Jag trodde att jag var mörkrädd. Men det verkar jag inte vara.
Eller rättare sagt jag är endast mörkrädd vid ett tillfälle. Det är när jag ska sova.
Nu har jag testat att stå i ett kolmörkt badrum flera gånger, ungefär en timme varje gång. Och roat mig med att mana fram de mest kusliga entiteter och be dom visa sig. Det började med svarta damen (eller svarta madam, som jag kom på att det nog var) och sedan trappade jag upp det till värre och värre väsen. Inget hände, och, nej, jag inte ens inbillade mig att något hände. Inte ens något sånt där kallt luftdrag som det brukar talas om.
Jag blev inte rädd, däremot mer och mer irriterad på alla förbaskade demoner och spöken som inte ville komma. Till sist började jag förolämpa dom, sa att de var inkompetenta. Till sist sa jag det värsta jag tror man kan säga - "ni finns inte, bevisa att ni finns". Men, ack, nej.
Nej, mörkrädd på något vanligt sätt är jag inte. Det är klart, om jag skulle gå ute i mörkret och jag märkte att en man följde efter mig vart jag än gick skulle jag bli rädd. Men det är inte mörkerrädsla, det är rationellt.
Men rädd är jag på många sätt. Men inte för mörker. I alla fall inte när jag inte ska sova.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar