onsdag 28 april 2021
Ballad om censuren
Själv köpte jag LP:n 1969, när jag var 14 år. Och blev så fascinerad av just "Ballad om censuren" att jag snart kunde den utantill.
fredag 23 april 2021
Gaslight
För en tid sedan såg jag denna film om en man som systematiskt lurar sin hustru att tro att hon är vansinnig. Han försöker också få andra människor att tro detsamma.
Syftet är att ingen ska inse vilka planer han egentligen har.
"Gaslight" är en på många sätt lysande film, från 1940. Så vitt jag fattar finns det också en annan version från 1944, som är mer känd. . Nåväl, den från 1940 är i sig mycket suggestiv, och övertygande. Jag har inte sett den senare, även om även den finns på YouTube.
Filmen från 1940 ska vara mer trogen handlingen i den bok från 1938, som de båda filmerna bygger på.
Även bortsett från den konkreta handlingen finns ju ett mer allmängiltigt tema i berättelsen. Nämligen hur förövare försöker få inte endast offren utan också deras omgivning att tro att de som utsatts är galna. Detta har ju genom tiderna praktiserats på hur många sätt som helst.
Se gärna filmen.
söndag 18 april 2021
Sluta tvinga offer till ”samarbete” med sina förövare
/Ett uttalande från representanter för nio kvinnoorganisationer, som tidigare bland annat har publicerats i ETC./
Regeringen har nu lagt fram en proposition om ändring av lagen om vårdnad. Det är tänkt som en förbättring, men är i praktiken istället ett förslag som ytterligare ökar risken för fortsatt våld mot utsatta mammor och barn efter att kvinnan lyckats ta sig ifrån en våldsam man. Vi som dagligen möter utsatta kvinnor och barn är djupt oroade över denna utveckling
Redan idag står det i lagen att bedömningen om vårdnaden ska utgå ifrån föräldrarnas ”förmåga att samarbeta”. Det låter kanske rimligt för den som inte vet att vårdnadstvister så ofta handlar om våld mot kvinnor och barn.
Men att tvinga offret att ”samarbeta” med förövaren står i direkt motsättning till all kunskap om hur farligt det är för utsatta kvinnor att lämna en våldsam man och hur dessa män använder just vårdnad och umgänge som möjlighet att fortsätta kontrollera kvinnan och barnen och utsätta dem för våld.
Istället för att stötta utsatta kvinnor och barn har Sverige alltså skrivit in i lagen att kvinnorna inte har rätt att komma undan sin förövare, utan måste ”samarbeta” med honom för att inte förlora vårdnaden om sina barn. År efter år har vi sett hur utsatta kvinnor misshandlas och till och med mördas just när de försöker leva upp till detta, för att försöka skydda sina barn och inte förlora vårdnaden till förövaren.
Det faktum att våldsamma män utsätter kvinnor och barn i hemmen gör att det ofta inte finns stödbevisning. Därför leder detta våld alltför sällan till fällande domar. Istället hamnar fallen i vårdnadstvister. Såväl kvinno- som barnrättsorganisationer har under många år försökt lyfta att barnen då sällan blir lyssnade på, att vare sig socialtjänst eller rättsväsende tar barnens berättelser på allvar.
Ändå vet vi mycket om barnens villkor i familjer där pappan utsätter mamman för våld. Brottsoffermyndigheten har redovisat hur 98 procent av barnen har sett eller hört misshandeln i samma eller angränsande rum. Cirka 60 procent av barnen har själva utsatts för våld. Cirka 30 procent har utsatts för sexuella övergrepp.
Sverige har under senare år utvecklas från att ha varit ett föregångsland när det gäller mäns våld mot kvinnor och barn till att tvärtom gå katastrofalt bakåt. Idag ser vi i fall efter fall hur samhället i praktiken ofta tvingar kvinnor att gå tillbaka till sina förövare för att försöka att trots allt skydda sina barn. Vi ser ett samhälle som tvingar mammor att lämna sina barn till förövaren trots att barnen uttalar till både socialtjänst och domstolar att de inte vill träffa sin pappa för att de är rädda för honom. Vi ser hur domstolar ger även dömda förövare vårdnaden om mamman inte förmått sig till att tvinga barnen, med motiveringen att hon därmed ägnat sig åt ”umgängessabotage”.
När pappan sedan inte låter mamman träffa barnen, döms inte han enligt ”umgängessabotage”, utan får behålla vårdnaden med motiveringen att det inte vore rätt att flytta barnen igen. Fadersrätt går före kvinnors och barns säkerhet.
Kvinnorörelsen har sedan länge försökt synliggöra hur förövare fortsätter utöva våld mot mammor och barn just i samband med umgänge/vårdnad, en verklighet som bekräftas även i forskning. Vi har krävt att samhället måste ta bort kravet på ”samarbete”.
Efter att vi uppvaktat justitieministern med en namninsamling för barns rätt i domstolarna gav regeringen Jämställdhetsmyndigheten i uppdrag att kartlägga förekomsten av våld i vårdnadstvister. Men istället för att avvakta resultatet av denna kartläggning föreslår regeringen nu tvärtom själva motsatsen; en skärpning av formuleringen om samarbete, om offer och förövares ”gemensamma” ansvar.
Frågan om vårdnad får aldrig utgå från att tvinga offer till ”samarbete” med förövaren, den ska utgå från barnens behov och vem som kan tillgodose dem. Regeringens proposition är ytterligare ett svek mot redan utsatta kvinnor och barn.
Samhället måste börja ta mäns våld mot kvinnor på allvar.
Gerda Christenson
Kvinnofronten
Jenny Westerstrand
Roks
Leila Qaraee
Kvinnors Nätverk
Azam Qarai
Linna-mottagningen
Maria Rashidi
Kvinnors Rätt
Susanne Bergenbrant Glas
Kvinnliga Läkares Förening
Olga Persson
Unizon
Clara Berglund
Sveriges Kvinnolobby
Gita Rajan
Wonsa
tisdag 13 april 2021
Ett minne av Gagarin
På förstasidan i SvD idag för sextio år sedan - 13 april 1961.
"Jorden runt på 108 minuter
Jubel och fest på Moskvas gator
Gastkramande drama då Sovjets rymdman togs ner till jorden"
Det var alltså om Jurij Gagarins rymdfärd - den första människan i rymden. Det är den tidigaste världshändelse jag minns.
På
förskolan (kallad "lekskola") jag gick på hade den kvinna som ledde
denna klippt ut artiklar från olika tidningar som vi fick titta på.
När
jag kom hem frågade jag min mor om hon visste att det hade hänt en stor
sak. Det visste hon inte, sa hon. Då skrev jag "RAKET" på ett papper.
Hon
låtsades missförstå och sade "skrev du racket?" .Dels ville hon nog
retas, men dessutom tror jag att hon var betydligt mindre glad över vad
som hänt än jag. Hon var antisovjetisk och var nog oroad för att Sovjets
makt skulle öka.
Några sådana tankar hade jag inte. Jag var alltså sex år då.
Nedan: Jurij Gagarin i Helsingfors 1961.
söndag 4 april 2021
Björn Lomborg
fredag 2 april 2021
Varför jag inte firar påsk
/Jag tycker illa om påskhelgen i allmänhet och långfredagen i
synnerhet. En förklaring till detta kan man kanske läsa här,
i ett inlägg som jag ursprungligen skrev 14 mars 2009. Jag har
ändrat några rader i det. /
Moskéer, kyrkor och Nya Testamentets tragik
En dag hösten 2007 satt jag och pratade med en bekant vid ett
kafé vid Medborgarplatsen. När jag kom ut därifrån var det första
jag såg moskén som ligger i närheten. Jag fick en underlig känsla
av trygghet. Någon sådan känsla har jag aldrig fått av en kyrka.
Frågan var förstås varför. Jag tror inte att islam i sin
religiösa och sociala praktik är bättre än kristendomen. I många
fall är det nog tvärtom. Det finns procentuellt sett säkert lika
mycket jag retar mig på i Koranen som i Bibeln (men Bibeln är
tjockare, förstås). Så vad beror det på?
Jag är ganska så
säker på svaret. Jag ser den kristna Bibeln som någonting liknande
en grekisk tragedi, med den skillnaden att Bibeln gör anspråk på
att det är sant. Det är en otäck historia, som det skulle gå att
göra en mycket otäck skräckfilm på. Och, ja, Mel Gibson har ju
redan försökt.
En man är från sin födsel utvald till att
dödas på ett plågsamt sätt. Det är bestämt sedan årtusenden
tillbaka, kanske sedan världens begynnelse, och i alla fall sedan
Adam och Eva. Inte bara hans slut, utan en rad detaljer på vägen
dit är sedan århundraden tillbaka förutsagda i detalj av olika
profeter. Hans liv är planerat. Och slutet är oundvikligt.
Allting från var han ska födas till hans plågsamma död är
alltså bestämt i förväg. Ganska så tidigt fattar han detta. Ju
närmare slutet kommer ju mer ökar hans ångest. Och i Getsemane
gråter han blod.
På slutet skriker han i fasa: ”Min Gud,
min Gud, varför har du övergivit mig?”.
Det finns
nämligen inget annat sätt för den påstått allsmäktige guden att
rädda den (syndfulla) mänskligheten än att offra sin ”son”.
Och sedan ska han förvisso återuppstå, för den som kan tro på
det. Jag kan det inte.
Den återuppståndne Jesus är oftast
ett skugglikt spöke, till exempel på vägen till Emmaus. Är det
samme person, egentligen? Fick den mänskliga sidan som han också
sades ha haft vara med? Gnostikerna trodde det inte, men ortodoxin
försäkrar att det var hela personen som återuppstod.
Det
är ändå kusligt. Förutbestämdheten, detalj efter detalj där
profetiorna slår in, och den slutliga tortyrscenen. Glädjens
budskap? Jag tycker inte det.
Islam har helt andra problem.
Vare sig man fokuserar på Koranverser som verkar säga att män har
rätt att slå olydiga fruar eller på hadither som ger en olustig
bild av Muhammad (och det finns det som bekant många av) är islam
någon oproblematisk lära. Tvärtom. Men den totala tragedin i Nya
Testamentet saknas.
Koranen är kanske mindre ”hednisk”
än den kristna Bibeln. När Nya Testamentet skrevs var blodiga offer
ett universellt fenomen i vår del av världen. Och på många håll
även människooffer. Och i Bibeln har vi det ultimata
människooffret. Tortyrscenen i evangelierna upprepas varje söndag
över hela världen – ”Kristi blod för dig utgjutet, Kristi
lekamen för dig utgiven”.
Det är ett tvångsmässigt
återupprepande av ett trauma. Någon annans trauma.
Och ibland tar somliga ett steg till - så att det blir än olustigare. Den internationellt kände teologen Paul Tillichs hustru skrev kanske tio år efter hans död 1965 en självbiografi. Där avslöjade hon Tillichs och hans manliga teologvänners fritidsnöje: att titta på diabilder som föreställde korsfästelser – men inte den korsfäste Jesus, utan korsfästa nakna kvinnor . När hon kom på den olustiga herrklubben med detta ”nöje” brukade hon stänga dörren och muttra något om ”tortyrlek”.
Gränsen mellan from lidandemystik och ren dekadens kan ibland
kanske vara ganska så tunn.
Koranen är mindre ödesmättad,
mindre tragisk, mer rationell och linjär än Bibeln. En
religionsstiftare som man kan tycka bra eller illa om sprider sin
lära, och är framgångsrik med detta.
Precis som vad gäller
kristendomen blev resultatet efter ett tag ett milt sagt patriarkalt
system – även om antipatriarkala muslimer som Asma
Barlas gör sitt bästa för att försöka visa att den
patriarkala tolkningen av Koranen är en misstolkning. Bitvis är hon
övertygande, bitvis inte.
Men om hennes tolkning av Koranen
skulle slå igenom inom Islam skulle denna religion förvisso bli
riktigt sympatisk. Och om det muslimska, matrilinjära och
”matriarkala” Minangkabau-folkets
islamtolkning skulle bli den dominerande bland världens muslimer
skulle det kanske vara dags att konvertera. Men det händer ju
knappast under överskådlig framtid…
torsdag 1 april 2021
Carmilla som bok och som film
För några år sedan skrev jag ett blogginlägg om en roman av Sheridan La Fanu från 1872, med titeln Carmilla. Det var en berättelse om en kvinnlig vampyr, men bakom detta tema fanns en ganska finstämd lesbisk kärleksroman. Jag citerar också såväl Charlotte Hjukström som Per Faxneld som båda i romanen ser någon sorts underliggande ska man kanske säga pro-lesbisk och feministisk agenda. .
Men denna agenda var knappast medveten. Författaren var
definitivt inte feminist, men ändå är romanens ski8ldring av relationen
mellan bokens två huvudpersoner - vampyren Carmilla, och Laura, den
kvinna som hon inleder en en form av relation med, både ömsint och
innerlig. Visst, relationen är naturligtvis en vampyr-relation.... men
ändå.
Och mot slutet, när, Carmilla har dödats, är Lauras minnesbild av henne finstämt ömsint, och inte alls skräckslagen.
Denna bok kom alltså 1872. Det går att diskutera om den ändå inte är homofobisk, men vare sig Faxneld eller Hjukström verkar tycka att den är det. Jag håller med dem. Dess ömsinta skildring av relationen gör det mycket svårt att se den som homofobisk.
Men jag nämnde i inlägget också en film. Det har gjorts flera filmer som bygger på boken, men just den jag hade sett på YouTube hade premiär 1970, 98 år efter boken. Den hette The Vampire Lovers och kan ses här.
När jag skrev inlägget om boken Carmilla länkade jag inte till filmen. Det skulle inte vara rätt mot boken att diskuteras i ett inlägg som länkar till en film som frossar i en närmast absurd karikatyr på de värsta homofobiska skräckbilderna Eller det var väl så jag tänkte.
Men å andra sidan kan det ju vara intressant att notera att boken om Carmilla från 1872 var så pass lite homofobisk medan en film om just Carmilla hela 98 år senare närmast frossar i homofobi.
Men 1970 är ju ändå 51 år sedan. Och idag är ju homofobi något som både analyseras, och kritiseras... Det vore väl ett välkommet initiativ om detta kunde leda till en ny film om Carmilla, som har samma ömsinta skildring av relationen mellan Carmila och Laura som boken hade. Tycker i all fall jag.
Och slutligen. Om någon nu
lockas att se den ganska så tveksamma filmen efter att ha läst detta,
leta i så fall gärna reda på boken efter´ detta. Den är lätt att få tag
i både i bokhandlar och bibliotek.
Sheridan La Fanu - författare till boken Carmilla
Det demoniska julfirandet
I denna ganska så välgjorda sjundedagsadventistiska video från Australien varnas för vilka andliga faror som hotar dem som firar jul.. Näs...
-
.. om styckmordet är helt monolitisk. När det diskuterades tidigare fanns det alltid olika åsikter, nu kommer bara den ena sidan fram. De ...
-
Världen är, som bekant, ingen idyll. De mest otäcka saker förekommer, öppet såväl som dolt. Det är också sant att det finns en rad realistis...
-
Ibland tror man inte sina ögon. Läs gärna detta inlägg av NBT om en rättegång av det märkligaste slag. Läs, och förundras.