Om det finns någon som arbetat ihärdigt i trettio års tid mot övergrepp mot barn är det Monica Dahlström-Lannes. Det vet många.
Men om man söker på hennes namn i sökprogram domineras bilden av obehagliga utfall mot henne. Förtal, illasinnade fantasier, halvsanningar och rena lögner. Jag vill inte länka till något, men det är lätt att kolla.
De finns ofta på bloggar från rättshaveristiska män, stackars krakar som fått för sig att kvinnorna förföljer dem. Var och varannan man som förlorat vårdnaden om ett barn verkar ha fått höra av någon att det egentligen är Monica Dalhström-Lannes fel.
I en internetvärld fylld av illvilja och feberfantasier byggs hetsen mot henne upp. Inläggen tävlar om att vara så osakliga som möjligt, det ena invektivet följer på det andra.
Varför inte göra en skillnad genom att berömma hennes enastående arbete lite här och var på nätet? Förr eller senare kommer det att märkas i sökprogrammen.
Fast egentligen visar angreppen på hur stor nytta hon gör. Förövarna och deras anhängare är tyvärr fler än man tror, och bland annat på detta sätt visar de sitt hat.
Men hur hätska rösterna mot henne än må vara, och hur välbesökta deras webbplatser än är, för de en förlorad kamp. Vi lever i en tid då en mångtusenårig tystnad om sexuella övergrepp mot barn håller på att brytas. Det är en oåterkallelig process. Det finns ingen väg tillbaka. Och det bör vi vara glada för.
tisdag 14 oktober 2008
söndag 12 oktober 2008
Mona Sahlin i TV-debatten
Jag står långt till vänster om Mona Sahlin, för att uttrycka mig milt. Men efter att ha sett halva partiledardebatten på TV2, just nu är det uppehåll för nyheter, måste jag så där helt spontant säga att jag är väldigt imponerad av henne som debattör.
Hon har inga svårigheter att demolera Reinfeldts med fleras argument, och hon kan vara effektiv utan att vara bufflig som Göran Persson. Hennes politik är ingen lösning, men ett nederlag för den borgerliga regeringen är en första förutsättning för att ett verkligt alternativ ska kunna växa fram.
Därför kan jag inte låta bli att glädjas över hur Mona Sahlin nästan slog knut på de borgerliga. Synd att det är så långt till nästa val. Reinfeldts uppsägning kommer jag förvisso att fira!
Tillägg morgonen efter:
Fast hennes lite underligt ambivalenta hållning mot vänsterpartiet, var förstås inget direkt plus i debatten!
Hon har inga svårigheter att demolera Reinfeldts med fleras argument, och hon kan vara effektiv utan att vara bufflig som Göran Persson. Hennes politik är ingen lösning, men ett nederlag för den borgerliga regeringen är en första förutsättning för att ett verkligt alternativ ska kunna växa fram.
Därför kan jag inte låta bli att glädjas över hur Mona Sahlin nästan slog knut på de borgerliga. Synd att det är så långt till nästa val. Reinfeldts uppsägning kommer jag förvisso att fira!
Tillägg morgonen efter:
Fast hennes lite underligt ambivalenta hållning mot vänsterpartiet, var förstås inget direkt plus i debatten!
fredag 10 oktober 2008
Förstatliga banker och storföretag
Det är kris. Ekonomisk kris. Den ena banken efter den andra faller i västvärlden, och i Sverige har varslen börjat komma.
Det nyliberala budskap, som vi fått se år efter år på de borgerliga tidningarnas ledar- och debattsidor har försvunnit. Istället dominerar vilsenhet och osäkerhet.
Det är inte att undra på, och jag är inte förvånad.
Kapitalismen är inte ett stabilt system, det är så långt från alla trygghetsgarantier man kan komma. Den är oförenlig med all reell planering, den har förvandlat den ekonomi som skulle kunna styras rationellt till en ogenomtränglig djungel.
Istället för att besluta om hur ekonomin ska se ut är den ekonomiska politiken närmast jämförbar med SMHI och dess varningar och väderrapporter. ”Recessioner” och ”depressioner” är som tsunamis, cykloner, eller orkaner. Man kan förutse dem, man kan evakuera, man kan bygga vallar – men man kan egentligen inte hindra dem. Möjligen skjuta upp dem.
Kapitalismen har lyckats forma människans näringsliv så att dess dynamik mer påminner om naturkrafter än om något av människan skapat. För trots att det är människor som fattar de ekonomiska besluten, styrs de av lagar, som människor inte rår på. Förrän vi beslutar oss att inte acceptera spelreglerna.
Nu förstatligas banker i västvärlden. När tiderna blir bättre kommer de, det kan man tveklöst utgå ifrån, att privatiseras igen. Jag anser att de bör förstatligas permanent. Det är en förutsättning för att kaos av den här typen inte ska uppstå.
Men det räcker inte. De stora industriföretagen måste också förstatligas. De ska inte styras av aktiemarknader, tillfälliga ”konjunkturer” och profithunger. De ska styras av mänskliga behov.
Nyckelsektorerna i ekonomin måste självfallet stå under löntagarnas och befolkningens demokratiska kontroll. Det är vi som lever i, och till och från drabbas av, denna ekonomi. Det är vi som ska styra den.
Ett förstatligande av de stora företagen och bankerna, med ersättning endast till små aktieägare, under facklig och demokratisk kontroll, är det enda sättet att få kontrollen över de anarkiska krafter som hotar att slänga ner stora grupper av människor i misär. Det är en nödvändig uppgift för arbetarrörelsen över hela världen.
Det nyliberala budskap, som vi fått se år efter år på de borgerliga tidningarnas ledar- och debattsidor har försvunnit. Istället dominerar vilsenhet och osäkerhet.
Det är inte att undra på, och jag är inte förvånad.
Kapitalismen är inte ett stabilt system, det är så långt från alla trygghetsgarantier man kan komma. Den är oförenlig med all reell planering, den har förvandlat den ekonomi som skulle kunna styras rationellt till en ogenomtränglig djungel.
Istället för att besluta om hur ekonomin ska se ut är den ekonomiska politiken närmast jämförbar med SMHI och dess varningar och väderrapporter. ”Recessioner” och ”depressioner” är som tsunamis, cykloner, eller orkaner. Man kan förutse dem, man kan evakuera, man kan bygga vallar – men man kan egentligen inte hindra dem. Möjligen skjuta upp dem.
Kapitalismen har lyckats forma människans näringsliv så att dess dynamik mer påminner om naturkrafter än om något av människan skapat. För trots att det är människor som fattar de ekonomiska besluten, styrs de av lagar, som människor inte rår på. Förrän vi beslutar oss att inte acceptera spelreglerna.
Nu förstatligas banker i västvärlden. När tiderna blir bättre kommer de, det kan man tveklöst utgå ifrån, att privatiseras igen. Jag anser att de bör förstatligas permanent. Det är en förutsättning för att kaos av den här typen inte ska uppstå.
Men det räcker inte. De stora industriföretagen måste också förstatligas. De ska inte styras av aktiemarknader, tillfälliga ”konjunkturer” och profithunger. De ska styras av mänskliga behov.
Nyckelsektorerna i ekonomin måste självfallet stå under löntagarnas och befolkningens demokratiska kontroll. Det är vi som lever i, och till och från drabbas av, denna ekonomi. Det är vi som ska styra den.
Ett förstatligande av de stora företagen och bankerna, med ersättning endast till små aktieägare, under facklig och demokratisk kontroll, är det enda sättet att få kontrollen över de anarkiska krafter som hotar att slänga ner stora grupper av människor i misär. Det är en nödvändig uppgift för arbetarrörelsen över hela världen.
onsdag 8 oktober 2008
Vad hände med "Under Skalet"?
Den 2 september 2007 skrev jag om Linnéa Liljas pjäs "Under Skalet", som handlade om ett (verkligt) fall, där en fader erkänner incest.
Jasenko Selimovic, chef för radioteatern, hade några minuter innan den skulle ha sänts i P1, stoppat pjäsen med den bisarra motiveringen att pjäsens trovärdighet kunde ifrågasättas.
Om allt vars trovärdighet kan ifrågasättas skulle stoppas på radion skulle mycket stoppas, inte minst alla intervjuer med Jasenko Selimovic. Så var någonstans klämde skon, egentligen?
Jo, pjäsens författare hade två och ett halvt år tidigare gett ut en bok med samma namn, som handlade om organiserade sadistiska övergrepp ("rituella övergrepp"). Att det var det det handlade om erkände slutligen Selimovic ett år senare, när han slutligen beslöt att pjäsen inte skulle kunna sändas överhuvudtaget. Hans uttalande, som diskuterades på Motherwitchs blogg den 13 september 2008, men som Sveriges Radio senare verkar ha tagit bort från sin websida, innehöll för övrigt rena lögner, som att pjäsen skulle ha varit ett sammandrag av boken.
Tänk efter lite nu. Varför är ämnet "rituella övergrepp" så farligt att en verklighetsbaserad pjäs, som inte handlade om detta, måste stoppas, för att dess författare två och ett halvt år tidigare skrivit om detta uppenbarligen tabuerade ämne? Måhända därför att ”rituella övergrepp”, som det så ofta hävdas av de påstådda "experterna", inte existerar? Hur nu något som "inte existerar" kan vara så farligt att allting som på något sätt har en koppling till det måste plockas bort, censureras, stoppas undan i en mörk källare...
”Rituella övergrepp” är ett begrepp som borde kunna diskuteras, värderas, studeras. Men så sker nästan aldrig. Istället har dessa två små ord en oerhörd förmåga att skapa panik på redaktioner, på bokförlag, i domstolar, på polisstationer, på akademiska institutioner.
Man kan fråga sig varför. Jag misstänker att svaret på den frågan visserligen är komplext, men att det någonstans i detta svar, döljer sig sanningar om inte endast rädda radiochefer, utan om vårt samhälle som helhet. Sanningar som är lika farliga, lika obehagliga, som ämnet ”rituella övergrepp” i sig.
Jasenko Selimovic, chef för radioteatern, hade några minuter innan den skulle ha sänts i P1, stoppat pjäsen med den bisarra motiveringen att pjäsens trovärdighet kunde ifrågasättas.
Om allt vars trovärdighet kan ifrågasättas skulle stoppas på radion skulle mycket stoppas, inte minst alla intervjuer med Jasenko Selimovic. Så var någonstans klämde skon, egentligen?
Jo, pjäsens författare hade två och ett halvt år tidigare gett ut en bok med samma namn, som handlade om organiserade sadistiska övergrepp ("rituella övergrepp"). Att det var det det handlade om erkände slutligen Selimovic ett år senare, när han slutligen beslöt att pjäsen inte skulle kunna sändas överhuvudtaget. Hans uttalande, som diskuterades på Motherwitchs blogg den 13 september 2008, men som Sveriges Radio senare verkar ha tagit bort från sin websida, innehöll för övrigt rena lögner, som att pjäsen skulle ha varit ett sammandrag av boken.
Tänk efter lite nu. Varför är ämnet "rituella övergrepp" så farligt att en verklighetsbaserad pjäs, som inte handlade om detta, måste stoppas, för att dess författare två och ett halvt år tidigare skrivit om detta uppenbarligen tabuerade ämne? Måhända därför att ”rituella övergrepp”, som det så ofta hävdas av de påstådda "experterna", inte existerar? Hur nu något som "inte existerar" kan vara så farligt att allting som på något sätt har en koppling till det måste plockas bort, censureras, stoppas undan i en mörk källare...
”Rituella övergrepp” är ett begrepp som borde kunna diskuteras, värderas, studeras. Men så sker nästan aldrig. Istället har dessa två små ord en oerhörd förmåga att skapa panik på redaktioner, på bokförlag, i domstolar, på polisstationer, på akademiska institutioner.
Man kan fråga sig varför. Jag misstänker att svaret på den frågan visserligen är komplext, men att det någonstans i detta svar, döljer sig sanningar om inte endast rädda radiochefer, utan om vårt samhälle som helhet. Sanningar som är lika farliga, lika obehagliga, som ämnet ”rituella övergrepp” i sig.
