Den viktigaste principen för det juridiska systemet vad gäller vårdnadstvister är idag i stort sett alltid att barnet måste ha kontakt med både sina föräldrar. Det väger tyngre än misstankar om övergrepp och misshandel - det väger tyngre än nästan allt annat. Den förälder som motsätter sig detta förlorar vårdnaden - hur bra skälen till denna vägran än är.
Ett aktuellt exempel kan vi finna här.
Samtidigt har det bestämts att barnkonventionen ska bli svensk lag, men det väger fjäderlätt så länge föräldrarnas (i den här typen av fall nästan alltid fädernas) "rätt" till sina barn väger tyngre än i stort sett alla andra hänsyn.
Vi har konstant sådana fall och det har lett till den ena tragedin efter den andra - i det ena domstolsbeslutet efter det andra. Det pågår hela tiden - år efter år.
Efter att ha läst om ovanstående fall för några timmar sedan somnade jag och drömde att jag desperat försökte ingripa i ett liknande fall - men misslyckades, Jag vaknade, stel som en pinne och med en djup känsla av hopplöshet.
Och detta efter en dröm... Hur djupt skulle hopplösheten ha känts om det hade varit verklighet? Och hur djup känns den för de som lever i en sådan mardröm - på riktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar