Ett SvD utan journalister

En sak som märks när man läser Svenska Dagbladet för hundra år sedan är i stort sett frånvaron av vad vi idag kallar journalister.

Alltså personer som åker ut i världen, eller sitter på tidningen och på ett mer eller mindre personligt sätt tar upp händelser.

SvD för hundra år sedan har ett material som i stort sett kan uppdelas i två kategorier. Nu syftar jag främst på utrikesbevakningen, som är det jag följer bäst men har känslan att det i stort även gäller inrikesmaterial.

Dels artiklar som är skrivna av redaktionen (även om de ibland är undertecknade) som för ut tidningens linje i olika frågor. Tidningen är protysk, antibolsjevikisk, mot ententemakterna i allmänhet och Förenta Staterna i synnerhet, stöder Finlands vita mot de röda, men samtidigt Åland mot Finland. etc.

Det lyser igenom allt material som SvD skriver själv,

Det andra är utlagda uttalanden från institutioner och personer i ledande ställning i andra länder. Eftersom tidningen är protysk, gäller det mycket ofta uttalanden från det tyska generalkommandot, eller andre officiella tyska källor. Men ibland kan de också lägga ut uttalanden från ledande engelska politiker. Men faktiskt även då och då uttalanden från en sovjetkongress, ryska regeringen, och vid ett tillfälle till och med ett längre uttalande av Trotskij.

Frånvaron av journalister i dagens mening blir som mest uppenbar vid bevakningen av inbördeskriget i Finland, som SvD ju är djupt engagerat i. Man har egna redaktionella kommentarer varierade med uttalanden, framförallt från den vita sidan.

Men vad jag kan se skickar de inte ut journalister till Finland för att följa skeendet. Den enda gång jag fick se ett mer personligt hållet reportage från Finland var när de intervjuade en diplomat som hade vistats i Finland några månader. Det var riktigt "journalistiskt", men var alltså inte skriven av en journalist.

Möjligen har jag missat något, men det är mitt allmänna intryck.