Vintersöndag

Bara några sekunder efter att jag vaknade dök denna sång upp i huvudet. Blå Tåget från hösten 1974, på LP:n Slowfox.

Vacker, poetisk, men - har jag alltid tyckt - på¨samma gång lite kuslig. 

Här.

Lördagar, söndagar och bävrar

Sjundedagsadventisterna (SDA)  är en märklig rörelse. Den måste beskrivas som fundamentalistisk, men deras hårda förkastande av helvetesläran gör dem definitivt mer sympatiska än andra kristna fundamentalister. 

Nu förkastar även exempelvis Jehovas Vittnen denna, men detta är dock en odemokratisk, teokratisk organisation - medan SDA har en demokratisk organisationsstruktur. Vilket väl också gör dem lite sympatiska.

SDA har en egenhet som avspeglas redan i dess namn. De anser att frågan om vilken dag som ska ses som sabbatsdag, dvs vilodag, är en central och viktig trosfråga. Eftersom Gud vilade på den sjunde dagen och lördagar åtminstone tidigare definierades som den sista, sjunde, dagen i veckan, är det ett gudomligt påbud att just denna dag ska vara vilodag.  

Men nu råkar faktiskt söndag sedan 1972 internationellt definieras som den sista dagen i veckan, efter att tidigare ha definierats som den första. Det borde ställa till problem för SDA:s insisterande på att just lördagen ska vara sabbat. 

Men från en SDA-medlem har jag hört svaret att veckodagarna har existerat kontinuerligt sedan Adam och Eva. Och därför är lördagen objektivt sett alltid den sjunde dagen, oavsett alla juridiska nydefinitioner.

Att vi verkligen ända sedan de första människorna blev till har haft en sjudagarsvecka med söndagen som första dagen och lördagen som den sista, är kanske förenligt med en strikt bibeltrogen lära, jag har inte undersökt saken. Men för alla som inte tror att Bibeln är bokstavligt sann ter det ju sig som mer än absurt. 

Nedan kommer några SDA-trogna videor om saken. SDA är inte en monolitisk organisation, så det finns säkert mycket i dessa videor som många SDA-medlemmar inte skulle hålla med om. Men det ger ändå en bild av hur rörelsens grundsyn läggs ut av en del aktiva medlemmar.  

Här, och här, får vi reda på att se söndagen som vilodag inte endast är emot Guds påbud, utan rent av är sataniskt. Att ha söndagen som sabbat ses rent av som det vilddjurets märke som nämns i Uppenbarelseboken. Eller i alla fall som en viktig del av detta begrepp. 

Detta byggs under med påpekandet att söndag firades under hednisk tid som solgudens, eller solgudinnans, dag. (Se för övrigt bilden nedan) 

I SDA:s lära finns det två onda världsmakter som styr i ändens tid. Det är den katolska kyrkan, och Förenta Staterna. Dessa samarbetar på ett sataniskt sätt med varandra, och det förekommer spekulationer i SDA att just  dessa maktcentra planerar att genomföra en lag, som gör det till ett brott att inte ha just söndagen som sabbatsdag. 

Och i denna video får vi slutligen reda på att bävrar i motsats till människor håller Guds påbud och vilar på lördagar. Det är en mycket märklig video. Den säger att det finns vetenskapliga studier som visar detta, dock utan att gå närmare in på vilka som genomfört dessa studier.

Jag har inte undersökt saken så jag frågade ChatGPT (!) om den kände till något om detta. Den svarade, förutsägbart nog, att den inte gjorde det. 

Härmed öppnar jag mig genast för anklagelsen att jag mer tror på en dator utan medvetande än på att Guds påbud i Bibeln styr bävrarnas beteende. Skamligt nog måste jag erkänna att jag förmodligen gör det.

 

"A depiction of Máni, the personified Moon, and his sister Sól, the personified Sun, from Norse mythology (1895) by Lorenz Frølich"  (Wikipedia)

Idag...

... går klockan rätt igen. Jag hoppas att det blir permanent.

En ny vänstergrupp?

Tydligen har det bildats en utbrytning från Vänsterpartiet. Jag betvivlar att den kommer att bli speciell stor.

De flesta som är med i V är det inte för att de håller med partiet om allt, utan för att det är det enda någorlunda stora parti som är vänster, i någon rimlig mening av ordet.

Jag är (ganska så passiv) medlem i Vänsterpartiet. På det första medlemsmöte jag gick på  förklarade jag att jag ansåg att storföretagen och bankerna borde förstatligas, och jag hänvisade till en intervju med CH Hermansson från 1967 som finns på YouTube.

Jag försäkrades att man absolut kunde tycka så i Vänsterpartiet... även om det inte var den officiella linjen.

Jag skulle kanske  kunna hålla med utbrytarna om en del saker  men om det inte blir i alla fall ungefär lika stort som V kommer jag inte ens att fundera på att gå med.

Jag har varit med i smågrupper på vänsterkanten under en förfärligt massa år av mitt liv, och det kommer jag inte att börja med igen.

Chat GPT försöker skriva som Howard Philips Lovecraft

Chat GPT behärskar Lovecrafts stil riktigt bra, men det är absolut något som saknas. Det märks fortfarande att det är en dator som skriver. 

--------------------------------------------------------------

Jag: 

Berätta hur du plötsligt upptäcker att en dörr i det lokala biblioteket som alltid brukar var stängd nu är öppen, du går in, på ett bord i rummet  ligger den förbjudna Necronomicon  - och vad som händer sedan.
 

ChatGPT:

Jag brukade besöka det lilla biblioteket i vår stad varje vecka. Det var en trygg plats, där bokhyllorna sträckte sig som tysta väktare av gamla berättelser och kunskap. En dörr längst bak i biblioteket, precis intill de gamla arkiven, hade alltid varit låst så länge jag kunde minnas. Ingen verkade lägga märke till den, och bibliotekarien bytte alltid samtalsämne när någon frågade vad som låg bakom den. Jag hade, som de flesta, aldrig funderat särskilt mycket på det—förrän den dagen.

Det var en kall, mulen eftermiddag när jag strövade genom bibliotekets dammiga gångar och såg det. Dörren, som alltid varit stängd, stod nu på glänt. Det var bara en liten springa, men tillräckligt för att dra min uppmärksamhet. Något i mig visste att jag inte borde gå dit, men nyfikenheten grep mig med en plötslig, obeveklig kraft.

Jag närmade mig dörren, kände en lätt kylig vind strömma ut från springan, och utan att tveka mer sköt jag upp den. Rummet på andra sidan var mycket större än jag förväntat mig, fylld med ett dunkelt ljus som verkade komma från ingenstans. Väggarna var täckta med tunga bokhyllor, som om tiden själv hade glömt bort dem. Men mitt i rummet, på ett massivt ekbord, låg en ensam bok.

Necronomicon.

Jag hade hört om den, läst de gamla myterna. Det var en bok som inte skulle finnas, en samling av hemligheter och förbjuden kunskap, bortom vår verklighets gränser. Att se den där framför mig, med sitt svarta, åldrade skinn och mystiska symboler inbrända på omslaget, fick mig att tveka. Men återigen, precis som när jag såg dörren, kände jag mig dragen till den—en tvångsmässig önskan att röra vid den.

Mina fingrar var knappt medvetna om vad de gjorde när de sträckte sig fram och lyfte boken. Den var tyngre än jag förväntat mig, och luften i rummet tycktes plötsligt bli tjockare. När jag öppnade den första sidan kändes det som om världen omkring mig förlorade sin form—väggarna suddades ut, och det tysta biblioteket blev en avlägsen skugga. Orden, skrivna med en främmande handstil, dansade framför mina ögon.

Och så började jag läsa.

De första raderna var obegripliga, men ändå började jag förstå dem på ett sätt som kändes som mer än bara läsning. Varje ord var som en nyckel som öppnade en port i mitt sinne, och snart hörde jag viskningar, inte från boken, utan från skuggorna runt mig. Rummet hade förändrats, eller snarare, jag hade förändrats. Det var som om jag plötsligt befann mig i en annan värld, där de osedda krafterna som vilat under ytan av vår verklighet nu rörde sig fritt.

Då hörde jag det—audhumla röster, något som kallade på mig, från bortom tidens gränser. En närvaro som kändes som uråldrig och oändlig mörker strök mot mitt sinne. Jag kunde känna det: en medvetenhet, större än allt jag någonsin kunnat föreställa mig, som betraktade mig, lika likgiltigt som ett universum betraktar en ensam stjärna.

Jag borde ha släppt boken, stängt den och lämnat rummet, men jag kunde inte. Orden hade fastnat i mitt sinne, och de började forma sig till bilder. Jag såg bortglömda städer som svävade i tomrummet, monstruösa varelser som kröp fram från avgrunder där ljuset aldrig nått. Och i centrum av allt—en figur, mörkare än natten, med ögon som lyste som döende solar.

Plötsligt slog boken igen med en öronbedövande smäll, som om någon osynlig kraft stängt den. Jag slungades bakåt, kastad tillbaka till det vanliga rummet. Dörren som tidigare stått öppen smällde igen, och jag stod där, ensam, med hjärtat bultande i bröstet.

Necronomicon låg kvar på bordet, men jag visste att jag inte längre var densamma. Något, eller någon, hade sett mig. Och jag visste, djupt inom mig, att jag inte var färdig med den förbjudna boken. Eller kanske var det boken som inte var färdig med mig.

Om 84 (eller fler) obehagliga män

Gisèle Pélicot var gift med Dominique Pélicot . De lever båda i Frankrike. 

En dag 2020 kallades hon till polisstationen. Hon trodde att de skulle tala med henne om ett brott hennes man hade anklagats för. Han hade avslöjats med att ha tagit fotografier under kvinnors kjolar i en mataffär.

Men polisen var inte intresserad av att tala om detta. De hade kollat mannens dator och hade hittat något mycket värre.

Mannen hade filmat hur hans fru under en lång tid hade våldtagits av manliga bekanta till honom. Något hon inte hade en aning om.

Det visade sig att han regelbundet hade bjudit hem män han kände för att våldta sin hustru. Före våldtäkterna hade han drogat henne kraftigt. Vare sig det endast berodde på drogerna eller också på egna bortträngningsmekanismer så mindes hon ingenting.

De systematiska övergreppen hade skett under nio år, ända sedan 2011.

Här kan man finna en kortfattad men överskådlig artikel om detta

Och här kan man finna en mer analytisk artikel om händelserna i den socialistiska tidskriften International Viewpoint. Den påpekar att de minst 83 män som på uppmaning av Gisèles man hade deltagit i våldtäkterna kom från alla livets områden - de hade alla tänkbara yrken. De var - i alla fall sociologiskt - ett tvärsnitt av den manliga befolkningen. 

De reagerade oftast med olika typer av försvar när de greps. Ett av dessa var att det väl inte kunde vara våldtäkter eftersom hennes man ju hade tillåtit dem...

Händelserna berättar väsentliga saker om makt, våld, sexualitet och kön - i. vårt samhälle. 

Det är naturligtvis inte något unikt scenario. Det är otäckt - och det är mycket bra att polisen utredde övergreppen - att de gick till rättegång - och att det har blivit uppmärksammat. 

Som Gisèle själv har sagt kan detta vara till hjälp för kvinnor som utsatts för liknande övergrepp.

Elit eller inte elit?

I USA tycks många känna att någon INTE tillhör en elit om denne talar som det anses att "folk gör mest", och dessutom har fördomar som "folk" ofta anses ha  etc. etc. -  även om denne är mångmiljonär eller miljardär, och har ofattbart mycket makt.  

De de ser som en elit och som därför inte tillhör folket är istället de som låter akademiska på något sätt. 

Det är nog en av hemligheterna bakom Donald Trumps framgångar. 

Bibeln och arkeologin

Att påstå att det inte finns arkeologiska belägg för Bibelns berättelser är en grov underdrift. Åtminstone när det gäller den större delen av vad kristna kallar Gamla Testamentet (GT) är det snarare så att det finns överväldigande arkeologiska belägg för att dess berättelser inte stämmer. Och eftersom Nya Testamentet till så stor del bygger på GT påverkar det också synen på detta.

Den som tvivlar på detta djärva påstående rekommenderas att läsa "Bibeln och arkeologerna"  av Hans Furuhagen (Natur och Kultur 2010).  Det är en läsning som skulle kunna få en förödande effekt på många fundamentalister. I alla fall de som inte är förmögna till att konstruera fantasifulla (men för det mesta ohållbara) motargument. 

Nedanstående inlägg bygger till stor del, men definitivt inte enbart, på Furuhagen.

Furuhagen går igenom berättelserna i Bibeln (framför allt de i GT) mycket noga och jämför med det arkeologiska materialet. Det har många gjort tidigare - men Furuhagens bok är en ovanligt pedagogisk sammanställning. 

Att syndafloden är en (otäck) saga behöver inte påpekas. En världsomfattande översvämning av den typen skulle ha skapat ett helt jordskikt som lätt skulle kunna upptäckas om det hade funnits. Men det finns inte.

Att det saknas belägg för Abraham,  Isak och Jakob är ju inte så konstigt. Det skulle knappast ha funnits belägg för dem även om de hade existerat. Men det finns belägg för att avgörande delar av berättelserna om dem inte kan stämma. Exempelvis var kameler inte domesticerade i Mellanöstern före 1000 f.kr. - långt efter alla rimliga dateringar av deras eventuella resor.

Sedan börjar det brännas ordentligt . Uttåget i Egypten skulle ha lämnat arkeologiska spår på Sinaihalvön om den hade ägt rum - vilka inte finns. (Sjundedagsadventister - som är ovanligt sinnrika i att hitta nya argument för att försvara Bibeln - försöker i och för sig bemöta detta genom att hävda att vandringen inte alls gick genom Sinai, utan genom nuvarande Saudi-Arabien...) .

Invasionen av Kanaan kan inte ha ägt rum - de städer som påstods ha förstörts förstördes inte, eller var inte byggda, eller hade varit ruiner sedan lång tid tillbaka. Det enda undantaget tycks vara Hazor, men det tog två hundra år innan israeliter bosatte sig i det förstörda Hazor. Det verkar troligt att Hazors förstörelse berodde på en egyptisk straffexpedition. 

Som bland annat den israeliske arkeologen Israel Finkestein visat talar det arkeologiska materialet snarare för att proto-israeliterna var en grupp kananéer (de kananeiska  och israelitiska språken var nästan identiska!) som pga klimatförändringar lämnade jordbruket, vandrade österut och övergick till att bli boskaps-skötande nomader, och senare återvände till Kanaan. 

Det är också anmärkningsvärt att de kananéer som i Josuaboken beskrivs som nästan helt  utrotade -  i den efterföljande Domarboken är i högsta grad både närvarande och starka - och fortsätter att ställa till mycket stora problem för israeliterna.

Medan kampen mot kananéerna verkar inhöljda i mytiska sagor har däremot kampen mot filistéerna en något större verklighetsbakgrund. Filistéerna var erövrare som kom från Grekland och som riktade angrepp mot stora delar av Mellanöstern. 

Om dessa saker har jag skrivit tidigare. Men det visar sig också att inte heller berättelserna om de stora kungarna David och Salomo verkar ha någon verklighetsbakgrund. Deras riken kan inte bekräftas av arkeologin. Det är anmärkningsvärt, i synnerhet när det gäller Salomo. För enligt Bibeln var denne en stor byggherre - han blev så känd för sina påsådda byggnadsverk att en del frimurare långt senare hävdade att de kan härleda sitt ursprung till honom... 

Men av döma av de arkeologiska beläggen var Davids och Salomos riken - om de ens funnits - snarare någon form av små hövdingadömen som inte avsatte några arkeologiska spår. 

Dessutom finns det inga utomstående belägg för dessa påstått stora kungar. Vare sig assyrierna, babylonierna, eller egypterna nämner vare sig David eller Salomii  sina bevarade,  och mycket omfattande, texter. Trots att de nämner senare kungar i Juda och Israel. 

Någon kan invända att Salomos tempel bevisligen fanns.  Jo, det fanns bevisligen ett tempel som kallades så, men det existerade inte på den tid då Salomos kungadöme påstås ha funnits. Det byggdes långt senare. 

Men efter den påstådde Salomo händer det faktiskt något. Det delade rike som enligt Bibeln uppstod efter Salomos död finns det faktiskt belägg för - både arkeologiskt och som sagt skriftligt. Medan inga textarkiv från den tiden nämner David eller Salomo nämns alltså flera av de efterföljande kungarna i både nord- och sydriket, i samtida källor. Och från dessa riken finns det också arkeologiska belägg, Det ser ut som om nordriket "Israel" och sydriket "Juda"  faktiskt existerade - medan berättelserna om vad som kom före detta är helt obekräftade legender. 

Dessutom talar mycket för att den tidigaste religionen inte var monoteistisk utan henoteistisk. Att dyrka "andra gudar" sågs enligt Bibeln av Jahve som närmast ett äktenskapsbrott. Jahve var en "svartsjuk och nitälskande" gud - han blev upprörd över att "Israels barn" var otrogna och rände efter andra gudar. 

När skrev dessa berättelser? I de påstått tidigare böckerna i GT nämns exempelvis ofta städer som inte fanns när de sägs ha skrivits. Av allt att döma skrevs de mycket senare. 

En del skrevs kanske i Juda strax före den babyloniska fångenskapen - de ständiga angreppen på nordriket Israel visar att det inte kan ha skrivits där! - och det faktum att samaritanerna - som härstammar från överlevande från nordriket - godtar Moseböckerna och möjligen Josua men inte de senare böckerna i GT tyder nog på att just dessa måste ha skrivits före den babyloniska fångenskapen. 

Men allt talar faktiskt för att det mesta i GT skrevs under denna fångenskap. 

Israel hade redan tidigare krossats av assyrierna. De flesta israeliter fördes bort och hördes aldrig av mer. Därav mytologin om "Israels tio förlorade stammar". Det finns de som hoppas att dessa ska återfinnas(!)  men det lär de inte göra. Assyrierna kunde vara skoningslösa mot besegrade folk. 

Det var däremot inte babylonierna. De bortförda från Juda - troligen inte hela befolkningen men  framförallt dem bildade eliten - fick faktiskt behålla sin kultur och uppenbarligen även sin religion. Av en rad kronologiska och andra skäl är det troligt att de större delarna av GT faktiskt skrevs där. (Daniels bok, som beskriver just den perioden, skrevs dock med all säkerhet långtt senare).

Så i fångenskapen i Babylon försökte lärda män (de som skrev var troligen nästan enbart män) som ryckts upp från sitt land konstruera en tidigare historia. Jag skriver medvetet "konstruera" och inte "rekonstruera"; det arkeologiska materialet tillåter inte den senare formuleringen!

Vissa frågor kvarstår. Förvandlades henoteismen till monoteism redan i Babylon, eller var det resultatet av det senare mötet med de monoteistiska persiska zoroastrierna? Idag verkar fler och fler forskare luta åt det sistnämnda. 

Man det hela är hisnande. Om inte några deporterade människor i detalj hade försökt konstruera en egen förhistoria skulle Gamla Testamentet inte ha funnits idag, Och knappast heller den judendom som vi känner idag. Och utan judendom ingen kristendom. Och utan judendom och kristendom ingen islam. 

Den grupp av skrivande människor som var fångna i Babylon skulle genom sitt skrivande komma att prägla religionshistorien i större delen av världen de närmaste 2500 åren. 

Jag känner mig helt överväldigad. 

'

"Nazi-sionism" är inte en lämplig term, men Israel är ändå skrämmande...

Jag har raderat ett inläggg om Israel jag nyligen skrev. Jag anser fortfarande inte att man måste vara antisemit för att man jämför dagens israeliska sionism med nazism, men jag anser ändå inte att det är en meningsfull jämförelse . 

Det finns förvisso likheter mellan Israels terror mot palestinier och exempelvis Nazi-Tysklands terror mot polacker och andra slaviska folkgrupper. Däremot inte med Nazi-Tysklands utrotning av judar. 

För nazisterna var judarna en ondskefull grupp, som hotade hela världen. Därför ville de utrota alla judar i alla länder, inte endast i Tyskland. Det sätter nazismen i en särställning. Liksom deras industriella sätt att bedriva denna utrotning

Dessutom bedrev nazistpartiet en terror även mot sin egen befolkning. De förbjöd alla tyska politiska partier utom sitt  eget, alla tyska fackföreningar, alla tyska oberoende media. Man kunde till och med bli avrättad för att man endast kom med en förflugen negativ kommentar om Hitler. 

Där är vi inte i Israel, även om Netanyahu kanske drömmer om sådant på nätterna. 

Däremot är Israel idag ändå både skrämmande och otäckt. De kombinerar en utrotningspolitik som liknar den serbchauvinisterna bedrev i Bosnien, med en förkrossande teknisk överlägsenhet som dessa saknade.  Var än en fiende till Israel gömmer sig kan Israel komma åt denne, även det handlar om någon som gömmer sig i en en hemlig bunker i ett annat länd, tio meter under marken. 

Det ger mig faktiskt mardrömmar.

Återigen om Cottingley-fairies

Jag har tidigare skrivit om fairies i allmänhet och i synnerhet om de foton av fairies som två flickor i Cottingley sade sig ha tagit 1917 och 1920. De hette Elsie Wright and Frances Griffiths. Elsie var 16 år 1917, Frances var 9. De backades upp av ingen mindre än sir Arthur Conan Doyle, som såg till att bilderna publicerades i stora delar av världen. 

På 1980-talet medgav de att åtminstone de fyra första av dessa bilder var förfalskade, men menade att de verkligen hade sett fairies. Fairies är ett engelskt ord som vanligen översätts till svenska som "älvor" men det är en tvivelaktig översättning. Fairies är ett vidare begrepp än älvor. Det som kallas älvor i Sverige kallas förvisso fairies på engelska, men så gör i så fall även vittror och vättar.  

Jag tror absolut att de hade sett något. Anledningen till att de förfalskade foton var enligt dem att de ville få de vuxna att tro på vad de hade sagt, 

I denna video från YouTube-kanalen "Paranormal Scholar" berättas om detta. Den är välinformerad, och välgjord men missar uppenbarligen en sak. Den säger att båda flickorna hävdade att det femte fotot var äkta. Det gjorde de inte. Frances hävdade att det var äkta, men Elsie sade att även det var förfalskat. 

Det är en märklig historia. På något sätt blir jag mer fascinerad av den än jag annars skulle ha varit eftersom jag en natt i november 2014 fick en märklig upplevelse av fairies - på gränsen mellan sömn och vaka. 

Ja, jag tror att det som kallas "fairies" motsvarar något reellt. Vad det sedan egentligen är, vill jag absolut inte ha någon åsikt om...

Däremot tror jag (förstås) inte på att ens det femte fotot är genuint...

  

Det kontroversiella femte fotot

Om "International Marxist Tendency"

Jag var en gång medlen i en liten grupp som hette "Tidskriftsföreningen Socialisten" . Den  försökte driva en socialistisk linje inom arbetarrörelsen, och uppmanade sina medlemmar att arbeta inom Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet. Syftet var alltså inte att utropa sig till ett parti, utan att föra fram ett socialistiskt program, där linjen hade ett fokus att verka för att nationalisera storföretagen och bankerna under demokratisk kontroll.

Denna grupp var en del av ett nätverk som kallades "International Marxist Tendency" (IMT). Detta hade sina rötter inom trotskismen, och den hade varit en politisk tendens som hade verkat under årtionden. Och som också drev linjen att man borde arbeta inom de större arbetarpartierna.

2010 bröt Tidskriftsföreningen Socialisten med IMT, och började sedan mer lösligt samarbeta med andra grupper, som bildade ett mer lösligt internationellt nätverk, som kallades "Socialist Network". I slutet av 2011 gick jag förresten ur Tidskriftsföreningen Socialisten, efter att ha hunnit skriva ett stort antal artiklar i dess under åren alltmer odogmatiska tidning. 

International Marxist Tendency fortsatte sitt eget liv, och dess teoretiskt mest drivande organisation verkade i Storbritannien och har de senaste åren arbetat inom labourpartiet, tillsammans med de som stött Jeremy Corbin. 

De utvecklade för övrigt en del udda drag; ett av detta var att de närmast gjorde motstånd mot Big Bang-teorin till en del av sitt politiska program!  Jag har alltid på närmast känslomässiga grunder ogillat Big Bang-teorin med dess dystra prognoser om ett döende universum, så det passade mig utmärkt.

När det blev uppenbart att arbetet för att det inte skulle lyckas att få Corbyn som labourledare,  hände något mystiskt med IMT. De flippade ut totalt, och började driva en kampanj där de sa att de var de enda sanna kommunisterna och att alla sanna kommunister genast borde gå med i deras, tja - sekt..

I denna artikel får man en både roande och kritisk analys av deras utveckling - eller ska man säga urartning. Det lustiga är att den är utgiven av den engelska sektionen av vad som tidigare kallades "International  Spartacist Tendency", och som senare bytte namn till "International Communist League" - som under många år varit en supersekt. 

Den var mest känd för att i sin press ägna huvuddelen av sitt innehåll till att ettrigt angripa andra sekter, för att "avslöja" dem. Från och med 80-talet blev de efter ett tag också mer och mer (ö)kända för att försvara... pedofili. (Ja, ni läste rätt).

Men så dog så 2019 deras något kuslige ledare, en viss James Robertson. Och organisationen hamnade i en kris. När de väl tog sig ut ur denna utvecklade de en helt ny linje, och förklarade att de insett att de hade varit en mycket sekteristisk organisation, och att de nu hade lämnat denna period bakom sig.

De har i sin självkritik dock inte berört sitt tidigare försvar av pedofili, men så vitt jag kan se har de efter Robertsons död inte alls publicerat några propedofila artiklar. Men kan ju hoppas att detta avspeglar en djupgående förändring...

Men för den som är intresserad av ämnet kan den artikel som länkas till ovan rekommenderas. En före detta supersekt genomför en träffande analys av en nybliven supersekt...

IMT var riktigt sansade - nu verkar de vilja tävla om att bli Sekternas Sekt. Roande, men ändå tragiskt.

--------------------------------------------------------------------------

PS.

Jag var nog lite för välvillig mot spartacisterna. Som framgår av denna artikel,  där de angriper vänsternätverket ISA för att de vidtagit åtgärder för att förhindra övergrepp i sin organisation,  har ICL faktiskt kvar en hel del av sina förövarförsvar-reflexer. 

Stormarna kanske ändå inte gynnar Kamala Harris

Om människor i USA vore rationella skulle de förödande stormar som nu drabbar landet gynna Kamala Harris, eftersom de i alla fall delvis är ett uttryck för de klimatförändringar som den ökände motkandidaten förnekar.

Men jag är inte så säker på att de flesta i USA är så rationella.

Kommissarie Morse-avsnitt om satanism

1993 var ett år då brutala aspekter av satanism i hög grad  uppmärksammades,  Följaktligen brukar det idag utifrån det förnekande perspektiv som efter ett tag kom att dominera  - att ses som en period av "Satanic Panic"... 

Det är en missvisande term, som förutsätter att det saknades alla rationella grunder för en sådan så kallad panik.

1993 kom också ett avsnitt av TV-serien om kommissarie Morse med titeln "The day of the devil". Det handlade just om satanism och kan ses här.

Det var ett avsnitt som inte på något sätt försökte idealisera, utan som utgick från att bakom begreppet satanism det inte så sällan kunde finnas en brutal verklighet.

Det var en allmän inställning dessa år. Några år senare skulle förmodligen inte brittisk TV sända ett sådant avsnitt - i rädsla för att det skulle kunna sprida "satanistpanik". 

Just nu har vi efter  många år av förnekande av att satanism faktiskt inte så sällan kan stå för något mycket ruggigt -  fått avslöjanden om Order of Nine Angles och dess periferi  - som blivit en motvikt mot det "snälla" perspektiv på satanism som länge har varit vanlig i västvärlden (med undantag av en del skriverier om nordisk black metal). 

Så se gärna Morse-avsnittet. Och gör samtidigt en liten tidsresa till tidigt 90-tal. 

PS. Det bör tilläggas att det har ett mycket gåtfullt slut.

En "dokumentär" skräckvideo om Halloween

Vi närmar oss Halloween. Jag gillar inte riktigt Halloween. Den ger mig otäcka associationer till traumatiska händelser. Dvs den folkligt "demoniska" Halloween. Alla själars dag har jag inga problem med. 

Det betyder inte att jag är rädd för Halloween. Men enligt denna video borde jag vara det.

Den är producerad av sjundedagsadventister,  men bör knappast ses som en offentlig sjundedagsadventistisk video.

Det är alltså en "dokumentär" skräckfilm, och använder också skräckfilmsknep för att bygga upp historien.

Minsta lilla "demoniska" attiralj öppnar en avgrund. Genom Halloween-firandet öppnas dörren till en helvetisk dimension. Till och med "trick or treats" öppnar dörren till avgrunden, eftersom dess ursprung har en otäck keltisk förebild.

Allvarligt talat.

Det "folkliga" Halloween har en del funktioner, bland annat att skrämmas, fast på ett snällt och skämtsamt sätt. 

Men om man vill bli skrämd på riktigt, kan man möjligen göra så här. Man köper lite ihåliga pumpor, lite plastskelett, och annan Halloween- parafernalia. Sedan ser man till att vara vaken dagen före Halloween.

När det sedan är kvällen den 31 oktober, sitter man sedan halvvaken bland pumporna och skeletten, släcker alla lampor och tittar på denna video. 

Om skräckstämningen sedan inte infinner sig, är man kanske ovanligt härdad.

PS. För gudinnans skull - gör inte detta. Det är ett bisarrt tankeexperiment, och alltså inte ett förslag.

Sverige, Libanon och Afghanistan

Det ena landet efter det andra evakuerar sina medborgare från Libanon. Men den svenska regeringen svarar iskallt - "vi evakuerar inte svenska medborgare - för vi har varnat dem för månader sedan". Underförstått de får skylla sig själva.

Det är samma sak som tolkarna i Afghanstan. Då var det inte svenska medborgare det handlade om - men skillnaden mellan Sverige och andra länder var likadan.

Sverige deltog liksom andra länder i de FN-trupper i Afghanistan som försökte hålla tillbaks talibanerna.. När  FN-insatsen avslutades  och det dessutom var klart att talibanerna höll på att vinna, gav alla andra länder som deltog i aktionen de afghaner som hade hjälpt dem på plats som tolkar omedelbart politisk asyl och evakuerade dem.

Men Sverige vägrade. Och förklarade att de som ville till Sverige skulle få söka asyl på det traditionella sättet. I ett land som sakta men säkert höll på att tas över av talibanerna.  

Talibanerna såg alla som hjälpt FN-trupperna som landsförrädare och de är inte kända för en human politik mot de som de anser vara förrädare....

Jag har för mig att några få av tolkarna till sist kom til Sverige, men de flesta gjorde det inte. Vad som hände med de som var kvar när talibanerna tog över förmäler inte historien.

Jag hoppas att historien har spritts över världen så att nästa gånger svenska trupper ska strida i andra länder (vilket jag hoppas inte kommer att ske...) alla de som de vill rekrytera som tolkar kommer att svara - "aldrig i livet, vi vet hur ni behandlade tolkarna i Afghanistan".

Pinsamhet på bibliotek

För en dag sedan gick jag till det lokala biblioteket för att låna alla Enid Blytons fem-böcker de hade. Faktum är att de har fem sådana.  De fanns i magasinet, så bibliotekarien måste gå dit och hämta dem åt mig. När hon kom tillbaka med alla böckerna (jag var väldigt glad över att ingen saknades) gjorde jag något som definitivt gjorde mig generad.

Dessa dagar hanterar man ju lånet själv, elektroniskt, på en speciell plats. Och det gör jag alltid automatiskt. Men den här gången  gick  jag till biblioteksdisken istället. Utan att tänka på vad jag gjorde.

Bibliotekarien såg förvånad, kanske till och med misstänksam, ut, och frågade om jag ville att hon skulle låna dem åt mig... Jag fattade omedelbart situationen och sa "naturligtvis inte" och gick sedan till platsen där jag själv kunde låna dem.

Jag insåg att jag var så glad över att få få tag i fem femböcker så att jag regredierade tillbaka till en tid (60-talet) då jag brukade låna Blyton-böcker,  och all utlåning administrerades av bibliotekarien. 

Det var mycket konstigt och mycket pinsamt.

Från skräckkabinettet

Den så kallade terroristexperten Magnus Ranstorp fortsätter att hemsöka Svenska Dagbladet med betraktelser över hur nödvändiga  och balanserade Israels militära aktioner är, och att civilbefolkningen inte har drabbats mer än nödvändigt. 

Hans senaste uppstötning har SvD  dessutom placerat på sin ledarsida - därmed visat att de delar uppfattningen att Israels krigföring är både nödvändig och human. 

SvD är en skam för svensk press. Och vad jag anser om Ranstorp saknar jag ord för. I alla fall icke åtalbara sådana.