Summer Wine

En ganska så suggestiv sång låg fyra på Tio i Topp den 30 november 1968. Lee Hazlewood och Suzi Jane Hokom sjöng Summer Wine.

Den hade getts ut i en annan version 1967, då Lee Hazlewood istället sjöng med Nancy Sinatra. Men den versionen gick så vitt jag vet inte upp på några svenska topplist

Som sagt suggestiv - och drömlik. Den kan höras här.

Aftonbladet bryter med Staffan Heimerson

Det finns  tydligen gränser även för vad Aftonbladet kan tolerera. Nu har de avbrutit samarbetet med Staffan Heimerson.

Inte pga hans famösa krönika i sig, utan pga det försvar av den som Heimerson senare utvecklade i denna intervju i Resumé.

Det var väl för väl att han fick sluta. Att jämföra människor som berättat om övergrepp som de utsatts för med en regim som i rena mordorgier utrotade all opposition är väl att gå över alla gränser...

Heimerson blir störd av att de som utsatts för övergrepp och ofredande berättar vad de varit med om. Det är han nog inte ensam om, inte heller på Aftonbladet. Men de flesta försöker nog ändå uttala sig lite mer rumsrent. Låta lite mer sofistikerade, undvika uppenbara grodor.

Det klarade inte Heimerson av. På något sätt känns det nästan som ett försonade drag

Liknar MeToo Moskvarättegångarna?

Jag minns en gång 1979. Anastasio Somozas diktatur stod inför sitt slut, sandinisterna närmade sig Managua. Då gjorde Staffan Heimerson en intervju med Somoza i dennes bunker.

Jag minns endast detaljer, och jag kan inte utesluta att dessa minnen är aningen falska. Men min minnesbild är ett komplett opolitiskt reportage, där det bland annat diskuterades hur mattorna i Somozas bunker såg ut. Min spontana reaktion var att Heimerson var korkad.

Sedan har jag i stort sett undvikit hans krönikor och artiklar. Så jag har inte vetat om det intryck jag fick 1979 var falskt. Var han så korkad  som jag uppfattade det som? Eller hade jag misstagit mig?

Nu, i och med denna krönika, har jag kanske fått någon form av svar. Han är nog inte så korkad som jag trodde. Han verkar vara ännu mer korkad.

MeToo- kampanjen liknar enligt honom Moskvarättegångarna 1936-38. * En serie rättegångar  som han inte verkar veta så mycket om.

Som gammal trotskist råkar jag veta en hel del om Moskvarättegångarna. I alla fall så pass mycket att jag vet att Heimerson beskrivning är grovt felaktig. Så här skriver han:

"Medlemmar i kommunistpartiet blev anklagade för opreciserade brott. Bevisen svarade ospecificerade vittnen för. Otydligheten var en del av budskapet. "

Visst var Moskvarättegångarna vidriga, men de liknar inte ens avlägset Heimersons beskrivning, De brott de anklagade dömdes för var inte opreciserade . De var mycket konkreta. De anklagades för att vara agenter för de tyska, japanska och engelska underrättelsetjänsterna. Bevisen var inte några vittnen, ospecificerade eller andra,  utan de anklagades bekännelser.

Den påstådda agentverksamheten kryddades med mängder av konkreta detaljer, Till exempel möten mellan trotskister och agenter som sades ha ägt på specifika platser - som till exempel ett namngivet hotell, som vid närmare undersökning visade sig ha rivits några år tidigare. .

Dessutom anklagades de för mycket konkreta mord, och mordförsök. Och för sabotage av livsmedelsproduktionen i Sovjetunionen. Och mycket annat.

Problemet med anklagelserna var inte att de var opreciserade utan att de var falska. Stödda endast av erkännanden, som framtvingats av psykisk och fysisk tortyr. Allt detta organiserat av en totalitär statsapparat.

Vad i allsina dar har detta för likheter med MeToo? Där kvinnor rakt upp och ned - utan något stöd från hemlig polis, eller en allsmäktig statsapparat, berättar om vad de varit med om. Där ingen tvingas till några falska, eller för den delen sanna,  bekännelser.

I Moskvarättegångarna dömdes nästan alla till döden. Och de som slapp detta dödades i alla fall senare, i något av Josef Stalins fängelser eller fångläger.

Att jämföra denna mardröm med MeToo-kampanjen ger intryck av en antifeminism, så bisarr att den förlorat all relation med verkligeheten. Och urartat till ren förvirring, av ett ovanligt obegåvat slag.

Dvs exakt där elakartade typer av antifeminism i slutändan ofta brukar hamna...
----------------------------------------------------------------
*Han använder nu inte ordet Moskvarättegångarna, utan använder den mer oprecisa termen Stalins utrensningar, men eftersom han anger just årtalen 1936-38, är det uppenbart framförallt just dessa han måste syfta på. Men även om han syftar på de utrensningar som skedde vid sidan av Mokvarättegångarna hade dessa oftast samma karaktär - precisa men falska anklagelser, och falska bekännelser som frampressades under tortyr.

Om polyteism, Koranen och lite annat

/Tillägg. Detta inlägg är närmast av karaktären "att tänka högt". Det är ofullständigt, fragmenterat och ter sig bitvis lite naivt. Jag återkommer nån gång när jag tänkt igenom det hela./

Jag känner mig direkt generad när jag skriver detta. När jag brukar diskutera Koranen brukar jag alltid hänvisa exakt till den eller de suror jag avser. Men det jag skriver om nedan är från en sura som jag inte kan hitta nu. Min syn är mycket sämre än förut -  då kunde jag skumma igenom textmassor och snabbt hitta det jag letade efter. Det kan jag inte nu.

Men jag är helt säker att jag minns rätt, och kommer att diskutera utifrån min minnesbild, Om någon som läser det vet vilken sura jag avser och kan tala om det blir jag förstås glad.

Inte någonstans i Bibeln finns så vitt jag kan se någon principiell kritik mot polyteismen. I Nya Testamentet tas den för självklar. Det gör den inte på samma sätt i GT, men där finns problemet att dess grundsyn ofta ser ut att vara henoteistisk- man uteslöt inte att det fanns andra gudar, men menade att även om de fanns var de maktlösa mot Jahve.

I Koranen finns det dock på ett ställe något som liknar en mer principiell kritik. Den ser ungefär ut så här. Om det fanns mer än en gud skulle skapelsen inte vara så perfekt som den är. Nu går ju solen och månen i sina lopp, liksom stjärnor och planeter. Årstider följer efter varandra osv. Om det hade  funnits flera gudar hade de mycket snabbt hamnat i konflikter om hur världen skulle se ut och detta hade lett till kaos.

Det som slår mig är hur det dels avspeglar en pessimistisk människosyn,  dels att denna projiceras på ev. gudar. På ett annat ställe i Koranen kritiseras köpmännen i Mecka för att de försöker konkurrera ihjäl varandra. På något sätt misstänker jag att detta beskriver just en social praktik som avspeglas i kritiken mot polyteismen.

Det är en variant på temat "ju fler kockar desto sämre soppa" applicerad på gudavärlden

Nu kan ju även människor samarbeta. För att ta ett exempel - den ryska rymdstation som fortfarande cirklar runt jorden är ett under av komplexitet. Den är inte skapad av en människa utan av många människor i samverkan. Om människor kan samverka och skapa komplexa system som funkar (jfr internet) varför skulle inte gudar i så fall kunna  göra det?*

Om man lämnar Koranen finns det ofta en uppfattning som även kan delas av ateister eller agnostiker -  att monoteism på något sätt är en mer intellektuellt sofistikerad ståndpunkt än polyteism. Många ateister verkar faktiskt åtminstone omedvetet inta ståndpunkten att mänsklighetens tänkande utvecklats gradvis. Från primitiv animism, över polyteism och monoteism till ateismen, som den slutliga "förnuftiga" ståndpunkten.

Att monoteismen på något sätt ligger närmare ateismen än vad polyteismen gör kan ju dessutom uttryckas rent matematiskt. Siffran ett ligger nu närmare siffran  noll än varje annat positivt heltal....

Och man kan ju också se monoteismen som ett förstadie till sekulariseringen. I och med att det övernaturliga flyttas upp till en enda punkt - en allsmäktig gud - kan naturen i övrigt ses som sekulär. Jag tror att monoteismen mycket riktigt haft en sekulariserande funktion.  Men det betyder inte att den måsta vara mer intellektuellt sofistikerad än förmonoteistiska system.

För mig (rent känslomässigt) är nog det absurt att tänka sig att det finns en enda  gud som funnits i evighet - och på det sättet är så oerhört ensam. De enda hen kan umgås med är de totalt underordnade varelser hen har skapat. Det måste vara en fruktansvärd situation - det är i alla fall min spontana  reaktion på det hela...

Men för att återgå till argumenteringen i Koranen så verkar ju inte heller universum vara så välplanerat som man antog när man trodde att jorden var omvälvd av ett valv där olika kroppar rörde sig med matematisk exakthet. Nu har vi en kosmologi som talar om ett universum som expanderar på ett accelererande sätt, sönderslitet av mörk energi. Det ser inte så planerat ut. Kanske är det ändå frågan om det som Koranen talar om i sitt tankeexperiment  - olika gudar som råkat i luven på varandra.

Vem vet. Inte jag i alla fall. ;-)
-----------------------------------------------
*Dessutom finns det ju ofta i polyteistiska system en specifik skapargud, som står för huvudarbetet i själva skapelsen!

Ingenting mera blev sagt

Jag har väntat mycket länge på att den här sången ska läggas  ut op YouTube. Nu har det hänt.

Den heter alltså "Ingenting mera blev sagt" och låg på Gunder Häggs (senare Blå Tåget) LP Tigerkaka från 1969. Den ger i sig ett lite kusligt intryck, men det blev än mer kusligt två år senare.

Den tycks handla om Marc Wallenbergs död. Dennes smeknamn var Boy-Boy och i sången kallas han dels bara Boy-Boy, dels på ett ställe "Boy-Boy Wallenberg". I sången antyds att det just kommit besked om att han  dött, och det sägs att hans spår "ledde bort genom djupa skogar".

När Marc Wallenberg två år senare gick in i en skog och där sköt sig skrevs det mycket om sången.

Trots denna progg-grupps vänsteråsikter finns det inte ett spår av aggressivitet  mot den kände  företagsledaren i sången. Den ger snarast ett empatiskt och ömsint intryck. Tycker i alla fall jag.

Journalister ringde till medlemmarna i Gunder Hägg och frågade om de ansåg sig vara klärvoajanta. På den frågan fick de ett definitivt "nej".

Nattsvart

Mitt under MeToo-kampanen får en av de personer som hävdar att vuxna och barn som berättar om övergrepp i barndomen alltid måste ha falska minnen om de inte mints allt hela tiden, Stora Journalistpriset.

Jag syftar förstås på Dan Josefsson, en man var agenda av döma av hans egna uttalanden och skriverier. ter sig nattsvart obehaglig bortom alla gränser. Och detta alldeles oavsett vad som hände i fallen Quick och Kevin.

Roma som gudinna och politiskt projekt

Har någon hört talas om gudinnan Roma? Förmodligen inte speciellt många. Under det "hedniska" romarrikets absoluta slutfas sörjdes hon av åtminstone en romersk senator,   som såg henne  som en symbol för den gamla traditionella tron,  som hotades av den segrande totalitära kristna kyrkan. Mer om det senare.

Men från början var det inta alls så. När kulten av Roma uppstod på 100-talet f.kr. var det inte i Rom. Den fanns överhuvudtaget inte i Rom före kejsar Hadrianus. Inga romare trodde på henne. De som trodde på henne sågs troligen närmast med förakt i Rom. Hur kunde det komma sig?

Kulten av Roma uppstod bland greker, i grekiskdominerade orter som var beroende av romarna. Det var åtminstone från början huvudsakligen ett politiskt projekt. Det var ett sätt för grekiska städer att hålla sig väl med de framgångsrika romarna.

Roma var inte Roms skyddsgudinna, som någon skulle kunna tro. Hon representerade inte staden Rom, utan romarriket. Hon var en kvinnlig personifikation av den romerska  makten.

Det var möjligt i den grekiska kulten,  där gränsen mellan gudomligt och mänskligt var flytande. Framstående människor kunde ses som mer eller mindre gudomliga. Ett rike grundat av människor kunde på samma sätt ses som något av en gudomlig kraft.

Och  kunde möjligen till en början konstrueras -  av rent politiska skäl? Ingen kan veta vad de greker som började utveckla kulten av Roma egentligen tänkte. Men inställsamhet mot romarna var förvisso en del av detta tänkande.

Men Roma fick tempel, präster och djuroffer. I exempelvis Smyrna, Aten och Rhodos. Hon dyrkades regelbundet i grekiska kolonier underställda Rom. Romarna drog förvisso nytta av detta, men det dröjde som sagt mycket länge innan de accepterade henne som gudinna.

Troligen såg de alltså länge ner på kulten av Roma. Före kejsartiden hade romarna ingen motsvarighet, till den mer flytande synen på gudomligt och mänskligt som fanns hos greker. I Rom skilde man klart mellan att ära och att dyrka. Till en början...

Omsvängningen kom i och med kejsarkulten.  Den möjliggjorde att se det romerska riket och dess ledare i sig som gudomliga. Och från och med kejsar Hadrianus infördes kulten av Roma även i det egentliga romarriket.

Man kan fråga sig varför ett så patriarkalt imperium som det romerska skulle representeras av en gudinna och inte av en manlig gud. Det finns väl inga klara svar på- Men i den senare romerska kulten kopplas ibland Roma till en manlig gemål.  I de grekiska stod hon nästan alltid ensam.

Man kan också fråga sig hur de som dyrkade Roma egentligen uppfattade henne, rent subjektivt?  Såg de henne som endast en symbol för romarriket. och sin "dyrkan" som en ren inställsamhet? Troligen inte enbart.

Det finns väl ingen anledning att offra djur till en symbol? Att tillsätta präster som skulle betjäna denna symbol i tempel? Det troliga är väl att flera saker smälte samman och att åtminstone efter ett tag Roma verkligen sågs som en entitet, en gudinna, som en sorts övernaturlig kraft kopplad till romarriket

Men hur var det när romarna tog efter? Det var ju kopplat till kejsarkulten, och denna hade förvisso politiska motiv. Vilket förstås inte hindrar att många  som deltog i den verkligen trodde att kejsaren var gudomlig...

Att en del i slutfasen av den romerska "hedniska" religionen tog Roma på största allvar visas av en serie uttalanden från Symmachus, en "hednisk" senator som förgäves kämpade mot den segrande kristna kyrkans totalitära anspråk. I en serie känslomässiga uttalanden vädjade han om att de gamla traditionerna och den gamla tron skulle tolereras. Flera gånger hänvisar han just till gudinnan Roma. Och år 384 beskriver han på ett nämrast rörande personligt sätt hur tron på Roma en gång gjorde det möjligt för romarriket att besegra Karthago och erövra världen.

Det var - hur man nu än ser på romerska gudar i allmänhet och Roma i synnerhet - förstås inte sant. Vid tiden för kriget mot Karthago trodde inte en enda romare på Roma. Däremot införskaffades på inrådan av oraklet i Delfi en staty av den anatoliska gudinnan Kybele, från nuvarande Turkiet, för att säkerställa segern öve Hannibal. De som dyrkade Kybele skulle kanske kunna ta åt sig en del av äran för den stridsmoral som bidrog till segern över Karthago. Men alltså inte den då icke-existerande kulten av Roma.

Men trots att Symmachus hade fel om Romas roll i kriget mot Karthago är det svårt att inte få sympatier för hans vädjan till de kristna att lämna de gamla gudarna i fred.

När de kristna var i opposition var de för religionsfrihet. När de fick makten införde de en i stort sett helt totalitär religiös diktatur som kom att behärska Europa i över tusen år. Symmachus vädjan var ett av de sista desperata försöken att stoppa denna utveckling.

Romersk avbildning av Roma (längst mer till höger), från 100-taler e.kr. Från Wikimedia Commons, inlagd av användaren Laputa , och tidigare av användaren WolfgangRieger.

John Lennon, Tom Jones - och våld mot kvinnor

När jag var tonåring gillade  jag ju förstås the Beatles. Det innebar också att jag hade en tendens till att idealisera dem.

Ett av de tydligaste exemplen var hur jag reagerade på "Run for your life" från LP:n Rubber Soul.

Om man lyssnar på texten rakt upp och ned är den ju förfärlig. John Lennon sjunger, och sången innehåller en rad hotelser mot en kvinna. "Well I'd rather see you dead, little girl than to be with another man", "You better run for your life if you can, little girl, hide your head in the sand little girl, catch you with another man, that's the end ah little girl".

För att göra det hela än mer tydligt beskriver han sig själv som "a wicked guy", "born with a jealous mind".

Hur reagerade jag? Jag antog att det var en sång som var ett angrepp på en våldsam och svartsjuk man. Att den ville visa hur sjukt det var med våldsam manlig svartsjuka. Att den istället skulle uttrycka just en sådan kunde jag inte tänka mig. Beatles var ju åndå Beatles...

Numera vet man att det var blodigt allvar. John Lennon beskrev senare sin våldsamma praktik. Den var inte så mycket ett angrepp som en beskrivning.

Tom Jones hade en minst lika otäck sång. Den hette "Delilah".  Den beskrev ett kvinnomord utifrån mördarens perspektiv "She stood there  laughing - i felt the knife in my hand and she laughed no more"- "So before they come to break down the door - forgive me Delilah I just coudn´t take anymore"-.

Nu var saken den att jag inte alls gillade Tom Jones. Jag tyckte han var en sliskig he-man, en machotyp som jag lite äcklades av. Så där hade jag inga välvilliga tolkningar alls. Där ser man vilken slusk Tom Jones är, tänkte jag. Här står han och identifierar sig med en vidrig svartsjuk kvinnomördare....

Jag kommer och tänka på det när man ser på hur olika reaktioner man kunde stöta på i USA - i alla fall före MeToo-kampanjen! -  när det gäller ledande republikanska respektive demokratiska politikers sexövergepp. Reaktionerna hos både demokrater och republikaner har ofta varit helt förutsägbara. Men tror nästan automatiskt på  anklagelser mot politiker i det andra partiet, och förnekar ofta lika automatiskt anklagelser mot politiker i det egna.. Fram till helt nyligen...

Nu såg jag för några dagar sedan en intervju med en demokrat som tidigare benhårt försvarat Bill Clinton mot alla sådana anklagelser. Nu ångrade han sig. Om man ska kritisera Trumps kvinnosyn bör man inte vara tyst om Clintons, menade han nu. Det var ju sympatiskt .

Om man tror att de som man själv finner sympatiska aldrig kan begå övergrepp har man ju  fel. Det verkar som om fler inser det nu.

SvD, oktoberrevolutionen och första världskriget

Jag har ju som prenumerant tillgång till Svenska Dagbladets digitala arkiv. Har under det senaste halvåret följt vad de skrev under 1917. Jag gör det mycket pedantiskt, läser dag för dag, vad de skrev för exakt hundra är sedan. Går i stort sett aldrig i förtid. Det skapar en egendomlig känsla av tidsresa.

Har alltså nu kommit till den 18 november. Under de tio senaste dagarna har det ju mycket handlat om oktoberrevolutionen, som ju i dagens tideräkning inleddes den 7 november.

Det verkar som om SvD ännu inte tar den riktigt på allvar. Man ogillar bolsjevikernas ekonomiska program, och avfärdar det med den traditionella borgerliga invändningen att det inte hjälper de fattiga att expropriera de rika, eftersom dessa är så få. Det som hjälper är en produktivitetshöjning, och i SvD:s världsbild är en sådan oförenlig med jämlikhet.

Men man oroar sig inte så mycket. Man utgår från att bolsjevikerna är en parentes, liksom Kerenskij.  Man verkar inte tro den nya regeringen om något längre liv. Man tror att den ganska så snart kommer att störtas, den också.

Men man verkar mer fokuserad på att den i praktiken gynnar Tyskland och Österrike-Ungern mot ententen, den antityska alliansen. Och det verkar man vara ganska nöjda med. För SvD är definitivt tyskvänlig.

Man har förlorat hoppet om en tysk seger, men hoppas att krigströttheten ska tvinga ententen till en fredsuppgörelse.  Genom tumultet i Ryssland har ententen försvagats, och bolsjevikerna har ju deklarerat att de vill ha slut på kriget. Det hoppet verkar ännu  dominera SvD:s kommentarer mycket mer än hotet från bolsjevismen.

Varför denna tyskvänlighet?  SvD är inte nyliberal 1917. Tvärtom föredrar de ett styre där en stark stat kan hålla ordning och reda. Demokrati är bra, men endast i små proportioner. Tyskland verkar ses som ett sympatiskt mellanting, där parlamentets makt vägs upp av en stark monarki. I England och USA har demokratin gått till överdrift. Det leder i slutändan bara till kaos, se bara vad som hände i Ryssland, efter att tsaren störtades...

Det innebär inte att de har några sympatier för tsaren. Han sågs som ett otäckt tyranniskt hot från öster,  och därför är de riktigt glada över att han har störtats. Men det som kom efter var ett kaos utan slut. Nej, fram för en balanserad ordning - som den i Tyskland...

Oktoberrevolutionen var det, ja. Även om jag följer just 1917 dag för dag, har jag kollat lite här och var från 20- och 30-talet. Och där ser man att SvD länge envisas med att kalla det som idag nästan alla kallar för oktoberrevolutionen för novemberrevolutionen.  Vilket på sätt och vis är ganska logiskt.

Nu närmar vi oss pudelns kärna

MeToo-kampanjen har nu nått rättsväsendet.  Nära 6000 kvinnor har skrivit på ett upprop om övergrepp och förövarförsvar inom rättsväsendet. Det har publicerats i Svrnska Dagbladet.

Något att fundera över. Många gånger när man läser om en underlig friande dom i ett sexualbrottsmål  kanske man kan tänka tanken att det skulle kunna finnas ett samband mellan den förövarattityd som beskrivs här och den friande domen...

För många av oss är ju detta inget nytt. Om sådana attityder skrev jag bland annat på denna blogg i oktober 2007.

Men nu har det alltså nått ut till mycket större grupper. Det är riktigt lovande.

Sång om Kina

Lyssnade på P2 i morse och hörde då en melodslinga som lät välbekant. Det var samma melodi som i denna tidstypiska KFML(r)-sång från 1971.

Vad kan man säga om den? Naiv var den förstås. Kina 1971 var ju inte riktigt som maoisterna (till vilka KFML(r) fortfarande då tillhörde) föreställde sig det. Vilket vi som då var trotskister ofta elakt påpekade.

Men samtidigt var vi medvetna om att det också fanna positiva drag i Kina. Det finns det också idag.  I många centrala avseenden. ...

Hundratals kvinnor i SvD: "Blev våldtagen av kollegan"

Igår såg jag en kommentar nånstans där det såg ut som att denna debattartikel redan hade publicerats - i söndags. Jag trodde jag verkligen hade blivit senil, som kunde missat den. men så var inte fallet. Jag måste ha sett fel, eller också stod det fel.

Den skulle alltså komma i DAGENS Svenska Dagbladet... och det har den gjort. Läs den gärna genom länken ovan - om ni inte redan sett den. Det är en kombinerad debattartikel och ett upprop - undertecknat av hundratals kvinnor inom film- och teaterbranchen.

#metoo är en imponerande och bred rörelse, som på kort tid har rört om oerhört mycket...

När en sten sätts i rullning kan det ofta gå mycket snabbt.

Var oktoberrevolutionen en "kupp"?

En vanlig föreställning som i synnerhet efter kalla krigets slut blivit helt dominerande är att se oktoberrevolutionen (som ju enligt dagens kalender skedde den 7 november) som en "kupp". Det är ett slarvigt, ideologiskt betingat ordval som mystifierar det verkliga skeendet-

En "kupp" brukar vanligtvis innebära att en del av den härskande eliten genomför en okonstitutionell regimförändring - antingen för att ta makten från en folkmajoritet eller från en annan del av den härskande eliten. En sådan kupp kan endast genomföras genom att en stor del av den härskande klassen aktivt stöder denna

En kupp brukar ha stöd från ekonomiskt mäktiga grupper, delar av militärapparaten, polisen, och/eller säkerhetspolisen. Och förresten ofta också från främmande makter. . Bolsjevikerna hade ingenting av detta. Men de var ett snabbt växande parti. I februari hade de omkring 8000 medlemmar - i juli hade de växt till 177.000. Och dess stöd  var mycket större än deras medlemsantal antyder.

De hade den ryska miltärapparaten, kapitalisterna, polisen, och den statliga byråkratin emot sig. Däremot hade de stöd från en majoritet av de aktiva i sovjeterna, dvs demokratiska organ av arbetare, soldater och fattiga bönder.

Det här var alltså demokratiska organ, och också massorgan. De hade uppstått i kampen, och innehöll många politiska strömningar. Bolsjevikerna hade med politiska medel kämpat inom dessa demokratiska massorgan under 1917. I september fick de majoritet i sovjeterna i Moskva, Petrograd, Kiev, Odessa och alla andra större städer.

Och då bör vi komma ihåg att sovjeterna inte endast var demokratiska i sig – de var det mest demokratiska som existerade i det ryska samhället. Regeringen var vald av ingen, och bestod av en liten klick personer som desperat manövrerade för att få sitta kvar. .

Bolsjevikerna hade vunnit majoriteten i sovjeterna , inte genom demagogi, utan genom en klar politisk linje. Det mest centrala i denna var dels en jordreform, där godsägarna skulle exproprieras och jorden tas över av bönderna. Dels fred, dvs. Ryssland skulle dra sig ut ur första världskriget, som bolsjevikerna såg som ett imperialistiskt krig, där ingen av de deltagande staterna kunde stödas. Dels bröd - en effektiv ekonomisk planering som skulle ge mat åt befolkningen

Detta var de i stort sett ensamma om att driva. De andra partierna var i stort sett eniga om att fortsätta kriget, inte genomföra en ekonomisk politik som hotade borgarklassen, och, med undantag av (stora) delar av det socialrevolutionära partiet, inte låta bönderna få jorden.

Ryssland var stort, och en mycket stor del av av befolkningen var analfabeter och det är fel att säga att bolsjevikerna hade en majoritet i hela folket. Många på landsbygden hade nog inte ens hört talas om dem. Däremot kan det definitivt sägas att de hade stöd av majoriteten av de som var politiskt aktiva och medvetna, och att de hade majoriteten i de stora städerna.

Det var en revolution nedifrån - inte en kupp uppifrån.

Att inse det är den första förutsättningen för att förstå vad oktoberrevolutionen innebar. Om man inte ens förstår det kommer ingenting att falla på plats, och hela synen på denna väldiga händelse kommer att bli totalt förvirrad.

Trotsky´s Red Army

Dagen till ära: en engelsk sång från ryska revolutionens dagar. Melodin är densamma som till den svenska Vi bygger landet.

Banker and boss hate the red soviet star
Gladly they build a new throne for the tsar
But from the north to the deep baltic sea
Trotsky's red army brings victory
So workers hold your rank
Stand fast and steady
For freedom raise your
Bayonets bright
For workers Russia
The Soviet Union
Get ready for the last great fight

Banker and boss hate the way workers stand
Shoulder to shoulder in every land
Though from your ranks your martyrs may fall
Labor united shall conquer all
Then hear the thunder
Of the toiling masses
All creeds and colors
Brain and brawn
United under
The socialist banner
Get ready for the last great fight

Banker and boss hate the red soviet star
Gladly they build a new throne for the tsar
But from the north to the deep baltic sea
Trotsky's red army brings victory
So workers hold your rank
Stand fast and steady
For freedom raise
your Bayonets bright
For workers Russia
The Soviet Union
Get ready for the last great fight.

En rysk version lät så här. Om det verkligen funnits en rysk version där Trotskijs namn nämndes vet jag inte. Det verkar finnas delade meningar om den saken.


Leo Trotskij 1918

Svenska Dagbladets hyllning till Gustav II Adolf

Under rubriken "Minnet som ej utplånas" ägnar sig Svenska Dagbladets ledare idag helt åt en devot hyllning till Gustav II Adolf. Alltså idag för hundra år sedan, den 6 november 1917.

Gustav II Adolf var en självuppoffrande altruist som på ett så fint sätt lyckades kombinera en hängivenhet för Sveriges nationella intressen med en dito för protestantismen.

En sant konservativ ståndpunkt, må jag säga. Den känns på ett litet kusligt sätt tidslös. Den uttalar sig om vad som de som skrev den uppfattar som en evig sanning.

Så jag kollar dagens SvD, från den 6 november 2017. . Där finns inte mindre än tre ledare, en huvudledare och två ledarstick. Huvudledaren har titeln "Arton års pensionsskryt är till ända". Och vare sig i den eller i de två andra kortare inläggen på ledarsidan finns ett ord om "hjältekonungen". Vad HAR egentligen hänt med konservatismen?

Någonting har ändrats i SvD:s linje på ett futtigt århundrade, det är klart. SvD anno 1917 hoppades dessutom fortfarande på en seger för Tyskland i första världskriget, en ståndpunkt som dagens SvD troligen också retroaktivt har distanserat sig från.

Moderaterna har ju riktigt hisnande traditioner att falla tillbaks på. Varför inte ägna dessa en tanke, så här på årsdagen av när vår blodiga "hjältekonung" stupade i Lützen.

En dag efter att denna hundraåriga ledare skrevs fick redaktionen kanske andra saker att tänka på. För då inträffade oktoberrevolutionen, som förstås måste ses som en oändligt viktigare händelse än slaget vid Lützen.

Utomjordisk myrdrottning vs amerikanska machohjältar

Jag har en vana att recensera två typer av skitfilmer. Dels sådana som demoniserar fornegyptisk religion, dels sådana som beskriver angrepp mot jorden av hemska utomjordingar.

Uppföljaren till en av dessa, Independence Day, heter Independence Day Resurgence och är till och med avsevärt sämre än del ett (och det säger en hel del). Den första filmen var på många sätt tvivelaktig, men var ändå bitvis LITE spännande. Uppföljaren är en tradig actionfilm utan minsta spänning. Däremot är den väldigt macho.

Detta förstärks av att motståndaren inte endast är utomjordisk utan faktiskt matriarkal.. Det utomjordiska samhället ser ut att vara organiserat som ett myr- eller bisamhälle. I vilket fall leds det av en insektliknande drottning. När utomjordingarnas moderskepp kvaddas överlever drottningen och går runt och härjar på jorden - hon är alltså jättelik. Men vad kan en utomjordisk myrdrottning göra mot amerikanska machokillar (och en och annan dito tjej). Hon besegras mot slutet och allt är frid och fröjd.

Eller rättare sagt, de som lurats att se den riskerar kanske att vara missnöjda med att de gjort av med pengar i onödan. Själv köpte jag den som DVD och fick i alla fall behållningen av att kunna skriva ännu en elak kortrecension av en tvivelaktig film. Men det var å andra sidan den garanterat enda behållningen av den som jag fick.

Candesvara

Man ska hedra sin fader och sin moder, sägs det i de flesta kulturer. I de mest patriarkala har modern ibland lyfts bort, men fadern ska ändå alltid hedras. Men det finns vissa principer som ibland ses som viktigare.

En gång hörde jag ett föredrag av Erik af Edholm på religionshistoriska institutionen. Det gjorde ett visst intryck på mig. Framförallt den del som handlade om en indisk myt.

Denna handlade om Candesvara, en gud som ses som någon form av skyddsgud till Shiva. Shiva är en indisk gud som (bland mycket annat) är känd för att han ofta dyrkas i form av en fallos, som kallas lingam. Men enligt den berättelse jag hörde var Candesvara från början en herdepojke som dyrkade Shiva.

Jag har nu letat lite efter berättlesen på nätet, och hittat tillräckligt många fragment, mest från Google Books, som motsvarar grunddragen i myten. Så jag minns inte fel. Men inget av dessa fragment är tillräckligt bra för att jag ville länka till det här,

Så jag drar historien som jag hörde den.

Candesvara (ibland kallad Candesvara Nayanar) var som sagt från början en herdepojke som dyrkade Shiva. Han brukade ta av mjölken och i rituella former hälla den på en lingam, som alltså symboliserade Shiva. Detta var ju egentligen en stöld från arbetsgivaren.

En dag upptäckte arbetsgivaren detta brott. Han blev mycket upprörd och berättade det för fadern. Fadern blev ursinnig och gick till sonen,  för att ge honom en läxa, dvs. slå honom. .

Sonen hade ingen lust att bli slagen. Han grep tag i en käpp och riktade ett slag mot fadern - i självförsvar. Samtidigt som han riktade det slaget förvandlades käppen på ett övernaturligt sätt till ett svärd. Resultatet blev att fadern fick huvudet avhugget....

Att döda sin far var naturligtvis lika mycket ett brott i Indien som någon annanstans. Vad som senare hände pojken omedelbart efteråt framgick nu inte av historien.

Men efter döden blev han en gud, en mindre gud med uppgift att skydda Shiva. Berättelsen kallas ibland för hagiografi, alltså helgonberättelse. Det var uppenbart att sonens handling sågs som i högsta grad  berömvärd.

Man ska hedra sin fader, men inte om denne försöker stoppa en från att utöva sin religion. En viktig  inskränkning av fadersrätten, kan man kanske kalla det.

Sven-Ingvars vs OTA Hoffman

Plågade idag mig igenom de 56 sidorna i OTA Hoffmans otäcka kortroman (eller långnovell?) "Sandmannen" från 1816 som inte är en så lämplig läsning för den som oroar sig för sina ögon. Fråga mig inte varför jag läste den...

I så fall behandlas ämnet ifråga mycket mer sympatiskt i denna sång av Sven Ingvars.
 :-)