"I never promised you a rose garden" - en låt, en bok och ett café

Någon gång i slutet av 1974 satt jag med en tjej på ett café vid S:t Eriksbron. Där spelades Lynn Andersons fina sång I never promised you a rose garden. Jag kände igen låten men kunde inte placera den. Men troligen hade jag hört den våren 1971. En snabb koll visar nämligen. att den låg etta på Tio i Topp några veckor denna vår, bland annat idag för 47 år sedan, den 27 mars 1971.

Men de associationer jag fick på caféet gick till ett helt annat håll. Jag tänkte  på Hannah Greens (författaren hette egentligen Joanne Greenberg) roman med samma namn, "I never promised you a rose garden", som kom ut 1964, och fick en svensk översättning "Ingen dans på rosor", 1972.

Jag hade läst den juni 1973.

Låten på caféet grep tag i mig, mest kanske för likheten med bokens titel. Boken hade handlat om en kvinna med schizofreni, som hade botats genom psykoterapi. Titeln syftade, om jag minns rätt, på att terapeuten aldrig hade lovat henne en dans på rosor, även efter att hon blivit fri från sjukdomen. Men hon fick ändå något mycket värdefullt - ett normalt liv.

Själv hoppades jag väl fortfarande i mars 1971 på ett normalt liv, om kanske inte nödvändigtvis en dans på rosor.  Jag fick vare sig det ena eller det andra.

Nu satt jag där hösten 1974. Jag visste nu facit. Drömmarna från den tidiga våren 1971 var svikna. Även om jag aldrig blev schizofren, som kvinnan i boken blev.

Men just då när jag satt där på caféet var det ändå på något sätt mycket bra. Jag hade nämligen ett förhållande med tjejen som satt på andra sidan bordet. Det första i mitt liv, och ett av de ytterst få i mitt liv.

Och så hörde vi alltså denna sång, från en tid där jag hade haft helt andra förhoppningar.

Det var dessutom väldigt trevligt på caféet, och att lyssna på Lynn Anderson var också ett plus.