Jungfru Maria, en rotfyllnad och en katolsk tandläkare

Missförstå mig inte. Det som följer nedan är inte en katolsk mirakelberättelse. Jag är inte katolik. Och om det hade varit en sådan, hade den dessutom varit klart kättersk.

Jag berättar inte om ett ”mirakel”. Jag berättar om en serie händelser som kanske är en serie märkliga sammanträffanden.

Det var i början av september 2002. Jag hade tandvärk. Jag satt, eller låg, på en tandläkarstol på Tandläkarhögskolan i Huddinge. Jag skulle rotfyllas.

Jag brukar inte vara rädd för tandläkare men plöstlgt fick jag en märkligt intensiv ångest. Och så, helt spontant, började jag be. Det bara kom. Det var lite underligt, för jag bad utifrån en tradition jag inte är en del av. Dessutom på ett sätt som enligt just denna tradition inte ens är tillåtet.

Helt spontant började jag mumla för mig själv: ”Heliga Guds moder, så full av nåd, hjälp mig”. Gång på gång på gång.

Det var på sätt och vis tur att jag inte var katolik. För om det så vore skulle jag nog genast fått dåligt samvete. Det jag gjorde var rena kätteriet.

Man får nämligen enligt katolsk lära inte be att Maria ska hjälpa en. Det kan hon inte, enligt de katolska teologerna. Det enda man får göra är att be till Maria att hon ska be för en. Jag får alltså be att Maria ska be till Gud att Gud ska hjälpa mig. Jag får inte be att Maria själv ska hjälpa mig. Men det var det jag gjorde.

Det som hände efter bara några minuter var detta. En lärare kom in och sa i brysk ton till tandläkarkandidaterna: ”fyll igen hålet, det är för svårt för oss”. Och till mig sade han sedan: ”vi kan inte hjälpa dig, du får vända dig till den privata marknaden”.

Jag tänkte nog att det var ju inte ett så roligt bönesvar. Men det var inte slutet.

Nu stod jag utan tandläkare. Jag hade väldigt lite pengar och visste att jag inte hade råd med privat tandläkare. Vad skulle jag göra?

Några dagar senare, strax efter att jag och Mats Klockljung fått in vår Guilloukritiska artikel i Expressen, för övrigt, fick jag en impuls. Jag kände en (garanterat icke-katolsk, vill jag påpeka!) kvinna som jag helt plötsligt fick för mig kanske eventuellt kände en tandläkare. Hon kände alla möjliga personer, så det var värt att pröva.

Så jag ringde henne och berättade om min situation. Jag betonade hur lite pengar jag hade och att jag inte hade råd med någon som var dyr. Jo, hon kände faktiskt en tandläkare. Hon skulle tala med henne.

Jag gick in och duschade och när jag kom ut fanns ett meddelande på min telefonsvarare. Det var tandläkaren som hade ringt mig, Hon bad mig att ringa upp.

Det gjorde jag och vi kom överens om att vi skulle ses den 1 oktober. Det mest fantastiska var nog ändå att hon nästan skänkte bort behandlingen . Hon skulle ta 300 kronor per behandlingstillfälle oavsett hur mycket hon gjorde.

Första gången jag gick dit vågade jag inte rotfylla, så hon fick göra lite småsaker på andra tänder. Men nästa gång började hon rotfylla. Det gick nu inte, tanden var i för dåligt skick. Och i slutändan fick jag tanden utdragen.

De närmaste åren gick jag till henne så fort jag hade tandproblem. Jag var garanterad billig, och bra, tandvård under flera år. Sedan slutade hon sitt arbete av olika skäl, men då hade hon gjort stor nytta.

Men vad har nu detta med bönen till Maria att göra? Kanske inget alls, men det var en sak till som gjorde det märkligt

Tandläkaren berättade en del om sitt liv, om hur hon uppfostrats i en skola driven av nunnor, och till sist kunde jag inte låta bli att fråga en viktig fråga. Var hon katolik?

Ja, svarade hon, det är jag.

Jag ber alltså till Maria att hon ska hjälpa mig när jag har ångest inför mina tänder, jag får mycket snabbt kontakt med en bra tandläkare som nästan skänker bort behandlingar, och som dessutom visar sig vara varmt troende katolik!

Strax innan tandläkaren skulle sluta och vi sågs sista gången passade jag på att berätta för henne om historien om min bön till Maria. Hon såg ganska så rörd ut. Hon var i vilket fall som helst inte så dogmatisk att hon påpekade att min bön egentligen var kättersk…

Det är en ganska vacker historia. Jag påstår ingenting, jag har ingen aning om vad det berodde på. Säger jag för att vara på den säkra sidan om några debattglada skeptiker skulle få syn på detta…

Michael Alonzo står naken

De flesta så kallade papparättsaktivister verkar vara ganska så extrema. Värre än så, de flesta ger intrycket av att ha dolda agendor, och många verkar vara förövare som försöker förklara bort de övergrepp de begått mot barnen och/eller deras mammor.

Michael Alonzo har däremot bitvis gett intrycket att vara mer balanserad. Men skenet kan som bekant bedra.

När han i dagens Expressen ger sitt entusiastiska stöd till Sven Otto Littorin och ofattbart nog kallar honom för en "hjälte" och en "förebild för pappor" rämnar den sansade fasaden.

Inte nog med hans okritiska stöd till Littorin - Alonzo beskriver också underförstått på sedvanligt förnekarsätt anklagelser om incest och misshandel i samband med vådnadstvister som om de praktiskt taget alltid vore lögner...

I själva verket orsakas ju ofta skillsmässor och vårdnadstvister av just övergrepp och misshandel, mot barnet och/eller modern, från faderns sida...

Alonzo har avslöjat sig själv. Liksom kejsaren i HC Andersens saga står han där pinsamt naken.
................................................................
TILLÄGG
Se också Suspicios inlägg "Det finns inga hjältar".

Jag hatar värme

En gång i barndomen, jag var kanske nio år, råkade jag få syn på en reklampelare som gjorde mig förbluffad. Det var en resebyrå som puffade för sina ”resor till solen”.

Jag visste en del om astronomi och rymdfärder och trodde inte mina ögon. Jag kände verkligen inte till att det fanns turistresor i rymden. Och även om det fanns det, vem i allsina dar skulle vilja åka till solen? Om man ville begå självmord fanns det både enklare, billigare och mera smärtfria metoder.

Det tog kanske en halv minut innan jag insåg att det handlade om resor till varmare länder. Det gjorde det en aning mer begripligt. Men bara en aning.

Jag visste att många vuxna var så konstiga att de ville använda sin fritid till att bränna sin hud på sandstränder. Sedan brukade de få röda utslag som gjorde ont. För att mildra smärtan köpte de salvor att smörja in på de röda fläckarna.

Jag förstod inte varför detta var så populärt. Det förstår jag fortfarande inte.

Nu behöver vi inte resa till solen för solen har kommit till oss. Inte i bokstavlig mening, förstås, för i så fall hade jag inte kunnat skriva detta. Men nu kan alltså var och en få plågsamma hudskador även hemma på balkongen.

Men om växthuseffekten fortsätter kommer resebyråerna, om några sådana finns kvar, att specialisera sig på att ordna resor till Antarktis för rika knösar. Och Antarktis kustförsvar kommer att lägga ner all sin tid på att jaga de klimatflyktingar som försöker ta sig i land på små bräckliga båtar.

Jag hoppas det aldrig behöver bli så.

Älgkon skapade världen

De svenska hällristningarna kan uppdelas i huvudsakligen två grupper. Dels bronsåldersristningarna i södra Sverige. De har uppenbarligen uppstått i ett patriarkalt samhälle, även om det inte är helt entydigt. Avbildningar av vapen och ityfalliska motiv talar dock ett ganska klart språk. Allt talar för att patriarkatet i Sverige uppstod i och med den mellanneolitiska stridsyxekulturen, och att kulturen under bronsåldern förblev patriarkal.

Den andra huvudgruppen är de ristningar i norra Sverige som uppenbarligen är äldre. De brukar ibland kallas jaktristningar, men denna term kan diskuteras. De uppstod kanske så tidigt som 3000 f.kr. och bland dem finns vare sig avbildningar av vapen eller ityfalliska män.

De dominerande motiven är huvudsakligen två – älgar och båtar. Av allt att döma är älgar de enda djur som avbildas. De har en helt unik ställning bland dessa ristningar. Uppemot hälften av alla bilder anses föreställa älgar. Tidigare har älgbilderna setts som jaktmagi – man avbildade älgar för att lättare kunna fånga dem.

Denna tolkning är dock problematisk. Ett exempel är ristningarna vid Nämforsen, som är de kanske mest kända. De anses allmänt ha ristats under sommaren, då älgarna inte alls var den dominerande födan i området. Och dessutom har det inte funnits några tecken på att älg överhuvudtaget jagats vid Nämforsen. Inga rester av älg har påträffats där.

I sin skrift ”Älgkon skapade världen” (Lofterud Produktion, 2002) har Curt Lofterud lagt fram en alternativ förklaring. Den är intressant, och har en hel del som talar för sig.

I denna skrift påpekar han ett uppenbart faktum, som ofta förbises – nästan alla älgar avbildas utan horn. Även om älgtjurarna under några månader på vintern också saknade horn låter det inte troligt att det är dessa som avbildas. Av allt att döma föreställer nästan alla dessa bilder inte älgar i största allmänhet – utan älgkor.

Varför skulle jaktmagiska ristningar så ensidigt inrikta sig på ett av könen hos en jagad djurart? Till yttermera visso var det dessutom så att båtar ofta avbildades med älghuvuden. Det är svårt att se det som något som är förenligt med en jaktmagisk tolkning. Dessutom förekommer bilder av älgstavar, men även skifferknivar har finnits med älghuvuden.

Vad kan detta bero på? Lofterud lägger fram en tolkning, som bland annat bygger på den kända forskaren Esther Jacobsons arbete ”The deer goddess of ancient Siberia”, men även på tidigare sovjetisk forskning,

Jacobson har studerat Sibiriens arkeologi och folklore och funnit att ett hjortliknande kvinnligt väsen verkar ha dyrkats över stora områden. I sin tidigaste form verkar detta dock ha avbildats som en älgko: ”In her most ancient incarnation, she took the form of a monumental and unantlered elk”. (Jacobson 1990: 2).
Jacobson lägger fram belägg för detta, från sibiriskt neolitikum. Hon skriver:
”The most characteristic image of the Baykal Neolithic period is that of the female elk. Monumental in effect and often in size, usually represented as in full stride to the right, the thousands of repetitions of her figure attest her centrality in contemporary religious beliefs.” (Jacobson 1990: 91). Hon lämnar en lång rad arkeologsikt dokumenterade exempel på detta.

Nu är arkeologiska fynd ofta svårtolkade. Det är svårt att entydigt ”bevisa” att avbildningar är kultiska och har en religiös innebörd. Men i det här fallet har vi, från samma regioner, sentida etnografiska belägg för en kult av en älgmoder.

De tungusiska evenkerna visar sig ha en kosmologi, där älgkon är central. De har föreställningar om två entiteter, som båda är såväl mödrar till klanen som till hela universum. De ses ibland som en kvinna, men ofta som just en älgko. Det anses att föreställningarna om dessa väsen som älgkor är äldre, och att de ses som mänskliga kvinnor är ett senare tillägg. (Jacobson 1990: 191)

Det här kan te sig spekulativt, men det är faktiskt en av de minst spekulativa, och mest substantiella tolkningarna av de nordliga hällristningarna. Man kan jämföra med exempelvis den ansedda postprocessuella arkeologen Christopher Tilleys halsbrytande spekulationer!

Så det faktum att kvinnofiguriner är så sällsynta i tidig svensk förhistoria betyder inte att det saknas tecken på någon form av gudinnekult. Jag har tidigare tagit upp megalitgravarna; hällristningarna kan mycket väl vara ett annat exempel.

Litteratur
Hällristningar och hällmålningar i Sverige (red. S. Jansson, EB. Lundberg, U. Bertilsson), 1989
Esther Jacobson, The Deer Goddess of ancient Siberia: A study of the ecology of belief, 1990
Curt Lofterud, Älgkon skapade världen, 2002

"Att drömma mardrömmar om alliansen" - med nyskriven inledning

Det närmar sig val, och bisarrt nog leder alliansen på nytt opinionsundersökningarna. Därför lyfter jag på nytt upp denna artikel jag skrev strax före valet 2006.

Vad jag inte tidigare berättat om är vad som hände mig efter att jag skrivit den. Ångesten för en Reinfeldt-seger ökade gradvis, för att slutligen kulminera kvällen den 14 september 2006, då jag hade nått en så hög grad av panikångest, att jag för första gången på över två årtionden gick till en psykakut för att få ut något lugnande.

Jag gick till S:t Görans i Stockholm och beskrev för en ganska road läkare att jag hade panikångest för att alliansen skulle vinna valet. Han ville pracka på mig några starka ångestdämpande medel, men skeptisk som jag är till psykofarmaka, fick jag honom att skriva ut något mycket svagare, Atarax. Jag fick tabletter till valet.

Nu vann allianen som bekant valet. Så jag fick ringa en läkare jag känner för att skriva ut fler…

Men nu har jag ju börjat ställa in mig på att alliansen skulle gå mot sitt välförtjänta nederlag fyra år senare. Men det verkar ju som om mardrömsscenariot kommer att upprepas!

Det är dubbelt så otäckt. För nu vet alla vad alliansen går för. Det har också bitvis lett till superlåga siffror i opinionsmätningar, men som genom någon sorts svart magi, eller vad det nu är frågan om, lyckas tydligen alliansen förvända synen på människor, och egendomligt nog chockhöja sina siffror igen. Nej, jag tror normalt sett inte på svart magi, men ibland kan man ju undra...

Anledningen till att alliansens siffror höjs igen är väl annars snarare den usla oppositionspolitiken från Sahlin o co. Deras politik är inte ett trovärdigt alternativ, utan mest av allt en mer tam version av alliansens borgerliga politik – men på exempelvis sextio – och sjuttiotalen fanns så mycket av solidaritet och klassmedvetenhet att detta inte skulle ha lett till att traditionella socialdemokratiska väljare skulle börja överväga att rösta på moderater.

Gradvis, gradvis, håller alliansen på att montera ned välfärdssystemen. Privatiseringar, utförsäljningar, selektivt riktade skattesänkningar, bolagiseringar, ökade klyftor…

De som kokar kräftor (obs jag har aldrig gjort det!) sägs veta att om man höjer temperaturen långsamt kommer inte kräftorna att reagera – förrän de är döda. Alliansens strateger tycks ha lärt sig av den metoden.

Arbetarrörelsens landvinningar slås nu sönder en efter en. Det Sverige som blir slutresultatet av detta systemskifte kommer förr eller senare att skapa panikångest hos långt fler än mig.

........................................

Att drömma mardrömmar om alliansen: har Stephen King skrivit valrörelsens manus? (2006-09-07)

I Aftonbladet idag står det att publiken gav Fredrik Reinfeldt högsta betyg i debatten med Göran Persson. Det skrämmer mig.

Man behöver inte vara någon beundrare av Göran Persson (det är det sista jag är!) för att inse att Reinfeldt var helt svarslös när Persson pressade honom på en av valets centrala frågor: hur tror han att det blir fler jobb genom att man slår mot de svagaste, som arbetslösa och sjukpensionärer? Reinfeldt förnekade aldrig att hans förslag skulle slå mot dessa grupper. Han bara försökte hävda att det på något mer eller mindre obegripligt sätt skulle skapa nya jobb.

Den andra punkten där Reinfeldt blev svarslös var privatiseringen av sjukvården, där Persson kunde visa på planerna på att sälja ut exempelvis Karolinska. Reinfeldt kunde inte förneka att hans partikamrater lokalt utvecklat planer på utförsäljningar; han kunde inte heller lova att han skulle stoppa dem.

Att inte fler människor reagerar på det samhälle Reinfeldt och hans allianskamrater planerar skrämmer mig. Reinfeldt har gått ut hårt - han har lyckats övertyga naiva själar att moderaterna inte längre för en politik som drabbar låginkomsttagarna. Det stämmer inte, men det är inte poängen här. Poängen är att han har fått många att tro att låginkomsttagarnas intressen kan försvaras genom att man slår mot dem som är längst ner i samhällshierarkin - som arbetslösa, sjukskrivna, sjukpensionärer och socialhjälpstagare. Det är vad han säger. Och många sväljer det.

Utförsäljningar av sjukvården till privata intressen kommer på inte alltför lång sikt att slå mot den offentliga sjukvården, och bara de naiva kan tro att detta inte också kommer att leda till sämre sjukvård för de fattiga. Det kommer inte att ske med en gång, men det kommer...

Generella angrepp mot bidragssystemen kommer att slå mot människor som inte KAN arbeta. Vad har de för hjälp av att Reinfeldt lovar skattesänkningar åt löntagarna? Men de kommer också att slå mot arbetslösa som KAN arbeta, men inte kan få tag i jobb.

Om vi levde i en planekonomi, där samhället hade kunnat lova de som fått nedsatt a-kassa nya jobb hade det varit en annan sak. Men nu lever vi i en kapitalistisk marknadsekonomi där ingen är garanterad någonting. En stor grupp människor utan arbete kommer att få försämrade villkor - utan att för den sakens skull få några arbeten.

Jag vill också påstå att för många överlevare utgör Alliansen ett veritabelt hot. Visst, en del överlevare klarar sig bra socialt och ekonomiskt, trots trauman och problem. Men många gör det inte. Bland sjukpensionärer, långtidsarbetslösa, socialhjälpstagare och med all säkerhet även uteliggare är människor som utsatts för övergrepp i barndomen överrepresenterade. De kommer inte att få ut någonting av en borgerlig regering - utom ökad otrygghet och ångest.

Det drar kallt. Alliansen med dess otäckt karismatiske ledare Reinfeldt gör mig rädd. Livrädd. I en artikel i Svenska Dagbladet för någon vecka sedan skrev någon att manuset till denna valrörelse verkar ha skrivits av Stephen King. Han hade rätt, på ett helt annat sätt än han avsåg.

Det är lätt att få mardrömmar när man hör Alliansens segervissa politiker. Men att drömma mardrömmar är ingen lösning. Det bästa man kan göra är att bestämma sig för att rösta mot en borgerlig regering den 17 september. Och att övertyga andra om att göra detsamma.

Erik Rodenborg

Ett litet förtydligande till förra inlägget

Att önska att telefonavlyssning och buggning skulle användas i högre grad vid grova sexualbrott innebär inte att jag har illusioner om att det kommer att bli så. Det används praktiskt taget aldrig och jag anser inte att det är en tillfällighet.

Sexuella övergrepp finns på alla nivåer i samhället. Men det är framför allt inom de övre skikten som de kan genomföras på ett mer systematiskt, planerat sätt. Om omfattningen av detta skulle bli känt skulle vi – det är min förvissning - hamna mycket nära en förrevolutionär situation.

Alltså torde det inte ske under de nuvarande politiska förhållandena. Och även om det ändå mot förmodan skulle ske skulle – det är jag övertygad om - det läcka som ett såll i de mest känsliga fallen, på ett sätt som gjorde även avlyssning och buggning i högsta grad ineffektivt.

Själv skulle jag gärna ha sett en effektiv buggning under Södertäljefallet, till exempel, men den typen av önskningar är i dagens samhälle endast vackra dagdrömmar, minst lika osannolika som tron på att Aura Rhanes från Clarion ska rädda världen.

Använd telefonavlyssning och buggning vid grova sexualbrott!

I Aftonbladets papperstidning idag (har tyvärr inte hittat det på nätupplagan) får vi ta del av en del av Göran Lindbergs i sanning avslöjande kommentarer genom utskriften från hans telefonavlyssnade samtal.

Att telefonavlyssning används vid misstänkta grova sexualbrott är utmärkt, men tyvärr extremt ovanligt (jag känner inte till något tidigare fall, utom bordellhärvan 1976, men då använde man sig inte av materialet, trots att man skulle kunna ha gjort det!).

Man kan hoppas att detta är en inledning till att den typen av metoder börjar användas mer i dessa fall, och att det inte endast handlar om att man i just detta fall ville sätta dit en impopulär polischef.

Själv är jag helt övertygad om att det i många fall där den misstänkte friats för att ord står mot ord, resultatet skulle blivit helt annorlunda om polisen hade använt sig av avlyssning (eller för den delen buggning).

Integritetsfundamentalistiska invändningar väger lätt när det handlar om metoder för att bevisa grova sexual- och våldsbrott mot kvinnor och barn...

Mot en global barbecue? - några skräckslagna funderingar

Läste igår en artikel i Svenska Dagbladet.

I den tas för en gångs skull upp en del av växthuseffekten som man sällan nämner.

När man beskriver dennas verkningar brukar man mest fokusera på de indirekta effekterna av en global uppvärmning – stigande vattennivåer, felslagna skördar, etc.

Men just detta – att det faktiskt blir varmare, och att det finns en gräns för hur mycket värme människor kan klara – nämns nästan aldrig.

Men så är det ju. Det insåg jag om inte annat när jag var i Singapore och Filipinerna. Värmen där var outhärdlig, inte endast för mig, utan även för de som var vana, de som bodde där.

Jag fick känslan att det inte behövs många graders temperaturstegring där för att orsaka en ren massdöd.

Och det är troligen riktigt. Om temperaturen runt ekvatorn ökar drastiskt och om vi på våra breddgrader i sin tur får ett klimat som närmar sig det som finns runt ekvatorn – då handlar det troligen om inget mindre än om att civilisationen som vi känner den kommer att kollapsa.

Och i förlängningen kanske människosläktet…

Det anses att det för många miljoner år sedan fanns flytande vatten på Venus. Venus´ växthuseffekt har nu gjort att yttemperaturen är cirka 300 grader Celsius. Denna växthuseffekt var naturligtvis inte orsakad av några människor – det har aldrig funnits människor på Venus. Men det är en tankeställare.

När en process börjar gå över en viss gräns kan den ju skena iväg.

I Lars Ekborgs version av Tom Lehrers ”We will all go together when we go”, som med svart humor beskriver världens undergång vid ett atomkrig finns följande rader:

”Vi ska grillas på samma heta glöd,
det ska bli barbecuestämning vid vår död,
tre miljarder på spettet,
alla skrämda ifrån vettet,
Satan säger 'tack min serveras röd!'”.

Det kan ju beskriva en växthuseffektens värmedöd också…

Detta inlägg är förvisso ett okunnigt och ovetenskapligt inlägg. Det kan verka skräcklaget. Och jag är ingen expert.

Men om det så bara finns låt oss säga några procents risk för att processen i framtiden KAN skena iväg bortom all kontroll kräver det ju omedelbara och drastiska åtgärder...

Oskyldigt anklagade?

Det finns en rad föreningar och mer lösliga nätverk/kotterier för ”oskyldigt anklagade”. Nästan alla dessa samlar de som anklagats för olika typer av sexualbrott och/eller övergrepp mot barn.

Det handlar om allt från pappor som kämpar om vårdnad, till personer som anklagats av sina vuxna barn för att förgripit sig på dem när de var barn.

Konstigt nog finns inga motsvarande nätverk för de som har blivit falskt anklagade för att vara knarklangare, eller mördare, eller snattare.

Men nu till saken. Anta att jag befann mig i den säkert inte speciellt behagliga positionen att anse mig vara falskt anklagad för sexualbrott och/eller brott mot barn. Det sista jag skulle vilja göra i det läget vore att kasta mig in i en allians med andra som också sade sig vara det.

Varför det? Jo därför att jag ofrånkomligen skulle börja tänka - ”jag anser mig vara oskyldig, men hur vet jag att han, eller han, eller han, verkligen är det”?

Ja, hur vet man det? Det märkliga är nu att de som förenat sig och påstår sig vara oskyldigt anklagade aldrig verkar ha det problemet. De hävdar inte bara sin egen oskuld, de sluter sig samman med andra och hävdar med emfas att de är kollektivt oskyldiga. Hur vet de det?

Nej, det kan de normalt sett inte veta alls. Varför beter de sig då på detta sätt?

Det finns egentligen endast tre möjliga orsaker. Antingen är de inte oskyldiga alls. Då behöver de ju inte bekymra sig för om andra är det eller inte.

Eller så är de helt enkelt så urbota dumma att de inte ställer frågan. Eller så är de så cyniska att de inte bryr sig alls.

Hur jag än vrider och vänder på saken kan jag inte se några andra alternativ.

Personligen tror jag nog att den stora majoriteten i dessa nätverk för ”oskyldigt anklagade" är skyldiga som bara den. Det är den troligaste förklaringen till att de så oerhört lättvindigt allierar sig med en massa andra som anklagats för sådana brott, och påstår sig vara oskyldiga.

Skulle en person som blivit oskyldigt anklagad för mord verkligen vilja bli en del av en grupp som aggressivt påstår sig vara just ”oskyldigt anklagade för mord”? Knappast, eftersom han/hon skulle inse att om det är några som skulle strömma till en sådan förening så är det verkliga mördare!

Detsamma gäller i minst lika hög grad de som anklagats för sexualbrott och övergrepp mot barn…

Är tillbaka...

... från Gudinneveckan i Näsåker.

Den var en upplevelse. Å ena sidan, och framförallt - värme, gemenskap och glädje - å andra sidan strul... Men strulet gjorde den på sätt och vis än mer intressant.

Näsåkers gudinneveckor är väl kända för både glädje och strul men gradvis har planeringen blivit lite bättre.

Så årets vecka skulle kanske ha kunnat ses som den mest rationellt planerade hittills - om det inte vore för tisdagens utflyktsdag. Vi åkte runt med bilar för att bland annat se Gene fornby och "Räckebergskyrkan". Bilarna skulle åka i karavan, var det tänkt.

Men det blev inte riktigt så.

Jo, vi kom till platserna vi skulle se och de var verkligen värda att besöka. Men sedan...

Vill inte gå in på några detaljer i det scenario som utspelade sig, men - för att nu bara ta ett exempel - just vår bil kom hem 23.00, fast det var menat att vi skulle kommit hem till maten 17-18, sisådär.

Under några dramatiska timmar påminde nog vår utflykt mest av allt om TV4:s serie "Lost”. Om vi i vår vilsekomna bil inte hade stött på en bilist som gav bort sin bilkarta (!) till oss vet nog ingen riktigt vad som skulle ha hänt...

Men just sådana scenarior förstärkte trots allt glädjen. Se här, ett minne för livet, en oförglömlig händelse, om något. En riktigt spännande resa, med andra ord. :-)

Uppriktigt sagt, har jag sällan haft så roligt som under Gudinneveckan 2010. Det dråpliga strulet var nog pricken över i…

Gudinneveckan i Näsåker

Åker nu till Gudinneveckan i Näsåker, där jag kommer att vara en vecka. Jag kommer inte att ha tillgång till internet.

Bordellhärvan mörkas - igen

Läser hos Suspicio om åklagare Håkan Roswalls beslut att hemligstämpla det mesta av utredningen om bordellhärvan runt Göran Lindberg

Det är ett ovanligt beslut, men det är inte förvånande.

Egendomligheterna i polisledningens olika uttalanden om fallet har ju varit milt sagt anmärkningsvärda. Man gick med emfas ut och förnekade att det skulle finnas något nätverk, trots att den inre logiken i fallet visade att det måste finnas ett nätverk, och trots att läckor från polisen, och utsattas egna berättelser, talade om nätverk.

Man hade alltså trasslat in sig ganska så rejält. Nu "löser" Roswall detta problem med en hemligstämpel.

Det stinker.

Varav hjärtat är fullt talar munnen

I en debattartikel i Aftonbladet kritiserar Lars Gårdfeldt att Domkapitlet lät Bjästa-prästen Lennart Kempe komma så lindrigt undan. Han fick endast en skriftlig erinran.

Det är bara att instämma i kritiken. Kempes uttalande i Uppdrag Granskning var förvisso inte speciellt genomtänkt, men det är väl just när någon överraskas i (exempelvis) en intervjusituation och inte hinner tänka igenom vad han BORDE säga som det verkligt intressanta kommer. "Varav hjärtat är fullt talar munnen" - det stämmer ju inte alltid, men ju mer oförberedd någon är, desto mer torde det kunna stämma…

Kempe hann i detta fall inte planera en "politiskt korrekt" kommentar - och nu står han där avslöjad som en av de tyvärr inte alldeles ovanliga personer som har stor empati för våldtäktsmän och en närmast obefintlig sådan med deras offer. Vilket ju också visades i handling under skolavslutningen.

En sådan person bör inte arbeta som själavårdare.

Och om han nu ändå får göra det ställer det förstås frågor om vad Svenska Kyrkan egentligen har för inställning till präster som uppenbart identifierar sig med förövare.

Kom just.....

...tillbaka från en resa till Sydostasien. Jag var bjuden av min bror, och resan varade i tio dagar.

Det var i sin helhet omtumlande och lärorikt, med några ganska så omskakande upplevelser, framförallt av fattigdomen i Filippinerna.

Den massiva, och närmast outhärdliga, värmen var också av en typ jag aldrig förut har upplevt i mitt liv...

Återkommer på något sätt med funderingar om dessa saker.

Jag är just nu...

... på Filippinerna, med en mycket begränsad internetanslutning. Jag är tillbaka om några dagar.

Har en del kommentarer om vad jag kunnat iaktta under några dagar här och i Singapore, men de får vänta...