-Usch, den stygga baljan! utropade Frans, förtörnad över att i densamma hava nedsänkt sina byxor. Usch, vad den är förtretlig! sade han och började sparka den.
En äldre man, som i detsamma mycket lämpligt gick förbi, stannade, då han hörde detta. En annan man skulle kanske icke hava stannat för så litet, men denne man gjorde det, ty han kände på sig, att här var tillfälle att uttala en vis lärdom.
-Vadan bannar du baljan? sade han till den lille vredgade gossen.
-Se, så hon har stänkt ned mig, svarade Frans och pekade på sina byxor, som nu sågo allt annat än vackra ut.
-Har baljan verkligen gjort det? frågade den äldre mannen med en djupsinnig min.
- Ja, det har hon!
- Nej, sade den äldre mannen med ett allvarsamt leende - ser du, hon stänker ju icke ner mig, fastän jag står lika nära henne som du. Ser du, mitt barn, baljan kan icke...
I detsamma rusade en hund förbi och stötte till baljan, så att hon föll omkull, övergöt den vise mannens byxor med smutsigt vatten och krossade fullkomligt en av hans stortår.
-Den satans baljan! skrek den äldre mannen, hoppande på ett ben, röd i ansiktet av smärta och vrede.
Då log den lille Frans.
Moral:Onödig visdom skall man spara,
Tills man råkar själv i fara.
Från "Envar sin egen professor", Falstaff, fakir, 1894.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar