När man plöjer igenom den närmast karikatyrartat konservativa Svenska Dagbladet från 1918 får man en del associationer. Bland annat till Cornelis Vreeswijks sång Cylinderhatten.
Det punschkonservativa språkbruket från 1918 har ju försvunnit, men i grunden är ju ganska så mycket likt ändå.
Och utvecklingen sedan 1966, då Vreeswijk skrev sin sång, har ju inte heller gått i rätt riktning.
För att nu uttrycka det lite diskret.
lördag 31 mars 2018
fredag 30 mars 2018
Återigen till 1918
Jag fullföljer min kanske Asperger-artade fixering vid att dag för dag läsa SvD för hundra år sedan och aldrig falla för frestelsen och tjuvtitta en dag i förtid.
Just i dessa dagar är det glada dagar på SvD. Dels har ju Tyskland tvingat Ryssland till ett förnedrande fredsavtal, dels går det ju (med tysk hjälp) bra för de vita i finska inbördeskriget.
Men dessutom har tyskarna sedan en vecka tillbaks en offensiv på västfronten, där de kan rapportera den ena segern efter den andra. Inte så konstigt, då de kunnat dra tillbaka sina styrkor från östfronten. Ryssland har helt demobiliserat, och använder nu alla sina krafter till att konsolidera revolutionen.
Vi får läsa om tyska framryckningar, engelska och franska reträtter och så och så många krigsfångar tagna.
Och då inser jag en avgörande skillnad mellan de två världskrigen. I det andra var utgången i princip avgjord redan vid årsskiftet 1942/43. Efter Stalingrad och El Alamein fanns det inga rationella personer som längre kunde tro på en tysk seger.
Anledningen till att det fortsatte så länge var ju karaktären på ledarskapet i Tyskland, som hellre såg sitt eget land i ruiner än att erkänna ett nederlag. Om det suttit en rationell ledning i Tyskland i andra världskriget hade den åtminstone i mitten av 1943 börjat försöka förhandla ett så skonsamt nederlag som möjligt.
Istället fortsatte de i två år till, fast de egentligen visste att nederlaget var säkert
Men i första världskriget kunde alltså rationella personer så sent som i mars 1918 fortfarande tro på att det skulle sluta bra för Tyskland, endast lite mer än ett halvår innan kapitulationen.
Det är också intressant att borgarklasserna i de olika länderna var så upptagna att bekämpa varandra att de inte övergick till att ena sig mot det mest dödliga hotet mot deras framtida maktställning - den ryska revolutionen.
Först efter att världskriget var slut började de intensivt finansiera kontrarevolutionära arméer i Ryssland. Men då var det för sent. även om det utifrån planerade inbördeskriget tillfogade Ryssland stora lidanden, ända tills den sista utlandsfinansierade vita armén hade krossats i slutet av 1921.
Å andra sidan banade detta utdragna och förödande av imperialisterna skapade "inbördeskrig" vägen för stalinismen, så så värst bra slutade det ju ändå inte för Ryssland. Vilket ju var en tragedi, för att uttrycka det försiktigt.
Just i dessa dagar är det glada dagar på SvD. Dels har ju Tyskland tvingat Ryssland till ett förnedrande fredsavtal, dels går det ju (med tysk hjälp) bra för de vita i finska inbördeskriget.
Men dessutom har tyskarna sedan en vecka tillbaks en offensiv på västfronten, där de kan rapportera den ena segern efter den andra. Inte så konstigt, då de kunnat dra tillbaka sina styrkor från östfronten. Ryssland har helt demobiliserat, och använder nu alla sina krafter till att konsolidera revolutionen.
Vi får läsa om tyska framryckningar, engelska och franska reträtter och så och så många krigsfångar tagna.
Och då inser jag en avgörande skillnad mellan de två världskrigen. I det andra var utgången i princip avgjord redan vid årsskiftet 1942/43. Efter Stalingrad och El Alamein fanns det inga rationella personer som längre kunde tro på en tysk seger.
Anledningen till att det fortsatte så länge var ju karaktären på ledarskapet i Tyskland, som hellre såg sitt eget land i ruiner än att erkänna ett nederlag. Om det suttit en rationell ledning i Tyskland i andra världskriget hade den åtminstone i mitten av 1943 börjat försöka förhandla ett så skonsamt nederlag som möjligt.
Istället fortsatte de i två år till, fast de egentligen visste att nederlaget var säkert
Men i första världskriget kunde alltså rationella personer så sent som i mars 1918 fortfarande tro på att det skulle sluta bra för Tyskland, endast lite mer än ett halvår innan kapitulationen.
Det är också intressant att borgarklasserna i de olika länderna var så upptagna att bekämpa varandra att de inte övergick till att ena sig mot det mest dödliga hotet mot deras framtida maktställning - den ryska revolutionen.
Först efter att världskriget var slut började de intensivt finansiera kontrarevolutionära arméer i Ryssland. Men då var det för sent. även om det utifrån planerade inbördeskriget tillfogade Ryssland stora lidanden, ända tills den sista utlandsfinansierade vita armén hade krossats i slutet av 1921.
Å andra sidan banade detta utdragna och förödande av imperialisterna skapade "inbördeskrig" vägen för stalinismen, så så värst bra slutade det ju ändå inte för Ryssland. Vilket ju var en tragedi, för att uttrycka det försiktigt.
torsdag 29 mars 2018
Kevinfallet
De metoder som användes i Kevinfallet för att få två barn att "bekänna" att de hade gjort det som utredarna fått för sig att de hade gjort var till stora delar helt vidriga.
Det är bra att de avslöjades, och att den informella "domen" nu är upphävd. Med den typen av metoder kan man aldrig få fram några sanningar. I synnerhet inte när de som utsätts för dem är barn.
Och jag noterar att de presskommentarer som nu kommit ( i alla fall de jag sett) dessbättre inte längre driver föreställningen om att fallet skulle ha något med påstått inplanterade "bortträngda minnen" att göra.
Ingenting tyder på att de brutala, ibland närmast tortyrliknande, förhören, hade som syfte att framkalla bortträngda minnen.
Den man som beskrivs som hjärnan bakom metoderna. S-Å Christiansson, har hela tiden konsekvent drivit linjen att bortträngda minnen av övergrepp man utsatts för själv är något extremt ovanligt (en åsikt jag inte delar) och att bortträngda minnen av egna brott är något som i praktiken inte existerar.
Syftet med metoderna ser förvisso ut att ha varit att tvinga barnen att erkänna det som utredarna fått för sig att de hade gjort. Men så vitt jag kan se tyder inget i materialet på att de ansåg att barnens förnekande berodde på bortträngning. Man får snarare det intrycket att de ansåg att barnen hela tiden vetat vad de gjorde, och på ett brutalt sätt skulle tvingas att erkänna.
För övrigt är tortyrliknande förhör som riktas mot barn en metod som mycket väl skulle kunna användas för att skapa bortträngningar. Det är inte, och har aldrig varit, en metod som skulle kunna leda till att ev. bortträngningar hävs.
Fallet handlar inte heller om "falska minnen". Barnen erkände aldrig vad de påstods ha gjort.
De nu vuxna barnen har ju dessutom förklarat att de hela tiden såg sig som oskyldiga. Och inte alls hade fått några "minnen" av att de skulle varit skyldiga.
Det är bra att de vidriga metoderna avslöjats. Men fallet har absolut ingenting att göra med frågan om existensen eller icke-existensen av bortträngning och/eller "falska minnen".
Det är bra att de avslöjades, och att den informella "domen" nu är upphävd. Med den typen av metoder kan man aldrig få fram några sanningar. I synnerhet inte när de som utsätts för dem är barn.
Och jag noterar att de presskommentarer som nu kommit ( i alla fall de jag sett) dessbättre inte längre driver föreställningen om att fallet skulle ha något med påstått inplanterade "bortträngda minnen" att göra.
Ingenting tyder på att de brutala, ibland närmast tortyrliknande, förhören, hade som syfte att framkalla bortträngda minnen.
Den man som beskrivs som hjärnan bakom metoderna. S-Å Christiansson, har hela tiden konsekvent drivit linjen att bortträngda minnen av övergrepp man utsatts för själv är något extremt ovanligt (en åsikt jag inte delar) och att bortträngda minnen av egna brott är något som i praktiken inte existerar.
Syftet med metoderna ser förvisso ut att ha varit att tvinga barnen att erkänna det som utredarna fått för sig att de hade gjort. Men så vitt jag kan se tyder inget i materialet på att de ansåg att barnens förnekande berodde på bortträngning. Man får snarare det intrycket att de ansåg att barnen hela tiden vetat vad de gjorde, och på ett brutalt sätt skulle tvingas att erkänna.
För övrigt är tortyrliknande förhör som riktas mot barn en metod som mycket väl skulle kunna användas för att skapa bortträngningar. Det är inte, och har aldrig varit, en metod som skulle kunna leda till att ev. bortträngningar hävs.
Fallet handlar inte heller om "falska minnen". Barnen erkände aldrig vad de påstods ha gjort.
De nu vuxna barnen har ju dessutom förklarat att de hela tiden såg sig som oskyldiga. Och inte alls hade fått några "minnen" av att de skulle varit skyldiga.
Det är bra att de vidriga metoderna avslöjats. Men fallet har absolut ingenting att göra med frågan om existensen eller icke-existensen av bortträngning och/eller "falska minnen".
tisdag 27 mars 2018
"I never promised you a rose garden" - en låt, en bok och ett café
Någon gång i slutet av 1974 satt jag med en tjej på ett café vid S:t Eriksbron. Där spelades Lynn Andersons fina sång "I never promised you a rose garden". Jag kände igen låten men kunde inte placera den. Men troligen hade jag hört den våren 1971. En snabb koll visar nämligen. att den låg etta på Tio i Topp några veckor denna vår, bland annat idag för 47 år sedan, den 27 mars 1971.
Men de associationer jag fick på caféet gick till ett helt annat håll. Jag tänkte på Hannah Greens (författaren hette egentligen Joanne Greenberg) roman med samma namn, "I never promised you a rose garden", som kom ut 1964, och fick en svensk översättning "Ingen dans på rosor", 1972.
Jag hade läst den juni 1973.
Låten på caféet grep tag i mig, mest kanske för likheten med bokens titel. Boken hade handlat om en kvinna med schizofreni, som hade botats genom psykoterapi. Titeln syftade, om jag minns rätt, på att terapeuten aldrig hade lovat henne en dans på rosor, även efter att hon blivit fri från sjukdomen. Men hon fick ändå något mycket värdefullt - ett normalt liv.
Själv hoppades jag väl fortfarande i mars 1971 på ett normalt liv, om kanske inte nödvändigtvis en dans på rosor. Jag fick vare sig det ena eller det andra.
Nu satt jag där hösten 1974. Jag visste nu facit. Drömmarna från den tidiga våren 1971 var svikna. Även om jag aldrig blev schizofren, som kvinnan i boken blev.
Men just då när jag satt där på caféet var det ändå på något sätt mycket bra. Jag hade nämligen ett förhållande med tjejen som satt på andra sidan bordet. Det första i mitt liv, och ett av de ytterst få i mitt liv.
Och så hörde vi alltså denna sång, från en tid där jag hade haft helt andra förhoppningar.
Det var dessutom väldigt trevligt på caféet, och att lyssna på Lynn Anderson var också ett plus.
Men de associationer jag fick på caféet gick till ett helt annat håll. Jag tänkte på Hannah Greens (författaren hette egentligen Joanne Greenberg) roman med samma namn, "I never promised you a rose garden", som kom ut 1964, och fick en svensk översättning "Ingen dans på rosor", 1972.
Jag hade läst den juni 1973.
Låten på caféet grep tag i mig, mest kanske för likheten med bokens titel. Boken hade handlat om en kvinna med schizofreni, som hade botats genom psykoterapi. Titeln syftade, om jag minns rätt, på att terapeuten aldrig hade lovat henne en dans på rosor, även efter att hon blivit fri från sjukdomen. Men hon fick ändå något mycket värdefullt - ett normalt liv.
Själv hoppades jag väl fortfarande i mars 1971 på ett normalt liv, om kanske inte nödvändigtvis en dans på rosor. Jag fick vare sig det ena eller det andra.
Nu satt jag där hösten 1974. Jag visste nu facit. Drömmarna från den tidiga våren 1971 var svikna. Även om jag aldrig blev schizofren, som kvinnan i boken blev.
Men just då när jag satt där på caféet var det ändå på något sätt mycket bra. Jag hade nämligen ett förhållande med tjejen som satt på andra sidan bordet. Det första i mitt liv, och ett av de ytterst få i mitt liv.
Och så hörde vi alltså denna sång, från en tid där jag hade haft helt andra förhoppningar.
Det var dessutom väldigt trevligt på caféet, och att lyssna på Lynn Anderson var också ett plus.
fredag 23 mars 2018
Svaret är nej
På förekommen anledning, Jag har via olika kanaler fått en fråga om jag kan hjälpa en man som verkar vara inblandad i en vårdnadstvist att få kontakt med en papparättsgrupp.
Mitt svar är detta. För det första vet jag inte hur man gör det - för det andra skulle jag inte hjälpa till även om jag visste hur man gjorde det.
Jag är principiell motståndare till nästan allt i dessa gruppers praktik och vill inte hjälpa någon som vill samarbeta med dem.
De som vill ha sådana kontakter får skaffa dem på något annat sätt än genom mig.
---------------------------------------------------------------------------------------
TILLÄGG
Jag säger absolut inte att alla pappor som är i en vårdnadstvist har fel, men om de går med i den organiserade papparättsrörelsen kommer de att tvingas till samarbete med män som absolut inte bör få ha vårdnad om något barn överhuvudteget.
Mitt svar är detta. För det första vet jag inte hur man gör det - för det andra skulle jag inte hjälpa till även om jag visste hur man gjorde det.
Jag är principiell motståndare till nästan allt i dessa gruppers praktik och vill inte hjälpa någon som vill samarbeta med dem.
De som vill ha sådana kontakter får skaffa dem på något annat sätt än genom mig.
---------------------------------------------------------------------------------------
TILLÄGG
Jag säger absolut inte att alla pappor som är i en vårdnadstvist har fel, men om de går med i den organiserade papparättsrörelsen kommer de att tvingas till samarbete med män som absolut inte bör få ha vårdnad om något barn överhuvudteget.
torsdag 22 mars 2018
Ett SvD utan journalister
En sak som märks när man läser Svenska Dagbladet för hundra år sedan är i stort sett frånvaron av vad vi idag kallar journalister.
Alltså personer som åker ut i världen, eller sitter på tidningen och på ett mer eller mindre personligt sätt tar upp händelser.
SvD för hundra år sedan har ett material som i stort sett kan uppdelas i två kategorier. Nu syftar jag främst på utrikesbevakningen, som är det jag följer bäst men har känslan att det i stort även gäller inrikesmaterial.
Dels artiklar som är skrivna av redaktionen (även om de ibland är undertecknade) som för ut tidningens linje i olika frågor. Tidningen är protysk, antibolsjevikisk, mot ententemakterna i allmänhet och Förenta Staterna i synnerhet, stöder Finlands vita mot de röda, men samtidigt Åland mot Finland. etc.
Det lyser igenom allt material som SvD skriver själv,
Det andra är utlagda uttalanden från institutioner och personer i ledande ställning i andra länder. Eftersom tidningen är protysk, gäller det mycket ofta uttalanden från det tyska generalkommandot, eller andre officiella tyska källor. Men ibland kan de också lägga ut uttalanden från ledande engelska politiker. Men faktiskt även då och då uttalanden från en sovjetkongress, ryska regeringen, och vid ett tillfälle till och med ett längre uttalande av Trotskij.
Frånvaron av journalister i dagens mening blir som mest uppenbar vid bevakningen av inbördeskriget i Finland, som SvD ju är djupt engagerat i. Man har egna redaktionella kommentarer varierade med uttalanden, framförallt från den vita sidan.
Men vad jag kan se skickar de inte ut journalister till Finland för att följa skeendet. Den enda gång jag fick se ett mer personligt hållet reportage från Finland var när de intervjuade en diplomat som hade vistats i Finland några månader. Det var riktigt "journalistiskt", men var alltså inte skriven av en journalist.
Möjligen har jag missat något, men det är mitt allmänna intryck.
Alltså personer som åker ut i världen, eller sitter på tidningen och på ett mer eller mindre personligt sätt tar upp händelser.
SvD för hundra år sedan har ett material som i stort sett kan uppdelas i två kategorier. Nu syftar jag främst på utrikesbevakningen, som är det jag följer bäst men har känslan att det i stort även gäller inrikesmaterial.
Dels artiklar som är skrivna av redaktionen (även om de ibland är undertecknade) som för ut tidningens linje i olika frågor. Tidningen är protysk, antibolsjevikisk, mot ententemakterna i allmänhet och Förenta Staterna i synnerhet, stöder Finlands vita mot de röda, men samtidigt Åland mot Finland. etc.
Det lyser igenom allt material som SvD skriver själv,
Det andra är utlagda uttalanden från institutioner och personer i ledande ställning i andra länder. Eftersom tidningen är protysk, gäller det mycket ofta uttalanden från det tyska generalkommandot, eller andre officiella tyska källor. Men ibland kan de också lägga ut uttalanden från ledande engelska politiker. Men faktiskt även då och då uttalanden från en sovjetkongress, ryska regeringen, och vid ett tillfälle till och med ett längre uttalande av Trotskij.
Frånvaron av journalister i dagens mening blir som mest uppenbar vid bevakningen av inbördeskriget i Finland, som SvD ju är djupt engagerat i. Man har egna redaktionella kommentarer varierade med uttalanden, framförallt från den vita sidan.
Men vad jag kan se skickar de inte ut journalister till Finland för att följa skeendet. Den enda gång jag fick se ett mer personligt hållet reportage från Finland var när de intervjuade en diplomat som hade vistats i Finland några månader. Det var riktigt "journalistiskt", men var alltså inte skriven av en journalist.
Möjligen har jag missat något, men det är mitt allmänna intryck.
onsdag 21 mars 2018
I ett annat land
Den här sången har jag nog lagt ut två gånger förut på denna blogg. Den är från Rolling Stones kortvariga psykedeliska period 1967.
Den känns innerlig och vacker, och den har alltid berört mig. Den heter alltså "In another land", och just denna YouTube-version, som jag aldrig tidigare sett, ska vara den officiella textade musikvideon till sången.
I och med att texten här är utsatt har jag för första gången sluppit att gissa på vad vissa av orden betyder...
Se den gärna.
Den känns innerlig och vacker, och den har alltid berört mig. Den heter alltså "In another land", och just denna YouTube-version, som jag aldrig tidigare sett, ska vara den officiella textade musikvideon till sången.
I och med att texten här är utsatt har jag för första gången sluppit att gissa på vad vissa av orden betyder...
Se den gärna.
tisdag 20 mars 2018
Att jubla för tidigt
Idag för 100 år sedan (20 mars 1918) jublas det på Svenska Dagbladets ledarsida*. Det har slutits ett fredsavtal mellan centralmakterna (Tyskland och Österrike-Ungern) och Ryssland
Det är det första stora fredsavtalet under kriget, och bygger i praktiken på tyska dikat.
Ryssland har fått göra enorma territoriella och andra eftergifter och det tyska kejsardömet och deras allierade står starkare än någonsin
Ryssland faller sönder, både Finland och Ukraina ser tu att frigöra sig och SvD konstaterar att Ryssland också ekonomiskt kommer att vara beroende av centralmakterna. Mellan raderna skymtar fram att dessa på ett åtminstone indirekt sätt ska kunna tillgodogöra sig de enorma naturtillgångar som finns i Ryssland
Den bolsjevikskräck som skymtade fram i någon ledare bara några dagar tidigare verkar bortblåst. Och man verkar se fram emot en framtid där ett sönderfallande Ryssland ska bli något som närmast liknar en tysk halvkoloni.
Eftersom jag så pedantiskt följer SvD för 100 år sedan dag för dag frestas jag inte att gå fram några månader i tiden och se hur jublet förbyts i bestörtning.
I slutet av SvD:s ledare konstateras visserligen att det ju finns vissa nödvändiga slag som måste ske på västfronten, men man verkar nog tro att för ett land som besegrat Ryssland kommer det kanske inte att vara några större problem.
Man verkar inte riktigt inse att Rysslands ”kapitulation” mest av allt var resultatet av en av bolsjevikernas viktigaste prioriteringar under över ett år – fred- och inte är resultatet av den tyska arméns förkrossande styrka.
Nåväl, det ska bli intressant att se hur jublet tystnar i november 1918. Då kommer ju Tyskland och dess allierade att få skriva på ett fredsavtal många gånger mer förnedrande än det Ryssland skrev på i mars. Och det Ryssland – som då redan håller på att förvandla sig till det nya Sovjetunionen - kommer att bli så långt från tysk halvkoloni som man kan tänka sig.
Däremot blir Tyskland under ett antal år nästan en halvkoloni åt ententemakterna.
Som sagt - jag får vänta till i höst. Det sägs att skadeglädje är den enda sanna glädjen (ett mycket dubiöst påstående förvisso!) och SvD:s hyllningar till det segrande Tyskland och deras glädje inför perspektivet av en rysk tyskdominerad halvkoloni är så outhärdliga att man nog kommer att känna en viss skadeglädje när man får se hur SvD:s redaktion i november kommer att få äta upp sina ord - i svart och vitt.
---------------------------------------------------------------------------------------
*För att vara mer exakt vara detta inte i den "offficiella" ledaren på sidan 4 utan i en ledarliknande redaktionell kommentar på "nyhets"sidan 3. Överhuvudtaget var uppdelningen mellan "News" och "Views" mycket vagare då än nu - och det gällde både höger- och vänsterpresssen. Nyhetssidorna var ofta fyllda med redaktionella åsikter av en typ som det idag ofta skulle ses som direkt opassande om de förekom på liknande sidor.
För SvD:s del handlade de "formella" ledarna oftast om inrikesfrågor, medan utrikesartiklarna ofta innehöll redaktionella kommentarer av ledartyp. När de inte gjorde det innehöll de till stor del rena kommunikéer från den tyska krigsledningen...
Det är det första stora fredsavtalet under kriget, och bygger i praktiken på tyska dikat.
Ryssland har fått göra enorma territoriella och andra eftergifter och det tyska kejsardömet och deras allierade står starkare än någonsin
Ryssland faller sönder, både Finland och Ukraina ser tu att frigöra sig och SvD konstaterar att Ryssland också ekonomiskt kommer att vara beroende av centralmakterna. Mellan raderna skymtar fram att dessa på ett åtminstone indirekt sätt ska kunna tillgodogöra sig de enorma naturtillgångar som finns i Ryssland
Den bolsjevikskräck som skymtade fram i någon ledare bara några dagar tidigare verkar bortblåst. Och man verkar se fram emot en framtid där ett sönderfallande Ryssland ska bli något som närmast liknar en tysk halvkoloni.
Eftersom jag så pedantiskt följer SvD för 100 år sedan dag för dag frestas jag inte att gå fram några månader i tiden och se hur jublet förbyts i bestörtning.
I slutet av SvD:s ledare konstateras visserligen att det ju finns vissa nödvändiga slag som måste ske på västfronten, men man verkar nog tro att för ett land som besegrat Ryssland kommer det kanske inte att vara några större problem.
Man verkar inte riktigt inse att Rysslands ”kapitulation” mest av allt var resultatet av en av bolsjevikernas viktigaste prioriteringar under över ett år – fred- och inte är resultatet av den tyska arméns förkrossande styrka.
Nåväl, det ska bli intressant att se hur jublet tystnar i november 1918. Då kommer ju Tyskland och dess allierade att få skriva på ett fredsavtal många gånger mer förnedrande än det Ryssland skrev på i mars. Och det Ryssland – som då redan håller på att förvandla sig till det nya Sovjetunionen - kommer att bli så långt från tysk halvkoloni som man kan tänka sig.
Däremot blir Tyskland under ett antal år nästan en halvkoloni åt ententemakterna.
Som sagt - jag får vänta till i höst. Det sägs att skadeglädje är den enda sanna glädjen (ett mycket dubiöst påstående förvisso!) och SvD:s hyllningar till det segrande Tyskland och deras glädje inför perspektivet av en rysk tyskdominerad halvkoloni är så outhärdliga att man nog kommer att känna en viss skadeglädje när man får se hur SvD:s redaktion i november kommer att få äta upp sina ord - i svart och vitt.
---------------------------------------------------------------------------------------
*För att vara mer exakt vara detta inte i den "offficiella" ledaren på sidan 4 utan i en ledarliknande redaktionell kommentar på "nyhets"sidan 3. Överhuvudtaget var uppdelningen mellan "News" och "Views" mycket vagare då än nu - och det gällde både höger- och vänsterpresssen. Nyhetssidorna var ofta fyllda med redaktionella åsikter av en typ som det idag ofta skulle ses som direkt opassande om de förekom på liknande sidor.
För SvD:s del handlade de "formella" ledarna oftast om inrikesfrågor, medan utrikesartiklarna ofta innehöll redaktionella kommentarer av ledartyp. När de inte gjorde det innehöll de till stor del rena kommunikéer från den tyska krigsledningen...
Consolation
Den 29 oktobeer 1966 gick denna venodiga sång av Hen Stars upp på Tio i Topp, nådde som högst andra plats och låg kvar i fem veckor.
lördag 17 mars 2018
"Mary, Queen 0f Angels" - och en mycket ovanlig katolsk tandläkare
/Detta har jag till stor del berättat tidigare om - i ett inlägg 2010./
För några år sedan köpte jag en bok som hette "Mary, Queen 0f Angels", skriven av en Doreen Virtue.
Jag minns att jag började läsa och ganska snabbt la ifrån mig boken, och fann den ganska ointressant.
Virtue är inte katolik, men beskriver sig själv som kristen. Tidigare blandade hon denna kristendom med teosofi, ”hemliga mästare” och annat New Age-material, men nu sägs hon tagit avstånd från detta.
Trots detta finns det en ganska så bestämd känsla av en viss typ av New Age-tendens i det hon skriver.
Trots att hon inte är katolik, är hennes tilltro till Maria större än hos den överväldigande majoriteten av katoliker. Enligt henne lyssnar Maria alltid på våra böner, och om vi inte uppfattar hennes svar beror det på att vi själva stängt våra andliga öron.
Boken är mest fylld av exempel på hur namngivna personer får en vision av, drömmer om, ber till, eller på något annat sätt får en relation med Maria.
Sedan händer efter ett tag något positivt.
Det behöver inte vara på en gång, eller ens speciellt snart. En kvinna ber till Maria att hon ska träffa en ”själsfrände” (vilket i det här sammanhanget betyder en man att gifta sig med ) och sex månader senare möter hon just en mycket sympatisk man som hon gifter sig med.
En kvinna är sjuk, läkarna säger att läget är kritiskt, hon genomgår olika plågor, och efter kanske ett halvår är hon frisk. Det förklaras med att hon när hon blev sjuk bad hon till Maria.
En man drömmer om Maria på natten. Dagen efteråt känner han en känsla av lugn och ro.
Boken är fylld med exempel som man inte måste vara medlem i Vetenskap och Folkbildning för att undra om det inte endast handlar om slumpvisa sammanträffanden
Ett till exempel. En kvinna vill bli polis. Hon har gått till polisen och sökt jobb. Hon ber sedan till Maria att hon ska få jobbet. Efter ett tag får hon det.
De flesta av bokens berättelser om positiva effekter av kontakt med Maria som jag läst (jag har gråstarr, läser långsamt och har inte läst precis allt) är sådant som mycket lätt skulle kunna avfärdas som ren slump - till och med om man godtar varenda detalj i berättelserna som bokstavligt sann.
Människor som söker till polisjobb får det även om de inte bett till Maria, kvinnor som aldrig bett till Maria hittar också sympatiska pojkvänner, många som har svåra sjukdomar med relativt dålig prognos tillfrisknar i alla fall.
Det märkliga med Virtues bok är att hon verkar ha en läsekrets som förväntas anta att så fort någonting positivt händer det närmaste året efter att någon haft en upplevelse av, eller bett till, Maria beror det på just Maria.
Jag har som sagt gråstarr och har inte orkat läsa allt. Men varför bryr jag mig alls? Varför försöker jag ens?
Anledningen är att jag i september 2002 upplevde en serie händelser efter en helt spontan (jag är inte och har aldrig varit katolik) bön till Maria som för mig faktiskt ter sig betydligt mer anmärkningsvärd än det allra mesta jag hittar in Virtues bok.
Jag säger inte alls att det var ett mirakel, och jag är som sagt inte katolik, men märkligt var det. På ett mer precist sätt än nästan allt man kan läsa hos Virtue.
Det var den 4 september 2002. Jag skulle rotfylla en tand på tandläkarhögskolan i Stockholm. Bedövningen verkade inte ta och jag blev rädd. Plötsligt började jag helt oförberett och spontant tyst mumla ”Heliga Guds moder så full av nåd, hjälp mig” (Rena kätteriet, enligt katolsk lära får man be att Maria ska be för en men inte att hon ska hjälpa en direkt).
Vad som hände sedan verkade mest som antitesen till ett bönesvar. Det var alltså tandläkarhögskolan och de som opererade var kandidater. Läraren kom in och sa ”han är för svår för oss, fyll igen hålet”. Och vände sig till mig: ”du får vända dig till den privata tandvården”.
Att jag var för svår berodde inte på min ångest (som de nog inte märkta mycket av) utan att jag var så resistent mot bedövningssprutor.
Något meningsfullt bönesvar tyckte jag mig inte ha fått. Jag hade inte mycket pengar, och det billigaste man kunde gå till var ju just Tandläkarhögskolan.
Dan efter fick jag ett rent infall. Jag fick plötsligt för mig att en kvinna jag kände kanske kände en tandläkare. Hon hade aldrig sagt det, vad jag vet, men jag fick ett infall.
Jo, det gjorde hon. Hon lovade att kontakta tandläkaren (en kvinna) och berätta om mig. Och dessutom lägga till att jag hade dålig ekonomi.
När jag kom ur duschen hade tandläkaren lämnat ett meddelande på min telefonsvarare. Hon sa att hon kunde ta mig och lovade att aldrig ta mer än 300 kronor per gång, oavsett åtgärd. Det var ju helt fantastiskt
Så jag började gå hos henne. Hon höll vad hon lovade och mer därtill. Om hon upptäckte att det inte behövdes någon konkret åtgärd alls, tog hon inte ens betalt för undersökningen .
Jag gick hos henne i kanske fem år.
Intressant, men ligger inte berättelsen lite på Virtue-nivå? Varför skulle jag tänka tanken att det fanns ett samband mellan den desperata bönen till ”heliga Guds moder” och vad som hände sedan?
Framförallt en sak. Vi pratade en hel del när jag satt i tandläkarstolen. Hon berättade om sin barndom och hon berättade att hon hade uppfostrats av nunnor. Nunnor?
Till sist kunde jag inte låta bli att fråga. ”Är du katolik?”. Jo det var hon och en ganska så aktiv sådan.
Strax innan jag slutade hos henne kunde jag inte bli att berätta bakgrunden – om min desperata bön till Maria som var inledningen till att jag hamnade hos en nästan absurt billig tandläkare som var aktiv katolik.
Jag minns att hon såg rörd ut.
Hon blev sjuk och slutade arbeta , men senare började hon igen en kort praktik på en annan klinik. Då besökte jag henne för inflammationer i tandköttet. Då hade min ekonomi klart förbättrats, vilket jag berättade för henne. Hon behövde inte ta samma ekonomiska hänsyn till mig som hon gjort förut.
Men när jag skulle betala debiterade hon mig – 90 kronor.
Bönesvar? Tillfälligheter?
Något annat? Vem vet?
Om denna berättelse hade funnits i Virtues bok hade det faktiskt slagit det mesta jag sett där....
För i mitt fall handlade det inte endast att det i allmänhet går bra om man ber till Maria., utan det var just denna säregna händelsekedja – efter en bön till ”Heliga Guds Moder” (så föll orden, men med detta menas i nästan alla fall just Maria) leds jag genom en serie av händelser till en katolsk tandläkare som tog ut den lägsta betalningen för tandläkarbesök jag någonsin varit med om i hela mitt liv.
Konstigt är det i alla fall.
För några år sedan köpte jag en bok som hette "Mary, Queen 0f Angels", skriven av en Doreen Virtue.
Jag minns att jag började läsa och ganska snabbt la ifrån mig boken, och fann den ganska ointressant.
Virtue är inte katolik, men beskriver sig själv som kristen. Tidigare blandade hon denna kristendom med teosofi, ”hemliga mästare” och annat New Age-material, men nu sägs hon tagit avstånd från detta.
Trots detta finns det en ganska så bestämd känsla av en viss typ av New Age-tendens i det hon skriver.
Trots att hon inte är katolik, är hennes tilltro till Maria större än hos den överväldigande majoriteten av katoliker. Enligt henne lyssnar Maria alltid på våra böner, och om vi inte uppfattar hennes svar beror det på att vi själva stängt våra andliga öron.
Boken är mest fylld av exempel på hur namngivna personer får en vision av, drömmer om, ber till, eller på något annat sätt får en relation med Maria.
Sedan händer efter ett tag något positivt.
Det behöver inte vara på en gång, eller ens speciellt snart. En kvinna ber till Maria att hon ska träffa en ”själsfrände” (vilket i det här sammanhanget betyder en man att gifta sig med ) och sex månader senare möter hon just en mycket sympatisk man som hon gifter sig med.
En kvinna är sjuk, läkarna säger att läget är kritiskt, hon genomgår olika plågor, och efter kanske ett halvår är hon frisk. Det förklaras med att hon när hon blev sjuk bad hon till Maria.
En man drömmer om Maria på natten. Dagen efteråt känner han en känsla av lugn och ro.
Boken är fylld med exempel som man inte måste vara medlem i Vetenskap och Folkbildning för att undra om det inte endast handlar om slumpvisa sammanträffanden
Ett till exempel. En kvinna vill bli polis. Hon har gått till polisen och sökt jobb. Hon ber sedan till Maria att hon ska få jobbet. Efter ett tag får hon det.
De flesta av bokens berättelser om positiva effekter av kontakt med Maria som jag läst (jag har gråstarr, läser långsamt och har inte läst precis allt) är sådant som mycket lätt skulle kunna avfärdas som ren slump - till och med om man godtar varenda detalj i berättelserna som bokstavligt sann.
Människor som söker till polisjobb får det även om de inte bett till Maria, kvinnor som aldrig bett till Maria hittar också sympatiska pojkvänner, många som har svåra sjukdomar med relativt dålig prognos tillfrisknar i alla fall.
Det märkliga med Virtues bok är att hon verkar ha en läsekrets som förväntas anta att så fort någonting positivt händer det närmaste året efter att någon haft en upplevelse av, eller bett till, Maria beror det på just Maria.
Jag har som sagt gråstarr och har inte orkat läsa allt. Men varför bryr jag mig alls? Varför försöker jag ens?
Anledningen är att jag i september 2002 upplevde en serie händelser efter en helt spontan (jag är inte och har aldrig varit katolik) bön till Maria som för mig faktiskt ter sig betydligt mer anmärkningsvärd än det allra mesta jag hittar in Virtues bok.
Jag säger inte alls att det var ett mirakel, och jag är som sagt inte katolik, men märkligt var det. På ett mer precist sätt än nästan allt man kan läsa hos Virtue.
Det var den 4 september 2002. Jag skulle rotfylla en tand på tandläkarhögskolan i Stockholm. Bedövningen verkade inte ta och jag blev rädd. Plötsligt började jag helt oförberett och spontant tyst mumla ”Heliga Guds moder så full av nåd, hjälp mig” (Rena kätteriet, enligt katolsk lära får man be att Maria ska be för en men inte att hon ska hjälpa en direkt).
Vad som hände sedan verkade mest som antitesen till ett bönesvar. Det var alltså tandläkarhögskolan och de som opererade var kandidater. Läraren kom in och sa ”han är för svår för oss, fyll igen hålet”. Och vände sig till mig: ”du får vända dig till den privata tandvården”.
Att jag var för svår berodde inte på min ångest (som de nog inte märkta mycket av) utan att jag var så resistent mot bedövningssprutor.
Något meningsfullt bönesvar tyckte jag mig inte ha fått. Jag hade inte mycket pengar, och det billigaste man kunde gå till var ju just Tandläkarhögskolan.
Dan efter fick jag ett rent infall. Jag fick plötsligt för mig att en kvinna jag kände kanske kände en tandläkare. Hon hade aldrig sagt det, vad jag vet, men jag fick ett infall.
Jo, det gjorde hon. Hon lovade att kontakta tandläkaren (en kvinna) och berätta om mig. Och dessutom lägga till att jag hade dålig ekonomi.
När jag kom ur duschen hade tandläkaren lämnat ett meddelande på min telefonsvarare. Hon sa att hon kunde ta mig och lovade att aldrig ta mer än 300 kronor per gång, oavsett åtgärd. Det var ju helt fantastiskt
Så jag började gå hos henne. Hon höll vad hon lovade och mer därtill. Om hon upptäckte att det inte behövdes någon konkret åtgärd alls, tog hon inte ens betalt för undersökningen .
Jag gick hos henne i kanske fem år.
Intressant, men ligger inte berättelsen lite på Virtue-nivå? Varför skulle jag tänka tanken att det fanns ett samband mellan den desperata bönen till ”heliga Guds moder” och vad som hände sedan?
Framförallt en sak. Vi pratade en hel del när jag satt i tandläkarstolen. Hon berättade om sin barndom och hon berättade att hon hade uppfostrats av nunnor. Nunnor?
Till sist kunde jag inte låta bli att fråga. ”Är du katolik?”. Jo det var hon och en ganska så aktiv sådan.
Strax innan jag slutade hos henne kunde jag inte bli att berätta bakgrunden – om min desperata bön till Maria som var inledningen till att jag hamnade hos en nästan absurt billig tandläkare som var aktiv katolik.
Jag minns att hon såg rörd ut.
Hon blev sjuk och slutade arbeta , men senare började hon igen en kort praktik på en annan klinik. Då besökte jag henne för inflammationer i tandköttet. Då hade min ekonomi klart förbättrats, vilket jag berättade för henne. Hon behövde inte ta samma ekonomiska hänsyn till mig som hon gjort förut.
Men när jag skulle betala debiterade hon mig – 90 kronor.
Bönesvar? Tillfälligheter?
Något annat? Vem vet?
Om denna berättelse hade funnits i Virtues bok hade det faktiskt slagit det mesta jag sett där....
För i mitt fall handlade det inte endast att det i allmänhet går bra om man ber till Maria., utan det var just denna säregna händelsekedja – efter en bön till ”Heliga Guds Moder” (så föll orden, men med detta menas i nästan alla fall just Maria) leds jag genom en serie av händelser till en katolsk tandläkare som tog ut den lägsta betalningen för tandläkarbesök jag någonsin varit med om i hela mitt liv.
Konstigt är det i alla fall.
fredag 16 mars 2018
Svenska Dagbladet - förvånansvärt positiv till Lenin
Den som dag för dag läser SvD för 100 år sedan får en helt annan blid av både den svenska högern och ryska revolutionen än vad man får om man läser historieböcker.
SvD är naturligtvis antibolsjevikisk - men det märks inte på allvar före finska inbördeskriget.
Dessutom kan man även efter att detta började mellan raderna ofta andas en ganska stor respekt för Lenin.
Det beror främst på att Lenin är den av bolsjevikerna som hårdast går in för separatfred med Tyskland. Det gläder förstås SvD - som innerst inne fortfarande hoppas på en tysk seger.
Det gör att SvD (i motsats till hur det låter i den antibolsjevikiska agendan hos borgare idag) inte verkar speciellt upprörd över att den konstituerande församlingen upplöstes i Ryssland och ersattes med ren sovjetmakt. Anledningen till det är ganska klar.
Om den konstituerande församlingen hade fått utse regeringen hade den dominerats av de båda flyglarna av den socialrevolutionära rörelsen -både högern som var emot bolsjevikerna. och vänstern, som samarbetade med dessa.
Upplösningen var naturligtvis ett brott mot all formell "borgerlig demokrati" - men den skulle innebära att motståndarna till en separatfred med Tyskland skulle få majoritet. För hur stora skillnaderna än var mellan vänster- och högersocialrevolutionärer hade de en sak gemensam - de ville fortsätta kriget mot Tyskland.
Så man får närmast känslan att SvD drog en lättnadens suck när den konstituerande församlingen upplöstes.
Men det finns en annan sak också - Ålandsfrågan. SvD vill att Åland ska frigöra sig från Finland (och närma sig Sverige) och noterar surt att de röda i det finska inbördeskriget är stenhårda motståndare till detta. Så de beklagar att det inte finns någon Lenin i ledningen för de röda i Finland. Eftersom Lenin var en principiell anhängare till att nationella minoriteter hade rätt till avskiljande, skulle han säkert acceptera att Åland fick frigöra sig. Verkar de mena
Så SvD beklagar alltså frånvaron av en Lenin på den röda sidan i Finland....
Det är sådana pikanta detaljer som man inte får läsa om i några historieböcker.
SvD är naturligtvis antibolsjevikisk - men det märks inte på allvar före finska inbördeskriget.
Dessutom kan man även efter att detta började mellan raderna ofta andas en ganska stor respekt för Lenin.
Det beror främst på att Lenin är den av bolsjevikerna som hårdast går in för separatfred med Tyskland. Det gläder förstås SvD - som innerst inne fortfarande hoppas på en tysk seger.
Det gör att SvD (i motsats till hur det låter i den antibolsjevikiska agendan hos borgare idag) inte verkar speciellt upprörd över att den konstituerande församlingen upplöstes i Ryssland och ersattes med ren sovjetmakt. Anledningen till det är ganska klar.
Om den konstituerande församlingen hade fått utse regeringen hade den dominerats av de båda flyglarna av den socialrevolutionära rörelsen -både högern som var emot bolsjevikerna. och vänstern, som samarbetade med dessa.
Upplösningen var naturligtvis ett brott mot all formell "borgerlig demokrati" - men den skulle innebära att motståndarna till en separatfred med Tyskland skulle få majoritet. För hur stora skillnaderna än var mellan vänster- och högersocialrevolutionärer hade de en sak gemensam - de ville fortsätta kriget mot Tyskland.
Så man får närmast känslan att SvD drog en lättnadens suck när den konstituerande församlingen upplöstes.
Men det finns en annan sak också - Ålandsfrågan. SvD vill att Åland ska frigöra sig från Finland (och närma sig Sverige) och noterar surt att de röda i det finska inbördeskriget är stenhårda motståndare till detta. Så de beklagar att det inte finns någon Lenin i ledningen för de röda i Finland. Eftersom Lenin var en principiell anhängare till att nationella minoriteter hade rätt till avskiljande, skulle han säkert acceptera att Åland fick frigöra sig. Verkar de mena
Så SvD beklagar alltså frånvaron av en Lenin på den röda sidan i Finland....
Det är sådana pikanta detaljer som man inte får läsa om i några historieböcker.
onsdag 14 mars 2018
Black Sabbath var inte satanister
Jag har skrivit om detta förut, men nu tänkte jag visa det väldigt konkret.
Den som fått för sig att Black Sabbath var satanister kan gärna studera texten till denna låt, War Pigs, (texten finns i videon). Den fanns på deras andra LP, Paranoid, från 1970. Den är snarast explicit anti-satanistisk (se i synnerhet de första raderna..). Och mot krig, krigsprofitörer och politiker som sänder ut de fattiga att slåss istället för att göra det själv .
Det explicit anti-satanistiska visas klart i inledningen av att de jämför de blodsbesudlade generaler de fördömer med satanister, genom en ordlek som knyter ihop officersmässar och "svarta mässor". Båda generalerna och de som deltar i svarta mässor är av samma skrot och korn, och beskrivs som onda människor (med benämningar som "trollkarlar" och "häxor"...). Medan somliga samlas på svarta mässor för att planera ondska, samlas generalerna istället på ofificérsmässen - med liknande syften...
Så satanister var Black Sabbath definitivt inte. Det enda "sataniska" i gruppen var nog namnet.
Den som fått för sig att Black Sabbath var satanister kan gärna studera texten till denna låt, War Pigs, (texten finns i videon). Den fanns på deras andra LP, Paranoid, från 1970. Den är snarast explicit anti-satanistisk (se i synnerhet de första raderna..). Och mot krig, krigsprofitörer och politiker som sänder ut de fattiga att slåss istället för att göra det själv .
Det explicit anti-satanistiska visas klart i inledningen av att de jämför de blodsbesudlade generaler de fördömer med satanister, genom en ordlek som knyter ihop officersmässar och "svarta mässor". Båda generalerna och de som deltar i svarta mässor är av samma skrot och korn, och beskrivs som onda människor (med benämningar som "trollkarlar" och "häxor"...). Medan somliga samlas på svarta mässor för att planera ondska, samlas generalerna istället på ofificérsmässen - med liknande syften...
Så satanister var Black Sabbath definitivt inte. Det enda "sataniska" i gruppen var nog namnet.
tisdag 13 mars 2018
lördag 10 mars 2018
Den officiella videon till Shocking Blues "Venus"
På sjätte plats på Kvällstoppen den 10 mars 1970 låg "Venus" med Shocking Blue.
Nedan länkar jag till den officiella musikvideon. I motsats till en del andra sådana får man här helt enkelt se gruppen framföra sången. Men de gör det mycket suggestivt..
Den är värd både att se och höra på. I synnerhet är ju sångerskan Mariska Veres både karisamtisk och imponerande. Tyvärr är hon död nu. Hon dog 2006.
Den kan alltså höras och ses här. Gör gärna det.
Nedan länkar jag till den officiella musikvideon. I motsats till en del andra sådana får man här helt enkelt se gruppen framföra sången. Men de gör det mycket suggestivt..
Den är värd både att se och höra på. I synnerhet är ju sångerskan Mariska Veres både karisamtisk och imponerande. Tyvärr är hon död nu. Hon dog 2006.
Den kan alltså höras och ses här. Gör gärna det.
torsdag 8 mars 2018
Bortträngning och svenska Wikipedia
Hittade en kort artikel på ett ställe med ett angrepp mot en person som berättat om hur hen fått upp bortträngda minnen av övergrepp i barndomen.
Eftersom jag inte vill sprida personangreppet på personen ifråga länkar jag inte till själva artikeln.. Däremot länkar jag gärna till den enda länk artikeln hade för att styrka sin tes att "forskarna" nu "inser" att bortträngda minnen inte existerar.
Det handlar om uppslagsordet "Bortträngning" på svenska Wikipedia . Trots att rubriken endast är ”Bortträngning” handlar det här endast om just bortträngda minnen, trots att begreppet bortträngning även innefattar annat – som exempelvis bortträngning av känslor och tankar.
Det är ett kort, slarvigt, och ensidigt ”uppslagsord” som väljer att endast presentera den ena sidan i en komplex debatt som pågått i över hundra år. Det refererar till tre personer. Två av dem befinner sig på den ena extremkanten i den aktuella debatten i USA, dvs den kant som hårt förnekar att bortträngning som fenomen existerar. Den tredje person som nämns är en svensk debattör, som befinner sig på samma extremkant i den svenska debatten.
Det främsta exemplet från USA är Elizabeth Loftus , en mycket kontroversiell person som för ett tag sedan frivilligt lämnade USA:s psykologförbund, för att slippa stå till svart för anklagelser om brott mot forskaretiken.
Det svenska exemplet är Germund Hesslow, som om möjligt är än mer extrem än Loftus. Han beskriver ”bortträngning" som en "humbug". Vad som är intressant i sammanhanget är att han även förnekar växthuseffekten, och anser att även denna är en "humbug".
Han var aktiv i Vetenskap och Folkbildning, men bröt med dem eftersom de accepterade den globala uppvärmningen som en realitet.
Han driver också milt sagt kontroversiella teorier om kvinnors och mäns biologiska natur, spekulationer med en starkt anti-feminstisk udd.
Saken är nu den att den mer akademiska debatten om bortträngda minnen inte handlar om traumatiska minnen kan försvinna och sedan återkomma. Det är nämligen entydigt bevisat - jfr gärna denna sida, knuten till Browns universitet i USA. Som tar upp bevisade fall av återkallade traumatiska minnen.
Det den akademiska debatten handlar om är om detta beror på en specifik mekanism som kan kallas "bortträngning" - eller om det kan bero på andra orsaker. Ett vanligt förslag är här att det handlar om "vanlig" "glömska", vilket i sig implicerar att traumatiska minnen är något trivialt, som man kan glömma av ex.vis samma orsaker som man kan glömma färgen på ex.vis tapeterna i farmors kök.
/En mer plausibel teori för många fall av försvunna och återkallade traumatiska minnen finns kort presenterad här./
Att kraftigt traumatiska minnen kan försvinna kräver en förklaring. Att dessa vid senare tillfällen kan komma tillbaka, och sedan bevisas vara sanna, kräver också en förklaring.
Men oavsett detta - eftersom det är entydigt bevisat att traumatiska minnen kan försvinna och sedan komma tillbaka. är det orimligt att automatiskt avfärda den typen av berättelser
Och att använda en kort och slarvigt skriven svensk Wikipedia-artikel (varför inte istället välja den engelska, mycket mer utförliga artikeln, som är betydligt mer nyanserad? det kanske inte passade författarens syften?) för att diskreditera en människa som berättar om sina egna återkallade traumatiska minnen är - milt sagt - märkligt.
------------------------
TILLÄGG
Någon kan förstås undra varför jag inte bara går in och ändrar artikeln själv. Jag sysslade med sånt ganska ofta för några år sedan, men det kunde leda till rena Wikipediakrig, där man ändrade fram och tillbaks, ibland i åratal. Jag är för trött för sånt nu.
Eftersom jag inte vill sprida personangreppet på personen ifråga länkar jag inte till själva artikeln.. Däremot länkar jag gärna till den enda länk artikeln hade för att styrka sin tes att "forskarna" nu "inser" att bortträngda minnen inte existerar.
Det handlar om uppslagsordet "Bortträngning" på svenska Wikipedia . Trots att rubriken endast är ”Bortträngning” handlar det här endast om just bortträngda minnen, trots att begreppet bortträngning även innefattar annat – som exempelvis bortträngning av känslor och tankar.
Det är ett kort, slarvigt, och ensidigt ”uppslagsord” som väljer att endast presentera den ena sidan i en komplex debatt som pågått i över hundra år. Det refererar till tre personer. Två av dem befinner sig på den ena extremkanten i den aktuella debatten i USA, dvs den kant som hårt förnekar att bortträngning som fenomen existerar. Den tredje person som nämns är en svensk debattör, som befinner sig på samma extremkant i den svenska debatten.
Det främsta exemplet från USA är Elizabeth Loftus , en mycket kontroversiell person som för ett tag sedan frivilligt lämnade USA:s psykologförbund, för att slippa stå till svart för anklagelser om brott mot forskaretiken.
Det svenska exemplet är Germund Hesslow, som om möjligt är än mer extrem än Loftus. Han beskriver ”bortträngning" som en "humbug". Vad som är intressant i sammanhanget är att han även förnekar växthuseffekten, och anser att även denna är en "humbug".
Han var aktiv i Vetenskap och Folkbildning, men bröt med dem eftersom de accepterade den globala uppvärmningen som en realitet.
Han driver också milt sagt kontroversiella teorier om kvinnors och mäns biologiska natur, spekulationer med en starkt anti-feminstisk udd.
Saken är nu den att den mer akademiska debatten om bortträngda minnen inte handlar om traumatiska minnen kan försvinna och sedan återkomma. Det är nämligen entydigt bevisat - jfr gärna denna sida, knuten till Browns universitet i USA. Som tar upp bevisade fall av återkallade traumatiska minnen.
Det den akademiska debatten handlar om är om detta beror på en specifik mekanism som kan kallas "bortträngning" - eller om det kan bero på andra orsaker. Ett vanligt förslag är här att det handlar om "vanlig" "glömska", vilket i sig implicerar att traumatiska minnen är något trivialt, som man kan glömma av ex.vis samma orsaker som man kan glömma färgen på ex.vis tapeterna i farmors kök.
/En mer plausibel teori för många fall av försvunna och återkallade traumatiska minnen finns kort presenterad här./
Att kraftigt traumatiska minnen kan försvinna kräver en förklaring. Att dessa vid senare tillfällen kan komma tillbaka, och sedan bevisas vara sanna, kräver också en förklaring.
Men oavsett detta - eftersom det är entydigt bevisat att traumatiska minnen kan försvinna och sedan komma tillbaka. är det orimligt att automatiskt avfärda den typen av berättelser
Och att använda en kort och slarvigt skriven svensk Wikipedia-artikel (varför inte istället välja den engelska, mycket mer utförliga artikeln, som är betydligt mer nyanserad? det kanske inte passade författarens syften?) för att diskreditera en människa som berättar om sina egna återkallade traumatiska minnen är - milt sagt - märkligt.
------------------------
TILLÄGG
Någon kan förstås undra varför jag inte bara går in och ändrar artikeln själv. Jag sysslade med sånt ganska ofta för några år sedan, men det kunde leda till rena Wikipediakrig, där man ändrade fram och tillbaks, ibland i åratal. Jag är för trött för sånt nu.
onsdag 7 mars 2018
Sovjetdemokrati 1918
Det är märkligt att läsa SvD i just dessa dagar för hundra år sedan. Där kan man läsa det utkast till fredsfördrag mellan Ryssland och Tyskland som sovjetledningen tagit - med knapp majoritet.
Det är ett fördrag som är mycket ofördelaktigt för Ryssland. Det nämns att Lenin skrivit en artikel där han starkt argumenterar för att det tyvärr är nödvändigt. Trots att det i praktiken är ett tyskt diktat.
Det nämns att vänstersocialrevolutionärerna, bolsjevikernas koalitionspartner i regeringen, är emot det, och anser att det är en kapitulation för den tyska borgarklassen och imperialismen.
Det nämns också att det slutliga avgörandet ändå kommer att fällas av en sovjetkongress som ännu inte hållits.
Något liknande nämns inte för Tysklands del. Att det tyska parlamentet skulle kunna sätta käppar i hjulet ligger inte på kartan.
Bolsjevikerna hade nu majoriteten i sovjeterna, men var splittrade. Exempelvis var Bucharin emot fördraget, vilket inte nämns i SvD.
I själva verket fanns tre linjer inom bolsjevikpartiet. Dels Lenins, som var beredd att godta de hårda tyska diktaten för att rädda vad som räddas kunde. Dels Bucharins, som förespråkade revolutionärt krig mot den tyska imperialismen.
Dels Trotskij, som åtminstone tidigare hade drivit linjen "varken krig eller fred". Den gick i princip ut på att man skulle vägra accepterna de tyska villkoren, men ändå demobilisera. Den grundades på den något naiva förhoppningen att den tyska arbetarklassen skulle resa sig och hindra den tyska borgarklassens planer.
Under en period var det faktiskt Trotskijs linje som hade praktiserats. Det ledde till stora militära framgångar för tyskarna, som gick långt in i Ryssland utan att möta mer än sporadiskt motstånd.
Nu hade alltså den linjen bevisats vara omöjlig. Så alternativen stod alltså mellan å ena sidan Lenins linje att acceptera de mycket hårda tyska villkoren - som bland annat innebar att alla ryska trupper skulle lämna Finland (och de facto ersättas av tyska, vilket senare ledde till en seger för de vita i det finska inbördeskriget).
Å andra sidan den som inom bolsjevikpartiet företräddes av bland annat Bucharin- men framför allt utanför detta av det vänstersocialrevolutionära partiet.
Vi vet idag att Lenins linje vann. Men just idag för hundra år sedan var frågan inte avgjord - Sovjetkongressen hade sista ordet.
Ryssland var alltså mycket mer demokratiskt än det auktoritärt styrda Tyskland.
Något att tänka på för de som tror att en totalitär diktatur infördes i Ryssland 1 november 1917.
Det är ett fördrag som är mycket ofördelaktigt för Ryssland. Det nämns att Lenin skrivit en artikel där han starkt argumenterar för att det tyvärr är nödvändigt. Trots att det i praktiken är ett tyskt diktat.
Det nämns att vänstersocialrevolutionärerna, bolsjevikernas koalitionspartner i regeringen, är emot det, och anser att det är en kapitulation för den tyska borgarklassen och imperialismen.
Det nämns också att det slutliga avgörandet ändå kommer att fällas av en sovjetkongress som ännu inte hållits.
Något liknande nämns inte för Tysklands del. Att det tyska parlamentet skulle kunna sätta käppar i hjulet ligger inte på kartan.
Bolsjevikerna hade nu majoriteten i sovjeterna, men var splittrade. Exempelvis var Bucharin emot fördraget, vilket inte nämns i SvD.
I själva verket fanns tre linjer inom bolsjevikpartiet. Dels Lenins, som var beredd att godta de hårda tyska diktaten för att rädda vad som räddas kunde. Dels Bucharins, som förespråkade revolutionärt krig mot den tyska imperialismen.
Dels Trotskij, som åtminstone tidigare hade drivit linjen "varken krig eller fred". Den gick i princip ut på att man skulle vägra accepterna de tyska villkoren, men ändå demobilisera. Den grundades på den något naiva förhoppningen att den tyska arbetarklassen skulle resa sig och hindra den tyska borgarklassens planer.
Under en period var det faktiskt Trotskijs linje som hade praktiserats. Det ledde till stora militära framgångar för tyskarna, som gick långt in i Ryssland utan att möta mer än sporadiskt motstånd.
Nu hade alltså den linjen bevisats vara omöjlig. Så alternativen stod alltså mellan å ena sidan Lenins linje att acceptera de mycket hårda tyska villkoren - som bland annat innebar att alla ryska trupper skulle lämna Finland (och de facto ersättas av tyska, vilket senare ledde till en seger för de vita i det finska inbördeskriget).
Å andra sidan den som inom bolsjevikpartiet företräddes av bland annat Bucharin- men framför allt utanför detta av det vänstersocialrevolutionära partiet.
Vi vet idag att Lenins linje vann. Men just idag för hundra år sedan var frågan inte avgjord - Sovjetkongressen hade sista ordet.
Ryssland var alltså mycket mer demokratiskt än det auktoritärt styrda Tyskland.
Något att tänka på för de som tror att en totalitär diktatur infördes i Ryssland 1 november 1917.
tisdag 6 mars 2018
Borttaget inlägg om Lars Ohly
Jag skrev ett inlägg som andades sympati för Lars Ohly och hans situation. Jag la ut det på Facebook och fick då genast denna länk av en fb-vän.
En del av det jag skrev om anledningen till att V:s partistyrelse reagerade så hårt just nu mot Ohly kanske, eller kanske inte, står sig i alla fall. Men en av grunderna för resonemanget är krossat, så jag tar bort artikeln i sin helhet.
Men mitt inlägg. visar också att inte heller jag är immun mot att ha svårt att föreställa sig att personer som jag uppfattar som sympatiska kan göra obehagliga saker.
Annars kan jag möjligen skylla på min gråstarr, som gör att jag nästan inte kan läsa, vilket gör att jag numera missar en hel del.
En del av det jag skrev om anledningen till att V:s partistyrelse reagerade så hårt just nu mot Ohly kanske, eller kanske inte, står sig i alla fall. Men en av grunderna för resonemanget är krossat, så jag tar bort artikeln i sin helhet.
Men mitt inlägg. visar också att inte heller jag är immun mot att ha svårt att föreställa sig att personer som jag uppfattar som sympatiska kan göra obehagliga saker.
Annars kan jag möjligen skylla på min gråstarr, som gör att jag nästan inte kan läsa, vilket gör att jag numera missar en hel del.
måndag 5 mars 2018
Om att höja röster
Den här posten handlar om en sång som kom 1971, troligen någon gång under senare delen av det året. Det låg på en LP, och blev med all säkerhet den mest spelade sången på denna LP.
Den kan nog räknas in i kategorin "proggmusik", men den spreds mycket, mycket långt utanför snävare "proggmiljöer".
Jag misstänker att några år senare, typ 1975, hade kanske mer än hälften av alla svenskar hört den åtminstone någon gång. Men jag kan ha fel, mina umgängeskretsar var ju inte alldeles representativa för resten av befolkningen. .
En hel del av er har måhända redan listat ut vilken sång jag syftar på.
Det är faktiskt en fin sång. Den kan höras här.
PS. Det bör påpekas att sången i YouTube-klippet tar slut ungefär 2.51. Då kan man stänga av, för det som sedan följer är endast ca fem minuters lång tystnad.
Den kan nog räknas in i kategorin "proggmusik", men den spreds mycket, mycket långt utanför snävare "proggmiljöer".
Jag misstänker att några år senare, typ 1975, hade kanske mer än hälften av alla svenskar hört den åtminstone någon gång. Men jag kan ha fel, mina umgängeskretsar var ju inte alldeles representativa för resten av befolkningen. .
En hel del av er har måhända redan listat ut vilken sång jag syftar på.
Det är faktiskt en fin sång. Den kan höras här.
PS. Det bör påpekas att sången i YouTube-klippet tar slut ungefär 2.51. Då kan man stänga av, för det som sedan följer är endast ca fem minuters lång tystnad.
söndag 4 mars 2018
Hassela
Har varit i Hassela några dagar och träffat mycket nära vänner. Det var en överväldigade upplevelse.
Dessutom hamnade jag i många intressanta och tankeväckande diskussioner.
Dessutom hamnade jag i många intressanta och tankeväckande diskussioner.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Det demoniska julfirandet
I denna ganska så välgjorda sjundedagsadventistiska video från Australien varnas för vilka andliga faror som hotar dem som firar jul.. Näs...
-
.. om styckmordet är helt monolitisk. När det diskuterades tidigare fanns det alltid olika åsikter, nu kommer bara den ena sidan fram. De ...
-
Världen är, som bekant, ingen idyll. De mest otäcka saker förekommer, öppet såväl som dolt. Det är också sant att det finns en rad realistis...
-
Ibland tror man inte sina ögon. Läs gärna detta inlägg av NBT om en rättegång av det märkligaste slag. Läs, och förundras.
