Läser i en krönika av Sofia Nerbrand i SvD (som för övrigt, parentetiskt sagt, inte tillhör mina favoriter) om hur ledande politiker i Australien av båda blocken enas om att fördöma invandringen, lovar att den ska minska, och talar om hur förödande den är osv.
Detta i ett av värdens mest glesbefolkade länder!
Eftersom jag för någon dag sedan läst Bruce Elders skakande bok ”Blood on the wattle: massacres and maltreatment of Australian Aborigines since 1788” (1998) blir jag alldeles ovanligt illa berörd över småsintheten.
Vad ingen av de (vita) politikerna troligen nämner i sina brandtal, är att den enda invandringsvåg som verkligen har skadat Australien var när Storbritannien i slutet av 1700- och början av 1800- talen skeppade mängder av dömda våldsbrottslingar till Australien och gav dem i praktiken fria händer att utrota urinvånarna. De lyckades mycket bra med detta över hela kontinenten, och i det närmaste totalt i Tasmanien.
Och nu står ättlingar till dessa våldsmän i talarstolar och oroar sig för att det kommer några asiatiska invandrare till landet.
Jag känner mig plötsligt väldigt trött.
2 kommentarer:
Det bruna spöket...
Rasismen sprider sig som ett virus i världen och tonerna i Sverige spelar lika falskt. De finns de som säger att rasism är naturligt mänskligt beteende, liksom våld. Det jag undrar i så fall är var självkontrollen och sympatin har tagit vägen? Var det inte just de egenskaperna som skulle skilja oss från djuren? ja, förutom vår förmåga att skratta? Skrattet kommer helt att tystna om inte solidariteten kommer tillbaka...
Håller med dig, helt och hållet...
Skicka en kommentar