Det här är en sång jag blev både sorgsen och skräckslaget fascinerad av som barn. De senaste dagarna har jag fått den i huvudet och går omkring och nynnar på den.
När man lyssnar på den igen ser man faktiskt hur obehaglig och rå den är. Det är underförstått att det inte är något anmärkningsvärt i att mannen ska slänga sin flickvän i havet för att skeppet ska komma av grundet.
Men det där om att hon satt på havets botten och sydde med symaskinen tror jag nog gav mig någon form av odödlighetshopp...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar