torsdag 30 juli 2015
U-båtshysterin som kom av sig
Den här gången blev u-båtshysterin ovanligt kortvarig. Läs gärna en tänkvärd artikel i Internationalen om saken...
onsdag 29 juli 2015
Nefilim contra den globala uppvärmningen
En av de sentida författare som fascinerar mig en del är Åsa Schwarz. Hon har skrivit fyra thrillers med mer eller mindre ockult handling som jag har läst, och en femte bok som jag inte har läst, ännu.
Handlingen i flera av hennes böcker är närmast hejdlös, eller möjligen kan man kanske kalla dem naiva. Men de är samtidigt fascinerande.
I hennes första bok Och fjättra Lilith i kedjor figurerar en hemlig grupp som dyrkar Lilith och bedrivit människooffer i Stockholm under hundratals år (eller åtminstone sedan 1840-talet!). Det är ett ämne som skulle kunna bli riktigt tänkvärt som skönlitteratur, men eftersom den nuvarande (kvinnliga) ledaren för gruppen - som i och för sig först presenteras mot slutet av boken - beskrivs som en gränslös, hispig, dåligt planerande person, försvinner all psykologisk realism ut genom fönstret. Man undrar sig förbluffad hur denna till synes instabila grupp verkligen skulle kunna ha behållit sina hemligheter i flera generationer.
Å andra sidan kan en roman mycket väl vara intressant utan att därför nödvändigtvis vara psykologiskt trovärdig. Den gäller i alla fall denna...
Den andra, Stigma är en ockult-psykologisk thriller, som i motsats till de andra i Schwarz produktion är otäck på riktigt. I alla fall var den det för mig. Den behandlar magi och ockult påverkan på ett sätt så att verkligheten ter sig flytande, olustig, riktigt ruggig.
Men det är den tredje som jag tänker skriva om här. Den heter Nefilim och kom ut 2009, på Telegram bokförlag.
"Nefilim" är ett ord hämtat ur Gamla Testamentet. Det återfinns i ett avsnitt i Första Mosebokens sjätte kapitel, vers 4: "På den tiden – och även senare – när gudaväsendena låg med människornas döttrar och fick barn med dem, fanns det jättar på jorden. Detta var urtidens hjältar, och deras rykte var stort."
Det hebreiska "nefilim" blev till "jättar" i den grekiska översättningen men vad det betydde från början är inte helt klart. Vad som är klart är dock är att just detta bibelställe har gett upphov till en mängd tolkningar och spekulationer. Nefilim har beskrivits som en korsning mellan människor och demoner, och i olika sekter har det spekulerats i att de fortfarande finns kvar på jorden, och spinner sina onda planer.
Från en rent fundamentalistisk utgångspunkt torde dessa spekulationer vara meningslösa. Eftersom endast Noas familj kom ombord på arken borde ju inga andra människogrupper överlevt.
Men det finns som sagt hur många spekulationer som helst om att dessa "fallna änglar", som de snart kom att ses som, överlevde, och lever här idag bland andra människor.
I Åsa Schwarz bok finns ett litet lustigt svar på hur de kunde överleva. En av dem lyckades smita in på Noas ark, och lyckades klara sig utan att bli genomskådad. På så sättet levde denna folkgrupp - denna korsning mellan fallna änglar och människor - kvar på jorden.
Inom sig har de kvar kunskaperna från sitt eget förflutna. De hatar Gud - som ju nästan lyckades ta kål på dem i syndafloden! - och arbetar för att ta makten över världen.,
Men nu har det kommit upp ett nytt hot mot deras mål. Det är den globala uppvärmningen. Den återuppväcker det plågsamma folkminnet om hur de nästan hade strukit med i syndafloden. Och Nefilims hemliga organisation beslutar sig för att sätta stopp på den globala uppvärmningens nya syndaflod.
Det gör de med den enda metod som dessa inte speciellt godhjärtade varelser känner till. Genom oerhört brutala mord på ledande företrädare på de företag som släpper ut växthusgaser. Liksom på ledande klimatskeptiker.
Boken börjar med att Nova, en kvinnlig militant miljöaktivist, bryter sig in i hemmet hos en ledande klimatförstörande VD, med syftet att spruta slagord för att göra honom nervös. Men när hon väl kommer in upptäcker hon att några kommit före. VD:n är redan brutalt dödad - tillsammans med en annan människa - och en hund. Dessa "några" visar sig efter ett tag vara - Nefilim.
När det gått en tid inser Nova att hennes egen mor är med i Nefilim-komplotten, och alltså själv en ättling till de fallna änglarna. Vilket ju innebär att Nova själv är det, också...
Jag ska inte avslöja mer. Handlingen är helt hejdlös, men just i sin hejdlöhset är den både djärv och fascinerande. Och man står kvar med frågan - hur ska man egentligen se på dessa Nefilim?
De är onda och brutala, om det finns ingen tvekan. Men de är i alla fall mot den globala uppvärmningen, om än av egenintresse. Och de har en oerhörd mäktig världsomspännande organisation bakom sig...
Dessa frågor ger boken förstås inga klara svar på. Men dessutom finns en psykologisk svaghet i hur människor reagerar på de avslöjanden som sakta kommer fram. Exempelvis den kvinnliga polis som gradvis borde ha kastats in i ett tillstånd av en total metafysisk chock. Men här verkar författaren på ett konstigt sätt låta henne närmast - låtsas som det regnar.... För att nu inte tala om Nova själv, vars upplevelser av att marken rämnar under fötterna borde ha skildrats lite mer grundligt...
Men det är fascinerande att se hur Schwarz baserar handlingen på något som nästan inga människor idag tror på - syndafloden och fallna änglar. Och mitt i dess psykologiska ytlighet tycker jag ändå som sagt att Schwarz handling fascinerar. Åtminstone grep den tag i mig när jag läste ut boken idag - för andra gången!
Handlingen i flera av hennes böcker är närmast hejdlös, eller möjligen kan man kanske kalla dem naiva. Men de är samtidigt fascinerande.
I hennes första bok Och fjättra Lilith i kedjor figurerar en hemlig grupp som dyrkar Lilith och bedrivit människooffer i Stockholm under hundratals år (eller åtminstone sedan 1840-talet!). Det är ett ämne som skulle kunna bli riktigt tänkvärt som skönlitteratur, men eftersom den nuvarande (kvinnliga) ledaren för gruppen - som i och för sig först presenteras mot slutet av boken - beskrivs som en gränslös, hispig, dåligt planerande person, försvinner all psykologisk realism ut genom fönstret. Man undrar sig förbluffad hur denna till synes instabila grupp verkligen skulle kunna ha behållit sina hemligheter i flera generationer.
Å andra sidan kan en roman mycket väl vara intressant utan att därför nödvändigtvis vara psykologiskt trovärdig. Den gäller i alla fall denna...
Den andra, Stigma är en ockult-psykologisk thriller, som i motsats till de andra i Schwarz produktion är otäck på riktigt. I alla fall var den det för mig. Den behandlar magi och ockult påverkan på ett sätt så att verkligheten ter sig flytande, olustig, riktigt ruggig.
Men det är den tredje som jag tänker skriva om här. Den heter Nefilim och kom ut 2009, på Telegram bokförlag.
"Nefilim" är ett ord hämtat ur Gamla Testamentet. Det återfinns i ett avsnitt i Första Mosebokens sjätte kapitel, vers 4: "På den tiden – och även senare – när gudaväsendena låg med människornas döttrar och fick barn med dem, fanns det jättar på jorden. Detta var urtidens hjältar, och deras rykte var stort."
Det hebreiska "nefilim" blev till "jättar" i den grekiska översättningen men vad det betydde från början är inte helt klart. Vad som är klart är dock är att just detta bibelställe har gett upphov till en mängd tolkningar och spekulationer. Nefilim har beskrivits som en korsning mellan människor och demoner, och i olika sekter har det spekulerats i att de fortfarande finns kvar på jorden, och spinner sina onda planer.
Från en rent fundamentalistisk utgångspunkt torde dessa spekulationer vara meningslösa. Eftersom endast Noas familj kom ombord på arken borde ju inga andra människogrupper överlevt.
Men det finns som sagt hur många spekulationer som helst om att dessa "fallna änglar", som de snart kom att ses som, överlevde, och lever här idag bland andra människor.
I Åsa Schwarz bok finns ett litet lustigt svar på hur de kunde överleva. En av dem lyckades smita in på Noas ark, och lyckades klara sig utan att bli genomskådad. På så sättet levde denna folkgrupp - denna korsning mellan fallna änglar och människor - kvar på jorden.
Inom sig har de kvar kunskaperna från sitt eget förflutna. De hatar Gud - som ju nästan lyckades ta kål på dem i syndafloden! - och arbetar för att ta makten över världen.,
Men nu har det kommit upp ett nytt hot mot deras mål. Det är den globala uppvärmningen. Den återuppväcker det plågsamma folkminnet om hur de nästan hade strukit med i syndafloden. Och Nefilims hemliga organisation beslutar sig för att sätta stopp på den globala uppvärmningens nya syndaflod.
Det gör de med den enda metod som dessa inte speciellt godhjärtade varelser känner till. Genom oerhört brutala mord på ledande företrädare på de företag som släpper ut växthusgaser. Liksom på ledande klimatskeptiker.
Boken börjar med att Nova, en kvinnlig militant miljöaktivist, bryter sig in i hemmet hos en ledande klimatförstörande VD, med syftet att spruta slagord för att göra honom nervös. Men när hon väl kommer in upptäcker hon att några kommit före. VD:n är redan brutalt dödad - tillsammans med en annan människa - och en hund. Dessa "några" visar sig efter ett tag vara - Nefilim.
När det gått en tid inser Nova att hennes egen mor är med i Nefilim-komplotten, och alltså själv en ättling till de fallna änglarna. Vilket ju innebär att Nova själv är det, också...
Jag ska inte avslöja mer. Handlingen är helt hejdlös, men just i sin hejdlöhset är den både djärv och fascinerande. Och man står kvar med frågan - hur ska man egentligen se på dessa Nefilim?
De är onda och brutala, om det finns ingen tvekan. Men de är i alla fall mot den globala uppvärmningen, om än av egenintresse. Och de har en oerhörd mäktig världsomspännande organisation bakom sig...
Dessa frågor ger boken förstås inga klara svar på. Men dessutom finns en psykologisk svaghet i hur människor reagerar på de avslöjanden som sakta kommer fram. Exempelvis den kvinnliga polis som gradvis borde ha kastats in i ett tillstånd av en total metafysisk chock. Men här verkar författaren på ett konstigt sätt låta henne närmast - låtsas som det regnar.... För att nu inte tala om Nova själv, vars upplevelser av att marken rämnar under fötterna borde ha skildrats lite mer grundligt...
Men det är fascinerande att se hur Schwarz baserar handlingen på något som nästan inga människor idag tror på - syndafloden och fallna änglar. Och mitt i dess psykologiska ytlighet tycker jag ändå som sagt att Schwarz handling fascinerar. Åtminstone grep den tag i mig när jag läste ut boken idag - för andra gången!
tisdag 28 juli 2015
Att få spöka om tusen år
När jag var barn hörde jag en sång som handlade om människans olika åldrar. Den första versen gick så här:
"När jag är tio år, bomfaderi och bomfadera, då jag i skolan går, bomfaderiora". Eller så minns jag den.
Vid tjugo år tror jag "i skolan går" hade ersatts med "till prästen går", underförstått att gifta sig. Sedan gick den igenom alla jämna tiotal, med det enda jag minns är att när man blir hundra år - "då jag i graven går" - och så en sak till...
När jag sökte på sökord till sången på nätet var det enda jag hittade detta blogginlägg. Dock ett bevis för att sången inte var ett "falskt minne", utan hörts av andra än mig....
Men denna bloggare hade tydligen inte hört den allra sista vers jag hörde som barn . För i den version jag tog del av då fanns det en vers om när man blev ... tusen år.
Den gick så här: "När jag blir tusen år, bomfaderi och bomfadera, då jag som spöke går, bomfaderiora". Det var min favoritvers. Som barn var jag redan rädd för att dö, och tanken på att man kunde leva kvar som spöke i evighet, eller så länge man ville, var hoppingivande*.
Dessutom tyckte jag nog att det var lite häftigt med att bli spöke. Vat inte riktigt varför, men att få skrämma vuxna gav mig nog någon form av tillfredställelse. Det kan möjligen ha varit en delförklaring...
Men om man antar att spöken finns, så där rent teoretiskt, borde den globala uppvärmingen vara ett nästan lika stort hot mot dem som för oss. För vilka ska man kunna spöka för om jorden blir som Venus?
Det leder mig osökt (?) över till ämnet för nästa inlägg, som jag hoppas kunna lägga ut i morgon....
--------------------------------------------------------------------------
*Med tanke på hur omåttligt populärt vampyrtemat har blivit idag, i och med framväxten av en helt ny genre med "mänskliga" och sympatiska vampyrer, undrar jag om det inte idag kan finnas barn som låter sin odödlighetsönskan projiceras på en föreställning att få bli en vampyr?
"När jag är tio år, bomfaderi och bomfadera, då jag i skolan går, bomfaderiora". Eller så minns jag den.
Vid tjugo år tror jag "i skolan går" hade ersatts med "till prästen går", underförstått att gifta sig. Sedan gick den igenom alla jämna tiotal, med det enda jag minns är att när man blir hundra år - "då jag i graven går" - och så en sak till...
När jag sökte på sökord till sången på nätet var det enda jag hittade detta blogginlägg. Dock ett bevis för att sången inte var ett "falskt minne", utan hörts av andra än mig....
Men denna bloggare hade tydligen inte hört den allra sista vers jag hörde som barn . För i den version jag tog del av då fanns det en vers om när man blev ... tusen år.
Den gick så här: "När jag blir tusen år, bomfaderi och bomfadera, då jag som spöke går, bomfaderiora". Det var min favoritvers. Som barn var jag redan rädd för att dö, och tanken på att man kunde leva kvar som spöke i evighet, eller så länge man ville, var hoppingivande*.
Dessutom tyckte jag nog att det var lite häftigt med att bli spöke. Vat inte riktigt varför, men att få skrämma vuxna gav mig nog någon form av tillfredställelse. Det kan möjligen ha varit en delförklaring...
Men om man antar att spöken finns, så där rent teoretiskt, borde den globala uppvärmingen vara ett nästan lika stort hot mot dem som för oss. För vilka ska man kunna spöka för om jorden blir som Venus?
Det leder mig osökt (?) över till ämnet för nästa inlägg, som jag hoppas kunna lägga ut i morgon....
--------------------------------------------------------------------------
*Med tanke på hur omåttligt populärt vampyrtemat har blivit idag, i och med framväxten av en helt ny genre med "mänskliga" och sympatiska vampyrer, undrar jag om det inte idag kan finnas barn som låter sin odödlighetsönskan projiceras på en föreställning att få bli en vampyr?
Ska Kuba betala exploatörerna?
Om det finns något definitivt "heligt" i denna egendomliga värld är det Mammon. Närmare bestämt den privata äganderätten.
Vad man än säger om det "östblock" som snabbt började vittra sönder i slutet av 80-talet (och, ja, det innehöll en hel del förfärliga saker!) var det i alla fall en utmaning mot denna princip...
Men nu rullas allt upp igen. Äganderättten är heligare än någonsin och de som vågar sticka upp riskerar allvarliga repressalier.
Läser att Kuba nu förhandlar med USA om att ge miljarder i ersättning till de amerikanska företag som förlorade på nationaliseringarna efter revolutionen. Det sägs gälla allt från storföretag som Coca-Cola till mindre ägare.
Lade ut detta på Facebook och blev försäkrad, av en person som vet mer än jag om saken, att det inte kommer att ske.
Jag hoppas verkligen att han har rätt. Det kubanska folket bör definitivt inte BETALA de företag som en gång sög ut landet!
Men ingenting skulle förvåna mig i en värld där allting ställs på huvudet i en allt snabbare takt.
Vad man än säger om det "östblock" som snabbt började vittra sönder i slutet av 80-talet (och, ja, det innehöll en hel del förfärliga saker!) var det i alla fall en utmaning mot denna princip...
Men nu rullas allt upp igen. Äganderättten är heligare än någonsin och de som vågar sticka upp riskerar allvarliga repressalier.
Läser att Kuba nu förhandlar med USA om att ge miljarder i ersättning till de amerikanska företag som förlorade på nationaliseringarna efter revolutionen. Det sägs gälla allt från storföretag som Coca-Cola till mindre ägare.
Lade ut detta på Facebook och blev försäkrad, av en person som vet mer än jag om saken, att det inte kommer att ske.
Jag hoppas verkligen att han har rätt. Det kubanska folket bör definitivt inte BETALA de företag som en gång sög ut landet!
Men ingenting skulle förvåna mig i en värld där allting ställs på huvudet i en allt snabbare takt.
måndag 27 juli 2015
Farväl till FPU
I förra inlägget var jag just ifärd med att söka medlemskap i FPU. Jag blev medlem, och gick på endast ett möte, söndagen den 27 september 1970. Mötet blev en chock. Vad jag inte visste i förväg var att FPU Storstockholm styrdes av FPU:s högerflygel, som just var ifärd med att intrigera för att bli kvitt Per Gahrton.
Nåväl, så här skrev jag i min dagbok den kvällen.
"Skulle till FNL-gruppen men åkte till FPU istället - för sista gången! Småkonservativ stämning. folkpartikärlek och - värst av allt - en förvånansvärt konservativ inställning till Vietnam. Dessutom fick jag reda på att FPU var för anslutning till EEC och för "fri"radio-TV. Dessutom har mina sympatier denna vecka alltmer flyttats från liberalismen till socialismen. Per Ahlmark var på mötet och han var /i och för sig/ en verkligt skicklig debattör."
Nåväl, så här skrev jag i min dagbok den kvällen.
"Skulle till FNL-gruppen men åkte till FPU istället - för sista gången! Småkonservativ stämning. folkpartikärlek och - värst av allt - en förvånansvärt konservativ inställning till Vietnam. Dessutom fick jag reda på att FPU var för anslutning till EEC och för "fri"radio-TV. Dessutom har mina sympatier denna vecka alltmer flyttats från liberalismen till socialismen. Per Ahlmark var på mötet och han var /i och för sig/ en verkligt skicklig debattör."
söndag 26 juli 2015
Dagbok 28/7 - 1/8 1970
Fram till och med sommaren 1968 (då jag var 13) var jag tvungen att vara på lantstället i Gräddö hela sommaren, från och med att skolan slutade tills den började igen. Detta ogillade jag kraftigt....
Sommaren 1969 lyckades jag tillkämpa mig rätten att bara behöva vara på landet när båda mina föräldrar var där. När någon av dem var i stan (vanligtvis min far) kunde jag välja att vara där istället för på landet.
Men det jag fick göra den sista veckan i juli 1970 (i praktiken blev det endast tisdag till och med fredag) var faktiskt unikt. Då var jag ensam i lägenheten vid Fyrverkarbacken den troligen längsta tiden dittills i mitt liv.
Det jag gjorde i min ensamhet var mest att läsa. Det väsentligaste var att jag läste ett stort antal artiklar Per Gahrton skrev i "Liberal Debatt" mellan 1963 och 1968. Hans typ av ovanligt radikal vänsterliberalism tilltalade mig så mycket så att jag ganska snart efteråt blev medlem i FPU. Något som jag kom att ångra redan första gången jag satte min fot på ett FPU-möte (27 september 1970) och efter dess började jag leta efter min politiska identitet långt mer vänsterut.
Här nedan kommer mina dagboksanteckningar från dessa dagar. På två ställen står det tre punkter (...). Det betyder att något är raderat nu...
"28/7
Väcktes 8. Mamma o pappa skjutsade mig till Norrtälje med bilen och sedan gick jag på bussen 10.45. Kom fram 12.15. Jarlaplan ligger alldeles bredvid där man går på bussen från Harding! Kom hem 1 ca. (Båda klockorna stod). Köpte mjölk och åt sedan Müsli och mjölk. Hämtade förstärkaren, men den var kass - "mono" hörs inget - "stereo" = mono! Ringde till FPU för att få broschyrer. Åt köttbullar till kvällsmat. Gott! Till Stockholms-terassen på kvällen. Hörde på "Sov gott Rose-Marie". Gick hem. /.../ Regnigt när jag gick hem. Soligt tidigare.
29/7
(Onsdag) Åt ostkaka till lunch. Köttbullar till kvällen. Saboterade tobaksreklam (Look) på kvällen. Läste i BLM -48. Har fått brev av Bertil enl. mamma. Lånade Med.För. Tidskr.. 37-54. Läste i dom på kvällen. Slutade ca 1. Somnade då.
30/7
Torsdag. Vaknade halv åtta! Åt ostkaka till lunch. Varm korv till kvällen. Soligt. Lånade "Liberal Debatt" 60-68 (pga Gahrton delvis). Läste i dom till halv tolv /på kvällen, anm. 2015/. Lånade också Kretchmers självbiografi, samt "Press på villovägar", H.H. (Från "Liberal Debatt"!) Per Gahrtons första artikel: från 63 om kvinnlig värnplikt!
31/7
Fredag. Vaknade halv åtta. Läst ut "Liberal Debatt". /... /Åt frukt på kvällen. Gahrton är ju verkligt radikal! Hur kan han stöda folkpartiet? FPU-materialet har kommit (/till/ landet). Läste ut Hans Hederbergs "Press på villovägar". Tobakssabotage på kvällen. Från i förrgår en kvar vid Draken.
1/8
Vaknade 9.Åkte till landet med buss..... "
Här slutar jag avskriften redan på morgonen, då det var de fyra dagarna i Stockholm jag skulle skildra. När jag skriver nu tycker jag nog att jag var en väldigt underlig femtonåring. Jag får chansen att vare helt ensam i stan... och vad gör jag? Läser "Liberal debatt", "Medicinska Föreningens Tidskrift" och en bok med namnet "Press på villovägar"!
Förutom det saboterar jag förstås tobaksreklam (vilket jag började med i februari samma år). Det mest tonårsartade jag gör är väl att gå till Stockholmsterassen (ungefär som Kulturhuset idag!) och lyssna på /International Harvesters/ proggskiva "Sov gott Rose-Marie"!
Lite udda val av aktiviteter som sagt. Men jag minns det som att jag hade väldigt roligt dessa fyra dagar...
Sommaren 1969 lyckades jag tillkämpa mig rätten att bara behöva vara på landet när båda mina föräldrar var där. När någon av dem var i stan (vanligtvis min far) kunde jag välja att vara där istället för på landet.
Men det jag fick göra den sista veckan i juli 1970 (i praktiken blev det endast tisdag till och med fredag) var faktiskt unikt. Då var jag ensam i lägenheten vid Fyrverkarbacken den troligen längsta tiden dittills i mitt liv.
Det jag gjorde i min ensamhet var mest att läsa. Det väsentligaste var att jag läste ett stort antal artiklar Per Gahrton skrev i "Liberal Debatt" mellan 1963 och 1968. Hans typ av ovanligt radikal vänsterliberalism tilltalade mig så mycket så att jag ganska snart efteråt blev medlem i FPU. Något som jag kom att ångra redan första gången jag satte min fot på ett FPU-möte (27 september 1970) och efter dess började jag leta efter min politiska identitet långt mer vänsterut.
Här nedan kommer mina dagboksanteckningar från dessa dagar. På två ställen står det tre punkter (...). Det betyder att något är raderat nu...
"28/7
Väcktes 8. Mamma o pappa skjutsade mig till Norrtälje med bilen och sedan gick jag på bussen 10.45. Kom fram 12.15. Jarlaplan ligger alldeles bredvid där man går på bussen från Harding! Kom hem 1 ca. (Båda klockorna stod). Köpte mjölk och åt sedan Müsli och mjölk. Hämtade förstärkaren, men den var kass - "mono" hörs inget - "stereo" = mono! Ringde till FPU för att få broschyrer. Åt köttbullar till kvällsmat. Gott! Till Stockholms-terassen på kvällen. Hörde på "Sov gott Rose-Marie". Gick hem. /.../ Regnigt när jag gick hem. Soligt tidigare.
29/7
(Onsdag) Åt ostkaka till lunch. Köttbullar till kvällen. Saboterade tobaksreklam (Look) på kvällen. Läste i BLM -48. Har fått brev av Bertil enl. mamma. Lånade Med.För. Tidskr.. 37-54. Läste i dom på kvällen. Slutade ca 1. Somnade då.
30/7
Torsdag. Vaknade halv åtta! Åt ostkaka till lunch. Varm korv till kvällen. Soligt. Lånade "Liberal Debatt" 60-68 (pga Gahrton delvis). Läste i dom till halv tolv /på kvällen, anm. 2015/. Lånade också Kretchmers självbiografi, samt "Press på villovägar", H.H. (Från "Liberal Debatt"!) Per Gahrtons första artikel: från 63 om kvinnlig värnplikt!
31/7
Fredag. Vaknade halv åtta. Läst ut "Liberal Debatt". /... /Åt frukt på kvällen. Gahrton är ju verkligt radikal! Hur kan han stöda folkpartiet? FPU-materialet har kommit (/till/ landet). Läste ut Hans Hederbergs "Press på villovägar". Tobakssabotage på kvällen. Från i förrgår en kvar vid Draken.
1/8
Vaknade 9.Åkte till landet med buss..... "
Här slutar jag avskriften redan på morgonen, då det var de fyra dagarna i Stockholm jag skulle skildra. När jag skriver nu tycker jag nog att jag var en väldigt underlig femtonåring. Jag får chansen att vare helt ensam i stan... och vad gör jag? Läser "Liberal debatt", "Medicinska Föreningens Tidskrift" och en bok med namnet "Press på villovägar"!
Förutom det saboterar jag förstås tobaksreklam (vilket jag började med i februari samma år). Det mest tonårsartade jag gör är väl att gå till Stockholmsterassen (ungefär som Kulturhuset idag!) och lyssna på /International Harvesters/ proggskiva "Sov gott Rose-Marie"!
Lite udda val av aktiviteter som sagt. Men jag minns det som att jag hade väldigt roligt dessa fyra dagar...
lördag 25 juli 2015
Intressant artikel i ETC
I ETC idag kan man läsa en intressant presentation av en bok av Ann-Marie Ljungberg. Av döma av denna presentation är jag benägen att tycka att det låter vettigt.
I ingressen presenteras Ljungbergs åsikter så här: "Feminismen kämpar idag för kvotering till styrelseposter och delad föräldrapenning. Den vänder sig till den välmående medelklassen, menar författaren Ann-Marie Ljungberg. I hennes senaste bok efterlyser hon istället en prekärfeminism för de kvinnor som är utsatta på riktigt. – Individualiserad föräldraförsäkring är en nyliberal idé, säger hon."
Kravet på kvotering av styrelseposter ser jag definitivt som (för att nu använda ett slitet begrepp) småborgerligt, men i och för sig inte direkt skadligt. Det skadar i och för sig indirekt, då "feminism" av den typen inte kommer att vara angelägen för den överväldigande majoriteten av kvinnor. Om man ändå ska säga något positivt om det, är det i så fall att varje inskränkning i borgarklassens rätt att bestämma över sina egna domäner är lite välkommet.
Men individualiserad föräldraförsäkring har jag länge ansett vara något närmast entydigt skadligt, som försvårar för både kvinnor och barn. Och för övrigt också stärker fädernas makt över familjen (Ingrid Carlqvist har därför uttalat sig för den, vilket i sig borde få alla varningsklockor att ringa).
Det är ingen tillfällighet att alla opinionsundersökningar visar att den stora majoriteten av kvinnor är emot den.
I vilket fall som helst verkar Ljungbergs bok ställa väsentliga frågor, och man kan hoppas att den kommer att leda till en givande debatt.
I ingressen presenteras Ljungbergs åsikter så här: "Feminismen kämpar idag för kvotering till styrelseposter och delad föräldrapenning. Den vänder sig till den välmående medelklassen, menar författaren Ann-Marie Ljungberg. I hennes senaste bok efterlyser hon istället en prekärfeminism för de kvinnor som är utsatta på riktigt. – Individualiserad föräldraförsäkring är en nyliberal idé, säger hon."
Kravet på kvotering av styrelseposter ser jag definitivt som (för att nu använda ett slitet begrepp) småborgerligt, men i och för sig inte direkt skadligt. Det skadar i och för sig indirekt, då "feminism" av den typen inte kommer att vara angelägen för den överväldigande majoriteten av kvinnor. Om man ändå ska säga något positivt om det, är det i så fall att varje inskränkning i borgarklassens rätt att bestämma över sina egna domäner är lite välkommet.
Men individualiserad föräldraförsäkring har jag länge ansett vara något närmast entydigt skadligt, som försvårar för både kvinnor och barn. Och för övrigt också stärker fädernas makt över familjen (Ingrid Carlqvist har därför uttalat sig för den, vilket i sig borde få alla varningsklockor att ringa).
Det är ingen tillfällighet att alla opinionsundersökningar visar att den stora majoriteten av kvinnor är emot den.
I vilket fall som helst verkar Ljungbergs bok ställa väsentliga frågor, och man kan hoppas att den kommer att leda till en givande debatt.
fredag 24 juli 2015
"Tiger" med ABBA
En av mina favoritlåtar är faktiskt ABBAs "Tiger". Här kan den höras i en fantasifull video med originalversionen från Abbas LP Arrival, från 1976. Eller live-versionen från Australien 1977.
onsdag 22 juli 2015
Kommer MLO att få rätt?
Att läsa tidningar idag är ofta ingenting som gör en lugnare. I dagens Svenska Dagbladet kan vi läsa att 2015 verkar bli det varmaste året någonsin sedan temperaturmätningarna startade. I artikeln kan man bland annat läsa: "Sedan mätningarna startade 1880 har 13 av de 14 varmaste åren som uppmätts inträffat under 2000-talet."
Det låter faktiskt riktigt otäckt. Speciellt om man som jag har sett en intervju med Stephen Hawking på You Tube där han menar att det inte går att avgöra hur långt den globala uppvärmningen kan gå. Han utesluter inte ens att jorden kommer att få ett klimat som påminner om vår systerplanet Venus, med flera hundra grader på jordytan, och ett klimat som är oförenligt med mänskligt liv.
Det hela ger mig, märkligt nog, associationer till ett mordfall 1997, som faktiskt ledde till att jag intervjuades i Rapports nyhetsmorgon den 22 december detta år.
Det handlade om ett mord i Keillers park i Göteborg. Det begicks i juli detta år, och i december greps så två män som senare dömdes för mordet. De var båda medlemmar i en satanistisk organisation som kallades MLO (Misantropiska Lucifer Orden).
Eftersom jag när mordet avslöjades höll på att förbereda en lic-uppsats som skulle handla om satanism försökte jag ta reda på lite om den gruppen, och dess trossystem. Det som jag upptäckte gjorde mig ganska så häpen.
Jag var van vid att "satanister" för det mesta hyllade egoism och någon form av socialdarwinistisk världsbild. Det gällde de allra flesta offentliga satanistgrupper jag hört talas om.
Men MLO var något helt annat. De hade en lära som bland annat gick ut på att detta universum var skapat av Marduk, en mindervärdig "gud", efter att ha dödat Tiamat, en gudinna som hade funnits innan universum skapades och i eoner "drömt sina mörka drömmar". Därför var denna värld något som måste bekämpas.
Det gällde även mänskligheten, som var en av de mest vedervärdiga av skapargudens produkter. Den måste utrotas. Men det var bara början. Medan MLO:s minimiprogam innefattade att mänskligheten skulle utrotas var dess slutliga mål att universum skulle gå under.
Vad vi nu ser är ju inget mindre än ett scenario som gör att chansen (eller snarare risken) för att MLO:s minimiprogram ska kunna förverkligas är ganska så goda. Men nej, jag är naturligtvis inte en spritt språngande konspirationsteoretiker, även om somliga tycks tro det. Jag skulle aldrig ens tänka tanken att MLO-sekten styr regeringarna och/eller storföretagen...
De behöver de inte. För dessa verkar ju styras av en logik så "satanisk" att den motsvarar de högsta önskningarna hos denna säregna grupp.
Men det andra målet då - universums undergång? Tja, enligt den standardkosmologi som nu ses som allmänt accepterad kommer universum att gå under. Det beror, enligt denna, på att "mörk energi" håller på att slita det i stycken. MLO bildades innan begreppet mörk energi blev accepterat inom kosmologin och började användas i populärvetenskapliga program. MLO blev nog förtjusta när det hände...
Nåväl, det var ett tag sedan jag ägnade mig åt att följa utvecklingen bland satanistiska grupper. Jag har hört att MLO sedan dess ska ha bytt namn till "Temple of the black light", men om de fortfarande håller fast vid sina åsikter i dessa frågor vet jag inte.
I vilket fall som helst kan man kanske ändå hoppas att de får fel, både om mänskligheten och om universum.
Det låter faktiskt riktigt otäckt. Speciellt om man som jag har sett en intervju med Stephen Hawking på You Tube där han menar att det inte går att avgöra hur långt den globala uppvärmningen kan gå. Han utesluter inte ens att jorden kommer att få ett klimat som påminner om vår systerplanet Venus, med flera hundra grader på jordytan, och ett klimat som är oförenligt med mänskligt liv.
Det hela ger mig, märkligt nog, associationer till ett mordfall 1997, som faktiskt ledde till att jag intervjuades i Rapports nyhetsmorgon den 22 december detta år.
Det handlade om ett mord i Keillers park i Göteborg. Det begicks i juli detta år, och i december greps så två män som senare dömdes för mordet. De var båda medlemmar i en satanistisk organisation som kallades MLO (Misantropiska Lucifer Orden).
Eftersom jag när mordet avslöjades höll på att förbereda en lic-uppsats som skulle handla om satanism försökte jag ta reda på lite om den gruppen, och dess trossystem. Det som jag upptäckte gjorde mig ganska så häpen.
Jag var van vid att "satanister" för det mesta hyllade egoism och någon form av socialdarwinistisk världsbild. Det gällde de allra flesta offentliga satanistgrupper jag hört talas om.
Men MLO var något helt annat. De hade en lära som bland annat gick ut på att detta universum var skapat av Marduk, en mindervärdig "gud", efter att ha dödat Tiamat, en gudinna som hade funnits innan universum skapades och i eoner "drömt sina mörka drömmar". Därför var denna värld något som måste bekämpas.
Det gällde även mänskligheten, som var en av de mest vedervärdiga av skapargudens produkter. Den måste utrotas. Men det var bara början. Medan MLO:s minimiprogam innefattade att mänskligheten skulle utrotas var dess slutliga mål att universum skulle gå under.
Vad vi nu ser är ju inget mindre än ett scenario som gör att chansen (eller snarare risken) för att MLO:s minimiprogram ska kunna förverkligas är ganska så goda. Men nej, jag är naturligtvis inte en spritt språngande konspirationsteoretiker, även om somliga tycks tro det. Jag skulle aldrig ens tänka tanken att MLO-sekten styr regeringarna och/eller storföretagen...
De behöver de inte. För dessa verkar ju styras av en logik så "satanisk" att den motsvarar de högsta önskningarna hos denna säregna grupp.
Men det andra målet då - universums undergång? Tja, enligt den standardkosmologi som nu ses som allmänt accepterad kommer universum att gå under. Det beror, enligt denna, på att "mörk energi" håller på att slita det i stycken. MLO bildades innan begreppet mörk energi blev accepterat inom kosmologin och började användas i populärvetenskapliga program. MLO blev nog förtjusta när det hände...
Nåväl, det var ett tag sedan jag ägnade mig åt att följa utvecklingen bland satanistiska grupper. Jag har hört att MLO sedan dess ska ha bytt namn till "Temple of the black light", men om de fortfarande håller fast vid sina åsikter i dessa frågor vet jag inte.
I vilket fall som helst kan man kanske ändå hoppas att de får fel, både om mänskligheten och om universum.
När vällingklockan ringde
Nu till något trevligare än Hans Holmér...
Våren 1979 bodde jag på Jakobsbergs Folkhögskola men var mycket ofta i ett kollektiv i Täby som kallades "Kulturens Vagga".
Där hände det en hel del för mig denna vår.
Och där brukade jag också ofta lyssna på denna sång med Marie Bergman. Jag tyckte mycket om den. Det gör jag fortfarande.
Våren 1979 bodde jag på Jakobsbergs Folkhögskola men var mycket ofta i ett kollektiv i Täby som kallades "Kulturens Vagga".
Där hände det en hel del för mig denna vår.
Och där brukade jag också ofta lyssna på denna sång med Marie Bergman. Jag tyckte mycket om den. Det gör jag fortfarande.
tisdag 21 juli 2015
Förbannelsen
Har just läst ut Ann-Marie Åshedens bok Förbannelsen: Hans Holmérs öde. Det är en på många sätt djärv bok. Att idag försvara både Hans Holmér och PKK-spåret är inget den som inte vill bli marginaliserad i den offentliga debatten borde göra. Men just det gör Åsheden.
Nej, jag tror inte en sekund på PKK-spåret. Men jag måste medge att Åsheden försvarar det bättre än jag sett någon annan göra. Och definitivt bättre än vad Hans Holmér gjorde själv i sin egen bok om Palmemordet från 1988.
Det är i stort sett omöjligt att försvara det, så det är lite imponerande att någon idag ger sig in i ett sådant försök.
Men det som fascinerar mig mest med boken är ett tema som avspeglas i dess titel. Holmérs öde framställs som ett antikt grekiskt drama, där han själv verkar vara ett hjälplöst offer för en ödets förbannelse. Åsheden citerar på ett ställe Holmér själv när han vid ett tillfälle utbrister "Jag är förbannad". Hon skriver att hon inte riktigt vet om han bara menade att han var arg eller om han verkligen menade att han var utsatt för en förbannelse.
Och hur konstigt det än kan verka - det ser ut att vara Åshedens huvudförklaring till att det gick så illa för Holmér. Han slutade sina dagar som isolerad, och alla vände sig emot honom. Eftersom Åsheden uppriktigt verkar tro att han egentligen inte gjorde något avgörande fel är hennes enda sätt att förklara att det gick som det gick - att dunkelt hänvisa till denna "förbannelse".
Nu antar jag förstås att hon menar detta rent metaforiskt. Men anledningen till att jag antar detta är i princip endast det faktum att inga personer som velat bli tagna på allvar de senaste, låt oss säga, tre hundra åren, skulle använda en bokstavlig förbannelse som en förklaring till ett skeende.
Men jag är ändå inte helt säker. Om man läser texten rakt upp och ner ser det faktiskt ut som om hon menar att en ond ödesmakt styrt Holmér mot ett oerhört tragiskt slut.
Inte mig emot. Förklaringen är visserligen lite för-modern, men det finns nog många som så där rent privat brukar använda sig av den typen av förklaringsmodeller när det går dåligt.
Men vad hon missar är ju i så fall lik förbannat (!) att skeendet inte kan förklaras helt oberoende av Holmérs egna handlingar. Om det nu fanns en ödesmakt som ville störta den förre detta SÄPO-chefen i fördärvet verkade den i så fall inte enbart genom ett helt abstrakt öde utan genom Holmérs egna prioriteringar som chef för Palmegruppen.
Men förstås. Att Holmér verkligen trodde att han skulle kunna få framgång med sin plan att låta hela utredningen kretsa runt hans egen PKK-fantasi behöver ju inte nödvändigtvis förklaras med att hans sinne hade fördunklats av en övernaturlig förbannelse. Men, det medges, det skulle på sätt och vis kunna göra det absurda skeendet lite mer logiskt...
Nej, jag tror inte en sekund på PKK-spåret. Men jag måste medge att Åsheden försvarar det bättre än jag sett någon annan göra. Och definitivt bättre än vad Hans Holmér gjorde själv i sin egen bok om Palmemordet från 1988.
Det är i stort sett omöjligt att försvara det, så det är lite imponerande att någon idag ger sig in i ett sådant försök.
Men det som fascinerar mig mest med boken är ett tema som avspeglas i dess titel. Holmérs öde framställs som ett antikt grekiskt drama, där han själv verkar vara ett hjälplöst offer för en ödets förbannelse. Åsheden citerar på ett ställe Holmér själv när han vid ett tillfälle utbrister "Jag är förbannad". Hon skriver att hon inte riktigt vet om han bara menade att han var arg eller om han verkligen menade att han var utsatt för en förbannelse.
Och hur konstigt det än kan verka - det ser ut att vara Åshedens huvudförklaring till att det gick så illa för Holmér. Han slutade sina dagar som isolerad, och alla vände sig emot honom. Eftersom Åsheden uppriktigt verkar tro att han egentligen inte gjorde något avgörande fel är hennes enda sätt att förklara att det gick som det gick - att dunkelt hänvisa till denna "förbannelse".
Nu antar jag förstås att hon menar detta rent metaforiskt. Men anledningen till att jag antar detta är i princip endast det faktum att inga personer som velat bli tagna på allvar de senaste, låt oss säga, tre hundra åren, skulle använda en bokstavlig förbannelse som en förklaring till ett skeende.
Men jag är ändå inte helt säker. Om man läser texten rakt upp och ner ser det faktiskt ut som om hon menar att en ond ödesmakt styrt Holmér mot ett oerhört tragiskt slut.
Inte mig emot. Förklaringen är visserligen lite för-modern, men det finns nog många som så där rent privat brukar använda sig av den typen av förklaringsmodeller när det går dåligt.
Men vad hon missar är ju i så fall lik förbannat (!) att skeendet inte kan förklaras helt oberoende av Holmérs egna handlingar. Om det nu fanns en ödesmakt som ville störta den förre detta SÄPO-chefen i fördärvet verkade den i så fall inte enbart genom ett helt abstrakt öde utan genom Holmérs egna prioriteringar som chef för Palmegruppen.
Men förstås. Att Holmér verkligen trodde att han skulle kunna få framgång med sin plan att låta hela utredningen kretsa runt hans egen PKK-fantasi behöver ju inte nödvändigtvis förklaras med att hans sinne hade fördunklats av en övernaturlig förbannelse. Men, det medges, det skulle på sätt och vis kunna göra det absurda skeendet lite mer logiskt...
söndag 19 juli 2015
JS LaFontaine - en medborgare höjd över alla misstankar?
I mitt förra inlägg nämnde jag socialantropologen JS LaFontaine. Hon stod alltså i ledningen för en undersökningskommision tillsatt av den brittiska regeringen, med uppgiften att bedöma anklagelser om rituella övergrepp. Bedöma bör här läsas "avfärda", vilket ju också var vad kommissionen gjorde.
Idag vet vi att medlemmar i den brittiska regeringen, på högsta nivå under åratal deltagit i nedtystande av sexuella övergrepp mot barn, även sådana som utförts av många högt uppsatta personer. Det var möjligen inte en tillfällighet att just LaFontaine utseddes till att leda denna kommission.
Jag har nämligen haft det tveksamma nöjet att träffa LaFontaine IRL. Hon var inbjuden av socialantropologiska institutionen vid Stockholms Universitet för att presentera sin "rapport" - ”The extent and nature of organized and ritual abuse”, som gavs ut av hälsodepartementet 1994. Den var på endast 36 sidor, inklusive en litteraturlista på endast 4 (!) titlar.
Den var alltså i stort sett substanslös, och "bevisade" knappast någonting.
Nåväl, seminariet ägde rum måndagen den 28 oktober 1996. Det var med en stor tveksamhet jag gick dit. Men jag gjorde det i alla fall, och det var lärorikt.
LaFontaine gav ett mycket osympatiskt intryck. Hon var kall som en fisk, och gav intrycket av en närmast monumental empatilöshet.
Vad värre var - hon verkade helt okunnig om debatten om rituella övergrepp. När jag i diskussionsperioden tog upp fallet med officeren Michael Aquino, den satanistledare i USA som anklagats för rituella övergrepp mot barn på arméns förskola vid Presidio, svarade LaFontaine irriterat att han ju hade frikänts i en rättegång, varför hon tyckte det var onödigt att ta upp frågan.
Det var helt fel. Det hade aldrig blivit någon rättegång. Aquino hade undersökts av arméns CID, som ansåg att han var skyldig. Med motiveringen att de inte ville retraumatisera barnen lät CID dock bli att dra fallet till rättegång, men rekommenderade att Aquino skulle plockas ut ur aktiv tjänst. Vilket också skedde.
När jag redovisade för mina studier av den satanoide ockultisten Aleister Crowley, som fyllt sina skrifter med kryptiska uppmaningar till övergrepp, svarade hon att det aldrig bevisats att Crowley själv begick några övergrepp mot barn. Det enda som bevisats vad gäller Crowley, sade hon nästan förtjust, var att han var med i en ritual där man dödade och sedan drack blodet från en katt.... När hon sade det kom väl det närmast en flämtning från en del av de församlade antropologerna...
Nu var inte min poäng att Crowley nödvändigtvis skulle ha begått övergrepp själv, utan att han offentligt försvarat incest, pederasti, passionmord och till och med rituella barnoffer. Skulle det verkligen inte ha någon relevans i frågan om sådana övergrepp skulle kunnat förkomma i en satanistisk kontext? Det menade jag, men verkade tala för döva öron.
Vad gäller rapporten i sig berättade LaFontaine att kommissionen hade lyssnat på band med förhör av barn och ansett sig upptäcka att i en del fall hade barnen sagt andra saker än vad som hade påståtts. Som exempel tog hon upp att ett av barnen sades ha berättat att det hade utsatts för övergrepp av "a big master". LaFontaine slog triumferande fast att om man lyssnade på banden hade ett av barnen i själva verket sagt att "a big mister" hade begått övergrepp.
Sedan tillade hon märkligt nog att det fanns andra ställen i intervjuerna, där barnen verkligen hade sagt saker som pekade på ockulta inslag i övergreppen. Hon utvecklade inte detta närmare, lämnade snabbt frågan, och drog inga som helst slutsatser av detta faktum...
Efter ett tag hade jag fått nog och reste mig närmast demonstrativt upp och lämnade rummet utan ett ord.
Det bör kanske nämnas att LaFontaine långt senare har kommenterat anklagelserna om övergrepp mot ledande personer i Storbritannien i en intervju i den historierevisionistiska nätttidningen Spiked.
Där menar hon att "satanistpaniken" fått en uppföljare i anklagelser mot bland annat Jimmy Savile. Alla idéer om mörkläggning som innefattar ledande politiker avfärdar hon där kategoriskt som konspirationsteorier,
Och vad är då "Spiked" för någonting? Den hette förut "Living Marxism", vilket var ett milt sagt missvisande namn, men berodde på att redaktionskommitén har sitt ursprung i en vänstergrupp med namnet Revolutionary Communist Party. De är beryktade för en ganska konsekvent historierevisonism, som innefattar nästan allt utom Förintelsen. De har bland annat förnekat folkmordet i Rwanda och de serbiska massakrerna i Bosnien . Det sistnämnda ledde till juridiska förvecklingar då de hävdade att en mycket känd bild från ett serbiskt fångläger var ett rent falsarium.
Det tvingades efter ett tag lägga ned "Living Marxism", och ersatte den efter ett tag med "Spiked".
Om man går igenom Living Marxism/ Spiked kan man finna förnekande av sexuella övergrepp mot barn, men också av existensen av AIDS och ebolaviruset...
Är det inte lite märkligt att den arroganta, kyliga ledaren för en "banbrytande" regeringsrapport om rituella övergrepp väljer att låta sig intervjuas av en sådan diskrediterad tidskrift?
LaFontaine är en märklig person med en suspekt agenda. Det var som sagt knappast en tillfällighet att just hon, av alla människor, fick uppdraget av den sittande Toryregeringen att "utreda" (och få stopp på!) anklagelser om organiserade och rituella övergrepp mot barn.
---------------------------------------------------------------------
Mer avslöjanden om den tidning där LaFontaine tog avstånd från anklagelser om mörkläggning och organiserade övergrepp kan läsas här.
Idag vet vi att medlemmar i den brittiska regeringen, på högsta nivå under åratal deltagit i nedtystande av sexuella övergrepp mot barn, även sådana som utförts av många högt uppsatta personer. Det var möjligen inte en tillfällighet att just LaFontaine utseddes till att leda denna kommission.
Jag har nämligen haft det tveksamma nöjet att träffa LaFontaine IRL. Hon var inbjuden av socialantropologiska institutionen vid Stockholms Universitet för att presentera sin "rapport" - ”The extent and nature of organized and ritual abuse”, som gavs ut av hälsodepartementet 1994. Den var på endast 36 sidor, inklusive en litteraturlista på endast 4 (!) titlar.
Den var alltså i stort sett substanslös, och "bevisade" knappast någonting.
Nåväl, seminariet ägde rum måndagen den 28 oktober 1996. Det var med en stor tveksamhet jag gick dit. Men jag gjorde det i alla fall, och det var lärorikt.
LaFontaine gav ett mycket osympatiskt intryck. Hon var kall som en fisk, och gav intrycket av en närmast monumental empatilöshet.
Vad värre var - hon verkade helt okunnig om debatten om rituella övergrepp. När jag i diskussionsperioden tog upp fallet med officeren Michael Aquino, den satanistledare i USA som anklagats för rituella övergrepp mot barn på arméns förskola vid Presidio, svarade LaFontaine irriterat att han ju hade frikänts i en rättegång, varför hon tyckte det var onödigt att ta upp frågan.
Det var helt fel. Det hade aldrig blivit någon rättegång. Aquino hade undersökts av arméns CID, som ansåg att han var skyldig. Med motiveringen att de inte ville retraumatisera barnen lät CID dock bli att dra fallet till rättegång, men rekommenderade att Aquino skulle plockas ut ur aktiv tjänst. Vilket också skedde.
När jag redovisade för mina studier av den satanoide ockultisten Aleister Crowley, som fyllt sina skrifter med kryptiska uppmaningar till övergrepp, svarade hon att det aldrig bevisats att Crowley själv begick några övergrepp mot barn. Det enda som bevisats vad gäller Crowley, sade hon nästan förtjust, var att han var med i en ritual där man dödade och sedan drack blodet från en katt.... När hon sade det kom väl det närmast en flämtning från en del av de församlade antropologerna...
Nu var inte min poäng att Crowley nödvändigtvis skulle ha begått övergrepp själv, utan att han offentligt försvarat incest, pederasti, passionmord och till och med rituella barnoffer. Skulle det verkligen inte ha någon relevans i frågan om sådana övergrepp skulle kunnat förkomma i en satanistisk kontext? Det menade jag, men verkade tala för döva öron.
Vad gäller rapporten i sig berättade LaFontaine att kommissionen hade lyssnat på band med förhör av barn och ansett sig upptäcka att i en del fall hade barnen sagt andra saker än vad som hade påståtts. Som exempel tog hon upp att ett av barnen sades ha berättat att det hade utsatts för övergrepp av "a big master". LaFontaine slog triumferande fast att om man lyssnade på banden hade ett av barnen i själva verket sagt att "a big mister" hade begått övergrepp.
Sedan tillade hon märkligt nog att det fanns andra ställen i intervjuerna, där barnen verkligen hade sagt saker som pekade på ockulta inslag i övergreppen. Hon utvecklade inte detta närmare, lämnade snabbt frågan, och drog inga som helst slutsatser av detta faktum...
Efter ett tag hade jag fått nog och reste mig närmast demonstrativt upp och lämnade rummet utan ett ord.
Det bör kanske nämnas att LaFontaine långt senare har kommenterat anklagelserna om övergrepp mot ledande personer i Storbritannien i en intervju i den historierevisionistiska nätttidningen Spiked.
Där menar hon att "satanistpaniken" fått en uppföljare i anklagelser mot bland annat Jimmy Savile. Alla idéer om mörkläggning som innefattar ledande politiker avfärdar hon där kategoriskt som konspirationsteorier,
Och vad är då "Spiked" för någonting? Den hette förut "Living Marxism", vilket var ett milt sagt missvisande namn, men berodde på att redaktionskommitén har sitt ursprung i en vänstergrupp med namnet Revolutionary Communist Party. De är beryktade för en ganska konsekvent historierevisonism, som innefattar nästan allt utom Förintelsen. De har bland annat förnekat folkmordet i Rwanda och de serbiska massakrerna i Bosnien . Det sistnämnda ledde till juridiska förvecklingar då de hävdade att en mycket känd bild från ett serbiskt fångläger var ett rent falsarium.
Det tvingades efter ett tag lägga ned "Living Marxism", och ersatte den efter ett tag med "Spiked".
Om man går igenom Living Marxism/ Spiked kan man finna förnekande av sexuella övergrepp mot barn, men också av existensen av AIDS och ebolaviruset...
Är det inte lite märkligt att den arroganta, kyliga ledaren för en "banbrytande" regeringsrapport om rituella övergrepp väljer att låta sig intervjuas av en sådan diskrediterad tidskrift?
LaFontaine är en märklig person med en suspekt agenda. Det var som sagt knappast en tillfällighet att just hon, av alla människor, fick uppdraget av den sittande Toryregeringen att "utreda" (och få stopp på!) anklagelser om organiserade och rituella övergrepp mot barn.
---------------------------------------------------------------------
Mer avslöjanden om den tidning där LaFontaine tog avstånd från anklagelser om mörkläggning och organiserade övergrepp kan läsas här.
lördag 18 juli 2015
"Satanistpaniken" som aldrig fanns
Idag har många en allmän bild av att det sena 80-talet och det tidiga 90-talet var en period av "satanistpanik" där såväl media, som allmänheten, som stora grupper av akademiker såg satanister i varje buske. Det handlade framförallt om anklagelser om övergrepp mot barn. Dessa skulle nästan undantagslöst vara falska och detta bevisades genom grundliga studier i såväl USA som Storbritannien.
Eller så sägs det. Den bilden har spritts både i och utanför den akademiska världen. Den som vill ta del av den kan gärna söka på lämpliga sökord på Wikipedia där man kan få reda på allt om "ritual abuse hysteria" och "satanic panic".
Den som går tillbaka och studerar vad som verkligen skrevs på 80- och 90-tal hittar något helt annat. När det gäller just övergrepp mot barn handlar det ofta om psykologer, sociologer, terapeuter, och socialarbetare som skrev om berättelser av barn (och vuxna som mindes sin barndom), om hur sadistiska övergrepp kombinerades med någon form av "satanistisk" överbyggnad.
Jag har läst många av de böcker som redovisar detta. De är ingalunda "hysteriska". De refererar berättelser som de uppfattar som trovärdiga, som överensstämmer med andra berättelser, och som i motsats till vad som ofta tros idag mycket ofta stöddes av medicinskt konstaterbara skador och ofta även av annan materiell bevisning.
Det här ledde i en del fall till rättegångar och även till en del fällande domar. Och faktiskt också i några fall till att förövare erkände.
Vad som hände sedan var oerhört märkligt. Under loppet av mycket få år startades en intensiv kampanj som gick ut på att i princip alla dessa berättelser var falska och nästan alltid orsakades av falska minnen, som sades ha inplanterats på olika sätt. Var det inte terapeuter var det förhörsledare, fostermammor, kvinnojourer eller någon annan.
Denna kampanj fick nästan från starten uppbackning från högsta ort. I USA var det FBI som lät Special Agent Kenneth Lanning författa två välskrivna men i grunden substanslösa essäer. De publicerades 1989 och 1992 och går lätt att hitta på nätet. De undersökte inga fall, sade i stort sett inget bestämt, utan försökte genom ett glidande elegant språkbruk ge intrycket av att det nog inte fanns någon sådant som rituella övergrepp, och om det ändå fanns var det ändå fel att definiera det som satanism, och i vilket fall som helst var det ointressant vilka religioner som ev. förövare trodde på.
I Storbritannien tillsatte regeringen en kommission ledd av socialantropologen J.S. La Fontaine. I en rapport på lite över 30 sidor med fyra referenser och lite allmän statistik försökte den ge intrycket av att den hade vederlagt alla uppfattningar om att det fanns några övergrepp mot barn som kunde kopplas till satanism.
Om man läser rapporten ser man att den inte gör något sådant. Den är lika glidande som Lanning. men i motsats till Lanning talar den om 84 specifika fall, dock aldrig konkret.
Det går att läsa den gång på gång utan att fatta vad den egentligen skulle bevisa. Det enda som liknar ett bevis som jag kunde finna när jag läste den året efter att den kom, var att endast i tre av de 84 fallen hade man funnit materiell parafernalia som bevisade att ritualer hade förekommit. Däremot medgav man att i nästan hälften av fallen förekom medicinsk bevisade skador som visade att övergrepp förekommit.
Hur hänger nu detta ihop? LaFontaine antyder att det kanske förekom övergrepp, men att de inte kunde handla om satanism, eftersom nästan inga materiella lämningar från ritualerna återfunnits. Att övergreppen oftast anmäldes långt efter att de skulle ha ägt rum, och det sedan dröjde ännu en lång tid innan några undersökningar gjordes brydde sig hon inte om. Varför skulle egentligen förövarna snällt låta parafernalia från sadistiska ritualer ligga kvar i så många månader?
Men de tre fall där det ändå enligt henne funnits materiella bevis på att ritualer förekommit, hur förkarar hon dem? Jo, genom att säga att det handlade om pedofiler som ville skrämma barnen, att de inte var "riktiga" satanister. Att flera av dessa förövare själv infö rätta sade sig vara satanister noterar hon inte ens.
Det märkliga är nu den förödande effekt som både Lanning och LaFontaien fick på debatten. På båda sidorna om Atlanten satte de i praktiken stopp på alla media som hållit dörren öppen för att det ändå kanske, kanske skulle kunna finnas någonting bakom många plågade barns och vuxnas berättelser. Och detta sände också en klar signal till polis och domstolar. Berättelser som kopplade ihop övergrepp mot barn med "satanism" skulle inte tas på allvar. Nu blev förundersökningar som lades ner innan de ens hunnit börja regel snarare än undantag,
Och så har det förblivit. Idag är det en officiell "sanning" att rituella övergrepp mot barn med "satanistiska" inslag någon gång under 90-alet "bevisades" vara en myt. End of story.
Men nu handlar det dessutom inte enbart om övergrepp mot barn. Förnekandet spridde sig till andra områden och snart var även satanismrelaterad brottslighet avfärdad som en myt, den också. Det är länge sedan en "true crime"-författare som Michael Newton kunde skriva en bok som "Raising Hell" (Warner Books 1993) med (bland annat) en myriad av fakta om mord, som på olika sätt var kopplade till satanistiska eller satanismliknande motiv. Ja, Newton VAR slarvig, som journalister av hans typ brukar vara, men om man kollar upp namn efter namn på de utpekade mördarna i boken, ser man att han definitivt hade på fötterna i nästan samtliga fall.
Men Kenneth Lanning hade ju så klart slagit fast att förövares religiösa åsikter inte har med saken att göra. Det var lika ointressant att kolla upp om en förövare var "satanist" som att kolla om hen var kristen, enligt Lanning. Eftersom minst 80 procent av USA:s befolkning ser sig som kristen, medan mindre än en procent torde förklara sig som varande "satanister" kan man tycka att det inte är riktigt samma sak. Men andan i Lannings essäer (som snart kom att kallas "FBI-rapporter"!) slog igenom.
Där står vi idag.
Nu är jag den förste att medge att det finns stora problem med att definiera ett begrepp som "satanism". En del av de brott och övergrepp som när det begav sig definierades som "satanistiska" kanske inte var det, om man använder sig av mer strikta definitioner än de son många använde då.
Men det är inte det centrala. Om de inte alla var "satanistiska" i strikt mening införlivade de så att säga ändå symboliska element nära besläktade med satanistiska teman i sitt modus operandi. Det kommer man inte ifrån genom att fly frågan.
Och ingen FBI-agent eller Scotland Yard-kommisarie skulle bli uppskattad av sina överordnade om hen försökte tillämpa Kenneth Lannings logik på frågan om islamistisk terrorism. För att nu uttrycka det lite försiktigt....
Det sista är nog värt att fundera på. Vad kan den skillnaden bero på, egentligen?
Eller så sägs det. Den bilden har spritts både i och utanför den akademiska världen. Den som vill ta del av den kan gärna söka på lämpliga sökord på Wikipedia där man kan få reda på allt om "ritual abuse hysteria" och "satanic panic".
Den som går tillbaka och studerar vad som verkligen skrevs på 80- och 90-tal hittar något helt annat. När det gäller just övergrepp mot barn handlar det ofta om psykologer, sociologer, terapeuter, och socialarbetare som skrev om berättelser av barn (och vuxna som mindes sin barndom), om hur sadistiska övergrepp kombinerades med någon form av "satanistisk" överbyggnad.
Jag har läst många av de böcker som redovisar detta. De är ingalunda "hysteriska". De refererar berättelser som de uppfattar som trovärdiga, som överensstämmer med andra berättelser, och som i motsats till vad som ofta tros idag mycket ofta stöddes av medicinskt konstaterbara skador och ofta även av annan materiell bevisning.
Det här ledde i en del fall till rättegångar och även till en del fällande domar. Och faktiskt också i några fall till att förövare erkände.
Vad som hände sedan var oerhört märkligt. Under loppet av mycket få år startades en intensiv kampanj som gick ut på att i princip alla dessa berättelser var falska och nästan alltid orsakades av falska minnen, som sades ha inplanterats på olika sätt. Var det inte terapeuter var det förhörsledare, fostermammor, kvinnojourer eller någon annan.
Denna kampanj fick nästan från starten uppbackning från högsta ort. I USA var det FBI som lät Special Agent Kenneth Lanning författa två välskrivna men i grunden substanslösa essäer. De publicerades 1989 och 1992 och går lätt att hitta på nätet. De undersökte inga fall, sade i stort sett inget bestämt, utan försökte genom ett glidande elegant språkbruk ge intrycket av att det nog inte fanns någon sådant som rituella övergrepp, och om det ändå fanns var det ändå fel att definiera det som satanism, och i vilket fall som helst var det ointressant vilka religioner som ev. förövare trodde på.
I Storbritannien tillsatte regeringen en kommission ledd av socialantropologen J.S. La Fontaine. I en rapport på lite över 30 sidor med fyra referenser och lite allmän statistik försökte den ge intrycket av att den hade vederlagt alla uppfattningar om att det fanns några övergrepp mot barn som kunde kopplas till satanism.
Om man läser rapporten ser man att den inte gör något sådant. Den är lika glidande som Lanning. men i motsats till Lanning talar den om 84 specifika fall, dock aldrig konkret.
Det går att läsa den gång på gång utan att fatta vad den egentligen skulle bevisa. Det enda som liknar ett bevis som jag kunde finna när jag läste den året efter att den kom, var att endast i tre av de 84 fallen hade man funnit materiell parafernalia som bevisade att ritualer hade förekommit. Däremot medgav man att i nästan hälften av fallen förekom medicinsk bevisade skador som visade att övergrepp förekommit.
Hur hänger nu detta ihop? LaFontaine antyder att det kanske förekom övergrepp, men att de inte kunde handla om satanism, eftersom nästan inga materiella lämningar från ritualerna återfunnits. Att övergreppen oftast anmäldes långt efter att de skulle ha ägt rum, och det sedan dröjde ännu en lång tid innan några undersökningar gjordes brydde sig hon inte om. Varför skulle egentligen förövarna snällt låta parafernalia från sadistiska ritualer ligga kvar i så många månader?
Men de tre fall där det ändå enligt henne funnits materiella bevis på att ritualer förekommit, hur förkarar hon dem? Jo, genom att säga att det handlade om pedofiler som ville skrämma barnen, att de inte var "riktiga" satanister. Att flera av dessa förövare själv infö rätta sade sig vara satanister noterar hon inte ens.
Det märkliga är nu den förödande effekt som både Lanning och LaFontaien fick på debatten. På båda sidorna om Atlanten satte de i praktiken stopp på alla media som hållit dörren öppen för att det ändå kanske, kanske skulle kunna finnas någonting bakom många plågade barns och vuxnas berättelser. Och detta sände också en klar signal till polis och domstolar. Berättelser som kopplade ihop övergrepp mot barn med "satanism" skulle inte tas på allvar. Nu blev förundersökningar som lades ner innan de ens hunnit börja regel snarare än undantag,
Och så har det förblivit. Idag är det en officiell "sanning" att rituella övergrepp mot barn med "satanistiska" inslag någon gång under 90-alet "bevisades" vara en myt. End of story.
Men nu handlar det dessutom inte enbart om övergrepp mot barn. Förnekandet spridde sig till andra områden och snart var även satanismrelaterad brottslighet avfärdad som en myt, den också. Det är länge sedan en "true crime"-författare som Michael Newton kunde skriva en bok som "Raising Hell" (Warner Books 1993) med (bland annat) en myriad av fakta om mord, som på olika sätt var kopplade till satanistiska eller satanismliknande motiv. Ja, Newton VAR slarvig, som journalister av hans typ brukar vara, men om man kollar upp namn efter namn på de utpekade mördarna i boken, ser man att han definitivt hade på fötterna i nästan samtliga fall.
Men Kenneth Lanning hade ju så klart slagit fast att förövares religiösa åsikter inte har med saken att göra. Det var lika ointressant att kolla upp om en förövare var "satanist" som att kolla om hen var kristen, enligt Lanning. Eftersom minst 80 procent av USA:s befolkning ser sig som kristen, medan mindre än en procent torde förklara sig som varande "satanister" kan man tycka att det inte är riktigt samma sak. Men andan i Lannings essäer (som snart kom att kallas "FBI-rapporter"!) slog igenom.
Där står vi idag.
Nu är jag den förste att medge att det finns stora problem med att definiera ett begrepp som "satanism". En del av de brott och övergrepp som när det begav sig definierades som "satanistiska" kanske inte var det, om man använder sig av mer strikta definitioner än de son många använde då.
Men det är inte det centrala. Om de inte alla var "satanistiska" i strikt mening införlivade de så att säga ändå symboliska element nära besläktade med satanistiska teman i sitt modus operandi. Det kommer man inte ifrån genom att fly frågan.
Och ingen FBI-agent eller Scotland Yard-kommisarie skulle bli uppskattad av sina överordnade om hen försökte tillämpa Kenneth Lannings logik på frågan om islamistisk terrorism. För att nu uttrycka det lite försiktigt....
Det sista är nog värt att fundera på. Vad kan den skillnaden bero på, egentligen?
torsdag 16 juli 2015
Barns rättsskydd
Barn som far illa idag är i stort sett rättslösa. Det gäller framförallt de som som utsätts för olika typer av övergrepp i sina egna hem.
Det har ett tag funnits en organisation som vill göra något åt detta. Den heter "Barns rättsskydd" och utför ett viktigt arbete.
De har funnits ett bra tag på Facebook, men nu har de också fått en egen webbsida. Den kan besökas här
Gör gärna det.
Det har ett tag funnits en organisation som vill göra något åt detta. Den heter "Barns rättsskydd" och utför ett viktigt arbete.
De har funnits ett bra tag på Facebook, men nu har de också fått en egen webbsida. Den kan besökas här
Gör gärna det.
onsdag 15 juli 2015
Den stora förnekelsen
Ovanstående titel är också rubriken på en artikel på Aftonbladets kultursida om försöken att förklara bort massakern i Srebrenica. Under rubriken kan vi läsa ingressen: "Serbiske författaren Vladimir Arsenijevic om försöken att förminska folkmordet trots alla motbjudande bevis".
Det är alltså en serbisk författare som här går emot de storserbiska nationalistiska myterna. Som inte endast sprids av serbiska nationalister...
Arsenijevic tar upp Carl Bildt som ett exempel på hur detta förnekande även frodas långt utanför de nationalistiska storserbiska kretsarna. Bildt är här definitivt en historierevisionist, vilket inte är förvånande om man vet något om hur han agerade när det begav sig.
Det är en viktig artikel, som bör läsas.
Det är alltså en serbisk författare som här går emot de storserbiska nationalistiska myterna. Som inte endast sprids av serbiska nationalister...
Arsenijevic tar upp Carl Bildt som ett exempel på hur detta förnekande även frodas långt utanför de nationalistiska storserbiska kretsarna. Bildt är här definitivt en historierevisionist, vilket inte är förvånande om man vet något om hur han agerade när det begav sig.
Det är en viktig artikel, som bör läsas.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)