Det var någon gång i min barndom, jag var kanske sju år. Eller kanske lite yngre.
Jag skulle äta en bulle.
Jag började äta och gav plötsligt till ett gallskrik. Varför då? Jo, det var ett hål inuti bullen - ett inre tomrum. Det fyllde mig med fasa.
Jag blev alltså fruktansvärt rädd. Varför? Det är svårt att säga. Mycket svårt. Jag var rädd för tomrummet, men varför?
Faktum var sedan att min mormor, som turligt nog var hemma hos oss då, efter ungefär en timmes ska man kalla det KBT-behandling, lyckades få mig att släppa min rädsla för hål inuti bullar. Det var duktigt gjort av henne.
Några år senare blev jag på nytt rädd för tomrum. Då var jag kanske tio eller elva år och läste om universums expansion. Hur allt skulle bli glesare och glesare och sluta i ett gigantiskt - tomrum.
Men tillbaka till bullen och hålet. Händelsen begåvade mig med ett nytt, egenhändigt skapat ord. Nämligen "hålbulle". Det började jag kalla bullar med inre håligheter. Men rädslan för dessa hade alltså försvunnit...
fredag 17 februari 2012
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
John MacArthur är inte längre ibland oss
Det finns sympatiska kristna. Det finns också osympatiska kristna. Och sedan finns det otäcka kristna. En av de sistnämnda har nyligen avli...
-
En av de kontaktberättelser som nämndes i Max B Millers bok "Flygande tefat - fantasi eller verklighet?" (som jag skrev om för t...
-
Idag den 27 juni - fast 1979. Jag skulle flytta från min lägenhet på Kvarnhagsgatan 136. Jag hade tidigare fått lägenheten besiktigad, o...
-
På "Ready to Harvest", en YouTubekanal som med mer än pedantisk noggrannhet letar reda på olika kristna grupper i framförallt USA...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar