Ballad om censuren

Den här Cornelis-låten har nog passerat bäst före-datum. Som helhet - men kanske allra mest den första (ja, ironiskt avsedda!) versen som nog kan ge helt andra associationer nu än de som fanns 1965, när den spelades in.

Själv köpte jag LP:n 1969,  när jag var 14 år. Och blev så fascinerad av just "Ballad om censuren" att jag snart kunde den utantill.

Gaslight

För en tid sedan såg jag denna film om en man som systematiskt lurar sin hustru att tro att hon är vansinnig. Han försöker också få andra människor att tro detsamma.

Syftet är att ingen ska inse vilka planer han egentligen har. 

"Gaslight"  är en på många sätt lysande film, från 1940. Så vitt jag fattar finns det också  en annan  version  från 1944, som är mer känd. . Nåväl, den från 1940 är i sig mycket suggestiv, och övertygande. Jag har inte sett den senare, även om även den finns på YouTube.

Filmen från 1940 ska vara  mer trogen handlingen i den bok från 1938, som de båda filmerna bygger på.

Även bortsett från den konkreta handlingen finns ju ett mer allmängiltigt tema i berättelsen. Nämligen hur förövare försöker få inte endast offren utan också deras omgivning att tro att de som utsatts är galna. Detta har ju genom tiderna praktiserats på hur många sätt som helst. 

Se gärna filmen.

Sluta tvinga offer till ”samarbete” med sina förövare

/Ett uttalande från representanter för nio kvinnoorganisationer,  som tidigare bland annat har publicerats i  ETC./

Regeringen har nu lagt fram en proposition om ändring av lagen om vårdnad. Det är tänkt som en förbättring, men är i praktiken istället ett förslag som ytterligare ökar risken för fortsatt våld mot utsatta mammor och barn efter att kvinnan lyckats ta sig ifrån en våldsam man. Vi som dagligen möter utsatta kvinnor och barn är djupt oroade över denna utveckling

Redan idag står det i lagen att bedömningen om vårdnaden ska utgå ifrån föräldrarnas ”förmåga att samarbeta”. Det låter kanske rimligt för den som inte vet att vårdnadstvister så ofta handlar om våld mot kvinnor och barn.

Men att tvinga offret att ”samarbeta” med förövaren står i direkt motsättning till all kunskap om hur farligt det är för utsatta kvinnor att lämna en våldsam man och hur dessa män använder just vårdnad och umgänge som möjlighet att fortsätta kontrollera kvinnan och barnen och utsätta dem för våld.

Istället för att stötta utsatta kvinnor och barn har Sverige alltså skrivit in i lagen att kvinnorna inte har rätt att komma undan sin förövare, utan måste ”samarbeta” med honom för att inte förlora vårdnaden om sina barn. År efter år har vi sett hur utsatta kvinnor misshandlas och till och med mördas just när de försöker leva upp till detta, för att försöka skydda sina barn och inte förlora vårdnaden till förövaren.

Det faktum att våldsamma män utsätter kvinnor och barn i hemmen gör att det ofta inte finns stödbevisning. Därför leder detta våld alltför sällan till fällande domar. Istället hamnar fallen i vårdnadstvister. Såväl kvinno- som barnrättsorganisationer har under många år försökt lyfta att barnen då sällan blir lyssnade på, att vare sig socialtjänst eller rättsväsende tar barnens berättelser på allvar.

Ändå vet vi mycket om barnens villkor i familjer där pappan utsätter mamman för våld. Brottsoffermyndigheten har redovisat hur 98 procent av barnen har sett eller hört misshandeln i samma eller angränsande rum. Cirka 60 procent av barnen har själva utsatts för våld. Cirka 30 procent har utsatts för sexuella övergrepp.

Sverige har under senare år utvecklas från att ha varit ett föregångsland när det gäller mäns våld mot kvinnor och barn till att tvärtom gå katastrofalt bakåt. Idag ser vi i fall efter fall hur samhället i praktiken ofta tvingar kvinnor att gå tillbaka till sina förövare för att försöka att trots allt skydda sina barn. Vi ser ett samhälle som tvingar mammor att lämna sina barn till förövaren trots att barnen uttalar till både socialtjänst och domstolar att de inte vill träffa sin pappa för att de är rädda för honom. Vi ser hur domstolar ger även dömda förövare vårdnaden om mamman inte förmått sig till att tvinga barnen, med motiveringen att hon därmed ägnat sig åt ”umgängessabotage”.

När pappan sedan inte låter mamman träffa barnen, döms inte han enligt ”umgängessabotage”, utan får behålla vårdnaden med motiveringen att det inte vore rätt att flytta barnen igen. Fadersrätt går före kvinnors och barns säkerhet.

Kvinnorörelsen har sedan länge försökt synliggöra hur förövare fortsätter utöva våld mot mammor och barn just i samband med umgänge/vårdnad, en verklighet som bekräftas även i forskning. Vi har krävt att samhället måste ta bort kravet på ”samarbete”.

Efter att vi uppvaktat justitieministern med en namninsamling för barns rätt i domstolarna gav regeringen Jämställdhetsmyndigheten i uppdrag att kartlägga förekomsten av våld i vårdnadstvister. Men istället för att avvakta resultatet av denna kartläggning föreslår regeringen nu tvärtom själva motsatsen; en skärpning av formuleringen om samarbete, om offer och förövares ”gemensamma” ansvar.

Frågan om vårdnad får aldrig utgå från att tvinga offer till ”samarbete” med förövaren, den ska utgå från barnens behov och vem som kan tillgodose dem. Regeringens proposition är ytterligare ett svek mot redan utsatta kvinnor och barn.

Samhället måste börja ta mäns våld mot kvinnor på allvar.

Gerda Christenson

Kvinnofronten

Jenny Westerstrand

Roks

Leila Qaraee

Kvinnors Nätverk

Azam Qarai

Linna-mottagningen

Maria Rashidi

Kvinnors Rätt

Susanne Bergenbrant Glas

Kvinnliga Läkares Förening

Olga Persson

Unizon

Clara Berglund

Sveriges Kvinnolobby

Gita Rajan

Wonsa

Ett minne av Gagarin

På förstasidan i SvD idag för sextio år sedan  - 13 april 1961.   

"Jorden runt på 108 minuter

Jubel och fest på Moskvas gator

Gastkramande drama då Sovjets rymdman togs ner till jorden"

Det var alltså om Jurij Gagarins rymdfärd - den första människan i rymden. Det är den tidigaste  världshändelse jag minns.

På förskolan (kallad  "lekskola") jag gick på hade den kvinna som ledde denna klippt ut artiklar från olika tidningar som vi fick titta på.  

När jag kom hem frågade jag min mor om hon visste att det hade hänt en stor sak. Det visste hon inte, sa hon. Då skrev jag "RAKET" på ett papper.

Hon låtsades missförstå och sade "skrev du racket?" .Dels ville hon nog retas, men dessutom tror jag att hon var betydligt mindre glad över vad som hänt än jag. Hon var antisovjetisk och var nog oroad för att Sovjets makt skulle öka.

Några sådana tankar hade jag inte. Jag var alltså sex år då.

 

Nedan: Jurij Gagarin i Helsingfors 1961.

  

Björn Lomborg

/Jag har ändrat inlägget efter att ha tagit hänsyn till argumenten i en kommentar. Det innebär att detta är ett annat inlägg än det kommentarerna syftar på. Jag ber om ursäkt för den förvirring detta kan skapa..../

 

Det finns en person på SvD som ständigt får lägga ut texten om att satsningar på att minska fossila utsläpp kommer att minska vår BNP och därför inte bör genomföras. Han heter Björn Lomborg och är ekonom, och han verkar tro att man kan diskutera klimatet och endast ta hänsyn till ekonomin.

Hans kunskaper om klimatfrågor verkar obefintliga och nån gång varannan månad typ får han plats på ledarsidan med kommentarer som är, för att nu ärligt säga vad jag tycker, korkade bortom alla gränser.

Observera alltså - på ledarsidan, inte på debattsidan... Hur står det egentligen till med SvD:s politiska chefredaktör?

Det STORA problemet är att Lomborg diskuterar klimatfrågan enbart utifrån om ekonomin går upp eller ner. . Utifrån mycket tveksamma siffror om hur BNP kommer att utvecklas de närmaste årtiondena om vi vidtar nedskärningar av fossila bränslen eller inte, lägger han förslag om hur man bör agera. Och slutsatsen är alltid att det är bäst att inte göra något. Utan vänta på att den privata industrin förr eller senare utvecklar gröna alternativ.

Ingenting alls om faran för att vi kan nå en "tipping point", där uppvärmningen kan bli självgenererande bortom all kontroll. Inget om vad som händer om metanet i den sibiriska tundran kommer upp i atmosfären. Inget om vad som händer med jordens förmåga att relektera soljus när glaciärerna smälter. Etc.

Det är lite som att ha blivit biten av en hund, som verkar så galen att den med mycket stor sannolikhet har rabies. Och sedan endast fokusera på hur den ganska så dyra rabiesvaccineringen kommer att påverka ens privatekonomi.

Och därefter dra slutsatsen att rabiesvaccinet nog trots allt är lite för dyrt. Och bestämma sig för att inte ta det.

 

PS. Får plötsligt ett infall och tycker att denna sång av Melanie passar in här.

 

 

Varför jag inte firar påsk

/Jag tycker illa om påskhelgen i allmänhet och långfredagen i synnerhet. En förklaring till detta  kan man kanske läsa här,  i ett inlägg som jag ursprungligen skrev 14 mars 2009. Jag har ändrat några rader i det. /

Moskéer, kyrkor och Nya Testamentets tragik 

En dag hösten 2007 satt jag och pratade med en bekant vid ett kafé vid Medborgarplatsen. När jag kom ut därifrån var det första jag såg moskén som ligger i närheten. Jag fick en underlig känsla av trygghet. Någon sådan känsla har jag aldrig fått av en kyrka.

Frågan var förstås varför. Jag tror inte att islam i sin religiösa och sociala praktik är bättre än kristendomen. I många fall är det nog tvärtom. Det finns procentuellt sett säkert lika mycket jag retar mig på i Koranen som i Bibeln (men Bibeln är tjockare, förstås). Så vad beror det på?

Jag är ganska så säker på svaret. Jag ser den kristna Bibeln som någonting liknande en grekisk tragedi, med den skillnaden att Bibeln gör anspråk på att det är sant. Det är en otäck historia, som det skulle gå att göra en mycket otäck skräckfilm på. Och, ja, Mel Gibson har ju redan försökt.

En man är från sin födsel utvald till att dödas på ett plågsamt sätt. Det är bestämt sedan årtusenden tillbaka, kanske sedan världens begynnelse, och i alla fall sedan Adam och Eva. Inte bara hans slut, utan en rad detaljer på vägen dit är sedan århundraden tillbaka förutsagda i detalj av olika profeter. Hans liv är planerat. Och slutet är oundvikligt.

Allting från var han ska födas till hans plågsamma död är alltså bestämt i förväg. Ganska så tidigt fattar han detta. Ju närmare slutet kommer ju mer ökar hans ångest. Och i Getsemane gråter han blod.

På slutet skriker han i fasa: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”.

Det finns nämligen inget annat sätt för den påstått allsmäktige guden att rädda den (syndfulla) mänskligheten än att offra sin ”son”. Och sedan ska han förvisso återuppstå, för den som kan tro på det. Jag kan det inte.

Den återuppståndne Jesus är oftast ett skugglikt spöke, till exempel på vägen till Emmaus. Är det samme person, egentligen? Fick den mänskliga sidan som han också sades ha haft vara med? Gnostikerna trodde det inte, men ortodoxin försäkrar att det var hela personen som återuppstod.

Det är ändå kusligt. Förutbestämdheten, detalj efter detalj där profetiorna slår in, och den slutliga tortyrscenen. Glädjens budskap? Jag tycker inte det.

Islam har helt andra problem. Vare sig man fokuserar på Koranverser som verkar säga att män har rätt att slå olydiga fruar eller på hadither som ger en olustig bild av Muhammad (och det finns det som bekant många av) är islam någon oproblematisk lära. Tvärtom. Men den totala tragedin i Nya Testamentet saknas.

Koranen är kanske mindre ”hednisk” än den kristna Bibeln. När Nya Testamentet skrevs var blodiga offer ett universellt fenomen i vår del av världen. Och på många håll även människooffer. Och i Bibeln har vi det ultimata människooffret. Tortyrscenen i evangelierna upprepas varje söndag över hela världen – ”Kristi blod för dig utgjutet, Kristi lekamen för dig utgiven”.

Det är ett tvångsmässigt återupprepande av ett trauma. Någon annans trauma. 

Och ibland tar somliga ett steg till - så att det blir än olustigare. Den internationellt kände teologen Paul Tillichs hustru skrev kanske tio år efter hans död 1965 en självbiografi. Där avslöjade hon Tillichs och hans manliga teologvänners fritidsnöje: att titta på diabilder som föreställde korsfästelser – men inte den korsfäste Jesus, utan korsfästa nakna kvinnor . När hon kom på den olustiga herrklubben med detta ”nöje” brukade hon stänga dörren och muttra något om ”tortyrlek”. 

Gränsen mellan from lidandemystik och ren dekadens kan ibland kanske vara ganska så tunn.

Koranen är mindre ödesmättad, mindre tragisk, mer rationell och linjär än Bibeln. En religionsstiftare som man kan tycka bra eller illa om sprider sin lära, och är framgångsrik med detta.

Precis som vad gäller kristendomen blev resultatet efter ett tag ett milt sagt patriarkalt system – även om antipatriarkala muslimer som Asma Barlas gör sitt bästa för att försöka visa att den patriarkala tolkningen av Koranen är en misstolkning. Bitvis är hon övertygande, bitvis inte.

Men om hennes tolkning av Koranen skulle slå igenom inom Islam skulle denna religion förvisso bli riktigt sympatisk. Och om det muslimska, matrilinjära och ”matriarkala” Minangkabau-folkets islamtolkning skulle bli den dominerande bland världens muslimer skulle det kanske vara dags att konvertera. Men det händer ju knappast under överskådlig framtid…

 

Carmilla som bok och som film

För några år sedan skrev jag  ett blogginlägg om en roman av Sheridan La Fanu från 1872, med titeln Carmilla.   Det var en berättelse om en kvinnlig vampyr, men bakom detta tema fanns en ganska finstämd lesbisk kärleksroman.   Jag citerar också såväl Charlotte Hjukström  som Per Faxneld som båda i romanen ser någon sorts underliggande ska man kanske säga pro-lesbisk och feministisk agenda. .

Men denna agenda var knappast medveten. Författaren var definitivt inte feminist,  men ändå är romanens ski8ldring av relationen mellan bokens två huvudpersoner - vampyren Carmilla, och Laura, den kvinna som hon inleder en en form av relation med, både ömsint och innerlig. Visst, relationen är naturligtvis  en vampyr-relation.... men ändå.

Och mot slutet, när, Carmilla har dödats, är Lauras minnesbild av henne finstämt ömsint, och inte alls skräckslagen. 

Denna bok kom alltså 1872. Det går att diskutera om den ändå inte är homofobisk,  men vare sig Faxneld eller Hjukström verkar tycka att den är det. Jag håller med dem. Dess ömsinta skildring av relationen gör det mycket svårt att se den som homofobisk.  

Men jag nämnde i inlägget  också en film. Det har gjorts flera filmer som bygger på  boken, men just den jag hade sett på YouTube hade premiär 1970, 98 år efter boken. Den hette The Vampire Lovers och kan ses  här. 

När jag skrev inlägget om boken  Carmilla länkade jag inte till filmen. Det skulle inte vara rätt mot boken att diskuteras i ett inlägg som länkar till en film som frossar i en närmast absurd karikatyr på de värsta  homofobiska skräckbilderna  Eller det var väl så jag tänkte. 

Men å andra sidan kan det ju vara intressant att notera att boken om Carmilla från 1872 var så pass lite homofobisk medan en film om just Carmilla  hela 98 år senare närmast frossar i homofobi. 

Men 1970 är ju ändå 51 år sedan. Och idag är ju homofobi något som både analyseras, och kritiseras... Det vore väl ett välkommet initiativ om detta kunde leda till en ny film om Carmilla, som har samma ömsinta skildring av relationen mellan Carmila och Laura som boken hade. Tycker i all fall jag.

Och slutligen. Om någon nu lockas att se den ganska så tveksamma  filmen  efter att ha läst detta, leta i så fall gärna reda på boken efter´ detta.  Den är lätt att få tag i både i bokhandlar och bibliotek.

 

Sheridan La Fanu -  författare till boken Carmilla