Inläggen nedan om Liberala Förbundet får mig att tänka på hur jag såg på världen och politiken 1970, och i början av 1971. Egentligen började det redan i slutet av 1969, då jag på allvar tog till mig socialdemokraternas "ökad jämlikhet"-linje.
Jag såg en gradvis utveckling mot en ökad jämlikhet, en ökad tolerans, en mer icke-auktoritär barnuppfostran, och för den delen en sekularisering. Att jag gick med i FPU 1970 (något jag insåg var ett misstag vid det första besöket på FPU Storstockholm) berodde på att jag såg Per Gahrton som stående till vänster om socialdemokratin, och dessutom engagerad för barns rättigheter.
Jag var evolutionär, inte revolutionär. Jag såg en utveckling mot jämlikhet som något förnuftigt, som förankrat i både logik och en positiv människosyn. Alla argument mot såg jag som irrationella.
Att personer med "fina" jobb måste ha högre lön, annars skulle de inte anstränga sig, tyckte jag var korkat. De högavlönade jobben var ju nästan alltid mindre kroppsligt ansträngande, och gav mer utrymme för personlig utveckling. Skulle en universitetslärare verkligen gå över och bli städare om han eller hon fick sänkt lön? Det lät inte troligt.
Jag såg en gradvis utveckling mot något bättre, och var verkligen optimist. Även de rika skulle efter ett tag förstå att de måste ge upp sin ställning. De vuxna skulle inse att det var fel att förtrycka barn. Och män skulle inse att de inte ens själva gynnas av att kvinnor håll nere.
Detta slogs sönder 1971, då jag istället övergick till att se hur det finns en härskande klass, som styrs av sina intressen och inte av förnuft och rationalitet.Och som kommer att kämpa med alla till buds stående medel för att bevara sina privilegier. Och att den borgerliga ideologin inte bara gradvis kommer att smälta bort, som snön på våren. Det var på sätt och vis en sorglig insikt.
Därför - men inte bara därför - går det för mig att se åren strax före 1971 i ett mycket nostalgiskt ljus.
Nu sammanföll ju insikterna 1971 med en egen psykisk nedgång, vilket gör att skillnaden blir än mer dramatisk.
1970 verkade allt möjligt. Från andra halvåret 1971 var det inte längre det.
söndag 30 oktober 2011
lördag 29 oktober 2011
Ett flygblad om KFML och SACO-strejken från 1971
/Det här är en text jag skrev i början av 1971, när jag nyss hade fyllt 16. Den var avsedd som ett flygblad att delas ut på kårhuset, vilket det också blev. Jag hade alltså nyss gått med i "Liberala Förbundet" , som i likhet med mig ogillade höglönestrejker. Så när jag föreslog att jag skulle skriva ett flygblad som kritiserade maoistiska KFML/Clartés stöd till SACO-strejken hade LF inget mot det. Formellt delades flygbladet ut av Kårpartiet Liberalerna, som styrdes av Liberala Förbundet. Texten är till mer än 90 procent skriven av mig, med ett tillägg och några omformuleringar. Jag ogillade tillägget - det på stycke fem. Det argumenterade för att akademiker som är anställda av staten av just den anledningen inte kan vara utsugna. Jag tyckte det var ett förenklat resonemang, som i sin förlängning skulle innebära exempelvis att arbetarna på LKAB inte skulle kunna vara utsugna. Men det var den enda ändring som påverkade något konkret i texten. I övrigt var det mest stilistiska ändringar - vanligtvis till det sämre….
Och vad tycker jag om texten idag? Nja, den var ju något förenklad, kan man väl säga. Det är sant att SACO såg sin strejk som en kamp mot "jämlikhetspolitiken", och de krävde också de största lönepåslagen för de mest högavlönade bland sina egna medlemmar - som generaldirektörer och andra chefer. Hela denna inriktning var naturligtvis värd att fördömas. Men trots allt tog de också ut exempelvis bibliotekarier i strejken, och det fanns väl inga direkta anledningar att gå emot deras lönekamp.
Och det är lite lustigt - en organisation som LF, som till den överväldigande majoriteten bestod av akademiker på väg upp i karriären, stod för det kanske våldsammaste angreppet på SACO-strejken denna vår. Deras (och min!) anti-SACO-retorik slog det mesta - se exempelvis andra parollen i slutet av flygbladet!/
----------------------------------------------------------
KFML OCH CLARTÉ AVSLÖJAR SIG!
Sviker arbetarklassen
I valet gick KFML ut med påståendet att de var de enda som företrädde arbetarklassens intressen. De andra partierna var företrädare för monopolkapitalet, sade man. Endast KFML skulle med sitt handlande visa sig vara arbetarklassens revolutionära parti. Men hur är det? Står KFML på arbetarklassens sida?
Ett avslöjande exempel. Just nu har Sveriges mest högavlönade inkomstgrupper - de inom SACO - gått i strejk. Anledningen är att de känner sig hotade av jämlikhetspolitiken och vill bevara sina privilegier samt höga löner. Denna strejk är inte värd någon som helst sympati. Den är en liten grupps motstånd mot en jämlikare inkomstfördelning.
Denna kamp stöds endast av några få grupper. Den yttersta högern och - KFML.
Struntar i höginkomsttagarna
KFML för fram teorin att alla löntagare är utsugna oberoende av inkomst. Om man tjänar 100.000:- eller 10.000:- spelar egentligen ingen roll. Men det resonemanget är fullkomligt absurt!
Då det gäller de statsanställda akademiker som strejker, kan man dessutom fråga sig: utsugna av vem? Det är ju inte monopolkapitalet utan staten som är arbetsgivare.
KFML:s egna akademiker
Den andra orsaken till KFML:s hållning är givetvis att många av KFML:s medlemmar och anhängare är akademiker själva. För dem är det naturligt att kämpa för egoistiska gruppintressen. Och om dom inte sammanfaller med arbetarnas - desto värre just för - arbetarna!
Ty det är givet att det inte ligger i arbetarnas intressen att en liten grupp högavlönade kämpar för sina egna privilegier. KFML sviker den arbetarklass det säger sig kämpa för.
Är detta KFML:s revolution? Att kämpa för läkare i 200.000-kronorsklassen?
I så fall har arbetarna all anledning att betacka sig!
NED MED KFML/CLARTÉS AUKTORITÄRA IDEOLOGI!
BEKÄMPA INKOMSTKLYFTORNA - BEKÄMPA SACO!
FRAM FÖR EN ÄRLIG RADIKALISM!
KÅRPARTIET LIBERALERNA
_________________________________
Se också "Folkpartiet i de maktägande minoriteternas tjänst" , som skrevs ungefär vid samma tid.
Och vad tycker jag om texten idag? Nja, den var ju något förenklad, kan man väl säga. Det är sant att SACO såg sin strejk som en kamp mot "jämlikhetspolitiken", och de krävde också de största lönepåslagen för de mest högavlönade bland sina egna medlemmar - som generaldirektörer och andra chefer. Hela denna inriktning var naturligtvis värd att fördömas. Men trots allt tog de också ut exempelvis bibliotekarier i strejken, och det fanns väl inga direkta anledningar att gå emot deras lönekamp.
Och det är lite lustigt - en organisation som LF, som till den överväldigande majoriteten bestod av akademiker på väg upp i karriären, stod för det kanske våldsammaste angreppet på SACO-strejken denna vår. Deras (och min!) anti-SACO-retorik slog det mesta - se exempelvis andra parollen i slutet av flygbladet!/
----------------------------------------------------------
KFML OCH CLARTÉ AVSLÖJAR SIG!
Sviker arbetarklassen
I valet gick KFML ut med påståendet att de var de enda som företrädde arbetarklassens intressen. De andra partierna var företrädare för monopolkapitalet, sade man. Endast KFML skulle med sitt handlande visa sig vara arbetarklassens revolutionära parti. Men hur är det? Står KFML på arbetarklassens sida?
Ett avslöjande exempel. Just nu har Sveriges mest högavlönade inkomstgrupper - de inom SACO - gått i strejk. Anledningen är att de känner sig hotade av jämlikhetspolitiken och vill bevara sina privilegier samt höga löner. Denna strejk är inte värd någon som helst sympati. Den är en liten grupps motstånd mot en jämlikare inkomstfördelning.
Denna kamp stöds endast av några få grupper. Den yttersta högern och - KFML.
Struntar i höginkomsttagarna
KFML för fram teorin att alla löntagare är utsugna oberoende av inkomst. Om man tjänar 100.000:- eller 10.000:- spelar egentligen ingen roll. Men det resonemanget är fullkomligt absurt!
Då det gäller de statsanställda akademiker som strejker, kan man dessutom fråga sig: utsugna av vem? Det är ju inte monopolkapitalet utan staten som är arbetsgivare.
KFML:s egna akademiker
Den andra orsaken till KFML:s hållning är givetvis att många av KFML:s medlemmar och anhängare är akademiker själva. För dem är det naturligt att kämpa för egoistiska gruppintressen. Och om dom inte sammanfaller med arbetarnas - desto värre just för - arbetarna!
Ty det är givet att det inte ligger i arbetarnas intressen att en liten grupp högavlönade kämpar för sina egna privilegier. KFML sviker den arbetarklass det säger sig kämpa för.
Är detta KFML:s revolution? Att kämpa för läkare i 200.000-kronorsklassen?
I så fall har arbetarna all anledning att betacka sig!
NED MED KFML/CLARTÉS AUKTORITÄRA IDEOLOGI!
BEKÄMPA INKOMSTKLYFTORNA - BEKÄMPA SACO!
FRAM FÖR EN ÄRLIG RADIKALISM!
KÅRPARTIET LIBERALERNA
_________________________________
Se också "Folkpartiet i de maktägande minoriteternas tjänst" , som skrevs ungefär vid samma tid.
torsdag 27 oktober 2011
Lite mer om Liberala Förbundet
Eftersom det inte går någon klar linje från min aktivitet i Liberala Förbundet till vad jag gjort senare har jag inte tänkt så oerhört mycket på denna period i mitt liv. Men nu har jag börjat tänka desto mer…
Innan jag gick med i LF strax innan jag fyllde 16 i december 1970 bestod mina politiska erfarenheter dels av de KFML-dominerade FNL-grupperna och dels av ett kort besök i det Leijonborg-dominerade FPU Storstockholm. Jag var inte stalinist, och kunde aldrig tänka mig att bli det. Jag var heller inte folkpartist, och kunde inte heller tänka mig att bli det.
Men en vänsterliberalism a la Gahrton tilltalade mig.
När jag sedan såg utfallen mot Liberala Förbundet i FPU Storstockholms medlemstidning blev jag fascinerad. Så en dag ringde jag till LF och bad att få beställa material.
Det kom, och det var ganska mycket. Där fanns en hel del intressant, bland annat en liten pamflett som hette "Moderaterna kallar oss marxister, maoisterna kalla oss borgare. Döm själv!" Den visade sig senare vara skriven av en av de mest vänsterinriktade av LF:s medlemmar, med vissa sympatier för trotskismen.
Men av någon anledning var det nog den tidigare nämnda artikeln av Ingela Söderbaum som jag fick mest sympatier för. Den avspeglade en önskan att lämna den akademiska stilen och verkligen nå ut till vanliga människor.
Jag betalade in medlemsavgiften och gick sedan på stockholmsavdelningens årsmöte den 12 december 1970. Efteråt samlades vi hemma hos någon av medlemmarna och hade livliga diskussioner långt in på natten. Och inte bara om politik. Jag minns en lång diskussion med Richard Murray om determinism och fri vilja.
En del av de som var där höll på att lämna LF. De såg sig nog som trotskister, och hade tröttnat på att vara med i ett "liberalt" förbund. De flesta av dem kom tillbaka nästa vår, men då med närmast entristiska avsikter.
När jag kom hem på natten till den 13 skrev jag i min dagbok: "Bra - radikal - stämning. De flesta röstade på VPK! Många intressanta diskussioner. En hel del av dom som var där höll på att bli socialister. Gick därifrån c:a halv ett. Gick som i en dimma hem. Tydligen trött!"
Efter ett tag kom jag in i Stockholmsstyrelsen. Jag fick nyckel till lokalen och roade mig en hel natt i mars 1971 med att läsa igenom gamla protokoll och tidningsurklipp.
Jag var inte marxist, men jag hade ett mycket radikalt jämlikhetspatos. Så idén om "lika konsumtionsmöjligheter" passade mig mycket bra!
Driven av sin idé om total inkomstutjämning tog LF avstånd från SACO-strejken våren 71, vilket också passade mig utmärkt. Jag skrev själv till stora delar ett mycket militant anti-SACO-flygblad som kårpartiet Liberalerna delade ut under strejken (jag har kvar det, lägger kanske ut det på bloggen nån gång) . Jag skrev också, så vitt jag minns, ett uttalande om SACO-strejken som togs på konferensen 1971. Det sista är jag lite osäker på, men jag tror att uttalandet i så fall fanns i ett nummer av Liberal Debatt detta år.
LF var då, som sagt, reformister. Det var jag med. Det var lite av sossarnas "ökad jämlikhet"-kampanj driven till sin yttersta spets. Men faktum är att LF:s fördelningspolitiska program inte bara låg till vänster om SAP och VPK, utan även i stort sett alla vänstergrupper, möjligen med undantag av någon anarkistsekt.
Med marxistiska termer skulle man kunna säga att de ville gå direkt till kommunismens högsta fas - "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov." Utan revolution, utan "proletariatets diktatur" och utan en mellanliggande "socialistisk" fas.
Detta var LF:s så att säga renodlade period, efter att de slutade att vara ett studentförbund. Sedan bröts det hela sönder i olika fraktioner, bland annat en trotskistisk grupp, som jag själv blev en del av efter maj 1971.
Till sist blev de någon form av anarkosyndikalister, och bytte namn till Frihetliga Socialisters Förbund. Men då var jag redan utanför.
Men det är det renodlade LF 1970-71, med sin kompromisslösa (men reformistiska) egalitarism som fascinerar mig. Tyvärr har jag haft bort nästan allt material från dem. Men "Liberal Debatt" som gavs ut av LF, innan den bytte namn till Frihetlig Socialistisk Tidskrift, finns ju på bibliotek.
Jag skrev att det inte går någon rak linje från LF till vad jag gjorde senare. Men på ett sätt fanns det nog något kvar. Deras motstånd mot höglönestrejker bar jag med mig, och gjorde att jag långt senare hamnade i konflikt i vänstergrupper varje gång de ville stöda SACO i deras lönekamp.
LF var som sagt en parentes, och inte bara för mig. Det skulle förvåna mig mycket om man kan träffa på någon idag som säger "jag stöder Liberala Förbundets linje, som den uttrycktes i program och resolutioner 1970-71."
Därför kan man nog inte heller förvänta sig att någon skulle vilja skriva förbundets historia. Troligen är dessutom deras arkiv borta för alltid.
Men om någon vet något om deras arkiv, eller om deras medlemstidningar eller utåtriktade material finns kvar, kan ni gärna höra av er!
Innan jag gick med i LF strax innan jag fyllde 16 i december 1970 bestod mina politiska erfarenheter dels av de KFML-dominerade FNL-grupperna och dels av ett kort besök i det Leijonborg-dominerade FPU Storstockholm. Jag var inte stalinist, och kunde aldrig tänka mig att bli det. Jag var heller inte folkpartist, och kunde inte heller tänka mig att bli det.
Men en vänsterliberalism a la Gahrton tilltalade mig.
När jag sedan såg utfallen mot Liberala Förbundet i FPU Storstockholms medlemstidning blev jag fascinerad. Så en dag ringde jag till LF och bad att få beställa material.
Det kom, och det var ganska mycket. Där fanns en hel del intressant, bland annat en liten pamflett som hette "Moderaterna kallar oss marxister, maoisterna kalla oss borgare. Döm själv!" Den visade sig senare vara skriven av en av de mest vänsterinriktade av LF:s medlemmar, med vissa sympatier för trotskismen.
Men av någon anledning var det nog den tidigare nämnda artikeln av Ingela Söderbaum som jag fick mest sympatier för. Den avspeglade en önskan att lämna den akademiska stilen och verkligen nå ut till vanliga människor.
Jag betalade in medlemsavgiften och gick sedan på stockholmsavdelningens årsmöte den 12 december 1970. Efteråt samlades vi hemma hos någon av medlemmarna och hade livliga diskussioner långt in på natten. Och inte bara om politik. Jag minns en lång diskussion med Richard Murray om determinism och fri vilja.
En del av de som var där höll på att lämna LF. De såg sig nog som trotskister, och hade tröttnat på att vara med i ett "liberalt" förbund. De flesta av dem kom tillbaka nästa vår, men då med närmast entristiska avsikter.
När jag kom hem på natten till den 13 skrev jag i min dagbok: "Bra - radikal - stämning. De flesta röstade på VPK! Många intressanta diskussioner. En hel del av dom som var där höll på att bli socialister. Gick därifrån c:a halv ett. Gick som i en dimma hem. Tydligen trött!"
Efter ett tag kom jag in i Stockholmsstyrelsen. Jag fick nyckel till lokalen och roade mig en hel natt i mars 1971 med att läsa igenom gamla protokoll och tidningsurklipp.
Jag var inte marxist, men jag hade ett mycket radikalt jämlikhetspatos. Så idén om "lika konsumtionsmöjligheter" passade mig mycket bra!
Driven av sin idé om total inkomstutjämning tog LF avstånd från SACO-strejken våren 71, vilket också passade mig utmärkt. Jag skrev själv till stora delar ett mycket militant anti-SACO-flygblad som kårpartiet Liberalerna delade ut under strejken (jag har kvar det, lägger kanske ut det på bloggen nån gång) . Jag skrev också, så vitt jag minns, ett uttalande om SACO-strejken som togs på konferensen 1971. Det sista är jag lite osäker på, men jag tror att uttalandet i så fall fanns i ett nummer av Liberal Debatt detta år.
LF var då, som sagt, reformister. Det var jag med. Det var lite av sossarnas "ökad jämlikhet"-kampanj driven till sin yttersta spets. Men faktum är att LF:s fördelningspolitiska program inte bara låg till vänster om SAP och VPK, utan även i stort sett alla vänstergrupper, möjligen med undantag av någon anarkistsekt.
Med marxistiska termer skulle man kunna säga att de ville gå direkt till kommunismens högsta fas - "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov." Utan revolution, utan "proletariatets diktatur" och utan en mellanliggande "socialistisk" fas.
Detta var LF:s så att säga renodlade period, efter att de slutade att vara ett studentförbund. Sedan bröts det hela sönder i olika fraktioner, bland annat en trotskistisk grupp, som jag själv blev en del av efter maj 1971.
Till sist blev de någon form av anarkosyndikalister, och bytte namn till Frihetliga Socialisters Förbund. Men då var jag redan utanför.
Men det är det renodlade LF 1970-71, med sin kompromisslösa (men reformistiska) egalitarism som fascinerar mig. Tyvärr har jag haft bort nästan allt material från dem. Men "Liberal Debatt" som gavs ut av LF, innan den bytte namn till Frihetlig Socialistisk Tidskrift, finns ju på bibliotek.
Jag skrev att det inte går någon rak linje från LF till vad jag gjorde senare. Men på ett sätt fanns det nog något kvar. Deras motstånd mot höglönestrejker bar jag med mig, och gjorde att jag långt senare hamnade i konflikt i vänstergrupper varje gång de ville stöda SACO i deras lönekamp.
LF var som sagt en parentes, och inte bara för mig. Det skulle förvåna mig mycket om man kan träffa på någon idag som säger "jag stöder Liberala Förbundets linje, som den uttrycktes i program och resolutioner 1970-71."
Därför kan man nog inte heller förvänta sig att någon skulle vilja skriva förbundets historia. Troligen är dessutom deras arkiv borta för alltid.
Men om någon vet något om deras arkiv, eller om deras medlemstidningar eller utåtriktade material finns kvar, kan ni gärna höra av er!
tisdag 25 oktober 2011
Lika konsumtionsmöjligheter
Idag lånade jag en bok som jag egentligen borde ha läst 1971, men som jag aldrig läste. Förmodligen för att den verkade lite tråkig. Den heter "Jämlikt och olikt", kom ut 1970 på Bonniers förlag, och är skriven av Richard Murray, Ingela Söderbaum och Arne Granholm. Dessa tre personer presenteras i inledningen till boken som ordförande, vice ordförande, respektive f.d. ordförande i Liberala Förbundet.
När jag bröt med Folkpartiets ungdomsförbund (FPU) i slutet av 1970 skulle jag snart fylla 16. Jag hade blivit besviken på de intrigerande högervridna leijonborgarna i FPU:s stockholmsdistrikt och ville hitta något som var mer vänster och mindre pinsamt och kälkborgerligt.
Så jag gick med i Liberala Förbundet (LF). Det var f.d. Liberala Studentförbundet , som hade avskaffat de akademiska kraven för medlemskap. Men de var också långt till vänster om liberalismen, enligt alla rimliga definitioner. Deras två huvudkrav var löntagarstyrda företag och lika konsumtionsmöjligheter. Den första delen av programmet skulle kanske kunna förenas med någon form av liberalism, men knappast den andra.
Det handlade nämligen om något så drastiskt som en löne- och förmögenhetspolitik som avskaffade alla, säger alla, inkomstklyftor. Eller rättare sagt alla som inte berodde på att vissa människor måste ha mer pengar på grund av nödvändiga utgifter , som till exempel livsviktiga läkarbesök. Men det konsumtionsutrymme som fann kvar efter dessa nödvändiga utgifter skulle vara lika för alla.
Om det också gällde de som inte hade arbete minns jag inte, och jag har inte läst så mycket i boken ännu att jag kan svara på den frågan. Det är helt klart att de var för att alla, även de som inte arbetade, skulle ha en garanterad inkomst, men hur stor den skulle vara för de sistnämnda har jag ännu inte upptäckt.
Men att lika konsumtionsmöjligheter i alla fall skulle gälla för alla löntagare var helt klart. Boken diskuterar i detalj hur man kan komma dit, men endast i rent tekniskt-ekonomiska termer.
För väl att märka, författarna var reformister. De utgick från att man med politiska beslut relativt friktionsfritt skulle kunna skapa ett sådant samhälle. Det fanns inga diskussioner om borgarklassens motstånd, och klasskampen lyste helt med sin frånvaro i boken.
En sak som är intressant är att de flesta aktiva medlemmar i Liberala Förbundet (åtminstone så vitt jag fattade det då!) antingen var, eller var på väg att bli, höginkomsttagare av något slag. (Jag var väl ett av undantagen...) De hade alltså en politisk linje som om den genomfördes drastiskt skulle slå mot deras egen ekonomi (eller framtida ekonomi). Det var på sätt och vis sympatiskt. Och på sätt och vis typiskt för det tidiga 70-talet.
Vänstervågen var alltså så stark att ett borgerligt studentförbund inom loppet av några år hade svängt från liberalism till en linje som i princip var en antites till allt vad marknadsekonomi heter. Och som alltså skulle ha slagit sönder de egna medlemmarnas ekonomiska framtidsutsikter om den hade genomförts.
Jag träffade alla bokens tre författare när det begav sig. Arne Granholm kanske bara en eller två gånger, Ingela Söderbaum då och då, och Richard Murray ganska så ofta.
Den som jag spontant fick mest sympatier för var nog Ingela Söderbaum. Det var hon som skrev den första artikel jag läste i det gedigna material jag fick från LF på posten redan november 1970. Det var en sympatiskt hållen reflektion över den svårtillgängliga texten i LF:s publikationer. Ingela insåg att deras vänsterlinje måste få till följden att de riktade sig till större massor än de nu nådde ut till, och hon hade använt något test som kallades för "läsbarhetsindex" på deras publikationer. Hur man räknar ut det har jag glömt, men hon kom i alla fall fram till att LF borde förbättra läsbarheten om de ville nå flera.
Dessutom minns jag med en stark nostalgikänsla hur roligt det var att sitta och småprata med henne på Liberala Förbundets konferens 28-30 mars 1971.
Men tiden förändras ju. Arne Granholm lämnade så vitt jag kan se politiken, och förbundets främste teoretiker, Richard Murray, blev sedemera ledande i Stockholmspartiet. Vad jag kan se drev han vare sig frågan om löntagarstyrda företag eller lika konsumtionsmöjligheter i Stockholms stadshus...
Och Ingela Söderbaum blev efter några årtionden aktiv medlem i Folkpariet Liberalerna, vars politik ju inte direkt går ut på att förverkliga dåvarande Liberala Förbundets program….
Ja, det var andra tider då. Då kunde borgerliga studenter vända in och ut på den borgerliga politiken och komma ut organiserat med att aktivt arbeta mot sina egna ekonomiska intressen.
För att parafrasera Cornelis Vreeswijk: "Visst är det beklagligt att den tiden försvann"...
När jag bröt med Folkpartiets ungdomsförbund (FPU) i slutet av 1970 skulle jag snart fylla 16. Jag hade blivit besviken på de intrigerande högervridna leijonborgarna i FPU:s stockholmsdistrikt och ville hitta något som var mer vänster och mindre pinsamt och kälkborgerligt.
Så jag gick med i Liberala Förbundet (LF). Det var f.d. Liberala Studentförbundet , som hade avskaffat de akademiska kraven för medlemskap. Men de var också långt till vänster om liberalismen, enligt alla rimliga definitioner. Deras två huvudkrav var löntagarstyrda företag och lika konsumtionsmöjligheter. Den första delen av programmet skulle kanske kunna förenas med någon form av liberalism, men knappast den andra.
Det handlade nämligen om något så drastiskt som en löne- och förmögenhetspolitik som avskaffade alla, säger alla, inkomstklyftor. Eller rättare sagt alla som inte berodde på att vissa människor måste ha mer pengar på grund av nödvändiga utgifter , som till exempel livsviktiga läkarbesök. Men det konsumtionsutrymme som fann kvar efter dessa nödvändiga utgifter skulle vara lika för alla.
Om det också gällde de som inte hade arbete minns jag inte, och jag har inte läst så mycket i boken ännu att jag kan svara på den frågan. Det är helt klart att de var för att alla, även de som inte arbetade, skulle ha en garanterad inkomst, men hur stor den skulle vara för de sistnämnda har jag ännu inte upptäckt.
Men att lika konsumtionsmöjligheter i alla fall skulle gälla för alla löntagare var helt klart. Boken diskuterar i detalj hur man kan komma dit, men endast i rent tekniskt-ekonomiska termer.
För väl att märka, författarna var reformister. De utgick från att man med politiska beslut relativt friktionsfritt skulle kunna skapa ett sådant samhälle. Det fanns inga diskussioner om borgarklassens motstånd, och klasskampen lyste helt med sin frånvaro i boken.
En sak som är intressant är att de flesta aktiva medlemmar i Liberala Förbundet (åtminstone så vitt jag fattade det då!) antingen var, eller var på väg att bli, höginkomsttagare av något slag. (Jag var väl ett av undantagen...) De hade alltså en politisk linje som om den genomfördes drastiskt skulle slå mot deras egen ekonomi (eller framtida ekonomi). Det var på sätt och vis sympatiskt. Och på sätt och vis typiskt för det tidiga 70-talet.
Vänstervågen var alltså så stark att ett borgerligt studentförbund inom loppet av några år hade svängt från liberalism till en linje som i princip var en antites till allt vad marknadsekonomi heter. Och som alltså skulle ha slagit sönder de egna medlemmarnas ekonomiska framtidsutsikter om den hade genomförts.
Jag träffade alla bokens tre författare när det begav sig. Arne Granholm kanske bara en eller två gånger, Ingela Söderbaum då och då, och Richard Murray ganska så ofta.
Den som jag spontant fick mest sympatier för var nog Ingela Söderbaum. Det var hon som skrev den första artikel jag läste i det gedigna material jag fick från LF på posten redan november 1970. Det var en sympatiskt hållen reflektion över den svårtillgängliga texten i LF:s publikationer. Ingela insåg att deras vänsterlinje måste få till följden att de riktade sig till större massor än de nu nådde ut till, och hon hade använt något test som kallades för "läsbarhetsindex" på deras publikationer. Hur man räknar ut det har jag glömt, men hon kom i alla fall fram till att LF borde förbättra läsbarheten om de ville nå flera.
Dessutom minns jag med en stark nostalgikänsla hur roligt det var att sitta och småprata med henne på Liberala Förbundets konferens 28-30 mars 1971.
Men tiden förändras ju. Arne Granholm lämnade så vitt jag kan se politiken, och förbundets främste teoretiker, Richard Murray, blev sedemera ledande i Stockholmspartiet. Vad jag kan se drev han vare sig frågan om löntagarstyrda företag eller lika konsumtionsmöjligheter i Stockholms stadshus...
Och Ingela Söderbaum blev efter några årtionden aktiv medlem i Folkpariet Liberalerna, vars politik ju inte direkt går ut på att förverkliga dåvarande Liberala Förbundets program….
Ja, det var andra tider då. Då kunde borgerliga studenter vända in och ut på den borgerliga politiken och komma ut organiserat med att aktivt arbeta mot sina egna ekonomiska intressen.
För att parafrasera Cornelis Vreeswijk: "Visst är det beklagligt att den tiden försvann"...
måndag 24 oktober 2011
Matriarkatteori, oktoberrevolution och kvinnlig rösträtt
Under 1800-talet var teorier om förhistoriska matriarkat i hög grad akademiskt respektabla. De var allmänt accepterade och ansågs inte alls som extrema.
Sedan övergavs de, och överlevde endast i vissa akademiska nischer - och i Sovjetunionen och andra "kommunistländer".
Men det är intressant att se när pendeln svängde på allvar. Visserligen hade amerikanska antropologer ganska så ettrigt angripit teorin redan i början av 1900-talet. Men den slutliga svängningen kom omedelbart efter första världskriget.
1920 publicerades "Primitive Society" av den amerikanske etnologen Robert H Lowie. Det var en kritisk genomgång av de "evolutionistiska" teorierna, inklusive teorier om matriarkat, och matrilinjär prioritet (att matrilinjära samhällen kom före patrilinjära).
Boken fick ett enormt genomslag och de argument som framfördes i den kom efter ett tag att genomsyra den antropologiska diskursen. Frågan är förstås vad som hände i världen då, och om det kan finnas några sociala orsaker till att det synsättet slog igenom just då.
Ja, för det första infördes kvinnlig rösträtt i land efter land ungefär vid den tiden. För det andra hade oktoberrevolutionen segrat.
Kan det här ha något samband? Ja, det tror jag. Matriakatteorin var helt ofarlig i mitten av 1800-talet. Då sågs det som så, att när samhället var riktigt primitivt kunde till och med kvinnor ha makten... Det är ganska tydligt hos Bachofen, och går igenom även i andra texter. Men sedan kommer kvinnorörelsen och till och med det "utopiska" kravet på kvinnlig rösträtt genomförs…. Kvinnomakt ses inte längre som något "primitivt". Därför ses idéer om matriakat plötsligt som väldigt farliga,
Men sedan har vi detta med ryska revolutionen. I den evolutionistiska teoribildningen kopplades "matriarkat" ihop med urkommunism och frånvaron av klasser. Båda sakerna sågs som oerhört primitiva. När samhället var väldigt primitivt kunde inte endast kvinnor ha makten - det fanns inte ens några klasser. Och nu genomfördes en revolution 1917 i ett av världens största länder med den uttalade målsättningen att återupprätta urkommunismen på ett högra stadium. Det "primitiva" kan plöstligt bli modernt.
Faktum är att Robert Lowie också förnekade existensen av urkommunism i sin "Primitive Society". Det var dock svårt att driva denna tes, alla kunde ju se att det fanns samhällen utan klasser . Men rädda vad som räddas kan. Någonstans kanske skrämda manliga etnologer (åtminstone förmedvetet!) börjat oroa sig för en sak. Om det kanske rentav är möjligt att även i vår tid återupprätta ett klasslöst samhälle, som ju setts som något avgrundslikt primitivt - skulle då inte också matriarkat kunna.... ja, ni förstår.
Det kanske var bättre att stämma i bäcken än i ån. Om matriarkat aldrig någonsin funnits kanske man kunde slippa oroa sig, över den kusliga (och ja, den manschauvinistiske antropologen Robin Fox kallade så sent som 1967 matriarkatteorin för just "sinister"...) möjligheten att...
När kvinnor är garanterat maktlösa är matriarkatteorin alltså ofarlig. Men när de inte längre är det, då är det bäst att säga att det aldrig någonsin har funnits något som ens "avlägset liknar ett matriarkat" (Lowies formulering).
Så kan machomännen sova bättre om natten.
Sedan övergavs de, och överlevde endast i vissa akademiska nischer - och i Sovjetunionen och andra "kommunistländer".
Men det är intressant att se när pendeln svängde på allvar. Visserligen hade amerikanska antropologer ganska så ettrigt angripit teorin redan i början av 1900-talet. Men den slutliga svängningen kom omedelbart efter första världskriget.
1920 publicerades "Primitive Society" av den amerikanske etnologen Robert H Lowie. Det var en kritisk genomgång av de "evolutionistiska" teorierna, inklusive teorier om matriarkat, och matrilinjär prioritet (att matrilinjära samhällen kom före patrilinjära).
Boken fick ett enormt genomslag och de argument som framfördes i den kom efter ett tag att genomsyra den antropologiska diskursen. Frågan är förstås vad som hände i världen då, och om det kan finnas några sociala orsaker till att det synsättet slog igenom just då.
Ja, för det första infördes kvinnlig rösträtt i land efter land ungefär vid den tiden. För det andra hade oktoberrevolutionen segrat.
Kan det här ha något samband? Ja, det tror jag. Matriakatteorin var helt ofarlig i mitten av 1800-talet. Då sågs det som så, att när samhället var riktigt primitivt kunde till och med kvinnor ha makten... Det är ganska tydligt hos Bachofen, och går igenom även i andra texter. Men sedan kommer kvinnorörelsen och till och med det "utopiska" kravet på kvinnlig rösträtt genomförs…. Kvinnomakt ses inte längre som något "primitivt". Därför ses idéer om matriakat plötsligt som väldigt farliga,
Men sedan har vi detta med ryska revolutionen. I den evolutionistiska teoribildningen kopplades "matriarkat" ihop med urkommunism och frånvaron av klasser. Båda sakerna sågs som oerhört primitiva. När samhället var väldigt primitivt kunde inte endast kvinnor ha makten - det fanns inte ens några klasser. Och nu genomfördes en revolution 1917 i ett av världens största länder med den uttalade målsättningen att återupprätta urkommunismen på ett högra stadium. Det "primitiva" kan plöstligt bli modernt.
Faktum är att Robert Lowie också förnekade existensen av urkommunism i sin "Primitive Society". Det var dock svårt att driva denna tes, alla kunde ju se att det fanns samhällen utan klasser . Men rädda vad som räddas kan. Någonstans kanske skrämda manliga etnologer (åtminstone förmedvetet!) börjat oroa sig för en sak. Om det kanske rentav är möjligt att även i vår tid återupprätta ett klasslöst samhälle, som ju setts som något avgrundslikt primitivt - skulle då inte också matriarkat kunna.... ja, ni förstår.
Det kanske var bättre att stämma i bäcken än i ån. Om matriarkat aldrig någonsin funnits kanske man kunde slippa oroa sig, över den kusliga (och ja, den manschauvinistiske antropologen Robin Fox kallade så sent som 1967 matriarkatteorin för just "sinister"...) möjligheten att...
När kvinnor är garanterat maktlösa är matriarkatteorin alltså ofarlig. Men när de inte längre är det, då är det bäst att säga att det aldrig någonsin har funnits något som ens "avlägset liknar ett matriarkat" (Lowies formulering).
Så kan machomännen sova bättre om natten.
fredag 21 oktober 2011
Khadaffis död
"Hela världen" påstås jubla över Khadaffis död. Men jag tycker att sättet han dödades på var både olustigt och oroande. Jag är konspirationsteoretisk nog att misstänka att han måste dö bland annat för att han inte i en rättegång skulle kunna berätta åtskilligt om många av de ledande i övergångsregeringen och dess internationella allierade. Om hur intimt de hade samarbetat med honom när det begav sig.
onsdag 19 oktober 2011
Var är Hannes Alfvén när vi behöver honom?
Under de senaste åren verkar kosmologin ha hamnat i någon form av kris. Det konsensus som fanns i låt oss säga mitten av 90-talet verkar ha ersatts av ett rent kaos. Den ena nya fantasifulla teorin ersätter den andra.
Det gemensamma för dem är dels att de huvudsakligen bygger på avancerade matematiska modeller (ofta med ett ytterst bräckligt stöd i nya observationer), dels att de är just - fantasifulla.
Några exempel på hur tankegångarna går.
Universum uppkom från ingenting genom en kvantfluktuation, och nya kvantflukuationer i vårt universum skapar ständig och jämt nya universum - i andra dimensioner.
Universum kan ha varit "krökt " och "slutet" redan från början. I så fall hade det en oändlig täthet, men på en oändligt liten punkt. Eller så var det "öppet" och "platt" från början och då, hör och häpna, var det redan från början oändligt stort - OCH oändligt tätt. Sedan expanderade det, vilket är möjligt trots dess oändlighet eftersom det finns olika storlekar även av oändligheter.
Det skapas ständigt nya universum, en process som kommer att pågå i oändlighet. Men den har inte pågått i oändlighet - en gång i tiden skapades det första universumet någonsin. Och då som ett resultat av en kvantfluktuation i ett tidlöst icke-rum.
Universum har 10 rumsdimensioner men alla utom 3 är "hoprullade" och så pyttesmå att de inte märks.
Det hittills nämnda är inom ramarna för mainstream-teorin, som ju bland annat innefattar Stephen Hawking.
Delvis utanför, kanske, finns strängteorien som talar om nästan oändligt tunna strängar miljarder ljusår långa, och om att det finns inte mindre än 16 rumsdimensioner.
Annars finns det de som tror att universum regelbundet kolliderar med ett annat parallelluniversum, som finns i en annan dimension. Eller att universum har krockat inte mindre än fyra gånger med andra universa, vilket antas visa sig i den kosmiska mikrovågsstrålningen . Eller att universum kommer att gå mot en oerhörd gleshet, ända tills det blir tillräckligt glest. Då kommer den matematiska logiken i glesheten göra att den på mindre än en nanosekund förvandlats till en oändlig täthet. Anledningen är att ekvationerna för nästan oändlig gleshet liknar de för oändlig täthet.
Ingen har förstås någonsin iakttagit strängteorins strängar. Ingen har någonsin kunnat iaktta fler rumsdimensioner än tre.
Den kosmiska mikrovågsstrålningen används regelbundet för att "bevisa" en rad olika motstridande teorier.
Och så vidare.
OK, alla dessa teorier är kanske verkligen oerhört seriösa, och min skepticism kanske är en direkt pinsam lekmannainställning. Från en person som aldrig fick mer än 3:a i matte i grundskolan, och som sedan dess i stort sett lyckats undvika detta ämne....
Men vad jag ifrågasätter är just metoden att med den ena "eleganta" matematiska modellen efter den andra tro sig kunna se den uppenbarade sanningen om hur universum ser ut. Ja, rentav formulera "the theory of everything" som Hawking talar om. Matematiken kommer först, observationerna kan sedan tolkas utifrån de eleganta ekvationerna.
Hannes Alfvén har skrivit en hel del träffade om denna inställning. Obs att jag inte alls har någon bestämd åsikt om hans plasmakosmologi men det finns något i hans inställning som känns uppfriskande. Lite av den grundinställningen skulle behövas i den kosmologiska debatten idag. Tycker jag. Men jag är alltså som sagt en lekmammadilettant, som är dålig i matte. Så ta det som ni vill.
Men här ska jag i alla fall lägga ut några tänkvärda citat från Hennes Alfvén som alla är tagna från Eric J Lerners "The Big Bang Never Happened".
“The people were told that the true nature of the physical world could not be understood except by Einstein and a few other geniuses who were able to think in four dimensions. Science was something to believe in, not something which should be understood. Soon the best-sellers among the popular science books became those that presented scientific results as insults to common sense. One of the consequences was that the limit between science and pseudo-science began to be erased. To most people it was increasingly difficult to find any difference between science and science fiction”. (“The big bang never happened”, s, 127)
“The reasons why so many attempts have been made to guess what was the state of the Universe several billion years ago is probably the general belief that long ago the state of the Universe must have been much simpler, much more regular than today, indeed so simple that it could be represented by a mathematical model which could be derived from some fundamental principles through very ingenious thinking. Except from some vague and unconvincing reference to the second law of thermodynamics, no reasonable scientific motivation for this belief seems to have been given. This belief probably emanates from the old myths of creation. God established a perfect order and “harmony” and it should be possible to find which principles he followed when he did so. He was certainly intelligent enough to understand the general theory of relativity, and if He did, why shouldn´t He create the Universe according to its wonderful principles?” (“The big bang never happened”, s. 228).
Kosmologin har lagts i händerna på forskare som “had never visited a laboratory or looked through a telescope, and even if they had, it was below their dignity to get their hands dirty. They looked down on the experimental phycisists and the observers whose only job was to confirm the high-brow conclusions they have reached, and those who were not able to confirm them were thougt to be incompetent. Observing astronomers came under heavy pressure from theoreticians. The result was the establishment of a cosmological establishment, like that of the Ptolemaic orthodoxy, which did not tolerate objections and dissent”. ("The big bang never happened” sid. 229).
Och, nej, att ordet "he" ibland står med stor och ibland med liten bokstav i andra citatet är inte ett slarvfel av mig, det står så i boken jag citerar från.
Det gemensamma för dem är dels att de huvudsakligen bygger på avancerade matematiska modeller (ofta med ett ytterst bräckligt stöd i nya observationer), dels att de är just - fantasifulla.
Några exempel på hur tankegångarna går.
Universum uppkom från ingenting genom en kvantfluktuation, och nya kvantflukuationer i vårt universum skapar ständig och jämt nya universum - i andra dimensioner.
Universum kan ha varit "krökt " och "slutet" redan från början. I så fall hade det en oändlig täthet, men på en oändligt liten punkt. Eller så var det "öppet" och "platt" från början och då, hör och häpna, var det redan från början oändligt stort - OCH oändligt tätt. Sedan expanderade det, vilket är möjligt trots dess oändlighet eftersom det finns olika storlekar även av oändligheter.
Det skapas ständigt nya universum, en process som kommer att pågå i oändlighet. Men den har inte pågått i oändlighet - en gång i tiden skapades det första universumet någonsin. Och då som ett resultat av en kvantfluktuation i ett tidlöst icke-rum.
Universum har 10 rumsdimensioner men alla utom 3 är "hoprullade" och så pyttesmå att de inte märks.
Det hittills nämnda är inom ramarna för mainstream-teorin, som ju bland annat innefattar Stephen Hawking.
Delvis utanför, kanske, finns strängteorien som talar om nästan oändligt tunna strängar miljarder ljusår långa, och om att det finns inte mindre än 16 rumsdimensioner.
Annars finns det de som tror att universum regelbundet kolliderar med ett annat parallelluniversum, som finns i en annan dimension. Eller att universum har krockat inte mindre än fyra gånger med andra universa, vilket antas visa sig i den kosmiska mikrovågsstrålningen . Eller att universum kommer att gå mot en oerhörd gleshet, ända tills det blir tillräckligt glest. Då kommer den matematiska logiken i glesheten göra att den på mindre än en nanosekund förvandlats till en oändlig täthet. Anledningen är att ekvationerna för nästan oändlig gleshet liknar de för oändlig täthet.
Ingen har förstås någonsin iakttagit strängteorins strängar. Ingen har någonsin kunnat iaktta fler rumsdimensioner än tre.
Den kosmiska mikrovågsstrålningen används regelbundet för att "bevisa" en rad olika motstridande teorier.
Och så vidare.
OK, alla dessa teorier är kanske verkligen oerhört seriösa, och min skepticism kanske är en direkt pinsam lekmannainställning. Från en person som aldrig fick mer än 3:a i matte i grundskolan, och som sedan dess i stort sett lyckats undvika detta ämne....
Men vad jag ifrågasätter är just metoden att med den ena "eleganta" matematiska modellen efter den andra tro sig kunna se den uppenbarade sanningen om hur universum ser ut. Ja, rentav formulera "the theory of everything" som Hawking talar om. Matematiken kommer först, observationerna kan sedan tolkas utifrån de eleganta ekvationerna.
Hannes Alfvén har skrivit en hel del träffade om denna inställning. Obs att jag inte alls har någon bestämd åsikt om hans plasmakosmologi men det finns något i hans inställning som känns uppfriskande. Lite av den grundinställningen skulle behövas i den kosmologiska debatten idag. Tycker jag. Men jag är alltså som sagt en lekmammadilettant, som är dålig i matte. Så ta det som ni vill.
Men här ska jag i alla fall lägga ut några tänkvärda citat från Hennes Alfvén som alla är tagna från Eric J Lerners "The Big Bang Never Happened".
“The people were told that the true nature of the physical world could not be understood except by Einstein and a few other geniuses who were able to think in four dimensions. Science was something to believe in, not something which should be understood. Soon the best-sellers among the popular science books became those that presented scientific results as insults to common sense. One of the consequences was that the limit between science and pseudo-science began to be erased. To most people it was increasingly difficult to find any difference between science and science fiction”. (“The big bang never happened”, s, 127)
“The reasons why so many attempts have been made to guess what was the state of the Universe several billion years ago is probably the general belief that long ago the state of the Universe must have been much simpler, much more regular than today, indeed so simple that it could be represented by a mathematical model which could be derived from some fundamental principles through very ingenious thinking. Except from some vague and unconvincing reference to the second law of thermodynamics, no reasonable scientific motivation for this belief seems to have been given. This belief probably emanates from the old myths of creation. God established a perfect order and “harmony” and it should be possible to find which principles he followed when he did so. He was certainly intelligent enough to understand the general theory of relativity, and if He did, why shouldn´t He create the Universe according to its wonderful principles?” (“The big bang never happened”, s. 228).
Kosmologin har lagts i händerna på forskare som “had never visited a laboratory or looked through a telescope, and even if they had, it was below their dignity to get their hands dirty. They looked down on the experimental phycisists and the observers whose only job was to confirm the high-brow conclusions they have reached, and those who were not able to confirm them were thougt to be incompetent. Observing astronomers came under heavy pressure from theoreticians. The result was the establishment of a cosmological establishment, like that of the Ptolemaic orthodoxy, which did not tolerate objections and dissent”. ("The big bang never happened” sid. 229).
Och, nej, att ordet "he" ibland står med stor och ibland med liten bokstav i andra citatet är inte ett slarvfel av mig, det står så i boken jag citerar från.
tisdag 18 oktober 2011
Ganna Chyzhevska igen
Den som vill protestera mot beslutet att utvisa den demenssjuka Ganna Chyzhevska till en av allt att döma säker död i ensamhet i ett land där hon inte har några släktingar och vänner kan skriva till skriva till migrationsminister Tobias Billström. ...
Det är några timmar kvar tills hon sätts på planet...
Det är några timmar kvar tills hon sätts på planet...
Ibland räcker inte orden till
Som när man läser nyheten om att 91-åriga demenssjuka Gana ska utvisas ur Sverige. Det finns inga ord som adekvat beskriver vad jag tycker om detta.
Däremot finns det nog ord och hela meningar som adekvat beskriver vad jag tycker om de som är ansvariga för beslutet. Men de lämpar sig inte i tryck och skulle nog vara åtalbara.
Däremot finns det nog ord och hela meningar som adekvat beskriver vad jag tycker om de som är ansvariga för beslutet. Men de lämpar sig inte i tryck och skulle nog vara åtalbara.
lördag 15 oktober 2011
Madeleine Leijonhufvud...
... skrev i januari 2011 en debattartikel i DN där hon konstaterade att en prejudicerande dom i HD i praktiken kommer att innebära att sexualbrott mot barn avkriminaliseras. Just nu har det kommit en tingsrättsdom som direkt hänvisar till HD:s nya riktlinjer som motivering för ett friande utslag.
Man kan förstås undra sig varför HD väljer att lägga fram riktlinjer som i 99 fall av 100 gör det i praktiken omöjligt att döma någon för sexuella övergrepp mot barn. Vilket svaret än må vara på den frågan är det nog inte speciellt roligt.
Huvudanledningen till att så många övergrepp mot barn kan begås år efter år är att stora grupper inom den härskande eliten vill att de ska kunna fortsätta att begås. Utan påföljd.
Svårare än så är det inte.
Man kan förstås undra sig varför HD väljer att lägga fram riktlinjer som i 99 fall av 100 gör det i praktiken omöjligt att döma någon för sexuella övergrepp mot barn. Vilket svaret än må vara på den frågan är det nog inte speciellt roligt.
Huvudanledningen till att så många övergrepp mot barn kan begås år efter år är att stora grupper inom den härskande eliten vill att de ska kunna fortsätta att begås. Utan påföljd.
Svårare än så är det inte.
onsdag 12 oktober 2011
Devi-Mahatmyam och Gudinnans återkomst
Durga, Kali, och arvet från Induskulturen.
We have suffered the consequences of unbalanced power long enough. Our world cannot any longer tolerate the disruption and destruction brought about by demonic force. In the present Kali age, Kali is the answer, and she will have to annihilate again in order to reveal the truth of things, which is her mission, and to restore to our natures the divine feminine spirituality which we have lost
Ajit Mookerjee: Kali – the Feminine Force, sidan 9
Jag har tidigare skrivit om Devi-Mahatmyam, den klassiska berättelsen om Durga och Kali. Jag ska här komma med lite mer reflektioner över denna anmärkningsvärda berättelse.
Devi-Mahatmyam skrevs senast omkring 1000 e.kr. men kan åtminstone delvis varit mycket äldre än så. Det är en märklig berättelse om hur hela gudavärlden hotas av en katastrof. Mäktiga manliga demoner (asuror) har invaderat. De manliga gudarna är hjälplösa, men inser snart att endast en kvinnlig gudom kan besegra demonarmén. Så med hjälp av sina samlade energier skapar de gudinnan Durga. Eller snarare framkallar henne, för redan i början av texten framhålls klart att hon i grunden är evig, även om det kan te sig som hon skapas vid tillfällen då hon behövs...
I själva verket är detta en central paradox i hela texten. Trots att Durga har skapats av gudarna är hon samtidigt universums eviga skapare och beskyddare.
Texten är sedan till stor del en lång beskrivning av kampen mellan Durga och asurorna. Det är en kamp som är ojämn från starten. Asurorna ter sig visserligen som både starkare och mäktigare än Durga - men ganska snart inser de att hon har förmågan att besegra dem en efter en. När hon slutligen besegrat den mäktigaste, Mahisasura, har hon vunnit.
Efter segern hyllas hon av de andra gudarna som den störta.
Sedan börjar en annan likartad berättelse. Vid en helt annan tidpunkt angrips gudarna av andra asuror, ledda av Sumbha och Nisumbha.De använder en delvis annan taktik.De skickar sändebud och erbjuder Durga äktenskap. Sändebudet framhåller noga att Sumbha är mycket stark, och härskare över "de tre världarna" och att Durga egentligen endast har valet att gifta sig frivilligt med honom eller hans broder Nisumbha eller bli släpad i håret till dem som fånge.
Beskrivningen av konversationen är kanske litterärt en av berättelsens höjdpunkter. På den kombinerade förförelsen och hotet svarar Durga, bland annat.
"Du har talat sanning; ingenting falskt har sagts av dig i denna fråga. Sumbha är verkligen de tre världarnas härskare och så är också Nisumbha.
Men hur kan det som har lovats bli upphävt? Hör här det löfte jag i min dårskap har givit:
Den som besegrar mig i strid, tar bort min stolthet och som kan mäta sig i styrka med mig i denna värld skall bli min man.
Så låt Sumbha komma hit, liksom den store asuran Nisumbha. Besegra mig här, och låt honom sedan ta min hand i äktenskapet. Varför tveka?"
På så sätt tvingas dessa manliga demoner att ta upp kampen mot Durga. Men även de är chanslösa.
Det är för övrigt här, i striden mellan Durga och demonerna Sumbha och Nisumbha, som Kali gör sin entré i den indiska mytologin. För från Durgas panna framträder gudinnan Kali, fylld av aggressiv kraft, och får en avgörande betydelse i striden mot demonerna.
Durga segrar totalt och de manliga gudarna hyllar henne även denna gång. De kallar henne "hela världens moder", "universums moder", och "härskaren över allt som rör sig och inte rör sig"
Det är som sagt en anmärkningsvärd text. Den har uppstått i ett patriarkalt samhälle, med en religion som i sin begynnelse helt dominerades av manliga gudar. I de tidiga vediska skrifterna är de kvinnliga gudarna föra mer än svaga personifikationer av naturfenomen. Hur kan en text som den om Durga uppstå utifrån denna tradition?
En religion kan naturligtvis utvecklas, och förbättras. Men i det här fallet finns dessutom det faktum att den vediska religionen var ett erövrande patriarkalt folks religion. Det undertyckta folkets religion hade av allt att döma haft en helt annan gudavärld och starka kvinnliga gudomligheter.
Induskulturen (eller "Harappakulturen") existerade vid Indusdalen mellan 3330 och 1300 f.kr. Den är känd från de utgrävda städerna Mohenjo-Daro och Harappa. Det märkliga med dessa städer är att de, trots en högre teknisk nivå, kulturellt liknar de neolitiska byar (och några städer) som har återfunnits i Mellanöstern, och Sydösteuropa.
Kvinnoavbildningar dominerar över mansavbildningar, och de kvinnliga gudarna ser ut att varit mer centrala i kulten än de manliga.
En annan likhet med yngre stenåldern är frånvaron av sociala ojämlikheter. I Mohenjo-Daro och Harappa verkar alla bostäder i stort sett varit av samma storlek. Det saknades kvarter för överklass, kungligheter eller aristokrati. Städerna ger intrycket av att varit mycket välordnade, välbyggda - och jämlika. Det har lett till att de setts som mindre intressante av många arkeologer. I en populär handbok för grundkurser i arkeologi kallas dessa städer för "deprimerande tråkiga". Författaren kanske saknade de mer exotiska kungapalatsen...
De tidiga vediska skrifterna ger en helt annan bild av sitt samhälle. De beskriver patriarkala boskapsskötande nomadstammar, som är mansdominerade och ojämlika. De beskriver också hur de angriper och förstör städer, i ett krig som de vinner.
Och de vann uppenbarligen. Induskulturen försvinner plötsligt, och efterhand ersätts den med en patriarkal kultur med krig, ojämlikhet - och manliga gudar. Men gradvis under århundradena börjar det hända något i religionen. Starka och självständiga gudinnor, som är något annat än de tidiga vediska personifikationerna av gryningen eller skymningen, börjar "uppstå" (eller snarare erkännas på nytt). Och, i slutändan kommer Gudinnan att hyllas av den shaktistiska skolan inom hinduismen som alltings skapare, och universums grund.
De patriarkala erövrarna kunde slå ner folket, och i över tusen år trycka ner deras religion, men inte hur länge som helst. De manliga krigargudarna fick plötsligt en utmanare på sitt eget territorium. Inte ens i striden - den manliga domänen framfor andra - klarade sig de manliga gudarna ensamma. I och med Devi-Mahatmyam hade en skrift som framställer de manliga gudarna som nästan passiva åskådare när Durga besegrar den demonarmé som de själva inte klarade av, blivit en del av den hinduiska traditionen.
Åtminstone för mig är Devi-Mahatmyam en mycket hoppfull text.
Erik Rodenborg
Litteraturtips: Ajit Mookerjee, Kali - The Feminine Force, Thames and Hudson, London 1988
Gudinnan Kali
We have suffered the consequences of unbalanced power long enough. Our world cannot any longer tolerate the disruption and destruction brought about by demonic force. In the present Kali age, Kali is the answer, and she will have to annihilate again in order to reveal the truth of things, which is her mission, and to restore to our natures the divine feminine spirituality which we have lost
Ajit Mookerjee: Kali – the Feminine Force, sidan 9
Jag har tidigare skrivit om Devi-Mahatmyam, den klassiska berättelsen om Durga och Kali. Jag ska här komma med lite mer reflektioner över denna anmärkningsvärda berättelse.
Devi-Mahatmyam skrevs senast omkring 1000 e.kr. men kan åtminstone delvis varit mycket äldre än så. Det är en märklig berättelse om hur hela gudavärlden hotas av en katastrof. Mäktiga manliga demoner (asuror) har invaderat. De manliga gudarna är hjälplösa, men inser snart att endast en kvinnlig gudom kan besegra demonarmén. Så med hjälp av sina samlade energier skapar de gudinnan Durga. Eller snarare framkallar henne, för redan i början av texten framhålls klart att hon i grunden är evig, även om det kan te sig som hon skapas vid tillfällen då hon behövs...
I själva verket är detta en central paradox i hela texten. Trots att Durga har skapats av gudarna är hon samtidigt universums eviga skapare och beskyddare.
Texten är sedan till stor del en lång beskrivning av kampen mellan Durga och asurorna. Det är en kamp som är ojämn från starten. Asurorna ter sig visserligen som både starkare och mäktigare än Durga - men ganska snart inser de att hon har förmågan att besegra dem en efter en. När hon slutligen besegrat den mäktigaste, Mahisasura, har hon vunnit.
Efter segern hyllas hon av de andra gudarna som den störta.
Sedan börjar en annan likartad berättelse. Vid en helt annan tidpunkt angrips gudarna av andra asuror, ledda av Sumbha och Nisumbha.De använder en delvis annan taktik.De skickar sändebud och erbjuder Durga äktenskap. Sändebudet framhåller noga att Sumbha är mycket stark, och härskare över "de tre världarna" och att Durga egentligen endast har valet att gifta sig frivilligt med honom eller hans broder Nisumbha eller bli släpad i håret till dem som fånge.
Beskrivningen av konversationen är kanske litterärt en av berättelsens höjdpunkter. På den kombinerade förförelsen och hotet svarar Durga, bland annat.
"Du har talat sanning; ingenting falskt har sagts av dig i denna fråga. Sumbha är verkligen de tre världarnas härskare och så är också Nisumbha.
Men hur kan det som har lovats bli upphävt? Hör här det löfte jag i min dårskap har givit:
Den som besegrar mig i strid, tar bort min stolthet och som kan mäta sig i styrka med mig i denna värld skall bli min man.
Så låt Sumbha komma hit, liksom den store asuran Nisumbha. Besegra mig här, och låt honom sedan ta min hand i äktenskapet. Varför tveka?"
På så sätt tvingas dessa manliga demoner att ta upp kampen mot Durga. Men även de är chanslösa.
Det är för övrigt här, i striden mellan Durga och demonerna Sumbha och Nisumbha, som Kali gör sin entré i den indiska mytologin. För från Durgas panna framträder gudinnan Kali, fylld av aggressiv kraft, och får en avgörande betydelse i striden mot demonerna.
Durga segrar totalt och de manliga gudarna hyllar henne även denna gång. De kallar henne "hela världens moder", "universums moder", och "härskaren över allt som rör sig och inte rör sig"
Det är som sagt en anmärkningsvärd text. Den har uppstått i ett patriarkalt samhälle, med en religion som i sin begynnelse helt dominerades av manliga gudar. I de tidiga vediska skrifterna är de kvinnliga gudarna föra mer än svaga personifikationer av naturfenomen. Hur kan en text som den om Durga uppstå utifrån denna tradition?
En religion kan naturligtvis utvecklas, och förbättras. Men i det här fallet finns dessutom det faktum att den vediska religionen var ett erövrande patriarkalt folks religion. Det undertyckta folkets religion hade av allt att döma haft en helt annan gudavärld och starka kvinnliga gudomligheter.
Induskulturen (eller "Harappakulturen") existerade vid Indusdalen mellan 3330 och 1300 f.kr. Den är känd från de utgrävda städerna Mohenjo-Daro och Harappa. Det märkliga med dessa städer är att de, trots en högre teknisk nivå, kulturellt liknar de neolitiska byar (och några städer) som har återfunnits i Mellanöstern, och Sydösteuropa.
Kvinnoavbildningar dominerar över mansavbildningar, och de kvinnliga gudarna ser ut att varit mer centrala i kulten än de manliga.
En annan likhet med yngre stenåldern är frånvaron av sociala ojämlikheter. I Mohenjo-Daro och Harappa verkar alla bostäder i stort sett varit av samma storlek. Det saknades kvarter för överklass, kungligheter eller aristokrati. Städerna ger intrycket av att varit mycket välordnade, välbyggda - och jämlika. Det har lett till att de setts som mindre intressante av många arkeologer. I en populär handbok för grundkurser i arkeologi kallas dessa städer för "deprimerande tråkiga". Författaren kanske saknade de mer exotiska kungapalatsen...
De tidiga vediska skrifterna ger en helt annan bild av sitt samhälle. De beskriver patriarkala boskapsskötande nomadstammar, som är mansdominerade och ojämlika. De beskriver också hur de angriper och förstör städer, i ett krig som de vinner.
Och de vann uppenbarligen. Induskulturen försvinner plötsligt, och efterhand ersätts den med en patriarkal kultur med krig, ojämlikhet - och manliga gudar. Men gradvis under århundradena börjar det hända något i religionen. Starka och självständiga gudinnor, som är något annat än de tidiga vediska personifikationerna av gryningen eller skymningen, börjar "uppstå" (eller snarare erkännas på nytt). Och, i slutändan kommer Gudinnan att hyllas av den shaktistiska skolan inom hinduismen som alltings skapare, och universums grund.
De patriarkala erövrarna kunde slå ner folket, och i över tusen år trycka ner deras religion, men inte hur länge som helst. De manliga krigargudarna fick plötsligt en utmanare på sitt eget territorium. Inte ens i striden - den manliga domänen framfor andra - klarade sig de manliga gudarna ensamma. I och med Devi-Mahatmyam hade en skrift som framställer de manliga gudarna som nästan passiva åskådare när Durga besegrar den demonarmé som de själva inte klarade av, blivit en del av den hinduiska traditionen.
Åtminstone för mig är Devi-Mahatmyam en mycket hoppfull text.
Erik Rodenborg
Litteraturtips: Ajit Mookerjee, Kali - The Feminine Force, Thames and Hudson, London 1988
Gudinnan Kali
tisdag 11 oktober 2011
"Nyckel till teosofin"
För några dagar sedan köpte jag Madame Blavatskys "Nyckel till teosofin" (Teosofiska bokförlaget, Stockholm 1991.). Bakgrunden är naturligtvis att jag de senaste åren har haft ett intensivt intresse för teosofin som lära - ett intresse som inte har avtagit. Det är svårt att svara på varför just detta intresse för just den? Varför inte för Steiner, Martinus, eller någon av de många andra esoteriska filosofier som världen ju vimlar av?
Men nu råkar det vara just Blavatskys teosofi som fascinerar mig. .
Men det som framför allt slår mig när jag läser just "Nyckel till teosofin" , som är en översättning av "The key to Theosophy", den sista bok som Blavatsky någonsin gav ut, är den stora skillnaden i sättet att skriva mot "Den hemliga läran" eller "Isis unveiled" . Ett tag trodde jag faktiskt att Blavatsky endast kunde skriva svårgenomträngliga kryptiska volymer, i motsats till t.ex Annie Besant, som i exempelvis sin "The Ancient Wisdom" (Grange Books, Rochester 2005) visat sig vara en mycket talangfull popularisator. Men så är det inte alls. "Nyckel till teosofin" är i själva verket lika pedagogiskt upplagd som Besants småskrifter och är dessutom betydligt mer logisk.
Det finns en definitiv skillnad mellan Blavatsky och Besant som kan uttryckas så här. Besant har ibland drag av en entusiastisk frikyrkopredikant, glad, optimistisk och moraliserande. Ibland kan det te sig aningen ytligt. Blavatsky låter aldrig så. Hon låter i stort sett aldrig moraliserande, och aldrig ytlig (och för den delen inte heller så oerhört glad...).
Båda de ovan nämnda upplagorna av ""The key to theosophy" och "The ancient visdom" är lätt redigerade nyutgåvor där vissa avsnitt har tagits bort. Jag har inte kollat exakt vad, men de ursprungliga texterna finns på nätet. "The key to Theosophy" kan läsas här och "The Ancient Wisdom" kan läsas här.
Läs dem gärna, i synnerhet Blavatskys bok. Det kan också vara intressant att jämföra dem. En noggrann läsning visar att deras åsikter faktiskt skiljer sig åt på flera punkter, bland annat om hur karmalagen verkar.
Och vad tycker jag själv? Om läran? Jag kan inte säga annat än att jag är fascinerad, men verkligen inte vill påstå att jag har någon välgrundad åsikt om dess grunder. Vissa element (som när teorin om "rotraserna" tillämpas på nu levande folk! eller vissa implicita följder av karmaläran!) ser jag som bisarrt och obehagligt nonsens. Men huvuddragen? Tja, jag kan säga att ungefär så här skulle jag vilja att universum VAR konstruerat. Om det sedan ÄR det är jag verkligen inte rätt person att uttala mig om!
Men det är alltså väldigt tilltalande att föreställa sig att det är så det skulle kunna vara...
Madame Blavatsky
Men nu råkar det vara just Blavatskys teosofi som fascinerar mig. .
Men det som framför allt slår mig när jag läser just "Nyckel till teosofin" , som är en översättning av "The key to Theosophy", den sista bok som Blavatsky någonsin gav ut, är den stora skillnaden i sättet att skriva mot "Den hemliga läran" eller "Isis unveiled" . Ett tag trodde jag faktiskt att Blavatsky endast kunde skriva svårgenomträngliga kryptiska volymer, i motsats till t.ex Annie Besant, som i exempelvis sin "The Ancient Wisdom" (Grange Books, Rochester 2005) visat sig vara en mycket talangfull popularisator. Men så är det inte alls. "Nyckel till teosofin" är i själva verket lika pedagogiskt upplagd som Besants småskrifter och är dessutom betydligt mer logisk.
Det finns en definitiv skillnad mellan Blavatsky och Besant som kan uttryckas så här. Besant har ibland drag av en entusiastisk frikyrkopredikant, glad, optimistisk och moraliserande. Ibland kan det te sig aningen ytligt. Blavatsky låter aldrig så. Hon låter i stort sett aldrig moraliserande, och aldrig ytlig (och för den delen inte heller så oerhört glad...).
Båda de ovan nämnda upplagorna av ""The key to theosophy" och "The ancient visdom" är lätt redigerade nyutgåvor där vissa avsnitt har tagits bort. Jag har inte kollat exakt vad, men de ursprungliga texterna finns på nätet. "The key to Theosophy" kan läsas här och "The Ancient Wisdom" kan läsas här.
Läs dem gärna, i synnerhet Blavatskys bok. Det kan också vara intressant att jämföra dem. En noggrann läsning visar att deras åsikter faktiskt skiljer sig åt på flera punkter, bland annat om hur karmalagen verkar.
Och vad tycker jag själv? Om läran? Jag kan inte säga annat än att jag är fascinerad, men verkligen inte vill påstå att jag har någon välgrundad åsikt om dess grunder. Vissa element (som när teorin om "rotraserna" tillämpas på nu levande folk! eller vissa implicita följder av karmaläran!) ser jag som bisarrt och obehagligt nonsens. Men huvuddragen? Tja, jag kan säga att ungefär så här skulle jag vilja att universum VAR konstruerat. Om det sedan ÄR det är jag verkligen inte rätt person att uttala mig om!
Men det är alltså väldigt tilltalande att föreställa sig att det är så det skulle kunna vara...
Madame Blavatsky
lördag 8 oktober 2011
Krishnamurti - en tragisk historia
Jag har just läst Mary Lutyens biografi över Krishnamurti "The life and death of Krishnamurti" , i svensk översättning "Krishnamurtis liv och död". Uppsala 1995. Jag är ganska så tagen.
Jag kände förstås till historien om Krishnamurti, i stora drag, men bara ganska allmänt. I den här boken kom den nära, på ett sätt som gjorde mig berörd - närmare bestämt illa berörd.
En av anledningarna till detta är att Lutyens biografi INTE är en "skeptisk" beskrivning som exempelvis Olav Hammers i "Profeter mot strömmen". Hon kommer från Adyarströmningen inom teosofin, och verkar i många avseenden stå på dess grund än idag, om man får döma av boken. Det gör att hon saknar den ironiskt skeptiska distansen hos en Hammer, som på något sätt faktiskt kan fungera som en försvarsmekanism.
En annan är förstås att hon kände Krishnamurti, och stod honom nära.
Historien om Krishnamurti är på många sätt historien om ett barnarov. Den ledande teosofen Charles Leadbeater - författare, och ockult teoretiker (och pederast, även om Lutyens, i motsats till exempelvis Hammer, kraftigt tonar ner den detta i sin beskrivning!) - upptäcker den då 14-åriga Krishnamurti i Indien. Den "mediale" Leadbeater slås över att pojken har den vackraste auran han någonsin sett och kommer fram till att Krishnamurti har stora andliga krafter. Det hela utvecklas mycket snabbt, och snart kommer Leadbeater på att Krishnamurti är en messiasgestalt som ska rädda mänskligheten.
Den unge Krishnamurti får flytta ihop med Leadbeater, och Krishnamurtis far kommer efter ett tag, på förmodligen ganska så goda grunder, att hävda att Leadbeater utsätter pojken för sexuella övergrepp. Men vad kan en fattig indier göra mot rika västerlänningar? Leadbeater tar trots faderns protester och stämningar, hand om Krishnamurti, fadern förlorar vårdnaden, och Krishnamurti pendlar snart mellan England och det teosofiska högkvarterer i Adyar i Indien.
Väl "adopterad" av Leadbeater och Teosofiska Samfundet (TS Adyar) indoktrinereras den unge Krishnamurti till att tro att han är en världsfrälsare, en kommande Messias, eller snarare den nye bodhisattvan.
Men han blir aldrig helt övertygad själv. Lutyens citerar brev och andra anteckningar som visar på Krishnamurtis vilsenhet och förtvivlan. Han undrar ofta vad som egentligen händer, vill inte vara där, och fylls av obehag inför sammankomsterna. Samtidigt har han ofta extatisk-mystiska upplevelser, inspirerad och påhejad av Leadbeater, som verkar försöka få in Krishnamurti i sådana tillstånd för att påskynda hans andliga utveckling.
Det hela är otäckt. Det är ytterst en beskrivning av ett oerhört vedervärdigt andligt övergrepp på en ung människa, som ryckts upp från sina rötter.
Men så kommer till sist Krishnamurtis revolt 1927-28. Det är då han på flera offentliga möten som anordnats för att lansera honom som världsfrälsare, tar avstånd från hela idén. Han uppmanar sina anhängare att istället tänka själva, och han upplöser den organisation som har bildats för att sprida dyrkan av honom.
I TS Adyar rådde nu en ren katastrofstämning, men de lyckas på något sätt ta sig igenom krisen, och finns ju än idag. Idag säljer de själva Lutyens biografi, som ju faktiskt ger en ganska så anmärkningsvärd bild av hysterin inom TS Adyars ledaskikt under Krishnamurtikampanjen. Till TS Adyars försvar ska nog dessutom anföras, att de idag verkar vara en lugn, stillsam, och inte alls speciellt hysterisk organisation….
Efter skildringen av detta kommer i boken så en beskrivning av den betydligt lugnare senare fasen av Krishnamurtis liv. Men på något sätt blir jag nästan lika illa berörd av denna. Krishnamurti har nu visserligen brutit med Leadbeaters schema, och synen på sig själv som världsfrälsare. Men kanske inte helt, när allt kommer omkring.
Vad han gör är ju att istället inleda en karriär som en självständig andlig mästare, lite av en guru som varnar för gurus. Han åker världen runt, träffar ledande personer, ger ut böcker - men ses fortfarande som en mästare. Jag har inte läst en enda av hans böcker, de kanske är förträffliga, vad vet jag. Men av Lutyens bok framgår det mellan raderna att Krishnamurti inte långt under ytan hade kvar stora delar av den bild av sig själv som Leadbeater en gång hade inplanterat.
I samtal mellan Lutyens och Krishnamurti på 1970-talet jämför den senare vid ett tillfälle sig själv faktiskt med Buddha. Och när Lutyens säger till Krishnamurti att hon anser att Leadbeaters och Annie Besants teori att han egentligen var ett redskap för (eller inkarnation av) bodhisattvan Maytreya ändå är den mest troliga, håller Krishnamurti med om det (!), men tillägger att han ändå själv inte vill tro det.
Det visar på att brytningen 1928 inte verkar ha varit total. Krishnamurti tog avstånd från spektaklet, och den absurda lanseringen av honom, men innerst inne hade han kvar väsentliga drag av den självbild, som Leadbeater och Besant hade planterat in i honom.
Eftersom jag själv alltså inte kan tänka mig att denna bild ens avlägset har någonting med verkligheten att göra, tycker jag att historien om Krishnamurti inte endast börjar tragiskt - på något sätt slutar den också tragiskt.
Jag kände förstås till historien om Krishnamurti, i stora drag, men bara ganska allmänt. I den här boken kom den nära, på ett sätt som gjorde mig berörd - närmare bestämt illa berörd.
En av anledningarna till detta är att Lutyens biografi INTE är en "skeptisk" beskrivning som exempelvis Olav Hammers i "Profeter mot strömmen". Hon kommer från Adyarströmningen inom teosofin, och verkar i många avseenden stå på dess grund än idag, om man får döma av boken. Det gör att hon saknar den ironiskt skeptiska distansen hos en Hammer, som på något sätt faktiskt kan fungera som en försvarsmekanism.
En annan är förstås att hon kände Krishnamurti, och stod honom nära.
Historien om Krishnamurti är på många sätt historien om ett barnarov. Den ledande teosofen Charles Leadbeater - författare, och ockult teoretiker (och pederast, även om Lutyens, i motsats till exempelvis Hammer, kraftigt tonar ner den detta i sin beskrivning!) - upptäcker den då 14-åriga Krishnamurti i Indien. Den "mediale" Leadbeater slås över att pojken har den vackraste auran han någonsin sett och kommer fram till att Krishnamurti har stora andliga krafter. Det hela utvecklas mycket snabbt, och snart kommer Leadbeater på att Krishnamurti är en messiasgestalt som ska rädda mänskligheten.
Den unge Krishnamurti får flytta ihop med Leadbeater, och Krishnamurtis far kommer efter ett tag, på förmodligen ganska så goda grunder, att hävda att Leadbeater utsätter pojken för sexuella övergrepp. Men vad kan en fattig indier göra mot rika västerlänningar? Leadbeater tar trots faderns protester och stämningar, hand om Krishnamurti, fadern förlorar vårdnaden, och Krishnamurti pendlar snart mellan England och det teosofiska högkvarterer i Adyar i Indien.
Väl "adopterad" av Leadbeater och Teosofiska Samfundet (TS Adyar) indoktrinereras den unge Krishnamurti till att tro att han är en världsfrälsare, en kommande Messias, eller snarare den nye bodhisattvan.
Men han blir aldrig helt övertygad själv. Lutyens citerar brev och andra anteckningar som visar på Krishnamurtis vilsenhet och förtvivlan. Han undrar ofta vad som egentligen händer, vill inte vara där, och fylls av obehag inför sammankomsterna. Samtidigt har han ofta extatisk-mystiska upplevelser, inspirerad och påhejad av Leadbeater, som verkar försöka få in Krishnamurti i sådana tillstånd för att påskynda hans andliga utveckling.
Det hela är otäckt. Det är ytterst en beskrivning av ett oerhört vedervärdigt andligt övergrepp på en ung människa, som ryckts upp från sina rötter.
Men så kommer till sist Krishnamurtis revolt 1927-28. Det är då han på flera offentliga möten som anordnats för att lansera honom som världsfrälsare, tar avstånd från hela idén. Han uppmanar sina anhängare att istället tänka själva, och han upplöser den organisation som har bildats för att sprida dyrkan av honom.
I TS Adyar rådde nu en ren katastrofstämning, men de lyckas på något sätt ta sig igenom krisen, och finns ju än idag. Idag säljer de själva Lutyens biografi, som ju faktiskt ger en ganska så anmärkningsvärd bild av hysterin inom TS Adyars ledaskikt under Krishnamurtikampanjen. Till TS Adyars försvar ska nog dessutom anföras, att de idag verkar vara en lugn, stillsam, och inte alls speciellt hysterisk organisation….
Efter skildringen av detta kommer i boken så en beskrivning av den betydligt lugnare senare fasen av Krishnamurtis liv. Men på något sätt blir jag nästan lika illa berörd av denna. Krishnamurti har nu visserligen brutit med Leadbeaters schema, och synen på sig själv som världsfrälsare. Men kanske inte helt, när allt kommer omkring.
Vad han gör är ju att istället inleda en karriär som en självständig andlig mästare, lite av en guru som varnar för gurus. Han åker världen runt, träffar ledande personer, ger ut böcker - men ses fortfarande som en mästare. Jag har inte läst en enda av hans böcker, de kanske är förträffliga, vad vet jag. Men av Lutyens bok framgår det mellan raderna att Krishnamurti inte långt under ytan hade kvar stora delar av den bild av sig själv som Leadbeater en gång hade inplanterat.
I samtal mellan Lutyens och Krishnamurti på 1970-talet jämför den senare vid ett tillfälle sig själv faktiskt med Buddha. Och när Lutyens säger till Krishnamurti att hon anser att Leadbeaters och Annie Besants teori att han egentligen var ett redskap för (eller inkarnation av) bodhisattvan Maytreya ändå är den mest troliga, håller Krishnamurti med om det (!), men tillägger att han ändå själv inte vill tro det.
Det visar på att brytningen 1928 inte verkar ha varit total. Krishnamurti tog avstånd från spektaklet, och den absurda lanseringen av honom, men innerst inne hade han kvar väsentliga drag av den självbild, som Leadbeater och Besant hade planterat in i honom.
Eftersom jag själv alltså inte kan tänka mig att denna bild ens avlägset har någonting med verkligheten att göra, tycker jag att historien om Krishnamurti inte endast börjar tragiskt - på något sätt slutar den också tragiskt.
måndag 3 oktober 2011
Tibet, Dalai Lama och Kina
Den kinesiska byråkratins politik gentemot Tibet måste fördömas. Det är en klassisk stalinistisk politik - som inte har det minsta att göra med leninismens syn på den nationella frågan. Lenin var för minoriteters rätt till självständighet och, om så är nödvändigt, till en egen stat.
Den stalinistiska kontrarevolutionen i Sovjet ledde till att denna politik ersattes med en storrysk chauvinism.
De kinesiska ledarna går i Stalins fotspår. I Kina är det hankinesisk chauvinism som gäller.
I Tibet marginaliseras gradvis den tibetanska befolkningen och förvandlas till en förtryckt minoritet i sitt eget land. Det måste fördömas.
En bisarr aspekt av den kinesiska politiken är de hotelser man riktar mot varje land som tar emot Dalai Lama. Ibland lyckas man med denna skrämselpolitik, ibland misslyckas man. Nu senast verkar man ha lyckats pressa Sydafrika till att vägra Dala Lama inresevisum till Demond Tutus födelsedag.
Man kan säga vad man vill om Dalai Lama, men han är onekligen den mest kände representanten för det tibetanska motståndet mot den kinesiska ockupationen. Att acceptera sådana kinesiska diktat är objektivt sett att ta ställning för den hankinesiska chauvinismen.
Missförstå mig inte, jag anser definitivt att den kinesiska revolutionen var/är ett stort framsteg för Kinas folk. Men det är samtidigt ganska uppenbart att den inhemska tibetanska befolkningen är utsatta för ett rått nationellt förtryck och att den vill ha självständighet eller självstyre.
För en intressant analys av kampen, och situationen i Tibet och en kritik mot den linje som delar av vänstern har i frågan, läs gärna en artikel i International Socialism, "China, Tibet and the left".
Den stalinistiska kontrarevolutionen i Sovjet ledde till att denna politik ersattes med en storrysk chauvinism.
De kinesiska ledarna går i Stalins fotspår. I Kina är det hankinesisk chauvinism som gäller.
I Tibet marginaliseras gradvis den tibetanska befolkningen och förvandlas till en förtryckt minoritet i sitt eget land. Det måste fördömas.
En bisarr aspekt av den kinesiska politiken är de hotelser man riktar mot varje land som tar emot Dalai Lama. Ibland lyckas man med denna skrämselpolitik, ibland misslyckas man. Nu senast verkar man ha lyckats pressa Sydafrika till att vägra Dala Lama inresevisum till Demond Tutus födelsedag.
Man kan säga vad man vill om Dalai Lama, men han är onekligen den mest kände representanten för det tibetanska motståndet mot den kinesiska ockupationen. Att acceptera sådana kinesiska diktat är objektivt sett att ta ställning för den hankinesiska chauvinismen.
Missförstå mig inte, jag anser definitivt att den kinesiska revolutionen var/är ett stort framsteg för Kinas folk. Men det är samtidigt ganska uppenbart att den inhemska tibetanska befolkningen är utsatta för ett rått nationellt förtryck och att den vill ha självständighet eller självstyre.
För en intressant analys av kampen, och situationen i Tibet och en kritik mot den linje som delar av vänstern har i frågan, läs gärna en artikel i International Socialism, "China, Tibet and the left".
söndag 2 oktober 2011
The Eagle
Se och lyssna gärna på denna åtminstone på slutet oerhört suggestiva video av ABBA när de spelar "The Eagle".
lördag 1 oktober 2011
Mitt första elevrådsmöte - och ett lämpligt åsiktsbyte...
Det 1 oktober 1968 var jag på mitt första elevrådsmöte. Det var en betydelsefull händelse för mig. Jag hade utsetts till suppleant för den ordinarie klassrepresentanten - eller det var kanske två klassrepresentanter. Nåväl, den eller de kom inte, och så förblev det. Så jag blev i praktiken klassens representant i elevrådet.
Det var i sjunde klass. Vår klass hade haft en omröstning om vilka vi skulle ha som klassrepresentanter. Jag blev alltså vald till suppleant, men jag blev det endast genom att jag i sista sekunden bytte åsikt i en avgörande fråga.
Jag är ju inte katolik så jag kan inte gärna bikta mig för en präst. Så jag får väl använda denna blogg. :-) För att bekänna en 43 år gammal synd eller vad man ska kalla det.
Inför omröstningen fick jag frågan om jag var för rökruta. Jag var mot, tyckte inte det var så lämpligt med tanke på att rökning var farligt. Så jag sa "nej" och insåg genast att det var fel svar. Allas ögon såg klart ogillande på mig. Jag insåg med en gång att jag inte skulle ha en chans att bli vald om jag inte snabbt gjorde något åt saken.
Så jag fann mig blixtsnabbt, och tillade "jag menar förstås ja"... Det gick vägen och jag blev suppleant.
Nu är det inte speciellt kul att driva en åsikt som man inte stöder. Så jag började efter ett tag leta efter argument som kunde övertyga mig själv att det var riktigt att kräva rökruta. Efter bara några dar hade jag övertygat mig själv.
I princip gick mina nya argument ut på att rökning visserligen var farligt, men att demokratifrågan var viktigare. Eftersom lärarna fick röka var det odemokratiskt att eleverna inte fick det. Det var en poäng, och faktiskt inte en oviktig sådan. Men så här i efterhand tycker jag nog att den bästa lösningen på denna demokratifråga nog borde ha varit att förbjuda rökning i lärarrummet och inte att tillåta en rökruta för eleverna.
Dessutom var det egentligen fel att tycka att det var odemokratiskt mot eleverna. Det var snarare så att det var en orättvisa mot lärarna att de tilläts att förgifta sig på arbetstid när eleverna skyddades.
Men så såg jag det inte då.
Nåväl, jag var väldigt spänd när jag så gick till mitt första elevrådsmöte. Det var på kvällstid, jag tror det var klockan sex.
Ordföranden i elevrådet var en tjej som hette Karin. Hon gick en klass över mig och jag hade beundrat henne i åratal. Hon var lite överlägsen till sättet och hade nästan alltid en lätt ironisk distans när hon pratade med mig. Det hade hon också haft i åratal. I själva verket respekterade hon mig, det märktes, men hennes sätt att visa det var genom just denna, förvisso vänliga, ironiska distans.
Jag minns inte mycket från mötet, mer än att hon var där. Bara det var något som gjorde kvällen speciell.
När jag gick hem kände jag att det hade varit en upplevelse. På något sätt också en, vad ska jag kalla det, narcissistisk bekräftelse att jag fick vara med. Lite pinsamt att skriva det, men så var det nog.
Så jag var mycket nöjd kvällen den 1 oktober 1968.
Det var i sjunde klass. Vår klass hade haft en omröstning om vilka vi skulle ha som klassrepresentanter. Jag blev alltså vald till suppleant, men jag blev det endast genom att jag i sista sekunden bytte åsikt i en avgörande fråga.
Jag är ju inte katolik så jag kan inte gärna bikta mig för en präst. Så jag får väl använda denna blogg. :-) För att bekänna en 43 år gammal synd eller vad man ska kalla det.
Inför omröstningen fick jag frågan om jag var för rökruta. Jag var mot, tyckte inte det var så lämpligt med tanke på att rökning var farligt. Så jag sa "nej" och insåg genast att det var fel svar. Allas ögon såg klart ogillande på mig. Jag insåg med en gång att jag inte skulle ha en chans att bli vald om jag inte snabbt gjorde något åt saken.
Så jag fann mig blixtsnabbt, och tillade "jag menar förstås ja"... Det gick vägen och jag blev suppleant.
Nu är det inte speciellt kul att driva en åsikt som man inte stöder. Så jag började efter ett tag leta efter argument som kunde övertyga mig själv att det var riktigt att kräva rökruta. Efter bara några dar hade jag övertygat mig själv.
I princip gick mina nya argument ut på att rökning visserligen var farligt, men att demokratifrågan var viktigare. Eftersom lärarna fick röka var det odemokratiskt att eleverna inte fick det. Det var en poäng, och faktiskt inte en oviktig sådan. Men så här i efterhand tycker jag nog att den bästa lösningen på denna demokratifråga nog borde ha varit att förbjuda rökning i lärarrummet och inte att tillåta en rökruta för eleverna.
Dessutom var det egentligen fel att tycka att det var odemokratiskt mot eleverna. Det var snarare så att det var en orättvisa mot lärarna att de tilläts att förgifta sig på arbetstid när eleverna skyddades.
Men så såg jag det inte då.
Nåväl, jag var väldigt spänd när jag så gick till mitt första elevrådsmöte. Det var på kvällstid, jag tror det var klockan sex.
Ordföranden i elevrådet var en tjej som hette Karin. Hon gick en klass över mig och jag hade beundrat henne i åratal. Hon var lite överlägsen till sättet och hade nästan alltid en lätt ironisk distans när hon pratade med mig. Det hade hon också haft i åratal. I själva verket respekterade hon mig, det märktes, men hennes sätt att visa det var genom just denna, förvisso vänliga, ironiska distans.
Jag minns inte mycket från mötet, mer än att hon var där. Bara det var något som gjorde kvällen speciell.
När jag gick hem kände jag att det hade varit en upplevelse. På något sätt också en, vad ska jag kalla det, narcissistisk bekräftelse att jag fick vara med. Lite pinsamt att skriva det, men så var det nog.
Så jag var mycket nöjd kvällen den 1 oktober 1968.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Det demoniska julfirandet
I denna ganska så välgjorda sjundedagsadventistiska video från Australien varnas för vilka andliga faror som hotar dem som firar jul.. Näs...
-
.. om styckmordet är helt monolitisk. När det diskuterades tidigare fanns det alltid olika åsikter, nu kommer bara den ena sidan fram. De ...
-
Världen är, som bekant, ingen idyll. De mest otäcka saker förekommer, öppet såväl som dolt. Det är också sant att det finns en rad realistis...
-
Ibland tror man inte sina ögon. Läs gärna detta inlägg av NBT om en rättegång av det märkligaste slag. Läs, och förundras.
