Jag har en konstig typ av minne. Jag kan gå tillbaka till nästan vilken tidpunkt som helst och det känns som det var igår.
Och jag minns rädsla, hopp, och förväntningar. Som om det var igår.
Förväntningar har jag alltid haft - både personliga, politiska, sociala. Jag kan tänka på saker jag hoppades på 1961, 1966, 1967, 1970, 1971 , eller 1978. Eller för den delen också 1993-94 när jag började engagera mig i kampen mot övergrepp mot barn. Jag tror nog att i allt väsentligt har alla förhoppningar jag någonsin haft grusats.
1986 gick jag förbi en trubadur på stan som spelade en sång. Det var en sång av Mikael Wiehe som jag faktiskt inte tror jag hade hört innan. Jag stannade upp och när han kom till slutet greps jag en väldigt tydlig skräckkänsla. För Wiehe hade rätt - inte endast om sig själv. Orden "redan är alldeles för sent" brände sig fast hos mig.
För det är sant som det sjungs i Flickan och kråkan. Det är också bilden av mig han sjunger om.
1 kommentar:
Jag är obotlig optimist och det är aldrig försent, det är aldrig försent. Kråkan dog visserligen men flickan var stark och utan den "övningen" hade hon inte lyckats rädda den näste. Det finns en mening med allt fastän man inte kanske alltid förstår det direkt, tappa aldrig hoppet.
Skicka en kommentar