De 347 - och alla de andra
Aftonbladet har två dagar i rad, dvs 6 oktober och 7 oktober, uppmärksammat bristen på ett centralt register över sexualförbrytare. Läs gärna artiklarna - det finns mycket tänkvärt i dem. Och naturligtvis bör det skapas ett sådant centralt register. Men minns att siffran 347 återfallsförbrytare endast är isbergets topp. Den överväldigande majoriteten av alla sexualbrott klaras aldrig upp. För att börja klara upp alla de andra krävs också andra åtgärder...
fredag 3 oktober 2008
Lär av Kina: förstatliga bankerna
Det ekonomiska kaoset har skakat om en del. Så mycket att till och med Timbros nyutnämnda chef Roland Poirier Martinsson i några artiklar på Newsmill går till hårt angrepp mot nyliberalismen. Det gör han förstås för att han vill rädda kapitalismen från sina egna motsättningar, men det är intressant.
I Kina behöver man inte oroa sig för att bankerna ska gå omkull. För där är praktiskt taget alla banker statliga. Borgarna har skrikit ut att Kinas ekonomiska framgångar beror på liberaliseringen av ekonomin utan att nämna att grunden för den kinesiska ekonomin är att de största industriföretagen och i princip alla banker ägs av staten.
Lars Leijonborg, den kanske mest pinsamma av de ledande (eller före detta ledande) borgerliga politikerna, skrev för några år sedan att vi bör lära av Kina. Det tycker jag med, fast på ett annat sätt än vad han avsåg. Förstatliga de största företagen och bankerna så behöver vi inte oroa oss för verkningarna av amerikanska börskrascher. Tillvaron skulle bli tryggare då.
Fast naturligtvis under demokratisk kontroll, till skillnad från Kina. Bör jag kanske tillägga, så att ingen missförstår mig totalt.
I Kina behöver man inte oroa sig för att bankerna ska gå omkull. För där är praktiskt taget alla banker statliga. Borgarna har skrikit ut att Kinas ekonomiska framgångar beror på liberaliseringen av ekonomin utan att nämna att grunden för den kinesiska ekonomin är att de största industriföretagen och i princip alla banker ägs av staten.
Lars Leijonborg, den kanske mest pinsamma av de ledande (eller före detta ledande) borgerliga politikerna, skrev för några år sedan att vi bör lära av Kina. Det tycker jag med, fast på ett annat sätt än vad han avsåg. Förstatliga de största företagen och bankerna så behöver vi inte oroa oss för verkningarna av amerikanska börskrascher. Tillvaron skulle bli tryggare då.
Fast naturligtvis under demokratisk kontroll, till skillnad från Kina. Bör jag kanske tillägga, så att ingen missförstår mig totalt.
onsdag 1 oktober 2008
Oktober – årets mörkaste månad?
Jag har så länge jag minns haft känslan att oktober är årets mörkaste månad. Det är den ju inte, om man räknar antalet soltimmar. Men jag har ändå haft den känslan.
Nu ogillar jag inte direkt mörker. Mörker kan vara romantiskt, spännande, fascinerande. D.v.s. mörker utomhus. Inne vill jag ha lampor tända, i synnerhet när jag ska sova. Från den stund jag fick ett eget rum i maj 1968 har jag sett till att det lyser en lampa, ofta till och med taklampan, när jag ska sova. Det går ofta att väcka mig genom att släcka lampan, jag blir förskräckt och vaknar.
Varför är oktober mörkast? Tja, redan i november från och med allhelgonahelgen brukar ljus tändas till och från, och ju mer man närmar sig jul desto mer ljus är tända. Och sedan kommer ju snön, och det gör det ju också ljusare.
Skräckförfattaren Ray Bradbury verkar dela min syn på oktober, att döma av böcker som Oktoberfolket och Oktoberlandet.
Ofta händer mig viktiga saker den 1 oktober. 1 oktober 1968 var jag på mitt första möte med elevrådets styrelse, vilket betydde oerhört mycket för mitt självförtroende. 1 oktober 1971 var också en viktig dag, då var det första gången man kunde köpa SL:s månadskort. Det verkade som om Stockholm plötsligt öppnade sig, man kunde åka överallt i Stockholms län för bara 50 kronor i månaden. Ja, det var priset då.
Men det finns också något kusligt med oktober. När jag första gången läste Oktoberfolket var det faktiskt oktober, närmare bestämt 1973, och den kusliga handlingen och mörkret utanför vävdes samman till en skräckfylld helhet.
Så oktober är spännande. November som kommer efter är mer rofylld. Tycker jag.
Nu ogillar jag inte direkt mörker. Mörker kan vara romantiskt, spännande, fascinerande. D.v.s. mörker utomhus. Inne vill jag ha lampor tända, i synnerhet när jag ska sova. Från den stund jag fick ett eget rum i maj 1968 har jag sett till att det lyser en lampa, ofta till och med taklampan, när jag ska sova. Det går ofta att väcka mig genom att släcka lampan, jag blir förskräckt och vaknar.
Varför är oktober mörkast? Tja, redan i november från och med allhelgonahelgen brukar ljus tändas till och från, och ju mer man närmar sig jul desto mer ljus är tända. Och sedan kommer ju snön, och det gör det ju också ljusare.
Skräckförfattaren Ray Bradbury verkar dela min syn på oktober, att döma av böcker som Oktoberfolket och Oktoberlandet.
Ofta händer mig viktiga saker den 1 oktober. 1 oktober 1968 var jag på mitt första möte med elevrådets styrelse, vilket betydde oerhört mycket för mitt självförtroende. 1 oktober 1971 var också en viktig dag, då var det första gången man kunde köpa SL:s månadskort. Det verkade som om Stockholm plötsligt öppnade sig, man kunde åka överallt i Stockholms län för bara 50 kronor i månaden. Ja, det var priset då.
Men det finns också något kusligt med oktober. När jag första gången läste Oktoberfolket var det faktiskt oktober, närmare bestämt 1973, och den kusliga handlingen och mörkret utanför vävdes samman till en skräckfylld helhet.
Så oktober är spännande. November som kommer efter är mer rofylld. Tycker jag.
tisdag 30 september 2008
Utpressning
De senaste dagarnas ekonomiska oro beskrivs nästan aldrig med de rätta orden. Vad vi har här är en situation där ett antal oerhört rika finansmän (och några få kvinnor) föreslås att få enorma summor pengar från de skattebetalare de redan dag och natt suger ut. När de inte får det uppstår "ekonomisk oro" och världens tidningar och politiker ber och bönar att USA:s kongress till sist ändå ska betala ut mutan.
Gräddan av den härskande klassen har använt sitt terrorvapen: ge oss pengar, annars blir det trettiotalskris.
Sällan har de verkliga maktförhållandena framstått så klart som i dessa dagar. .
Gräddan av den härskande klassen har använt sitt terrorvapen: ge oss pengar, annars blir det trettiotalskris.
Sällan har de verkliga maktförhållandena framstått så klart som i dessa dagar. .
söndag 28 september 2008
Kiremaj70
Jag vill återigen påminna om min hemsida Kiremaj70 där jag utvecklar mer utförligt en hel del som finns på denna blogg.
Varför skriver jag nu detta? Jo, för när jag fick en blogg kunde jag snart märka att besöken på min hemsida kraftigt minskade, vilket nog är det mest negativa med att ha en blogg. :-(
Nu har jag blivit så van med att ha en blogg, så jag kommer säkert inte att sluta, men hemsidan har mer än bloggen ett mer medvetet fokus på en rad ämnen, framförallt övergrepp mot barn och förpatriarkala och forntida religioner.
På bloggen skriver jag mest smånotiser, när jag får lust och orkar... Eller lägger in gamla artiklar från hemsidan.
Varför skriver jag nu detta? Jo, för när jag fick en blogg kunde jag snart märka att besöken på min hemsida kraftigt minskade, vilket nog är det mest negativa med att ha en blogg. :-(
Nu har jag blivit så van med att ha en blogg, så jag kommer säkert inte att sluta, men hemsidan har mer än bloggen ett mer medvetet fokus på en rad ämnen, framförallt övergrepp mot barn och förpatriarkala och forntida religioner.
På bloggen skriver jag mest smånotiser, när jag får lust och orkar... Eller lägger in gamla artiklar från hemsidan.
torsdag 25 september 2008
Speed Of The Sound Of Loneliness
För ett tag sedan lyssnade jag igenom några band från 1994, där jag hade spelat in musik från radion. Då stötte jag på en sång som jag spontant tyckte om. Jag visste inte vad det var för sång, men jag sökte på Google på sökord från texten. Och då upptäckte jag snart att det var Speed Of The Sound Of Loneliness med Nanci Griffith.
Jag tycker den är fin, lyssna gärna på den, ni kanske tycker om den med...
Jag tycker den är fin, lyssna gärna på den, ni kanske tycker om den med...
onsdag 24 september 2008
tisdag 23 september 2008
Tankeväckande sång
En sång säger mer än tusen vanliga ord så istället för att plåga er med mina tankar och känslor just nu länkar jag till Sofia Karlssons version av Flickan ock kråkan.
söndag 21 september 2008
Höstdagjämning
21 september är en dag som jag alltid förknippar med ångest. Det är bäst jag skriver så lite som möjligt den dagen.
Återkommer den 22...
Återkommer den 22...
torsdag 18 september 2008
Styckmordet igen
Efter Göran Lambertz artikel i DN/Debatt idag verkar det uppenbart att "obducenten" och "allmänläkaren" kommer att få resning.
Samtidigt matas vid med artikel efter artikel som ska få oss att tro att bevisningen mot dem var på gränsen till obefintlig. Den andra sidan kommer nästan aldrig till tals, och risken är att versionen i Per Lindebergs "Döden är en man" till sist kommer att bli den allmänt vedertagna. Trots att den faktiskt till stora delar demolerats i Lars Borgnäs bok "Sanningen är en sällsynt gäst", som det numera är ganska så tyst om.
För den som vill sätta sig in i diskussionen om fallet är fortfarande Kerstin Alfredssons artikel i Arena, som också kommenterar Lindebergs bok, en utmärkt utgångspukt. Den skrevs redan 2000, men länken ovan är till en uppdaterad version. Den rekommenderas varmt.
Samtidigt matas vid med artikel efter artikel som ska få oss att tro att bevisningen mot dem var på gränsen till obefintlig. Den andra sidan kommer nästan aldrig till tals, och risken är att versionen i Per Lindebergs "Döden är en man" till sist kommer att bli den allmänt vedertagna. Trots att den faktiskt till stora delar demolerats i Lars Borgnäs bok "Sanningen är en sällsynt gäst", som det numera är ganska så tyst om.
För den som vill sätta sig in i diskussionen om fallet är fortfarande Kerstin Alfredssons artikel i Arena, som också kommenterar Lindebergs bok, en utmärkt utgångspukt. Den skrevs redan 2000, men länken ovan är till en uppdaterad version. Den rekommenderas varmt.
onsdag 17 september 2008
Olustigt tvåårsjubileum
Ikväll är det två år sedan Fredrik Reinfeldt och hans kumpaner lyckades erövra regeringsmakten. Redan några dagar innan valet hade jag skrivit den smått skräckslagna kommentaren "Att drömma mardrömmar om alliansen" på min hemsida.
Kommentaren kan te sig alltför panikslagen, men ingen vettig människa kan förneka att Alliansen har levt upp till även ganska högt ställda negativa förväntningar.
Och opinionssiffrorna är vederbörligen låga. Men det räcket ju inte. Kan inte folk börja protestera på ett mer eftertryckligt sätt än att snacka ner Reinfeldt inför opinionsundersökare?
Kommentaren kan te sig alltför panikslagen, men ingen vettig människa kan förneka att Alliansen har levt upp till även ganska högt ställda negativa förväntningar.
Och opinionssiffrorna är vederbörligen låga. Men det räcket ju inte. Kan inte folk börja protestera på ett mer eftertryckligt sätt än att snacka ner Reinfeldt inför opinionsundersökare?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)