Lucia - ett ljus i vinterns mörker

Snart firar vi Lucia. Det är på sätt och vis vår gåtfullaste högtid.

Rent formellt handlar det om att fira det katolska helgonet S:t Lucia. Hon anses ha levat mellan 283 och 304 e.kr. och led martyrdöden. Historien är otäck; i en av dess versioner ska hon till exempel ha rivit ur sig ögonen och demonstrativt sänt dem till en hednisk man, som var förälskad i hennes ögon. Poängen var att ögonen kunde han få, men henne skulle han aldrig få.

Men frågan är förstås varför Luciafirandet skulle blomstra upp i Sverige, flera hundra år efter reformationens seger. Och varför Luciafirandet hos oss blev intensivare än i något katolskt land. Och varför vi till och med gjorde om en italiensk sång som handlade om ön S:t Lucia, och om hur vacker den var, till att istället handla om det helgon som ön döpts efter.

En nyckel till gåtan kan vara tidpunkten. Före 1753 hade vi den julianska kalendern och i den inföll just den 13 december på årets mörkaste dag. På denna dag firades midvinterfest, en tradition med hedniska rötter. Redan innan den festen kopplades till helgonet Lucia finns traditioner med en ljusklädd kvinnogestalt belagda ifrån trakterna runt Vänern.

Vårt Luciafirande har knappast något mer gemensamt med det katolska helgonet än namnet. Inga viktiga element i legenden återfinns i firandet.

Att firandet har sina rötter i förkristen midvinterkult är uppenbart. Men varför en kvinna i centrum?

I den ena av de två vanligaste varianterna av Luciasången finns denna vers:

”Natten går tunga fjät runt gård och stuva,
kring jord som sol'n förgät skuggorna ruva.
Då i vårt mörka hus stiger med tända ljus
Sankta Lucia, Sankta Lucia …”

En kvinna kommer som ljusbringare när det är som mörkast. Lucia identifieras här med den livgivande solen, med vinterns gradvisa försvagning och övergången till vår.

Här får hon en roll som påminner mer om en fruktbarhetsgudinna som Freja än om ett katolskt helgon. Och Lucia kopplas ju också i traditionen till katter (”lussekatter"), liksom en gång Freja.

Jag är inte så djärv att jag skulle vilja påstå att det har funnits en dold tradition av att fira Freja, som för några hundra år sedan övergick till ett Luciafirande. Det saknas helt belägg för detta.

Men att det finns grundföreställningar i Luciafirandet som går tillbaka till hednisk tid, till gudinnetro, till en förkristen föreställning om övernaturliga kvinnliga väsen som bringar ljus och värme tror jag bestämt.

Det var naturligtvis inte så att några överlevande hedniska konspiratörer för några hundra år sedan lyckades med att återuppliva kulten av Freja under ett nytt namn. Men någonstans i det kollektiva medvetandet (eller för att låta än mer flummig, det kollektiva omedvetna) fanns föreställningar från den förkristna tiden kvar. Och på något sätt fanns ett behov av att dessa skulle manifestera sig efter att den protestantiska kyrkan hade utplånat nästan alla spår av kvinnlighet i sin kult.

Luciafirandet är ljust, fint, hoppfullt. Det är i alla fall min grundkänsla. Jag brukar bli gladare under den 12 och 13 december – Luciaafton och Luciadagen.

Skäggväxt och magiskt tänkande

När jag var 16 år började jag få skägg. Jag ville inte ha skägg. Det var en del av en kroppslig förändring som jag inte tyckte om, som jag kände inte var jag, helt enkelt.

Man kan tro att jag då började raka mig ordentligt. Men nej, det gjorde jag inte alls. Tvärtom.

Jag ogillade mitt skägg så mycket att jag valde att låtsas som om det inte fanns. Av princip vägrade jag att raka mig, som en vanmäktig protest mot att jag höll på att bli en vuxen man. Det var lite magiskt tänkande, någonstans hoppades jag att om jag kunde ignorera skägget skulle det inte finnas där.

Men det fanns där, så klart, även om det inte växte så mycket. Om man inte rakar sig växer det långsammare, men det fanns ju likväl där.

Det här var 1971. Faktum är att jag inte alls blev rakad förrän sju år senare, 1978, då en kvinna jag kände lyckades övertala mig att låta henne raka mig.

Idag försöker jag raka mig varje dag. Men det är jobbigt, och jag skulle önska att något kunde få skäggväxten att upphöra.

Jag köpte en gång en liten skylt med texten ”Jag tror inte på mirakel - jag förlitar mig på dem”. Fyndigt, men inte speciellt konstruktivt om man vill få saker gjorda.

Besök gärna Consequentia

Vill bara tipsa om att Consequentia nu har uppdaterat både hemsida och blogg, och dessutom slagit ihop dem så att de nu ligger under samma adress. Sidan är, som alltid, mycket värd att besöka....

Xena – krigarprinsessan

Jag ska nu avslöja något hemskt. När jag inte kan sova på nätterna (och det är ofta) brukar jag se på ”Xena – krigarprinsessan” på TV 6. (Ja, skratta lagom ni…) Jag får lättare att somna när jag har sett den.

Xena är en kvinnlig motsvarighet till manliga superhjältar, men handlingen utspelar sig uppenbarligen i Grekland (med omnejd) i en hednisk forntid. Xena kan slå ut hela arméer av män, hon är rättvis och har hjärtat på rätt ställe. (Är det här pinsamt att skriva eller inte?)

Serien är lite ojämn, men jag gillar oftast avsnitten. Man får också reda på en del intressanta fakta i den. Till exempel att Odysseus, känd från Homeros epos, egentligen inte skulle ha kommit ens en tiondel på resan hem från Troja om det inte vore från hjälpen från Xena. (Men något sådant har jag förstås misstänkt länge!).

Jag vet dock inte om jag vågar rekommendera den, för om ni börjar titta på den kommer många av er kanske att dra slutsatser om min ”primitiva smak”. Och det vore ju inte så roligt.

Men jag kommer att fortsätta att titta. Synd att jag inte har video så att jag kan spela in avsnitten…

Datorn tillbaka (peppar, peppar)

Fått tillbaka datorn, de sa att det inte var (eller varit) något som helst fel på den. De tog 400 kronor för undersökningen. Och nu funkar den. Men den funkade definitivt inte innan jag lämnade in den. Den stängde av sig gång på gång, efter cirka en minut. Man hann knappast sätta på den innan den stängde av sig själv. Men nu har den varit på i kanske en kvart. Väntar nervöst på att den ska slå av igen. Vad ska jag göra då? Ge upp?

Men jag kan ju hålla tummarna den närmaste timmen och hoppas på det bästa.

Tillägg 4/12
Den funkar ännu, men det finns en del tecken som tyder på att felet håller på att komma tillbaka. Jag räknar med en livslängd på en vecka sisådär. Hoppas jag är pessimist och inte realist.

Thomas Quick - igen

Vad kan hända om Thomas Quick nu får resning, och ett enormt skadestånd, och blir friad, som Leif GW Persson m.fl. verkar hoppas på? En otäckt perspektiv på det hela får man i denna intervju med styvfadern till en pojke som Quick försökte mörda 1969, av Patrik Nyberg i Crimenews.se.

Jag brukar ofta inte hålla med om slutsatserna i Patrik Nybergs artiklar, men i denna intervju har han faktiskt lyft fram något väsentligt.

"Sektbarn" av Charlotte Essén

Var på möte med FRI (Föreningen rädda individen, som arbetar mot destruktiva sekter) i lördags. Där talade Charlotte Essén om barn i sekter, utifrån sin bok som heter just "Sektbarn". Jag köpte den efter mötet, och har just läst ut den. Min dator är som sagt sönder, och min datortid är mycket begränsad, så jag hinner inte recensera den nu.

Jag vill bara säga att den är bra, och att jag varmt rekommenderar den.

Thomas Quick

I dag fylls tidningarna av nyheten att en man som dömts för åtta mord nu påstår att han är oskyldig. Aftonbladet har till exempel hela nio sidor om saken. Nu är det inte direkt konstigt att någon som sitter på rättspsyk, och har att se fram emot att sitta inspärrad nästan hela sitt liv, tar tillbaka sina erkännanden. Speciellt inte sedan han utsatts för lite påverkan av Hannes Råstam, känd för friandet av Bo Larsson.

Så varför denna hysteri? Nu är det ju så att media numera är betydligt mer intresserade av att bevaka personer som säger sig vara oskyldiga till vålds- och sexualbrott än att skriva om de som fälls för dem. Det har varit så åtminstone sedan 1996.

På Aftonbladets nio sidor läggs inte några av de fakta som talar för Quicks skuld fram. De enda som intervjuas är de som är övertygade om hans oskuld. Att den så skeptiske JK Göran Lambertz efter att ha gått igenom domarna blev övertygad om Quicks skuld nämns i förbigående, men ingen kommer på idén att intervjua honom. För att inte tala om Gubb Jan Stigson...

