Katarina Wennstam har i SvD tagit upp det faktum att kvinnomord inom familjen i vissa lägen brukar beskrivas som "utvidgade självmord", och mer allmänt ofta som "familjetragedier". Hon har rätt i att båda dessa uttryck är en form av obehagligt mystifierande retorik.
Men hon tar inte upp att den typen av språkbruk också ofta brukar användas när det handlar om barn som dödas i familjen.
Dessa termer är mystifierande, för att de döljer att det faktiskt handlar om offer och förövare. Det är bra att det språkbruket granskas, och man kan hoppas att det försvinner någon gång.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ozzy Osbourne RIP
Även Ozzy Osbourne är död. Han har nog en större chans att få vila i frid än vad John MacArthur har. Black Sabbath (som trots sitt namn def...
-
En av de kontaktberättelser som nämndes i Max B Millers bok "Flygande tefat - fantasi eller verklighet?" (som jag skrev om för t...
-
Idag den 27 juni - fast 1979. Jag skulle flytta från min lägenhet på Kvarnhagsgatan 136. Jag hade tidigare fått lägenheten besiktigad, o...
-
På "Ready to Harvest", en YouTubekanal som med mer än pedantisk noggrannhet letar reda på olika kristna grupper i framförallt USA...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar