson, men han hade tragiskt nog dött långt innan arbetet med boken var slutfört.
Den blev mycket uppmärksammad, men argumenten i den slog inte riktigt igenom. Därför kan media fortfarande tala om "Geijeraffären", och därmed mörka att Geijer minsann inte var den enda poltikern som figurerade i härvan.
Därför får Leif GW Persson - som den maktens megafon han numera nästan alltid är - få vara nästan oemotsagd när han driver just tesen att Geijer var ensam "höjdare" i affären. Ingenting tyder på att GW tror på vad han själv säger - allt tyder på att han vet att sanningen är den motsatta... Men trots detta kan han fortfarande vara hyllad i media som den store "experten" på lösta och olösta brottsfall.
Nu har det kommit en ny utgåva av den bok Deanne Rauscher gav ut 2004. Idag heter den kort och gott "Bordellhärvan" med den gamla rubriken som underrubrik. I den nya upplagan finns en ny medörfattare - Gösta Elmquist. Den nya upplagan är genomgående bättre redigerad och mer pedagogisk. I alla fall är det mitt intryck efter att ha läst de första hundra sidorna.
De som tror på de som säger att det inte fanns några högt uppsatta personer förutom Lennart Geijer i härvan bör läsa boken. För att inse att de har fel.
De som tror att det inte finns några bevis som stöder de då minderåriga flickor som berättat om hur de utnyttjades av ledande politiker bör läsa boken.
De som vill se hur det går till här maktens män (och någon enstaka kvinna) sluter sig samman för att mörka sanningar som skulle kunna skada både deras karriärrer, och tilltron till systemet i sin helhet, bör också läsa den.
De som sett filmen Call Girl och vill veta vad som ligger bakom den bör också läsa boken,
Det finna alltså en massa skäl till att läsa den. Gör det!
Den blev mycket uppmärksammad, men argumenten i den slog inte riktigt igenom. Därför kan media fortfarande tala om "Geijeraffären", och därmed mörka att Geijer minsann inte var den enda poltikern som figurerade i härvan.
Därför får Leif GW Persson - som den maktens megafon han numera nästan alltid är - få vara nästan oemotsagd när han driver just tesen att Geijer var ensam "höjdare" i affären. Ingenting tyder på att GW tror på vad han själv säger - allt tyder på att han vet att sanningen är den motsatta... Men trots detta kan han fortfarande vara hyllad i media som den store "experten" på lösta och olösta brottsfall.
Nu har det kommit en ny utgåva av den bok Deanne Rauscher gav ut 2004. Idag heter den kort och gott "Bordellhärvan" med den gamla rubriken som underrubrik. I den nya upplagan finns en ny medörfattare - Gösta Elmquist. Den nya upplagan är genomgående bättre redigerad och mer pedagogisk. I alla fall är det mitt intryck efter att ha läst de första hundra sidorna.
De som tror på de som säger att det inte fanns några högt uppsatta personer förutom Lennart Geijer i härvan bör läsa boken. För att inse att de har fel.
De som tror att det inte finns några bevis som stöder de då minderåriga flickor som berättat om hur de utnyttjades av ledande politiker bör läsa boken.
De som vill se hur det går till här maktens män (och någon enstaka kvinna) sluter sig samman för att mörka sanningar som skulle kunna skada både deras karriärrer, och tilltron till systemet i sin helhet, bör också läsa den.
De som sett filmen Call Girl och vill veta vad som ligger bakom den bör också läsa boken,
Det finna alltså en massa skäl till att läsa den. Gör det!
Matrilinjär islam
Det finns fler kulturer än Minangkabau som praktiserar en kombination av matrilinjärt släktskap och islam. En av dessa finns på Laccadiveöarna vid Indiens sydvästkust. Denna kultur har beskrivit av Leela Dube i boken Matriliny and Islam: religion and society in the Laccadives från 1969 (National Publishing House, Delhi).
Det finns även andra, som exempelvis Mapilla i norra Kerala och Yao i södra Nyasaland.
Befolkningen på Laccadiveöarna anses ha omvänts till islam någon gång på 1300-talet. Idag (eller mer exakt när boken skrevs!) är islam den totalt dominerande religionen och det finns inte mindre än 22 moskéer och två islamiska skolor.
På dessa öar går släktskapet på kvinnolinjen och arvet delas lika mellan barnen till varje kvinna. Traditionellt flyttar ett gift par inte ihop vid äktenskapet. Mannen och kvinnan lever vanligtvis kvar hos sin egen matrilinjära släktskapsgrupp och det äktenskapliga umgänget sker vid nattliga visiter.
Enligt Dube var detta normen. Av 617 gifta män på den centrala ön levde 515 på detta sätt, som vad hon kallar "visiting husbands". Men alla följer inte denna ttradition. 124 levde matrilokalt, dvs flyttade hem till kvinnan vid äktenskapet. 23 levde "neolokalt", dvs de flyttade ihop i ett nytt hus, och endast 8 levde patrilokalt, dvs hustrun flyttade hem till mannen.
Den främsta sociala gruppen i detta ö-samhälle kallas Taravadi. Denna består av individer av båda könen som är ättlingar till en kvinnlig anmoder i en obruten kvinnlig linje. Taravadi äger land, träd, båtar, hus och andra byggnader. Männen har endast bruksrätt till dessa, de äger dem inte, och när de gifter sig kan de absolut inte föra vidare dem till barnen.
I dessa grupper är både den äldsta mannen och den äldsta kvinnan betydelsefulla personer. Juridiskt har den äldsta mannen en stark ställning, men i praktiken verkar den äldsta kvinnan uppenbarligen vara mer central. Ingen ceremoni kan hållas utan att hon informeras och bjuds in. Hon visas en oerhörd respekt. Hon konsulteras i alla viktiga frågor.
De olika Teravadi-grupperna förenas i större grupper, som kallas Kudumbam.
Den matrilinjära egendomen brukar kallas för fredags-egendom, medan individuellt förvärvad egendom kallas måndagsegendom. Innehavet av måndagsegendom styrs av sharialagar, medan fredagsegendomen förvaltas och ärvs enligt mycket äldre matrilinjära pricipwet. Den mesta egendomen är fredagsegendon. Det kan till exempel nämnas att av 45.000 kokosträd är 40.000 matrilinjär egendom, och endast 5000 privat måndagsegendom.
Både mormodern och morbrodern har en auktoritet över moderns barn, medan fadern inte har det. Relationen mellan fäder och barn är avspänd, vänskaplig och kamratlig och fadern har inte auktoritet och visas ingen "respekt" av auktoritär typ.
Koranen tillåter som bekant en typ av polygyni, men det är mycket ovanligt på dessa öar. Av 670 gifta män på huvudön, hade endast 6 mer än en fru. Anledningen till det är att kvinnorna sällan uppskattar att männen har flera fruar, och rätten till skilsmässa är total för båda könen. Om en man försöker skaffa sig fler fruar skiljer sig vanligtvis hustrun med en gång.
Mannens relation med kvinnan är sexuell, inte ekonomisk. Mannen har inte i sig rätt att kontrollera eller ens tillgodogöra sig av kvinnans arbete, inte ens hemarbetet. Kvinnans arbete utförs vanligtvis till nytta för hennes egen matrilinjära grupp.
I teorin är otrohet för kvinnan förbjuden, men om kvinnan ändå är otrogen har mannen ingen rätt att bestraffa henne. Det enda han kan göra i det läget är att skilja sig.
Skilsmässor är vanliga, 51 procent av kvinnorna och 52 procent av männen har skilt sig åtminstone en gång. Den man på ön som hade haft mest skilsmässor hade skilt sig 19 gånger, den kvinna som hade haft mest skilsmässor hade skilt sig 12 gånger.
Kvinnan har alltid rätt till omedelbar skilsmässa när som hslst. Hon behöver bara uttrycka en formel om att mannens besök inte är välkomna så måsta han lämna henne omedelbart.
Sharia-arvslagar som missgynnar kvinnor praktiseras dock, men eftersom den stora majoriteten av egendom förvaltas av de matrilinjära grupperna, och denna egendom inte är underkastad sharialagarna, har detta inte en så stor betydelse.
De ställen i Koranen som ofta tolkas som att män har rätt att styra över sin hustru tillämpas inte, eller tolkas på ett sätt så att de inte får en sådan betydelse.
Dune går igenom skilsmässostatistik från olika muslimska kulturer och visar att de matrlinjära har en mycket högre skilsmässofrekvens ärn de patrillinjära. En förklaring till detta är att stabiliteten inte hotas av skilsmässor, eftersom den matrilinjära gruppen, inte familjen är det som ses som är stabilt och bestående, och den berörs inte av att äktenskap upplöstes.
Äktenskapen är oftast tidiga, de båda parterna brukade gifta sig mellan 12 och 16 års ålder. Pojkarna är oftast de äldre vid det första äktenskapet, men de är aldrig äldre än 16.
I vilket fall som helst är det hela intressant. Islam är ju en religion som uppstått i ett patrilinjärt (och patriarkalt) samhälle och dess regelsystem är ofta påverkat av detta. Men här har regelsystemet anpassat sig till ett både matrilinjärt och i avgörande avseenden icke-patriarkalt samhälle...
måndag 5 november 2012
Samhällen som förnekade faderskapet
Jag har ju nyligen lagt in en länk till min Gimbutastext från 2002. En av delarna i denna passade egentligen inte så bra in i sammanhanget . Den avspeglade mest ett speciellt intresse jag hade haft i åratal och som jag skrivit om här.
Alltså frågan om samhällen som varit okunniga om och/eller förnekat fysiologiskt faderskap.
Nu hade Gimbutas, nämast i förbigående, tagit upp detta tema, och blivit angripen för det av en av hennes mest rabiata kritiker. Så jag använde detta som en förevändning att få skriva en förfärligt massa sidor om detta ämne i ett utkast som lades fram för doktorandkursen i februari 2002.
Jag märkte när jag skrev det att det gick ovanligt lätt att skriva det, och att det var ovanligt roligt,
Så när HELA avhandlingsutkastet på ett seminarium hösten 2002 utsattes för hård kritik tog jag chansen att föreslå att jag skulle få utveckla just avsnittet om faderskap till en avhandling i sig. Det var en gammal dröm jag hade haft i åratal, men som jag skrev i inlägget som länkas ovan blev ju svaret ett klart (och jag skulle nog vilja säga brutalt) nej.
Men den som vill ta del av min ganska utförliga argumentering om ämnet från februari 2002 kan gärna läsa texten här.
Och, som jag skrev i mitt inlägg från 2010, det skulle verkligen ha varit kul om detta hade fått utvecklats till en avhandling.
Alltså frågan om samhällen som varit okunniga om och/eller förnekat fysiologiskt faderskap.
Nu hade Gimbutas, nämast i förbigående, tagit upp detta tema, och blivit angripen för det av en av hennes mest rabiata kritiker. Så jag använde detta som en förevändning att få skriva en förfärligt massa sidor om detta ämne i ett utkast som lades fram för doktorandkursen i februari 2002.
Jag märkte när jag skrev det att det gick ovanligt lätt att skriva det, och att det var ovanligt roligt,
Så när HELA avhandlingsutkastet på ett seminarium hösten 2002 utsattes för hård kritik tog jag chansen att föreslå att jag skulle få utveckla just avsnittet om faderskap till en avhandling i sig. Det var en gammal dröm jag hade haft i åratal, men som jag skrev i inlägget som länkas ovan blev ju svaret ett klart (och jag skulle nog vilja säga brutalt) nej.
Men den som vill ta del av min ganska utförliga argumentering om ämnet från februari 2002 kan gärna läsa texten här.
Och, som jag skrev i mitt inlägg från 2010, det skulle verkligen ha varit kul om detta hade fått utvecklats till en avhandling.
Jimmy Savile - stjärna och pedofil
Ovanstående är titeln på en riktigt intressant artikel i Svenska Dagbladet.
Och här måste jag först bekänna en sak. Efter att ha retat mig på deras ensidiga bevakning av Qucik-fallet, sade jag upp prenumerationen på SvD. Men ju närmare dagen kom till att tidningen skulle sluta komma, ju mer tveksam blev jag. Så någon dag innan den skulle sluta komma ringde jag och sa att jag skulle ta en ny prenumeration. Det var lönsamt, för de blev så glada att de gav mig nån sorts rabatt på köpet. :-)
Nej, SvD är inte direkt någon höjdare, men den är bättre än Dagens Nyheter. Och jag vill ändå ha en morgontidning, och då helst inte Södertäljes lokaltidning "Länstidningen".
För att återgå till artikeln är den i hög grad värd att läsa. Den visar hur BBC uppenbarligen har mörkat skandalen, och tar dessutom upp Saviles kontakter med den i Storbritannien och Vietnam sexbrottsdömde Gary Glitter.
Mot slutet tar den upp de tecken som starkt tyder på att Saville inte var ensam, och på belägg för att han var en del av ett pedofilnätverk inom BBC.
Detta verkar inte kunna mörkas i den engelska pressen idag. Till skillnad från i Sverige, där det faktum att Göran Lindberg uppenbarligen var en del av ett större nätverk efter ett tag helt mörkades i de stora media.
Och här måste jag först bekänna en sak. Efter att ha retat mig på deras ensidiga bevakning av Qucik-fallet, sade jag upp prenumerationen på SvD. Men ju närmare dagen kom till att tidningen skulle sluta komma, ju mer tveksam blev jag. Så någon dag innan den skulle sluta komma ringde jag och sa att jag skulle ta en ny prenumeration. Det var lönsamt, för de blev så glada att de gav mig nån sorts rabatt på köpet. :-)
Nej, SvD är inte direkt någon höjdare, men den är bättre än Dagens Nyheter. Och jag vill ändå ha en morgontidning, och då helst inte Södertäljes lokaltidning "Länstidningen".
För att återgå till artikeln är den i hög grad värd att läsa. Den visar hur BBC uppenbarligen har mörkat skandalen, och tar dessutom upp Saviles kontakter med den i Storbritannien och Vietnam sexbrottsdömde Gary Glitter.
Mot slutet tar den upp de tecken som starkt tyder på att Saville inte var ensam, och på belägg för att han var en del av ett pedofilnätverk inom BBC.
Detta verkar inte kunna mörkas i den engelska pressen idag. Till skillnad från i Sverige, där det faktum att Göran Lindberg uppenbarligen var en del av ett större nätverk efter ett tag helt mörkades i de stora media.
fredag 2 november 2012
Min text om Gimbutas på nätet igen
Nu finns den text om Marija Gimbutas jag skrev 2002 på nätet igen. Den fanns förut som en bilaga till min webbsida Kiremaj70 men i och med att denna försvann försvann ju också bilagan,
Nu har jag istället lagt upp den som en blogg.
Jag tänkte först lägga upp allt på samma bloggsida, men det verkar inte bloggen klara av, så när man kommer längst ner får man klicka på "Older posts" för att komma vidare.
Det finns tveklöst en hel del språkliga fel i texten, som jag nu får en chans att gradvis arbeta bort.
Denna text skrevs alltså 2002. Den var illustrerad med många bilder, men dessa har inte kunnat tagits med.
Jag vill också säga att det är över 10 år sedan texten lades fram, och jag står inte nödvändigtvis idag för ALLT i den..... Texten kan läsas här.
Nu har jag istället lagt upp den som en blogg.
Jag tänkte först lägga upp allt på samma bloggsida, men det verkar inte bloggen klara av, så när man kommer längst ner får man klicka på "Older posts" för att komma vidare.
Det finns tveklöst en hel del språkliga fel i texten, som jag nu får en chans att gradvis arbeta bort.
Denna text skrevs alltså 2002. Den var illustrerad med många bilder, men dessa har inte kunnat tagits med.
Jag vill också säga att det är över 10 år sedan texten lades fram, och jag står inte nödvändigtvis idag för ALLT i den..... Texten kan läsas här.
Kvinnor, män och barn: på förekommen anledning
Apropå det senaste inlägget. Jag vill alltså inte säga att det inte finns några bra pappor eller några dåliga mammor.
Jag vill inte heller säga att det i ALLA vårdnadstvister är bäst att mamman för vårdnaden.
Vi kan ju - för att endast nämna ett exempel - ta fallet med Örebropedofilen. Mamman skilde sig från fadern, fick ensam vårdnad - och blev senare ihop med just - Örebropedofilen. Som systematiskt och brutalt sexuellt utnyttjade barnen. Detta utan att mamman verkade märka något - trots att tusen varningsklockor borde ha ringt. Sådant finns ju - också.
Jag talar om det som är vanligt, om normen och inte undantagen. Jag hävdar att mammor i de flesta fall står närmare barnen än pappor. Jag hävdar att kvinnor i vårt samhälle i genomsnitt är bättre mot barn än vad män är.
Jag tror att det i än högre grad gäller de fall där det blir infekterade vårdnadstvister. De flesta mammor vill inget hellre än att pappan delar på vårdnaden. Även de som de är skillda från.
I vissa fall går det inte. Ja, det finns bland dessa fall förvisso även fall av neurotiska mammor och excentriska mammor osv. Men det är min åsikt att det här mycket ofta handlar om att pappan är direkt olämplig. Ibland direkt farlig.
Etnografiskt vet vi att matrilinjära samhällen är mer harmoniska. mindre våldsamma än patrilinjära. De riktiga skräckexemplen bland "primitiva" samhällena finns bland de patrilinjära.
Jag anser inte att det är en tillfälllighet.
Till den frågan återkommer jag.
Däremot skriver jag aldrig om konkreta vårdnadstvister.- om jag inte är direkt övertygad om att barnet riskerar att utsättas för grova övergrepp.
Jag kan inte förstå varför man på vissa bloggar i detalj går igenom och diskuterar enskilda vårdnadstvister, stöter och blöter dom i hundratals kommentarer.
OK, jag slutar här, Återkommer alltså senare om matrilinjära samhällen.
Jag vill inte heller säga att det i ALLA vårdnadstvister är bäst att mamman för vårdnaden.
Vi kan ju - för att endast nämna ett exempel - ta fallet med Örebropedofilen. Mamman skilde sig från fadern, fick ensam vårdnad - och blev senare ihop med just - Örebropedofilen. Som systematiskt och brutalt sexuellt utnyttjade barnen. Detta utan att mamman verkade märka något - trots att tusen varningsklockor borde ha ringt. Sådant finns ju - också.
Jag talar om det som är vanligt, om normen och inte undantagen. Jag hävdar att mammor i de flesta fall står närmare barnen än pappor. Jag hävdar att kvinnor i vårt samhälle i genomsnitt är bättre mot barn än vad män är.
Jag tror att det i än högre grad gäller de fall där det blir infekterade vårdnadstvister. De flesta mammor vill inget hellre än att pappan delar på vårdnaden. Även de som de är skillda från.
I vissa fall går det inte. Ja, det finns bland dessa fall förvisso även fall av neurotiska mammor och excentriska mammor osv. Men det är min åsikt att det här mycket ofta handlar om att pappan är direkt olämplig. Ibland direkt farlig.
Etnografiskt vet vi att matrilinjära samhällen är mer harmoniska. mindre våldsamma än patrilinjära. De riktiga skräckexemplen bland "primitiva" samhällena finns bland de patrilinjära.
Jag anser inte att det är en tillfälllighet.
Till den frågan återkommer jag.
Däremot skriver jag aldrig om konkreta vårdnadstvister.- om jag inte är direkt övertygad om att barnet riskerar att utsättas för grova övergrepp.
Jag kan inte förstå varför man på vissa bloggar i detalj går igenom och diskuterar enskilda vårdnadstvister, stöter och blöter dom i hundratals kommentarer.
OK, jag slutar här, Återkommer alltså senare om matrilinjära samhällen.
torsdag 1 november 2012
Vårdnadstvister och matrilinjärt släktskap
På åtminstone två grannbloggar har det pågått en utdragen diskussion om en vårdnadstvist, en polariserad diskussion med hundratals kommentarer. Jag brukar inte ge mig in i konkreta diskussioner om vårdnadstvister, med undantag för en del fall där de orsakas av välgrundade misstankar om att den ena föräldern begått grova övergrepp.
Så i det här fallet är det enda jag vill göra att upprepa min rent principiella åsikt: tänk vad skönt om vi kunde införa (eller snarare återinföra) matrilinjärt släktskap. Om detta har jag skrivit här och här. (Om någon undrar varför jag numera stavar "matrilinjär" på ett annorlunda sätt än då så finns svaret här.)
Eftersom jag vet att folk oftast inte går in på de länkar man lägger in saxar jag här från vad jag skrev i det andra inlägg jag länkade till ovan.
"Faderskap och moderskap kan inte likställas. Faderskap kan vara resultatet av en några minuter lång sexualakt. Moderskap innebär alltid MINST nio månaders fysiskt arbete, och vanligtvis också ett långvarigt och intensivt emotionellt engagemang. Därför kan en spermadonation inte jämställas med ett surrogatmödraskap - men alltså inte heller "faderskap" med "moderskap".
Socialt faderskap är värdefullt - men är och förblir en social konstruktion utvecklad ganska sent i släktet Homo Sapiens historia.
Ja, jag är alltså "särartsfeminist" i det avseendet. Jag saknar all sympati för faderrättsgrupper som kämpar för att få samhällets stöd i vårdnadstvister. Inte endast för att de ofta härbärgerar många förövare... Utan också för att hela deras projekt står i strid med mina visioner för hur ett barnvänligt och ickepatriarkalt samhälle borde fungera."
Ja, jag vet att matrilinjärt släktskap kan ses som en anakronism i dagens samhälle - men man kan väl få drömma. Men även om det är politiskt omöjligt att gå tillbaka till detta borde man väl åtminstone kunna gå tillbaka till den praxis som fanns från kanske fyrtiotalet och några årtionden framåt - då mamman i princip nästan alltid fick vårdnaden i vårdnadstvister. En praxis som i viss mån fanns kvar ända till den nya vårdnadslag som infördes 1998.
Papparättshaveristerna påstår att det är så även idag, men de har tyvärr inte rätt i detta. Det kanske förbättrades LITE 2006, men tyvärr gick man inte tillbaks till praxisen före 1998. Vilket skulle ha räddat många barn.
Det bästa vore om vuxnas empati med barn vore så stor att barnen alltid fick de vårdnadshavare som var bäst för dem. Men det förutsätter att alla människor (och framförallt alla män) "ser ljuset" i en rent mirakulös-religiös mening.
Så länge detta mirakel inte sker, vore ändå matrllinjärt släktskap - eller åtminstone en de facto matrilinjär praxis - det bästa.
Hur "anakronistiskt" detta än kan te sig för alla de som är hjärntvättade av faderrättsidéer.
Så i det här fallet är det enda jag vill göra att upprepa min rent principiella åsikt: tänk vad skönt om vi kunde införa (eller snarare återinföra) matrilinjärt släktskap. Om detta har jag skrivit här och här. (Om någon undrar varför jag numera stavar "matrilinjär" på ett annorlunda sätt än då så finns svaret här.)
Eftersom jag vet att folk oftast inte går in på de länkar man lägger in saxar jag här från vad jag skrev i det andra inlägg jag länkade till ovan.
"Faderskap och moderskap kan inte likställas. Faderskap kan vara resultatet av en några minuter lång sexualakt. Moderskap innebär alltid MINST nio månaders fysiskt arbete, och vanligtvis också ett långvarigt och intensivt emotionellt engagemang. Därför kan en spermadonation inte jämställas med ett surrogatmödraskap - men alltså inte heller "faderskap" med "moderskap".
Socialt faderskap är värdefullt - men är och förblir en social konstruktion utvecklad ganska sent i släktet Homo Sapiens historia.
Ja, jag är alltså "särartsfeminist" i det avseendet. Jag saknar all sympati för faderrättsgrupper som kämpar för att få samhällets stöd i vårdnadstvister. Inte endast för att de ofta härbärgerar många förövare... Utan också för att hela deras projekt står i strid med mina visioner för hur ett barnvänligt och ickepatriarkalt samhälle borde fungera."
Ja, jag vet att matrilinjärt släktskap kan ses som en anakronism i dagens samhälle - men man kan väl få drömma. Men även om det är politiskt omöjligt att gå tillbaka till detta borde man väl åtminstone kunna gå tillbaka till den praxis som fanns från kanske fyrtiotalet och några årtionden framåt - då mamman i princip nästan alltid fick vårdnaden i vårdnadstvister. En praxis som i viss mån fanns kvar ända till den nya vårdnadslag som infördes 1998.
Papparättshaveristerna påstår att det är så även idag, men de har tyvärr inte rätt i detta. Det kanske förbättrades LITE 2006, men tyvärr gick man inte tillbaks till praxisen före 1998. Vilket skulle ha räddat många barn.
Det bästa vore om vuxnas empati med barn vore så stor att barnen alltid fick de vårdnadshavare som var bäst för dem. Men det förutsätter att alla människor (och framförallt alla män) "ser ljuset" i en rent mirakulös-religiös mening.
Så länge detta mirakel inte sker, vore ändå matrllinjärt släktskap - eller åtminstone en de facto matrilinjär praxis - det bästa.
Hur "anakronistiskt" detta än kan te sig för alla de som är hjärntvättade av faderrättsidéer.
tisdag 30 oktober 2012
Var Gamla Testamentets förmonarkiska Israel "revolutionärt"?
Norman K Gottwalds "The Tribes of Yahweh: A Sociology of the Religion of Liberated Israel 1250 BC - 1050 BC", Sheffield Academic Press 1999 (1979) är ett viktigt arbete. Det ställer frågor på ett sätt som utmanar mångas föreställningar om det tidiga Israel och om Gamla Testamentet.
I korthet ser hans teser ut så här. I en värld av monarkier, och elitstyrda samhällen skapas i Palestina omkring 1250 f.kr. ett egalitärt samhälle. Eller rättare sagt, ett delvis egalitärt samhälle, eftersom Gottwald medger att det var patriarkalt och att jämlikheten inte omfattade kvinnor.... Även om han hävdar att även kvinnorna hade en starkare ställning i det framväxande Israel än i många grannländer.
Detta egalitära Israel uppstår i en hård kamp mot de omkringliggande kungadömena. Framförallt Egypten, som han ser som den makt som backade upp den kananeiska "feodalismen" innan den störtades och Israel upprättades.
Han ser framför sig en "anti-statlig" allians mellan "rövarband" som Apiru och Shasu, som nämns i de egyptiska arkiven, boskapsskötande nomader och undertryckta bönder. De gjorde uppror mot kananeiska kungar och lokala mer eller mindre feodala härskare.
Gottwald avfärdar folkmordsscenariot i Josua och påpekar bland annat att det även där finns beskrivna fall av allianser mellan israeliter och delar av den kanaaneiska befolkningen. Han ser scenariot i Josua som en senare konstruktion, skapad under kungatiden.
Det egalitära Israel existerar bara under två hundra år men det blir en katalysator för en social dynamik i hela regionen. Han antyder till och med att dessa processer kan ha givit impulsen till att exempelvis det feniciska alfabetet uppstod under denna tid,
I detta egalitära Israel fungerar tron på Jahve (vad han kallar för "monojahvismen") som ett ideologiskt kitt som håller samman den nyskapade staten. Jahve är inte knuten till någon plats, eller till någon specifik byggnad, eller till något naturfenomen - utan till "folket" i sig som kategori.
Han beskriver detta samhälle så här: "Ownership of the basic means of production (land, herds, and flocks) was vested in extended families (the primary residential and production units) that were sub-clustered into protective associations, backed by tribes, and charged with implementing measures to inhibit social stratification: prohibition against sale of land outside the family, prohibition of interests on loans, limitation on debtor servitude, periodic redistribution of land holdings, and obligations of mutual economic aid to prevent the destitution or demise of extended families"."
Och vidare: "Determination of public policy was by assemblies of "citizens" (probably largely males) and by heads of families, protective associations, and tribes in various combinations and jurisdictions, assuring the decentralization and diffusion of power.... and with certain "charismatic" leadership open to women as well as men" (s. 613).
Han anser sig belägga sin grundteori genom bland annat en mycket utförlig och sinnrik bibelexeges.
Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig. Ja, det är uppenbart att i både politiskt och ekonomisk avseende var Israel före monarkin mer jämlikt och mindre elitstyrt än alla omkringliggande folk. Israel var en association av stammar i en värld av monarkier. I Bibeln beskrivs det förmonarkistiska Israel på detta extrema sätt: "På den tiden fanns ingen kung i Israel. Var och en gjorde vad han själv fann för gott" (Domarboken 21:23).
Gottwald försöker även förklara jahvismens religiösa intolerans med att det egalitära Israel måste försvara sig mot de förhärskande ideologierna i de omkringliggande monarkierna. På samma sätt som Israel inte kunde tillåta ojämlika sociala relationer inom landet kunde det inte tillåta de religioner som representerade dessa ojämlika samhällen.
Kulten av Jahve var kärnan i ett militant försvar av en social revolution.
Det är svårt att bedöma rimligheten i synsättet. Jag vill dock återigen betona något Gottwald erkänner men konsekvent tonar ner. Jämlikheten gällde inte relationen mellan kvinnor och män. Och här vill jag nog säga att kvinnornas situation i det enligt Gottwald "imperialistiska" Egypten i många avseenden verkar ha varit bättre än i det "befriade" Israel.
Det måste också sägas att teorin att Israel skapades genom en allians mellan Shasu, Apiru, boskapsskötande nomader, och undertryckta bönder är helt obevisad och inte kan sägas stödas av arkeologiskt material.
Jag vill också säga att jag inte delar Gottwalds analys av Egypten som en "imperialistisk" stat styrd av en "härskande klass". Jag ser snarare Egypten som "degenererad urkommunism" - där ett härskande skikt tagit den politiska makten men inte brutit med det kollektiva ekonomiska system som fanns tidigare.
Och en del av den egalitära retorik som man kan finna i de gammaltestamentliga skrifterna från det "befriade" Israel kan man faktiskt också hitta i papyrusdokument från det "imperialistiska" Egypten.
Men samtidigt måste jag medge att det faktiskt är något märkligt med den ihållande och för samtiden unika fientlighet mot sociala ojämlikheter som genomsyrar Gamla Testamentet. Det har funnits akademiker (exempelvis i den så kallade "myt och rit-skolan") som verkar ha menat att jahvismen uppstod under monarkin. Och att den genomsyrades av idéer om "det sakrala kungadömet". Det verkar absurt för mig.
Att exempelvis tro att den egalitära retoriken hos profeterna skulle ha blommat upp plötsligt i en renodlat monarkistisk religion så där hux flux är inte rimligt. Profeterna ansluter sig uppenbarligen till en underförstådd tidigare praktik. Utifrån denna kan de sedan angripa monarkin och överklassen för att svika de tidigare idealen.
Det tidiga Israel ger alltså intrycket att ha varit relativt jämlikt - för män. Men trots enstaka kvinnliga centralfigurer (som Debora i Domarboken) ger ändå samhället intrycket att ha varit massivt patriarkalt.
Och - om jag hade varit tvungen att välja mellan att bo i det gamla Israel och det gamla Egypten skulle jag nog ha valt det senare. Israel må ha varit mycket mer socioekonomiskt jämlikt än Egypten men den deprimerande bilden av ett militariserat patriarkat man får i Gamla Testamentet ger mig faktiskt rysningar.
----------------------------------
TILLÄGG
En aspekt som Gottwald dock aldrig tar upp är hur israeliterna efter ett tag tar upp kampen mot det otäckaste i den kananeiska religionen, nämligen de rituella barnoffer som spelade en central roll i kulten. Om detta kan man läsa här.
I korthet ser hans teser ut så här. I en värld av monarkier, och elitstyrda samhällen skapas i Palestina omkring 1250 f.kr. ett egalitärt samhälle. Eller rättare sagt, ett delvis egalitärt samhälle, eftersom Gottwald medger att det var patriarkalt och att jämlikheten inte omfattade kvinnor.... Även om han hävdar att även kvinnorna hade en starkare ställning i det framväxande Israel än i många grannländer.
Detta egalitära Israel uppstår i en hård kamp mot de omkringliggande kungadömena. Framförallt Egypten, som han ser som den makt som backade upp den kananeiska "feodalismen" innan den störtades och Israel upprättades.
Han ser framför sig en "anti-statlig" allians mellan "rövarband" som Apiru och Shasu, som nämns i de egyptiska arkiven, boskapsskötande nomader och undertryckta bönder. De gjorde uppror mot kananeiska kungar och lokala mer eller mindre feodala härskare.
Gottwald avfärdar folkmordsscenariot i Josua och påpekar bland annat att det även där finns beskrivna fall av allianser mellan israeliter och delar av den kanaaneiska befolkningen. Han ser scenariot i Josua som en senare konstruktion, skapad under kungatiden.
Det egalitära Israel existerar bara under två hundra år men det blir en katalysator för en social dynamik i hela regionen. Han antyder till och med att dessa processer kan ha givit impulsen till att exempelvis det feniciska alfabetet uppstod under denna tid,
I detta egalitära Israel fungerar tron på Jahve (vad han kallar för "monojahvismen") som ett ideologiskt kitt som håller samman den nyskapade staten. Jahve är inte knuten till någon plats, eller till någon specifik byggnad, eller till något naturfenomen - utan till "folket" i sig som kategori.
Han beskriver detta samhälle så här: "Ownership of the basic means of production (land, herds, and flocks) was vested in extended families (the primary residential and production units) that were sub-clustered into protective associations, backed by tribes, and charged with implementing measures to inhibit social stratification: prohibition against sale of land outside the family, prohibition of interests on loans, limitation on debtor servitude, periodic redistribution of land holdings, and obligations of mutual economic aid to prevent the destitution or demise of extended families"."
Och vidare: "Determination of public policy was by assemblies of "citizens" (probably largely males) and by heads of families, protective associations, and tribes in various combinations and jurisdictions, assuring the decentralization and diffusion of power.... and with certain "charismatic" leadership open to women as well as men" (s. 613).
Han anser sig belägga sin grundteori genom bland annat en mycket utförlig och sinnrik bibelexeges.
Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig. Ja, det är uppenbart att i både politiskt och ekonomisk avseende var Israel före monarkin mer jämlikt och mindre elitstyrt än alla omkringliggande folk. Israel var en association av stammar i en värld av monarkier. I Bibeln beskrivs det förmonarkistiska Israel på detta extrema sätt: "På den tiden fanns ingen kung i Israel. Var och en gjorde vad han själv fann för gott" (Domarboken 21:23).
Gottwald försöker även förklara jahvismens religiösa intolerans med att det egalitära Israel måste försvara sig mot de förhärskande ideologierna i de omkringliggande monarkierna. På samma sätt som Israel inte kunde tillåta ojämlika sociala relationer inom landet kunde det inte tillåta de religioner som representerade dessa ojämlika samhällen.
Kulten av Jahve var kärnan i ett militant försvar av en social revolution.
Det är svårt att bedöma rimligheten i synsättet. Jag vill dock återigen betona något Gottwald erkänner men konsekvent tonar ner. Jämlikheten gällde inte relationen mellan kvinnor och män. Och här vill jag nog säga att kvinnornas situation i det enligt Gottwald "imperialistiska" Egypten i många avseenden verkar ha varit bättre än i det "befriade" Israel.
Det måste också sägas att teorin att Israel skapades genom en allians mellan Shasu, Apiru, boskapsskötande nomader, och undertryckta bönder är helt obevisad och inte kan sägas stödas av arkeologiskt material.
Jag vill också säga att jag inte delar Gottwalds analys av Egypten som en "imperialistisk" stat styrd av en "härskande klass". Jag ser snarare Egypten som "degenererad urkommunism" - där ett härskande skikt tagit den politiska makten men inte brutit med det kollektiva ekonomiska system som fanns tidigare.
Och en del av den egalitära retorik som man kan finna i de gammaltestamentliga skrifterna från det "befriade" Israel kan man faktiskt också hitta i papyrusdokument från det "imperialistiska" Egypten.
Men samtidigt måste jag medge att det faktiskt är något märkligt med den ihållande och för samtiden unika fientlighet mot sociala ojämlikheter som genomsyrar Gamla Testamentet. Det har funnits akademiker (exempelvis i den så kallade "myt och rit-skolan") som verkar ha menat att jahvismen uppstod under monarkin. Och att den genomsyrades av idéer om "det sakrala kungadömet". Det verkar absurt för mig.
Att exempelvis tro att den egalitära retoriken hos profeterna skulle ha blommat upp plötsligt i en renodlat monarkistisk religion så där hux flux är inte rimligt. Profeterna ansluter sig uppenbarligen till en underförstådd tidigare praktik. Utifrån denna kan de sedan angripa monarkin och överklassen för att svika de tidigare idealen.
Det tidiga Israel ger alltså intrycket att ha varit relativt jämlikt - för män. Men trots enstaka kvinnliga centralfigurer (som Debora i Domarboken) ger ändå samhället intrycket att ha varit massivt patriarkalt.
Och - om jag hade varit tvungen att välja mellan att bo i det gamla Israel och det gamla Egypten skulle jag nog ha valt det senare. Israel må ha varit mycket mer socioekonomiskt jämlikt än Egypten men den deprimerande bilden av ett militariserat patriarkat man får i Gamla Testamentet ger mig faktiskt rysningar.
----------------------------------
TILLÄGG
En aspekt som Gottwald dock aldrig tar upp är hur israeliterna efter ett tag tar upp kampen mot det otäckaste i den kananeiska religionen, nämligen de rituella barnoffer som spelade en central roll i kulten. Om detta kan man läsa här.
lördag 27 oktober 2012
Mammor i kamp för sina barn
Jag skulle vilja tipsa om en av de bloggar som jag har i min blogglista.
Bakgrunden är att i vårt samhälle är det hur lätt som helst för förövare att få vårdnaden om barn. Det finns hur många som helst rädda, ja, panikslagna barn som måste bo hos den eller de personer som de är mest rädda för.
Det kan handla om båda föräldrarna, eller någon annan kombination av vårdnadshavare.
Ibland har barnet tur och har en förälder (nästan alltid mamman) som står på dess sida. Men här är problemet att myndigheterna då mycket ofta ställer sig på förövarens sida, och tvingar barnet till denne.
De mammor som i ett sådant läge kämpar för sina barn är några av vår tids hjältar.
De kämpar i underläge och ibland tvingas de rentav att gömma sig med sina barn. Att göra det ses av myndigheterna som ett brott som kan leda till fängelse. Och de senaste åren har vi sett flera fall där mammor hamnar i fängelse för att de försökt rädda sina barn.
En av de sidor på nätet som avspeglar den kampen är bloggen "Mammorna". Den kan läsas här.
Gör det gärna. Det är den värd.
Bakgrunden är att i vårt samhälle är det hur lätt som helst för förövare att få vårdnaden om barn. Det finns hur många som helst rädda, ja, panikslagna barn som måste bo hos den eller de personer som de är mest rädda för.
Det kan handla om båda föräldrarna, eller någon annan kombination av vårdnadshavare.
Ibland har barnet tur och har en förälder (nästan alltid mamman) som står på dess sida. Men här är problemet att myndigheterna då mycket ofta ställer sig på förövarens sida, och tvingar barnet till denne.
De mammor som i ett sådant läge kämpar för sina barn är några av vår tids hjältar.
De kämpar i underläge och ibland tvingas de rentav att gömma sig med sina barn. Att göra det ses av myndigheterna som ett brott som kan leda till fängelse. Och de senaste åren har vi sett flera fall där mammor hamnar i fängelse för att de försökt rädda sina barn.
En av de sidor på nätet som avspeglar den kampen är bloggen "Mammorna". Den kan läsas här.
Gör det gärna. Det är den värd.
fredag 26 oktober 2012
Tidig kritik mot monarkin
Apropå kungadebatter, är det nog inte många som vet att den kanske tidigaste kritiken mot monarkin som system finns i Bibeln.
För den som läst Norman K Gottwalds "The Tribes of Yahweh" som jag som sagt håller på att läsa är det ju inte så konstigt.
Enligt Gottwald uppstod det tidiga Israel genom någon form av revolutionär rörelse, och mellan 1250 och 1050 f.kr. var Israel ett ganska så egalitärt samhälle.
Nu ska det inte överbetonas, Israel var tveklöst patriarkalt, även om kvinnoförtrycket definitivt var mildare än hos en del av deras grannar.
Men den tidiga relativt egalitära ideologin kanske ändå avspeglas i Bibelns elaka beskrivning över hur det gick till när Israel till sist ändå blev en monarki.
I Andra Samuelsbokens åttonde kapitel kan man ta del av denna. Jag tar texten från 1917 års översättning.Ideologin i stycket är ju inte helt egalitär, vilket kanske visas av formuleringar om "tjänare" och "tjänarinnor". Men det är ändå intressant.
Här kan man läsa hur folket vill ha en kung. Gud ogillar detta, och för sin talan genom profeten Samuel.
"...Och Samuel sade till folket, som hade begärt en konung av honom,
allt vad HERREN hade talat.
Han sade: »Detta bliver den konungs rätt, som kommer att regera
över eder: Edra söner skall han taga och skall sätta dem på sina
vagnar och hästar, till sin tjänst, eller ock skola de nödgas
löpa framför hans vagnar.
Andra av dem skall han taga och sätta till sina över- och
underhövitsmän, och andra skola nödgas plöja hans åkerjord och
inbärga hans skörd och förfärdiga hans krigsredskap och hans
vagnsredskap.
Edra döttrar skall han taga till salvoberederskor, kokerskor och
bagerskor.
Edra bästa åkrar, vingårdar och olivplanteringar skall han taga
och skall giva dem åt sina tjänare;
och han skall taga tionde av edra sädesfält och edra vingårdar
och giva åt sina hovmän och tjänare.
Därtill skall han taga edra tjänare och edra tjänarinnor och
edra bästa ynglingar, så ock edra åsnor, och bruka dem för sitt
behov.
Av eder småboskap skall han taga tionde, och I skolen vara hans
trälar.
När I då ropen om hjälp för den konungs skull som I själva haven
utvalt åt eder, då skall HERREN icke svara eder.
Men folket ville icke lyssna till Samuels ord, utan sade: »Nej,
en konung måste vi hava över oss.»
Vi vilja bliva lika alla andra folk; vi vilja hava en konung som
dömer oss, och som drager ut i spetsen för oss till att föra
våra krig.»
Då nu Samuel hörde allt detta som folket sade, framförde han det
till HERREN.
Men HERREN sade till Samuel: »Lyssna till deras ord, och sätt en
konung över dem.» "
Gud ger alltså upp och verkar tycka att om folket är så korkat att de vill ha en kung får de skylla sig själva...
För den som läst Norman K Gottwalds "The Tribes of Yahweh" som jag som sagt håller på att läsa är det ju inte så konstigt.
Enligt Gottwald uppstod det tidiga Israel genom någon form av revolutionär rörelse, och mellan 1250 och 1050 f.kr. var Israel ett ganska så egalitärt samhälle.
Nu ska det inte överbetonas, Israel var tveklöst patriarkalt, även om kvinnoförtrycket definitivt var mildare än hos en del av deras grannar.
Men den tidiga relativt egalitära ideologin kanske ändå avspeglas i Bibelns elaka beskrivning över hur det gick till när Israel till sist ändå blev en monarki.
I Andra Samuelsbokens åttonde kapitel kan man ta del av denna. Jag tar texten från 1917 års översättning.Ideologin i stycket är ju inte helt egalitär, vilket kanske visas av formuleringar om "tjänare" och "tjänarinnor". Men det är ändå intressant.
Här kan man läsa hur folket vill ha en kung. Gud ogillar detta, och för sin talan genom profeten Samuel.
"...Och Samuel sade till folket, som hade begärt en konung av honom,
allt vad HERREN hade talat.
Han sade: »Detta bliver den konungs rätt, som kommer att regera
över eder: Edra söner skall han taga och skall sätta dem på sina
vagnar och hästar, till sin tjänst, eller ock skola de nödgas
löpa framför hans vagnar.
Andra av dem skall han taga och sätta till sina över- och
underhövitsmän, och andra skola nödgas plöja hans åkerjord och
inbärga hans skörd och förfärdiga hans krigsredskap och hans
vagnsredskap.
Edra döttrar skall han taga till salvoberederskor, kokerskor och
bagerskor.
Edra bästa åkrar, vingårdar och olivplanteringar skall han taga
och skall giva dem åt sina tjänare;
och han skall taga tionde av edra sädesfält och edra vingårdar
och giva åt sina hovmän och tjänare.
Därtill skall han taga edra tjänare och edra tjänarinnor och
edra bästa ynglingar, så ock edra åsnor, och bruka dem för sitt
behov.
Av eder småboskap skall han taga tionde, och I skolen vara hans
trälar.
När I då ropen om hjälp för den konungs skull som I själva haven
utvalt åt eder, då skall HERREN icke svara eder.
Men folket ville icke lyssna till Samuels ord, utan sade: »Nej,
en konung måste vi hava över oss.»
Vi vilja bliva lika alla andra folk; vi vilja hava en konung som
dömer oss, och som drager ut i spetsen för oss till att föra
våra krig.»
Då nu Samuel hörde allt detta som folket sade, framförde han det
till HERREN.
Men HERREN sade till Samuel: »Lyssna till deras ord, och sätt en
konung över dem.» "
Gud ger alltså upp och verkar tycka att om folket är så korkat att de vill ha en kung får de skylla sig själva...
onsdag 24 oktober 2012
"The tribes of Yahweh"
Idag köpte jag en bok som jag hade beställt via Akademibokhandeln. Den kostade mer än tusen kronor. Men det kändes nödvändigt att köpa den.
Den heter "The Tribes of Yahweh: A sociology of the religion of liberated Israel, 1250-1050 BC" och är skriven av Norman K. Gottwald. Den kom ut 1979, men det här är ett nytryck från 1999. Med ett nyskrivet förord.
Annars har jag lånat den flera gånger på bibliotek. Problemet är att jag inte riktigt velat lämna tillbaks den. Senaste gången lånade jag den från (om jag minns rätt) Uppsala universitetsbibliotek, via KB.
De ilsknade till efter att jag ignorerat ett antal anmaningar att lämna tillbaks den. Till sist skrev de ett ilsket hotfullt mail till KB, där de rentav (absurt nog) sade att jag haft den så länge att jag kanske skulle få ersätta den. även om jag lämnade tillbaks den.
Efter att jag kommit över den första chocken kommunicerade jag lite syrligt till båda biblioteken (eller möjligen endast till KB jag minns inte) att de ju hade gett mig ett utmärkt skäl att inte lämna tillbaks den alls. Om jag ändå måste ersätta den även om jag lämnade tillbaks den kunde jag ju lika gärna behålla den....
Det löste sig i alla fall, jag lämnade den och jag slapp att ersätta den.
Att jag var så ovillig att lämna igen boken vad berodde det på, egentligen? Det handlar nog om att den är en sorts terapi för ett barndomstrauma. Bakgrunden är denna.
Jag var åtta år, och mycket otrygg och ångestfull. Jag hade hört någon tala om att det fanns en Gud, som var god och ville att människor skulle vara snälla och bry sig om varandra. Den idén tilltalade mig väldigt mycket.
Jag var åtta år, och mycket otrygg och ångestfull. Jag hade hört någon tala om att det fanns en Gud, som var god och ville att människor skulle vara snälla och bry sig om varandra. Den idén tilltalade mig väldigt mycket.
Jag fick också höra talas om att Bibeln var Guds ord. Så våren 1963 satte jag mig ner och började läsa Bibeln. Från början.
Jag började alltså med Första Mosebok. Jag minns var jag satt när jag började. Jag satt i soffan i vardagsrummet i den lägenhet vid Fyrverkarbacken vi just hade flyttat in i.
Bibeln var inte riktig vad jag trott, eller hoppats. Det mesta verkade otäckt. Syndafloden exempelvis, även om jag nog redan då antog att det var en myt.
Men det värsta var när jag kom till Josuas bok. Jag minns var jag läste de centrala partierna i den. Jag låg på golvet i barnens sovrum. Jag läste så ögonen blödde. Jag blev räddare och räddare ju längre jag kom.
Det handlade om ett folkmord. Josua var en israelitisk befälhavare. Han kan ses som en märklig korsning mellan (för att ta några modesta exempel) Tiglat Pileser III, Djingis Khan och Ratko Mladic. Men värre än alla dessa tre tillsammans.
För det jag läste om var att han fick order av Gud att erövra (och förstöra) stad efter stad och där döda alla utan undantag. Män, kvinnor och barn. Inte i ilska, inte för att hämnas något. Utan för att iskallt, systematiskt genomföra Guds befallning.
Det här stod i en bok som jag hade trott skulle handla om en Gud som ville att människor skulle tycka om varandra. Min fasa var oändlig. Och av olika anledningar fanns det inte någon jag kände att jag kunde prata med om saken. Det blev som ett ytterligare inre sår - som lades till de många andra som jag hade redan.
Men var kommer Gottwalds bok in i detta?
Jo, ungefär 1985 insåg jag att folkmordet Josua beskrev i hög grad betvivlades av historiker och arkeologer. Det fanns olika skolor. Under hela 1900-talet hade diskussionen förts mellan i huvudak tre åsiktsriktningar.
Den första var de som trodde på Josua. Den företräddes främst av William Foxwell Albright. Han var en bibeltroende arkeolog och historiker. Han trodde att det mesta i Bibeln var sant, bland annat Josuas bok. Han ställning var ganska stark fram till 1960-talet.
Den andra åsikten fördes först fram av en Albrecht Alt. Han förnekade scenariot hos Josua. Enligt den skolan skulle erövringen av Kanaan varit en mycket långsam process. Israeliterna var nomader, och infiltrerade långsamt Palestina österifrån. Denna åsikt fick gradvis ett större och större stöd.
Den andra åsikten fördes först fram av en Albrecht Alt. Han förnekade scenariot hos Josua. Enligt den skolan skulle erövringen av Kanaan varit en mycket långsam process. Israeliterna var nomader, och infiltrerade långsamt Palestina österifrån. Denna åsikt fick gradvis ett större och större stöd.
De tredje uppfattningen fördes först fram av George E. Mendenhall i tidskriften "Biblical Archaeologist" 1962. Det var den mest sympatiska av de tre. Den gick i princip ut på att det vare sig var ett blixtkrig eller en långsam infiltration österifrån. Mendenhall trodde att "erövringen" istället var en social revolution. "Israeliterna" var inte en folkgrupp, utan undertryckta kananéer. Det fanns en rad skäl som talade för det. Bland annat var skillnaden mellan kananeiska och hebreiska i själva verket snarast mindre än den mellan svenska och norska. Dessutom visar arkeologin att de tidiga israelitiska samhällena verkar ha varit mycket mer jämlika än vad de kananeiska verkade vara.
Den som framförallt systematiserade dessa idéer var just Norman K Gottwald.
Jag tyckte spontant om dom. För om de stämde skulle min fasa i åttaårsåldern berott på att jag hade läst en missvisande historieskrivning. Det ohyggliga blodbad som beskrevs hade aldrig inträffat.
Sedan kan man ju i så fall undra sig vilken mentalitet som fick den eller de som nedtecknade Josuas bok kanske 800 år efter den påstådda invasionen att gotta sig i imaginära massakrer. Det är en intressant fråga, förvisso.
Idag är nog den allmänna tendensen hos historiker och arkeologer att ha en syn som ligger nära den som Albrecht Alt förde fram. Den anses stödas av arkeologiska fakta, mer än de två andra teorierna.
Framförallt är det ingen seriös forskare som tror på Josuas bok längre. Det ohyggliga blixtkrigsartade folkmordet kan helt enkelt inte ha ägt rum. Det skulle ha lämnat arkeologiska spår, och några sådana finns inte. Josuas bok räknar pedantiskt upp stad efter stad som förintades i israeliternas blixtkrig. Men endast några få av dessa förstördes under den aktuella perioden (1200-talet f.kr.). De andra hände inget alls med, eller också hade de varit ruiner redan hundratals år innan. eller också var de inte ens byggda då.
Och även de få städer som faktiskt förstördes anses idag snarare ha fallit offer för filistéer och egypter, snarare än israeliter.
Däremot kan man se hur israelitiska bosättningar gradvis, mycket gradvis, sprider sig västerut. De saknar i motsats till de kananeiska tecken på stora sociala skillnader. Den israelitiska kulturen tränger gradvis ut den kananeiska, men det finns inga tecken på våldsamma strider eller massiv förstörelse.
Idag är inte heller revolutionsteorin så populär bland forskarna. Det brukar ju inte vara så politiskt korrekt med revolutioner i dessa dagar, men jag tycker inte argumenten emot är entydigt övertygande. Om israeliterna hade mer jämlika samhällen än kananéerna, om de dessutom nästan talade samma språk, är det väl inte så otänkbart att deras samhälle kunde ses som ett alternativ för kananéer, som var undertryckta av sina egna lokala kungar. Det kan ju ha varit en blandning av en gradvis folkvandring och någon form av lokala revolutionära processer.
Men - slutligen- varför skildrar Josua ett folkmord som inte har ägt rum? När Josuas bok skrevs fanns det ursprungliga relativt egalitära israelitiska samhället inte kvar. Det hade uppstått en monarki, som sedan hade splittrats i två rivaliserande hälfter. Man var en del av maktspelet i Mellanöstern, och troligen avundades man sina mäktiga grannar, allierade och fiender - krigförande imperier som assyrier, babylonier, egypter, hettiter, persier, meder.
Och så beskriver man alltså sitt eget dimhöljda förflutna på ett sätt som låter som en proklamation av Sargon II eller Tiglat Pileser III. Skryt om hur man förstör och förintar sina fiender en efter en. Det var så den härskande monarkin ville se på sitt ursprung. Hellre det än en långsam och "tråkig" invandring österifrån - för att nu inte tala om en social revolution.
'
Nu har jag i alla fall köpt Gottwalds bok. Den är på nära tusen sidor, och eftersom den inte är en biblioteksbok kan jag göra hur mycket understrykningar jag vill i den. Och det kommer jag att göra...
Den som framförallt systematiserade dessa idéer var just Norman K Gottwald.
Jag tyckte spontant om dom. För om de stämde skulle min fasa i åttaårsåldern berott på att jag hade läst en missvisande historieskrivning. Det ohyggliga blodbad som beskrevs hade aldrig inträffat.
Sedan kan man ju i så fall undra sig vilken mentalitet som fick den eller de som nedtecknade Josuas bok kanske 800 år efter den påstådda invasionen att gotta sig i imaginära massakrer. Det är en intressant fråga, förvisso.
Idag är nog den allmänna tendensen hos historiker och arkeologer att ha en syn som ligger nära den som Albrecht Alt förde fram. Den anses stödas av arkeologiska fakta, mer än de två andra teorierna.
Framförallt är det ingen seriös forskare som tror på Josuas bok längre. Det ohyggliga blixtkrigsartade folkmordet kan helt enkelt inte ha ägt rum. Det skulle ha lämnat arkeologiska spår, och några sådana finns inte. Josuas bok räknar pedantiskt upp stad efter stad som förintades i israeliternas blixtkrig. Men endast några få av dessa förstördes under den aktuella perioden (1200-talet f.kr.). De andra hände inget alls med, eller också hade de varit ruiner redan hundratals år innan. eller också var de inte ens byggda då.
Och även de få städer som faktiskt förstördes anses idag snarare ha fallit offer för filistéer och egypter, snarare än israeliter.
Däremot kan man se hur israelitiska bosättningar gradvis, mycket gradvis, sprider sig västerut. De saknar i motsats till de kananeiska tecken på stora sociala skillnader. Den israelitiska kulturen tränger gradvis ut den kananeiska, men det finns inga tecken på våldsamma strider eller massiv förstörelse.
Idag är inte heller revolutionsteorin så populär bland forskarna. Det brukar ju inte vara så politiskt korrekt med revolutioner i dessa dagar, men jag tycker inte argumenten emot är entydigt övertygande. Om israeliterna hade mer jämlika samhällen än kananéerna, om de dessutom nästan talade samma språk, är det väl inte så otänkbart att deras samhälle kunde ses som ett alternativ för kananéer, som var undertryckta av sina egna lokala kungar. Det kan ju ha varit en blandning av en gradvis folkvandring och någon form av lokala revolutionära processer.
Men - slutligen- varför skildrar Josua ett folkmord som inte har ägt rum? När Josuas bok skrevs fanns det ursprungliga relativt egalitära israelitiska samhället inte kvar. Det hade uppstått en monarki, som sedan hade splittrats i två rivaliserande hälfter. Man var en del av maktspelet i Mellanöstern, och troligen avundades man sina mäktiga grannar, allierade och fiender - krigförande imperier som assyrier, babylonier, egypter, hettiter, persier, meder.
Och så beskriver man alltså sitt eget dimhöljda förflutna på ett sätt som låter som en proklamation av Sargon II eller Tiglat Pileser III. Skryt om hur man förstör och förintar sina fiender en efter en. Det var så den härskande monarkin ville se på sitt ursprung. Hellre det än en långsam och "tråkig" invandring österifrån - för att nu inte tala om en social revolution.
'
Nu har jag i alla fall köpt Gottwalds bok. Den är på nära tusen sidor, och eftersom den inte är en biblioteksbok kan jag göra hur mycket understrykningar jag vill i den. Och det kommer jag att göra...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)