Det händer ibland att en händelse, som för en utomstående kan verka obetydlig, får en stor betydelse för en själv. Detta hände mig en kväll i slutet av april 1970. Jag var 15 år.
Jag var ute på stan. Mera bestämt var jag ute och saboterade tobaksreklam. På den tiden var offentlig tobaksreklam tillåten, och en stor del av reklamen vid busshållplatser och andra offentliga platser var just tobaksreklam. Och några månader tidigare hade jag kommit på att jag ansåg att det var upprörande att tobaksindustrin hade rätt att göra reklam för bevisligen dödliga produkter.
Följaktligen köpte jag en tuschpenna och gick ut på kvällarna och förstörde och målade över tobaksreklamen. Jag målade nästan alltid en bild av en dödskalle på reklamaffischerna men dessutom skrev jag som jag tyckte fyndiga vitsar och ändrade texten. Så till exempel ändrade jag ”Jag har också gått över till Prince” till ”Jag har också gått över till cancer”. Speciellt kul var affischerna för cigarettmärket Minden, för där hade jag kommit på den fyndiga slogan ”Snabbt som vinden dödar Minden”.
Den här kvällen hade jag gjort min runda och var på väg hem. Jag var vid Västerbroplan och hade inte långt kvar till det hus vid Fyrverkarbacken där jag bodde. Då lade jag märke till en bil där det satt en kvinna och en man.
Plötsligt gick kvinnan ut ur bilen. Jag vet inte hur gammal hon var, hon kan ha varit allt mellan 25 och 45. Men vad jag minns var att hennes ansikte var oerhört vänligt, men samtidigt på något sätt härjat. Och till min stora förvåning började hon prata med mig. Hon frågade vem jag var och vart jag skulle. Jag sa att jag skulle hem. Då sa hon att hon själv inte hade något hem. Jag minns inte vad jag svarade men jag minns vad jag tänkte. Jag tänkte att det hade ju jag egentligen inte, jag heller. Men jag minns som sagt inte om jag verkligen sa det till henne eller om det bara blev till en tanke.
Då öppnade mannen bildörren. Han verkade irriterad över att hon pratade med mig, och ville att hon skulle sätta sig i bilen så att de kunde köra. Hon satte sig ner, och de körde iväg.
Jag gick långsamt hemåt. Jag var både förvånad och lite rörd av att hon gått ut ur bilen för att prata med mig. Jag undrade över vem hon var. Jag hade känslan att även om hon såg härjad ut och inte hade något hem hade hon det nog bättre än jag. Jag fick känslan av att jag skulle vilja känna henne.
Än idag händer det att jag undrar vem hon var – och vad som hänt med henne sen dess. Men det lär jag ju aldrig få reda på. Om hon lever idag minns hon väl knappast denna händelse. Det måste ju varit som en mycket kort sekund i ett långt liv. För mig är det ett minne som kommer att finnas hos mig, och som jag till och från kommer att fundera över, så länge jag lever.
tisdag 26 februari 2008
måndag 25 februari 2008
Känner mig "frisk" igen
Febern verkar ha gått över för den här gången, och den delvis ångestfyllda, men framförallt behagliga, feberdimman är borta. Jag borde bli glad men det blir jag inte. Jag börjar förstå vad som menas med "sekundär sjukdomsvinst"...
Den egendomliga feberdimman fungerade som ett skydd. En slöja att gömma sig bakom. Nu när den försvunnit känner jag mig oskyddad och naken.
Den egendomliga feberdimman fungerade som ett skydd. En slöja att gömma sig bakom. Nu när den försvunnit känner jag mig oskyddad och naken.
lördag 23 februari 2008
Äntligen fick jag det!
Jag inser nu, att jag faktiskt har influensa. Blir alldeles till mig. Jag har inte haft influensa en enda gång förut, åtminstone inte som vuxen. Så jag KAN få det! Känner mig riktigt lyrisk.
Under mer än ett dygn hade jag till och med 39 grader, vilket jag heller aldrig haft som vuxen. Jag har alltid varit besviken över mitt kusligt omänskliga immunförsvar, som inte tillåtit mig att få dela andra människors erfarenheter av exempelvis influensa. Och knappast ens förkylning.
Alla gånger jag haft feber de senaste 30 åren har den gått över inom mindre än ett och ett halvt dygn. Jag minns speciellt en gång, jag tror det var februari 1998, då jag var inbjuden för att hålla ett föredrag om satanism för en kyrklig ungdomsgrupp i, om jag minns rätt, Vantörs församling. Jag fick plötsligt 38, 5 i feber och kände mig helt omtöcknad, men eftersom jag skulle få nära 2000 kronor för föredraget, tog jag Alvedon och åkte dit i alla fall. Det var svinkallt ute, många minusgrader. Men jag åkte dit, höll föredraget, kom hem och på morgonen var febern över.
Inte så nu. Lätt fascinerad konstaterar jag att jag nästan hela den 21 februari låg närmast paralyserad i ett overkligt feberomtöcknat tillstånd.
Jag är faktiskt glad över att få bevisat att jag KAN få infektioner, feber som alla andra kan få. Det känns skönt. Och att ligga utslocknad och veta att jag kan ligga ner och krypa ihop helt legitimt och drömma konstiga drömmar nästan hela dagen är en upplevelse. Som jag inte skulle velat vara utan.
Under mer än ett dygn hade jag till och med 39 grader, vilket jag heller aldrig haft som vuxen. Jag har alltid varit besviken över mitt kusligt omänskliga immunförsvar, som inte tillåtit mig att få dela andra människors erfarenheter av exempelvis influensa. Och knappast ens förkylning.
Alla gånger jag haft feber de senaste 30 åren har den gått över inom mindre än ett och ett halvt dygn. Jag minns speciellt en gång, jag tror det var februari 1998, då jag var inbjuden för att hålla ett föredrag om satanism för en kyrklig ungdomsgrupp i, om jag minns rätt, Vantörs församling. Jag fick plötsligt 38, 5 i feber och kände mig helt omtöcknad, men eftersom jag skulle få nära 2000 kronor för föredraget, tog jag Alvedon och åkte dit i alla fall. Det var svinkallt ute, många minusgrader. Men jag åkte dit, höll föredraget, kom hem och på morgonen var febern över.
Inte så nu. Lätt fascinerad konstaterar jag att jag nästan hela den 21 februari låg närmast paralyserad i ett overkligt feberomtöcknat tillstånd.
Jag är faktiskt glad över att få bevisat att jag KAN få infektioner, feber som alla andra kan få. Det känns skönt. Och att ligga utslocknad och veta att jag kan ligga ner och krypa ihop helt legitimt och drömma konstiga drömmar nästan hela dagen är en upplevelse. Som jag inte skulle velat vara utan.
torsdag 21 februari 2008
Castros avgång
Det skrivs en massa smörja om Kuba i dessa dagar. Jag orkar inte skriva något själv, så jag hänvisar till denna utmärkta artikel på marxist.com
http://www.marxist.com/cuba/cuba-after-fidel-castro.htm
http://www.marxist.com/cuba/cuba-after-fidel-castro.htm
onsdag 20 februari 2008
Sjuk
Jag är sjuk, har 38,3 i feber. Konstigt, för jag brukar aldrig bli sjuk. Jag har inte haft en influensa i hela mitt liv, så vitt jag kan se, och förkyld blir jag en gång vart tionde eller på sin höjd vart femte år. Men nu har jag haft feber i sträck i över ett och ett halvt dygn, vilket nästan aldrig hänt mig sedan kanske 18-årsåldern.
Mysko. Och hostar hela natten, har köpt Bafucin idag, det lindrar lite.
Jag var dum nog att åka till Stockholm idag med 38 grader, men jag är inte van vid att vara sängliggande. Få se hur jag gör imorgon.
Mysko. Och hostar hela natten, har köpt Bafucin idag, det lindrar lite.
Jag var dum nog att åka till Stockholm idag med 38 grader, men jag är inte van vid att vara sängliggande. Få se hur jag gör imorgon.
söndag 17 februari 2008
Fantasies
Om det finns någon litterär period som fascinerar mig är det romantiken. I England var ett återkommande tema under denna period en längtan tillbaka till folktrons värld, framförallt tron på ”fairies”. En stor del av den engelska intelligentian under 1800-talet var fylld av nostalgi för denna försvinnande världsbild. Nedanstående dikt av Letitia Landon är ett uttryck för denna längtan. Men lägg märke till slutet – hon tror inte på den världsbild som hon saknar. Den finns bara i drömmen…
Där skiljer hon sig från en del andra under perioden som gärna ville tro på en sanning i folktron. Så sent som i början av vårt sekel propagerade sir Arthur Conan Doyle för att fairies existerade.
Hur reaktionärt det än kan verka delar jag, som ni nog märkt, denna nostalgi, denna längtan efter en världsbild där naturen var fylld av övernaturliga väsen av olika slag. Och dikten är fin, tycker jag.
Fantasies, av Letitia Landon (1802-1838)
I
I’m weary, I’m weary, – this cold world of ours;
I will go dwell far, with fairies and flowers.
Farewell to the festal, the hall of the dance,
Where each step is a study, a falsehood each glance;
Where the vain are displaying, the vapid are yawning;
Where the beauty of night, the glory of dawning,
Are wasted, as Fashion, that tyrant, at will
Makes war on sweet nature, and exiles her still.
II
I’m weary, I’m weary, – I’m off with the wind:
Can I find a worse fate than the one left behind?
– Fair beings of moonlight, gay dwellers in air,
O show me your kingdom! O let me dwell there!
I see them, I see them! – how sweet it must be
To sleep in yon lily! – is there room in’t for me?
I have flung my clay fetters; and now I but wear
A shadowy seeming, a likeness of air.
III
Go harness my chariot, the leaf of an oak;
A butterfly stud, and a tendril my yoke.
Go swing me a hammock, the poles mignonette;
I’ll rock with its scent in the gossamer net.
Go fetch me a courser: yon reed is but slight,
Yet far is the distance ’twill bear me tonight.
I must have a throne, – ay, yon mushroom may stay,
It has sprung in a night, ’twill be gathered next day:
And fit is such throne for my brief fairy reign;
For alas! I’m but dreaming, and dreams are but vain.
Där skiljer hon sig från en del andra under perioden som gärna ville tro på en sanning i folktron. Så sent som i början av vårt sekel propagerade sir Arthur Conan Doyle för att fairies existerade.
Hur reaktionärt det än kan verka delar jag, som ni nog märkt, denna nostalgi, denna längtan efter en världsbild där naturen var fylld av övernaturliga väsen av olika slag. Och dikten är fin, tycker jag.
Fantasies, av Letitia Landon (1802-1838)
I
I’m weary, I’m weary, – this cold world of ours;
I will go dwell far, with fairies and flowers.
Farewell to the festal, the hall of the dance,
Where each step is a study, a falsehood each glance;
Where the vain are displaying, the vapid are yawning;
Where the beauty of night, the glory of dawning,
Are wasted, as Fashion, that tyrant, at will
Makes war on sweet nature, and exiles her still.
II
I’m weary, I’m weary, – I’m off with the wind:
Can I find a worse fate than the one left behind?
– Fair beings of moonlight, gay dwellers in air,
O show me your kingdom! O let me dwell there!
I see them, I see them! – how sweet it must be
To sleep in yon lily! – is there room in’t for me?
I have flung my clay fetters; and now I but wear
A shadowy seeming, a likeness of air.
III
Go harness my chariot, the leaf of an oak;
A butterfly stud, and a tendril my yoke.
Go swing me a hammock, the poles mignonette;
I’ll rock with its scent in the gossamer net.
Go fetch me a courser: yon reed is but slight,
Yet far is the distance ’twill bear me tonight.
I must have a throne, – ay, yon mushroom may stay,
It has sprung in a night, ’twill be gathered next day:
And fit is such throne for my brief fairy reign;
For alas! I’m but dreaming, and dreams are but vain.
lördag 16 februari 2008
En viktig bok
Titeln ovan är en underdrift.
Jag har just idag fått ett exemplar av Birgitta Allmos "Vem vågar tro på ett barn? Södertäljeflickan och verkligheten".
Den är på ungefär 450 sidor och det är framför allt en grundlig redogörelse för hur det juridiska systemet och media fungerade när de stod inför en flickas berättelse om grova sadistiska övergrepp. Syftet med boken är nu inte huvudsakligen att beskriva fallet i sig, utan att visa på principiella frågor om hur barn behandlas.
Jag blir alldeles överväldigad när jag har den i min hand. Det känns overkligt att en så grundlig, så seriös bok verkligen har getts ut om ett fall som gång på gång har förvrängts av media och proffstyckare.
För mig är det inte endast "en viktig bok" - det är en av de absolut viktigaste böcker om övergrepp mot barn som någonsin kommit ut i Sverige.
Beställ den från Tusculum förlag, www.tusculum.se eller från någon internetbokhandel, eller vänta till den finns i bokhandeln den 14 mars i år.
Jag har just idag fått ett exemplar av Birgitta Allmos "Vem vågar tro på ett barn? Södertäljeflickan och verkligheten".
Den är på ungefär 450 sidor och det är framför allt en grundlig redogörelse för hur det juridiska systemet och media fungerade när de stod inför en flickas berättelse om grova sadistiska övergrepp. Syftet med boken är nu inte huvudsakligen att beskriva fallet i sig, utan att visa på principiella frågor om hur barn behandlas.
Jag blir alldeles överväldigad när jag har den i min hand. Det känns overkligt att en så grundlig, så seriös bok verkligen har getts ut om ett fall som gång på gång har förvrängts av media och proffstyckare.
För mig är det inte endast "en viktig bok" - det är en av de absolut viktigaste böcker om övergrepp mot barn som någonsin kommit ut i Sverige.
Beställ den från Tusculum förlag, www.tusculum.se eller från någon internetbokhandel, eller vänta till den finns i bokhandeln den 14 mars i år.
onsdag 13 februari 2008
Beltran-rättegången
Några spridda reflektioner om den avslutade Beltran-rättegången.
Om utgången vill jag inte säga mycket, det har andra gjort så bra. Det finns två alternativ: antingen är Tito Beltran skyldig till övergrepp, eller också är han offer för en mycket komplicerad och förgrenad konspiration, där också barn deltar. Det sistnämnda verkar inte sannolikt, för att uttrycka mig försiktigt.
Sedan har Pelle Svensson hoppat upp som gubben i lådan. Det är anmärkningsvärt att inga större media i sammanhanget nämnde det faktum att den mannen skrev förordet till "Jordbävningen", en bok av Britta Sylvan. Det är en devot hyllning till sexsektledaren Hans Scheike, dömd för grova övergrepp mot barn. I förordet deltar Svensson i hyllningarna till den dömde sexualförbrytaren genom att bland annat hävda att om det fanns "en liten Scheike" i var man skulle kvinnorna bli mycket lyckligare. Han beskriver också Scheikes sexsekt i termer av "nakna och lyckliga barn" samt "vackra kvinno- och barnstjärtar".
Det är inte ens en "dold agenda", den är helt öppen.
Sedan är det inte bara förnekarna som säger dumheter. I Aftonbladet idag säger Madeleine Leijonhufvud i en intervju: "Det finns ingen anledning att tro att kvinnan glömt något. Traumatiska händelser minns man väl".
Nja, det gör man inte alltid. Många glömmer, eller tränger bort minnen, delvis eller ibland i sin helhet, under en längre eller kortare tid. Nu tror jag inte hon riktigt menade så som det verkar, men jag vill ändå kommentera det. Sådana påståenden kan användas mot andra utsatta, som inte minns lika väl.
Slutligen: de som bedrev hetsen mot Monica Dalhström-Lannes har åkt på en välförtjänt nit. Det här resultatet hade de nog inte väntat sig…
Om utgången vill jag inte säga mycket, det har andra gjort så bra. Det finns två alternativ: antingen är Tito Beltran skyldig till övergrepp, eller också är han offer för en mycket komplicerad och förgrenad konspiration, där också barn deltar. Det sistnämnda verkar inte sannolikt, för att uttrycka mig försiktigt.
Sedan har Pelle Svensson hoppat upp som gubben i lådan. Det är anmärkningsvärt att inga större media i sammanhanget nämnde det faktum att den mannen skrev förordet till "Jordbävningen", en bok av Britta Sylvan. Det är en devot hyllning till sexsektledaren Hans Scheike, dömd för grova övergrepp mot barn. I förordet deltar Svensson i hyllningarna till den dömde sexualförbrytaren genom att bland annat hävda att om det fanns "en liten Scheike" i var man skulle kvinnorna bli mycket lyckligare. Han beskriver också Scheikes sexsekt i termer av "nakna och lyckliga barn" samt "vackra kvinno- och barnstjärtar".
Det är inte ens en "dold agenda", den är helt öppen.
Sedan är det inte bara förnekarna som säger dumheter. I Aftonbladet idag säger Madeleine Leijonhufvud i en intervju: "Det finns ingen anledning att tro att kvinnan glömt något. Traumatiska händelser minns man väl".
Nja, det gör man inte alltid. Många glömmer, eller tränger bort minnen, delvis eller ibland i sin helhet, under en längre eller kortare tid. Nu tror jag inte hon riktigt menade så som det verkar, men jag vill ändå kommentera det. Sådana påståenden kan användas mot andra utsatta, som inte minns lika väl.
Slutligen: de som bedrev hetsen mot Monica Dalhström-Lannes har åkt på en välförtjänt nit. Det här resultatet hade de nog inte väntat sig…
lördag 9 februari 2008
Vem är egentligen häxjägare?
I vissa kretsar kallas arbetet för att få fast sexualförbrytare för en "häxjakt". Det är lite av orwellianskt nyspråk över detta. Ni vet Orwells bok "1984" där ett samhälle beskrevs där frihet sades vara slaveri, krig var fred osv.
Nu jämförs i förnekarnas retorik försöken att få fast förövare som begår konkreta fysiska övergrepp med berättelser om fattiga kvinnor som flyger på kvastar till imaginära platser. Eller tjuvmjölkar grannars kor med magi.
Det är kanske mer adekvat att jämföra de här kretsarnas egna kampanjer med häxjakter. Ta det inte bokstavligt nu, så vitt jag vet har ingen anklagat de som försvarar barns rättigheter för att flyga på kvastar. Och att tjuvmjölka grannars kor är ju inte så aktuellt idag, när alla vet att mjölk köper man i sin lokala konsumbutik.
Men i båda fallen är i alla fall hat mot kvinnor ett gemensamt element. Och i båda fall fantiserar man friskt.
Nu har några fått för sig att många människor minns en massa saker som är till nackdel för en våldtäktsanklagad så kallad kändis bara för att Monica Dahlström-Lannes ringt några samtal. Den magiska kraft som utgår från henne måste vara enorm. Några ord från henne och så förvänds synen (och hörseln) på de mest respektabla personer.
Det måste vara magi, eller hur? För människor brukar väl inte få upp nya minnen bara för att de får ett telefonsamtal? Eller brukar ni få det? Jag får det i alla fall inte, det kan jag garantera.
Men det beror kanske på att jag är häxa själv? Den som noga går igenom vad jag skrivit kan upptäcka att jag skrivit en hel del om skogsrån. Här ett litet tips till den nya tidens häxjägare: jag kanske själv är i allians med dessa väsen? Man kan aldrig så noga veta.
Allvarligt talat finns det dessbättre många som reagerar mot hetsen mot Monica Dahlström-Lannes. Två kloka bloggkommentarer återfinns på http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1651 och http://blogg.aftonbladet.se/15013/perma/724474 .
Nu jämförs i förnekarnas retorik försöken att få fast förövare som begår konkreta fysiska övergrepp med berättelser om fattiga kvinnor som flyger på kvastar till imaginära platser. Eller tjuvmjölkar grannars kor med magi.
Det är kanske mer adekvat att jämföra de här kretsarnas egna kampanjer med häxjakter. Ta det inte bokstavligt nu, så vitt jag vet har ingen anklagat de som försvarar barns rättigheter för att flyga på kvastar. Och att tjuvmjölka grannars kor är ju inte så aktuellt idag, när alla vet att mjölk köper man i sin lokala konsumbutik.
Men i båda fallen är i alla fall hat mot kvinnor ett gemensamt element. Och i båda fall fantiserar man friskt.
Nu har några fått för sig att många människor minns en massa saker som är till nackdel för en våldtäktsanklagad så kallad kändis bara för att Monica Dahlström-Lannes ringt några samtal. Den magiska kraft som utgår från henne måste vara enorm. Några ord från henne och så förvänds synen (och hörseln) på de mest respektabla personer.
Det måste vara magi, eller hur? För människor brukar väl inte få upp nya minnen bara för att de får ett telefonsamtal? Eller brukar ni få det? Jag får det i alla fall inte, det kan jag garantera.
Men det beror kanske på att jag är häxa själv? Den som noga går igenom vad jag skrivit kan upptäcka att jag skrivit en hel del om skogsrån. Här ett litet tips till den nya tidens häxjägare: jag kanske själv är i allians med dessa väsen? Man kan aldrig så noga veta.
Allvarligt talat finns det dessbättre många som reagerar mot hetsen mot Monica Dahlström-Lannes. Två kloka bloggkommentarer återfinns på http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1651 och http://blogg.aftonbladet.se/15013/perma/724474 .
måndag 4 februari 2008
Vad är Selimovic rädd för?
Jasenko Selimovic har nu bestämt att det ska sändas en pjäs om incest på radioteatern den 16 februari. Dock ej ”Under Skalet”. Om den ska få visas någonsin vill han inte svara på.
Nej, Selimovic är inte rädd för ”incest” som ämne. Men det har jag heller aldrig trott.
Han är rädd, så rädd, för att pjäsen ”Under Skalet” (som bygger på dokumentärt material) är skriven av Linnéa Lilja, som också skrivit boken ”Under Skalet”, som i sin tur handlar om organiserade sadistiska övergrepp (som ofta missvisande brukar kallas för ”rituella övergrepp”). Det är han rädd för. Att det är så har han flera gånger antytt själv.
Av anledningar som han bäst känner till själv fyller honom blotta tanken på att någonting som sänds i radioteatern ska ha en ens indirekt koppling till sådana övergrepp med fasa. Så stor fasa att han riskerar sitt anseende och sin anständighet genom att censurera, förhala, och bete sig som ett svin.
Den intressanta frågan är förstås då: vad är Selimovic EGENTLIGEN så rädd för?
Nej, Selimovic är inte rädd för ”incest” som ämne. Men det har jag heller aldrig trott.
Han är rädd, så rädd, för att pjäsen ”Under Skalet” (som bygger på dokumentärt material) är skriven av Linnéa Lilja, som också skrivit boken ”Under Skalet”, som i sin tur handlar om organiserade sadistiska övergrepp (som ofta missvisande brukar kallas för ”rituella övergrepp”). Det är han rädd för. Att det är så har han flera gånger antytt själv.
Av anledningar som han bäst känner till själv fyller honom blotta tanken på att någonting som sänds i radioteatern ska ha en ens indirekt koppling till sådana övergrepp med fasa. Så stor fasa att han riskerar sitt anseende och sin anständighet genom att censurera, förhala, och bete sig som ett svin.
Den intressanta frågan är förstås då: vad är Selimovic EGENTLIGEN så rädd för?
Kvinnofängelset - värt att sitta inne för?
/I dagarna är det nästan exakt sju år sedan den första omgången av Kvinnofängelset avslutades på TV4. Då startade genast en kampanj för att kanalen skulle visa de 692 avsnitten en gång till. Jag gick naturligtvis med i demonstrationen, och undertecknade uppropet. Några år senare skrev jag nedanstående artikel om kampanjen. TV4 gav som synes efter - och mellan hösten 2000 och hösten 2004 sändes serien på nytt. Men sen var det stopp - ett försök att få dem att visa den en tredje gång lyckades inte. Men nu har det gått ett antal år - och jag skulle gärna se den igen. Kan ingen få TV3 eller TV5 att ställa upp?/
Den 31 mars 2000 gick en demonstration till TV4-huset i Stockholm. Den var på sätt och vis helt unik - något liknande kan inte ha förekommit i Sverige tidigare. Dess syfte var att kräva att TV4 skulle visa dramaserien Kvinnofängelset i repris.
Det var ett krav som TV4 inte omedelbart ville tillgodose. De hade nämligen just avslutat serien, efter att ha sänt den i fem och ett halvt år, på nattetid, sammanlagt 692 avsnitt. Dessutom hade priset för sändningsrätten höjts, då serien blivit en kultserie i stora delar av världen. Men kampanjen för reprissändning var ihärdig, och från och med hösten 2000 sänder TV4 serien igen. Sändningstiderna är även nu på natten.
Jag var en av dem
Vad var det då som fick så många människor att engagera sig för att en dramaserie på 692 avsnitt skulle visas igen? Eftersom jag var en av dem som gick i demonstrationen och dessutom skrev på namnlistan för reprissändning på http://visa.kf.mer.nu/namnlista.shtml kan jag försöka ge åtminstone mitt eget svar på den frågan.
Kvinnofängelset kallas ibland för en "såpa" men det är missvisande. I motsats till de "såpor" som visar glamorösa miljöer från överklassen eller romantiska äventyr i övre medelklassen skildrar Kvinnofängelset livet hos en av de mest utstötta och förtrycka grupperna - fångarna på ett australiensiskt kvinnofängelse. Vi får följa deras kamp för att bibehålla värdighet, solidaritet och mänsklig värme i en nästan helt omöjlig miljö. Den solidaritet som finns hotas både från sadistiska vakter, fångar som vill utnyttja sina medfångar genom till exempel drogförsäljning, och maktlystna byråkrater och politiker som vill vinna röster genom att införa hårdare disciplin i fängelserna.
Ledaren Bea
Serien börjar när en ung kvinna, Karen Travers, som just dödat sin man efter år av misshandel och förnedring, blir intagen på kvinnofängelset i Wentworth. Där kommer hon in i en social miljö, där den ledande kvinnan bland fångarna, Bea Smith just ska skrivas ut. Hon hade varit den informella ledaren och många var oroliga för vad som skulle hända när hon försvann. Hon är dock snart tillbaka - hon dödar sin exman, som hon ser som ansvarig för att deras dotter knarkat ihjäl sig under den tid Bea var inlåst och inte haft en chans att kunna hjälpa henne.
Bea kommer sedan att upprätthålla sin ställning som "top dog" bland fångarna under större delen av serien. Det lyckas hon med inte genom att tyrannisera eller manipulera, utan genom sin känsla för solidaritet och rättvisa. Speciellt för hon, som ju fått se sin dotter dö av sitt missbruk, en hård kamp mot knarklangare i fängelset.
Liberalisering motarbetas
Under samma tid leds fängelset av fängelsedirektören Erica Davidsson, en ganska liberal chef med ambitioner att förbättra fångarnas villkor. Hon motarbetas hela tiden av höjdare på regeringsnivå och under, som vill strama upp och få hårdare tag, och av nitiska och/eller sadistiska fångvakter som också vill sätta fångarna på plats.
Under den första hälften av serien är den mest nitiska av fångvaktarna Vera Bennet, en perfektionist och moralist som kompenserar sitt dåliga självförtroende genom att klämma åt de intagna. När hon försvinner fylls hennes roll av den mer öppet psykopatiska karaktären Joan Ferguson, som sedan får rollen av de intagnas huvudfiende. Men de värsta fångvaktarna är ändå några av männen. De stannar aldrig särskilt länge, men hinner begå diverse illdåd innan de avslöjas. En av dem avslöjas till och med som seriemördare.
Den enda karaktär som är kvar hela serien är en kvinnlig fångvaktare, Meg Jackson, efter ett nytt äktenskap Meg Morris, som, förutom Bea, kanske är den allra mest sympatiska karaktären i serien. Hennes förre man blev inledningsvis dödad i ett fånguppror, men trots detta är hon hela tiden den vakt som mest konsekvent tar de intagnas parti.
Efter att över hälften av serien gått försvinner Bea, och ersätts efter att tag av andra "top dogs". En av de mest fascinerande av dessa är Rita Connors, en medlem i ett MC-gäng som för övrigt består av killar. Hon hamnar i en strid på liv och död med Joan Ferguson, en strid som kommer att dominera slutet på serien.
Fängslande serie
Denna serie har en nästan magisk förmåga att få många att sitta uppe. På demonstrationen hade några tröjor med texten "Kvinnofängelset - värt att sitta inne för" och serien har förvisso lyckats fängsla många. De som deltog på demonstrationen var mest ungdomar, ungefär lika många killar som tjejer. Även på namnlistan verkar män och kvinnor vara ganska så jämt fördelade. På demonstrationen träffade jag en ung kille som berättade att släkten var så orolig för hans morfar. Han orkade aldrig ta sig upp på mornarna och de befarade att han hade hjärtproblem. Han hade inget hjärtproblem, men han tittade på Kvinnofängelset tre nätter i veckan.
Erik Rodenborg
Från Socialisten nr 56, januari 2002
Den 31 mars 2000 gick en demonstration till TV4-huset i Stockholm. Den var på sätt och vis helt unik - något liknande kan inte ha förekommit i Sverige tidigare. Dess syfte var att kräva att TV4 skulle visa dramaserien Kvinnofängelset i repris.
Det var ett krav som TV4 inte omedelbart ville tillgodose. De hade nämligen just avslutat serien, efter att ha sänt den i fem och ett halvt år, på nattetid, sammanlagt 692 avsnitt. Dessutom hade priset för sändningsrätten höjts, då serien blivit en kultserie i stora delar av världen. Men kampanjen för reprissändning var ihärdig, och från och med hösten 2000 sänder TV4 serien igen. Sändningstiderna är även nu på natten.
Jag var en av dem
Vad var det då som fick så många människor att engagera sig för att en dramaserie på 692 avsnitt skulle visas igen? Eftersom jag var en av dem som gick i demonstrationen och dessutom skrev på namnlistan för reprissändning på http://visa.kf.mer.nu/namnlista.shtml kan jag försöka ge åtminstone mitt eget svar på den frågan.
Kvinnofängelset kallas ibland för en "såpa" men det är missvisande. I motsats till de "såpor" som visar glamorösa miljöer från överklassen eller romantiska äventyr i övre medelklassen skildrar Kvinnofängelset livet hos en av de mest utstötta och förtrycka grupperna - fångarna på ett australiensiskt kvinnofängelse. Vi får följa deras kamp för att bibehålla värdighet, solidaritet och mänsklig värme i en nästan helt omöjlig miljö. Den solidaritet som finns hotas både från sadistiska vakter, fångar som vill utnyttja sina medfångar genom till exempel drogförsäljning, och maktlystna byråkrater och politiker som vill vinna röster genom att införa hårdare disciplin i fängelserna.
Ledaren Bea
Serien börjar när en ung kvinna, Karen Travers, som just dödat sin man efter år av misshandel och förnedring, blir intagen på kvinnofängelset i Wentworth. Där kommer hon in i en social miljö, där den ledande kvinnan bland fångarna, Bea Smith just ska skrivas ut. Hon hade varit den informella ledaren och många var oroliga för vad som skulle hända när hon försvann. Hon är dock snart tillbaka - hon dödar sin exman, som hon ser som ansvarig för att deras dotter knarkat ihjäl sig under den tid Bea var inlåst och inte haft en chans att kunna hjälpa henne.
Bea kommer sedan att upprätthålla sin ställning som "top dog" bland fångarna under större delen av serien. Det lyckas hon med inte genom att tyrannisera eller manipulera, utan genom sin känsla för solidaritet och rättvisa. Speciellt för hon, som ju fått se sin dotter dö av sitt missbruk, en hård kamp mot knarklangare i fängelset.
Liberalisering motarbetas
Under samma tid leds fängelset av fängelsedirektören Erica Davidsson, en ganska liberal chef med ambitioner att förbättra fångarnas villkor. Hon motarbetas hela tiden av höjdare på regeringsnivå och under, som vill strama upp och få hårdare tag, och av nitiska och/eller sadistiska fångvakter som också vill sätta fångarna på plats.
Under den första hälften av serien är den mest nitiska av fångvaktarna Vera Bennet, en perfektionist och moralist som kompenserar sitt dåliga självförtroende genom att klämma åt de intagna. När hon försvinner fylls hennes roll av den mer öppet psykopatiska karaktären Joan Ferguson, som sedan får rollen av de intagnas huvudfiende. Men de värsta fångvaktarna är ändå några av männen. De stannar aldrig särskilt länge, men hinner begå diverse illdåd innan de avslöjas. En av dem avslöjas till och med som seriemördare.
Den enda karaktär som är kvar hela serien är en kvinnlig fångvaktare, Meg Jackson, efter ett nytt äktenskap Meg Morris, som, förutom Bea, kanske är den allra mest sympatiska karaktären i serien. Hennes förre man blev inledningsvis dödad i ett fånguppror, men trots detta är hon hela tiden den vakt som mest konsekvent tar de intagnas parti.
Efter att över hälften av serien gått försvinner Bea, och ersätts efter att tag av andra "top dogs". En av de mest fascinerande av dessa är Rita Connors, en medlem i ett MC-gäng som för övrigt består av killar. Hon hamnar i en strid på liv och död med Joan Ferguson, en strid som kommer att dominera slutet på serien.
Fängslande serie
Denna serie har en nästan magisk förmåga att få många att sitta uppe. På demonstrationen hade några tröjor med texten "Kvinnofängelset - värt att sitta inne för" och serien har förvisso lyckats fängsla många. De som deltog på demonstrationen var mest ungdomar, ungefär lika många killar som tjejer. Även på namnlistan verkar män och kvinnor vara ganska så jämt fördelade. På demonstrationen träffade jag en ung kille som berättade att släkten var så orolig för hans morfar. Han orkade aldrig ta sig upp på mornarna och de befarade att han hade hjärtproblem. Han hade inget hjärtproblem, men han tittade på Kvinnofängelset tre nätter i veckan.
Erik Rodenborg
Från Socialisten nr 56, januari 2002
fredag 1 februari 2008
Sönderfallande bok om skogsrån
Idag lämnade jag tillbaka en bok jag lånade för kanske fyra år sedan. Eller rättare sagt, jag lämnade tillbaka en annan bok, och behöll den jag lånade.
Mer exakt. Jag hade lånat Gunnar Granbergs ”Skogsrået i yngre nordisk folktradition” från 1935 och lyckats misshandla den alla år jag haft den i min väska och så. Så pass mycket att jag antog att universitetsbiblioteket inte skulle godta det skick exemplaret var i. Nu hade boken blivit inkrävd, och då upptäckte jag till min glädje att den fanns på ett antikvariat. Så det kostade mig bara 225 kronor istället för de 600 eller 900 jag hade väntat att få betala. Dessutom får jag ju behålla den misshandlade boken, som är mycket sönderfallande, men som går att läsa.
Det löser också ett annat problem. Under många år har jag skrivit om skogsrån på min för tillfället avstängda hemsida, men aldrig vågat rekommendera boken av Gunnar Granberg. Varför? Jo, för då tänkte jag mig att någon skulle få för sig att låna den på Stockholms universitetsbibliotek och då skulle jag få betala en massa pengar…
Nu är det fritt fram att berömma den, med andra ord. Och då vill jag säga: skogsrået kan glädja sig över att ha fått en så nyanserad och respektfull skildare av traditionerna om henne…
Gunnar Granberg var etnolog och foklorist. Han verkade i en tid när svenska folklorister stod under starkt inflytande av Carl Wilhelm von Sydow, som brukade avfärda folktrons väsen med ganska så billigt psykologiserande. Skogsrået var enligt von Sydow i större delen av Sverige inget annat än ett utryck för ensamma mäns erotiska fantasier. Utom i trakterna runt Dalarna, där de var ett uttryck för ensamma fäbodflickors önskan att få en kamrat…
Det låter som om jag karikerar, men det gör jag inte. Det var exakt det han sade. En överblick av hans åsikter, och hans angrepp på de religionshistoriker som inte trodde att han hade rätt, kan man läsa om i ”Folklore and Comparative Religion”, ett utmärkt häfte av Ulf Drobin.
Nåväl, Gunnar Granberg verkade inom en av von Sydow dominerad tradition, men lyckades här i hög grad bryta med detta synsätt. Han ger en mycket nyanserad bild av skogsråföreställningen, om råets olika funktioner, dess geografiska utbredning, om hur det skildrades olika i olika delar av Sverige. Boken – en avhandling i etnologi - är pedagogisk, lättläst, och underhållande, om man är lika fascinerad av skogsråföreställningen som jag.
Han inleder också med ett internationellt perspektiv, och jämför med liknande föreställningar i Tyskland, Frankrike, Ryssland, Finland, Polen, Serbien, Danmark och Norge.
Han avvisar som antytts att föreställningen om skogsrået skulle uppkommit som ett resultat av erotiska eller andra hallucinationer, och betonar att själva namnet rå betyder rådare, eller härskare. Alltså härskare över skogen.
Men samtidigt kan han inte helt slita sig från von Sydows schema. Så till exempel tror han att skogsrået var kvinnligt i Sverige därför att det var män som framförallt arbetade i skogen. Tillbaka till de erotiska fantasierna som förklaring alltså!
Det kan te sig ologiskt, men han verkar lösa det genom att antyda att skogsråföreställningen visserligen inte uppkommit genom erotiska fantasier, men att dess karaktär under de senaste århundradena påverkats av bland annat manliga kolares fantasiliv.
Att skogsrået i fäbodsområdet också var kvinnligt trots att det framförallt sågs av fäbodsflickor har han ingen bra förklaring på, lika lite som att det var manligt i Ryssland och Finland. Trots att även där, så vitt jag förstår, män arbetade i skogen mer än kvinnor.
För det andra saknar han en mer religionshistorisk syn. Det finns alltså inga jämförelser med berättelser om andeväsen knutna till naturen i de fornordiska skrifterna, eller om rådare i ett mer globalt perspektiv. Den som vill läsa om det senare kan istället få tag i Åke Hultkrantz utmärkta antologi ”The Supernatural Owners of Nature” från 1961. Den finns också på Stockholms universitetsbibliotek. Om det förra har Lotte Motz och Ellis Davidson skrivit utmärkta saker.
Men vem intresserar sig för skogsrån? Förmodligen inte många. Men det verkar bli fler. Nyhedniska rörelser, gudinnetro, och intressen för ”forn sed”, som somliga kallar det, är på uppgång. Och jag tycker i alla fall att det verkar trevligare att läsa om kvinnliga rådare över naturen, än att läsa om till exempel krigsguden Oden. För att nu inte tala om att dyrka…
Mer exakt. Jag hade lånat Gunnar Granbergs ”Skogsrået i yngre nordisk folktradition” från 1935 och lyckats misshandla den alla år jag haft den i min väska och så. Så pass mycket att jag antog att universitetsbiblioteket inte skulle godta det skick exemplaret var i. Nu hade boken blivit inkrävd, och då upptäckte jag till min glädje att den fanns på ett antikvariat. Så det kostade mig bara 225 kronor istället för de 600 eller 900 jag hade väntat att få betala. Dessutom får jag ju behålla den misshandlade boken, som är mycket sönderfallande, men som går att läsa.
Det löser också ett annat problem. Under många år har jag skrivit om skogsrån på min för tillfället avstängda hemsida, men aldrig vågat rekommendera boken av Gunnar Granberg. Varför? Jo, för då tänkte jag mig att någon skulle få för sig att låna den på Stockholms universitetsbibliotek och då skulle jag få betala en massa pengar…
Nu är det fritt fram att berömma den, med andra ord. Och då vill jag säga: skogsrået kan glädja sig över att ha fått en så nyanserad och respektfull skildare av traditionerna om henne…
Gunnar Granberg var etnolog och foklorist. Han verkade i en tid när svenska folklorister stod under starkt inflytande av Carl Wilhelm von Sydow, som brukade avfärda folktrons väsen med ganska så billigt psykologiserande. Skogsrået var enligt von Sydow i större delen av Sverige inget annat än ett utryck för ensamma mäns erotiska fantasier. Utom i trakterna runt Dalarna, där de var ett uttryck för ensamma fäbodflickors önskan att få en kamrat…
Det låter som om jag karikerar, men det gör jag inte. Det var exakt det han sade. En överblick av hans åsikter, och hans angrepp på de religionshistoriker som inte trodde att han hade rätt, kan man läsa om i ”Folklore and Comparative Religion”, ett utmärkt häfte av Ulf Drobin.
Nåväl, Gunnar Granberg verkade inom en av von Sydow dominerad tradition, men lyckades här i hög grad bryta med detta synsätt. Han ger en mycket nyanserad bild av skogsråföreställningen, om råets olika funktioner, dess geografiska utbredning, om hur det skildrades olika i olika delar av Sverige. Boken – en avhandling i etnologi - är pedagogisk, lättläst, och underhållande, om man är lika fascinerad av skogsråföreställningen som jag.
Han inleder också med ett internationellt perspektiv, och jämför med liknande föreställningar i Tyskland, Frankrike, Ryssland, Finland, Polen, Serbien, Danmark och Norge.
Han avvisar som antytts att föreställningen om skogsrået skulle uppkommit som ett resultat av erotiska eller andra hallucinationer, och betonar att själva namnet rå betyder rådare, eller härskare. Alltså härskare över skogen.
Men samtidigt kan han inte helt slita sig från von Sydows schema. Så till exempel tror han att skogsrået var kvinnligt i Sverige därför att det var män som framförallt arbetade i skogen. Tillbaka till de erotiska fantasierna som förklaring alltså!
Det kan te sig ologiskt, men han verkar lösa det genom att antyda att skogsråföreställningen visserligen inte uppkommit genom erotiska fantasier, men att dess karaktär under de senaste århundradena påverkats av bland annat manliga kolares fantasiliv.
Att skogsrået i fäbodsområdet också var kvinnligt trots att det framförallt sågs av fäbodsflickor har han ingen bra förklaring på, lika lite som att det var manligt i Ryssland och Finland. Trots att även där, så vitt jag förstår, män arbetade i skogen mer än kvinnor.
För det andra saknar han en mer religionshistorisk syn. Det finns alltså inga jämförelser med berättelser om andeväsen knutna till naturen i de fornordiska skrifterna, eller om rådare i ett mer globalt perspektiv. Den som vill läsa om det senare kan istället få tag i Åke Hultkrantz utmärkta antologi ”The Supernatural Owners of Nature” från 1961. Den finns också på Stockholms universitetsbibliotek. Om det förra har Lotte Motz och Ellis Davidson skrivit utmärkta saker.
Men vem intresserar sig för skogsrån? Förmodligen inte många. Men det verkar bli fler. Nyhedniska rörelser, gudinnetro, och intressen för ”forn sed”, som somliga kallar det, är på uppgång. Och jag tycker i alla fall att det verkar trevligare att läsa om kvinnliga rådare över naturen, än att läsa om till exempel krigsguden Oden. För att nu inte tala om att dyrka…
måndag 28 januari 2008
Kejneaffären: inte bara homofobi
/Den senaste tiden har bordellhärvan från 70-talet fått ny aktualitet. Kejneaffären var på många sätt 50-talets motsvarighet till denna, även det en härva där högt uppsatta mäns övergrepp tystades ned. I motsats till bordellhärvan fanns det under Kejneaffären till och med misstankar om att ett statsråd skulle ha varit inblandad i ett mord. En annan skillnad var förstås att Kejneaffären huvudsakligen handlade om övergrepp på pojkar och vuxna män, vilket gjorde att den snart kopplades till homofobiska strömningar, vilket gjorde helhetsbilden förvirrande. Nedan en artikal jag skrev om ämnet juni 1995 /.
Kejneaffären var en av de stora omskakande händelserna i det politiska livet på 50-talet. Det är samtidigt en affär, som till och från diskuterats de senaste årtiondena, med varierande infallsvinklar. En av de vanligaste utgångspunkterna idag verkar vara att huvudsakligen se den som ett uttryck för den djupt liggande homofobin (skräcken för homosexuella) i 50-talets Sverige.
Denna utgångspunkt är ingalunda helt falsk. Det fanns mycket starka inslag av homofobi i såväl Kejneaffären och dess följeslagare Haijbyaffären. Genom dessa rättsaffärer kom de homosexuella att förlora mycket; den utveckling mot en tolerantare inställning som präglar Sverige alltsedan 20-talet avbröts i hög grad. Till Kejneaffärens resultat hörde tveklöst en backlash mot alla homosexuella.
Men Kejneaffären handlade inte i grunden om homofobi. Under de senaste åren har försök gjorts (exempelvis i Homosexuella socialisters skrift om Kejneaffären i serien "Studier för en socialistisk sexualpolitik" från 1982 eller i Anna Gustafssons artikel i Arbetaren 7/95) som så hårt betonat homofobin att den verkliga bakgrunden till Kejneaffären försvinner i dimmor. Kvar blir en bild av hur Kejne, Arbetaren, Vilhelm Moberg och andra homofobiska spökjägare fantiserar ihop "homosexuella ligor" utifrån ingenting. Den bilden är falsk.
Kejneaffären började egentligen en dag i mars 1948 då en uppskrämd medicine studerande kom till pastor Karl-Erik Kejne på Stadsmissionen. Han hade hyrt rum av en viss Gösta Malmberg, en man som av Svenska Kyrkan fått tillstånd att predika på dispens fast han inte genomgått någon prästutbildning. Den unge medicinstuderanden hade redan från början skrämts över de vilda festerna som ägde rum på nätterna hos Malmberg, och när slutligen Malmberg försökte tvinga honom att delta i en gruppvåldtäkt av en drogad och försvarslös kvinna hade han i panik flytt från platsen. ( Intressant nog inleds alltså en affär som brukar förknippas med homosexualitet med ett heterosexuellt övergrepp!)
När Kejne började undersöka saken visade det sig att Malmberg var övervakare åt kriminella ungdomar och hade för vana att utnyttja dessa ungdomar sexuellt. Han hade även gjort ett antal titthål i sin "predikantbostad" för att kunna övervaka sina inneboende ungdomars sexuella aktiviteter.
När Kejne fortsatte att rota i Malmbergshistorien hände två saker. Dels började han själv utsättas för en veritabel kampanj, där ryktet snabbt spreds ut att han själv skulle vara homosexuell och pederast. Dels blir han snart varse att polisen systematiskt underlåter att undersöka hans anklagelser mot Malmberg utan istället riktar sitt intresse mot Kejne själv.
Efter en serie av väl dokumenterade trakasserier kommer så en kulmen i den så kallade knivfällan, när polisen skjutsar en prostituerad yngling, mes syftet att få tillbaka en kniv hos Kejne, som han skulle ha glömt när han senast hade haft sexuellt umgänge med pastorn! Kejne och en närvarande journalist tar emot ynglingen och följer sedan efter honom till den polisbil där samma poliser som utreder Kejnes anmälning sitter... Nittonåringen erkände senare att han hade lovats pengar av polisen för att ange Kejne...
Det här blir inledningen till en affär som snart sväller över alla bräddar. Den kommer att beröra den så kallade Humlegårdsmissionen, en kyrklig "hjälpverksamhet" för missanpassad ungdom där det visar sig att flera av "hjälparbetarna" utnyttjat de ungdomar de ska stödja sexuellt. Den kommer att beröra pojkprostitutionen, och tvingar efter ett tag polisen att agera mer kraftigt mot en verksamhet där pojkar ända ned i tioårsåldern utnyttjades av ofta sadistiskt lagda kunder (se Arbetaren 10/4 - 51). Men det som kom att förvandla hela affären till en politisk skandal var de trådar som ledde till Nils Quensel, "opolitisk" kyrkominister i den socialdemokratiska regeringen.
Quensel, som suttit som minister i olika regeringar sedan mitten av 30-talet, var en allmänt respekterad, om än ganska tillbakadragen, tjänsteman. Han figurerade i utkanten av Malmbergs bekantskapskrets, men kom inte in i bilden på allvar förrän Kejne uppsöktes av en socialt utslagen man, Torsten Sjögren, som under åratal stått i ett bisarrt beroendeförhållande till Quensel. Denne man började berätta en historia som till en början tedde sig helt otrolig, men som senare kom att bekräftas av en rad andra personer.
Den handlade om hur Quensel under krisens 30-tal upprättade en nära kontakt med Sjögren och en annan arbetslös ung man; i utbyte mot att han hjälpte dem ekonomiskt skulle de tillfredställa hans egenartade sadistiska behov. (Intressant erkände Quensel själv senare att han regelbundet brukade slå de vuxna männen på bara kroppen - i "uppfostringssyfte"!). Den andre av de två männen, Hans Wallenstrand, avled den 31 december 1936 i vad som kan ha varit en mordbrand i ett hus på Krukmakargatan 4. Det visade sig senare att alla papper i polisutredningen som behandlade mannens kontakter med Quensel hade avlägsnats från polisens mapp över fallet.
Det visade sig också att polisen aktivt försökt få Sjögren, som i allt högre grad försökt pressa Quensel på pengar, intagen på Beckomberga på begäran av Quensel, och under stark press tvingat en motvillig överläkare att skriva vårdintyg. Än mer: när Sjögrens hustru begärde skilsmässa från sin man, med motiveringen att mannen varit otrogen med Quensel, ingrep polisen och hindrade att skillsmässoansökningen ens skulle få lämnas in.
Vi det här laget var det hela en nationell skandal av stora mått. Medan större delen av den högre ämbetsmannakåren och det politiska, polisiära och kyrkliga etablissemanget slöt upp bakom Quensel, fick Kejne att starkt stöd i opinionen. Det tvingade även polisen att efterhand i någon mån att agera; Gösta Malmberg blev slutligen åtalad och dömd. Regeringen tillsatte en kommission, som i sak blev tvungen att ge Kejne rätt i fråga efter fråga, samtidigt som den närmast panikslagen undvek att dra några djupare slutsatser av detta. Quensel tvingades dock att avgå i oktober 1951.
För Karl-Erik Kejne slutade det hela olyckligt, Han utsattes för flera förgiftningsförsök, varav det sista av allt att döma ändade hans liv 1960 (när obduktionen skulle genomföras var kroppen påpassligt nog redan kremerad, så det kan aldrig med säkerhet bevisas.)
Kejneaffären var en mycket komplex historia. Den är i mycket en spegel av 50-talets samhälle, med många bottnar. Men en av de väsentligaste lärdomarna vi kan dra av den är hur sexuellt utnyttjande och exploatering är inbyggt i hela samhällshierarkin. I Kejneaffären ligger fortfarande ouppnystade trådar i mängder. Trådar som de ursprungliga aktörerna bara började dra i - ett undersökningsarbete som egentligen aldrig avslutades.
I slutändan var det nog så att de flesta aktörernas fixering vid homosexualitet och de homofobiska tidsströmningarna inte bara gick ut över de homosexuella. De kom också att fördunkla Kejnes och hans medarbetares förmåga att egentligen inse vad de stött på. I stället för att förutsättningslöst börja undersöka de verkliga "träsk" av sexuell exploatering som finns i samhället i sin helhet, inskränkte de sig att tala om den homosexuella exploateringen. Det talades om pojkprostitution, men inte om flickprostitution; till och med den våldtagna kvinnan i affärens inledning försvinner in i glömskan.
Maktperspektivet på sexuellt utnyttjande och övergrepp saknades tyvärr. I stället kom en sörja av halvkväden homofobi och moralism att i hög grad dominera affären. På så sätt kvävdes arbetet i sin linda; det är upp till oss att fortsätta där Kejne och hans medarbetare kom till korta.
Använd litteratur
Artiklar i Arbetaren maj 1950 - december 1951.
Björn Collinder, Rättsskandalen X, Stockholm 1951
Björn Collinder, Är rättsrötan ett hjärnspöke? Stockholm 1951
Anna Gustafsson, Arbetaren i det homofobiska träsket, Arbetaren 7/95
Maths Heumann, Rättsaffärerna Kejne och Haijby, Stockholm 1978
Homosexuella Socialister, Studier för en socialistisk sexualpolitik, nr 5, 1982
Joh. W. Johnsson, Fakta och problem i "Kejneaffären", Stockholm 1951
Karl-Erik Kejne, Om dessa tiga... Stockholm 1951
Kejnekommissionens rapport, Stockholm 1951
Vilhelm Moberg, Fallet Krukmakargatan, Stockholm 1951
Vilhelm Moberg, Att övervaka överheten, Stockholm 1953
Erik Rodenborg
/Publicerad i Internationalen 1995./
-------------------------------------------
Tillägg oktober 2011
Jag fick ett telefonsamtal för ett antal dagar sedan från en person som håller på att skriva en bok om Kejneaffären. Han verkade ha gått igenom materialet mycket noga, och kommit till slutsatser som på avgörande punkter skiljer sig från mina. Jag väntar med spänning på boken, men tills den kommer låter jag artikeln stå kvar som den är.
Kejneaffären var en av de stora omskakande händelserna i det politiska livet på 50-talet. Det är samtidigt en affär, som till och från diskuterats de senaste årtiondena, med varierande infallsvinklar. En av de vanligaste utgångspunkterna idag verkar vara att huvudsakligen se den som ett uttryck för den djupt liggande homofobin (skräcken för homosexuella) i 50-talets Sverige.
Denna utgångspunkt är ingalunda helt falsk. Det fanns mycket starka inslag av homofobi i såväl Kejneaffären och dess följeslagare Haijbyaffären. Genom dessa rättsaffärer kom de homosexuella att förlora mycket; den utveckling mot en tolerantare inställning som präglar Sverige alltsedan 20-talet avbröts i hög grad. Till Kejneaffärens resultat hörde tveklöst en backlash mot alla homosexuella.
Men Kejneaffären handlade inte i grunden om homofobi. Under de senaste åren har försök gjorts (exempelvis i Homosexuella socialisters skrift om Kejneaffären i serien "Studier för en socialistisk sexualpolitik" från 1982 eller i Anna Gustafssons artikel i Arbetaren 7/95) som så hårt betonat homofobin att den verkliga bakgrunden till Kejneaffären försvinner i dimmor. Kvar blir en bild av hur Kejne, Arbetaren, Vilhelm Moberg och andra homofobiska spökjägare fantiserar ihop "homosexuella ligor" utifrån ingenting. Den bilden är falsk.
Kejneaffären började egentligen en dag i mars 1948 då en uppskrämd medicine studerande kom till pastor Karl-Erik Kejne på Stadsmissionen. Han hade hyrt rum av en viss Gösta Malmberg, en man som av Svenska Kyrkan fått tillstånd att predika på dispens fast han inte genomgått någon prästutbildning. Den unge medicinstuderanden hade redan från början skrämts över de vilda festerna som ägde rum på nätterna hos Malmberg, och när slutligen Malmberg försökte tvinga honom att delta i en gruppvåldtäkt av en drogad och försvarslös kvinna hade han i panik flytt från platsen. ( Intressant nog inleds alltså en affär som brukar förknippas med homosexualitet med ett heterosexuellt övergrepp!)
När Kejne började undersöka saken visade det sig att Malmberg var övervakare åt kriminella ungdomar och hade för vana att utnyttja dessa ungdomar sexuellt. Han hade även gjort ett antal titthål i sin "predikantbostad" för att kunna övervaka sina inneboende ungdomars sexuella aktiviteter.
När Kejne fortsatte att rota i Malmbergshistorien hände två saker. Dels började han själv utsättas för en veritabel kampanj, där ryktet snabbt spreds ut att han själv skulle vara homosexuell och pederast. Dels blir han snart varse att polisen systematiskt underlåter att undersöka hans anklagelser mot Malmberg utan istället riktar sitt intresse mot Kejne själv.
Efter en serie av väl dokumenterade trakasserier kommer så en kulmen i den så kallade knivfällan, när polisen skjutsar en prostituerad yngling, mes syftet att få tillbaka en kniv hos Kejne, som han skulle ha glömt när han senast hade haft sexuellt umgänge med pastorn! Kejne och en närvarande journalist tar emot ynglingen och följer sedan efter honom till den polisbil där samma poliser som utreder Kejnes anmälning sitter... Nittonåringen erkände senare att han hade lovats pengar av polisen för att ange Kejne...
Det här blir inledningen till en affär som snart sväller över alla bräddar. Den kommer att beröra den så kallade Humlegårdsmissionen, en kyrklig "hjälpverksamhet" för missanpassad ungdom där det visar sig att flera av "hjälparbetarna" utnyttjat de ungdomar de ska stödja sexuellt. Den kommer att beröra pojkprostitutionen, och tvingar efter ett tag polisen att agera mer kraftigt mot en verksamhet där pojkar ända ned i tioårsåldern utnyttjades av ofta sadistiskt lagda kunder (se Arbetaren 10/4 - 51). Men det som kom att förvandla hela affären till en politisk skandal var de trådar som ledde till Nils Quensel, "opolitisk" kyrkominister i den socialdemokratiska regeringen.
Quensel, som suttit som minister i olika regeringar sedan mitten av 30-talet, var en allmänt respekterad, om än ganska tillbakadragen, tjänsteman. Han figurerade i utkanten av Malmbergs bekantskapskrets, men kom inte in i bilden på allvar förrän Kejne uppsöktes av en socialt utslagen man, Torsten Sjögren, som under åratal stått i ett bisarrt beroendeförhållande till Quensel. Denne man började berätta en historia som till en början tedde sig helt otrolig, men som senare kom att bekräftas av en rad andra personer.
Den handlade om hur Quensel under krisens 30-tal upprättade en nära kontakt med Sjögren och en annan arbetslös ung man; i utbyte mot att han hjälpte dem ekonomiskt skulle de tillfredställa hans egenartade sadistiska behov. (Intressant erkände Quensel själv senare att han regelbundet brukade slå de vuxna männen på bara kroppen - i "uppfostringssyfte"!). Den andre av de två männen, Hans Wallenstrand, avled den 31 december 1936 i vad som kan ha varit en mordbrand i ett hus på Krukmakargatan 4. Det visade sig senare att alla papper i polisutredningen som behandlade mannens kontakter med Quensel hade avlägsnats från polisens mapp över fallet.
Det visade sig också att polisen aktivt försökt få Sjögren, som i allt högre grad försökt pressa Quensel på pengar, intagen på Beckomberga på begäran av Quensel, och under stark press tvingat en motvillig överläkare att skriva vårdintyg. Än mer: när Sjögrens hustru begärde skilsmässa från sin man, med motiveringen att mannen varit otrogen med Quensel, ingrep polisen och hindrade att skillsmässoansökningen ens skulle få lämnas in.
Vi det här laget var det hela en nationell skandal av stora mått. Medan större delen av den högre ämbetsmannakåren och det politiska, polisiära och kyrkliga etablissemanget slöt upp bakom Quensel, fick Kejne att starkt stöd i opinionen. Det tvingade även polisen att efterhand i någon mån att agera; Gösta Malmberg blev slutligen åtalad och dömd. Regeringen tillsatte en kommission, som i sak blev tvungen att ge Kejne rätt i fråga efter fråga, samtidigt som den närmast panikslagen undvek att dra några djupare slutsatser av detta. Quensel tvingades dock att avgå i oktober 1951.
För Karl-Erik Kejne slutade det hela olyckligt, Han utsattes för flera förgiftningsförsök, varav det sista av allt att döma ändade hans liv 1960 (när obduktionen skulle genomföras var kroppen påpassligt nog redan kremerad, så det kan aldrig med säkerhet bevisas.)
Kejneaffären var en mycket komplex historia. Den är i mycket en spegel av 50-talets samhälle, med många bottnar. Men en av de väsentligaste lärdomarna vi kan dra av den är hur sexuellt utnyttjande och exploatering är inbyggt i hela samhällshierarkin. I Kejneaffären ligger fortfarande ouppnystade trådar i mängder. Trådar som de ursprungliga aktörerna bara började dra i - ett undersökningsarbete som egentligen aldrig avslutades.
I slutändan var det nog så att de flesta aktörernas fixering vid homosexualitet och de homofobiska tidsströmningarna inte bara gick ut över de homosexuella. De kom också att fördunkla Kejnes och hans medarbetares förmåga att egentligen inse vad de stött på. I stället för att förutsättningslöst börja undersöka de verkliga "träsk" av sexuell exploatering som finns i samhället i sin helhet, inskränkte de sig att tala om den homosexuella exploateringen. Det talades om pojkprostitution, men inte om flickprostitution; till och med den våldtagna kvinnan i affärens inledning försvinner in i glömskan.
Maktperspektivet på sexuellt utnyttjande och övergrepp saknades tyvärr. I stället kom en sörja av halvkväden homofobi och moralism att i hög grad dominera affären. På så sätt kvävdes arbetet i sin linda; det är upp till oss att fortsätta där Kejne och hans medarbetare kom till korta.
Använd litteratur
Artiklar i Arbetaren maj 1950 - december 1951.
Björn Collinder, Rättsskandalen X, Stockholm 1951
Björn Collinder, Är rättsrötan ett hjärnspöke? Stockholm 1951
Anna Gustafsson, Arbetaren i det homofobiska träsket, Arbetaren 7/95
Maths Heumann, Rättsaffärerna Kejne och Haijby, Stockholm 1978
Homosexuella Socialister, Studier för en socialistisk sexualpolitik, nr 5, 1982
Joh. W. Johnsson, Fakta och problem i "Kejneaffären", Stockholm 1951
Karl-Erik Kejne, Om dessa tiga... Stockholm 1951
Kejnekommissionens rapport, Stockholm 1951
Vilhelm Moberg, Fallet Krukmakargatan, Stockholm 1951
Vilhelm Moberg, Att övervaka överheten, Stockholm 1953
Erik Rodenborg
/Publicerad i Internationalen 1995./
-------------------------------------------
Tillägg oktober 2011
Jag fick ett telefonsamtal för ett antal dagar sedan från en person som håller på att skriva en bok om Kejneaffären. Han verkade ha gått igenom materialet mycket noga, och kommit till slutsatser som på avgörande punkter skiljer sig från mina. Jag väntar med spänning på boken, men tills den kommer låter jag artikeln stå kvar som den är.
söndag 27 januari 2008
Jan Myrdal om bordellhärvan
I SvD idag på http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_812099.svd skriver Jan Myrdal om bordellhärvan. Det han skriver är intressant. Han påpekar att den största skandalen är att det faktum att minderåriga utnyttjades aldrig utreddes, och att åklagaren i målet själv syntes vara kund i den bordellverksamhet som utreddes.
Hans slutsats blir: "För att tala klarspråk: det tycks som om man trampade på två värnlösa unga flickors rätt för att skydda personer i den egna högre klassen.
Om det gjorts en ordentlig utredning – och om det i en sådan utredning belagts att höga herrar betalat för samlag med underåriga – då hade de åtalats och om de befunnits skyldiga hade de kunnat dömas för vad som enligt Brottsbalken var grova brott."
Artikeln är väl värd att läsa. Den är lite snårigt skriven, men man kan instämma i det mesta!
Hans slutsats blir: "För att tala klarspråk: det tycks som om man trampade på två värnlösa unga flickors rätt för att skydda personer i den egna högre klassen.
Om det gjorts en ordentlig utredning – och om det i en sådan utredning belagts att höga herrar betalat för samlag med underåriga – då hade de åtalats och om de befunnits skyldiga hade de kunnat dömas för vad som enligt Brottsbalken var grova brott."
Artikeln är väl värd att läsa. Den är lite snårigt skriven, men man kan instämma i det mesta!
lördag 26 januari 2008
Gaza
Jag skrev tidigare att jag är deprimerad, och det är jag nog. Jag tog bort inlägget, för jag drar mig att lägga upp alltför personliga saker här. Men jag vill säga att några saker som händer i världen för en gångs skull ger upphov till glädje, mitt i allt elände.
Framförallt att invånarna i Gaza lyckats riva ner den mur som hållit dem instängda så länge.
Med ett slag har den perfida politiken att stänga in dem i en ghetto-liknande enklav kollapsat! Både de israeliska och egyptiska regimerna står (åtminstone för tillfället) villrådiga.
Man kan bara be att det här blir permanent, att ingen ska lyckas täppa till hålet igen...
Framförallt att invånarna i Gaza lyckats riva ner den mur som hållit dem instängda så länge.
Med ett slag har den perfida politiken att stänga in dem i en ghetto-liknande enklav kollapsat! Både de israeliska och egyptiska regimerna står (åtminstone för tillfället) villrådiga.
Man kan bara be att det här blir permanent, att ingen ska lyckas täppa till hålet igen...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)