Såg Svensson, Svensson - i nöd och lust från 2011 på SVT idag.
Den fick bara två stjärnor i Aftonbladet men jag skrattade bitvis så att jag vek mig. Möjligen har jag en primitiv smak....
Men framförallt älskar jag alla filmer där Suzanne Reuter är med. Jag brukar nästan aldrig tänka speciellt på vilka skådespelare som är med i olika filmer. Men hon är det stora undantaget. Det enda undantaget, egentligen.
I Karl Bertil Jonsson talas (ironiskt) om den julefrid (eller var det andakt?) som endast en gammal långfilm kan skänka. Jag vet förstås inte direkt om ordet "frid" - för att nu inte tala om "andakt" - är den bästa beskrivningen av känslan inför Svensson, Svensson. "Gammal" är den ju inte. Men att ha så pass roligt och dessutom så oväntat (visste inte att filmen skulle komma i kväll!) få se den enda skådespelare som jag någonsin velat kalla "idol" så här på julaftons kväll kan ju också vara något att glädja sig åt!
Dessutom slutade den ju lyckligt... :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar