Stenblomma var en proggrupp som man fick intrycket var flummiga i ordets båda meningar, så att säga. Men jag var på en konsert med dem 1973 och blev faktiskt väldigt förtjusta i dom, trots att en överintellekualiserad FK:are som satt bredvid mig satt och fnös hela tiden.
Speciellt gillade jag denna sång, "Kungen". Visst, den kan ju verka naiv, men det gav mig en väldigt fin känsla vid konserten. Själv blev jag alltså gripen av både den och Stenblomma på ett sätt som nu kan vara svårt att förstå.
Det var lite udda, jag kände ingen som gillade Stenblomma speciellt, men jag var förälskad i dom i hemlighet.
Det var inget man talade om. Det var inte som att säga "jag gillar Blå Tåget".
Så man fick beundra dom i det tysta. Och det gjorde jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
John MacArthur är inte längre ibland oss
Det finns sympatiska kristna. Det finns också osympatiska kristna. Och sedan finns det otäcka kristna. En av de sistnämnda har nyligen avli...
-
En av de kontaktberättelser som nämndes i Max B Millers bok "Flygande tefat - fantasi eller verklighet?" (som jag skrev om för t...
-
Idag den 27 juni - fast 1979. Jag skulle flytta från min lägenhet på Kvarnhagsgatan 136. Jag hade tidigare fått lägenheten besiktigad, o...
-
På "Ready to Harvest", en YouTubekanal som med mer än pedantisk noggrannhet letar reda på olika kristna grupper i framförallt USA...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar