Kybele och Çatalhöyük: Politisk korrekthet och förnekande i den akademiska världen.

Det är intressant att se hur olika tidsströmningar kan påverka tolkningar av historien och förhistorien. En vetenskap som arkeologi är långt ifrån opolitisk; den avspeglar naturligtvis aktuella strömningar i samhället. Låt oss se lite på fallet Çatalhöyük.

Vid Çatalhöyük (som tidigare brukade stavas Catal Hüyük) på Konyaslätten i Anatolien i nuvarande Turkiet existerade mellan cirka 7250 f. Kr. och 6150 f.kr. en stad med uppskattningsvis 1000 hus och 5000 invånare. Den är världens största kända neolitiska stad, och världens näst äldsta kända neolitiska stad (endast Jeriko är äldre). Vid utgrävningar i början av 1960-talet under ledning av James Mellaart grävdes cirka 1/30 av staden ut.

I dag pågår nya utgrävningar som leds av Ian Hodder.

Mellaart ansåg att staden var ett veritabelt kultcenter. Ungefär en tredjedel av husen definierade Mellaart som kultplatser. Dessa skiljde sig inte i sin arkitektur från bostadshusen, men de innehöll väggmålningar, reliefer, rituellt uppställda horn av nötkreatur, människoskallar på plattformar och antropomorfa figuriner. (Mellaart 1967: 77ff). Av de mer välgjorda figurinerna är 33 kvinnliga och 8 manliga. (Mellaart 1967: 202 f).

De kvinnliga figurinerna avbildas i olika åldrar, ibland havande, födande, och/eller avbildade med vilda djur. (Mellaart 1967: 180). Det finns som nämnts några manliga figuriner, medan det däremot saknas manliga avbildningar bland relieferna. Där symboliseras istället de manliga krafterna av djur, framförallt tjurar (Mellaart 1967: 181) De manliga figurinerna är i allmänhet ganska menlösa, medan de kvinnliga ofta ger intryck av kraft och makt.

Mellaart såg kvinnoavbildningarna som föreställande ”Den stora gudinnan” han antog dyrkades i Çatalhöyük. (Mellaart 1967: 201). När han lade fram sitt material var det nästan helt okontroversillt. Få forskare ifrågasatte dessa tolkningar.

Under senare år har det dock blivit omodernt och politiskt inkorrekt i den akademiska världen att tro att kvinnoavbíldningar från stenåldern föreställer gudinnor. Efter att Gimbutas kom ut med sina stora arbeten om neolitisk gudinnetro 1974, 1989 och 1991 blev det nästan omöjligt för akademiker att behandla ämnet på något annat sätt än att beslutsamt avvisa alla idéer i den riktningen. En uppsjö av böcker som avvisar ”myten om gudinnan” har sett dagens ljus.

Föreställningen om en förhistorisk gudinnetro har plötsligt blivit farlig, och subversiv, för det mansdominerande akademiska etablissemanget.Men redan i slutet av 60-talet kom det faktiskt ut några arbeten som föreslog att stenålderns kvinnoavbildningar istället skulle vara, exempelvis leksaker eller pornografi.

Denna omsvängning har påverkat synen på Çatalhöyük. Det team som just nu gräver ut Çatalhöyük verkar avvisa alla idéer att kvinnoavbildningarna skulle avbilda gudinnor. De verkar mena att vi visserligen inget kan veta om dessa figuriner, men att de själv ser gudinneteorin som en av de minst troliga (se ex.vis Hodder 2006.)

Utgrävaren Ian Hodder har tidigare, i sitt arbete "The Domestication of Europe" (Hodder 1990), gått igenom figurinerna i det neolitiska Europa utan att en enda gång ens ställa frågan om de skulle kunna ha haft en religiös innebörd. För Hodder verkar religion vara i det närmaste icke-existerande, han verkar i detta arbete vilja se kvinnofiguriner som allmänna symboler för hem, härd, och omvårdnad utan att närmare förklara varför avbildningar av dessa abstrakta symbolsystem skulle tillverkas över stora delar av Europa och Mellanöstern under just neolitikum.

Som James Mellaart påpekat ger Catalhöyök ett intryck av ett rikt religiöst liv, med sina altare, rituellt uppställda tjurhorn och annan parafernalia.

Att konsekvent tolka alla artefakter som icke-religiösa, är märkligt, och ger faktiskt ett etnocentriskt intryck.

Nu finns det emellertid också en figurin som har slående likheter med ett antal mycket senare skulpturer som definitivt har en religiös innebörd.

Den mest kända av de kvinnliga figurinerna från Catalhöyök föreställer nämligen en kvinna på en stol eller tron, med två leoparder som armstöd. Hon förefaller samtidigt föda ett barn. (Mellaart 1967: 184; se även Mellaart 1967: plansch IX). Ungefär tusen år senare återinner vi liknande bilder med kvinnor flankerade av leoparder från Hacilar, i samma region (Mellaart 1970).

Det är högst anmärkningsvärda avbildningar. Inte endast för det intryck av kraft och makt de ger, utan även för att de, i så hög grad i detalj påminner om ikonografin i Attiskulten, ca 7000 år senare

Som jag visat i en annan artikel spred sig kulten av gudinnan Kybele och guden Attis över romarriket från ca 200 f. Kr. Den hade kommit via Grekland, men kulten kom från början från den frygiska kulturen i Anatolien, dvs. just den region där Catalhöyök och Hacilar låg.

Gudinnan kallades, förutom Kybele, bland annat Gudarnas moder, och Den stora modern, och betjänades av ett kastrerat prästerskap som väckte ett stort uppseende, och en viss motvilja, i det patriarkala Rom.

Nu råkar det vara så att de centrala avbildningarna av Kybele just föreställer en kvinna flankerad av stora kattdjur (visserligen snarare lejon än leoparder!). Många av bilderna är nästan exakta motsvarigheter till statyetten från Çatalhöyük, exempelvis den som avbildas hos Vermaseren (1977: 73).

I dessa fall sitter Kybele, liksom en gång kvinnan i Çatalhöyük, just på någon form av tron, flankerad av kattdjuren.

Andra bilder påminner mer om de i Hacilar, dvs. kvinnor som avbildas tillsammans med kattdjur, men som inte sitter på någon form av tron.

Är det här en tillfällighet? Ja, anser somliga moderna forskare, som till exempel Lynn E Roller (1999: 27 ff) i sitt i övrigt utmärkta arbete om Kybelekulten, och anför som argument det långa tidsintervallet mellan avbildningarna. I övrigt ger hon en bild av ett neolitiskt samhälle i Çatalhöyük där gudar troligen inte dyrkas alls, men som präglas av totemism, och en önskan att kontrollera naturen. Det låter lite som de 1800-tals-evolutionister som trodde att tron på gudar kom sent, och att de mest "primitiva" folken "endast" var "totemister" eller "animister". Denna åsikt är idag allmänt diskrediterad i religionshistoriska sammanhang.

Men frågan kvarstår: hur kan de ikonografiska avbildningarna av en anatolisk gudinna vid vår tideräknings början vara så lika de avbildningar som återfunnits i Çatalhöyük från 7000 f. Kr? Det vore inte så konstigt om den typen av avbildningar vore vanliga i andra kulturer, men det är de sannerligen inte! Själv har jag aldrig någonsin sett en avbildning som liknar de anatoliska, från någon annan kultur. Det anatoliska kultmotivet är unikt – det liknar sig självt över tiden men inte något som återfunnits någon annanstans, i någon annan kontext än just den kult som spriddes från Anatolien.

Hur kan man då förklara varför sådana representationer var försvunna under en så lång tid? Vi vet att dessa regioner under årtusenden var utsatta för indoeuropeiska och andra invasioner, där patriarkala krigarkulturer kom att dominera regionen. Skulle det kunna vara så att en folklig dyrkan av den stora gudinnan levde kvar under ytan och att den slutligen, kanske 1000 f.kr. på nytt dök upp öppet i Anatolien, för att sedan sprida sig över Europa de närmaste tusen åren?

Omöjligt är det knappast, med tanke på den liknande process som verkar ägt rum i Indien, där de ”ariska” invasionerna slog sönder gudinnetron i ursprungskulturerna, som senare kom tillbaka i form av exempelvis dyrkan av Durga och Kali.

Den gudinnetro som av allt att döma var representerad i Catalhöyök, hade en lång livslängd. Den överlevde inte endast årtusenden av patriarkala invasioner, den kunde sedan sprida sig över hela medelhavsområdet. Och om man tittar lite på nätet, ser man att det även idag finns grupper som på ett eller annat sätt dyrkar ”Kybele”.

Den sociala kontexten förändras, och själva den inre föreställningen om vad det är man egentligen dyrkar förändras säkerligen drastiskt också. Men troligen inte allt. Troligen finns det något väsentligt kvar – något mer som förenar än en gemensam ikonografisk form. Bortom de sociala kontexterna ligger ett mysterium fördolt bakom termen ”gudinnetro”, eller bakom namn som "Kybele", och inför det är vi kanske inte så olika, oavsett vilken tid och plats vi har fötts i.

Referenser
Ian Hodder, The domestication of Europe : structure and contingency in Neolithic societies, Oxford, Basil Blackwell, 1990

Ian Hodder: The Leopard´s Tale: Uncovering the Mysteries of Çatalhöyük, Thames and Hudson, London 2006

James Mellaart, Catal Hüyük: A Neolithic Town in Anatolia, Thames and Hudson, London 1967

James Mellaart, Excavations at Hacilar 1-2, University Press, Edinburgh, 1970

Lynn E Roller, In Search of God the Mother: The Cult of Anatolian Cybele, University of California Press, 1999

Maarten J Vermaseren, Cybele and Attis: the Myth and the Cult, Thames and Hudson, London 1977

Statyett från Çatalhöyük.

Çatalhöyük - 1400 år av fred och jämlikhet

Vid Çatalhöyük i nuvarande Turkiet låg mellan 7400 och 6000 f.kr. en stad med tusentals invånare. Arkeologiska utgrävningar har visat att den var jämlik, jämställd och fredlig.

För 9400 år sedan, eller 7400 f.kr. grundades en stad i Anatolien i nuvarande Turkiet. Den kom att bestå i över 1000 år, till 6000 f.kr. Den låg vid en plats som numera kallas Çatalhöyük.

I början av 1960-talet startades utgrävningar där. De avbröts efter 1965, men återupptogs i början av 90-talet.

Çatalhöyük är ett exempel på hur samhället kunde se ut innan militarisering, klassamhälle och patriarkat uppstod.

Det var en stad med kanske uppemot 2000 hus och kanske upp mot 8000 invånare. Husen är byggda tätt intill varandra. De är i stort sett lika stora. Den nuvarande utgrävningsledaren Ian Hodder, har påpekat att den saknar vad som normalt brukar finnas i städer – någon form av administrativa centra eller tecken på specialisering. Han drar slutsatsen att Çatalhöyük till storleksordningen var en stad men att den egentligen ”pushed the idea of an egalitarian village to its ultimate extreme”. (Hodder 2006: 98)

Medan jordbruket, jakten, och boskapsskötseln, av allt att döma, var kollektiva sysselsättningar, tillreddes mat, och tillverkades redskap och andra föremål i de enskilda hushållen. Man kan säga att medan de centrala ”produktionsmedlen” var allmänna fanns det ett stort utrymme för individualitet. Varje hushåll var avskilt från de andra, och kunde vanligtvis endast nås genom ett hål i taket.

I detta samhälle pryddes många av husen av väggmålningar och reliefer. I många av dem fanns också av allt att döma rituellt uppställda tjurhorn. Ett stort antal välgjorda figuriner har återfunnits, i synnerhet från de senare lagren av staden. De föreställer vanligtvis kvinnor, och en del av dem är mycket uttrycksfulla.

Begravningarna ägde rum i bostadshusen, man kan nästan säga att man sov på familjegraven.

Relieferna föreställer dels tjurhuvuden, dels figurer som ser ut som människokroppar med benen och armarna och benen utsträckta. Huvuden har i samtliga fall avlägsnats, så det är inte helt möjligt att avgöra om det var människokroppar. Den förste utgrävningsledaren, James Mellaart, ansåg att de var kvinnoavbildningar och föreställde gudinnor. Ian Hodder tror istället att de är avbildningar av djur.

Väggmålningarna har ofta abstrakta geometriska mönster, men ibland föreställer de människor som utför olika aktiviteter. Bland annat återfinns jaktscener. Det finns också en bild som ser ut som ett vulkanutbrott. Möjligen föreställer den vulkanen Hasan Dag, som ligger i närheten av Çatalhöyük.

Det finns inga tecken på att Çatalhöyük invaderades någon gång under sin 1400-åriga existens. Det finns jaktbilder i konsten, men inga bilder av våld emellan människor

James Mellaart och Ian Hodder har olika perspektiv på den stad de båda har bidragit till att bli kända för oss. Ian Hodder betonar stadens egalitära karaktär, och anser att den präglades av materiell jämlikhet, och dessutom av jämställdhet mellan kvinnor och män. Mellaart betonar istället religion och kult, och anser att den dominerades av kvinnliga gudomligheter. Detta i sin tur anser han avspeglar ett samhälle där kvinnor hade mer makt än män.

Jag har redan nämnt de reliefer som Mellaart såg som gudinnebilder, men som Hodder ser som djurbilder.

Men dessutom tillkommer de välgjorda figuriner som oftast föreställer kvinnor. (Av de mer välgjorda figuriner som återfanns under Mellaarts utgrävning, föreställde 33 kvinnor, och bara 8 män. /en förteckning finns i Mellaart 1967: 202- 203/).

Att dessa figuriner hade en stor betydelse för de som tillverkade dem verkar uppenbart om man fördjupat sig i bilderna. De är ofta oerhört uttrycksfulla. Den mest kända är den som föreställer en kvinna, som sitter på en tron eller stol, med händerna vilande på leoparder. Det finns även andra bilder från Çatalhöyük med kvinnor kopplade till leoparder. Liknande bilder återfinns även i Hacilar, som existerade kanske 1000 år efter Çatalhöyük.

Det som får mig att ganska så tveklöst ansluta mig till gudinneteorin är de oerhörda likheterna mellan dessa tidiga figuriner och senare avbildningar av just den anatoliska gudinnan Kybele. Sex tusen år efter att Çatalhöyük övergavs gjordes i romarriket avbildningar av Kybele som på det mest kusliga sett påminner om den kända figurinen från Çatalhöyük. Och många andra romerska och grekiska skulpturer av Kybele är förbluffande lika figurinerna från Hacilar….

Çatalhöyük har sin magi. Gudinnetroende vallfärdar varje år till Çatalhöyük för att få uppleva gudinnans närhet. Men de är inte de enda som påverkats av magin. Ian Hodder själv har beskrivit hur gripen han blev redan av Mellaarts beskrivning av Çatalhöyük. Och i sin bok ”The domestication of Europe” 1990, skriven flera år innan hans utgrävningar i Çatalhöyük startade, beskriver han till och med sin relation till den neolitiska staden på detta gåtfulla sätt: ”Çatalhöyük and I, we bring each other into existence. It is in our joint interaction, each dependent on the other, that we take our separate forms”.

8000 år efter att den övergavs, har Çatalhöyük börjat avslöja sina hemligheter för oss. Om vi har förmågan att ta oss till det, kan vi kanske här lära oss en hel del, inte bara om denna specifika stad för 8-9000 år sedan, utan om vad vi en gång var, och vad vi en gång kan bli.

Litteratur.
Ian Hodder: The Leopard´s Tale: Uncovering the Mysteries of Çatalhöyük, Thames and Hudson, London 2006

James Mellaart. Çatal Hüyük: a Neolithic Town in Anatolia, Thames and Hudson, London 1967

Mailfobi

Om man vill nå mig är det nog enklare att ringa, eller rentav att skriva pappersbrev...

Fått en extrem motvilja mot mail som kommunikationsmedel, och klarar sällan av att öppna mailboxar...

Mysko omkastningar

Tog bort alla inlägg för att i lugn och ro uppdatera och se vad jag vill ha kvar och inte vill ha kvar. Men nu när jag börjat lägga tillbaka dem märker jag att kommentarer till inläggen ofta har kastats om och alltså ofta inte längre ligger i kronologisk ordning.

Vad det beror på vet jag inte, inte heller om det går att göra något åt saken.

Jag har....

... dessutom tröttnat på mail och andra elektroniska textbaserade kommunikationssätt.

Jag vill helt enkelt passa på och säga att det inte finns några garantier för att jag ens läser mail.

Mail och chatt har blivit en ersättning för att prata. Jag upplever det som alienerat och opersonligt.

Jag är...

...deprimerad. Jag kommer att vara ganska oåtkomlig för en tid framöver.

Idag för 20 år sedan...

... antog FN en konvention som alla medlemsländer utom 2 har ratificerat, men som inte något av dem följer.

Jag syftar naturligtvis på barnkonventionen. Och de två länder som inte ens på papperet vill stå för barns rättigheter är Somalia - och USA.

Klassträff 19 november 1970

/Från min huvudblogg 19 november 2009/

I kväll denna dag, 1970, hade vi klassträff i nian till minne av vår resa till Savalen våren samma år. När jag tänker efter var nog denna dag en av de mest lyckliga i mitt liv. Så lägger ut min dagbok för denna dag i sin helhet på bloggen.

Det finns några namn här, varav två är smeknamn på lärare. Jag vacklade lite om jag inte skulle ersätta namnen, men eftersom det inte finns några efternamn borde ingen kunna identifieras av någon annan än de som var med.

Jag känner mig alldeles tagen när jag skriver detta…
--------------------
Torsdag 19/11
Om ekonomi på samhällskunskapen. På kvällen hade vi Savalen-träff och visade bilder. Sedan hade vi diskotek, men så småningom tröttnade några av oss (jag t: ex) på det och gick ut i korridoren och sjöng (Moni spelade gitarr) istället. Prüsse blev förvånad över att jag rökte ”för jag (han) hade alltid trott att du (jag) var en principfast man”. Ottis lånade ”It crawled into my hand, honest” /av mig, anm. 2009/ för hon ville lyssna på låten ”Marijuana”. Efter det gick vi hem och sjöng på gatorna och pratade. Ewa J är underbar som människa, medkännande, mänsklig liksom.

Angivarbladet - igen

Jag bloggade tidigare om hur Aftonbladet publicerade en bild på ett barn vars mor hade gömt för att hon misstänkte fadern för sexuella övergrepp. Det uttalade syftet var att hjälpa fadern att få tag på sitt barn...

Nu tycks det ha framkommit nya fakta om fallet, av döma av ett inlägg på Suspicios blogg. Och Aftonbladet har i vilket fall som helst tagit bort sin artikel. Lite sent påtänkt, kan man tycka.

Jag mailade journalisten när det begav sig och frågade vad hon sysslade med. Hon svarade aldrig. Jag undrar vad hon tycker nu.

Vanatro

Jag märker att jag nynnar/sjunger på en välbekant melodi. Jag har dock bytt ut orden. Melodin är Lapp-Lisas ”Barnatro” men jag har ändrat den till ”Vanatro”.

De flesta i vårt land känner nog till att de fornnordiska gudarna var uppdelade i asar och vaner. Vanerna stod för fruktsamhet både hos människan och hos naturen. Asarna var till stor del krigar- och härskargudar.

Asarnas historia lär inte ha varit lika långvarig som vanernas. Innan de radikala förändringarna under slutet av mellanneolitikum är det svårt att tänka sig gudar som Tor och Oden. Vanerna däremot torde även ha dyrkats många årtusenden innan dess, låt vara under olika namn.

Marija Gimbutas var en arkeolog som utvecklade en teori om indoeuropeiska folkvandringar. Enligt henne var stenålderns Europa förindoeuropeiskt, fredligt, jämlikt och ”matrifokalt”. Denna kultur slogs sönder genom upprepade invasioner/ folkvandringar från indoeuropeiska folk österifrån.

Denna teori har delvis blivit allmänt accepterad bland många lingvister; utan att de nödvändigtvis håller med om hennes positiva bild av de förindoeuropeiska samhällena anser de att en rad lingvistiska rön tyder på att hennes teorier om de indoeuropeiska invasionerna stämmer.

Rent allmänt kan också sägas att nya kulturdrag med en betoning på militarism, patriarkat, och ojämlikhet började sprida sig österifrån från ungefär 4. 300 f.kr. Även en arkeolog som Ian Hodder, som inte tror på Gimbutas teorier, noterar det i sin läsvärda ”The Domestication of Europe”.

Hur passar asar och vaner in i detta? Gimbutas (1991: 191) menar att asarna var indoeuropeiska gudar, medan vanerna var ursprungsbefolkningens. Eddans myter om ett krig mellan asar och vaner kan ses som ett historiskt minne av folkvandringar och erövringar.

Men hon betonar samtidigt att slutet på berättelsen, om fredslutet, mellan asar och vaner, kan tyda på att erövringarna inte blev lika brutala i vår del av världen än exempelvis i Grekland. Hon noterar att de nordiska gudarna i myterna inte våldtog gudinnor och hjältinnor (som Zeus) utan gifte sig med dem!

Patriarkatet blev inte riktigt lika brutalt här som i exempelvis Grekland.

Idag är den akademiskt korrekta forskningen helt avvisande till sådana teorier. Ett exempel är Britt-Mari Näsström (Näsström 2001: 40 f, 48 ff). Hon påstår självsäkert att ”ingenting har framkommit som skulle stödja en sådan historieskrivning” (s.44) och att ”en myt är ingen spegling av vad som förevarit”(s. 48). Hur kan hon vara så säker på det?

Jag minns en skriftlig debatt jag hade med henne 1990 om det skulle kunna ha existerat förhistoriska ”matrifokala” samhällen. Det var meningen att den skulle tas in i Svensk Religionshistorisk Årsskrift, men ekonomiska eller andra problem fördröjde utgivningen i fem år, och när årsskriften äntligen kom ansågs vår debatt mindre viktig att ha med.

Nåväl, mitt intryck i denna debatt var att hon var oerhört okunnig om det arkeologiska material som presenterats av exempelvis Gimbutas och James Mellaart. Hon utgick enbart från dagens etnografiska material och historiskt material. Om förhistoria verkade hon veta väldigt lite, åtminstone av döma av hennes debattinlägg.

Att myter inte ens på ett bearbetat och förvrängt sätt, skulle kunna bygga på verkliga (historiska eller förhistoriska) händelser är en akademisk dogm, som egentligen saknar grund. Varför skulle de indoeuropeiska folkvandringarna och de samhällsförändringar som skedde inte ha kunnat avspeglas i myterna?

För att återgå till vanerna. I Eddan finns bara namn på tre vanagudar, Freja, Frej och Njord. Men vi vet att Njord etymologiskt är nära besläktat med Nerthus, som enlig Tacitus dyrkades av germanerna vid vår tideräknings början.

Det är också troligt att nornorna Urd, Verdandi och Skuld var rester från den för-indoeuropeiska religionen. Och i Eddan används uttrycket ”asar och alfer” till och från istället för "asar och vaner" på ett sätt som antyder att även folktroväsen skulle kunna räknas in i vanernas skara.

Själv tror jag nog att det som kallades vaner var gudar från tiden före de förändringar som påbörjades med stridsyxekulturen. Vi finner spår av deras kult i de kollektiva megalitgravarna, men också senare. När patriarkatet försvagades under yngre bronsåldern dyker gudinnebilder upp, med halsband. Freja är ju känd för sitt halsband, så man undrar ju över ett möjligt samband.

Den mera konfliktfria situationen före patriarkat och klassamhälle kanske är den verkliga förebilden för exempelvis myten om Edens lustgård, eller den grekiska ”guldåldern”. Glimtar över hur den KAN ha varit kan man kanske få när man tittar på matrilineära indiankulturer som exempelvis Hopi och Zuni. Men bara glimtar, för när de började studeras av vita var de redan utsatta, angripna, på väg att marginaliseras.

Referenser
Marija Gimbutas, The living goddesses, 1991
Britt-Mari Näsström, Fornskandinavisk religion, 2001

Erik Rodenborg

Tvivelaktigt försvar

"Fortfarande hänvisar psykiatrikritiker till lobotomier när de vill drämma till ordentligt. Lobotomier fungerade ganska bra på sin tid, kanske till och med bättre än dagens läkemedel vid schizofreni."

Sten Levander i sin debattartikel "Hatet mot psykiatrin" i DN/Kultur 16/11 2009.

För övrigt anser jag...

... att den barn- och flyktingfientliga lynchmobben i Vellinge bör deporteras till Nordpolen.

Max Scharnberg på djupt vatten

Jag har tidigare nämnt att Max Scharnbergs bok "Textual analysis of a recovered memory trial assisted by computer search for keywords”, (Uppsala 2009) makulerades av Uppsala universitet. Scharnberg hade gett ut den som en del av den så kallade ACTA-serien vid Uppsala Universitet utan att universitetet var tillfrågat.

Nu har dock några exemplar av boken funnit sin väg till några forskningsbibliotek. Det är bra. För redan en snabb genomläsning av den visar att Max Scharnberg, här liksom i flera av sina tidigare böcker, kombinerar grova faktafel med en säregen och bisarrt formallogisk ”analysmetod”.

Hans huvudsakliga tes i boken är att Södertäljeflickan konsekvent indoktrinerades av sin fostermamma, Birgitta Allmo, och att allt hon mindes hade formulerats av Birgitta Allmo innan Södertäljeflickan själv kunde berätta något om det. ”Bevisen” för detta är främst presenterade i en utförlig tabell, som sträcker sig från sidan 14 till sidan 29. Den påstås bevisa att Birgitta Allmo var först med att berätta om övergreppen i polisförhör, och i andra kontakter med myndigheter, och att Södertäljeflickan först efteråt berättade om samma saker.

Jag har idag ingen möjlighet att avgöra om Scharnbergs konkreta påståenden här stämmer. Det är långtifrån självklart. Som vi snart ska se handskas han milt sagt mycket ovarsamt med sanningen - när han refererar annat som lättare går att kontrollera.

Men det är inte det väsentliga här. Det väsentliga är att man inte kan komma till några som helst meningsfulla resultat med den metod han använder sig av. Vad han möjligen skulle kunnat ha visa är just att fostermodern kanske var först att ta upp saker med polisen. Men vi får tänka på att vi har en traumatiserad tonårstjej, som just försiktigt börjar berätta om plågsamma minnen, och en icke traumatiserad fostermamma, driven av upprördhet och rättspatos.

Det är i det läget ganska naturligt att de första kontakterna med myndigheter inte tas av flickan. Det är också naturligt att fostermamman har lättare att först berätta om övergrepp. Även om Scharnbergs påståenden skulle vara sanna utgör de inte något ”bevis” som stöder Scharnbergs veritabla monsterbild av fostermamman.

Om vi får tro Scharnberg skulle nämligen Birgitta Allmo nästan omedelbart efter att Södertäljeflickan flyttat hem till henne, ha försökt indoktrinera (Scharnbergs egna ord!) henne med ”falska minnen” om att ha blivit vådtagen av fadern och modern, såld som prostituerad, varit med om att andra barn torterats, om att andra barn mördats, och att rester av dessa ätits.

Ja, hon skulle ha engagerat sig i veritabla ”training sessions” där hon skulle ha lärt upp Södertäljeflickan om vad hon skulle minnas (s.175).
Södertäljeflickan skulle sedan, istället för att hals över huvud fly från denna uppenbara galning, glatt låtit sig indoktrineras med denna berättelse, trots att hennes familj enligt Scharnberg var en fullt normal familj…

Denna bisarra teori, som för övrigt ter sig än mer orimlig för var och en som har haft kontakt med personerna ifråga, bygger i stort sett enbart på Scharnbergs noteringar om vem som ska ha sagt vad först till myndigheterna.

Man kan också dessutom notera att Scharnberg, exempelvis, som en självklarhet, utgår från att små detaljskillnader i olika polisförhör om ett och samma övergrepp bevisar att händelserna måste vara påhittade, och att om berättelser under förhören utvecklas ”gradvis" beror det på att de är fabricerade och inte på att vittnet gradvis vågar berätta, eller kan minnas, fler detaljer. Dessutom anser han att en internationellt erkänd diagnos som PTSD (posttraumatiskt stressyndrom) är en ”pseudodiagnos”.

Men oavsett Scharnbergs tvivelaktiga metod – kan man lita på att han presenterar fakta som de är? Nej, absolut inte.

Scharnberg påstår helt lögnaktigt att familjen Allmo är medlemmar i en religiös sekt som mycket starkt tror på djävulens närvaro i denna värld (s.39). Försiktigtvis undviker han att nämna vilken ”sekt” det i så fall skulle vara fråga om.

I anknytning till detta påstår han att en av anledningarna till att Birgitta Allmo började "indoktrinera" Södertäljeflickan var att hon var "bekant" (acquainted) med professor Eva Lundgren (s.39 f). Vad som än menas med "bekant" blir det fel. I själva verket hade Allmo knappast hört talas om Eva Lundgren före februari 1993, och de träffades första gången i maj 1993, mer än ett och ett halvt år efter att den påstådda indoktrineringen skulle ha börjat.

Han påstår (s. 168) att Birgitta Allmo i sin bok ”Vem vågar tro på ett barn?” påstår att Södertäljeflickan fortfarande måste skyddas p.g.a. hot från förövarna. Försiktigtvis har han ingen sidhänvisning till detta helt felaktiga påstående. Inget som ens avlägset liknar detta påstående finns i boken.

Vidare påstår han (samma sida) att Birgitta Allmo sade sig ha hört barnskrik i telefonen vid en anonym telefonpåringning. Hans så kallade poäng är att det ”bevisar” att det är hon som ”indoktrinerade” Södertäljeflickan när hon berättade om vid ett tillfälle när hon hade hört detsamma.

Han anger två sidor från Allmos bok, s. 184 och 195, som referens. Men på den första av dessa sidor nämns endast två anonyma påringningar, där den som ringer är helt tyst, och på den andra nämns helt enkelt det samtal som Södertäljeflickan hade beskrivit för polisen. Det finns där inte ett ord om att Allmo själv skulle ha tagit emot samtalet.

Scharnberg påstår felaktigt (s. 169) att Södertäljeflickan skulle ha pekat ut en address på Odengatan 104 som en plats där barn skulle ha dödats. Det gjorde hon inte, däremot pekade hon ut att en av hennes förövare hade ett rum där. Och det visade sig för övrigt att en tidigare sexualbrottsdömd man hade en lägenhet i uppgången.

Scharnberg hävdar att Allmo har förfalskat brev och andra dokument från den dömde Södertäljepappan. Hans huvudargument, förutom att de sägs vara skrivna på vad han kallar ”Allmos stil” är att Scharnberg själv (!) raderade dokumenten i den döde faderns dator eftersom han visste att de skulle användas emot denne! (sidan 169).

Följaktligen måste dessa av Allmo citerade dokument vara falska. Ja, Scharnberg raderade dessa dokument, och det är i sig anmärkningsvärt, men vad han inte verkar ha insett är att i dessa dagar kan raderade dokument i datorer oftast återställas.

I samband med detta är Scharnberg så illa tvungen att medge att han under många års tid själv var nära vän med den dömde fadern, men försäkrar att det inte på något vis gör hans bok mindre objektiv…..

Scharnberg påstår (sidan 175) utan att ange någon källa, att försvaret i den sista rättegången 1994 ville ha en öppen rättegång, medan ”motsidan” ville ha en sluten. I själva verket var det tvärtom.

Ett av de verkliga lågvattenmärkena i boken är nog på sidan 180, när Scharnberg helt riktigt noterar att Birgitta Allmo föreläst om utsatta barn och sedan insinuant skriver att ”ingen vet” hur många gånger hon på dessa föredrag visat videoinspelningar av sekretessbelagda polisförhör med Södertäljeflickan.

Svaret på den skamliga insinuationen är naturligtvis att det inte har skett en enda gång. Var skulle hon för övrigt ha fått tag i dessa?

Ingen ska nu tro att Scharnbergs fallenhet för pre-logiskt tänkande utvecklades nyligen...

Redan i Kristianstadsbladet 6/2 1995 lade han ut texten om att 80 procent av alla incestdömda var oskyldigt dömda och att orsaken till detta var komplotter från de psykoterapeuter som ville bedriva terapi med sexualbrottsdömda: ”samtalsterapeuterna vet att de inte kan hjälpa någon. Därför är de angelägna att så många oskyldiga som möjligt ska i fängelse. Med 80 procent oskyldiga blir det minst 80 procent som inte får 'återfall'."

Exakt på vilket sätt ”samtalsterapeuterna” bakom kulisserna skulle kunna styra det svenska domstolsväsendet utvecklade han dock inte.

En sak till. Uppsala universitet har som sagt förklarat att Scharnbergs alster inte är utgivet i deras skriftserie och att Scharnberg helt enkelt på egen hand har gett ut sin pamflett i ACTA-seriens namn. På det bibliotek där jag lånade hans alster framgår detta vare sig i deras katalog eller genom något bifogat blad till boken. Detta borde åtgärdas, för att inte läsarna ska behöva tro att Uppsala universitet gärna upplåter plats åt ovetenskapliga charlataner och virrpannor i sina publikationer…

Ungdomskliniken på Långbro

Den 9 november 1971 flyttade jag hemifrån första gången. Nej, jag hade inte fått en lägenhet, och jag var bara 16 år. Jag lades in på U4, en avdelning av ungdomskliniken på Långbro psykiatriska sjukhus. Där kom jag sedan under två olika perioder att vara intagen fram till den 17 januari 1973.

Den akut utlösande orsaken var ganska absurd. Jag hade under några veckor fått en mer och mer intensiv ångest för att min bror tände rökelse på sitt rum. Kring den rökelsen skapades ett komplex av ångestfyllda känslor och föreställningar. På toppen av detta ångestkomplex uppstod idén att rökelse hade egenskaper som påminde om hasch. Och eftersom jag då förklarade, eller snarare bortförklarade, mitt psykotiska genombrott i juni 1971 med att jag till och från hade rökt hasch vintern 1970-71 var denna idé ångestladdad.

Det hela kulminerade med att jag helt enkelt gick in i min brors rum och slängde ut all hans rökelse genom fönstret. På så sätt skapade jag själv en ohållbar situation och det var nog det som var avsikten.

Någon kan undra hur mitt medvetande egentligen funkade då. Det var ganska så splittrat. Jag kunde tänka klart, logiskt och rationellt i politiska frågor, men inte personligt.

Lite mer än en vecka tidigare, närmare bestämt fredagen den 29 oktober, hade jag varit på ett offentligt möte om Kinas utrikespolitik. Efter mötet blev det diskussion, då jag höll ett inlägg där jag kritiserade KFML:s stöd till just Kinas utrikespolitik. En person jag pratade med flera år senare berättade att när hon såg mig gå upp för att prata tänkte hon ”ja, vad ÄR det där för galning”. För jag såg milt sagt ganska så bisarr ut. Men när jag sedan började prata insåg hon till sin förvåning att hon uppfattade mig som intelligent, och tyckte jag sa vettiga saker. (D.v.s. hon höll med mig, men i alla fall…)

På eftermiddagen den 9 november kom jag alltså till Långbro. Jag sa med en gång att jag ville gå ut samma kväll för jag var intresserad av rösträkningen i kårvalet på Stockholms Universitet (som på den tiden hölls på hösten) och ville följa den… De gick med på det, vilket gjorde att jag fick en sympatisk bild av dem redan från början.

Jag frågade också lite oroligt om det eventuellt fanns någon på kliniken som brukade tända rökelse på rummet. De försäkrade mig att så inte var fallet.

Jag var på ungdomskliniken i två perioder, den första november 71 – februari 72, den andra juni 72 – januari 73. Efter det flyttade jag istället in i vänsterkollektivet "Kulturens Vagga" i Roslags Näsby i Täby.

Jag vill inte direkt säga att jag fick någon vård på Långbro, men det var en lugn och en ganska så stabil miljö. Jag var heller aldrig tvångsintagen, så de hade inga maktbefogenheter som kunde driva mig till vansinne. Och ofta hade jag faktiskt roligt där.

En tjej som var intagen samtidigt som mig bibehöll jag för övrigt konakten med flera år efteråt. Tyvärr har jag inte kvar den nu.

PS. Ja, det där med ångest för rökelse... Den är i alla fall inte kvar nu, varje gång jag får slut på min egen rökelse går jag numera till Vattumannen och köper ny, om jag inte är pank förstås...

20 år sedan murens fall

I dessa dagar hyllas årsdagen av murens fall, den 9 november 1989. Få uppmärksammar hur detta också blev inledningen till stora sociala försämringar över hela Östeuropa.

Ja, inte bara där, de härskande klasserna i väst tog tillfället i akt att börja angripa den offentliga sektorn och sociala landvinningar även här. Det var och är en historisk tragedi.

En uppsjö av i sanning revisionistiska historieskrivare har sedan försökt presentera hela scenariot som en simpel fråga om "demokratins" seger över "diktaturen".

Vill passa på att puffa för en alternativ historieskrivning. Ted Grants Russia: from revolution to counter-revolution, som kom ut 1997. Den som inte orkar läsa en massa sidor på nätet, bör veta att den också finns i pappersform.

Göran Skytte och Mammon, del 2

Att kritisera texter av Göran Skytte är ju inte svårt. Självgod och ologisk fortsätter han med sina krönikor i Svenska Dagbladet.

Han försöker kombinera en alltmer fundamentalistisk kristendom med uppfattningen att privatägandet, rätten till rikedom och aktiemarknaden är helig.

Det är pinsamt, milt sagt.

Nu senast har han utryckt sin tveksamhet över att vara kvar i Svenska Kyrkan. Skälet?

”För min del började jag fundera på frågan när jag under 1990-talet successivt började förstå att Svenska kyrkan styrs av politiker, som ofta inte ens tror på Gud. Det fortsatte när jag började förstå att en del ledande företrädare för Svenska kyrkan tycker illa om delar av Jesu budskap och vill skrota delar av Bibeln.”

Så Skytte tycker om allt i Jesu budskap och vill inte skota några delar av Bibeln? Fan trot.

Jag skulle vilja se den mannen uttala sig om några bibelcitat.

Lukas 6:24-25: ”Men ve er som är rika, ni har fått ut er glädje. Ve er som är mätta nu, ni skall få hungra. Ve er som skrattar nu, ni skall få sörja och gråta.”

Matteus: 19:24: ”Ja, jag säger er: det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike."

Matteus 6:24: ”Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller att hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon.”

Jakobsbrevet 5:1-5:
”Ni som är rika: gråt och klaga över de olyckor som skall komma över er.
Er rikedom förmultnar, era kläder äts upp av mal,
ert guld och silver rostar, och rosten skall vittna mot er och förtära er kropp som eld. Ni har samlat skatter i dessa sista dagar.
Lönen till arbetarna som bärgade skörden på era ägor har ni undanhållit. Den skriar till himlen, och skördefolkets rop har nått Herren Sebaots öron.
Ni har levt i lyx och överflöd här på jorden. Ni har gött er på slaktdagen.”

Jag uppmanar Skytte att till nästa krönika fördjupa sig i dessa citat. Och förklara hur Svenska Kyrkan har övergett dessa väsentliga partier i Bibeln.

Men det kommer han inte att göra. Kristna fundamentalister har nästan alla, retoriken till trots, den egenheten att de konsekvent blundar för alla de avsnitt i Bibeln de inte själva kan leva med.

Skillnaden mellan dem och ”liberalteologerna” är huvudsakligen den att de sistnämnda är ärligare.

Något helt annat än Knutby

Om Jesus och urkristendomen. Från Socialisten juni 2004.

Den kristna kyrkan är i dag på många platser i världen en garant för den borgerliga ordningen. Dess höga funktionärer utgör ibland närmast en del av den härskande klassens apparat och ser som sin uppgift att lugna ner och avleda folklig vrede.

Det är inte underligt att Marx i en berömd passage kallade religionen för "folkets opium" - en formulering som i Lenins tappning blev "opium för folket".

Men den tidiga kristendomen hade inte denna funktion. Skillnaden mellan urkristendomens sociala lära och dagens konservativa förkunnelse är betydande. Kristendomen har sina rötter i den israelitiska religionen, som i motsats till exempelvis den indiska vediska läran eller den japanska shintoismen inte utvecklades inom den härskande klassen utan i mångt och mycket uppstod i opposition till den. Även om Gamla Testamentets världsbild tveklöst var patriarkal, framförs ofta en hård kritik mot den härskande eliten och de rika.

Medan grannfolkens religioner ofta upphöjde sina kungadömen som gudomligt givna fördömer Gamla testamentet inte bara uppemot 75 procent av sina kungar, utan också kungadömet som institution. I Första Samuelsbokens åttonde kapitel beskrivs hur monarkin infördes i direkt motsättning till Guds vilja. Profeten Samuel, som enligt texten är ett direkt redskap för Gud, varnar i hårdast möjliga ordalag för det förtryck som befolkningen kommer att utsättas för av ett kungadöme. När befolkningen ändå insisterar på att, liksom grannfolken, införa ett kungadöme går Gud motvilligt med på det…

Inte bara monarkin utan den härskande klassen och de rika fördöms på många ställen - framförallt hos "profeterna" i slutet av Gamla testamentet.

Ett ovanligt hårt fördömande finns i profeten Amos förbannelser mot överklasskvinnorna i Samaria: "... som förtrycker de svaga och plågar de fattiga medan ni säger till era män "Hämta hit något att dricka!". Herren Gud svurit vid sin helighet: Det skall komma en dag, då man ska driva iväg er med oxpikar och med ljuster dem som är kvar"(Amos 4:1-2). (Dessa formuleringar ter sig för övrigt ganska så milda om man jämför med samma stycke i 1917 års bibelöversättning)

Hos profeterna är ett stående tema solidariteten med de förtryckta, fattiga, och i synnerhet "änkor och faderlösa", som i detta patriarkala samhälle hade en extra utsatt situation.

Det är mot den bakgrunden man får se Jesus och den urkristna församlingen. Även om de första kristna inte var någon revolutionär rörelse, hade de tagit över det hårda fördömandet av de rika och deras förtryck från profeterna

I själva verket beskrev de den ondska som de ville bekämpa i termer av rikedom, makt och girighet. Ett belysande exempel är berättelsen i Lukas (4:1-13) om hur Jesus frestas av djävulen i öknen. Där erbjuder djävulen Jesus alla rikedomar och all makt i världen, en frestelse som Jesus avvisar.

Det intressanta är nu att djävulen framställs i positionen att kunna ge bort all makt och rikedom i världen. Djävulen ses i Nya testamentet som denna världens herre - som garanten för den orättfärdiga ordningen i världen och de rikas och mäktigas beskyddare.

Det är nu allmänt känt att Jesus fördömer de rikas girighet. I berättelsen om den rike mannen och Lasarus beskrivs en rik man, som under sin livstid lever i lyx och överflöd och som förvägrar den fattige Lasarus att äta ens smulorna från sitt bord. Efter döden förpassas den rike mannen till helvetet som ett straff för sin grymhet och girighet. (Lukas 16:19-31).

Mindre känt är att Jesus inte bara fördömde "girigheten", utan rikedomen och den världsliga makten som sådan. I ve-ropen i Lukasevangeliet (6:24-26) fördöms hela den härskande eliten: "Men ve er som är rika, ni har fått ut er glädje. Ve er som är mätta nu, ni skall få hungra. Ve er som skrattar nu,ni skall få sörja och gråta. Ve er när alla berömmer er. På samma sätt gjorde ju deras fäder med de falska profeterna".

När en rik man ville ansluta sig till Jesus och försäkrade att han hållit alla Guds bud sedan barndomen fick han beskedet: "Ett återstår för dig: sälj allt du äger och dela ut åt de fattiga, så får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig."

Den rike mannen blev "mycket bedrövad" och valde uppenbarligen en ekonomiskt tryggare tillvaro än att vara en fattig lärjunge. Jesus kommentar är klassisk: "Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.”(Berättelsen redovisas i Lukas 18:18-27.)

Medan rikedomen fördöms hyllas solidariteten. I berättelsen om den yttersta domen (Matteus 25:31-46) beskrivs hur den som mättar de hungriga och törstiga, tar hand om de hemlösa, ger de nakna kläder och besöker de sjuka och de som sitter i fängelset hamnar i himmelriket - medan de som inte gör det döms till "evigt straff". Lägg väl märke till att det här ingalunda, som hos Paulus, är tron på Jesus som är det avgörande för frälsningen - det är solidariteten med de som är i underläge som räknas.

Efter Jesu död försökte de första urkristna församlingarna leva efter dessa principer. I Apostlagärningarna 4:32-35 beskrevs hur de första församlingarna levde i total egendomsgemenskap: "Alla de många som hade kommit till tro var ett hjärta och en själ, och ingen betraktade något av det han ägde som sitt; de hade allt gemensamt ... Ingen av dem led någon nöd. De som ägde jord eller hus sålde sin egendom och kom med köpesumman och lade ner den vid apostlarnas fötter, och man delade ut åt var och en efter hans behov."

Som framgår av kapitel fem i Apostlagärningarna, kunde de som inte accepterade denna egendomsgemenskap drabbas av de mest gruvliga straff.

I Jakobsbrevet, som uppges vara skrivet av ingen mindre än Jesu biologiske broder, och torde ge en bild av inställningen i de allra tidigaste urkristna församlingarna, upprepas gång på gång Jesu hårda fördömanden av de rika:

"Ni som är rika: gråt och klaga över de olyckor som skall komma över er. Er rikedom förmultnar, era kläder äts upp av mal, ert guld och silver rostar, och rosten skall vittna mot er och förtära er kropp som eld. Ni har samlat skatter i dessa sista dagar. Lönen till arbetarna som bärgade skörden på era ägor har ni undanhållit. Den skriar till himlen, och skördefolkets rop har nått Herren Sebaots öron. Ni har levt i lyx och överflöd här på jorden. Ni har gött er på slaktdagen." (Jakobsbrevet 5:1-6)

I själva verket domineras Jakobsbrevet av två teman. Det första är det konsekventa fördömandet av de rika, det andra är försäkringen att det ingalunda räcker att tro - det behövs gärningar. Det sista irriterade Luther så mycket att han ville ta bort brevet från Bibeln.

Den starkt samhällskritiska inställning som präglade de tidigaste kristna, utmanades tidigt i kyrkan. För att bli accepterad i romarriket synes Paulus ha gjort de mest långtgående eftergifter, åtminstone om man utgår från de brev som tillskrivits honom. Det resulterade i formuleringar i hans brev som sedan dess har använts av högerkristna genom årtusendena för att motivera sitt stöd till de härskande.

Ett av de mest centrala ställena är här kanske Romarbrevets trettonde kapitel: "Varje människa skall underordna sig all den överhet hon har över sig. Ty det finns ingen överhet som inte är av Gud, och den som finns är förordnad av honom. De som motsätter sig överheten gör därför motstånd mot Guds ordning, och de som gör motstånd drar straff över sig själva. De styrande är inget hot mot goda gärningar, men mot onda. Vill du slippa känna fruktan för överheten, gör då det goda, och den skall berömma dig; den står ju i Guds tjänst för att du skall kunna nå det goda. Men gör du det onda, känn då fruktan. Det är inte för inte som överheten bär sitt svärd; den står ju i Guds tjänst som hämnare, för att vreden skall drabba den som gör det onda." (Romarbrevet 13: 1-4)

I övrigt kan man återfinna många exempel på att Paulus verkar göra sitt bästa för att underkasta sig den samhälleliga hierarkin. Kvinnor ska lyda sina män, barnen sina föräldrar, slavarna sina herrar och alla ska lyda den överhet som är tillsatt till Gud. (Efesierbrevet 5-6; jfr de än brutalare formuleringarna i Första Petrusbrevet 18-20.) Att det inte går att hitta ett enda Jesuscitat av sådan karaktär antyder att det fanns en avgörande skillnad mellan det ursprungliga budskapet och vad sedan skulle bil en central del av den officiella "kristendomen".

Även om det hela tiden funnits "kätterska" grupper som velat bevara den ursprungliga inställningen, var det synsättet i Paulusbreven som segrade. Under årtusendena har de officiella kyrkorna vanligtvis allierat sig med den härskande klassen.

I dag finns det dessutom starka, reaktionära fundamentalistiska kyrkor som å ena sidan hävdar att man ska tolka evangelierna "bokstavligt", å andra sidan skamlöst hyllar rikedom, makt och förtryck.

Det hela ter sig märkligt. Antingen betyder ordet "bokstavligt" något annat i fundamentalisternas ordbok än det betyder för oss vanliga dödliga, eller också har de, i likhet med Jesus i öknen, frestats av den potentat de påstår sig vilja bekämpa, men i motsats till Jesus inte förmått säga nej.

I vilket fall som helst kanske de skulle lyssna på den Jesus, som enligt den nicenska trosbekännelsen är "född före all tid, Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud": "Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bättre om han fick en kvarnsten om sin hals och sänktes i havets djup". (Matteus 18:6)

Rekommenderad litteratur
Albert Nolan, Jesus Before Christianity, Maryknoll, New York 1992

Erik Rodenborg

Tutankhamuns grav

Idag är det årsdagen av den dag när öppnandet av Tutankhamuns grav inleddes. Det var den 4 november 1922.

Tutankhamun anses ofta ha varit en helt betydelselös farao, och det är sant att han bara regerade en kort tid. Men det var ändå han som avskaffade Echnatons bisarra och storhetsvansinniga monoteistiska Atonkult.

Bilden nedan: Tutankhamun tar emot blommor från drottning Ankhesanamun.

Sigmund Freud och människans påstådda egoism

Jag skrev igår om den ångest som läsandet av en Bradbury-novell gav upphov till i 13-årsåldern. Men det var ingenting mot vad som hände när jag började läsa Freud.

Jag läste Freud första gången i december 1967, när jag var 12, och just skulle fylla 13. Jag hade ju inte vuxenkort, men jag hade från barnbiblioteket beställt hans ”Drömtydning” från ett vuxenbibliotek. Jag tyckte den var fascinerande.

När jag sedan i februari 1968 började i terapi hos Gösta Harding ökade intresset för Freud. Harding var fortfarande medlem i Psykoanalytiska föreningen (han lär ha lämnat den senare) och jag ville ta reda på vilka teorier som vägledde den läkare jag gick till en gång i veckan. Det brukar inte uppmuntras att patienter läser psykoanalytisk litteratur, men att läsa satt i ryggmärgen på mig och inget skulle ha kunnat hindra mig från att göra det.

Så jag började läsa Freuds ”Orientering i psykoanalysen” våren 1968. Den var intressant, men lite underlig. Att det fanns ett omedvetet själsliv och att minnen och känslor kunde trängas bort tyckte jag omedelbart var självklart. Världen blev betydligt mer begriplig om man antog att det var så.

Men andra saker var olustiga. Det som störde mig mest var nog Freuds syn på moralen.

Freud delade upp personligheten i tre delar – detet, jaget och överjaget. Detet var ren drift, jaget var en egoistiskt beräknade instans. Både detet och jaget var absolut egoistiska, skillnaden var att detet var lite dummare, det följde en oreflekterad lustprincip. Jaget var mer beräknade och följde ”realitetsprincipen”, vilket innebar att lusten ibland måste skjutas upp för att undvika missöden och hotfulla situationer.

Men ”överjaget” skulle vara lika med samvetet. Eller? Det visade sig nu att överjaget i grunden var egoistiskt det också. Det representerade föräldrarnas påbud, som barnet hade tvingats att internalisera för att inte förlora föräldrarnas kärlek.

Eller det var mer komplicerat än så, eftersom Freud menade att överjaget dessutom var det så kallade oidipuskomplexets ersättare. Dessa teorier är för komplicerade för att jag vill behandla dem i en bloggartikel. Jag nöjer mig med detta enkla: överjaget var föräldraauktoritetens röst i barnet. Något utrymme för en självständig, rationell moral fanns inte i Freuds system.

Detta skrämde mig lika mycket som idén att tillvaron var en dröm eller att andra människor inte fanns. För om alla människor var absolut egoistiska och om ”samvetet” endast var ett uttryck för föräldrarnas makt över barnet är ju människorna i grunden lika ensamma som om inga andra människor fanns. Det som numera kallas ”empati” saknades i Freuds system. Och för mig var det det viktigaste av allt, även om jag då aldrig hört ordet.

När jag sedan läste böcker av andra psykologer visade det sig att många tyckte ungefär som Freud.

Ett exempel var en av Freuds bittraste kritiker, behavioristen H.J. Eysenck. Jag läste flera av hans böcker 1968-69 och såg snart att även han menade att samvetet var skapade av föräldrar och andra vuxna. Inte genom oidipuskomplex förvisso, men genom något som kallades betingning. Denna betingning som ju Pavlov hade studerat så noga på hundar…

Så om jag inte ville skada människor berodde det på att jag betingats på ett eller annat sätt av vuxna – någon egen spontan moraluppfattning fanns inte… Det gjorde mig helt förtvivlad.

Hur kom jag ut ur denna förtvivlan? Det tog ganska lång tid, men slutligen började jag tänka mer självständigt i november – december 1969 (då jag var 14, på gränsen till 15). Att jag just hade börjat äta Tryptizol, en antidepressiv medicin, kan ha bidragit till detta. Den ökade min aggressivitet, livslust och faktiskt också mitt mod. Bara några veckor efter att jag börjat ta den minns jag att jag satt i omklädningsrummet till skolgymnastiken, av alla ställen, och fick någon form av aha-upplevelse. Den såg ut ungefär så här.

Freuds ”överjag” och Eysencks ”betingningsmoral” existerade förvisso. Det var en neurotisk moral, som innebar en underkastelse under auktoriteter.

Men oberoende av denna, fanns en genuin moral. Dess grund var medkänsla – förmågan att kunna identifiera sig med andra människors känslor. Den fanns potentiellt hos varje människa och detta var grunden för en icke-auktoritär moral som byggde på gemenskap med andra människor. Den kunde också komma i motsats till ”överjagets” auktoritetsmoral. Om föräldrarnas och andra auktoriteters bud stred mot denna spontana moral som byggde på medkänsla kunde en förnuftig person förkasta auktoritetsmoralen.

Jag visste ju att sådant hände till och från. Barn till notoriska rasister i USA kunde gå med i medborgarrättsrörelsen. Hårdföra generalers barn kunde bli anti-militarister. Grymma föräldrar kunde få barn som inte alls var grymma.

Denna insikt var en oerhörd lättnad. Och den syn jag fick då, någon av de två sista månaderna 1969, har jag kvar än idag.

Att vara totalt ensam i världen

Jag skrev i ett tidigare inlägg att jag inte blev rädd när lejonen åt upp vuxna familjemedlemmar i Ray Bradburys ”Den illustrerade mannen”. Men det fanns två noveller i den som faktiskt gjorde mig rädd. Dels ”Världens sista kväll”, men den tar jag en annan gång. Dels en berättelse jag inte minns vad den hette, om en mycket ensam rymdfarare.

Det var inte så att han var ensam på rymdstationen rent fysiskt. Men han hade börjat fråga sig om de andra i besättningen verkligen fanns när han inte såg dem. Då fanns det ju inga bevis på att de var där, och då började han tro att de kanske inte heller fanns.

Det slutade med att han begick självmord genom att slussa sig ut i rymden. Det är i alla fall så jag minns berättelsen.

Jag läste den våren 1968, i trettonårsåldern. Jag blev djupt deprimerad av den, och började fundera i liknande banor, men än radikalare. Inte nog med att människor kanske inte fanns när jag inte såg dem. De kanske inte fanns när jag såg dem, heller.

Tänk om den enda medvetna varelse som fanns var jag, och att allt annat bara fanns i en dröm, eller hallucination.

Det var en mycket otäck tanke, som skrämde mig i åtminstone en månad, troligen längre. Om jag tänkte att det var roligt att en klasskamrat var glad kom genast tanken ”men jag vet ju inte om han finns”. Den otäcka tanken blev än otäckare eftersom det inte finns någon möjlighet att motbevisa den. Jag försökte tänka ut olika sätt, men jag fann inga.

Nu gick jag ju, som jag skrivit om på annat ställe, i terapi hos Gösta Harding på Ericastiftelsen. Jag berättade om denna ångest och han såg lite imponerad ut. Han påstod att en mycket känd filosof, en viss biskop Berkeley, hade utvecklat liknande idéer. Jag skriver liknande, inte lika, eftersom jag antog att Berkeley förmodligen inte ansåg att den enda människa som fanns var jag, utan snarare han själv. Det var en viss skillnad.

Det var ju intressant att den store filosofen tänkt i mina banor, men egentligen var det ingen tröst. För, trots allt, hur skulle jag kunna veta att han överhuvudtaget någonsin existerat. Eller att Gösta Harding, som berättat om honom, existerade.

Det var inte den enda metafysiska ångest som plågade mig våren och sommaren 1968. Det fanns en hel del annat som jag inte tar upp nu.

Men hösten 1968 försvann det mesta sånt. Då kom jag upp i puberteten på allvar, blev bland annat aktiv i elevrådet, och slutade med att fundera allt för mycket på om omvärlden EGENTLIGEN existerade.

TILLÄGG
Var och en som har läst lite filosofi tycker nog att Hardings beskrivning av biskop Berkeleys åsikter var en aning karikatyrartad. Men det är en annan historia.

Att tända ett ljus

Idag tänder man ljus på gravar. För många som sörjer människor de en gång känt kan det vara en tröst att få gå till en grav och tända ett ljus.

Men många barn som försvinner spårlöst i sexindustrin får aldrig någon grav.

Jag föreslår att vi tänder ett ljus för alla dem.