En dag jag inte firar

Idag inträffar den sorgliga dagen då jag blir 70 år. Inget direkt jag vill fira.

Fast lite roligt var det när jag den 11 december fick höra att en partikamrat i Vänsterpartiet blev förvånad över att jag skulle fylla 70  eftersom jag inte såg ut som om jag just skulle fylla 70 utan som "en sliten 55-åring". Speciellt glad blev jag kanske över termen "sliten" eftersom det minskade risken för att det kanske var smicker. 🙂

Jag firar nästan aldrig mina födelsedagar - sedan jag blivit vuxen. Som barn hade jag ju inget val.

Den enda gång jag tror att jag blev glad för att fylla år var när jag blev 13 - det var lite häftigt att bli tonåring...*

Det är ju förresten betryggande att jag inte brukar fira födelsedagar, för då behöver jag kanske inte känna mig träffad av denna suggestivt svavelosande video, gjord av australiska sjundedagsadventister. 😉

*Fast möjligen blev jag också lite glad när jag fyllde 14 och 15. För när jag fyllde 14 kunde jag skaffa lånekort som även gällde på vuxenbibliotek, och när jag fyllde 15 fick jag se barnförbjudna filmer på bio.

Mattias Svensson: sadistiskt videovåld är aldrig avtrubbande

I backlashen efter Dan Josefssons program dyker det upp det ena imbecilla inlägget efter det andra - som ska visa på hur dumma alla var på 80- och 90- talen.

Ett av de mest pinsamma är nog en artikel i SvD från den 27 december (kom även in i papperstidningen) av Mattias Svensson med rubriken  "Alla dessa dumheter som folk trodde på förr".

Till dessa"dumheter" räknas bland annat att man trodde på psykoanalytiska teorier och att man använde feministiska teorier om könsmaktsordning och applicerade dem på kriminalitet.

Båda dessa vore värda att ta upp men här ska jag fokusera på hans tredje exempel: att man trodde  att sadistiskt underhållningsvåld på något sätt skulle kunna vara skadligt och avtrubbande. Det tycker Svensson är övermåttan löjligt.

Han skriver så här:

"På ett hörn fanns till och med de debila teorierna om 'videovåldet' enligt vilka den som tittade på och uppskattade skräckfilm själv skulle bli våldsam och avtrubbad. På 1980-talet understöddes teorierna av riggade SVT-program som Studio S, där barn drillades för att säga 'rätt' saker. I dag anses filmer som då fördömdes, som 'Motorsågsmassakern', vara banbrytande klassiker i en etablerad filmgenre."

Därmed har han avklarat ämnet - tror han. Att se på en massa sadistiskt videovåld är aldrig avtrubbande, tydligen inte ens om det ses av låt oss säga unga killar i  tonåren. Som får stora delar av sin bild av världen via dessa.

Han nämner inte sadistisk pornografi men i enlighet med hans logik borde väl samma sak kunna sägas om denna.

Hans enda "argument" är alltså detta: att idag "anses filmer som då fördömdes, som 'Motorsågsmassakern', vara banbrytande klassiker i en etablerad filmgenre" Och?

En annan film som av många ses som "banbrytande klassiker" inom filmen är Triumph des Willens av den tyska filmskaparen Leni Riefenstahl som kom 1935 och anses var en av de mest effektiva nazistiska propagandafilmer som någonsin har gjorts. Den höljde in en våldsideologi i ett förföriskt skimmer och fungerade med all sannolikhet "avtrubbande" vad gäller inställningen till nazistiskt våld.

Men stopp där! hör jag någon ropa. Man kan ju inte jämföra politiska propagandafilmer med en aldrig så brutal underhållning? 

Varför inte?

Både mycket välgjorda propagandafilmer som förhärligar en våldsideologi och mindre välgjord "underhållning" som förhärligar och/eller bagatelliserar sadistiskt våld kan faktiskt påverka. Och "avtrubba", och normalisera. Detta är egentligen elementär common sense.

Som Carl Raschke, en av de personer som många av dagens moralpaniksteoretiker hävdar vara medansvarig för den påstådda "satanistpaniken" i USA, påpekar i sin intressanta, låt vara bitvis problematiska, bok Painted Black från 1990, i ett kapitel om förhärligande av våld i metal-musik: "If we already grant the premise that pornography might motivate a child molester, why not entertain the thought that lyrics that scream kill, mutilate, maim, torture, obliterate might actually spur someone with a deranged brain to perform precisely those acts" (Raschke 1990:168). Indeed, why not?

Men man behöver ju inte gå till kontroversiella författare av böcker om satanism. Den kanadensiske psykologen och forskaren Albert Bandura (1925–2021) som blev berömd och respekterad för sin sociala inlärningsteori visade att barn kunde imitera aggressiva beteenden efter att ha observerat vuxna i verkligheten, men han undersökte också hur våldsskildringar i media hade liknande effekter.

Han visade i sina studier att framförallt barn ofta lär sig beteenden genom att observera våldsamma karaktärer i filmer, serier eller andra berättelser. Om dessa karaktärer framställs som framgångsrika eller beundransvärda, ökar sannolikheten att barnen ska imitera deras beteenden.

Bandura visade att detta även ofta gällde vuxna, men betonade att effekten av medievåld hos vuxna ofta är situationsbunden. Exempelvis kan vuxna som befinner sig i stressande eller konfliktfyllda situationer vara mer benägna att agera ut ett våldsamt beteende om de sett liknande beteenden i media.

Men varför bry sig om forskare i inlärningsteori när vi har ljushuvuden som Mattias Svensson? 

Referens: Carl A Raschke, Painted Black, Harper & Row, 1990

SvD om "skräcken för satanistiska pedofiler"

SvD lägger idag ut texten om ett ämne som de inte vet ett skvatt om. På kultursidorna har de en artikel med rubriken "Bakom skräcken för satanistiska pedofiler i USA låg moralpaniken".

Det är ju inte sant. Bakom skräcken för satanistiska pedofiler låg satanistiska pedofiler. Så var det. 

De för också fram samma påståenden om Sverige. 

SvD har under många år varit lite mer sansad än DN i den typen av frågor. Men nu vill de ta upp konkurrensen om vilka som är de mest nitiska förövarförsvararna.

----------------------------------------------------

TILLÄGG 

SvD-artikeln kan läsas här. Den är förföriskt skriven, försöker ge intryck att vara  nyanserad. Den skriver att om man tar fantasier om satanistiska och andra "rituella" övergrepp på allvar försvårar man kampen mot verkliga sexualbrott. Och fokuserar hur det Trumpvänliga nätverket QAnon långt senare tog upp temat på ett helt oseriöst sätt.

Framförallt påstås det att alla dessa anklagelser noga utreddes och att de visade sig vara falska.

Problemet är att de "utredningar" som gjorde på på 80- och 90-talen var fuskverk. 

Det finns en hur lång lista som helst på barn som aldrig hördes, eller på barn som "hördes" och av FBI-agenter pressades på att ta tillbaka sina berättelser.

Det finns en hur lång lista som helst på husrannsakningar som aldrig gjordes, misstänkta som aldrig förhördes.

Det fanns medicinsk bevisning som aldrig redovisades, vittnesmål som aldrig  hördes.

Osv.

På denna blogg kan ni ta del av fakta och diskussioner om sådana fall.

A Hard Rain's A-Gonna Fall

En sång av Bob Dylan som definitivt känns relevant nu. 

Det hårda regnet är inte radioaktivt nedfall, som en del som inte lyssnat på texten ibland trott. Det är en symbol för ondskan i världen. 

Den kom 1962 men känns som en profetia som pekar mot världen idag.

Kan höras här.

 

Bob Dylan med Joan Baez, 1963

Varför detta intresse för sjundedagsadventism?

De som följt min blogg eller  Facebookprofil kanske undrar varför jag så ofta länkar till sjundedagsadventistiska videor och även i övrigt till och från tar upp dem. Trots att jag uppenbarligen inte på något sig delar deras världsbild. 

Det har både en orsak - och en förhistoria. 

Att dessutom min bästa kompis under den tidiga tonåren hade en mamma som var sjundedagsadventist har nog inte med saken att göra, men det är i så fall ett märkligt sammanträffande, Tråkigt nog gillade hon inte mig, eftersom hon trodde att det var mitt fel att hennes son började röka hasch (och sedan gick över till LSD). 

Det var det inte. Han började röka hasch flera månader innan jag gjorde det, och jag slutade långt långt innan han slutade. Och i motsats till honom tog jag aldrig LSD. 

Men trots detta ledde det till ett att jag fick ett helt och hållet irrationellt dåligt samvete gentemot henne, och det skulle ju kunna ha en (mycket) liten roll i sammanhanget, 

Men  egentligen började det våren 2015. Jag hade kommit in i en period av panikångest. Jag kunde skrika mitt i natten. Det höll på i flera veckor. En sak som störde mig var att inga grannar - som definitivt måste hört det - någonsin reagerade. Så vitt jag minns. De måste sett mitt skrikande som något obehagligt som det var bäst att hålla sig undan ifrån. 

Men en dag när de värsta ångestanfallen hade gått över hamnade jag mittemot en man på pendeltåget, som började prata med mig. Han berättade att han bodde våningen ovanför mig och att han hade hört mig skrika. Han sa också att han var sjundedagsadventist och att jag var välkommen att delta i en mötesserie de hade, där de visade videor med sjundedagsadventistiskt innehåll, och efteråt diskuterade dessa. 

Jag blev nyfiken, och började gå på dem.  

Både filmerna och diskussionerna efteråt var intressanta. Filmerna var välgjorda, och det verkar vara en sjundedagsadventistisk tradition att göra välgjorda videos.

Min egen utgångspunkt var (och är) att jag inte är kristen, men inte heller ateist eller materialist. Jag tror inte att själlös materia är tillvarons grund;  jag har i alla fall sedan tidigt 70-tal ansett att medvetandets existens utgör ett hål i den materialistiska världsbilden. Hur man än vrider och vänder på det är en rent materiell förklaring till medvetandets existens ohållbar. Anser jag alltså. 

Det innebar inte att jag accepterade det sjundedagsadventistiska alternativet. Vad som mest störde (och stör) mig är deras nästan kusligt slutna bild av både jordens och universums historia. Allt är som en prydlig liten box, där världen skapades för ett antal tusen år sedan på sex dagar, av Gud. Eftersom jag har stora kunskaper i arkeologi, (som jag tog 80 poäng i på universitetet, och dessutom läst åtskilligt om även efter att jag tog dessa) och i astronomi (även om jag aldrig studerat ämnet på universitetet) var det omöjligt att acceptera detta instängt korta perspektiv.

Dessutom inte önskvärt. Det finns de som får trygghet av en lära som säger att Gud har skapat ett universum och jorden helt nyligen (!) och kommer att avsluta historien mycket snart (då större del av mänskligheten. kommer att utplånas och resten kommer att få en paradisisk tillvaro) men för mig känns det snarast klaustrofobiskt. Jag vill inte bo i ett instängt litet universum, bevakat av en allsmäktig Gud. 

Det nästan oändligt stora universum ger mig i så fall en större trygghet, även om den slutliga glesheten i Big Bang-modellen även den är ångestfylld. Själv föredrar jag kosmologier med ett universum som är oändligt i både tid och rum. Mitt odödlighetslängtan tillfredsställs bättre av en sådan idé. Alla ska dö, men ett för evigt existerande universum skulle vara en tröst

Samtidigt hade sjundedagsadventisterna  (för ja, de måste nog ses som fundamentalister) en hel del fördelar framför andra fundamentalistiska modeller.  

För det första avvisar de helvetesläran. Det är väl en förutsättning för att jag överhuvudtaget vill prata med dem. Föreställningen att en allsmäktig gud bestämmer att alla olika typer av "syndare" (även de som endast av rationella skäl inte vill tro på honom!) kommer att plågas i evigheters evighet är sadistisk (och jag skulle gärna vilja tillägga - demonisk). 

De som inte blir frälsta kommer enligt sjundedagsadventister helt enkelt att dö - dvs samma sak som enligt ateisterna alla ändå kommer att göra.

Dessutom har de inte den narcissistiska syn, som finns hos ex. vis evangelikaler och kalvinister - att de som väl är frälsta inte behöver oroa sig mer - en gång frälst alltid frälst...  SDA (börjar förkorta nu för att spara utrymme och tid!) har inte en "gärningslära" per se, men de inser ju i alla fall att man inte kan göra vad som helst och ändå vara garanterat frälst...

I motsats till många evangelikaler är de dessutom inte delar av en "kristen höger"  - de allierar sig inte med reaktionära politiker, som exempelvis Donald Trump. 

I alla fall i Sverige anser de att kvinnor får predika, och de försöker tolka de bibelställen som många fundamentalister använder på ett kvinnofientligt sätt så välvilligt som möjligt...

Sedan bör det förstås sägas att deras åsikter om exempelvis HBTQ är diametralt motsatta mina. 

SDA har de flesta anhängarna i tredje världen, vilket väl också bidrar till att de inte hamnar i proimperialistiska positioner. De anser för övrigt att Förenta Staterna är det andra vilddjuret i Uppenbarelseboken... 

I motsats till dem har jag en en politisk grundiställning, som är klart vänster, men de är i alla fall inte "höger".

I Australien har de en YouTube-kanal, som kan ses här.  Den innehåller ofta de mest absurda saker ;-) men är ändå ofta intressant. Den visar också att deras lära leder dem till positioner som står i strid med de som ofta finns i de med samhälleligt välanpassade fundamentalistiska gruppernas. Som exempelvis att de (i alla fall i de videor som finns på den australiska kanalen) ettrigt angriper både julfirande och födelsedagsfirande (själv ogillar jag också båda dessa saker, men av helt andra orsaker än SDA). 

Dessutom grundades de av en kvinna - vilket på de mest otäcka fundamentalistiska sidorna anförs som exempel hur avgrundslikt ogudaktiga de är (se exempelvis utfallen på kalvinisten Justin Peters milt sagt obehagliga YouTube-kanal!).

Ellen G White - grundade sjundedagsadventismen.

Det demoniska julfirandet

I denna ganska så välgjorda sjundedagsadventistiska video från Australien varnas för vilka andliga faror som hotar dem som firar jul..

Nästan varenda inslag i julfirandet - från att tända ljus till att hugga en gran - visar sig ha "hedniska" rötter.

Det demoniska hotar överallt - och julen kan öppna dörrarna till det.

Det hela ger ett suggestivt och hotfullt intryck... som en skräckfilm

Jag hoppas att jag inte behöver tala om att jag inte delar världsbilden i videon... 😉

Men lite fascinerande är den nog. Dessutom gillar jag skräckfilmer.

Och, uppriktigt sagt, tycker jag inte heller om jultomten.

Apropå bortträngning - ett personligt exempel

Jag har ett exempel på vad som definitivt måste vara något sådant,  från småskolan.

Det handlar inte om ett fruktansvärt trauma, men något som uppenbarligen trängdes bort för att det var plågsamt, och inte försvann av någon annan anledning.

I de första klasserna i grundskola. ändå fram till slutet av femte klass - hade jag en tendens att försvara lärare när de hamnade i konflikt med mina klasskamrater. Jag var också vad man skulle kunna kalla för - "angivare".

En dag i andra klass (eller möjligen i andra terminen i första klass) hade en flicka i klassen ritat på tavlan, vilket av någon anledning var förbjudet. Vår klassföreståndare kom in och upptäckte saken.

Hon sa - "Vem har ritat detta, jag vill veta". Det var tyst. Flickan i klassen som gjort det sa inte något. Varför skulle hon egentligen göra det, "erkänna" denna bagatell?

Mem så höjde någon rösten. Det var jag.

Jag sa - "det var Kristina som ritade på tavlan".

Det var allt vad jag mindes under årtionden. Men så en dag för tolv år sedan mindes jag plötsligt vad som hände efteråt.

Det var ganska chockartat. Jag mindes att klassföreståndaren sa detta.

"Det vore mycket bra om Kristina hade berättat detta. Men du, Erik, har inte med den saken att göra. Det är inte din sak att berätta vad ANDRA har gjort". 

Jag mindes också en känsla av chock och skam. Jag hade ju försökt hjälpa klassföreståndaren,och nu sa hon att det var fel...

Det bör tilläggas att min respekt för henne kraftigt ökade den dag jag plötsligt fick upp detta minne.

Det hon sa var förnuftigt, hon var emot angiveri, och räddade mig dessutom eventuellt för repressalier från klassen. Läraren hade ju redan tillrättavisat mig, då behövde ingen annan göra det.

Men frågan är - varför glömde jag under årtionden hennes svar - men inte det jag sa.

Det finns de som säger att bortträngning inte finns - man glömmer helt enkelt det som är oviktigt. Och det är klart, visst kan man glömma oviktiga saker,

Men om det här nu var så oviktigt, varför glömde jag då inte hela incidenten? Varför kom jag ihåg början av den, men den för mig obehagliga fortsättningen klipptes bort från minnet, fram till årtionden senare - då jag stod ut med att ta emot minnet?

Det faktum att jag inte glömde min egen kommentar men endast det svar som gjorde mig så ställd och generad - kan faktiskt inte förklaras som något annat än - bortträngning..

"The curse of the crimson altar"

Denna skräckfilm fascinerar mig. Och triggar i vissa avsnitt fram - just skräck.

Den måste väl ses som en b-film, många skulle nog säga c-film. Men det finns element i handlingen som tränger in i mig. På något sätt. 

Den kom 1968 och så vitt jag vet har jag definitivt aldrig sett den förut. Men jag får en vag känsla av deja vu när jag ser den. 

Men det beror med all sannolikhet inte alls på att jag ändå har sett den. Men möjligen på att det finns vissa strukturer i dess handling som ger mig en form av associationer,

PS. Den som kommer till slutet kan kanske också notera att det finns vad som måste beskrivas som betänkliga element i själva handlingen...

Sabine Hossenfelder, Elon Musk och Mars

Att Elon Musk aldrig kommer att starta någon koloni på Mars är ju helt uppenbart. Här kan man läsa den långversion som jag har lagt ut tidigare.

Jag tipsades om den tidigare - av Sabine Hossenfelder, på hennes YouTube-kanal.  

Men nu har hon själv gjort en video om samma ämne. Hon börjar mycket ödmjukt och försiktigt, men ganska snart visar hon bortom allt rimligt tvivel att det inte alls är möjligt.

Problemen är enorma - ingen luft, temperaturer på under 60 minusgrader, inget skyddande magnetfält - för att bara nämna några. För den överskådliga framtiden saknas alla resurser till att möta dessa problem

Mot slutet säger hon att en sådan koloni kanske skulle kunna upprättas om hundratals år - men att vi idag alltså vare sig har de teknologiska eller ekonomiska resurserna för det. 

Frågan är om narcissisten  Musk själv innerst inne inser det, eller om han på allvar tror på de orealistiska fantasierna. I vilket fall som helst har han ju numera istället övergått till att med hjälp av Donald Trump få politisk makt i USA

Bild från Mars, tagen av Viking 1, 21 juli 1976

Noterat

På bloggen "Tarot with Carro" utlovas nya avslöjanden. om Doreen Virtue.

Som verkar kunna bli ruggiga

I kommentarsfältet lägger Carro (i ett svar till en kommentar av mig) fram en riktigt ryslig förklaring till varför Virtue är som hon är. Och, ja, om man väl tror på att övernaturliga krafter finns så... - i så fall... är ju tanken inte helt orimlig.

Doreen Virtue är en av de mest angripna människorna på nätet. Man skulle ju kunna tycka synd om henne, men endast om man inte studerat de sätt som hon själv sedan hon blev "frälst" 2017 trakasserat meningsmotståndare - hennes hat, hennes hot om helvetesstraff, hennes trakasserier av namngivna personer. 

Och en hel del annat.

What goes around comes around, som det ju brukar kallas på engelska.

Kali Tandav Stuti

Här.

Fler förövare på dagis?

/Publicerad i Spegeln 2/2000./

/Återpublicerat på förekommen anledning. Mitt inlägg kan te sig extremt, men det torde vara mycket svårt att bestrida huvudtesen i det./

Varje gång en så kallad daghemspedofil avslöjas startar massmedia genast en debatt. Inte om hur vi ska skydda barnen från förövare utan hur vi ska förhuindra att dessa besvärliga pedofilskandaler leder till att det blir färre män i barnomsorgen.

Med färre män i barnomsorgen får vi nämligen färre "manliga förebilder". Och att betvivla att "manliga förebilder" är det allra mest viktiga för barnen är absolut inte politiskt korrekt.

I Aftonbladet/Debatt den 9 april för förskolläraren Jesper Henriksson fram en helt ny infallsvinkel på det hela. Han föreslår att problemet ska lösas genom att män i barnomsorgen får högre lön än kvinnor.

Män är värda mer lön dels, naturligtvis, för att "barn behöver... manliga förebilder" dels för att  "vi är mer utsatta än vad kvinnor är. Ett pedofilrykte och det är kört".

Detta skulle alltså motivera ett så flagrant brott mot den likalönsprincip som ändå är det officiella målet för jämställdhetspolitiken idag.

Vad ingen verkar våga diskutera är vilka effekter som en politik för fler män på dagis får för risken att barnen utsätts för övergrepp.

Den överväldigande majoriteten av alla sexualbrott mot barn begås av män. Majoriteten av barnamorden, liksom av grov barnmisshandel, begås också av män.

Så vitt jag känner till har hittills ingen kvinnlig "daghemspedofil" avslöjats i Sverige. Trots att männen bara är två procent av daghemspersonalen står de för i stort sett hundra procent av de sexuella övergreppen på dagis.

Antalet fall är naturligtvis mycket högre än antalet fällande domar visar. Örebropedofilens offer mindes inte övergreppen. Om inte mannen hade videofilmat övergreppen skulle han aldrig ha fällts. Hur många fler som han kan finnas i barnomsorgen idag?

Fler män på dagis innebär nästan definitionsmässigt fler övergrepp på dagis. Varför vågar ingen säga det klart ut i den offentliga debatten?

Erik Rodenborg 

Children of the Stones

Här kan man se en ganska spännande ungdomsthriller (från början en serie men här är den ihopklippt) om en professor och hans son som flyttar till en by - eftersom fadern ska studera megalitmonument.

Det visar sig att det är något konstigt med byn, megalitstenarna verkar ha någon sorts kraft, och vara kopplade till utomjordiska fenomen - till och med till ett svart hål långt långt borta. 

Stenarna verkar också vara redskap för en medveten utomjordisk kraft som vill förvandla mänskligheten. Den ska ha skrämt en del ungdomar rejält när den sändes först 1977.

Den kan kanske nog också skrämma en del vuxna.

Själv har jag länge varit fascinerad av både megalitmonument (jag kröp in i en megalitgrav 1991 och fick en intensiv men absolut inte obehaglig känsla när jag tryckte pannan mot dess stenar!) och astronomi.

Filmen har någon sorts sensmoral som implicit varnar för "hedendom" men det är absolut ingen kristen propagandafilm (Jesus nämns inte en enda gång).

Själv störs jag ändå av filmens demonisering av den neolitiska megalitkulturen - jag har själv en ganska positiv känsla inför den.

Slasktidningen Filter vill censurera

Barnpsykiatern Frank Lindblad har fått in en mycket intressant debattartikel i DN där han visar att den så kallade "barnets berättelse" i styckmordfallet inte var så absurd som Josefsson och andra hävdar.  

DN-artikeln är låst men jag har fått läsa den i fullständigt skick.

Att den så frekvent övergreppsförnekande slasktidningen Filter tycker att hans inlägg inte skulle fått publiceras är förvisso både avslöjande och pinsamt.

Nu börjas det igen....

De stora media publicerar på nytt förment "lärda" artiklar som påstår att "forskningen" visar att återkallade traumatiska minnen är en myt. 

Det är ju inte sant. Läs gärna här, och här. 

Till en början med.

Vad Luciasången från början handlade om

Idag är det Luciaafton. Då sjunger man ofta en sång om helgonet Lucia. Även om texten uppriktigt sagt ger intryck att handla om gudinnan Freja mer än Lucia.  Och det är absolut  konstigt att ett katolskt helgon började firas och besjungas två hundra år efter reformationen, Och det vid en tidpunkt då det var förbjudet att vara katolik i Sverige. 

Det har jag skrivit om tidigare.

Men sången om Lucia - som i Sverige har två versioner, den ena kallad rätt och slätt "Sankta Lucia", den andra "Natten går tunga fjät" - handlar i sin originalversion inte om vare sig helgonet Lucia, eller en hednisk ljusbärande gudinna, utan om en stadsdel (tillika en halvö) i Neapel, som. kallas just "Santa Lucia".

Om detta kan man läsa här: "Texten är lagd i munnen på skepparen till en liten slup eller utfärdsbåt, som (åtminstone i sångens början) ligger vid kaj i Neapel. Han ropar in passagerare genom att lyriskt beskriva hur fager stadsdelen Santa Lucia är från havet.'Tu sei l'impero dell'armonia, Santa Lucia!' – 'Du är harmonins rike, Santa Lucia.”'"

I det italienska originalet finns det inte ett ord om helgonet. 

Det finns också en ö i Västindien som heter Saint Lucia.  När jag försökte få AI-bild-programmet Craiyon att illustrera ordet "Luciafirande" producerade det en bild som mest av allt liknar denna ö.  Något som påpekades av (den mer eller mindre ofrivilliga) grannbloggaren Tidlösa.

Inga bildproducerande AI-program verkar faktiskt kunna få fram adekvata bilder som passar in till svenskt luciafirande. Vilket kanske visar hur udda detta är. 

Stadsdelen Santa Lucia i Neapel 1865

Apropå sverigedemokraters störtade favorit

En länk till en krönika från 2021 om när prominenta SD:are 2017 gullade med Assadregimen. 

Nu när denna regim (som aktiva SD:are då talade så gott om) störtats, och islamister - en strömning som inga SDare någonsin talar gott om - har fått makten, säger SD att nu är Syrien tryggt och därför bör alla flyktingar återvända. 

SDs kullerbyttor är onekligen märkliga. 

Bashar al-Assad - blodig diktator som gillades av SD:are

Dröm om misslyckat kuppförsök

Jag drömde inatt att kungen hade blivit galen och försökt genomföra en statskupp för att hindra att Victoria skulle efterträda honom.

Statskuppsförsöket hade (förstås) misslyckats, och nu skulle man inleda en rättslig process för att avsätta kungen - enligt drömmen (och jag har för mig att det också är så i verkligheten) kan kungen inte åtalas för konkreta brott.

När kungen väl hade avsatts skulle Victoria automatiskt ta över, vilket ironiskt nog gjorde att hans kuppförsök påskyndade det som han ville förhindra.

Inför rättsprocessen skulle SVT 2 sända en dokumentär om saken och jag tänkte att den får jag inte missa. 

Sedan vaknade jag.

PS. Faktum är att kungen även i verkligheten varit emot kvinnlig tronföljd, och tidigare upprepade gånger tagit upp frågan. Och förmodligen fortfarande är emot den, även om han nog inser att det inte är så lämpligt att diskutera saken nu. Någon kupp lär han knappast planera.....

Den senaste debatten...

.. om styckmordet är helt monolitisk. När det diskuterades tidigare fanns det alltid olika åsikter, nu kommer bara den ena sidan fram.  

De argument som fördes fram av exempelvis Hanna Olsson, Kerstin Alfredsson, Lars Borgnäs och andra var relevanta, men förs aldrig fram idag. 

Jag har aldrig haft en helt entydig åsikt om styckmordet på Catrine da Costa, men jag har alltid en entydig åsikt om att inte bara den ena sidan ska få uttala sig i massmediala debatter. 

Samtidigt hyllas  boken "Den enda rätta läran" rakt av. Media är entusiastiska. 

Karin Bojs hyllar den i DN eftersom hon i sitt liv har träffat en del otrevliga psykoanalytiker. Av detta har hon tydligen dragit slutsatsen att minnen inte kan trängas bort...  Högre än så är inte den intellektuella nivån på hennes inlägg. 

Som alltid anser jag att kampanjen mot att minnen kan trängas bort objektivt sett har funktionen att skydda förövare, Och i många fall med säkerhet också subjektivt sett.. 

Andelen förövare i samhällshierarkins topp är i många länder med säkerhet mycket stor (jfr högt uppsatta personers skytteltrafik till Jeffrey Epsteins våldtäkts-ö).  

Det är den viktigaste sociologiska orsaken till att debatter om den här typen av frågor blir så ensidiga. Undertexten i dessa monolitiska debatter är (för att parafrasera en US-amerikansk term) "make the world safe for abusers". 

Oerhört sorgligt. 

Och mörkt.

"Den enda rätta läran"

Det är den vulgära titeln på en bok som just har kommit ut som ska "visa" att psykoanalysen ligger bakom  häxprocesser mot oskyldiga män.

Betecknande nog skriven av en ... civilekonom.

Det är så här det ser ut idag. Och de som lätt skulle kunna dementera tramset i en motbok kommer aldrig att bli publicerade. 

Förövarnas ställning i samhället växer gradvis. Snart har kanske allt motstånd tystnat. 

Men de kommer inte att få glädja sig speciellt länge, även om de till sist segrar totalt. För samma typ av  förnekelseprocesser som gynnar förövare, leder också till att det inte vidtas åtgärder mot den globala uppvärmningen. 

Även förövare och förnekare kommer att grillas på samma heta glöd. 

Fast det är förstås en mycket klen tröst...

Jag har förmodligen aldrig...

... varit så pessimistisk - i hela mitt liv --om allting, som jag är nu.

Goda vs onda häxor

/Lägger på nytt in detta inlägg från 12 april 2921, då det som synes var pandemitider. . Jag länkade till en video i det, en video som sedan försvann. Eftersom videon nu har kommit tillbaka lägger jag ut inlägget igen/

I dessa pandemitider med en otäck sjukdom som besvaras med ibland  obehagliga  motåtgärder håller jag mig mer inne än vanligt.  Och vad gör jag där? 

Min syn är så pass dålig, så istället för att läsa massor, som jag skulle gjort om det här hade hänt för fem år sedan - tittar jag en hel del på YouTube- videos. Dels helt seriösa sådana, men även filmer som denna.

Alltså en helt halsbrytande thriller om en kamp mellan goda och onda häxor. Båda lägren består av kvinnliga häxor, och i denna ödeskamp om mänsklighetens framtid står männen inte ens på åskådarplats.  

Den är faktiskt intressant. Men handlingen är lite dunkel,  så jag fick se den två gånger för att verkligen greppa vad som hände.

I filmen impliceras att denna kamp mellan goda och onda häxor i slutändan  handlar om mänsklighetens överlevnad....

Själv tyckte jag att den var riktigt spännande.  

Två onda idésystem

De två värsta religiösa åsiktsriktningarna jag kan tänka mig är dels de satanister som öppet sympatiserar med den Satansbild som ges i evangelierna, och som vill leva därefter. Och som följaktligen praktiserar en iskall egoism kombinerat med likgiltighet för andras lidanden - och i många fall också njuter av att andra lider. 

De satanister (men de är faktiskt färre än vad en del verkar tro) som bygger upp en välvillig satansbild och omtolkar den till något helt annat har jag inga problem med. 

Dels de kristna och muslimska fundamentalister som tycker att det är OK att deras påstått allsmäktiga gud dömer människor till evig plåga i helvetet endast för att dessa inte vill tro på denne gud. Alla helvetesläror är förkastliga men om det handlade om att människor verkligen varit onda och hänsynslöst skadat andra har jag i alla fall en aning större förståelse för tankesättet. 

Men att tycka det är OK (och i vissa fall även fröjda sig över) att de som inte behagar tro på rätt gud ska plågas för evigt går över alla gränser av grymhet. 

Dessa helvetestroende fundamentalister, och dessa satanister, är ytligt sett motsatser - men i grunden har de en avgörande sak gemensamt. De saknar båda den mest elementära empati. 

Det finns ett helvete på jorden och ett av dess många uttryck är dessa två religiösa strömningar. 

För de kristnas del blir det inte bättre av tanken att en oskyldig Jesus måste torteras ihjäl för att den troende skaran ska slippa helvetet.

Satanister och den typen av helvetestroende fundamentalister kan ta varandra i hand. 

De är båda onda....