Kevinfallet visar inte att barn är lättpåverkade

Det finns två olika versioner av Kevinfallet. Dels den "gamla", att två barn begick ett mord på ett tredje, och sedan erkände det i polisförhör.

Dels den nya, som framförallt förts fram av Dan Josefsson. Den går i princip ut på att de två barn som anklagades för mordet, tvingades genomgå långa, tortyrliknande förhör för att fås att bekänna något de inte hade gjort.

Men trots denna enorma press erkände de aldrig.

Nu används detta fall av de som hävdar att barn gärna berättar om att de utsatts för övergrepp om de får lite ledande frågor. Det är helt obegripligt.

Dessa personer ansluter sig alltså till den version som Josefsson ger i sina program. De inser inte att denna inte på något sätt stöder deras tes.

Den visar inte alls på att barn är lättpåverkade. Snarare visar den att barn är oerhört svårpåverkade. Att de trots en oerhörd press inte ger med sig.

Den "gamla" versionen stöder inte heller tesen om hur lättpåverkade barn är, så varför använder sig personer som driver den tesen av Kevinfallet?

Det påminner lite om hur anhängare av att det är lätt att få upp falska minnen använder sig av Quick/Bergwall-fallet, utifrån Dan Josefssons beskrivning. Med ett åtminstone implicit stöd från Josefsson själv.

Men dennes beskrivning gav ju snarare en bild av en hur en person utsätts för en enorm påverkan att ”minnas” utan att få ett enda falskt minne.För Bergwall säger ju att han ljög hela tiden, och mycket väl visste att han ljög.

Så de som vill ifrågasätta barns trovärdighet, liksom de som påstår att vuxna lätt får falska minnen av övergrepp, använder sig här av två scenarior som om något i så fall faktiskt visar på motsatsen.

Man kan ju fråga sig varför.