På förekommen anledning.
Det finns människor som tror att Sverige är infiltrerat av putinister. Det finns till och med de som systematiskt går igenom sina fb-konton på jakt efter vad de tror är hel- halv- och kvartsputinister så att de kan radera dem.
De finns de som ställer som krav att de som vill vara fb-vän med denne, att aldrig under några som helst omständigheter länka till någon som den förstnämnde definierar som "putinist".
Även personer som hårt tar avstånd från Putin, och den roffarkapititalism som råder i det av honom styrda Ryssland, definieras av fanatikerna ofta som "putinister" om dessa inte har de entydigt "anti-putinistiska" analyser som krävs, av exemplevis orsakskedjorna bakom striderna i Ukraina eller Syrien, eller vem som har rätt till Sydossetien.
Det finns de som om någon publicerar ett inlägg om en sådan, eller någon annan "Putinrelaterad" fråga, som inte är tillräckligt automatiskt fördömande inte endast mot Putin, men mot alla linjer som indirekt skulle kunna ses som för milda mot någon åtgärd som Putin någonsin vidtagit - framförallt inte ställer frågan "är det rätt eller fel?" (alla som kan misstänkas vara inställsamma mot Putin i någon fråga har alltid definitionsmässigt fel, remember!) utan "står hen på FSB:s lönelista? hur mycket pengar får hen?".
De finns de som tror att putinisterna har ett hemligt växande nätverk i Sverige som kommer att växa och växa - om de inte stoppas.
Själv tror jag att det finns ytterst få verkliga putinister i Sverige (och inom vänstern ännu färre) - och de flesta som i de feberyrande putinofob-kretsarna utpekas som putinister är inte alls putinister.
Men om man säger så kan man förstås också ses som en otäck medlöpare. Vilket hände mig helt nyligen, med bland annat en blockering på Facebook som resultat. Jag har ingen lust att gå in på några detaljer, men det var aningen obehagligt.
tisdag 28 juni 2016
söndag 26 juni 2016
Visa vid midsommartid
Det var på en bilresa mellan Näsåker och Stockholm på midsommarafton 2008 som någon uppmärksammade mig att denna sång (här tolkad av Anita Linblom) ger uppenbara skogsråassociationer.
Mystisk och vacker är den i alla fall.
Mystisk och vacker är den i alla fall.
lördag 25 juni 2016
Kommisarie Uggla möter fru Ramona
Den som hörde på den länk jag la ut till Konsten fru Ramona i förra inlägget och undrar vem i allsina dar fru Ramona är kan ju få en till ledtråd här.
Den kvinna som kommisarie Uggla talar med i denna (också mycket gåtfulla) Blå Tåget-sång är just fru Ramona. Det gör ju inte saken så mycket klarare, men de som söker på nätet kan nog snart ändå hitta gåtans lösning.
Dessutom återkommer jag.
Den kvinna som kommisarie Uggla talar med i denna (också mycket gåtfulla) Blå Tåget-sång är just fru Ramona. Det gör ju inte saken så mycket klarare, men de som söker på nätet kan nog snart ändå hitta gåtans lösning.
Dessutom återkommer jag.
fredag 24 juni 2016
Men vem är fru Ramona?
Blå Tåget gjorde 1972 en mycket gåtfull och underfundig sång, som tillhör mina absoluta favoriter... Den heter Konsten, fru Ramona. Om ni klickar på länken kommer ni till en You Tube-video, där den spelas.
Lyssna gärna på den. Och ni som inte vet bakgrunden kan ju fundera över vem fru Ramona i allsina dar är.
Det kommer jag att svara på, men först om ett litet tag...
Lyssna gärna på den. Och ni som inte vet bakgrunden kan ju fundera över vem fru Ramona i allsina dar är.
Det kommer jag att svara på, men först om ett litet tag...
Brexit!
Nu ÄR det klart. Brexitsidan har nått det antal röster som behövs för att vinna.
Jag tycker att det är bra att det blev så. EU är ett nyliberalt projekt som har spelat en aktiv roll i utvecklingen mot en allt större ojämlikhet i Europa. Som har backat upp privatiseringar, och nedskärningar...
Som har ett regelsystem som i princip omöjliggör varje försök att driva en politik som på allvar undergräver storkapitalets makt.
Däremot är det oerhört tragiskt att en mycket stor del av EU-motståndet i Storbritannien har drivits av invandrarfientliga högerpopulister. Det lämnar en bitter bismak.
Det gör att man ändå inte kan glädja sig på det sätt som man skulle kunna gjort om det inte hade varit så...
OK, nu ska jag i alla fall försöka somna.
Jag tycker att det är bra att det blev så. EU är ett nyliberalt projekt som har spelat en aktiv roll i utvecklingen mot en allt större ojämlikhet i Europa. Som har backat upp privatiseringar, och nedskärningar...
Som har ett regelsystem som i princip omöjliggör varje försök att driva en politik som på allvar undergräver storkapitalets makt.
Däremot är det oerhört tragiskt att en mycket stor del av EU-motståndet i Storbritannien har drivits av invandrarfientliga högerpopulister. Det lämnar en bitter bismak.
Det gör att man ändå inte kan glädja sig på det sätt som man skulle kunna gjort om det inte hade varit så...
OK, nu ska jag i alla fall försöka somna.
torsdag 23 juni 2016
Jag hoppas ändå att det blir en Brexit...
Under många år sågs ja eller nej till EU (tidigare EG, och ännu tidigare EEC), som en höger-vänsterfråga. De flesta som var mot EEC/EG/EU var "vänster", de flesta som var för var "höger".
I och med framväxten av en högernationalistisk/ högerpopulistisk/ invandrarfientlig strömning ändrades detta. Denna typ av höger är numera normalt sett mot EU.
I Storbritannien är detta alldeles ovanligt uppenbart. Många som kampanjar för Brexit har åsikter som kan göra de modigaste mörkrädda....
Men trots detta - om jag bodde i Storbritannien skulle jag rösta för Brexit. Jag tycker frågan för mig är ovanligt enkel.
Jag är mot både den "nationella" och den mer etablerade nyliberala högern. Det är den senare som byggt upp EU med dess regelsystem. Jag är för en politik som utmanar kapitalismen - en socialistisk politik. Varje sådan politik skulle mycket snart komma i konflikt med EU:s reaktionära, prokapitalistiska och snåriga regelsystem.
Se bara på Grekland, och den skamlösa diktatpolitik EU bedrev mot det landet...
Jag länkar här gärna till den engelska vänstertidningen Morning Star, som verkar ha en liknande linje.
Jag hoppas på Brexit, som ett steg mot att ifrågasätta det prokapitalistiska projekt som EU är - och alltid har varit.
Nu är det inte alls så att några viktiga frågor skulle få en lösning vid en Brexit. Men åtminstone ett av hindren för att kunna bedriva en poltik mot det järngrepp som storfinansen håller hela Europa i skulle då ha avlägsnats....
I och med framväxten av en högernationalistisk/ högerpopulistisk/ invandrarfientlig strömning ändrades detta. Denna typ av höger är numera normalt sett mot EU.
I Storbritannien är detta alldeles ovanligt uppenbart. Många som kampanjar för Brexit har åsikter som kan göra de modigaste mörkrädda....
Men trots detta - om jag bodde i Storbritannien skulle jag rösta för Brexit. Jag tycker frågan för mig är ovanligt enkel.
Jag är mot både den "nationella" och den mer etablerade nyliberala högern. Det är den senare som byggt upp EU med dess regelsystem. Jag är för en politik som utmanar kapitalismen - en socialistisk politik. Varje sådan politik skulle mycket snart komma i konflikt med EU:s reaktionära, prokapitalistiska och snåriga regelsystem.
Se bara på Grekland, och den skamlösa diktatpolitik EU bedrev mot det landet...
Jag länkar här gärna till den engelska vänstertidningen Morning Star, som verkar ha en liknande linje.
Jag hoppas på Brexit, som ett steg mot att ifrågasätta det prokapitalistiska projekt som EU är - och alltid har varit.
Nu är det inte alls så att några viktiga frågor skulle få en lösning vid en Brexit. Men åtminstone ett av hindren för att kunna bedriva en poltik mot det järngrepp som storfinansen håller hela Europa i skulle då ha avlägsnats....
Shaken Baby Syndrome är inte en myt
Kampanjen för att Shaken Baby Syndrome skulle vara en myt, har lett till en rad friande domar, och några förrädiskt suggestiva "dokumentärer", och en uppsjö av dito artiklar, över hela världen. Det är en ännu en typ av övergrepp mot barn som nu påstås vara utdefinierade och vederlagda. För de som gått på denna syn, finns en del lämplig läsning, som starkt problematiserar den linje som de stora media här nästan unisont driver. Man kan kanske börja att läsa här.
Är det förresten inte lite märkligt att i nästan alla de frågor där det finns motsättningar och kontroverser med anknytning till frågor om övergrepp mot barn lierar sig media nästan alltid med förnekarsidan?
Är det förresten inte lite märkligt att i nästan alla de frågor där det finns motsättningar och kontroverser med anknytning till frågor om övergrepp mot barn lierar sig media nästan alltid med förnekarsidan?
tisdag 21 juni 2016
Kulturrevolutionen 50 år
Det är lite svårt att exakt definiera när kulturrevolutionen i Kina började. Och faktiskt även när den slutade. Det finns en del som menar att den började redan 1962, och att den slutade först när Mao Zedong dog 1976. Men det var sommaren 1966 som de massmobiliseringar som brukade förknippas med kulturrevolutionen inleddes på allvar och det var i april 1969 som dessa officiellt förklarades ha avslutats.
Själv har jag nog (liksom många andra!) haft svårt att förstå vad som egentligen hände. Av alla politiska skeenden som inträffat under mitt liv är det nog denna en av de som jag haft svårast att greppa, för att inte tala om ha någon bestämd uppfattning om.
När den började var jag 11 år - och jag fattade definitivt ingenting. Men även när jag blev äldre var den mycket svår att förstå.
Idag är nog den allmänna bilden man får ta del av att det var manipulerade folkmassor som användes av klicken runt Mao för att denna skulle stärka sin makt. Denna kompletteras ofta genom olika beräkningar av hur många som anses ha dött under kulturrevolutionen. Den beskrivs ofta ha lett till massmord jämförbara med de som initierades av Hitler, Stalin och Pol Pot. Och i en mycket läst bok av Jung Chang och Jon Hallyday sägs Mao ha varit … ond redan från födseln.
Denna syn kan byggas upp med hänvisningar till fakta, liksom den naivt positiva synen under sjuttiotalet förvisso kunde byggas upp med hänvisningar till andra fakta...
Nu är en av aspekterna av dagens syn - att den maoistiska fraktionen manipulerade folkmassor för att få stöd i en maktkamp inom partiet - självfallet riktig, och dessutom inte speciellt ny. Det var inte en ovanlig ståndpunkt när det begav sig, inte heller i yttersta vänstern.
Jag ska här börja med två citat från, och länkar till, två texter från 1967 och 1969 från icke-maoistiska delar av den yttersta vänstern. De är på sätt och vis tidsdokument. Det kan verka slött att börja denna artikel med att citera andra, och det kanske det är, men jag ska senare i sommar skriva mer om denna period i Kinas historia.
Genom denna länk kan man läsa en artikel av Peter Taafe från februari 1967 i den trotskistiska tidningen Miltant i England, som gavs ut av en grupp som verkade inom Labourpartiet
Den har en ganska enkel linje. En del av det stalinistiska ledarskapet i Kina har startat en kampanj för att slå ut sina motståndare i partiet och använder kontrollerade massmobiliseringar för att uppnå detta syfte:
”Meeting opposition from a layer of the bureaucracy, Mao-Zedong brought into being the Red Guards as a club by which to beat down and destroy the opposition.”
Taafe betonar den ytterst odemokratiska karaktären på det kinesiska kommunistpartiet:
"It is conveniently forgotten that the Communist Party has held only two Central Committee meetings in four years while the Congresses have been convened only twice since 1949! What hope then is there for the masses to have a say in deciding their own fate under the present regime?
The present massive rallies in Beijing and elsewhere are not socialist democracy. On the contrary, as Leon Trotsky pointed out some thirty years ago, 'The democratic ritual of Bonapartism is the plebiscite. From time to time the question is presented to the citizens: for or against the leader.' ”
Taafe menar att det enda reella alternativet till den stalinistiska regimen är en socialistisk demokrati:
"Genuine socialist democracy means the democratic control and management of the economy and the state by the working class and the people themselves. It means elected delegates subject to recall and with a clearly defined maximum wage, an armed people instead of the standing army, the right of all working class tendencies which accept the nationalised property to be represented in the workers councils, and all the factors which make for real Soviet power.
None of these exist in China at the present time. Hence the convulsions, contradictions and mismanagement of the economy by the bureaucracy."
Men det finns något viktigt som saknas i denna text. För i kulturrevolutionen i Kina mobiliserades miljoner människor. De agerade inte endast för att någon beordrat dem - de hade egna idéer och hade fått bilden att de hade rätt att kämpa för jämlikhet och mot förtryck. De var inte så lätta att kontrollera. Och när den maoistiska fraktionen till sist kom fram till att den måste göra något åt dessa stora grupper av människor som hade fått ökad självrespekt när de inte endast hade tillåtits gå ut på gator och torg, utan också getts makten att avsätta "reaktionära" auktoriteter på basplanet, visade det sig att det var lättare sagt än gjort.
En annan, senare och längre text, en resolution från en annan trotskistisk strömnings världskongress, 1969, försökte även ta upp denna problematik. Den kan läsas här (på svenska).
Dess inställning till maoismen var i stort sett lika negativ som den hos Peter Taafe, vilket bland annat visas i denna formulering:
"Det auktoritära sätt på vilket ”kulturrevolutionen” lanserades, styrdes, leddes och avslutades, eliminerandet av oliktänkande, den skrupelfria förvrängningen av de anti-maoistiska tendensernas ståndpunkter, den upprörande Maokulten, frånvaron av val och av demokratiska institutioner kontrollerade av arbetare och bönder, den ökade auktoriteten för armén under Lin Piao [Lin Biao] – allt detta vittnar om den byråkratiska karaktären och orienteringen hos den maoistiska fraktionen, vilken nu reducerats till en liten kärna av den forna ledningen."
Men samtidigt insåg den i högre grad att de massmobliseringar som maoisterna initierade hade en eget dynamik. vilket gjorde att det inte kan ses som en ren upprepning av Stalins utrensningar:
"Om än de härskande byråkratiska kasterna i USSR och Kina företer många gemensamma drag, så finns det dock djupgående skillnader mellan den historiska situation som tillät Stalin att konsolidera sin makt och den internationella och nationella kontext i vilken Mao förde fram parollen om Röda Gardenas 'maktövertagande'. I dagens Kina har de av omvälvningen utlösta massmobiliseringarna, trots sina begränsningar, förändrat kraftförhållandet mellan byråkratin och folket till det senares fördel. Massrörelsen har försvagat den byråkratiska regimen. Detta resultat motsvarar inte Stalins uppstigande under de sena tjugo- och tidiga trettiotalen då massorna krossades, topphöggs och försattes i ett tillstånd av politisk passivitet som inte undergick någon grundläggande förändring förrän efter Stalins död."
Kulturrevolutionen rymde alltså en inneboende motsättning, mellan de syften som fanns hos den byråkratiska ledning som från början hade startat den, och den dynamik som uppstod när miljoner människor mobiliserades under paroller om jämlikhet.
Under denna sommar tänker jag alltså skriva lite mer om kulturrevolutionen och perioden efter den. Den primitivt "anti-totalitära" analysmetod som dominerar dagens syn på denna period är i grunden mest av allt ett negativ av den naiva maoistiska syn som dominerade bilden omkring 1970 (och som även trängde in i borgerlig media, liksom dagens "anti-totalitära" analysmetod trängt långt in i vänstern!) .
Jag tänker alltså de närmaste månaderna försöka ta upp en del olika aspekter på dessa dramatiska händelser....
----------------------------------------------
TILLÄGG
Detta är en ganska kort, fragmenterad och ofullständig text - hoppas jag kan skriva mer pedagogiskt och grundligt senare. Internet lockar en att publicera ofullständiga fragment som skulle sluppit se dagens ljus om inte denna förföriska teknik hade funnits.
Själv har jag nog (liksom många andra!) haft svårt att förstå vad som egentligen hände. Av alla politiska skeenden som inträffat under mitt liv är det nog denna en av de som jag haft svårast att greppa, för att inte tala om ha någon bestämd uppfattning om.
När den började var jag 11 år - och jag fattade definitivt ingenting. Men även när jag blev äldre var den mycket svår att förstå.
Idag är nog den allmänna bilden man får ta del av att det var manipulerade folkmassor som användes av klicken runt Mao för att denna skulle stärka sin makt. Denna kompletteras ofta genom olika beräkningar av hur många som anses ha dött under kulturrevolutionen. Den beskrivs ofta ha lett till massmord jämförbara med de som initierades av Hitler, Stalin och Pol Pot. Och i en mycket läst bok av Jung Chang och Jon Hallyday sägs Mao ha varit … ond redan från födseln.
Denna syn kan byggas upp med hänvisningar till fakta, liksom den naivt positiva synen under sjuttiotalet förvisso kunde byggas upp med hänvisningar till andra fakta...
Nu är en av aspekterna av dagens syn - att den maoistiska fraktionen manipulerade folkmassor för att få stöd i en maktkamp inom partiet - självfallet riktig, och dessutom inte speciellt ny. Det var inte en ovanlig ståndpunkt när det begav sig, inte heller i yttersta vänstern.
Jag ska här börja med två citat från, och länkar till, två texter från 1967 och 1969 från icke-maoistiska delar av den yttersta vänstern. De är på sätt och vis tidsdokument. Det kan verka slött att börja denna artikel med att citera andra, och det kanske det är, men jag ska senare i sommar skriva mer om denna period i Kinas historia.
Genom denna länk kan man läsa en artikel av Peter Taafe från februari 1967 i den trotskistiska tidningen Miltant i England, som gavs ut av en grupp som verkade inom Labourpartiet
Den har en ganska enkel linje. En del av det stalinistiska ledarskapet i Kina har startat en kampanj för att slå ut sina motståndare i partiet och använder kontrollerade massmobiliseringar för att uppnå detta syfte:
”Meeting opposition from a layer of the bureaucracy, Mao-Zedong brought into being the Red Guards as a club by which to beat down and destroy the opposition.”
Taafe betonar den ytterst odemokratiska karaktären på det kinesiska kommunistpartiet:
"It is conveniently forgotten that the Communist Party has held only two Central Committee meetings in four years while the Congresses have been convened only twice since 1949! What hope then is there for the masses to have a say in deciding their own fate under the present regime?
The present massive rallies in Beijing and elsewhere are not socialist democracy. On the contrary, as Leon Trotsky pointed out some thirty years ago, 'The democratic ritual of Bonapartism is the plebiscite. From time to time the question is presented to the citizens: for or against the leader.' ”
Taafe menar att det enda reella alternativet till den stalinistiska regimen är en socialistisk demokrati:
"Genuine socialist democracy means the democratic control and management of the economy and the state by the working class and the people themselves. It means elected delegates subject to recall and with a clearly defined maximum wage, an armed people instead of the standing army, the right of all working class tendencies which accept the nationalised property to be represented in the workers councils, and all the factors which make for real Soviet power.
None of these exist in China at the present time. Hence the convulsions, contradictions and mismanagement of the economy by the bureaucracy."
Men det finns något viktigt som saknas i denna text. För i kulturrevolutionen i Kina mobiliserades miljoner människor. De agerade inte endast för att någon beordrat dem - de hade egna idéer och hade fått bilden att de hade rätt att kämpa för jämlikhet och mot förtryck. De var inte så lätta att kontrollera. Och när den maoistiska fraktionen till sist kom fram till att den måste göra något åt dessa stora grupper av människor som hade fått ökad självrespekt när de inte endast hade tillåtits gå ut på gator och torg, utan också getts makten att avsätta "reaktionära" auktoriteter på basplanet, visade det sig att det var lättare sagt än gjort.
En annan, senare och längre text, en resolution från en annan trotskistisk strömnings världskongress, 1969, försökte även ta upp denna problematik. Den kan läsas här (på svenska).
Dess inställning till maoismen var i stort sett lika negativ som den hos Peter Taafe, vilket bland annat visas i denna formulering:
"Det auktoritära sätt på vilket ”kulturrevolutionen” lanserades, styrdes, leddes och avslutades, eliminerandet av oliktänkande, den skrupelfria förvrängningen av de anti-maoistiska tendensernas ståndpunkter, den upprörande Maokulten, frånvaron av val och av demokratiska institutioner kontrollerade av arbetare och bönder, den ökade auktoriteten för armén under Lin Piao [Lin Biao] – allt detta vittnar om den byråkratiska karaktären och orienteringen hos den maoistiska fraktionen, vilken nu reducerats till en liten kärna av den forna ledningen."
Men samtidigt insåg den i högre grad att de massmobliseringar som maoisterna initierade hade en eget dynamik. vilket gjorde att det inte kan ses som en ren upprepning av Stalins utrensningar:
"Om än de härskande byråkratiska kasterna i USSR och Kina företer många gemensamma drag, så finns det dock djupgående skillnader mellan den historiska situation som tillät Stalin att konsolidera sin makt och den internationella och nationella kontext i vilken Mao förde fram parollen om Röda Gardenas 'maktövertagande'. I dagens Kina har de av omvälvningen utlösta massmobiliseringarna, trots sina begränsningar, förändrat kraftförhållandet mellan byråkratin och folket till det senares fördel. Massrörelsen har försvagat den byråkratiska regimen. Detta resultat motsvarar inte Stalins uppstigande under de sena tjugo- och tidiga trettiotalen då massorna krossades, topphöggs och försattes i ett tillstånd av politisk passivitet som inte undergick någon grundläggande förändring förrän efter Stalins död."
Kulturrevolutionen rymde alltså en inneboende motsättning, mellan de syften som fanns hos den byråkratiska ledning som från början hade startat den, och den dynamik som uppstod när miljoner människor mobiliserades under paroller om jämlikhet.
Under denna sommar tänker jag alltså skriva lite mer om kulturrevolutionen och perioden efter den. Den primitivt "anti-totalitära" analysmetod som dominerar dagens syn på denna period är i grunden mest av allt ett negativ av den naiva maoistiska syn som dominerade bilden omkring 1970 (och som även trängde in i borgerlig media, liksom dagens "anti-totalitära" analysmetod trängt långt in i vänstern!) .
Jag tänker alltså de närmaste månaderna försöka ta upp en del olika aspekter på dessa dramatiska händelser....
----------------------------------------------
TILLÄGG
Detta är en ganska kort, fragmenterad och ofullständig text - hoppas jag kan skriva mer pedagogiskt och grundligt senare. Internet lockar en att publicera ofullständiga fragment som skulle sluppit se dagens ljus om inte denna förföriska teknik hade funnits.
PS om Jobs bok
Några kommentarer under mitt förra inlägg fick mig att börja fundera över min beskrivning av Jobs bok.
Jobs bok är ganska så sen, dateras omkring kanske mellan 700 och 400 f.kr. Den liknar i mycket den så kallade vishetslitteraturen, som innehåller en så pass skeptisk och illusionslös bok som Predikaren.
Vid närmare eftertanke är jag inte säker på att Jobs bok entydigt bör ses som ett försvar av Gud. Jag misstänker att den innehåller ett lätt maskerat ifrågasättande.
Jobs frågor är så intelligenta, Guds svar av typen goddag yxskaft. Och dessutom får vi i de första partierna en anmärkningsvärd inblick i det sunkiga vadslåendet mellan Gud och Satan.
Jag misstänker att under den fromma ytan finns en underliggande ifrågasättande tendens...
Gudsbilden liknar godtycket i de äldsta partierna i GT, men den nästan respektlösa behandlingen av denna liknar senare texter, som ex.vis Predikaren.
Man kan inte utgå från att människor då var så oerhört mycket dummare än vi. Både författaren och många av hans läsare måste ha sett det absurda i Guds svar.
Jfr gärna denna Wikipedia-artikel om Jobs bok.
Jobs bok är ganska så sen, dateras omkring kanske mellan 700 och 400 f.kr. Den liknar i mycket den så kallade vishetslitteraturen, som innehåller en så pass skeptisk och illusionslös bok som Predikaren.
Vid närmare eftertanke är jag inte säker på att Jobs bok entydigt bör ses som ett försvar av Gud. Jag misstänker att den innehåller ett lätt maskerat ifrågasättande.
Jobs frågor är så intelligenta, Guds svar av typen goddag yxskaft. Och dessutom får vi i de första partierna en anmärkningsvärd inblick i det sunkiga vadslåendet mellan Gud och Satan.
Jag misstänker att under den fromma ytan finns en underliggande ifrågasättande tendens...
Gudsbilden liknar godtycket i de äldsta partierna i GT, men den nästan respektlösa behandlingen av denna liknar senare texter, som ex.vis Predikaren.
Man kan inte utgå från att människor då var så oerhört mycket dummare än vi. Både författaren och många av hans läsare måste ha sett det absurda i Guds svar.
Jfr gärna denna Wikipedia-artikel om Jobs bok.
söndag 19 juni 2016
Är makt rätt? - lite om gudsbilden i Jobs bok
Det finns något som kallas teodicé. Det är ett ord som syftar på hur man kan förena tanken på en allsmäktig och allgod Gud med hur det ser ut i världen idag.
Det finns faktiskt en bok i Bibeln som tar upp frågan, utifrån de olyckor som drabbar en specifik man. Det är Jobs bok. Den kan läsas här.
Det är en märklig historia. Den börjar med vad som liknar en vadslagning mellan Gud och Satan. Ja, i Bibel 2000 står det inte Satan utan Anklagaren, men grundordet i texten är just Satan, med bestämd artikel. I fortsättningen kommer jag här att kalla honom just för Satan.
Gud frågar Satan om han inte har hört talas om den rättfärdige Job. Han gör alltid vad gott är, och han prisar alltid Gud. Satan svarar att Job inte har utsatts för tillräckliga prövningar. Om han bara utsätts för sådana kommer hans tro att börja vackla.
Då säger Gud att OK, låt oss testa detta. Så Satan ges rätt att döda Jobs tjänare, bekanta, boskap, och skapa den ena katastrofen efter den andra, och allt annat som inte drabbar Job direkt. Men trots detta fortsättet Job att prisa Gud.
Redan nu bör man ju notera att de människor (och boskap) som här dödas inte heller har gjort något ont. De dödas för att testa Job. De blir enbart redskap i denna test.
Sedan träffas Satan och Gud igen. Gud säger att Job fortfarande prisar Gud, och då säger Satan att det beror på att han inte drabbats själv. Så Gud går med på att Satan ska få skicka varbölder till Job, som snart täcker denne från huvud till fot. Fortfarande prisar den drabbade Gud.
Till dess att några vänner kommer på besök, Då brister allt. Job förbannar den dag han föddes, och undrar hur Gud kan utsätta honom för allt detta.
Han vänner blir bestörta och i det ena inlägget efter det andra försöker de hävda att Job måste ha begått synder av många slag, att Gud alltid är rättvis, och att man inte får angripa Gud på det sätt som Job gör,
Job svarar bestämt och fortsätter att ifrågasätta Guds handlande. Men han går också utöver sig själv, och tar upp hur väl det går för de onda. De kan behålla sina rikedomar medan de som fruktar Gud och är fattiga lever i misär.
Så då ger sig Gud till sist själv in i debatten. Han talar utifrån en stormvind. I sitt tal klandrar han i och för sig Jobs vänner för att de inte har svarat Job rätt, men hans eget svar är till och med märkligare än deras.
Det är ett ohöljt maktspråk. Vem är Job att klandra Gud, när Gud har skapat himmel och jord? Vem är Job att klandra Gud, när Gud kontrollerar allting i naturen?
Gud är vis, Gud är mäktig, Gud vet allt. Gud är stark, Job är svag, och okunnig, och alltså har Job ingen rätt att ifrågasätta makten, dvs Gud.
Då ödmjukar sig Job, han ber på det mest devota sätt om förlåtelse för att ha hädat, och ifrågasatt Gud. Han inser nu att det var fel. Säger han.
Och blir förlåten.
Det som slår en här är förstås att Gud inte svarar på en enda av Jobs förebråelser utan istället svarar genom att hävda att man inte kan kritisera den mäktigaste, och visaste kraften i universum. Job är en obetydlig skit i jämförelse med Gud - därför ska han hålla tyst.
Men... det finns något ännu värre i berättelsen. Gud talar inte endast maktspråk - han är dessutom oerhört ohederlig.
Han berättar nämligen aldrig ärligt för Job vad dennes lidande berodde på. Om han hade gjort det borde det ha låtit ungefär så här : "Jo, ser du Job, jag förstår att du är sur, men nu är det just så att jag och Satan hade en liten vadslagning – vi ville testa om du skulle förneka mig om det verkligen gällde, så jag lät honom plåga dig till max för att vi skulle kunna reda ut vem av oss som hade rätt. "
Om Gud hade svarat just på detta sätt skulle kanske inte Job underkastat sig mot slutet och hyllat Guds vishet...Ja, det är förstås bara en påhittad berättelse, men även sådana borde ju ha en inre logik.
Något svar på någon teodicé är ju knappast Job. Det ser snarare ut att vara en otäck beskrivning av hur två mäktiga väsen bedriver ett sadistiskt experiment på en oskyldig människa, där dessutom ett stort antal andra lika oskyldiga människor mister livet i någon sorts "collateral damage".
Och den moraliska klyftan mellan Satan och Gud krymper här till ingenting. Eller rättare sagt, Gud ter sig om möjligt ännu värre än Satan, med tanke på de cyniska bortförklaringarna i Guds slutliga ”svar” till Job....
Det finns faktiskt en bok i Bibeln som tar upp frågan, utifrån de olyckor som drabbar en specifik man. Det är Jobs bok. Den kan läsas här.
Det är en märklig historia. Den börjar med vad som liknar en vadslagning mellan Gud och Satan. Ja, i Bibel 2000 står det inte Satan utan Anklagaren, men grundordet i texten är just Satan, med bestämd artikel. I fortsättningen kommer jag här att kalla honom just för Satan.
Gud frågar Satan om han inte har hört talas om den rättfärdige Job. Han gör alltid vad gott är, och han prisar alltid Gud. Satan svarar att Job inte har utsatts för tillräckliga prövningar. Om han bara utsätts för sådana kommer hans tro att börja vackla.
Då säger Gud att OK, låt oss testa detta. Så Satan ges rätt att döda Jobs tjänare, bekanta, boskap, och skapa den ena katastrofen efter den andra, och allt annat som inte drabbar Job direkt. Men trots detta fortsättet Job att prisa Gud.
Redan nu bör man ju notera att de människor (och boskap) som här dödas inte heller har gjort något ont. De dödas för att testa Job. De blir enbart redskap i denna test.
Sedan träffas Satan och Gud igen. Gud säger att Job fortfarande prisar Gud, och då säger Satan att det beror på att han inte drabbats själv. Så Gud går med på att Satan ska få skicka varbölder till Job, som snart täcker denne från huvud till fot. Fortfarande prisar den drabbade Gud.
Till dess att några vänner kommer på besök, Då brister allt. Job förbannar den dag han föddes, och undrar hur Gud kan utsätta honom för allt detta.
Han vänner blir bestörta och i det ena inlägget efter det andra försöker de hävda att Job måste ha begått synder av många slag, att Gud alltid är rättvis, och att man inte får angripa Gud på det sätt som Job gör,
Job svarar bestämt och fortsätter att ifrågasätta Guds handlande. Men han går också utöver sig själv, och tar upp hur väl det går för de onda. De kan behålla sina rikedomar medan de som fruktar Gud och är fattiga lever i misär.
Så då ger sig Gud till sist själv in i debatten. Han talar utifrån en stormvind. I sitt tal klandrar han i och för sig Jobs vänner för att de inte har svarat Job rätt, men hans eget svar är till och med märkligare än deras.
Det är ett ohöljt maktspråk. Vem är Job att klandra Gud, när Gud har skapat himmel och jord? Vem är Job att klandra Gud, när Gud kontrollerar allting i naturen?
Gud är vis, Gud är mäktig, Gud vet allt. Gud är stark, Job är svag, och okunnig, och alltså har Job ingen rätt att ifrågasätta makten, dvs Gud.
Då ödmjukar sig Job, han ber på det mest devota sätt om förlåtelse för att ha hädat, och ifrågasatt Gud. Han inser nu att det var fel. Säger han.
Och blir förlåten.
Det som slår en här är förstås att Gud inte svarar på en enda av Jobs förebråelser utan istället svarar genom att hävda att man inte kan kritisera den mäktigaste, och visaste kraften i universum. Job är en obetydlig skit i jämförelse med Gud - därför ska han hålla tyst.
Men... det finns något ännu värre i berättelsen. Gud talar inte endast maktspråk - han är dessutom oerhört ohederlig.
Han berättar nämligen aldrig ärligt för Job vad dennes lidande berodde på. Om han hade gjort det borde det ha låtit ungefär så här : "Jo, ser du Job, jag förstår att du är sur, men nu är det just så att jag och Satan hade en liten vadslagning – vi ville testa om du skulle förneka mig om det verkligen gällde, så jag lät honom plåga dig till max för att vi skulle kunna reda ut vem av oss som hade rätt. "
Om Gud hade svarat just på detta sätt skulle kanske inte Job underkastat sig mot slutet och hyllat Guds vishet...Ja, det är förstås bara en påhittad berättelse, men även sådana borde ju ha en inre logik.
Något svar på någon teodicé är ju knappast Job. Det ser snarare ut att vara en otäck beskrivning av hur två mäktiga väsen bedriver ett sadistiskt experiment på en oskyldig människa, där dessutom ett stort antal andra lika oskyldiga människor mister livet i någon sorts "collateral damage".
Och den moraliska klyftan mellan Satan och Gud krymper här till ingenting. Eller rättare sagt, Gud ter sig om möjligt ännu värre än Satan, med tanke på de cyniska bortförklaringarna i Guds slutliga ”svar” till Job....
fredag 17 juni 2016
Tänkvärt om Quick/Bergwall
Yrsa Stenius
skriver idag i tidskriften Fokus om hur devot Thomas Quick/Sture Bergwall brukar bemötas, hur han höjs till skyarna på ett helt absurt sätt.
Detta är ju inget nytt, men frågan aktualiseras ånyo av en kommande bok från Bergwall, och ett planerat framträdande på bokmässan i höst...
Stenius skriver bland annat: "Den frikände Sture Bergwall är under alla omständigheter en storslagen mytoman som endera ljög sanslöst när han tog på sig de mord han dömdes för. Eller också ljuger han nu när han förklarar sig oskyldig".
Artikeln är tänkvärd - och läsvärd. Läs den gärna i sin helhet här.
Detta är ju inget nytt, men frågan aktualiseras ånyo av en kommande bok från Bergwall, och ett planerat framträdande på bokmässan i höst...
Stenius skriver bland annat: "Den frikände Sture Bergwall är under alla omständigheter en storslagen mytoman som endera ljög sanslöst när han tog på sig de mord han dömdes för. Eller också ljuger han nu när han förklarar sig oskyldig".
Artikeln är tänkvärd - och läsvärd. Läs den gärna i sin helhet här.
torsdag 16 juni 2016
Vilken grupp står för hundra procent av de amerikanska masskjutningarna?
I USA har en stor grupp människor mördats i masskjutningar de senaste åren. Ytterst få av mördarna har varit muslimer. Det finns dock en grupp som alla dessa massmördare tillhör.
Detta faktum har Linn Svansbo uppmärksammat i ett logiskt och välformulerat inlägg på Nyheter24. Efter att ha gått igenom elementära fakta om amerikanska dödsskjutningar konstaterar hon detta:
"998 masskjutningar på tre och ett halvt år - i 2 av fallen har gärningsmännen varit muslimer. I 998 av fallen har gärningsmännen varit män."
Ja, så är det ju. Och det beror inte på någon rent fysisk nödvändighet. Kvinnor kan också hantera vapen, de kan också köpa vapen. Men de går inte ut och skjuter besinningslöst omkring sig av den anledningen. Detta är ett faktum.
Linns artikel möts förstås på kommentarsfältet av de sedvanliga anklagelserna om manshat. Det är bara fånigt. Att redovisa dessa relevanta fakta är inte manshat. Det är en av förutsättningarna för att kunna börja förstå och göra något åt saken....
Detta faktum har Linn Svansbo uppmärksammat i ett logiskt och välformulerat inlägg på Nyheter24. Efter att ha gått igenom elementära fakta om amerikanska dödsskjutningar konstaterar hon detta:
"998 masskjutningar på tre och ett halvt år - i 2 av fallen har gärningsmännen varit muslimer. I 998 av fallen har gärningsmännen varit män."
Ja, så är det ju. Och det beror inte på någon rent fysisk nödvändighet. Kvinnor kan också hantera vapen, de kan också köpa vapen. Men de går inte ut och skjuter besinningslöst omkring sig av den anledningen. Detta är ett faktum.
Linns artikel möts förstås på kommentarsfältet av de sedvanliga anklagelserna om manshat. Det är bara fånigt. Att redovisa dessa relevanta fakta är inte manshat. Det är en av förutsättningarna för att kunna börja förstå och göra något åt saken....
måndag 13 juni 2016
Maoism, haschrökning och moderna myter
Den vänstervåg som uppstod på slutet av sextiotalet och som var så framträdande under sjuttiotalet beskrivs ofta på underliga sätt. Om man verkligen var med då framstår dessa beskrivningar ofta som absurda, och det är lite lite påfrestande att läsa mycket av det som skrivs.
Ett exempel.
I en artikel på Aftonbladet/Kultur skriver Martin Aagård följande, i polemik mot Per Svensson: "Den haschrökande generationens ledstjärna, ordförande Mao, såg ju revolutionen som en nationell kamp mot imperiemakterna."
Det går knappast att avgöra om kopplingen mellan haschrökning och maoism är ironiskt menad eller inte. Den finns förresten inte alls i den Per Svensson-artikel som Aagård polemiserar mot.
Debatten dem emellan handlar annars om den maoistiska vänsterns ev. ansvar för att det senare dök upp Sverigedemokrater och andra "nationalister". Den ska jag inte gå in på här.
Men kopplingen mellan "haschrökning" och "68-vänstern" är så ofta förekommande att den blivit en del av ett allmänt medvetande. Bilden av haschrökare med Mao på väggen har faktiskt gått in hos många
Men den stämmer ju inte. Haschrökning var visserligen förmodligen mer vanlig i Sverige på sjuttiotalet än idag. Att vara maoist var definitivt mer vanligt på sjuttiotalet än idag.
Hasch röktes nu av personer med de mest olikartade politiska åsikter. Men en sak torde vara relativt klar. Om det överhuvudtaget fanns ett samband mellan hachrökning och maoistiska sympatier torde det ha varit av ett negativs slag.
Vi får hålla i minnet att maoisternas föregångsland var Folkrepubliken Kina, vars narkotikapolitik var en av de mest repressiva i världen. I det förmaoistiska Kina var opiatmissbruket tvärtom mycket utbrett. Genom en mycket hårdhänt narkotikapolitik under början av femtiotalet utrotades detta i Kina (väl att märka missbruket, inte missbrukarna, det handlade inte om massiva massakrer i Pol Pot-stil).
Den kinesiska narkotikapolitiken var så hård att Sverige främste förespråkare för kamp mot narkotikan, socialläkaren Nils Bejerot, gång på gång hyllade den i sina böcker. Bejerot uppskattades också av maoisterna, och han framträdde också gärna på möten som organiserades av maoister och deras frontorganisationer
Men nu en sektologisk parentes.
De maoistiska organisationerna i Sverige på sjuttiotalet var mer än en, och mycket aktiva. De genomgick er rad splittringar, och på sjuttiotalet kan jag snabbt dra mig till minnes förkortningarna KFML/SKP, MLK, KFML(r), MLF, och KEG. Flera av dem hade dessutom också ungdoms- och studentförbund. Det fanns också maoistiskt ledda fronter, kvinnoförbund, studiesällskap....
En del nya grupper fortsatte att bildas på 80-talet - här bör främst nämnas SKP(m-l)/SKA, som kanske var den relativt sett mest sympatiska av alla de maoistgrupper som jag stötte på under hela perioden. Det bör väl också nämnas att KFML(r) bröt med maoismen 1976, för att sedan bli någon sorts allmänstalinister.
Men jag är fullständigt övertygad att om det hade genomförts en undersökning om andelen personer som rökte hasch och samtidigt var medlemmar i någon av dessa organisationer och sedan jämförde det med riksgenomsnittet skulle man ha hamnat på mycket lägre siffror bland maoisterna ...
Det fattade alla insatta människor då. Det var endast långt ute på den yttersta högerkanten som föreställningen om att maoister ägnade sig att röka hasch kanske frodades på sina hål.
Vad som i denna fråga gällde för maoister gällde förresten också i mångt och mycket för andra vänstergrupper. Med anarkisterna som ett sannolikt och troligt undantag, Om man undersökte hur många aktiva sjuttiotalsanarkister som rökte hasch är det klart möjligt att det var markant mer än riksgenomsnittet... enligt min lite fördomsfulla och ovetenskapliga bedömning.
Det bör påpekas att jag själv aldrig har varit maoist, vare sig på sjuttiotalet eller någon annan tidpunkt. Tvärtom var jag redan när det begav sig mycket kritik mot denna strömning.
Den maoistiska rörelsen var förvisso ett stickspår, med sina illusioner om den maostalinistiska regimen i Kina, men att de skulle befunnit sig i någon sorts dunkla haschångor är definitivt nonsens.
Ett exempel.
I en artikel på Aftonbladet/Kultur skriver Martin Aagård följande, i polemik mot Per Svensson: "Den haschrökande generationens ledstjärna, ordförande Mao, såg ju revolutionen som en nationell kamp mot imperiemakterna."
Det går knappast att avgöra om kopplingen mellan haschrökning och maoism är ironiskt menad eller inte. Den finns förresten inte alls i den Per Svensson-artikel som Aagård polemiserar mot.
Debatten dem emellan handlar annars om den maoistiska vänsterns ev. ansvar för att det senare dök upp Sverigedemokrater och andra "nationalister". Den ska jag inte gå in på här.
Men kopplingen mellan "haschrökning" och "68-vänstern" är så ofta förekommande att den blivit en del av ett allmänt medvetande. Bilden av haschrökare med Mao på väggen har faktiskt gått in hos många
Men den stämmer ju inte. Haschrökning var visserligen förmodligen mer vanlig i Sverige på sjuttiotalet än idag. Att vara maoist var definitivt mer vanligt på sjuttiotalet än idag.
Hasch röktes nu av personer med de mest olikartade politiska åsikter. Men en sak torde vara relativt klar. Om det överhuvudtaget fanns ett samband mellan hachrökning och maoistiska sympatier torde det ha varit av ett negativs slag.
Vi får hålla i minnet att maoisternas föregångsland var Folkrepubliken Kina, vars narkotikapolitik var en av de mest repressiva i världen. I det förmaoistiska Kina var opiatmissbruket tvärtom mycket utbrett. Genom en mycket hårdhänt narkotikapolitik under början av femtiotalet utrotades detta i Kina (väl att märka missbruket, inte missbrukarna, det handlade inte om massiva massakrer i Pol Pot-stil).
Den kinesiska narkotikapolitiken var så hård att Sverige främste förespråkare för kamp mot narkotikan, socialläkaren Nils Bejerot, gång på gång hyllade den i sina böcker. Bejerot uppskattades också av maoisterna, och han framträdde också gärna på möten som organiserades av maoister och deras frontorganisationer
Men nu en sektologisk parentes.
De maoistiska organisationerna i Sverige på sjuttiotalet var mer än en, och mycket aktiva. De genomgick er rad splittringar, och på sjuttiotalet kan jag snabbt dra mig till minnes förkortningarna KFML/SKP, MLK, KFML(r), MLF, och KEG. Flera av dem hade dessutom också ungdoms- och studentförbund. Det fanns också maoistiskt ledda fronter, kvinnoförbund, studiesällskap....
En del nya grupper fortsatte att bildas på 80-talet - här bör främst nämnas SKP(m-l)/SKA, som kanske var den relativt sett mest sympatiska av alla de maoistgrupper som jag stötte på under hela perioden. Det bör väl också nämnas att KFML(r) bröt med maoismen 1976, för att sedan bli någon sorts allmänstalinister.
Men jag är fullständigt övertygad att om det hade genomförts en undersökning om andelen personer som rökte hasch och samtidigt var medlemmar i någon av dessa organisationer och sedan jämförde det med riksgenomsnittet skulle man ha hamnat på mycket lägre siffror bland maoisterna ...
Det fattade alla insatta människor då. Det var endast långt ute på den yttersta högerkanten som föreställningen om att maoister ägnade sig att röka hasch kanske frodades på sina hål.
Vad som i denna fråga gällde för maoister gällde förresten också i mångt och mycket för andra vänstergrupper. Med anarkisterna som ett sannolikt och troligt undantag, Om man undersökte hur många aktiva sjuttiotalsanarkister som rökte hasch är det klart möjligt att det var markant mer än riksgenomsnittet... enligt min lite fördomsfulla och ovetenskapliga bedömning.
Det bör påpekas att jag själv aldrig har varit maoist, vare sig på sjuttiotalet eller någon annan tidpunkt. Tvärtom var jag redan när det begav sig mycket kritik mot denna strömning.
Den maoistiska rörelsen var förvisso ett stickspår, med sina illusioner om den maostalinistiska regimen i Kina, men att de skulle befunnit sig i någon sorts dunkla haschångor är definitivt nonsens.
söndag 12 juni 2016
Den extremislamistiska terrorn...
... slår nu till mot HBTQ-miljöer i USA.
Det är vidrigt, upprörande och dessutom mycket oroväckande. Det kommer att kunna skapa rena skräckstämningar hos stora grupper av människor som redan är utsatta för hatbrott och förakt.
En annan sak som är helt vidrigt i sammanhanget är den kommentar som den så kallade "The Donald", dvs den man som om inte ett rent mirakel inträffar blir republikanernas presidentkandidat, twittrade ut omedelbart efter attacken.
Efter att ha nåtts av beskedet att 50 människor har dödats i ett terrordåd skrev han: "Jag uppskattar gratulationerna över att jag har haft rätt om radikal islamistisk terrorism, jag vill inte ha gratulationer, jag vill ha tuffhet och vaksamhet. Vi måste vara smarta!"
Denne störde narcissist kan bli ledare för världens starkaste militärmakt nästa januari.
Jag är rädd för IS, men jag är uppriktigt sagt ännu räddare för Donald Trump.
Det är vidrigt, upprörande och dessutom mycket oroväckande. Det kommer att kunna skapa rena skräckstämningar hos stora grupper av människor som redan är utsatta för hatbrott och förakt.
En annan sak som är helt vidrigt i sammanhanget är den kommentar som den så kallade "The Donald", dvs den man som om inte ett rent mirakel inträffar blir republikanernas presidentkandidat, twittrade ut omedelbart efter attacken.
Efter att ha nåtts av beskedet att 50 människor har dödats i ett terrordåd skrev han: "Jag uppskattar gratulationerna över att jag har haft rätt om radikal islamistisk terrorism, jag vill inte ha gratulationer, jag vill ha tuffhet och vaksamhet. Vi måste vara smarta!"
Denne störde narcissist kan bli ledare för världens starkaste militärmakt nästa januari.
Jag är rädd för IS, men jag är uppriktigt sagt ännu räddare för Donald Trump.
That Don't Impress Me Much
När jag fick råd att köpa en riktig färg-TV sommaren 1999 började jag bland annat att se på musik-videos. En av mina absoluta favoriter var denna. Vad det nu berodde på.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)