Att finna Gud i ett stilla sus

I Första Kungaboken 19:11-13 i Gamla Testamentet finns ett parti som jag läste som barn. Jag minns att jag blev tagen, så tagen att jag rös.

Handlingen runtomkring går jag inte in på här, men scenen inleds med att profeten Elia får budskapet att gå upp på berget för att möta Gud. Han gör det, och sedan följer detta.

"En stark storm som klöv berg och krossade klippor gick före Herren. Men Herren var inte i stormen. Efter stormen kom ett jordskalv. Men Herren var inte i skalvet. Efter jordskalvet kom eld. Men Herren var inte i elden. Efter elden kom ett stilla sus. När Elia hörde det gömde han ansiktet i manteln och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan. Då ljöd en röst som sade: ”Varför är du här, Elia?” "

Det som grep mig var förstås att Gud inte stod att söka i de stora imponerande händelserna - stormar, jordskalv, eld. Men när Elia förnimmer ett stilla sus inser han att Gud finns där.

Som sagt, jag rös. Och var samtidigt väldigt imponerad av vad jag såg som grundidén i stycket.