Missförstå inte mitt tidigare inlägg.
Jag vet att det finns missbruk av terapi. Det är mycket vanligt. I själva verket bygger själva psykoterapin i sig på en ojämlik maktrelation. En person - terapeuten - är "expert" och en annan - patienten - ska "behandlas" av terapeuten. Detta blir ju än mer ojämlikt om det utspelar sig inom ramen för sluten psykiatrisk vård.
Jeffrey Masson har skrivit mycket bra om detta i sin viktiga bok "Against Therapy" (1988) - även om han renodlade och förenklade.
Men det personer som Josefsson, och före honom Råstam, gör är att utnyttja detta för ett generalangrepp mot idén om att minnen kan trängas bort och mot all psykodynamisk teori.
Nej, jag har inte sett Josefssons program eller läst hans bok. Någon gång kommer jag att göra det. Men nu kan jag alltså inte uttala mig om vården på Säter, Margit Norells metod eller något sådant.
Det enda jag vet är att Josefsson i uttalande efter uttalande förvränger, förenklar,och karikerar debatten om bortträngda minnen. Detta kommer att skada människor.
lördag 30 november 2013
Dan Josefsson
Dan Josefsson har skrivit en bok om Quickfallet. Det vet de flesta om.
Han har också aggressivt gått ut och hävdat att det helt saknas belägg för att traumatiska minnen kan trängas bort. Här har han helt baserat sig på uttalanden från den ena extremkanten i en polariserad debatt.
Detta hade han inte behövt göra. Men liksom Hannes Råstam har han kopplat sin "analys" av vad som hände med ett hårt ställningstagande i denna fråga. Man kan fråga sig varför.
Quick hade inga falska minnen. Han hävdar att han ljög. Fallet har alltså ingen relevans i frågan om återkallade minnen är falska eller inte. Ändå gör Josefsson den kopplingen.
Quick hävdar alltså att han ljög. Men vi har många fall där människor som inte ljuger anser sig ha fått upp minnen av övergrepp. Många av dessa fall är entydigt bevisade. Andra är det inte. Men de som inte är bevisade är därmed inte nödvändigtvis falska.
Om Dan Josefssons syn slår igenom kommer inga människor som får upp minnen av övergrepp att bli trodda. De kommer att isoleras, drivas till förtvivlan och hopplöshet.
En del kommer i slutändan i värsta fall att - gå under.
Det finns två möjligheter. Antingen inser inte Josefsson detta. I så fall är han dummare än tåget.
Eller också inser han det. I så fall….
Han har också aggressivt gått ut och hävdat att det helt saknas belägg för att traumatiska minnen kan trängas bort. Här har han helt baserat sig på uttalanden från den ena extremkanten i en polariserad debatt.
Detta hade han inte behövt göra. Men liksom Hannes Råstam har han kopplat sin "analys" av vad som hände med ett hårt ställningstagande i denna fråga. Man kan fråga sig varför.
Quick hade inga falska minnen. Han hävdar att han ljög. Fallet har alltså ingen relevans i frågan om återkallade minnen är falska eller inte. Ändå gör Josefsson den kopplingen.
Quick hävdar alltså att han ljög. Men vi har många fall där människor som inte ljuger anser sig ha fått upp minnen av övergrepp. Många av dessa fall är entydigt bevisade. Andra är det inte. Men de som inte är bevisade är därmed inte nödvändigtvis falska.
Om Dan Josefssons syn slår igenom kommer inga människor som får upp minnen av övergrepp att bli trodda. De kommer att isoleras, drivas till förtvivlan och hopplöshet.
En del kommer i slutändan i värsta fall att - gå under.
Det finns två möjligheter. Antingen inser inte Josefsson detta. I så fall är han dummare än tåget.
Eller också inser han det. I så fall….
Gullungen
Bortträngda minnen finns inte. Det är den "sanning" som vi får lära oss i de stora media idag.
Men tillräckligt många människor har egna erfarenheter av att obehagliga saker kan trängas bort för att denna kampanj på lång sikt ska kunna få mer än tillfälliga framgångar.
Ungefär samtidigt som Dan Josefssons nya kampanj inleddes gav Sivart förlag ut Eva Berglunds roman Gullungen . Den handlar just om minnen som trängs bort - och sedan kommer igen.
En flicka får under femtiotalet vara med om saker som barn absolut inte ska behöva vara med om. Hon glömmer det efter ett tag men det ligger under ytan och påverkar tankar och känslor. De får henne att ofta se saker på ett helt annat sätt än vad andra gör.
Så en dag 1983 börjar hon minnas. Hon börjar ställa frågor och efter ett tag blir hennes minnesbilder bekräftade.
Boken är på lite över 100 sidor, men den innehåller ändå väldigt mycket. Den är skriver på ett förtätat, ganska poetiskt sätt. Ibland förstår jag den inte ;helt ut, men ofta blir jag starkt berörd av den.
Det är en på samma gång fin och delvis svårtillgänglig text. De förklaringar man får i texten har ofta formen av antydningar. Man funderar - och plötsligt inser man vad texten säger. Det är en ovanlig upplevelse.
Boken handlar om hur barn hamnar i kraftfält och skrämmande händeslekedjor de inte kan förstå. Och vad som händer när de långt senare förstår - som vuxna.
Jag vill gratulera författaren till att ha skrivit en bra och intressant bok - och förlaget för att det vågade ge ut den....
Men tillräckligt många människor har egna erfarenheter av att obehagliga saker kan trängas bort för att denna kampanj på lång sikt ska kunna få mer än tillfälliga framgångar.
Ungefär samtidigt som Dan Josefssons nya kampanj inleddes gav Sivart förlag ut Eva Berglunds roman Gullungen . Den handlar just om minnen som trängs bort - och sedan kommer igen.
En flicka får under femtiotalet vara med om saker som barn absolut inte ska behöva vara med om. Hon glömmer det efter ett tag men det ligger under ytan och påverkar tankar och känslor. De får henne att ofta se saker på ett helt annat sätt än vad andra gör.
Så en dag 1983 börjar hon minnas. Hon börjar ställa frågor och efter ett tag blir hennes minnesbilder bekräftade.
Boken är på lite över 100 sidor, men den innehåller ändå väldigt mycket. Den är skriver på ett förtätat, ganska poetiskt sätt. Ibland förstår jag den inte ;helt ut, men ofta blir jag starkt berörd av den.
Det är en på samma gång fin och delvis svårtillgänglig text. De förklaringar man får i texten har ofta formen av antydningar. Man funderar - och plötsligt inser man vad texten säger. Det är en ovanlig upplevelse.
Boken handlar om hur barn hamnar i kraftfält och skrämmande händeslekedjor de inte kan förstå. Och vad som händer när de långt senare förstår - som vuxna.
Jag vill gratulera författaren till att ha skrivit en bra och intressant bok - och förlaget för att det vågade ge ut den....
fredag 29 november 2013
Christer van der Kwast om Dan Josefssons bok
Christer van der Kwast har skrivit en artikel i SvD där han bemöter Dan Josefsson.
Jag litar inte på någon av dem, men om jag måste välja föredrar jag van der Kwast.
Josefsson skulle jag knappast tro på ens om han bara berättade hur mycket klockan är....
Jag litar inte på någon av dem, men om jag måste välja föredrar jag van der Kwast.
Josefsson skulle jag knappast tro på ens om han bara berättade hur mycket klockan är....
torsdag 28 november 2013
onsdag 27 november 2013
Bara en liten påminnelse
Apropå en del demagogiska uttalanden i TV. Denna länk går till en sida knuten till Browns universitet med en dokumentation om bevisade fall av traumatiska minnen som har försvunnit och sedan återkallats.
Studera den gärna - vare sig ni nu blev lurade av Josefsson et consortes - eller inte. Det är den värd.
Studera den gärna - vare sig ni nu blev lurade av Josefsson et consortes - eller inte. Det är den värd.
Dansnummer med Kali
På denna video kan ni se ett dansnummer om hur Kali förintar de manliga demonerna.
Och, ja, jag vet. Det är tredje gången jag lägger upp den här. Men jag tycker att den passar bra in just nu.
Och, ja, jag vet. Det är tredje gången jag lägger upp den här. Men jag tycker att den passar bra in just nu.
Och för den som nu tror på....
... Dan Josefsson och Patrik Nyberg i deras unisona förnekande av bortträngda minnen har jag ett lästips. Det finns mycket mer, men ni kan ju börja med detta.
Det är sådana här fall som dessa herrar låtsas om att de inte existerar. Man kan ju fråga sig varför.
Det är sådana här fall som dessa herrar låtsas om att de inte existerar. Man kan ju fråga sig varför.
tisdag 26 november 2013
Patrik Nyberg saknar alla gränser
I den just nu senaste artikeln i fascisttidningen Dispatch International riktar Patrik Nyberg ett vildsint angrepp mot bland annat mig,. Han påstår att min "väg" "kantas av ett stort antal krossade liv". Och att mitt "agerande" "drev många oskyldiga till självmord".
Nu är jag alltså inte ensam om att anklagas på detta monstruösa sätt. Jag ingår i en lista på fem personer, med tillägget "och många andra"
Jag blir alldeles matt. Det finns dock ingen anledning att kommentera något sådant. .
Men jag vill gärna påpeka att detta utfall förekommer i en artikel som hyllar Dan Josefsson. Jag må då säga att den mannen har skaffat sig de mest märkliga vänner.
PS. Nej, jag vill inte länka till eländet. Men det är inte svårt att hitta.
Nu är jag alltså inte ensam om att anklagas på detta monstruösa sätt. Jag ingår i en lista på fem personer, med tillägget "och många andra"
Jag blir alldeles matt. Det finns dock ingen anledning att kommentera något sådant. .
Men jag vill gärna påpeka att detta utfall förekommer i en artikel som hyllar Dan Josefsson. Jag må då säga att den mannen har skaffat sig de mest märkliga vänner.
PS. Nej, jag vill inte länka till eländet. Men det är inte svårt att hitta.
söndag 24 november 2013
Politiskt korrekta mormoner?
Lite sektkuriosa.
Den officiella "mormonkyrkan" heter The Church of Jesus Christ of Latter-day Saints, LDS.
Den har fått många utbrytningar genom åren - de flesta har uppkommit från och med slutet av 1800-talet och vill återupprätta polygamin. De är för det mesta helt förfärliga.
Men den tidigaste ännu existerande utbrytargruppen var av en helt annan natur. Den bildades 1860, och hette länge Reorganized Church of Jesus Christ of Latter Day Saints , RLDS, men bytte 2001 namn till The Community of Christ. Den var redan från sitt bildande emot den polygami som då praktiserades i ursprungskyrkan. Den leddes av grundaren Joseph Smiths son, som kallades Joseph Smith III. Till de mer prominenta medlemmarna hörde också grundarens hustru, Emma Smith, som redan under sin mans levnad hade varit en mycket bestämd motsåndare mot polygami.
Av alla utbrytargrupper från Latter Day Saints är denna den största. Det innebär inte att de kommer i närheten av LDS, men de har cirka en kvarts miljon medlemmar. De verkar inte finnas i Sverige.,
De är alltså klart mindre än ursprungskyrkan. En annan sak som skiljer är att den genom hela sin historia har varit betydligt mindre "reaktionär" och mer "politiskt korrekt", om uttrycket tillåts.
Redan vid dess grundande 1860 tog den alltså avstånd från polygami, trettio år före LDS. Fem år senare, 1865, tillät den svarta att bli präster. Det var över hundra år innan LDS gjorde det. Och 1984 tillät den så slutligen även kvinnliga präster, vilket LDS fortfarande inte gör.
Den ger ett mer öppet intryck än ursprungskyrkan, och numera kombinerar den traditionella mormonska läror med annat, som kan föra tankarna till odogmatisk protestantism. . I deras litteratur kan man förresten ofta se hänvisningar till den protestantiske antinazistiske martyren Dietrich Bonnhoeffer.
Deras webbsida kan förresten läsas här .
Emma Smith
Den officiella "mormonkyrkan" heter The Church of Jesus Christ of Latter-day Saints, LDS.
Den har fått många utbrytningar genom åren - de flesta har uppkommit från och med slutet av 1800-talet och vill återupprätta polygamin. De är för det mesta helt förfärliga.
Men den tidigaste ännu existerande utbrytargruppen var av en helt annan natur. Den bildades 1860, och hette länge Reorganized Church of Jesus Christ of Latter Day Saints , RLDS, men bytte 2001 namn till The Community of Christ. Den var redan från sitt bildande emot den polygami som då praktiserades i ursprungskyrkan. Den leddes av grundaren Joseph Smiths son, som kallades Joseph Smith III. Till de mer prominenta medlemmarna hörde också grundarens hustru, Emma Smith, som redan under sin mans levnad hade varit en mycket bestämd motsåndare mot polygami.
Av alla utbrytargrupper från Latter Day Saints är denna den största. Det innebär inte att de kommer i närheten av LDS, men de har cirka en kvarts miljon medlemmar. De verkar inte finnas i Sverige.,
De är alltså klart mindre än ursprungskyrkan. En annan sak som skiljer är att den genom hela sin historia har varit betydligt mindre "reaktionär" och mer "politiskt korrekt", om uttrycket tillåts.
Redan vid dess grundande 1860 tog den alltså avstånd från polygami, trettio år före LDS. Fem år senare, 1865, tillät den svarta att bli präster. Det var över hundra år innan LDS gjorde det. Och 1984 tillät den så slutligen även kvinnliga präster, vilket LDS fortfarande inte gör.
Den ger ett mer öppet intryck än ursprungskyrkan, och numera kombinerar den traditionella mormonska läror med annat, som kan föra tankarna till odogmatisk protestantism. . I deras litteratur kan man förresten ofta se hänvisningar till den protestantiske antinazistiske martyren Dietrich Bonnhoeffer.
Deras webbsida kan förresten läsas här .
Emma Smith
fredag 22 november 2013
Kennedymordet
Ingen kan väl undgå att märka att det idag är 50 år sedan John F Kennedy mördades. Det brukar då ofta sägas att de flesta som var med minns vad de gjorde när de fick reda på det. Ja, det gäller i alla fall mig.
Jag var då åtta år och gick i andra klass. Jag och mina två syskon låg till sängs och lyssnade på radio. Så plötsligt avbröts sändningarna av meddelandet att Kennedy hade skjutits.
Dagen efter - en lördag - gick både jag och min bror i skolan. Det var innan de lediga lördagarna. I min klass tog vår klassföreståndare Kally Holmström upp mordet. Så jag trodde att det togs upp i alla klasser. Men då jag frågade min bror som gick i första klass fick jag reda på att det inte alls hade tagits upp i hans klass.
Annars frossar tidningarna just nu i konspirationsteorier. Dvs i att säga att alla sådana har motbevisats. Det är inte förvånande - de stora media har vad man kanske kan kalla ett anti-konspirationsteoretiskt paradigm. Att tro på konspirationsteorier är definitivt inte politiskt korrekt i de stora sammanhangen.*
Ett exempel på detta är Erik Åsards understreckare i dagens SvD. Den kan läsas här. För den som blir alltför övertygad av den rekommenderar jag kapitlet om Kennedymordet i Gunnar Walls bok Konspirationer. Läs gärna också inledningen i samma bok. Där finns en kritisk diskussion om Erik Åsards och andra anti-konpirationsteoretikerts metod....
................................
* Om det inte handlar om teorier om påstådda konspirationer för att inplantera "falska minnen", förstås....
Jag var då åtta år och gick i andra klass. Jag och mina två syskon låg till sängs och lyssnade på radio. Så plötsligt avbröts sändningarna av meddelandet att Kennedy hade skjutits.
Dagen efter - en lördag - gick både jag och min bror i skolan. Det var innan de lediga lördagarna. I min klass tog vår klassföreståndare Kally Holmström upp mordet. Så jag trodde att det togs upp i alla klasser. Men då jag frågade min bror som gick i första klass fick jag reda på att det inte alls hade tagits upp i hans klass.
Annars frossar tidningarna just nu i konspirationsteorier. Dvs i att säga att alla sådana har motbevisats. Det är inte förvånande - de stora media har vad man kanske kan kalla ett anti-konspirationsteoretiskt paradigm. Att tro på konspirationsteorier är definitivt inte politiskt korrekt i de stora sammanhangen.*
Ett exempel på detta är Erik Åsards understreckare i dagens SvD. Den kan läsas här. För den som blir alltför övertygad av den rekommenderar jag kapitlet om Kennedymordet i Gunnar Walls bok Konspirationer. Läs gärna också inledningen i samma bok. Där finns en kritisk diskussion om Erik Åsards och andra anti-konpirationsteoretikerts metod....
................................
* Om det inte handlar om teorier om påstådda konspirationer för att inplantera "falska minnen", förstås....
Det finns en sak med mormonerna....
... som skiljer dem från de allra flesta religioner.
Och det är att det egentligen bara finns två alternativ. Antingen har de till hundra procent rätt om hur religionen grundades, och Joseph Smith mötte verkligen Moroni och fick verkligen guldplåtarna, som han under lång tid med övernaturlig hjälp översatte från "reformerad egyptiska" för att sedan lämna tillbaks dessa till Moroni.
Det var nämligen på det sättet som det sägs att Mormons bok kom till.
Det enda andra alternativet är att Joseph Smith var en helt och hållet medveten bedragare.
I de flesta religiösa rörelser är det inte så enkelt. Man behöver till exempel inte tro att Muhammad var en medveten bedragare om man inte anser att han i bokstavlig mening verkligen träffade ärkeängeln Gabriel som dikterade Koranen för honom. Muhammad han ha haft hallucinationer, visioner, upplevelser. Men beskrivningen hur Mormons bok kom till är för exakt för att något sådant skulle vara möjligt.
Det finns ingen möjlighet att förklara det hela med visioner, hallucinationer eller något liknade. Det som beskrivs är ett långvarigt och tålmodigt översättningsarbete av en text som sägs ha funnits på guldplåtar, ett översättningsarbete som dessutom flera människor åtminstone indirekt var inblandade i.
Denna berättelse var kanske en fördel för rekryteringen på 1800-talet. Idag är den nog inte det. Och det innebär att för alla de som inte kan acceptera den milt sagt osannolika berättelsen blir den oundvikliga slutsatsen att Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga grundades genom ett helt och hållet medvetet bedrägeri.
Och nu till något konstigt. Jag märker att jag skriver detta med en form av inre motstånd. Hur oerhört absurt det än verkar märker jag att en del av mig närmast blir ledsen över att det är så.
Den enda förklaringen jag har är att detta är en reflex från sexårsåldern. Under över ett års tid hade jag fascinerat sett på när mormonkyrkan i Gubbängen byggdes upp, och jag har dessutom vaga minnen av att jag i samband med att kyrkan invigdes som barn kom i kontakt med mormoner och tyckte att dom var trevliga och snälla. Eller så.
Så någonstans får jag upp inre försvarsreflexer när jag själv skriver alltför elaka saker om dem....
Och det är att det egentligen bara finns två alternativ. Antingen har de till hundra procent rätt om hur religionen grundades, och Joseph Smith mötte verkligen Moroni och fick verkligen guldplåtarna, som han under lång tid med övernaturlig hjälp översatte från "reformerad egyptiska" för att sedan lämna tillbaks dessa till Moroni.
Det var nämligen på det sättet som det sägs att Mormons bok kom till.
Det enda andra alternativet är att Joseph Smith var en helt och hållet medveten bedragare.
I de flesta religiösa rörelser är det inte så enkelt. Man behöver till exempel inte tro att Muhammad var en medveten bedragare om man inte anser att han i bokstavlig mening verkligen träffade ärkeängeln Gabriel som dikterade Koranen för honom. Muhammad han ha haft hallucinationer, visioner, upplevelser. Men beskrivningen hur Mormons bok kom till är för exakt för att något sådant skulle vara möjligt.
Det finns ingen möjlighet att förklara det hela med visioner, hallucinationer eller något liknade. Det som beskrivs är ett långvarigt och tålmodigt översättningsarbete av en text som sägs ha funnits på guldplåtar, ett översättningsarbete som dessutom flera människor åtminstone indirekt var inblandade i.
Denna berättelse var kanske en fördel för rekryteringen på 1800-talet. Idag är den nog inte det. Och det innebär att för alla de som inte kan acceptera den milt sagt osannolika berättelsen blir den oundvikliga slutsatsen att Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga grundades genom ett helt och hållet medvetet bedrägeri.
Och nu till något konstigt. Jag märker att jag skriver detta med en form av inre motstånd. Hur oerhört absurt det än verkar märker jag att en del av mig närmast blir ledsen över att det är så.
Den enda förklaringen jag har är att detta är en reflex från sexårsåldern. Under över ett års tid hade jag fascinerat sett på när mormonkyrkan i Gubbängen byggdes upp, och jag har dessutom vaga minnen av att jag i samband med att kyrkan invigdes som barn kom i kontakt med mormoner och tyckte att dom var trevliga och snälla. Eller så.
Så någonstans får jag upp inre försvarsreflexer när jag själv skriver alltför elaka saker om dem....
torsdag 21 november 2013
Att censurera är ofta dumt...
... att censurera vad man själv skrivit är ännu dummare. För det mesta.
Därför har jag lagt tillbaka det inlägg jag skrev om mormonerna den 2 november. Så kan ni också läsa Tidlösas välinformerade kommentarer.
Jag återkommer nog med något om mormonkyrkans tidiga historia. Inte för att på något sätt idealisera deras extremt patriarkala ideologi, eller deras rasteorier, utan för att visa på hur deras tidiga ekonomiska praktik på ett fundamentalt sätt skiljde sig från dagens mormonkyrkas prokapitalistiska teori och praktik.
Det är ett intressant ämne, och man kan ju analysera utan att på något sätt idealisera.
Därför har jag lagt tillbaka det inlägg jag skrev om mormonerna den 2 november. Så kan ni också läsa Tidlösas välinformerade kommentarer.
Jag återkommer nog med något om mormonkyrkans tidiga historia. Inte för att på något sätt idealisera deras extremt patriarkala ideologi, eller deras rasteorier, utan för att visa på hur deras tidiga ekonomiska praktik på ett fundamentalt sätt skiljde sig från dagens mormonkyrkas prokapitalistiska teori och praktik.
Det är ett intressant ämne, och man kan ju analysera utan att på något sätt idealisera.
tisdag 19 november 2013
Bortträngda minnen
Att minnen kunde trängas bort var något jag hörde talas om första gången i slutet av 1967 och i början av 1968. När jag var på gränsen mellan 12 och 13.
Det väckte ett hopp. Så fort jag hörda talas om det visste jag helt enkelt att det var sant. Det stämde med vad jag innerst inne vetat hela tiden, och det gjorde världen begriplig.
Då, 1968, var detta knappast ens kontroversiellt. Utom i små kretsar av Freudkritiker som till exempel behavioristen HJ Eysenck. I tidningsartiklar intervjuades då och då psykiatriker som i samband med ex. vis aktuella brottsfall förklarade att obehagliga minnen kunde trängas bort. Ingen protesterade.
Vad som sedan hände var att i början av åttiotalet började en del människor (och i synnerhet kvinnor) minnas fel saker. Man började minnas sådant som - om det blev allmänt accepterat - skulle hota stabiliteten i samhället. Och skulle förstöra sinnesron hos många personer som hade makt.
Så backlashen satte in. Och till sist nådde den fram till läget idag, när samvetslösa journalister och andra opinionsbildare lyckats skapa en bild av att - bortträngda minnen är något jämförbart med snömannen, näcken eller tomten.
Men att säga att minnen inte kan trängas bort, och att traumatiska minnen som kommer tillbaka alltid är falska, är att ta ifrån många människor deras verklighet. Speciellt människor som behöver denna verklighet för att överleva och bibehålla hälsa och förnuft.
När jag var 12-13 trodde jag att världen gick framåt. Att medvetenheten gradvis ökade. Det var hoppfullt. Nu är jag 58 och ska snart fylla 59. Och vet att jag hade fel i detta.
Det är mycket som känns overkligt i dessa dagar. Solidaritet är numera ett fult ord, liksom jämlikhet. Och nu är det också meningen att förbjuda självinsikt och ersätta den med en nästan bokstavligt talat själsmördande ytlighet.
Jag minns alltså när jag läste och hörde om bortträngda minnen när jag var 13 - och vilket hopp det gav. Nu ser jag hur verkligheten förhånas i den ena raljerande artikeln efter den andra. Det känns plötsligt väldigt tyst. Tomt. Ensamt. Overkligt. Och skrämmande.
söndag 17 november 2013
Dan "McCarthy" Josefsson
I DN idag får vi veta att psykologiprofessor Sven-Åke Christiansson inte längre får använda sin bok om Thomas Quick i undervisningen. Det är kanske bäst att försöka få tag i den (jag har inte läst den) så man får chans att se se vad som står innan den också sorteras ut från alla bibliotek....
Men Dan Josefsson är förstås inte nöjd. Han vill att Christiansson dessutom avskedas. För han är ju så otäck, och bör inte få arbeta på Stockholms universitet.
Känns det igen? I tidigt femtiotal försökte Joseph McCarthy på samma sätt få alla kommunister och andra vänstermänniskor avskedade från alla offfentliga jobb i USA. Han påstod att de infiltrerade staten för att ta över.
Josefsson säger de facto något liknande. Men nu handlar det inte om kommunister, utan om människor som anser att minnen kan trängas bort. De är farliga, De infiltrerar. De bildar sekter. Och om de tar över går ingen säker. För då finns risken att människor som får upp återkallade minnen kan bli trodda. Och det vore ju väldigt obehagligt för somliga. Som har goda anledningar att frukta något sådant...
Joseph McCarthys inflytande nådde sin kulmen omkring 1952. Två år senare inleddes hans fall. Man kan hoppas att det går ännu snabbare för Dan Josefsson.
Men Dan Josefsson är förstås inte nöjd. Han vill att Christiansson dessutom avskedas. För han är ju så otäck, och bör inte få arbeta på Stockholms universitet.
Känns det igen? I tidigt femtiotal försökte Joseph McCarthy på samma sätt få alla kommunister och andra vänstermänniskor avskedade från alla offfentliga jobb i USA. Han påstod att de infiltrerade staten för att ta över.
Josefsson säger de facto något liknande. Men nu handlar det inte om kommunister, utan om människor som anser att minnen kan trängas bort. De är farliga, De infiltrerar. De bildar sekter. Och om de tar över går ingen säker. För då finns risken att människor som får upp återkallade minnen kan bli trodda. Och det vore ju väldigt obehagligt för somliga. Som har goda anledningar att frukta något sådant...
Joseph McCarthys inflytande nådde sin kulmen omkring 1952. Två år senare inleddes hans fall. Man kan hoppas att det går ännu snabbare för Dan Josefsson.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)