Om Jennifer Freyds bok "Betrayal trauma: The Logic of Forgetting Childhood Abuse". Publicerad i Spegeln 3/2007. Det finns en tidigare bloggpost om samma ämne, men den här recensionen innehåller ytterligare detaljer, bland annat om Ross Cheits vittnesmål.
Att minnen av övergrepp kan försvinna från medvetandet är idag entydigt bevisat. Att de kan komma tillbaka långt senare är också entydigt bevisat. Men vad beror detta på?
Den klassiska förklaringen på detta fenomen formulerades av Sigmund Freud i slutet av 1800-talet. Minnena trängs bort för att de innehåller smärta och ångest. Dessa känslor är så outhärdliga att de måste förpassas till det omedvetna. Något senare lade Freud till en annan förklaring. Minnena måste trängas bort eftersom de var kopplade till önskningar som var oacceptabla för det medvetna jaget.
På den andra sidan i den över hundraåriga debatten har ”skeptiker” betvivlat att minnen kan trängas bort överhuvudtaget. Minnets uppgift är att vi ska komma ihåg viktiga saker. Det är därför, menar de, ologiskt att just sådana saker ska kunna trängas bort.
I sin bok ”Betrayal Trauma: The Logic of Forgetting Childhood Abuse” (Harvard University Press, 1996) lade Jennifer J Freyd lagt fram en ny syn på detta problem. Det är en angelägen bok som tar upp viktiga frågor, för överlevare och andra.
Jennifer Freyd är personligt involverad i debatten om bortträngda minnen. Efter att privat anklagat sin fader för sexuella övergrepp blev hon utsatt för en veritabel kampanj för att diskreditera hennes trovärdighet. Båda hennes föräldrar tog initiativ till att grunda False Memory Syndrome Foundation (FMSF), som publicerade fallet och drev tesen att återkallade minnen var falska minnen, ofta men inte alltid inplanterade av terapeuter.
Denna debatt avspeglas nu inte i boken. Den diskuterar inte om minnen kan vara falska, och hur dessa falska minnen i så fall uppkommit. Den hävdar däremot att minnen helt eller delvis kan trängas bort för en kortare eller längre period, och försöker utveckla en teori som förklarar varför de kan göra det.
Att traumatiska minnen kan försvinna och sedan komma tillbaka är numera helt bevisat. På sidorna 40 ff redovisar Freyd för en rad genomgångar av sådana bevisade fall. Inte ens de som helt förnekar existensen av bortträngda minnen vågar numera förneka detta.
Ett exempel hon återkommer till flera gånger är fallet Ross Cheit, en professor i statskunskap vid Browns universitet. 1992 fick han upp minnen av att ha utsatts för övergrepp av en ledare för ett sommarläger för pojkar, som han var på årligen mellan 10 och 13 års ålder. Dessa minnen kom plötsligt, efter att ha varit frånvarande i åratal. När han började undersöka saken fick han kontakt med andra som hade utsatts av samme man, och lyckades till sist få förövaren att erkänna.
Men hur resonerar de som förnekar existensen av bortträngda minnen? De menar att även om minnen kan försvinna och sedan komma tillbaka bevisar inte detta att de ursprungligen trängdes bort för att de var obehagliga. De kan ha glömts bort som andra minnen, av en rad olika orsaker. Framförallt för att de inte var så viktiga att komma ihåg.
Denna lätt befängda ståndpunkt är mer en bortförklaring än en teori. Att hävda att minnen av upprepade sexuella övergrepp är så perifera och oviktiga att de kan glömmas bort på samma sätt som småsaker strider mot elementärt ”sunt förnuft”. I grunden kan teorin endast på allvar förespråkas av personer som förlorat all kontakt med den mänskliga verkligheten. Att många aktivister i och kring den svenska föreningen ”Vetenskap och folkbildning” ansluter sig till denna bisarra tes är nog tyvärr betecknande för denna förenings karaktär.
Boken redogör också för hur sådana förnekare försökt förklara bort fallet Cheit. De har lagt ner en viss energi på att hävda att det endast handlade om vanlig glömska, inte bortträngning, och att Cheit bara ”råkade” komma ihåg övergreppen igen efter att ha läst en bok om pedofili (vilket han för övrigt inte hade). På något sätt är detta letande efter (bort)förklaringar lite patetiskt. På ett plan har det ingen betydelse varför man tror att minnen av övergrepp glöms bort och sedan återfås. Det faktum att det i många fall kan bevisas att återkallade minnen varit riktiga gör att ingen borde ha rätt att automatiskt förneka sådana minnen, oavsett vad man tror glömskan från början berodde på.
Men det har som sagt ändå en betydelse, på ett annat plan. För som redan antytts innebär att förneka att det trängdes bort för att det var obehagligt och inte bara glömdes i största allmänhet logiskt sett ett trivialiserande av övergrepp mot barn.
Freyds teori om bortträngningens mekanism är annorlunda än den som först formulerades av Freud. Hon menar att det inte är plågsamma upplevelser i allmänhet som trängs bort. Många har minnen av plågsamma upplevelser från tidig ålder, som inte trängs bort. Ett vanligt exempel är minnen av tidiga sjukhusvistelser.
Nej, den väsentliga faktorn bakom bortträngningen är enligt Freyd svek och förräderi. Ett barn är helt utlämnad åt vårdnadshavare eller andra vuxna auktoritetspersoner. Om dessa skulle svika barnet på ett fundamentalt sätt hotas barnets hela tillvaro. Att minnas saker som bevisar ett sådant förräderi är inte ändamålsenligt alls. Det innebär inte bara ett hot mot barnets trygghet utan kan i extrema fall vara ett hot mot dess själva existens.
Även Ross Cheit betonar det beroendeförhållande han i barndomen stod till förövaren, och det förtroende han hade haft för honom. Han anser själv att det var just förräderiet från en man han hade litat på som var det väsentliga i att han måste glömma händelserna.
Jennifer Freyd lägger fram en rad empiriska belägg för sin tes. Bland annat visar hon på undersökningar som visar att övergrepp av närstående ofta trängs bort, men att övergrepp av främlingar nästan aldrig gör det. Övergrepp av främlingar kan vara lika plågsamma i sig – men de utgör inte samma hot mot barnets grundtillit.
Jennifer Freyds bok är en viktig bok. Den förtjänar att få många läsare.
lördag 26 januari 2008
Lagen och dess profet, Per Faxneld och satanismen
En kort diskussion om definitioner av begreppet ”satanism”.
Den 24 april 1998 lade jag fram min lic-uppsats i religionshistoria ”Lagen och dess profet: Aleister Crowley, Thelema och satanismen”. Den blev godkänd, trots en ettrig, men enligt min åsikt, sakligt ganska så svag opposition från Mattias Gardell (numera professor i religionshistoria vid Uppsala universitet).
Mitt syfte med uppsatsen var inte att ge en uttömmande bild av Crowleys lära, utan att peka på drag i den som kunde användas av förövare, och inspirera till olika typer av övergrepp. Jag står än idag för huvuddragen i den. Den var ensidig, javisst, och det var en medveten ensidighet. Men, ja, det är svårt att undvika att läsa många Crowley-texter på det sätt jag gjorde och ja, förövare kan onekligen finna mycket hos Crowley om de vill hitta en ”ockult” överbyggnad till allehanda övergrepp.
Lic-uppsatsen har sedan dess blivit utsatt för allehanda angrepp. Det gäller framförallt från grupper som kände sig angripna, som anhängare till Crowley och satanister. Många människor (varav en del inte verkade ha läst den överhuvudtaget) var snabba att avfärda den som ”paranoid” och ”ovetenskaplig”. Men den byggde huvudsakligen på en läsning av Crowleys egna texter, och jag har hittills inte sett någon övertygande vederläggning av min läsning och mina tolkningar. Det gäller även Fredrik Gregorius artiklar i FINYAR från 1998 och 1999, som jag svarade på i samma tidskrift. (Den andra av länkarna börjar inte laddas upp med en gång, vänta ett litet tag efter att ha klickat!).
Men samtidigt fanns det en svaghet i ”Lagen och dess profet”, och det var mina försök att finna en definition av satanismen. Det var inte nödvändigt för uppsatsens syfte, men på något sätt ville jag konstruera en definition som gjorde det möjligt att definiera Crowley som satanist, trots att entiteten "Satan" inte hade en central roll i hans system. Det löste jag genom att definiera satanism som varje åskådning, som kombinerar hyllandet av egoismen, tron på att det finns övernaturliga makter man kan alliera sig med i sin egoistiska strävan, och ett explicit avståndstagande mot kristendomen.
Mer exakt så här: ”Satanismen idag är alltså vanligtvis ett trossystem som i direkt motsättning till kristendomen hävdar att det mest hänsynslösa, obegränsade och brutala förverkligandet av individens vilja till personlig makt och njutning är, inte bara en positiv och nödvändig egenskap utan en central grund för själva tillvaron och förankrad i en övernaturlig verklighet." (Rodenborg 1998:59)
En del av min argumentering var att ”Satan” som begrepp, först utvecklades i Nya Testamentet (ordet förekommer även i Gamla Testamentet men står där för något helt annorlunda) och där konsekvent associeras med just egoism och brist på empati. Satanister var de som tagit över detta begrepp, men i motsats till Nya Testamentet hyllat och inte fördömt den nytestamentliga satansfiguren. På det sättet kunde även de som i stället för Satan som en personifiering av detta begrepp använde namn som Set, Aiwass, eller Horus, definieras som satanister. På det sättet blev det lätt att definiera Crowley som satanist, och det var väl ett av mina syften.
Det första problemet jag stötte på var när jag började studera den typ av satanism, som jag då kallade ”ungdomssatanism”, men som jag idag, efter ett förslag från religionshistorikern Per Faxneld 2002, numera kallar ”black metal”-satanism. Det var där uppenbart att egoismen ofta var helt underordnad en kult av död, förstörelse, våld. En kult som till och från kom i direkt motsättning till individens egoistiska intressen (av att till exempel inte hamna i fängelse).
Så redan på ventilationen av lic-uppsatsen lade jag fram en ny, utvidgad definition. Även strömningar där våld och andra uttryck för vad som brukar definieras som ”ondska” dominerade, borde kallas för ”satanistiska” om de kombinerade detta med en motsättning till kristendomen och en strävan till allians med övernaturliga makter.
Nu har just Per Faxneld, i sin bok ”Mörkrets apostlar: satanism i äldre tid” (Ouroboros 2006) framfört kritik mot min definition. I inledningen, på sidorna XV och XVI, redogör han för min definition, liksom åsikterna hos den tyske forskaren Eckhard Türk, som anser att det finns satanismen närbesläktade grupper som kan räknas in i begreppet, även om de inte använder namnet ”Satan”.
Mot min definition invänder han: ”Att helt släppa blicken från vilken gudom som är central kan få märkliga konsekvenser: en religiös grupp, vilken som helst, som upphöjer egoism och tycker illa om kristendomen, skulle enligt Rodenborg vara satanister. Om en sådan grupp hade exempelvis Shiva som gud skulle det inte spela någon roll, de vore ändå satanister. En grupp, som däremot ivrigt hyllar Satan som sin gud, men inte förhärligar egoism, definieras bort. Likaså en grupp som inte hänvisar till en övernaturlig verklighet när det gäller sin etik, vilket… gäller LaVey. Just LaVey är likafullt ett av Rodenborgs främsta exempel på just satanistisk etik.”(Faxneld 2006: XV).
Vad gäller Eckhard Türk skriver Faxneld, och det kan naturligtvis också användas mot min definition, att de av Türk beskrivna likheterna mellan grupper som använder sig av namnet ”Satan” och andra som inte gör det ”utforskas lämpligen med ett annat samlingsnamn än satanism på de aktuella grupperna, inte minst för att termen annars blir semantiskt missvisande”. (Faxneld 2006: XVI)
Nu tycker jag exemplet med Anton LaVey är tveksamt. I LaVeys skrifter förekommer begreppet ”the dark force of nature”, en kraft som anses kunna användas för egoistiska syften genom bland annat utövande av magiska ritualer för att få framgångar och förgöra fiender. Jag betvivlar att LaVeys grupp hade fått ens en tiondel av den uppmärksamhet den fått, om den hade saknat dessa magiska och övernaturliga inslag.
Vad gäller Shiva brukar hinduiska grupper normalt sett inte utvecklas i en hård och explicit motsättning till kristendomen. Om de nu ändå skulle göra det, och dessutom kopplade det med ett militant hyllande av just ”egoism”, skulle det i så fall nog vara troligt att de hade påverkats av den västerländska dikotomin Gud – Satan.
Men trots det har Faxneld obestridliga poänger. Det är opraktiskt att använda sig av en definition som inte tar hänsyn till de termer och de benämningar som de aktuella grupperna valt själva. Framförallt är det opraktiskt att använda sig av en definition som används av ytterst få förutom en själv…
Som den som läst min korta artikel ”Satanism” på Föreningen Rädda Individens hemsida ser, använder jag inte längre mig av min gamla definition. Jag skriver exempelvis att LaVey (inte Crowley, som jag hävdade i uppsatsen) var ”den första offentligt missionerande satanisten”. Och vad gäller Crowley nämner jag likheterna mellan hans lära och dagens satanism, utan att explicit kalla honom för satanist eller hans strömming för satanistisk.
Definitioner är aldrig riktiga eller felaktiga, men de kan vara mer eller mindre lämpliga. Per Faxnelds egen definition är kort och gott: ”Satanism är ett system där Satan hyllas i framskjuten position”. (Faxneld 2006: XIV) Här gör han klart att det även gäller de som använder synonymer till Satan, som Lucifer och djävulen.
Ett problem med hans definition, som jag ser det, är att grupper som öppet hyllar ondskan klumpas ihop med grupper som kan ha tagit namnen från den kristna traditionen men använt dem på ett helt annat sätt och inte på något sätt dyrkar något som ens avlägset kan beskrivas som ”ondska”. Det anses exempelvis vara fallet med Yeziderna i Irak, som jag annars inte vet mycket om. Men om det nu stämmer, ser jag det som missvisande om de benämns ”satanister”, och klumpas ihop med, låt oss säga, MLO… Lika missvisande, för övrigt, som att kalla Farrakhans rörelse för ”muslimer” eller Aryan Nations för ”kristna”.
Själv har jag numera valt att avstå från att använda mig av strikta definitioner på satanism. Det räcker så bra att beskriva en grupps karaktär och lära och sedan hålla definitionsfrågan öppen…
För övrigt – Per Faxnelds bok är värd att läsa, för den som är intresserad av bokens ämne: finns det belägg för att det fanns grupper som var satanister, i Per Faxnelds mening, före 1966 (då LaVeys grupp bildades)? Den är även värd att läsas av andra, som mer allmänt är intresserad av ämnet ”satanism”.
Den är för övrigt bättre än det intryck som ges av Henrik Bogdans ideologiserande ”anti-anti-satanistiska” förord, som verkar försöka framställa den som någonting som liknar böcker som ”Satanism Scare” eller ”Satanic Panic”. I motsats till dessa ”anti-anti-satanistiska” verk ser Faxneld inte som sin uppgift att militant vederlägga ”myter”, utan att ta reda på vad materialet egentligen säger…
Källor
Per Faxneld, Mörkrets apostlar: satanism i äldre tid , Ouroboros, 2006
Erik Rodenborg, Lagen och dess profet: Aleister Crowley, Thelema och satanismen, Stockholms universitet, 1998
Den 24 april 1998 lade jag fram min lic-uppsats i religionshistoria ”Lagen och dess profet: Aleister Crowley, Thelema och satanismen”. Den blev godkänd, trots en ettrig, men enligt min åsikt, sakligt ganska så svag opposition från Mattias Gardell (numera professor i religionshistoria vid Uppsala universitet).
Mitt syfte med uppsatsen var inte att ge en uttömmande bild av Crowleys lära, utan att peka på drag i den som kunde användas av förövare, och inspirera till olika typer av övergrepp. Jag står än idag för huvuddragen i den. Den var ensidig, javisst, och det var en medveten ensidighet. Men, ja, det är svårt att undvika att läsa många Crowley-texter på det sätt jag gjorde och ja, förövare kan onekligen finna mycket hos Crowley om de vill hitta en ”ockult” överbyggnad till allehanda övergrepp.
Lic-uppsatsen har sedan dess blivit utsatt för allehanda angrepp. Det gäller framförallt från grupper som kände sig angripna, som anhängare till Crowley och satanister. Många människor (varav en del inte verkade ha läst den överhuvudtaget) var snabba att avfärda den som ”paranoid” och ”ovetenskaplig”. Men den byggde huvudsakligen på en läsning av Crowleys egna texter, och jag har hittills inte sett någon övertygande vederläggning av min läsning och mina tolkningar. Det gäller även Fredrik Gregorius artiklar i FINYAR från 1998 och 1999, som jag svarade på i samma tidskrift. (Den andra av länkarna börjar inte laddas upp med en gång, vänta ett litet tag efter att ha klickat!).
Men samtidigt fanns det en svaghet i ”Lagen och dess profet”, och det var mina försök att finna en definition av satanismen. Det var inte nödvändigt för uppsatsens syfte, men på något sätt ville jag konstruera en definition som gjorde det möjligt att definiera Crowley som satanist, trots att entiteten "Satan" inte hade en central roll i hans system. Det löste jag genom att definiera satanism som varje åskådning, som kombinerar hyllandet av egoismen, tron på att det finns övernaturliga makter man kan alliera sig med i sin egoistiska strävan, och ett explicit avståndstagande mot kristendomen.
Mer exakt så här: ”Satanismen idag är alltså vanligtvis ett trossystem som i direkt motsättning till kristendomen hävdar att det mest hänsynslösa, obegränsade och brutala förverkligandet av individens vilja till personlig makt och njutning är, inte bara en positiv och nödvändig egenskap utan en central grund för själva tillvaron och förankrad i en övernaturlig verklighet." (Rodenborg 1998:59)
En del av min argumentering var att ”Satan” som begrepp, först utvecklades i Nya Testamentet (ordet förekommer även i Gamla Testamentet men står där för något helt annorlunda) och där konsekvent associeras med just egoism och brist på empati. Satanister var de som tagit över detta begrepp, men i motsats till Nya Testamentet hyllat och inte fördömt den nytestamentliga satansfiguren. På det sättet kunde även de som i stället för Satan som en personifiering av detta begrepp använde namn som Set, Aiwass, eller Horus, definieras som satanister. På det sättet blev det lätt att definiera Crowley som satanist, och det var väl ett av mina syften.
Det första problemet jag stötte på var när jag började studera den typ av satanism, som jag då kallade ”ungdomssatanism”, men som jag idag, efter ett förslag från religionshistorikern Per Faxneld 2002, numera kallar ”black metal”-satanism. Det var där uppenbart att egoismen ofta var helt underordnad en kult av död, förstörelse, våld. En kult som till och från kom i direkt motsättning till individens egoistiska intressen (av att till exempel inte hamna i fängelse).
Så redan på ventilationen av lic-uppsatsen lade jag fram en ny, utvidgad definition. Även strömningar där våld och andra uttryck för vad som brukar definieras som ”ondska” dominerade, borde kallas för ”satanistiska” om de kombinerade detta med en motsättning till kristendomen och en strävan till allians med övernaturliga makter.
Nu har just Per Faxneld, i sin bok ”Mörkrets apostlar: satanism i äldre tid” (Ouroboros 2006) framfört kritik mot min definition. I inledningen, på sidorna XV och XVI, redogör han för min definition, liksom åsikterna hos den tyske forskaren Eckhard Türk, som anser att det finns satanismen närbesläktade grupper som kan räknas in i begreppet, även om de inte använder namnet ”Satan”.
Mot min definition invänder han: ”Att helt släppa blicken från vilken gudom som är central kan få märkliga konsekvenser: en religiös grupp, vilken som helst, som upphöjer egoism och tycker illa om kristendomen, skulle enligt Rodenborg vara satanister. Om en sådan grupp hade exempelvis Shiva som gud skulle det inte spela någon roll, de vore ändå satanister. En grupp, som däremot ivrigt hyllar Satan som sin gud, men inte förhärligar egoism, definieras bort. Likaså en grupp som inte hänvisar till en övernaturlig verklighet när det gäller sin etik, vilket… gäller LaVey. Just LaVey är likafullt ett av Rodenborgs främsta exempel på just satanistisk etik.”(Faxneld 2006: XV).
Vad gäller Eckhard Türk skriver Faxneld, och det kan naturligtvis också användas mot min definition, att de av Türk beskrivna likheterna mellan grupper som använder sig av namnet ”Satan” och andra som inte gör det ”utforskas lämpligen med ett annat samlingsnamn än satanism på de aktuella grupperna, inte minst för att termen annars blir semantiskt missvisande”. (Faxneld 2006: XVI)
Nu tycker jag exemplet med Anton LaVey är tveksamt. I LaVeys skrifter förekommer begreppet ”the dark force of nature”, en kraft som anses kunna användas för egoistiska syften genom bland annat utövande av magiska ritualer för att få framgångar och förgöra fiender. Jag betvivlar att LaVeys grupp hade fått ens en tiondel av den uppmärksamhet den fått, om den hade saknat dessa magiska och övernaturliga inslag.
Vad gäller Shiva brukar hinduiska grupper normalt sett inte utvecklas i en hård och explicit motsättning till kristendomen. Om de nu ändå skulle göra det, och dessutom kopplade det med ett militant hyllande av just ”egoism”, skulle det i så fall nog vara troligt att de hade påverkats av den västerländska dikotomin Gud – Satan.
Men trots det har Faxneld obestridliga poänger. Det är opraktiskt att använda sig av en definition som inte tar hänsyn till de termer och de benämningar som de aktuella grupperna valt själva. Framförallt är det opraktiskt att använda sig av en definition som används av ytterst få förutom en själv…
Som den som läst min korta artikel ”Satanism” på Föreningen Rädda Individens hemsida ser, använder jag inte längre mig av min gamla definition. Jag skriver exempelvis att LaVey (inte Crowley, som jag hävdade i uppsatsen) var ”den första offentligt missionerande satanisten”. Och vad gäller Crowley nämner jag likheterna mellan hans lära och dagens satanism, utan att explicit kalla honom för satanist eller hans strömming för satanistisk.
Definitioner är aldrig riktiga eller felaktiga, men de kan vara mer eller mindre lämpliga. Per Faxnelds egen definition är kort och gott: ”Satanism är ett system där Satan hyllas i framskjuten position”. (Faxneld 2006: XIV) Här gör han klart att det även gäller de som använder synonymer till Satan, som Lucifer och djävulen.
Ett problem med hans definition, som jag ser det, är att grupper som öppet hyllar ondskan klumpas ihop med grupper som kan ha tagit namnen från den kristna traditionen men använt dem på ett helt annat sätt och inte på något sätt dyrkar något som ens avlägset kan beskrivas som ”ondska”. Det anses exempelvis vara fallet med Yeziderna i Irak, som jag annars inte vet mycket om. Men om det nu stämmer, ser jag det som missvisande om de benämns ”satanister”, och klumpas ihop med, låt oss säga, MLO… Lika missvisande, för övrigt, som att kalla Farrakhans rörelse för ”muslimer” eller Aryan Nations för ”kristna”.
Själv har jag numera valt att avstå från att använda mig av strikta definitioner på satanism. Det räcker så bra att beskriva en grupps karaktär och lära och sedan hålla definitionsfrågan öppen…
För övrigt – Per Faxnelds bok är värd att läsa, för den som är intresserad av bokens ämne: finns det belägg för att det fanns grupper som var satanister, i Per Faxnelds mening, före 1966 (då LaVeys grupp bildades)? Den är även värd att läsas av andra, som mer allmänt är intresserad av ämnet ”satanism”.
Den är för övrigt bättre än det intryck som ges av Henrik Bogdans ideologiserande ”anti-anti-satanistiska” förord, som verkar försöka framställa den som någonting som liknar böcker som ”Satanism Scare” eller ”Satanic Panic”. I motsats till dessa ”anti-anti-satanistiska” verk ser Faxneld inte som sin uppgift att militant vederlägga ”myter”, utan att ta reda på vad materialet egentligen säger…
Källor
Per Faxneld, Mörkrets apostlar: satanism i äldre tid , Ouroboros, 2006
Erik Rodenborg, Lagen och dess profet: Aleister Crowley, Thelema och satanismen, Stockholms universitet, 1998
När djuren var nära släktingar - några reflektioner om totemismen
I dessa dagar driver fanatiska religiösa grupper kampanjer mot utvecklingsläran. Det går förvisso att ifrågasätta Darwins och hans efterföljares teorier på olika sätt; själv är jag lite tveksam till antagandet att utvecklingen verkligen endast är ett resultat av slumpvisa kombinationer av mutationer och naturligt urval. Men att den finns där är obestridligt. Och många som går under beteckningar som "kreationister" och/eller anhängare av "Intelligent design" förnekar faktiskt utvecklingen i sig, och vårt släktskap med djuren och andra levande organismer.
Detta förnekande av våra rötter i naturen är en produkt av de tre stora monoteistiska religionerna och deras olika avsplittringar. Det intressanta är att de religioner som dominerade före framträdandet av dessa, tvärtom starkt betonade släktskapet mellan oss och andra levande varelser.
Det går att finna hur många exempel som helst på detta. Ett kuriosum är för övrigt att i tibetansk religion fanns till och med uppfattningen att människorna, eller åtminstone tibetanerna, var nära släkt med aporna. Något som teosofins grundare, madam Blavatsky, aldrig verkar upptäckt, trots hennes bevisligen stora intresse för tibetansk religion.
Men om man går till de kulturer där klassamhället ännu inte uppstått, kan man ofta hitta något ännu mer intressant. Det är det fenomen som kallas "totemismen". Totemismen var mycket uppmärksammad vid förra sekelskiftet, och allehanda forskare utvecklade teorier om dess natur och uppkomst. Dessa teoriers kvalitet kunde variera, från en skarpsinnig och riktigt "modern" teori som Émile Durkheims, till rena vanvettet, som Sigmund Freuds teori. Men alla var överens om att det var ett viktigt fenomen värt all uppmärksamhet.
Intresset avtog snart, och i och med att oraklet Claude Lévi-Strauss till sist deklarerade att totemismen i själva verket aldrig funnits, sjönk det till nästan noll.
Men naturligtvis har den "funnits", och naturligtvis är den värd all den uppmärksamhet den fick då, i början av 1900-talet.
Totemismens elementära grundstruktur är ungefär denna. Människor är uppdelade i olika grupper, som i sin tur är släkt med olika övernaturliga väsen, som betraktas som, i kanske 99 fall av 100, växter eller djur. En del grupper kan till exempel vara besläktade med vargar, andra med rävar, ytterligare andra med olika typer av växter. Termen "totemism" kommer från ordet "totem", som de nordamerikanska Ojibway-indianerna använde om denna typ av väsen.
Detta är totemismens skelett, så att säga, det som är gemensamt för alla typer av totemism, Föreställningar av det slaget har återfunnits i en stor del av världen. Alltifrån Australien, Melanesien, Nya Guinea och Indien till många folk i Afrika och Amerika.
I de flesta fall kompletteras denna grunduppfattning med andra. Mycket vanligt är till exempel att medlemmar av samma totemiska grupp anses vara av så nära släkt att de inte får gifta sig med varandra. Det kan vi förstå bra om det är så att den totemiska gruppen inskränker sig till en klan som bebor ett begränsat geografiskt område. Men i de fall där många klaner, eller många människor oavsett klan, spridda över stora områden, anses tillhöra samma totem är det svårbegripligt för oss.
En annan vanlig uppfattning hos många folk med en sådan åskådning var att det är förbjudet för de som har ett visst totem att döda eller åtminstone äta den växt- eller djurart man anses besläktad med. Det sågs på samma sätt som vi ser på kannibalism. Man äter inte nära släktingar.
En annan sedvänja som återfanns på många ställen var att de som hade en viss växt, eller ett visst djur, som totem, regelbundet utförde magiska ceremonier för att hjälpa dessa växt- eller djurarter att föröka sig. Det var ju ingen hjälp för denna totemiska grupp, då de inte själva fick äta sitt totem, men det var ju till nytta för de andra totemiska grupperna, som inte hade några tabun mot just det totemet.
Totemismen är nästan alltid förknippad med något som brukar kallas det klassifikatoriska släktskapssystemet. Det innebär i korthet att termer för exempelvis "mor", "far", "syster" eller "bror" användes för ett mycket stort antal personer i stammen, och inte bara de biologiska släktingarna. Det är ett släktskapssystem som betonar gemenskapen i klanen, snarare än familjegruppen.
Den kontinent där man kan (eller kunde, det mesta är väl utdött idag, trots en del revitaliseringsförsök) se den mest komplexa formen av totemism är Australien. Där återfinns alla de element som beskrivs ovan, kombinerade, medan de i övriga delar av världen ofta inte återfinns på samma ställe. I Australien fanns dessutom en utvecklad mytologi runt totemismen. De fanns många berättelser om hur de totemistiska anfäderna och anmödrarna (de kunde vara såväl manliga som kvinnliga) en gång i tiden hade skapat landskapet.
I denna australiska mytologi förklaras havandeskapet med att en totemistisk "anfadersande" eller "anmodersande" går in i en kvinnas kropp. Vilken totemistisk ande som gick in i modern bestämmer vilken totemgrupp barnet kommer att tillhöra. I de flesta fallen följde totem-andarna släktskapslinjerna (en kvinna som tillhör en viss klan kommer alltid att bli havande genom den totemiska ande som klanen tillhör) men hos några grupper, som Aruntastammen, bestämdes barnets totem av var kvinnan befann sig vid det första tecknet på graviditet. Landskapet var nämligen uppdelat i olika regioner, där den ena eller andra av de många totemiska andarna ansågs hålla till.
Är det här intressant för oss idag? Jo, på många sätt. Den knivskarpa linjen mellan människan och naturen är av ganska färskt datum historiskt sett. Det var inte Darwin som kom på vårt nära släktskap med naturen. Det har varit en självklarhet för människosläktet under många generationer. Och samtidigt som totemismen hävdar stammens släktskap med djur och växter, bygger systemet också nära relationer mellan stora grupper av människor, som via sitt totem ingår i en gemenskap med nästan familjeliknande drag. Det var ett system som stod långt från dagens ofta isolerade kärnfamiljer.
Detta förnekande av våra rötter i naturen är en produkt av de tre stora monoteistiska religionerna och deras olika avsplittringar. Det intressanta är att de religioner som dominerade före framträdandet av dessa, tvärtom starkt betonade släktskapet mellan oss och andra levande varelser.
Det går att finna hur många exempel som helst på detta. Ett kuriosum är för övrigt att i tibetansk religion fanns till och med uppfattningen att människorna, eller åtminstone tibetanerna, var nära släkt med aporna. Något som teosofins grundare, madam Blavatsky, aldrig verkar upptäckt, trots hennes bevisligen stora intresse för tibetansk religion.
Men om man går till de kulturer där klassamhället ännu inte uppstått, kan man ofta hitta något ännu mer intressant. Det är det fenomen som kallas "totemismen". Totemismen var mycket uppmärksammad vid förra sekelskiftet, och allehanda forskare utvecklade teorier om dess natur och uppkomst. Dessa teoriers kvalitet kunde variera, från en skarpsinnig och riktigt "modern" teori som Émile Durkheims, till rena vanvettet, som Sigmund Freuds teori. Men alla var överens om att det var ett viktigt fenomen värt all uppmärksamhet.
Intresset avtog snart, och i och med att oraklet Claude Lévi-Strauss till sist deklarerade att totemismen i själva verket aldrig funnits, sjönk det till nästan noll.
Men naturligtvis har den "funnits", och naturligtvis är den värd all den uppmärksamhet den fick då, i början av 1900-talet.
Totemismens elementära grundstruktur är ungefär denna. Människor är uppdelade i olika grupper, som i sin tur är släkt med olika övernaturliga väsen, som betraktas som, i kanske 99 fall av 100, växter eller djur. En del grupper kan till exempel vara besläktade med vargar, andra med rävar, ytterligare andra med olika typer av växter. Termen "totemism" kommer från ordet "totem", som de nordamerikanska Ojibway-indianerna använde om denna typ av väsen.
Detta är totemismens skelett, så att säga, det som är gemensamt för alla typer av totemism, Föreställningar av det slaget har återfunnits i en stor del av världen. Alltifrån Australien, Melanesien, Nya Guinea och Indien till många folk i Afrika och Amerika.
I de flesta fall kompletteras denna grunduppfattning med andra. Mycket vanligt är till exempel att medlemmar av samma totemiska grupp anses vara av så nära släkt att de inte får gifta sig med varandra. Det kan vi förstå bra om det är så att den totemiska gruppen inskränker sig till en klan som bebor ett begränsat geografiskt område. Men i de fall där många klaner, eller många människor oavsett klan, spridda över stora områden, anses tillhöra samma totem är det svårbegripligt för oss.
En annan vanlig uppfattning hos många folk med en sådan åskådning var att det är förbjudet för de som har ett visst totem att döda eller åtminstone äta den växt- eller djurart man anses besläktad med. Det sågs på samma sätt som vi ser på kannibalism. Man äter inte nära släktingar.
En annan sedvänja som återfanns på många ställen var att de som hade en viss växt, eller ett visst djur, som totem, regelbundet utförde magiska ceremonier för att hjälpa dessa växt- eller djurarter att föröka sig. Det var ju ingen hjälp för denna totemiska grupp, då de inte själva fick äta sitt totem, men det var ju till nytta för de andra totemiska grupperna, som inte hade några tabun mot just det totemet.
Totemismen är nästan alltid förknippad med något som brukar kallas det klassifikatoriska släktskapssystemet. Det innebär i korthet att termer för exempelvis "mor", "far", "syster" eller "bror" användes för ett mycket stort antal personer i stammen, och inte bara de biologiska släktingarna. Det är ett släktskapssystem som betonar gemenskapen i klanen, snarare än familjegruppen.
Den kontinent där man kan (eller kunde, det mesta är väl utdött idag, trots en del revitaliseringsförsök) se den mest komplexa formen av totemism är Australien. Där återfinns alla de element som beskrivs ovan, kombinerade, medan de i övriga delar av världen ofta inte återfinns på samma ställe. I Australien fanns dessutom en utvecklad mytologi runt totemismen. De fanns många berättelser om hur de totemistiska anfäderna och anmödrarna (de kunde vara såväl manliga som kvinnliga) en gång i tiden hade skapat landskapet.
I denna australiska mytologi förklaras havandeskapet med att en totemistisk "anfadersande" eller "anmodersande" går in i en kvinnas kropp. Vilken totemistisk ande som gick in i modern bestämmer vilken totemgrupp barnet kommer att tillhöra. I de flesta fallen följde totem-andarna släktskapslinjerna (en kvinna som tillhör en viss klan kommer alltid att bli havande genom den totemiska ande som klanen tillhör) men hos några grupper, som Aruntastammen, bestämdes barnets totem av var kvinnan befann sig vid det första tecknet på graviditet. Landskapet var nämligen uppdelat i olika regioner, där den ena eller andra av de många totemiska andarna ansågs hålla till.
Är det här intressant för oss idag? Jo, på många sätt. Den knivskarpa linjen mellan människan och naturen är av ganska färskt datum historiskt sett. Det var inte Darwin som kom på vårt nära släktskap med naturen. Det har varit en självklarhet för människosläktet under många generationer. Och samtidigt som totemismen hävdar stammens släktskap med djur och växter, bygger systemet också nära relationer mellan stora grupper av människor, som via sitt totem ingår i en gemenskap med nästan familjeliknande drag. Det var ett system som stod långt från dagens ofta isolerade kärnfamiljer.
onsdag 23 januari 2008
Hemsida nedstängd
Min hemsida är nedstängd. Det är inte bara en tillfällig avstängning, men det är inte heller för alltid, om jag får leva och ha hälsan. Men åtminstone en månad kommer den att ligga nere.
onsdag 16 januari 2008
Pressmeddelande: Vem vågar tro på ett barn?
Från Tusculum Förlag, 15 januari 2008.
Skakande dokumentär om ett av vårt lands mest omskrivna fall av sexuella övergrepp mot barn
”Ska jag berätta en hemsk sak? Jag var älskarinna åt min pappa.” Det berättar flickan, av media kallad Södertäljeflickan, i "Vem vågar tro på ett barn"?
Här möts den anklagade och dömde, och numera avlidne, faderns dagboksanteckningar med den drabbade flickans berättelse. Här möts de öga mot öga i rätten, här avslöjas en ofattbar brist i de vuxnas förmåga att ta ett barns berättelse på allvar, att våga tro på ord så fasansfulla att något sådant kan ingen människa ha varit med om. Men det har Södertäljeflickan varit med om. Och om det har hon berättat för sin fostermamma Birgitta Allmo som är bokens författare.
Bokens syfte är inte att ”rättsfallet Södertäljeflickan” ska ältas om igen, det är och förblir ett avslutat kapitel. Med "Vem vågar tro på ett barn?" vill författaren lyfta barnperspektivet, peka på konsekvenser för det berättande barnet, ställa det i relation till barnets rättigheter enligt FN:s Barnkonvention och ifrågasätta vuxensamhällets ”trovärdighet” och förmåga att hantera liknande berättelser, istället för att begå ytterligare övergrepp i statens namn.
Vad gör det osannolika sannolikt? Hur är det möjligt att tro på ett barn som berättar om sadistiska sexuella övergrepp, om människor som utnyttjar barn från andra länder, barn som tas hit för att utsättas för det grövsta av övergrepp. Vem kan tro på en sådan berättelse? Vem vågar tro på ett barn?
"Vem vågar tro på ett barn?" utkommer den 14 mars 2008. För mer information kontakta Tusculum Förlag, 08/550 493 73, info@tusculum.se och www.tusculum.se.
Helena von Hofsten
Förläggare
Skakande dokumentär om ett av vårt lands mest omskrivna fall av sexuella övergrepp mot barn
”Ska jag berätta en hemsk sak? Jag var älskarinna åt min pappa.” Det berättar flickan, av media kallad Södertäljeflickan, i "Vem vågar tro på ett barn"?
Här möts den anklagade och dömde, och numera avlidne, faderns dagboksanteckningar med den drabbade flickans berättelse. Här möts de öga mot öga i rätten, här avslöjas en ofattbar brist i de vuxnas förmåga att ta ett barns berättelse på allvar, att våga tro på ord så fasansfulla att något sådant kan ingen människa ha varit med om. Men det har Södertäljeflickan varit med om. Och om det har hon berättat för sin fostermamma Birgitta Allmo som är bokens författare.
Bokens syfte är inte att ”rättsfallet Södertäljeflickan” ska ältas om igen, det är och förblir ett avslutat kapitel. Med "Vem vågar tro på ett barn?" vill författaren lyfta barnperspektivet, peka på konsekvenser för det berättande barnet, ställa det i relation till barnets rättigheter enligt FN:s Barnkonvention och ifrågasätta vuxensamhällets ”trovärdighet” och förmåga att hantera liknande berättelser, istället för att begå ytterligare övergrepp i statens namn.
Vad gör det osannolika sannolikt? Hur är det möjligt att tro på ett barn som berättar om sadistiska sexuella övergrepp, om människor som utnyttjar barn från andra länder, barn som tas hit för att utsättas för det grövsta av övergrepp. Vem kan tro på en sådan berättelse? Vem vågar tro på ett barn?
"Vem vågar tro på ett barn?" utkommer den 14 mars 2008. För mer information kontakta Tusculum Förlag, 08/550 493 73, info@tusculum.se och www.tusculum.se.
Helena von Hofsten
Förläggare
torsdag 27 december 2007
Vidrigheter på Flashback
I Sverige har vi yttrandefrihet. Det, har vi fått veta, ska vi minsann lära alla som inte har ett lika demokratiskt sinnelag som vi.
Så låt oss tala om yttrandefrihet, låt oss tala om Flashback Forum. För att visa hur liberala de är, eller vad det nu kan vara, har de under avdelningen ”Alternativa sexualiteter” skapat en tråd med namnet ”Hur uppfostrar man sitt barn att bli sin egen sexslav?”
Denna tråd startade den 13 september i år och där finns mängder av inlägg om hur man ska åstadkomma just detta. Tråden uppgår just nu till 15 sidor, och 171 inlägg.
Naturligtvis finns det till och med bland Flashbacks egna förhärdade medlemmar de som blir upprörda över denna ”diskussionstråd”. Dessa får dock nästan alltid sina inlägg raderade, med kommentarer från moderatorerna, som till exempel från moderatorn ”Denno” från den 18/9: "Har på nytt raderat tramsande och off topic. Åter till sakfrågan, hur gör man sitt barn till sexslav.”
Jag har inte någon gång förut gråtit när jag läst en diskussionstråd på nätet. Den här gången gjorde jag det.
Men att gråta är i slutändan ingen lösning. Jag tycker faktiskt att vanliga människor bör få veta att sådana skändligheter finns. Och jag tycker faktiskt också att de som skriver inlägg på en sådan tråd, liksom moderatorerna, samt de övriga ansvariga i Flashback borde hängas ut, med namn, bild, adress, personnummer och telefonnummer.
Då fick man efter ett tag se om de fortfarande uppskattade total ”yttrandefrihet”.
Om samhället tog sina deklarationer om att skydda barn på allvar skulle Flashbacks redaktion utsättas för en husrannsakan, och polisen skulle ta reda på identiteten på de som skrev inlägg på detta tema, liksom på en hel del andra figurer som härjat på Flashbacks avdelning för ”alternativa sexualiteter”.
Deras datorer skulle undersökas, deras telefonlistor skulle nogsamt gås igenom, deras källare och vindkontor skulle undersökas minutiöst.
Någon kanske invänder att de har vissa rättigheter, att man inte kan göra så. Där har ni fel. De som skriver sådana trådar har förbrukat alla normala rättigheter. De respekterar inte andras rättigheter, i synnerhet inte barns. Varför ska de tro att de har några själv?
Nu kommer detta inte att ske. Tyvärr. För ”samhället” tar inte sina deklarationer på allvar. En gång kommer det att finnas ett samhälle som gör det, det är jag helt övertygad om. Men fram till dess bör man ändå se till att de skumraskfigurer som härjar på Flashback och andra forum inte får vara ifred.
De ska veta att de har ögonen på sig. De ska veta att de en dag kommer att stoppas.
Tillägg 31/12
Tråden är nu nedlagd. Förmodligen som ett resultat av de polisanmälningar som kom efter att Motherwitch uppmärksammade saken på sin blogg http://blogg.aftonbladet.se/15013/ . Det visar att det faktiskt kan löna sig att reagera!
Så låt oss tala om yttrandefrihet, låt oss tala om Flashback Forum. För att visa hur liberala de är, eller vad det nu kan vara, har de under avdelningen ”Alternativa sexualiteter” skapat en tråd med namnet ”Hur uppfostrar man sitt barn att bli sin egen sexslav?”
Denna tråd startade den 13 september i år och där finns mängder av inlägg om hur man ska åstadkomma just detta. Tråden uppgår just nu till 15 sidor, och 171 inlägg.
Naturligtvis finns det till och med bland Flashbacks egna förhärdade medlemmar de som blir upprörda över denna ”diskussionstråd”. Dessa får dock nästan alltid sina inlägg raderade, med kommentarer från moderatorerna, som till exempel från moderatorn ”Denno” från den 18/9: "Har på nytt raderat tramsande och off topic. Åter till sakfrågan, hur gör man sitt barn till sexslav.”
Jag har inte någon gång förut gråtit när jag läst en diskussionstråd på nätet. Den här gången gjorde jag det.
Men att gråta är i slutändan ingen lösning. Jag tycker faktiskt att vanliga människor bör få veta att sådana skändligheter finns. Och jag tycker faktiskt också att de som skriver inlägg på en sådan tråd, liksom moderatorerna, samt de övriga ansvariga i Flashback borde hängas ut, med namn, bild, adress, personnummer och telefonnummer.
Då fick man efter ett tag se om de fortfarande uppskattade total ”yttrandefrihet”.
Om samhället tog sina deklarationer om att skydda barn på allvar skulle Flashbacks redaktion utsättas för en husrannsakan, och polisen skulle ta reda på identiteten på de som skrev inlägg på detta tema, liksom på en hel del andra figurer som härjat på Flashbacks avdelning för ”alternativa sexualiteter”.
Deras datorer skulle undersökas, deras telefonlistor skulle nogsamt gås igenom, deras källare och vindkontor skulle undersökas minutiöst.
Någon kanske invänder att de har vissa rättigheter, att man inte kan göra så. Där har ni fel. De som skriver sådana trådar har förbrukat alla normala rättigheter. De respekterar inte andras rättigheter, i synnerhet inte barns. Varför ska de tro att de har några själv?
Nu kommer detta inte att ske. Tyvärr. För ”samhället” tar inte sina deklarationer på allvar. En gång kommer det att finnas ett samhälle som gör det, det är jag helt övertygad om. Men fram till dess bör man ändå se till att de skumraskfigurer som härjar på Flashback och andra forum inte får vara ifred.
De ska veta att de har ögonen på sig. De ska veta att de en dag kommer att stoppas.
Tillägg 31/12
Tråden är nu nedlagd. Förmodligen som ett resultat av de polisanmälningar som kom efter att Motherwitch uppmärksammade saken på sin blogg http://blogg.aftonbladet.se/15013/ . Det visar att det faktiskt kan löna sig att reagera!
tisdag 25 december 2007
Indianernas fånge
Idag läste jag en bok som jag fick för 45 år sedan. För första gången. Jag fick den av Stockholms Sparbank, ”som belöning åt de flitiga spararna i Gubbängens skola” står det på ett ditklistrat försättsblad. Jag gick i första klass.
Den heter ”Indianernas fånge” och är skriven av Lois Lenski. Den handlar om en vit flicka som blev bortrövad av irokesindianer 1758. Den bygger på verkliga händelser.
Av anledningar som jag först började förstå för kanske tio till femton år sedan vågade jag inte läsa den som barn. Annars läste jag allt som barn, även otäcka saker. Om andra världskriget, ja, till och med om koncentrationsläger. Men den här vågade jag inte läsa. Jag visste i stort vad den handlade om, och det jag visste fyllde mig med motsägelsefulla känslor som jag anade att jag inte skulle kunna hantera om jag läste den. Så jag lät bli.
Tills nu alltså. Jag tänker inte berätta varför jag inte vågade läsa den. Jag bara säger att idag - den 25/12 2007 – vågade jag läsa den, för första gången, efter 45 år!
Den handlar i korthet om hur Mary Jemison, en flicka i lägre tonåren, rövas bort av Senecastammen. Hon rövas bort som kompensation för att de vita dödat en medlem av deras stam. Meningen är att hon ska blir en del av stammen och ersätta förlusten. Det sker också. När hon två år senare får en möjlighet att återvända till de vita säger hon nej. Hon har blivit en indian, hon trivs med det, och dessutom har hon fått reda på att hennes föräldrar är döda.
Den som läst avhandlingen ”Den mystiske indianen: schamanism i skärningspunkten mellan populärkultur, forskning och nyandlighet” av Sten Skånby från 2005 vet att det här har var ett vanligt tema i litteraturen under kanske 150 år. Han analyserar det som ett resultat av en ”idealisering” av indiankulturen, en idealisering som han ser som ett uttryck för en samhällskritik hos vita amerikanska författare.
Nu bygger ”Indianernas fånge” på en verklig händelse. Molly Jemison blev verkligen bortrövad, och hon valde verkligen att stanna hos Senecastammen. Hur mycket Lois Lenskis bok i övrigt överensstämmer med verkligheten vet jag inte, men om man utgår från berättelsen där är det lätt att förstå varför.
De vita såg ner på Amerikas ursprungsbefolkning, med det var inte tvärtom. Indianerna hatade vad de vita hade gjort mot deras folk, men de var inte rasister. De såg det som helt möjligt att göra en tillfångatagen vit till en av deras egna. Och relativt ofta lyckades de.
Det finns också historier om motsatsen. Om hur indianbarn tas från sina föräldrar, och av de vita placeras på missionsstationer eller på andra anstalter. De är grymma historier, som ofta handlar om våld, indoktrinering, om sexuella och fysiska övergrepp. Sådana berättelser hade sannerligen inga ”lyckliga slut”. Det kan förstås ha funnits fall där barn från ursprungsbefolkningen rycktes bort från sin hemmiljö och slutar som ”goda vita”. Men de verkar i så fall inte gjort några avtryck i litteraturen.
Vad beror den här skillnaden på? Sten Skånby talar om 18- och 1900-talens idealisering av indiankulturen. Men frågan är förstås om den enbart var ett resultat av samhällskritiska författares agendor, eller om den också avspeglade en verklighet.
Den vita kulturen var som sagt rasistisk, och betraktade ursprungsbefolkningen som underlägsen. Bara det är en viktig skillnad. Men det finns flera. De irokeser som kidnappade Molly Jemison tillhörde en kultur där kvinnorna hade en ställning som var oerhört starkare än kvinnorna hade i den vita kulturen. Kvinnorna ägde husen och jorden, släktskapet gick på kvinnolinjen och mannen var tvungen att bosätta sig hos kvinnan vid äktenskapet.
Om hon hade återvänt till de vita, hade hon tvingats underordnat sig patriarkatet på allvar. Det slapp hon här.
De vitas kultur var uppdelad i fattiga, som fick kämpa för brödfödan, och rika, som levde i ofattbar lyx. Hos indianerna var alla lika fattiga, och alla hjälptes åt så bäst det går. Det framgår faktiskt även av denna bok, som ju var skriven för barn och ungdomar.
Men dessutom var ursprungsbefolkningens syn på barn mycket mer respektfull än de vitas. Eleanor Leacock, bland andra, har visat hur befolkningen i indiankulturerna betraktade de vitas grymma uppfostringsmetoder, och i synnerhet de kroppsliga bestraffningarna, med avsmak. Barnen hade också en mycket större självständighet och frihet än i den vita kulturen.
I ”Indianernas fånge” beskrivs också hur Molly behandlas med respekt och ömhet, tills hon slutligen känslomässigt byter sida. Men det är ju en barn– och ungdomsbok? Ja, men beskrivningen av inställningen till barn stämmer så bra överens med den hos antropologer som Leacock, och den ger intryck av att avspegla en verklighet.
För att återgå till min egen barndom – trots att jag inte vågade läsa boken låg mina sympatier alltid på ”indianers” sida när jag såg på filmer, eller när vi lekta ”indianer och vita”. Jag ville alltid vara ”indian”, även fast jag visste att de ju alltid, till sist, förlorade. Rädslan för boken var inte en rädsla för ”indianer”. Det var en rädsla för de känslor och insikter jag visste att hela berättelsen med nödvändighet skulle väcka inom mig.
Den heter ”Indianernas fånge” och är skriven av Lois Lenski. Den handlar om en vit flicka som blev bortrövad av irokesindianer 1758. Den bygger på verkliga händelser.
Av anledningar som jag först började förstå för kanske tio till femton år sedan vågade jag inte läsa den som barn. Annars läste jag allt som barn, även otäcka saker. Om andra världskriget, ja, till och med om koncentrationsläger. Men den här vågade jag inte läsa. Jag visste i stort vad den handlade om, och det jag visste fyllde mig med motsägelsefulla känslor som jag anade att jag inte skulle kunna hantera om jag läste den. Så jag lät bli.
Tills nu alltså. Jag tänker inte berätta varför jag inte vågade läsa den. Jag bara säger att idag - den 25/12 2007 – vågade jag läsa den, för första gången, efter 45 år!
Den handlar i korthet om hur Mary Jemison, en flicka i lägre tonåren, rövas bort av Senecastammen. Hon rövas bort som kompensation för att de vita dödat en medlem av deras stam. Meningen är att hon ska blir en del av stammen och ersätta förlusten. Det sker också. När hon två år senare får en möjlighet att återvända till de vita säger hon nej. Hon har blivit en indian, hon trivs med det, och dessutom har hon fått reda på att hennes föräldrar är döda.
Den som läst avhandlingen ”Den mystiske indianen: schamanism i skärningspunkten mellan populärkultur, forskning och nyandlighet” av Sten Skånby från 2005 vet att det här har var ett vanligt tema i litteraturen under kanske 150 år. Han analyserar det som ett resultat av en ”idealisering” av indiankulturen, en idealisering som han ser som ett uttryck för en samhällskritik hos vita amerikanska författare.
Nu bygger ”Indianernas fånge” på en verklig händelse. Molly Jemison blev verkligen bortrövad, och hon valde verkligen att stanna hos Senecastammen. Hur mycket Lois Lenskis bok i övrigt överensstämmer med verkligheten vet jag inte, men om man utgår från berättelsen där är det lätt att förstå varför.
De vita såg ner på Amerikas ursprungsbefolkning, med det var inte tvärtom. Indianerna hatade vad de vita hade gjort mot deras folk, men de var inte rasister. De såg det som helt möjligt att göra en tillfångatagen vit till en av deras egna. Och relativt ofta lyckades de.
Det finns också historier om motsatsen. Om hur indianbarn tas från sina föräldrar, och av de vita placeras på missionsstationer eller på andra anstalter. De är grymma historier, som ofta handlar om våld, indoktrinering, om sexuella och fysiska övergrepp. Sådana berättelser hade sannerligen inga ”lyckliga slut”. Det kan förstås ha funnits fall där barn från ursprungsbefolkningen rycktes bort från sin hemmiljö och slutar som ”goda vita”. Men de verkar i så fall inte gjort några avtryck i litteraturen.
Vad beror den här skillnaden på? Sten Skånby talar om 18- och 1900-talens idealisering av indiankulturen. Men frågan är förstås om den enbart var ett resultat av samhällskritiska författares agendor, eller om den också avspeglade en verklighet.
Den vita kulturen var som sagt rasistisk, och betraktade ursprungsbefolkningen som underlägsen. Bara det är en viktig skillnad. Men det finns flera. De irokeser som kidnappade Molly Jemison tillhörde en kultur där kvinnorna hade en ställning som var oerhört starkare än kvinnorna hade i den vita kulturen. Kvinnorna ägde husen och jorden, släktskapet gick på kvinnolinjen och mannen var tvungen att bosätta sig hos kvinnan vid äktenskapet.
Om hon hade återvänt till de vita, hade hon tvingats underordnat sig patriarkatet på allvar. Det slapp hon här.
De vitas kultur var uppdelad i fattiga, som fick kämpa för brödfödan, och rika, som levde i ofattbar lyx. Hos indianerna var alla lika fattiga, och alla hjälptes åt så bäst det går. Det framgår faktiskt även av denna bok, som ju var skriven för barn och ungdomar.
Men dessutom var ursprungsbefolkningens syn på barn mycket mer respektfull än de vitas. Eleanor Leacock, bland andra, har visat hur befolkningen i indiankulturerna betraktade de vitas grymma uppfostringsmetoder, och i synnerhet de kroppsliga bestraffningarna, med avsmak. Barnen hade också en mycket större självständighet och frihet än i den vita kulturen.
I ”Indianernas fånge” beskrivs också hur Molly behandlas med respekt och ömhet, tills hon slutligen känslomässigt byter sida. Men det är ju en barn– och ungdomsbok? Ja, men beskrivningen av inställningen till barn stämmer så bra överens med den hos antropologer som Leacock, och den ger intryck av att avspegla en verklighet.
För att återgå till min egen barndom – trots att jag inte vågade läsa boken låg mina sympatier alltid på ”indianers” sida när jag såg på filmer, eller när vi lekta ”indianer och vita”. Jag ville alltid vara ”indian”, även fast jag visste att de ju alltid, till sist, förlorade. Rädslan för boken var inte en rädsla för ”indianer”. Det var en rädsla för de känslor och insikter jag visste att hela berättelsen med nödvändighet skulle väcka inom mig.
fredag 21 december 2007
Vad är egentligen "moralpanik"?
I samband med att pseudonymen Motherwitch startade en kampanj mot pedofilsidor på nätet, blev hon, som ett brev på posten, genast anklagad för att sprida ”moralpanik”. Det är ett underligt begrepp, som brukar användas av många för att slå mot ståndpunkter de inte gillar, i synnerhet sådana ståndpunkter som bygger på någon form av ”moralisk” upprördhet.
Det kan användas till det mesta. De som inte vill legalisera pedofili eller vuxenincest anklagas för ”moralpanik”, trots att de oftast har en lång rad rationella argument att bygga sitt avståndstagande på. De som ogillar våldsamma och sadistiska dataspel, eller videofilmer, brukar också sägas sprida ”moralpanik”, trots att de skulle kunna hänvisa till en lång rad forskare, från Bandura och framåt, som argumenterat för hur destruktivt det kan vara att utsättas för grovt, men trivialiserat våld i media.
De som upprörs över satanister som spikar upp katter på kyrkdörrar, och vars favoritmusik är black metal-låtar som förhärligar våld, tortyr, eller våldtäkter, sprider också "moralpanik". De som anser att det finns en kärna av sanning i berättelser om ”rituella” sadistiska övergrepp är väl de värsta spridarna av denna ”moralpanik”. Men även de som upprörs över att statsråd och andra höjdare utnyttjar minderåriga prostituerade.
Det finns förvisso de som försökt definiera ett begrepp som moralpanik på andra, mer meningsfulla, sätt, men här är jag mer intresserad över hur begreppet används i vulgärdebatten. Moralisk upprördhet och en vilja att bekämpa föremålet för denna upprördhet ses ofta som moralpanik. Men inte alltid.
En av de största rörelserna i vår tids historia som till ganska stor byggde på en ”moralisk” upprördhet var rörelsen mot USA:s krig i Indokina. Det djupt omoraliska i att en stor nation bombade ett fattigt bondeland sönder och samman, och lät sina marionetter i Sydvietnam tortera och våldta, upprörde miljoner människor. Ändå har jag inte sett någon som vågat påstå att det var moralpanik. Men det vore ju så enkelt att hävda det.
Är inte trots allt principer som ”Du skall icke döda” förlegade påbud, som moderna människor sedan länge lagt bakom sig? Och är framförallt inte åsikten att det är fel av de härskande i rika länder att bomba fattiga människor sönder och samman ett uttryck för en unken moralism som inte förstår att olja och säkerhetsintressen väger tyngre än olika moraliska hjärnspöken? Varför ska man uppröras över Vietnamkriget, kuppen i Chile, invasionen av Irak, tortyren i Abu Ghraib- fängelset?
Eller för den delen polisens likgiltighet inför morden på kvinnor i Guatemala, som SvD tog upp idag? Att fånga mördare och ställa dem inför rätta – är inte det också en sån där ”moralistisk” ryggradsreflex, ovärdig en sofistikerad människa, som befriats från alla unkna fördomar?
Nej, de flesta skulle nog inte våga ens antyda att de sista exemplen skulle vara uttryck för ”moralpanik”.
Eller någon osedvanligt cynisk person skulle kanske ta upp det allra sista exemplet. Varför det?
Därför att det finns några väsentliga faktorer som leder till att vissa personer börjar skrika om ”moralpanik”. Om någon upprörs över sexuella brott, eller brott mot kvinnor, eller mot barn, eller brott med ”ockulta” inslag, eller vissa typer av narkotikabrott, då kommer genast skriken om moralpanik.
De som försvarar USA:s brott i Indokina eller Irak, skulle aldrig våga använda termen om sina motståndare. Framförallt kanske för att de vill behålla moraltemat för sig själva. De vill inte avfärda kritiken som en ”moralpanik”, därför att de själva älskar att framställa sina egna åsikter som djupt moraliska (ni vet, nationens ära, plikten att kämpa mot kommunism, och sådant).
Men i grunder är det ju samma sak. Somliga människor upprörs över övergrepp mot barn, övergrepp mot kvinnor, sekter som förhärligar (och inte så sällan använder) våld, narkotikalangning, på samma sätt som de också kan uppröras över USA:s övergrepp i Irak. Det ligger ofta ”moraliska” skäl bakom båda dessa typer av ställningstaganden. Och ofta berör de olika ämnena varandra. Det finns stora strukturella likheter mellan hur USA-soldater sexuellt torterade fångna irakier, med hur förövare i vår vardag använder samma metoder mot kvinnor och barn.
Avskaffa ordet moralpanik, eller använd det bara när det verkligen kan vara adekvat (om exempelvis homofobiska kampanjer, eller när upprörda moralister på 40-talet ville förbjuda Pippi Långstrump!). Att bli moraliskt upprörd över hur människor kränks, eller förråas, och försöka handla utifrån det, är ett uttryck för människors bästa sidor, inte de sämsta. Det lobbyisterna för övergrepp, våld, och avhumanisering kallar för ”moralpanik” har kommit för att stanna. Dess bättre.
Det kan användas till det mesta. De som inte vill legalisera pedofili eller vuxenincest anklagas för ”moralpanik”, trots att de oftast har en lång rad rationella argument att bygga sitt avståndstagande på. De som ogillar våldsamma och sadistiska dataspel, eller videofilmer, brukar också sägas sprida ”moralpanik”, trots att de skulle kunna hänvisa till en lång rad forskare, från Bandura och framåt, som argumenterat för hur destruktivt det kan vara att utsättas för grovt, men trivialiserat våld i media.
De som upprörs över satanister som spikar upp katter på kyrkdörrar, och vars favoritmusik är black metal-låtar som förhärligar våld, tortyr, eller våldtäkter, sprider också "moralpanik". De som anser att det finns en kärna av sanning i berättelser om ”rituella” sadistiska övergrepp är väl de värsta spridarna av denna ”moralpanik”. Men även de som upprörs över att statsråd och andra höjdare utnyttjar minderåriga prostituerade.
Det finns förvisso de som försökt definiera ett begrepp som moralpanik på andra, mer meningsfulla, sätt, men här är jag mer intresserad över hur begreppet används i vulgärdebatten. Moralisk upprördhet och en vilja att bekämpa föremålet för denna upprördhet ses ofta som moralpanik. Men inte alltid.
En av de största rörelserna i vår tids historia som till ganska stor byggde på en ”moralisk” upprördhet var rörelsen mot USA:s krig i Indokina. Det djupt omoraliska i att en stor nation bombade ett fattigt bondeland sönder och samman, och lät sina marionetter i Sydvietnam tortera och våldta, upprörde miljoner människor. Ändå har jag inte sett någon som vågat påstå att det var moralpanik. Men det vore ju så enkelt att hävda det.
Är inte trots allt principer som ”Du skall icke döda” förlegade påbud, som moderna människor sedan länge lagt bakom sig? Och är framförallt inte åsikten att det är fel av de härskande i rika länder att bomba fattiga människor sönder och samman ett uttryck för en unken moralism som inte förstår att olja och säkerhetsintressen väger tyngre än olika moraliska hjärnspöken? Varför ska man uppröras över Vietnamkriget, kuppen i Chile, invasionen av Irak, tortyren i Abu Ghraib- fängelset?
Eller för den delen polisens likgiltighet inför morden på kvinnor i Guatemala, som SvD tog upp idag? Att fånga mördare och ställa dem inför rätta – är inte det också en sån där ”moralistisk” ryggradsreflex, ovärdig en sofistikerad människa, som befriats från alla unkna fördomar?
Nej, de flesta skulle nog inte våga ens antyda att de sista exemplen skulle vara uttryck för ”moralpanik”.
Eller någon osedvanligt cynisk person skulle kanske ta upp det allra sista exemplet. Varför det?
Därför att det finns några väsentliga faktorer som leder till att vissa personer börjar skrika om ”moralpanik”. Om någon upprörs över sexuella brott, eller brott mot kvinnor, eller mot barn, eller brott med ”ockulta” inslag, eller vissa typer av narkotikabrott, då kommer genast skriken om moralpanik.
De som försvarar USA:s brott i Indokina eller Irak, skulle aldrig våga använda termen om sina motståndare. Framförallt kanske för att de vill behålla moraltemat för sig själva. De vill inte avfärda kritiken som en ”moralpanik”, därför att de själva älskar att framställa sina egna åsikter som djupt moraliska (ni vet, nationens ära, plikten att kämpa mot kommunism, och sådant).
Men i grunder är det ju samma sak. Somliga människor upprörs över övergrepp mot barn, övergrepp mot kvinnor, sekter som förhärligar (och inte så sällan använder) våld, narkotikalangning, på samma sätt som de också kan uppröras över USA:s övergrepp i Irak. Det ligger ofta ”moraliska” skäl bakom båda dessa typer av ställningstaganden. Och ofta berör de olika ämnena varandra. Det finns stora strukturella likheter mellan hur USA-soldater sexuellt torterade fångna irakier, med hur förövare i vår vardag använder samma metoder mot kvinnor och barn.
Avskaffa ordet moralpanik, eller använd det bara när det verkligen kan vara adekvat (om exempelvis homofobiska kampanjer, eller när upprörda moralister på 40-talet ville förbjuda Pippi Långstrump!). Att bli moraliskt upprörd över hur människor kränks, eller förråas, och försöka handla utifrån det, är ett uttryck för människors bästa sidor, inte de sämsta. Det lobbyisterna för övergrepp, våld, och avhumanisering kallar för ”moralpanik” har kommit för att stanna. Dess bättre.
torsdag 20 december 2007
”I cyberrymden kan ingen höra dig skrika”
Jag skäms lite över det, men citatet i rubriken kommer faktiskt från Jan Guillou. Det kommer dessutom från en av hans många osympatiska krönikor. Men för tillfället låter jag bli att nämna vilken, för just detta citat gav mig någon aha-upplevelse.
Jag är trött på nätet. Visst, visst, det har gjort en oerhörd nytta, men det har på sätt och vis ökat alienationen. På ”den gamla goda tiden”, alltså före internet, var man tvungen att prata med varandra, på telefon eller på annat sätt, om man ville ha tät kontakt. Det behöver man inte längre. Är det på gott eller på ont?
Förmodligen både och. Men här tänker jag bara skriva om det negativa.
Folk blir vänner på nätet, men också ovänner. Jag tror att det är lättare att bli ovänner på nätet än vad det är IRL (d.v.s. internetförkortningen för allt annat än internet, betyder ”In Real Life”). Om man pratar med någon kan man höra på tonfall, uppfatta nyanser, undvika missförstånd. Det kan vara ganska svårt på nätet.
Folk blir till och med förälskade på nätet, det har jag varit med, det är en sorts förälskelse som i oerhört hög grad bygger på projiceringar, man ser bara texten och fyller i resten med sin fantasi. Det slutar ofta bedrövligt.
Att ta del av ständigt nya mail, som ska besvaras, ger en konstig känsla. Det är möjligt att de som föds upp med det kommer att tycka det är naturligt. För mig känns det som om den värld där det finns röster, ansikten, leenden, gråt, gradvis ersätts med bokstäver, bokstäver, bokstäver. Det är ju egentligen inte bokstäver heller, det är ettor och nollor. Osynliga ettor och nollor.
På internet är allt tillåtet, om man inte lever i Kina eller Nordkorea eller så. Alla åsikter är tillåtna. Någon kan skriva och vara för pedofili, sedan kan någon annan skriva och vara emot. Det är demokratiskt, alla är lika på nätet. Även socialhjälpstagare har råd att skapa en blogg, Men hur många läser den, och varför?
Internet är vår tids repressiva tolerans. Ingen kan säga att vi inte är en demokrati, alla kan ju skriva vad de vill på nätet. Att sedan det mesta som är angeläget stannar där, och endast får närmast obefintliga konsekvenser ”IRL” är en annan sak. ”I cyberrymden kan ingen höra dig skrika”. Även en blind höna, och Jan Guillou, hittar ibland ett korn.
Det här är naturligtvis orättvist. Men jag känner det så nu.
Kommer hem till en ensam lägenhet och sätter på datorn det första jag gör. Kollar besöken på min hemsida och blogg, och om jag orkar också om jag fått några mail. Kollar Motherwitchs och Consequentias bloggar, och eventuellt någon debatt jag deltar i på något forum. Eller kanske vad som hänt på något stödforum. Men för mig känns det mer och mer som en konstig livsstil.
Jag tror inte på sf-berättelser om att datorerna tar över. De kan inte ta över, inte på det sättet. De är programmerade av människor, och människor kan när som helst dra ur sladden. Men de kan ta över våra psyken. I värsta fall.
I USA dömdes en kvinna för barnmisshandel. Hon hade misskött sina barn och låtit dem svälta, och leva i smuts, eftersom hon använde all sin lediga tid till att sitta framför datorn och surfa. Det är kanske inte datorernas fel, hon kanske skulle ha misskött barnen i alla fall. Vad vet jag. Men datorn blev i alla fall ett redskap för vanvård.
Det är ett extremfall, men det finns många fall som inte är så extrema.
Nu använder jag i alla fall nästan bara datorn för att kolla vad som händer och för att skriva. Har nästan aldrig spelat dataspel, de flesta jag sett handlar om att man ska skjuta ner en massa monster för att överleva. Det är kanske förråande för en del, för mig är det bara dödtråkigt. Hur kan någon stå ut med att göra det timme efter timme? Försökte nån gång, gav upp efter några minuter. Minns inte varför, men troligen var jag så dålig på att skjuta ihjäl monster att de dödade mig efter en kort tid.
Kan inte hitta något bra slut på denna orättvisa betraktelse. Jag kanske lider av datorfobi? Det finns kanske KBT-terapi mot sådana? Det skulle i alla fall inte hjälpa mig, för jag har inte, och kommer förmodligen aldrig att få, råd med KBT-terapi…
Jag är trött på nätet. Visst, visst, det har gjort en oerhörd nytta, men det har på sätt och vis ökat alienationen. På ”den gamla goda tiden”, alltså före internet, var man tvungen att prata med varandra, på telefon eller på annat sätt, om man ville ha tät kontakt. Det behöver man inte längre. Är det på gott eller på ont?
Förmodligen både och. Men här tänker jag bara skriva om det negativa.
Folk blir vänner på nätet, men också ovänner. Jag tror att det är lättare att bli ovänner på nätet än vad det är IRL (d.v.s. internetförkortningen för allt annat än internet, betyder ”In Real Life”). Om man pratar med någon kan man höra på tonfall, uppfatta nyanser, undvika missförstånd. Det kan vara ganska svårt på nätet.
Folk blir till och med förälskade på nätet, det har jag varit med, det är en sorts förälskelse som i oerhört hög grad bygger på projiceringar, man ser bara texten och fyller i resten med sin fantasi. Det slutar ofta bedrövligt.
Att ta del av ständigt nya mail, som ska besvaras, ger en konstig känsla. Det är möjligt att de som föds upp med det kommer att tycka det är naturligt. För mig känns det som om den värld där det finns röster, ansikten, leenden, gråt, gradvis ersätts med bokstäver, bokstäver, bokstäver. Det är ju egentligen inte bokstäver heller, det är ettor och nollor. Osynliga ettor och nollor.
På internet är allt tillåtet, om man inte lever i Kina eller Nordkorea eller så. Alla åsikter är tillåtna. Någon kan skriva och vara för pedofili, sedan kan någon annan skriva och vara emot. Det är demokratiskt, alla är lika på nätet. Även socialhjälpstagare har råd att skapa en blogg, Men hur många läser den, och varför?
Internet är vår tids repressiva tolerans. Ingen kan säga att vi inte är en demokrati, alla kan ju skriva vad de vill på nätet. Att sedan det mesta som är angeläget stannar där, och endast får närmast obefintliga konsekvenser ”IRL” är en annan sak. ”I cyberrymden kan ingen höra dig skrika”. Även en blind höna, och Jan Guillou, hittar ibland ett korn.
Det här är naturligtvis orättvist. Men jag känner det så nu.
Kommer hem till en ensam lägenhet och sätter på datorn det första jag gör. Kollar besöken på min hemsida och blogg, och om jag orkar också om jag fått några mail. Kollar Motherwitchs och Consequentias bloggar, och eventuellt någon debatt jag deltar i på något forum. Eller kanske vad som hänt på något stödforum. Men för mig känns det mer och mer som en konstig livsstil.
Jag tror inte på sf-berättelser om att datorerna tar över. De kan inte ta över, inte på det sättet. De är programmerade av människor, och människor kan när som helst dra ur sladden. Men de kan ta över våra psyken. I värsta fall.
I USA dömdes en kvinna för barnmisshandel. Hon hade misskött sina barn och låtit dem svälta, och leva i smuts, eftersom hon använde all sin lediga tid till att sitta framför datorn och surfa. Det är kanske inte datorernas fel, hon kanske skulle ha misskött barnen i alla fall. Vad vet jag. Men datorn blev i alla fall ett redskap för vanvård.
Det är ett extremfall, men det finns många fall som inte är så extrema.
Nu använder jag i alla fall nästan bara datorn för att kolla vad som händer och för att skriva. Har nästan aldrig spelat dataspel, de flesta jag sett handlar om att man ska skjuta ner en massa monster för att överleva. Det är kanske förråande för en del, för mig är det bara dödtråkigt. Hur kan någon stå ut med att göra det timme efter timme? Försökte nån gång, gav upp efter några minuter. Minns inte varför, men troligen var jag så dålig på att skjuta ihjäl monster att de dödade mig efter en kort tid.
Kan inte hitta något bra slut på denna orättvisa betraktelse. Jag kanske lider av datorfobi? Det finns kanske KBT-terapi mot sådana? Det skulle i alla fall inte hjälpa mig, för jag har inte, och kommer förmodligen aldrig att få, råd med KBT-terapi…
söndag 9 december 2007
När jag inte vågade gilla ABBA
Jag lyssnar gärna till ABBA. Det kan jag säga idag, utan att det är speciellt märkvärdigt. Det är ingenting som behöver motiveras, även om jag säkert skulle kunna hitta någon motivering om jag försökte.
Men 1977 var det annorlunda. Det året gick jag så långt i att dölja att jag gillade ABBA att jag till och med ringde in en telefoninsändare till Aftonbladet och angrep dem.
Bakgrunden är denna. Aftonbladet hade en telefonfråga om man kunde jämföra ABBA med Beatles. Jag ringde in, och läste upp ett litet uttalande där jag sa att det inte gick, för Beatles var genier medan ABBA var ”en kommersiell musikmaskin i kapitalets tjänst”. Min insändare kom in, till min stora förtjusning. I själva verket var det ganska så pinsamt.
För någon månad tidigare hade jag köpt ABBA:s LP ”Arrival”, och det är ingen överdrift att säga att jag lyssnade på den nästan varje dag. Jag hade just flyttat till ett dystert hotellhem på Norra Stationsgatan, med utsikt mot en dygnet runt kraftigt trafikerad gata. Ett av mina glädjeämnen på detta dystra ställe var just att lyssna på ”Arrival.”
Men samtidigt hade jag en djupt liggande känsla av att det var något fel, något djupt obehagligt med ABBA. Därav denna märkliga insändare. Det hindrade mig inte att ta med skivan ifråga till fester, vilket väckte lite munterhet hos de som kände till mitt inlägg i Aftonbladet. Dessa kom med lite syrliga kommentarer, och det gjorde det nog rätt i.
Jag har sällan varit politiskt korrekt på detta fyrkantiga sätt, men det här var ett märkligt undantag. Varför jag skämdes för att lyssna på det ”kommersiella” ABBA men inte att gå på det likaså kommersiella McDonalds är ju intressant. Det har nog också sina förklaringar, men de går jag inte in på här.
När The Album, ABBA:s nästa LP, kom ut, köpte jag den inte, men jag besökte ett kollektiv där en av medlemmarna hade köpt den, och spelade den gång på gång. Och när filmen ABBA - The Movie kom gick jag och såg den, och älskade den, trots dess ganska så tunna story. Men så fort någon frågade mig om saken försäkrade jag att jag tyckte att ABBA var hemska.
Vad tycker jag nu om vad jag sa i insändaren i Aftonbladet? Bortsett från det pinsamma, att jag angrep vad som faktiskt var ett av mina favoritband, kan man också problematisera vad jag sa om Beatles. De må ha varit ”genier”, och de var säkert mer nyskapande än ABBA, men de var naturligtvis i viss mån en ”kommersiell musikmaskin”, och en mycket framgångsrik sådan. De fick ju till och med motta en orden ur drottning Elizabeths hand 1965 för sina insatser för den brittiska exportindustrin.
Och vad det gäller det politiska innehållet lyckades de producera reaktionära låtar av en typ som ABBA aldrig skulle ha vågat ge ut. Exempelvis den skattekverulerande ”Taxman” från 1966, eller angreppet på den utomparlamentariska vänstern i ”Revolution 1” från 1968. För att inte tala om deras kvinnofientliga utbrott i ”Run for your life” från 1965.
Medlemmarna i ABBA var, om man får döma av de få politiska uttalanden som kom från några av dess medlemmar, med all säkerhet ganska så borgerliga. Men den enda text med politiskt innehåll de någonsin skrev, ”Fernando”, var närmast en romantiserad hyllning till en latinamerikansk gerillasoldat – knappat ett högertema.
Men saken var att för mig var Beatles nästan heliga, några man inte fick angripa. Så fast jag hjärtligt avskydde kvinnohatet i Tom Jones Delilah (”She stood there laughing – i felt the knife in my hand and she laughed no more”) såg jag med överseende på den likaledes mordiska Beatlestexten i ”Run for you life”: ”I´d rather see you dead little girl than to be with another man”.
Av ganska så självklara skäl skrev ABBA inte några sådana texter – det skulle se mycket konstigt ut med Agnetha Fältskog och Anni-Frid Lyngstad som medlemmar. Och av samma skäl kunde inte gärna ABBA, som andra supergrupper, plocka upp kvinnliga fans efter koncerterna och utnyttja dem sexuellt (vilket Beatles gjorde).
Tillbaka till ABBA. De fick mig att må lite bättre 1977 i en eländig tillvaro. Liksom Beatles, och för den skull Monkees, fick mig att leva upp och bli glad 1967.
Och ett av de främsta kriterierna på att musik, eller litteratur, eller film, är ”bra” är väl att den fyller en sådan funktion. Den som gör det kan aldrig vara ”dålig”, alldeles oavsett vad kulturskribenter må tycka om saken.
Men 1977 var det annorlunda. Det året gick jag så långt i att dölja att jag gillade ABBA att jag till och med ringde in en telefoninsändare till Aftonbladet och angrep dem.
Bakgrunden är denna. Aftonbladet hade en telefonfråga om man kunde jämföra ABBA med Beatles. Jag ringde in, och läste upp ett litet uttalande där jag sa att det inte gick, för Beatles var genier medan ABBA var ”en kommersiell musikmaskin i kapitalets tjänst”. Min insändare kom in, till min stora förtjusning. I själva verket var det ganska så pinsamt.
För någon månad tidigare hade jag köpt ABBA:s LP ”Arrival”, och det är ingen överdrift att säga att jag lyssnade på den nästan varje dag. Jag hade just flyttat till ett dystert hotellhem på Norra Stationsgatan, med utsikt mot en dygnet runt kraftigt trafikerad gata. Ett av mina glädjeämnen på detta dystra ställe var just att lyssna på ”Arrival.”
Men samtidigt hade jag en djupt liggande känsla av att det var något fel, något djupt obehagligt med ABBA. Därav denna märkliga insändare. Det hindrade mig inte att ta med skivan ifråga till fester, vilket väckte lite munterhet hos de som kände till mitt inlägg i Aftonbladet. Dessa kom med lite syrliga kommentarer, och det gjorde det nog rätt i.
Jag har sällan varit politiskt korrekt på detta fyrkantiga sätt, men det här var ett märkligt undantag. Varför jag skämdes för att lyssna på det ”kommersiella” ABBA men inte att gå på det likaså kommersiella McDonalds är ju intressant. Det har nog också sina förklaringar, men de går jag inte in på här.
När The Album, ABBA:s nästa LP, kom ut, köpte jag den inte, men jag besökte ett kollektiv där en av medlemmarna hade köpt den, och spelade den gång på gång. Och när filmen ABBA - The Movie kom gick jag och såg den, och älskade den, trots dess ganska så tunna story. Men så fort någon frågade mig om saken försäkrade jag att jag tyckte att ABBA var hemska.
Vad tycker jag nu om vad jag sa i insändaren i Aftonbladet? Bortsett från det pinsamma, att jag angrep vad som faktiskt var ett av mina favoritband, kan man också problematisera vad jag sa om Beatles. De må ha varit ”genier”, och de var säkert mer nyskapande än ABBA, men de var naturligtvis i viss mån en ”kommersiell musikmaskin”, och en mycket framgångsrik sådan. De fick ju till och med motta en orden ur drottning Elizabeths hand 1965 för sina insatser för den brittiska exportindustrin.
Och vad det gäller det politiska innehållet lyckades de producera reaktionära låtar av en typ som ABBA aldrig skulle ha vågat ge ut. Exempelvis den skattekverulerande ”Taxman” från 1966, eller angreppet på den utomparlamentariska vänstern i ”Revolution 1” från 1968. För att inte tala om deras kvinnofientliga utbrott i ”Run for your life” från 1965.
Medlemmarna i ABBA var, om man får döma av de få politiska uttalanden som kom från några av dess medlemmar, med all säkerhet ganska så borgerliga. Men den enda text med politiskt innehåll de någonsin skrev, ”Fernando”, var närmast en romantiserad hyllning till en latinamerikansk gerillasoldat – knappat ett högertema.
Men saken var att för mig var Beatles nästan heliga, några man inte fick angripa. Så fast jag hjärtligt avskydde kvinnohatet i Tom Jones Delilah (”She stood there laughing – i felt the knife in my hand and she laughed no more”) såg jag med överseende på den likaledes mordiska Beatlestexten i ”Run for you life”: ”I´d rather see you dead little girl than to be with another man”.
Av ganska så självklara skäl skrev ABBA inte några sådana texter – det skulle se mycket konstigt ut med Agnetha Fältskog och Anni-Frid Lyngstad som medlemmar. Och av samma skäl kunde inte gärna ABBA, som andra supergrupper, plocka upp kvinnliga fans efter koncerterna och utnyttja dem sexuellt (vilket Beatles gjorde).
Tillbaka till ABBA. De fick mig att må lite bättre 1977 i en eländig tillvaro. Liksom Beatles, och för den skull Monkees, fick mig att leva upp och bli glad 1967.
Och ett av de främsta kriterierna på att musik, eller litteratur, eller film, är ”bra” är väl att den fyller en sådan funktion. Den som gör det kan aldrig vara ”dålig”, alldeles oavsett vad kulturskribenter må tycka om saken.
torsdag 6 december 2007
Vad innebär domen mot Tranås kvinnojour?
Den fällande domen mot Tranås kvinnojour är en tragedi. Den är inte alls oväntad, men likväl en tragedi.
Efter att kvinnorna i jouren ansetts överbevisade om att de inte kände till att den kvinna, som med deras hjälp gömt sig tillsammans med sitt barn, inte hade den juridiska vårdnaden, fälldes tre av dem, tillsammans med en rektor som hjälpt barnet till skolgång. Två av kvinnorna dömdes till sex månaders fängelse.
Den som vet något om ämnet, känner till att inte så få barn i Sverige idag är gömda, eftersom förövare har fått vårdnaden om dem. De är relativt lyckligt lottade. Många barn har det värre – de tvingas leva med förövare de är rädda för. Detta är en logisk konsekvens av vår kvinno- och barnfientliga juridiska praxis.
Det är oerhört svårt att dömas för övergrepp mot barn, och de som inte är dömda får ofta nästan automatiskt delad vårdnad. Om den andra föräldern, i 99 fall av 100 mamman, aktivt försöker bekämpa dessa orättvisa beslut förlorar de ofta vårdnaden totalt. Det kallas för ”umgängessabotage”.
Detta är läget. De som försöker gömma barn i en sådan situation är nominellt ”brottslingar”, liksom Robin Hood i legenden. Men i likhet med denne närmast mytiska figur är de ju snarare hjältar.
Liza Marklund har i fem krönikor i Expressen visat hur en uppenbar förövare friats i hovrätten, trots en överväldigande bevisning, som innefattar rättsläkarintyg. Vårdnadstvisten i det fallet är ej slutligen avgjord, men med vår lagstiftning är det klart möjligt att fadern kommer att få delad vårdnad. I detta, och många andra, fall, hoppas jag i så fall att barnet blir gömt. Och jag hoppas att den som i så fall känner till var, är anständig nog att inte berätta det för polisen.
Lina Ploug, ordförande i ROKS, har i ett ganska så defensivt uttalande sagt att hon beklagar att kvinnojourer bryter mot lagen. Jag hoppas att hennes uttalande är taktiskt betingar, för det vore ledsamt om hon menade det. Milt sagt.
När polisen letar efter flyktingar som gömt sig för att slippa avvisas, är den människa som avslöjar gömstället ett kräk. På samma sätt är den som avslöjar för myndigheterna i diktaturländer var gömda motståndskämpar finns ett kräk. Eller den arbetare som anger strejkledaren för polisen, i länder där strejker är förbjudna. Eller den som berättar för rasistiska lynchmobbar var de ska få tag i judar, eller zigenare, eller svarta.
Det är i grunden samma sak här. Den som hjälper vårt kvinno- och barnfientliga rättssystem i sådana fall har förrått både kvinnor och barn, liksom sin egen mänsklighet. Att handla så bör betraktas på samma sätt som strejkbryteri betraktas inom arbetarrörelsen.
Den lärdom som bör dras av fallet är främst att de som i sådana fall hjälper barn att gömma sig måste göra det på ett sådant sätt att det inte direkt kan kopplas till exempelvis en kvinnojours officiella arbete. Det är ett taktiskt misstag av en kvinnojour att gömma barn i sitt eget namn. Men naturligtvis kommer barn i sådana fall även i fortsättningen att gömmas – från förövare och från kvinno- och barnfientliga myndigheter. Förhoppningsvis tills de blir gamla nog att själva få välja var de ska bo.
För alla som kämpar för barns rättigheter är budskapet från denna dom klar. Myndigheterna står mycket ofta inte på vår sida. Lagstiftningen gör det inte heller. Därför kommer en del av arbetet med nödvändighet att måsta bedrivas, inte i samarbete med, utan i direkt motsättning till, det juridiska systemet. Tragiskt, men tyvärr sant.
Efter att kvinnorna i jouren ansetts överbevisade om att de inte kände till att den kvinna, som med deras hjälp gömt sig tillsammans med sitt barn, inte hade den juridiska vårdnaden, fälldes tre av dem, tillsammans med en rektor som hjälpt barnet till skolgång. Två av kvinnorna dömdes till sex månaders fängelse.
Den som vet något om ämnet, känner till att inte så få barn i Sverige idag är gömda, eftersom förövare har fått vårdnaden om dem. De är relativt lyckligt lottade. Många barn har det värre – de tvingas leva med förövare de är rädda för. Detta är en logisk konsekvens av vår kvinno- och barnfientliga juridiska praxis.
Det är oerhört svårt att dömas för övergrepp mot barn, och de som inte är dömda får ofta nästan automatiskt delad vårdnad. Om den andra föräldern, i 99 fall av 100 mamman, aktivt försöker bekämpa dessa orättvisa beslut förlorar de ofta vårdnaden totalt. Det kallas för ”umgängessabotage”.
Detta är läget. De som försöker gömma barn i en sådan situation är nominellt ”brottslingar”, liksom Robin Hood i legenden. Men i likhet med denne närmast mytiska figur är de ju snarare hjältar.
Liza Marklund har i fem krönikor i Expressen visat hur en uppenbar förövare friats i hovrätten, trots en överväldigande bevisning, som innefattar rättsläkarintyg. Vårdnadstvisten i det fallet är ej slutligen avgjord, men med vår lagstiftning är det klart möjligt att fadern kommer att få delad vårdnad. I detta, och många andra, fall, hoppas jag i så fall att barnet blir gömt. Och jag hoppas att den som i så fall känner till var, är anständig nog att inte berätta det för polisen.
Lina Ploug, ordförande i ROKS, har i ett ganska så defensivt uttalande sagt att hon beklagar att kvinnojourer bryter mot lagen. Jag hoppas att hennes uttalande är taktiskt betingar, för det vore ledsamt om hon menade det. Milt sagt.
När polisen letar efter flyktingar som gömt sig för att slippa avvisas, är den människa som avslöjar gömstället ett kräk. På samma sätt är den som avslöjar för myndigheterna i diktaturländer var gömda motståndskämpar finns ett kräk. Eller den arbetare som anger strejkledaren för polisen, i länder där strejker är förbjudna. Eller den som berättar för rasistiska lynchmobbar var de ska få tag i judar, eller zigenare, eller svarta.
Det är i grunden samma sak här. Den som hjälper vårt kvinno- och barnfientliga rättssystem i sådana fall har förrått både kvinnor och barn, liksom sin egen mänsklighet. Att handla så bör betraktas på samma sätt som strejkbryteri betraktas inom arbetarrörelsen.
Den lärdom som bör dras av fallet är främst att de som i sådana fall hjälper barn att gömma sig måste göra det på ett sådant sätt att det inte direkt kan kopplas till exempelvis en kvinnojours officiella arbete. Det är ett taktiskt misstag av en kvinnojour att gömma barn i sitt eget namn. Men naturligtvis kommer barn i sådana fall även i fortsättningen att gömmas – från förövare och från kvinno- och barnfientliga myndigheter. Förhoppningsvis tills de blir gamla nog att själva få välja var de ska bo.
För alla som kämpar för barns rättigheter är budskapet från denna dom klar. Myndigheterna står mycket ofta inte på vår sida. Lagstiftningen gör det inte heller. Därför kommer en del av arbetet med nödvändighet att måsta bedrivas, inte i samarbete med, utan i direkt motsättning till, det juridiska systemet. Tragiskt, men tyvärr sant.
torsdag 29 november 2007
Jan Guillou – Unni Drougge
De gudarna vill förgöra slår de först med vansinne, säger ett gammalt uttryck. Efter Jan Guillous egendomliga utfall mot Unni Drougge undrar jag inte om han sjunger på sista versen, som skribent och författare.
Unni Drougge har i en utmärkt artikel i SvD den 27/11 fulkomligt dissekerat Guillous utfall. Men egentligen hade hon inte behövt göra det - det gör han så bra själv.
Studera den här intervjun med Jan Guillou i SVT (texten lånad från Consequentias blogg):
”Tror du inte att det påverkar din trovärdighet som journalist, författare och opinionsbildare att ha en agent som trots allt har sysslat med kvinnomisshandel?
JG: - Han har inte sysslat med kvinnomisshandel.
- Han är ju dömd för det.
JG: - Jo, men den domen är en bagatell när man använder det hårda ordet kvinnomisshandel. Det i övrigt i det som står i Unnis bok i det här ämnet, rakt av - lögn från början till slut, nästan allting... All… Ingenting hon säger i detta ärende, är sant.
- Är det någonting särskilt du tänker på?
JG: Allting. Rubb som stubb. Hon har bestämt sig för att hämnas för att han dumpade henne, vilket alla insåg skulle inträffa förr eller senare.
- Så trots att han är dömd för att ha misshandlat en kvinna, så betraktar du inte honom som kvinnomisshandlare?
JG: - Nej, det gör jag inte.”
Vad Guillou säger här är dels att allt Unni Drougge säger är falskt. Här är han lika tvärsäker som när han rutinmässigt avfärdar barns berättelser om övergrepp och man kan förstås som alltid fråga sig: ”Hur vet han det?” Svaret är som alltid att han inte vet ett dugg,
Men sedan kommer det verkligt avslöjande... Det finns ju förutom Drougges egna ord en dom, ett erkännande, och en medicinsk bevisning. Hur ställer han sig till det? Jo, han deklarerar oförskräckt att den dom, som bland annat refererar till medicinskt belagda, mycket omfattade skador, efter grov misshandel, inte har någon betydelse, eftersom denna misshandel enligt Guillou är ”en bagatell”. Tänk lite på ordet - ”en bagatell”. Att en kvinna blir hänsynslöst slagen av sin partner och får omfattande skador som följd av detta är… ”en bagatell”.
Därmed är egentligen allt nödvändigt sagt om Jan Guillou. Han är demaskerad inför alla som kan läsa. Han inte endast förnekar det ena övergreppet efter det andra – här försvarar han bevisade övergrepp. I anständighetens namn borde Aftonbladet stoppa de krönikor som skrivs av denne kvinnofientlige skribent. Men det kan man väl inte hoppas på.
Vi är många som länge vetat att Jan Guillou använt sig av märkliga metoder (och ofta rena lögner!) i sin kamp mot vad han kallar ”vår tids häxjakt” mot sexualbrottslingar. Allt från att den ende psykiatriska referensen i Guillous bok ”Häxornas försvarare” var en ökänd amerikansk pedofil-lobbyist som ansåg att många barn som utsatts för övergrepp var medskyldiga eftersom de ”förfört” förövaren, till att han helt fräckt grovt felciterade från ett angivet stycke i Eva Lundgrens ”La de små barn kommet til meg” och tillskrev Södertäljeflickan en absurd berättelse om upp-och nedvända kor, som var uppenbart inspirerad av de protokoll från 1600-talets häxprocesser Guillou själv studerat för sin TV-serie ”Häxornas tid”..
Men vi har varit relativt ensamma med dessa insikter. Många har ofta uppfattat Jan Guillou som en person, som uppriktigt och ärligt lagt fram fakta om hur oskyldiga anklagas i ”dagens häxprocesser”. Att här tala om Guillous ohederlighet och dolda agenda har för många tett sig sekteristiskt, fanatiskt och extremt...
Men nu är kejsaren avslöjad. Hans retorik, som så ofta brukat skyla honom, gör det inte längre. Alla kan se hur ynklig han ser ut, och någonstans tycker man sig höra barnets röst från HC Andersens saga: ”Men han har ju ingenting på sig”…
Unni Drougge har i en utmärkt artikel i SvD den 27/11 fulkomligt dissekerat Guillous utfall. Men egentligen hade hon inte behövt göra det - det gör han så bra själv.
Studera den här intervjun med Jan Guillou i SVT (texten lånad från Consequentias blogg):
”Tror du inte att det påverkar din trovärdighet som journalist, författare och opinionsbildare att ha en agent som trots allt har sysslat med kvinnomisshandel?
JG: - Han har inte sysslat med kvinnomisshandel.
- Han är ju dömd för det.
JG: - Jo, men den domen är en bagatell när man använder det hårda ordet kvinnomisshandel. Det i övrigt i det som står i Unnis bok i det här ämnet, rakt av - lögn från början till slut, nästan allting... All… Ingenting hon säger i detta ärende, är sant.
- Är det någonting särskilt du tänker på?
JG: Allting. Rubb som stubb. Hon har bestämt sig för att hämnas för att han dumpade henne, vilket alla insåg skulle inträffa förr eller senare.
- Så trots att han är dömd för att ha misshandlat en kvinna, så betraktar du inte honom som kvinnomisshandlare?
JG: - Nej, det gör jag inte.”
Vad Guillou säger här är dels att allt Unni Drougge säger är falskt. Här är han lika tvärsäker som när han rutinmässigt avfärdar barns berättelser om övergrepp och man kan förstås som alltid fråga sig: ”Hur vet han det?” Svaret är som alltid att han inte vet ett dugg,
Men sedan kommer det verkligt avslöjande... Det finns ju förutom Drougges egna ord en dom, ett erkännande, och en medicinsk bevisning. Hur ställer han sig till det? Jo, han deklarerar oförskräckt att den dom, som bland annat refererar till medicinskt belagda, mycket omfattade skador, efter grov misshandel, inte har någon betydelse, eftersom denna misshandel enligt Guillou är ”en bagatell”. Tänk lite på ordet - ”en bagatell”. Att en kvinna blir hänsynslöst slagen av sin partner och får omfattande skador som följd av detta är… ”en bagatell”.
Därmed är egentligen allt nödvändigt sagt om Jan Guillou. Han är demaskerad inför alla som kan läsa. Han inte endast förnekar det ena övergreppet efter det andra – här försvarar han bevisade övergrepp. I anständighetens namn borde Aftonbladet stoppa de krönikor som skrivs av denne kvinnofientlige skribent. Men det kan man väl inte hoppas på.
Vi är många som länge vetat att Jan Guillou använt sig av märkliga metoder (och ofta rena lögner!) i sin kamp mot vad han kallar ”vår tids häxjakt” mot sexualbrottslingar. Allt från att den ende psykiatriska referensen i Guillous bok ”Häxornas försvarare” var en ökänd amerikansk pedofil-lobbyist som ansåg att många barn som utsatts för övergrepp var medskyldiga eftersom de ”förfört” förövaren, till att han helt fräckt grovt felciterade från ett angivet stycke i Eva Lundgrens ”La de små barn kommet til meg” och tillskrev Södertäljeflickan en absurd berättelse om upp-och nedvända kor, som var uppenbart inspirerad av de protokoll från 1600-talets häxprocesser Guillou själv studerat för sin TV-serie ”Häxornas tid”..
Men vi har varit relativt ensamma med dessa insikter. Många har ofta uppfattat Jan Guillou som en person, som uppriktigt och ärligt lagt fram fakta om hur oskyldiga anklagas i ”dagens häxprocesser”. Att här tala om Guillous ohederlighet och dolda agenda har för många tett sig sekteristiskt, fanatiskt och extremt...
Men nu är kejsaren avslöjad. Hans retorik, som så ofta brukat skyla honom, gör det inte längre. Alla kan se hur ynklig han ser ut, och någonstans tycker man sig höra barnets röst från HC Andersens saga: ”Men han har ju ingenting på sig”…
söndag 25 november 2007
Vem vågar tro på ett barn?
Den 14 mars nästa år kommer en mycket viktig bok ut på Tusculum förlag. Dess betydelse kan knappast överskattas. Det är "Vem vågar tro på ett barn? Södertäljeflickan och verkligheten" av Birgitta Allmo. Den behandlar ett fall av övergrepp på barn, som var mycket uppmärksammat under de första åren av 1990-talet.
En flicka i Södertälje anmälde sin far för sexuella övergrepp. Rättsmedicinska undersökningar bekräftade hennes berättelse, och fadern blev fälld. När flickan sedan började berätta om övergrepp med fler förövare inblandade, startades en förtalskampanj, där hon beskrevs som en mytoman utan trovärdighet. Detta trots att en av de personer hon pekade ut som förövare visade sig vara identisk med en person som redan utreddes för sin inblandning i barnsexhandeln.
Det blev resning i fallet, men i motsats till en del senare fall ledde inte resningen till att fadern frigavs. Straffet sattes lägre, men han fick ändå avtjäna fem år i fängelse.
Men det stoppade inte kampanjen mot Södertäljeflickan. En serie av oseriösa skribenter tävlade om att stämpla henne som en sinnesförvirrad mytoman, som bland annat ansågs manipulerad av en amerikansk terapeut. Att alla väsentliga drag i hennes berättelse kom innan hon träffat terapeuten ifråga framgick aldrig i denna revisionistiska historieskrivning.
I denna smutskastningskampanj deltog många, men ett namn förekommer oftare än de andra. Det är Jan Guillou. Jag håller inte räkningen på alla de infama, okunniga, felaktiga och i några fall direkt lögnaktiga utfallen som den mannen kommit med i frågan. Den som vill ha några exempel kan gå till min hemsida och läsa mina artiklar om Jan Guillou och övergrepp.
Men den 14 mars kommer alltså en bok som baseras på vad som verkligen hände, och inte på illvilliga fantasier. Den bygger på en rad tidigare okända fakta, bland annat den nu avlidne faderns dagböcker. Den kommer förhoppningsvis att bli en effektiv motvikt till förnekarlägrets desinformation, och ett stöd till alla de som vill arbeta mot övergrepp på barn.
Mer tänker jag inte säga här - jag återkommer med mer utförliga kommentarer den dag boken kommer ut.
En flicka i Södertälje anmälde sin far för sexuella övergrepp. Rättsmedicinska undersökningar bekräftade hennes berättelse, och fadern blev fälld. När flickan sedan började berätta om övergrepp med fler förövare inblandade, startades en förtalskampanj, där hon beskrevs som en mytoman utan trovärdighet. Detta trots att en av de personer hon pekade ut som förövare visade sig vara identisk med en person som redan utreddes för sin inblandning i barnsexhandeln.
Det blev resning i fallet, men i motsats till en del senare fall ledde inte resningen till att fadern frigavs. Straffet sattes lägre, men han fick ändå avtjäna fem år i fängelse.
Men det stoppade inte kampanjen mot Södertäljeflickan. En serie av oseriösa skribenter tävlade om att stämpla henne som en sinnesförvirrad mytoman, som bland annat ansågs manipulerad av en amerikansk terapeut. Att alla väsentliga drag i hennes berättelse kom innan hon träffat terapeuten ifråga framgick aldrig i denna revisionistiska historieskrivning.
I denna smutskastningskampanj deltog många, men ett namn förekommer oftare än de andra. Det är Jan Guillou. Jag håller inte räkningen på alla de infama, okunniga, felaktiga och i några fall direkt lögnaktiga utfallen som den mannen kommit med i frågan. Den som vill ha några exempel kan gå till min hemsida och läsa mina artiklar om Jan Guillou och övergrepp.
Men den 14 mars kommer alltså en bok som baseras på vad som verkligen hände, och inte på illvilliga fantasier. Den bygger på en rad tidigare okända fakta, bland annat den nu avlidne faderns dagböcker. Den kommer förhoppningsvis att bli en effektiv motvikt till förnekarlägrets desinformation, och ett stöd till alla de som vill arbeta mot övergrepp på barn.
Mer tänker jag inte säga här - jag återkommer med mer utförliga kommentarer den dag boken kommer ut.
torsdag 15 november 2007
Maria Abrahamsson och kvinnojourerna
Maria Abrahamsson är inte min favorit, för att uttrycka det mycket, mycket milt. I dagens SvD har hon en ledarartikel med rubriken ”Att gömma barn är som regel allvarliga brott”.
Där hoppas hon innerligt att kvinnojouren i Tranås, som blev friad i tingsrätten för att de gömde mor och barn, trots att fadern hade vårdnaden, ska fällas av hovrätten. Hon hånar den för deras försvar, att kvinnojouren inte visste om att mannen hade vårdnaden. För Abrahamsson är det självklart: kvinnojourer som gömmer barn från vårdnadshavare ska straffas.
Men frågan om de visste eller inte visste detta är inte huvudfrågan. Det finns många situationer där det är helt riktigt att gömma barn från vårdnadshavaren. Det finns hur många exempel som helst. Domstolarna friar ofta förövare, och om de är friade så brukar de få vårdnaden. Och om det inte blir någon rättegång alls för de också vårdnaden. Ibland får de till och med vårdnaden om de är fällda för övergrepp. Så illa är det.
Läser journalister varandra? I så fall borde väl Abrahamsson läst Liza Marklunds krönikor i Expressen. Där visas hur en far till en åttaårig pojke frias av hovrätten trots att pojkens anklagelser mot fadern stöds av en helt ovedersäglig medicinsk bevisning, som hovrätten helt enkelt undviker att diskutera. Nu har den mannen på nytt krävt vårdnaden. Om han skulle få det – är det riktigt att gömma pojken eller inte? Bör den som gömmer honom straffas? Ja eller nej?
Nu kommer inte Abrahamsson att svara på sådana frågor. De har aldrig intresserat henne. Kampen mot övergrepp mot barn har heller aldrig intresserat henne. De enda kommentarer av henne jag någonsin sett i denna fråga är hånfulla gliringar åt kvinnojourer och alla andra som väljer att tro på barn istället för att tro på förövare. Eller åt journalister som blir upprörda över att domstolarna ser mildare på våldtäkter mot barn än våldtäkter mot vuxna. Eller åt Eva Lundgren… som hon hittade på ett ny beteckning för - ”djävulsfeminist”.
Nej, Maria Abrahamsson ger då inte precis intrycket av att vara intresserad av att försvara barn mot övergrepp. Vad är hon då intresserad av? Inte vet jag. Men jag kan inte låta bli att tala om vad jag känner, efter att ha tvingat mig igenom några års samlade SvD-artiklar av henne. Rysningar. Illamående. Och mörkerrädsla.
Där hoppas hon innerligt att kvinnojouren i Tranås, som blev friad i tingsrätten för att de gömde mor och barn, trots att fadern hade vårdnaden, ska fällas av hovrätten. Hon hånar den för deras försvar, att kvinnojouren inte visste om att mannen hade vårdnaden. För Abrahamsson är det självklart: kvinnojourer som gömmer barn från vårdnadshavare ska straffas.
Men frågan om de visste eller inte visste detta är inte huvudfrågan. Det finns många situationer där det är helt riktigt att gömma barn från vårdnadshavaren. Det finns hur många exempel som helst. Domstolarna friar ofta förövare, och om de är friade så brukar de få vårdnaden. Och om det inte blir någon rättegång alls för de också vårdnaden. Ibland får de till och med vårdnaden om de är fällda för övergrepp. Så illa är det.
Läser journalister varandra? I så fall borde väl Abrahamsson läst Liza Marklunds krönikor i Expressen. Där visas hur en far till en åttaårig pojke frias av hovrätten trots att pojkens anklagelser mot fadern stöds av en helt ovedersäglig medicinsk bevisning, som hovrätten helt enkelt undviker att diskutera. Nu har den mannen på nytt krävt vårdnaden. Om han skulle få det – är det riktigt att gömma pojken eller inte? Bör den som gömmer honom straffas? Ja eller nej?
Nu kommer inte Abrahamsson att svara på sådana frågor. De har aldrig intresserat henne. Kampen mot övergrepp mot barn har heller aldrig intresserat henne. De enda kommentarer av henne jag någonsin sett i denna fråga är hånfulla gliringar åt kvinnojourer och alla andra som väljer att tro på barn istället för att tro på förövare. Eller åt journalister som blir upprörda över att domstolarna ser mildare på våldtäkter mot barn än våldtäkter mot vuxna. Eller åt Eva Lundgren… som hon hittade på ett ny beteckning för - ”djävulsfeminist”.
Nej, Maria Abrahamsson ger då inte precis intrycket av att vara intresserad av att försvara barn mot övergrepp. Vad är hon då intresserad av? Inte vet jag. Men jag kan inte låta bli att tala om vad jag känner, efter att ha tvingat mig igenom några års samlade SvD-artiklar av henne. Rysningar. Illamående. Och mörkerrädsla.
måndag 5 november 2007
"Levande föda" - en olustig TV-serie
Jag har just sett sista delen av en ganska otäck TV-serie, "Levande föda". Det finns något som stör mig djupt med den.
Den börjar med att beskriva skräcken för naturväsen, och i synnerhet skogsrån, och fortsätter in i en historia av kidnappning och övergrepp. Jag undrade lite hur dessa två teman skulle kopplas ihop. Mot slutet fick vi svaret: förövarna kidnappade och plågade människor med det yttersta syftet att använda dem som föda åt ett mystiskt skogsväsen.
Jag har inget emot TV-serier om skogsväsen. Folktrons skogsväsen är fantasieggande och det skulle kunna göras en helt underbar TV-serie om exempelvis skogsrån. Jag har inget emot en TV-serie om övergrepp och kidnappningar, om den kan ge folk en insikt om att detta är en verklighet - en fasansfull verklighet som finns ibland oss.
Men att kombinera dessa teman på detta sätt blir så trist. Dels höljs mänskliga övergrepp in i mystikens dimmor, dels demoniseras folktrons väsen och blir en sorts onda människoätare uppfödda av sadister av släktet Homo Sapiens, som verkar inspirerade av makarna West, Jeffrey Dahmer eller Marc Dutroux.
Folktrons väsen var sällan onda, trots att kyrkan gjorde mycket för att få dem till det. De kunde vara lättretade, de kunde vara förföriska, men de var nästan aldrig onda. Det borde jag veta, som suttit timmar, dagar och veckor och studerat berättelser om sådana väsen på Stockholms folkminnesarkiv.
Skogsrån gjorde dessutom i stort sett aldrig barn illa. Ibland hjälpte de barn som gick vilse. Om jag hade resurser, och fantasi, till det skulle jag gärna göra en vacker TV-serie om hur ett skogsrå visar sig hjälpa barn bort från kärlekslösa föräldrar och förövare. Det skulle vara att visa lite sympati för de urgamla föreställningarna om övernaturliga naturväsen.
Det är inte naturväsen som plågar ihjäl människor, det är andra människor... Det är inte skogens väsen som är ett hot mot vilsekomna människor, män, kvinnor och barn - det är den infernaliska djungel som konstruerats av människor.
Den börjar med att beskriva skräcken för naturväsen, och i synnerhet skogsrån, och fortsätter in i en historia av kidnappning och övergrepp. Jag undrade lite hur dessa två teman skulle kopplas ihop. Mot slutet fick vi svaret: förövarna kidnappade och plågade människor med det yttersta syftet att använda dem som föda åt ett mystiskt skogsväsen.
Jag har inget emot TV-serier om skogsväsen. Folktrons skogsväsen är fantasieggande och det skulle kunna göras en helt underbar TV-serie om exempelvis skogsrån. Jag har inget emot en TV-serie om övergrepp och kidnappningar, om den kan ge folk en insikt om att detta är en verklighet - en fasansfull verklighet som finns ibland oss.
Men att kombinera dessa teman på detta sätt blir så trist. Dels höljs mänskliga övergrepp in i mystikens dimmor, dels demoniseras folktrons väsen och blir en sorts onda människoätare uppfödda av sadister av släktet Homo Sapiens, som verkar inspirerade av makarna West, Jeffrey Dahmer eller Marc Dutroux.
Folktrons väsen var sällan onda, trots att kyrkan gjorde mycket för att få dem till det. De kunde vara lättretade, de kunde vara förföriska, men de var nästan aldrig onda. Det borde jag veta, som suttit timmar, dagar och veckor och studerat berättelser om sådana väsen på Stockholms folkminnesarkiv.
Skogsrån gjorde dessutom i stort sett aldrig barn illa. Ibland hjälpte de barn som gick vilse. Om jag hade resurser, och fantasi, till det skulle jag gärna göra en vacker TV-serie om hur ett skogsrå visar sig hjälpa barn bort från kärlekslösa föräldrar och förövare. Det skulle vara att visa lite sympati för de urgamla föreställningarna om övernaturliga naturväsen.
Det är inte naturväsen som plågar ihjäl människor, det är andra människor... Det är inte skogens väsen som är ett hot mot vilsekomna människor, män, kvinnor och barn - det är den infernaliska djungel som konstruerats av människor.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)