Det mest uppseendeväckande är dock en artikel av Lennart Håård, på sidorna 10-11. Han berättar om hur han träffat Quick 1994. Quick berättade då om hur han utsattes för sexuella övergrepp i barndomen. Håård tror honom inte, och anmärker att hans syskon förnekat att det har hänt. Håård skriver upprört: ”Han tvekade inte att lämna ut sin pappa!” Han tillägger: ”Jag visste att det Quick berättade inte var sant och mådde illa”.

Han visste förstås ingenting sådant. Han hade bara magen att rakt av avfärda en person som berättat om sexuella övergrepp i barndomen, utan att ens försöka undersöka saken, mer än att ha pratat lite med hans förnekande syskon.

Huvudanledningen till kampanjen mot Quick är nu fallets koppling till frågor om bortträngda minnen och övergrepp mot barn. Det visas ovanligt klart i Håårds artikel. Håård anser sig ha rätten att tvärsäkert uttala sig om vad som hänt eller inte hänt i Thomas Quicks barndom. Och dessutom skryta med att han mådde illa av de påstådda lögnerrna.

Jag tittar noga på bilden av Lennart Håård bredvid artikeln. Jag ser en man som hånfullt avfärdar en berättelse om övergrepp i en barndom som han rimligen inte vet ett skvatt om. Jag ser en arrogant förnekare. Jag märker att även jag börjar må illa...

Ett nästan 40 år gammalt minne

Det var någon gång 1969 eller 1970. Jag gick i terapi hos Gösta Harding, psykiater på Ericastiftelsen. Vi råkade komma in på frågan om könsbyten.

Han var mycket upprörd. Han förklarade att han tyckte att det var samma sak att gå med på könsförändringsoperationer som det vore att sätta ut vakter får att skydda paranoida mot deras inbillade fiender. Transsexualitet var en vanföreställning, enligt honom.

Nu var det min tur att bli upprörd. Dels för hans nästan skamlösa logiska kullerbytta. Parallellen skulle ha hållit om den handlat om en man som trodde att han hade en kvinnlig kropp, och följaktligen gick till läkare för att få p-piller för att slippa bli gravid. I det läget vore det nog klokt av läkaren att vänligt men bestämt säga nej...

Men en önskan är ju inte en vanföreställning. Om en man önskar att bli kvinna är det lika lite en vanföreställnimg som om han exempelvis önskade att bli miljonär. Det var vad jag tänkte, men jag orkade bara mumla fram några oartikulerade protester.

Men min upprördhet hade djupare rötter än så. Vilket jag skulle inse bara några år senare.

Namnbyte

Nej, jag har inte bytt kön (än så länge...) men pseudonymen Kire har gjort det. Det heter från och med nu Kira - och inget annat.

MVH Kira /f.d. Kire/

Min dator är sönder...

...så min närvro här och på andra ställen på nätet kommer att vara mycket reducerad den närmaste tiden.

Rännstensjournalister på Stureplan

Den 29 oktober i år kommer att gå till historien som dagen då en svensk TV-kanal gick över alla gränser i sin kränkning av kvinnor som försökte skydda sina barn. Insider och TV3 står där avslöjade i sin vidrighet. På det mest skamlösa sätt har de genom sin namn- och bildpublicering på förtvivlade flyende mammor objektivt sett gått alla förövares ärenden.

Hur ska man bemöta detta? Ett utmärkt sätt är kanske att som Blog.Consequentia publicera både namn och bilder på en del av de skumraskfigurer som är ansvariga för inslaget. En del av dem verkar till och från hålla till vid Stureplan.

Det är dessa herrar som ska hängas ut med namn och bild - inte de flyende mammorna.

Matrilineärt släktskap

Inför alla dessa debatter om vårdnadstvister kan jag ofta komma på mig själv med att tänka att det hade varit mycket enklare om vi hade haft matrilineärt släktskap. Det är inte något som kan drivas som politiskt krav, förvisso, det är mest en dagdröm.

Matrilineärt släktskap blev en aktuell akademisk fråga under 1800-talet, då etnologer uppmärksammade att det fanns många folk som räknade släktskapet på enbart moderns sida. Det här skapade en hård debatt, där många menade att det matrilineära släktskapet var äldre än det patrilineära. Lewis Henry Morgan drev idén i sin bok ”Ancient Society” från 1877 och Friedrich Engels tog upp idén i sin ”Familjens, privategendomens och statens ursprung” från 1884.

Under 1900-talet övergavs den idén av nästan alla antropologer i väst, men i öststaterna levde den kvar. När sedan östblocket kollapsade marginaliserades åsikten än mer, trots att den faktiskt har en hel del som talar för den.

En annan diskussion var mellan de som i detta släktskap såg rester av ett matriarkat, en åsikt som övergavs av nästan alla antropologer i väst, men levde kvar i bland annat Sovjetunionen. I väst började antropologerna att hävda att kvinnorna inte hade ett dugg mer makt i matrilineära system, en extrem åsikt som idag har modifierats kraftigt av många västantropologer.

I själva verket innebär matrilineärt släktskap en nästan automatiskt starkare ställning för kvinnor, i synnerhet när det kombineras med matrilokal bosättning.

Men vad innebär nu dessa begrepp? Matrilineärt släktskap innebär alltså att släktskapet endast räknas på moderns sida. Det leder till att fadern tillhör en annan släktskapgrupp än barnen, och vid skilsmässa går barnen automatiskt till modern. Det blir än enklare vid matrilokal bosättning, dvs. att mannen och kvinnan vid äktenskap förväntas flytta till kvinnans hus. I dessa samhällen är det ju väldigt enkelt för kvinnan vid skilsmässa – mannen får ta sitt pick och pack och flytta hem till sin modersklan, och kvinnan behåller huset, och vårdnaden om eventuella barn.

Det bör tilläggas att dessa släktskapssystem praktiskt taget alltid är kombinerade med kollektivistiska klansystem, där familjen är en del i en större klangemenskap. Det handlar alltså inte endast om att vår typ av kärnfamiljer är kombinerade med släktskap på moderssidan.

Lustigt nog kombinerar den största matrilineära gruppen idag, Minangkabau-folket på västra Sumatra i Indonesien, detta system med islam. Det är intressant att studera, och borde uppmärksammas av de islamofober som tror att kvinnor alltid är förtryckta i muslimska samhällen. Minangkabau-folkets egna historiska myter handlar om forntida drottningar som tämjde det manliga våldet och de kallar sig faktiskt själva för matriarkala.

I deras variant av islam väljer de noga ut de delar som passar ihop med deras matrilineära system. Det finns en hadith om Muhammad, där han får frågan om vem som mest av allt är förtjänt av vänskap. Han svarar ”din mor”. Men sen då? Han svarar igen ”din mor”. Men sen då? En tredje gång svarar Muhammad: ”din mor”. Men sen då? Muhammad svarar först nu, den fjärde gången, ”din far”.

Denna hadith är oerhört populär hos Minangkabau-folket, vilket inte är så konstigt. Den ger ju en muslimsk legitimitet åt deras matrilineära system.

Minangkabau-folket har sin egen uppfattning om den gamla etnologiska debatten om vilket släktskapssystem som kom först. De hävdar att de själva alltid har varit matrilineära och att alla folk en gång i tiden också har varit det. Jag är benägen att tro att de har rätt.

Karl Marx säljer bra när det är kris

I dessa kristider finns det ett framgångsrecept för de bokförlag som vill tjäna pengar, trots ekonomiska bekymmer. Det är att ge ut Karl Marx.

Det har det tyska akademiska förlaget Karl Dietz Verlag fått inse, då deras upplaga av ”Das Kapital” blivit en bästsäljare. Detta mastodontverk på tre volymer har sålt i 1500 exemplar detta år. Förlagschefen Joern Schuertrumpf säger att även bankdirektörer och företagschefer numera läser Das Kapital för att förstå sin situation.

Verkets popularitet i just Tyskland kanske också beror på att 52 procent av befolkningen i Östra Tyskland, det forna DDR, enligt en opinionsundersökning anser att marknadsekonomin är ett ”olämpligt” ekonomiskt system.

Det är inte endast i Tyskland som Marx säljer bra i kristider. I Island, där den ekonomiska krisen slår som hårdast, har i alla fall ett bokförlag hittat en lönsam nisch. Denna höst ger det nämligen ut ”Kommunistiska Manifestet” som nyutgåva...

Källa marxist.com

"Tv3 hetsar mot kvinnor som flytt männen för barnens skull"

Vill tipsa om en bra artikel om Insiders obehagliga hets mot gömda mammor, från nättidningen Yelah.net.